Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Att välja pengar eller livet
Vad hade du gjort om du tvingades att välja mellan mat till dina barn eller livsförlängande bromsmediciner till dig själv? Det är ett val som många människor, främst, kvinnor ställs inför i Afrika.
I Namibia finns en handikappspension för personer som är så sjuka att de inte kan försörja sig själva. Det finns ingen skriven policy, men praxis har inneburit att hiv-positiva som har en hjälparcellsnivå lägre än 200, har kvalificerat sig för bidraget.
- Det är bra att det finns någon form av bidrag för de allra sjukaste, säger Emma Tuahepa. Hon är koordinatör för Lironga Eparu den största
organisationen för hiv-positiva i landet. Problemet är att bidraget dras in så fort individens nivåer av hjälparceller har gått upp över 200, vilket sker för de allra flesta när de börjar ta bromsmediciner. För en ensamstående mamma med barn att försörja innebär det att hennes enda
inkomstmöjlighet försvinner. Det resulterar i att människor, främst kvinnor, väljer bort medicinerna.
- Diskriminering hindrar hiv-positiva från att hitta andra försörjningssätt än bidrag, och då är bidraget enda sättet att överleva, säger Emma. Det är svårare för dessa människor att få ett vanligt arbete. Speciellt om de har varit sjuka under en lång tid.
- Vi vet inte hur många som väljer bort medicinerna för att kunna behålla bidraget. Senast i förra veckan vi hade ett fall inom vår organisation, säger Emma.
Lironga Eparu har länge kämpat för hiv-positivas rättigheter till vård och omsorg. Man förespråkar inte att alla hiv-positiva automatisk och
urskillningslöst skall leva på bidrag, men man vill att det skall införas en övergångsperiod.
- Nu försöker vi få hälsovårdsministeriet för att införa en övergångsperiod på ett och ett halvt år. Det skulle innebära att hiv-positiva inte förlorar bidraget med en gång, utan har en period då de dels har möjlighet att vänja sig vid sin medicinering och dess biverkningar, dels finna eller skapa andra inkomstmöjligheter. För har man inte pengar att köpa mat, och inte kan ta sin medicin tillsammans med bra mat, klara man inte av sin
medicinering. Många hoppar av eller tar bara medicinen när de har mat, och det ökar risken för resistenta virusstammar, förklarar Emma.
Trots stigma och diskriminering anser inte Lironga Eparu att hiv-positiva är handikappade och därför skall gå på handikappspension resten av livet.
- Det enda vi ber om är att människor skall få mer tid att få ordning på sitt liv, ett liv som faktiskt kan bli långt med hjälp av de här nya medicinerna, säger Emma Tuahepa.
Cecilia Strand, Windhoek
