Skicklighetens metafysik
Särskiljande egenskaper hos kunnande och vetande
The Metaphysics of Skill
Distinctive Characteristics of Knowledge-how and Knowledge-that
Per Boqvist
Handledare: Peter Melander
Magisteruppsats i filosofi, 15 hp - HT2018 Institutionen för idé- och samhällsstudier
Umeå universitet
Abstract
What is the relation between knowledge-that and knowledge-how? If I know that the earth is round I have knowledge of a fact and if I know how to ride a bicycle I have the ability to perform a certain action. On the surface it seems like this is about different things. The philosophical position called intellectualism claims that knowledge-how is a form of
knowledge-that. In this essay I argue against intellectualism and try to show why knowledge- how cannot be a form of knowledge-that. One of the main objections to intellectualism is called ”the novelty objection” (NO) and means that knowledge-how is far too nuanced and fine-grained in order to be covered by knowledge of facts. The question is if NO is a decisive argument against intellectualism. A skill, being a certain form of knowledge-how, is possible to exercise skillfully. Skill is strongly related to NO since skill means to be particularly good at adapting one´s actions to the novelty of a situation. To improvise music is an example of a skill that is unfit to be explained in terms of knowledge-that and is a phenomenon that points to the core of NO. I argue that NO is a decisive argument against intellectualism.
Sammanfattning
Hur relaterar vetande och kunnande till varandra? Om jag vet att jorden är rund har jag kunskap om ett faktum och om jag kan cykla har jag en förmåga att utföra en viss handling.
På ytan verkar detta handla om olika saker. Intellektualismen är en filosofisk uppfattning som säger att kunnande är en form av vetande. I denna uppsats argumenterar jag mot
intellektualismen och försöker att visa varför kunnande inte kan vara en form av vetande. En av de huvudsakliga invändningarna mot intellektualismen kallas på engelska ”the novelty objection” (NO) och går ut på att kunnande är alldeles för nyanserat och finkornigt för att täckas av kunskaper om fakta. Frågan är om NO är ett avgörande argument mot
intellektualismen. En färdighet, alltså en särskild form av kunnande, kan utövas med
skicklighet. Skicklighet är starkt relaterad till NO eftersom skicklighet innebär att vara särskilt duktig på att anpassa sitt handlande efter situationens unika nyanser. Att improvisera musik är ett exempel på en färdighet som det är opassande att förklara i termer av vetande och är en företeelse som pekar på kärnan i NO. I denna uppsats argumenterar jag för att NO är en avgörande invändning mot intellektualismen.
Innehållsförteckning
Abstract ... ii
Sammanfattning ... ii
Innehållsförteckning ... iii
1. Inledning ...1
2. Kunskapens natur ...4
2.1 Vetande ...6
2.1.1 Propositioner och begrepp ...7
2.1.2 Ostensiva definitioner...8
2.2 Kunnande...9
2.3 Skicklighet ... 11
2.4 Anti-intellektualism ... 13
2.4.1 Den intellektualistiska legenden ... 14
2.4.2 Olika varianter av anti-intellektualism ... 15
2.5 Intellektualism ... 16
2.5.1 Stanley och Williamsons argumentationsstrategi ... 17
2.5.2 Kunnande enligt intellektualismen ... 19
2.5.3 Praktiskt presentationsmodus ... 19
2.5.4 Intellektualism om kunnande respektive skicklighet ... 21
3. Skicklighetens kontextkänslighet ... 23
3.1 The novelty objection... 23
3.1.1 Partikularitetsproblemet ... 26
3.1.2 Ostensionsproblemet ... 28
3.2 Den första försvarsstrategin ... 30
3.2.1 Svar på indirekta frågor ... 31
3.2.2 Automatiska mekanismer ... 31
3.3 Den andra försvarsstrategin ... 32
3.4 Försvarsstrategiernas oförenlighet ... 34
3.5 Fler invändningar mot intellektualismen ... 35
3.5.1 Regler och generaliserbarhet ... 36
3.5.2 Kontroll ... 37
3.5.3 Svårbedömda färdigheter ... 38
3.5.4 Improvisation ... 40
4. Slutsats ... 44
Källor ... 45
1. Inledning
Det finns saker som jag vet, till exempel att två plus två är fyra, eller att jorden är rund. Om dessa saker har jag kunskap. Det finns också saker som jag kan, till exempel att cykla eller att simma. Ska vi säga att jag har kunskap om dessa saker? Hur relaterar i så fall vetande och kunnande till varandra? Om jag vet att jorden är rund har jag kunskap om ett faktum och om jag kan cykla har jag en förmåga att utföra en viss handling. På ytan verkar detta handla om olika saker. Ska vi ändå säga att de tillhör samma grundläggande begrepp, det vill säga
‘kunskap’? Visserligen måste jag veta en del fakta om cykling för att kunna cykla, till exempel att jag behöver trampa för att komma framåt och att jag svänger genom att vrida på styret; men det räcker inte med faktakunskaper för att cykla. Ändå finns det en filosofisk uppfattning som säger att allt kunnande är en form av vetande. Denna uppfattning kallas intellektualism.
En av de huvudsakliga invändningarna mot intellektualismen kallas på engelska ”the novelty objection” (NO) och går ut på att kunnande är alldeles för nyanserat och finkornigt för att kunna täckas av kunskaper om fakta. Nyansrikedomen hos kunnande blir särskilt tydlig när det handlar om färdigheter, det vill säga kunnande på ett specifikt område. När en färdighet utvecklas blir den som har färdigheten mer och mer känslig för nyanser och unika
förutsättningar i de situationer där den utövas. När någon har blivit riktigt bra på något säger vi kanske att vederbörande är skicklig. Skicklighet är starkt relaterad till NO eftersom skicklighet handlar om att vara mycket känslig för nyanser i unika situationer och att vara duktig på att anpassa sitt handlande efter dem. I takt med att skickligheten ökar blir också förmågan till anpassning större.
På den andra sidan i debatten har vi anti-intellektualister som hävdar att kunnande inte är en form av vetande utan snarare ska ses som en förmåga eller disposition att utföra en viss typ av handlingar (se avsnitt 2.4). Debatten mellan intellektualister och anti-intellektualister handlar om hur vetande och kunnande relaterar till varandra. Vad syftar vi på när vi tillskriver någon kunnande, till exempel ‘Lisa kan cykla’? Debatten handlar om a) i vilken utsträckning vetande och kunnande är distinkta från varandra och b) om vad kunnande består av.1 Denna uppsats handlar framför allt om (a) men även (b) i viss mån.
1 Jeremy Fantl, ‘Knowledge How’, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2017 Edition), 2017 <https://plato.stanford.edu/archives/fall2017/entries/knowledge-how/>
Jason Stanley och Timothy Williamson har framfört en omfattande argumentation mot anti- intellektualismen, det vill säga uppfattningen att kunnande och vetande är av olika slag.
Gilbert Ryle stod för denna uppfattning och brukar räknas som den som myntade
distinktionen mellan knowledge-that och knowledge-how.2 Jag väljer att översätta dem med
‘vetande’ respektive ‘kunnande’.
Dagens filosofiska debatt om relationen mellan vetande och kunnande utgår ofta från argument och idéer som framförts av Ryle respektive Stanley och Williamson. I denna uppsats ansluter jag mig till denna filosofiska diskussion. I vilken utsträckning är de båda begreppen självständiga och oberoende av varandra? Denna fråga gäller inte huruvida vetande och kunnande används tillsammans eller ej; att de gör det är det nog få som förnekar. Den centrala frågan är om vetandet och kunnandet är av olika slag på en grundläggande nivå.
Vetande rör fakta medan kunnande rör handlingar. Intuitivt kan det tyckas självklart att de är väsensskilda. Intellektualister hävdar, trots denna intuition, att kunnande är en form av vetande. (se avsnitt 2.5).
Syftet med denna uppsats är att argumentera mot intellektualismen genom att försöka visa varför kunnande inte kan vara en form av vetande. Min argumentation riktar sig mot en form av intellektualism som filosoferna Jason Stanley och Timothy Williamson försvarar.
Uppsatsens frågeställning är om NO är en avgörande invändning mot intellektualismen. Jag kommer att fokusera på praktiska färdigheter, till exempel att cykla eller att spela
musikinstrument. Färdigheter som utvecklats till skicklighet utgör ofta exempel som illustrerar styrkan i NO.
Min argumentationsstrategi är att förstärka NO på två sätt med hjälp av problem som lyfts fram av Ellen Fridland respektive Jennifer Hornsby. Jag kommer också att applicera
resonemangen på en företeelse från musikens värld, nämligen improvisation. Improvisation är starkt relaterad till NO. (se avsnitt 3.5.4) Sammantaget anser jag att de båda förstärkningarna av NO tillsammans med exemplet improvisation visar att NO är en avgörande invändning mot
2 Gilbert Ryle, ‘Knowing How and Knowing That’, Proceedings of the Aristotelian Society, New Series, 46 (1945), 1–16
intellektualismen. Vetande och kunnande bör därför betraktas som olika på en grundläggande nivå.
Uppsatsen är upplagd enligt följande. I kapitel 2 problematiserar jag begreppet ‘kunskap’ och förklarar hur jag kommer att använda de centrala begreppen. Därefter redogör jag för anti- intellektualism respektive intellektualism. I kapitel 3 granskar jag först NO samt visar hur argumentets första premiss kan förstärkas med två specifika problem:
partikularitetsproblemet och ostensionsproblemet. Därefter redogör jag för och
problematiserar två olika intellektualistiska försvarsstrategier mot NO. Jag avslutar med att använda musikalisk improvisation som ett exempel på en färdighet som illustrerar styrkan i NO.
2. Kunskapens natur
I detta kapitel ska jag försöka klargöra uppsatsens centrala begrepp samt ge en bakgrund till debatten om relationen mellan vetande och kunnande. Inom kunskapsteorin studerar man kunskap ur ett filosofiskt perspektiv. En av huvudfrågorna är vad kunskap är. För att besvara denna fråga är det en god idé att först få grepp om vad som är själva studieobjektet. Vad ingår i studiet av kunskap och vad faller utanför? Precis som med mycket annat inom filosofin råder det delade meningar om detta. Oenigheten kan ses som en svaghet inom kunskapsteorin eller som det som gör kunskapsfrågan filosofisk.3 Filosofisk verksamhet syftar bland annat till att göra en diskussion klarare. Det kan till exempel innebära att man gör definitioner och distinktioner eller bryter ned mångtydiga begrepp i mindre delar. Kunskapsteori är ett synnerligen stort och snårigt område varför det är på sin plats med några klargöranden.
Inom engelskspråkig kunskapsteori brukar man skilja mellan tre huvudsakliga innebörder i det engelska ordet ‘knowledge’.4 Den första handlar om fakta, det vill säga kunskap om att något är på ett visst sätt (eng. knowledge-that), till exempel ‘att jorden är rund’. På svenska kallar vi denna kunskap för vetande, till exempel ‘Kalle vet att jorden är rund’. Att veta något innebär enligt standardanalysen att ha en sann, välgrundad övertygelse om att något är sant.
Den andra innebörden handlar om hur någonting görs (eng. knowledge-how). Detta kan översättas till svenska med kunnande och tillskrivs med satser av typen ‘Lisa kan cykla’. Den tredje innebörden handlar om att vara bekant med eller ha kännedom om något eller någon (eng. acquaintance), till exempel ‘Kalle känner Lisa’ (eng. Kalle knows Lisa) Bör alla dessa tre innebörder av engelskans ‘knowledge’ ingå i studiet av kunskap? Kunskapsteori eller epistemologi har traditionellt sett handlat primärt om den första innebörden – vetande. Ett sätt att minska omfattningen på studien är alltså att låta kunskap begränsas till att gälla vetande.
‘Kunskap’ används också i en bredare betydelse som innefattar ‘kunnande’ och ‘kännedom’.
Eftersom ‘kunskap’ är ett mångtydigt begrepp är det förstås viktigt att klargöra hur det används i ett visst sammanhang.
Ibland talas det om att kunskap uppträder i olika former. Att tala om olika kunskapsformer implicerar att de bygger på ett gemensamt och mer grundläggande kunskapsbegrepp. För den som använder ett brett kunskapsbegrepp kanske detta är begripligt men för den som håller sig
3 Lars-Göran Johansson and others, Kunskapsteori, Upplaga 1, (Lund, Studentlitteratur 2014), s. 1
4 Fantl, ‘Knowledge How’
till standardanalysen av ‘kunskap’ (sann, välgrundad övertygelse) kan oklarhet uppstå. Jag menar att det är ett cirkulärt resonemang att tala om vetande som en kunskapsform om man håller sig till standardanalysen, såvida man inte hävdar att det bara finns en enda
kunskapsform, nämligen vetande. I det fallet blir dock talet om vetande som en kunskapsform tautologiskt.
Idén om olika kunskapsformer har sina rötter hos Aristoteles. I den sjätte boken i den Nikomachiska etiken presenterar han de intellektuella dygderna: techne, fronesis, nous, episteme och sofia. Dessa fem är själsliga tillstånd ”[…] genom vilka själen når sanningen […]”.5 De kan översättas till svenska med kunnighet, (praktisk) klokhet, insikt, vetande och visdom. Episteme översätts ofta till engelska med ‘knowledge’.6 På svenska är epistemologi och kunskapsteori utbytbara termer.7 Det faktum att kunskapsteori primärt handlar om vetande (episteme) samtidigt som de fem intellektuella dygderna ovan kallas för
kunskapsformer kan verka förvirrande. I denna uppsats kommer jag därför att hålla mig till den traditionella kunskapsteorins standardanalys av ‘kunskap’.
Det finns många saker vi säger att vi kan göra, till exempel att cykla, laga mat, dansa, spela musikinstrument och så vidare. Denna typ av specifika förmågor kallar vi färdigheter. Det faktum att ‘kan’ härstammar från samma rot som substantivet ‘kunskap’ gör det naturligt att förknippa den praktiska färdigheten att cykla med begreppet ‘kunskap’. Vi kan förstås anta att det i verkligheten finns en relation mellan ‘kan’ och ‘kunskap’ på grundval av att orden är relaterade till varandra rent språkligt. Hur ska vi i så fall tolka det faktum att verbet ‘veta’ inte delar rot med substantivet ‘kunskap’? Är det ett tecken på att det inte finns en relation mellan begreppen? Som jag skrev tidigare så har kunskapsteorin traditionellt handlat framförallt om vetande så det verkar fel att förneka en sådan relation.
Om vi håller oss till standardanalysen av ‘kunskap’ så uppstår en paradox på svenska; att kunna något handlar inte om kunskap i egentlig mening utan snarare om att ha en förmåga eller färdighet att göra något. Inte nog med det; ‘förmågor’ och ‘färdigheter’ kallas ibland för praktisk kunskap eftersom de relaterar till handlingar. Vetande kallas då för teoretisk kunskap
5 Aristoteles, Den Nikomachiska Etiken, Tredje uppl., (Göteborg, Daidalos 2012), s. 165
6 Richard Parry, ‘Episteme and Techne’, Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 14 Edition), 2014
<https://plato.stanford.edu/archives/fall2014/entries/episteme-techne>
7 Johansson and others, Kunskapsteori, s. 1
och relaterar till sakförhållanden. I nästa avsnitt (2.1) kommer jag att ge en utförligare
förklaring av vad vetande innebär. Att vi kallar förmågor och färdigheter för praktisk kunskap kan naturligtvis ses som ytterligare skäl att relatera dem till begreppet ‘kunskap’. Problemet uppstår inte på samma sätt på engelska eftersom ‘know’ och ‘knowledge’ har samma rot.8
Med ‘kan’ kommer jag att mena ‘har en förmåga att’ vilket också inkluderar ‘har en färdighet att’. Jag betraktar en färdighet som en specifik förmåga på ett avgränsat område. En färdighet kan utföras mer eller mindre väl och är därför föremål för normativ bedömning. Christopher Winch hävdar att en färdighet är: ”en förmåga som är föremål för normativ bedömning när det gäller i vilken grad den utförs bra eller dåligt”.9 (min övers.) Med ‘att ha en förmåga’
menar jag ungefär ‘att vara kapabel till’ eller ‘vara förmögen att’. Min användning av ‘kan’
och ‘kunna’ motsvarar engelskans ‘know how’. Det handlar om hur en förmåga utövas.
Frågeordet ‘hur’ är centralt. Substantivformen knowledge-how kommer att översättas med
‘kunnande’ och syfta på ‘det att ha en förmåga’. Jag ersätter ibland ‘kunnande’ med uttrycket
‘hur något görs’ i de fall då frågeordet ‘hur’ är centralt i sammanhanget.
Det finns ytterligare en betydelse av ‘kan’ som motsvarar engelskans ‘can’. Den som kan något i denna mening ‘har möjlighet att’, ‘är förmögen att’, ‘är inte förhindrad att’ göra något;
det ‘står i ens makt’ att göra det. Jag kanske har färdigheten att cykla men förhindras av det faktum att jag har en hårt trafikerad korsning framför mig. I någon mening kan jag inte cykla i det läget.
2.1 Vetande
Inom kunskapsteori är det vanligt att göra en distinktion mellan propositionell och icke- propositionell kunskap. Propositionell kunskap handlar om att saker är på ett visst sätt, alltså fakta. Kunskap om fakta, alltså sakförhållanden som föreligger, kan uttryckas språkligt i form av påståenden, till exempel ‘att jorden är rund’. Dessa påståenden har sanningsvärde, det vill säga är antingen sanna eller falska. För att jag ska veta något måste dock det jag påstår vara sant. En proposition eller utsaga är själva innehållet eller innebörden i ett sådant påstående –
‘att jorden är rund’. Om en person vet att något är på ett visst sätt, det vill säga har propositionell kunskap, har vederbörande, enligt ett traditionellt synsätt, en sann och
8 Johansson and others, Kunskapsteori, s. 6
9 Christopher Winch, Dimensions of Expertise, (New York, Continuum 2010), s. 41
välgrundad övertygelse om att en viss proposition är sann, till exempel ‘att det regnar’.
Tillskrivningar av propositionell kunskap uttrycks ofta i satser med formen ‘S vet att P’, till exempel ‘S vet att det regnar’. S står för ett subjekt som har kunskap om att propositionen P (det regnar) är sann. Man kan säga att S står i en kunskapsrelation till propositionen P. S kan dessutom inta andra attityder gentemot P, till exempel ‘S hoppas att det regnar’ eller ‘S betvivlar att det regnar’ och så vidare.
Eftersom sanna och falska utsagor kan betecknas genom att man skriver ordet ‘att’ framför, till exempel ”att jorden är rund” eller ”att 1+1=2” har kunskapsformen kommit att kallas för knowledge-that (som jag alltså kallar ‘vetande’). Enligt en traditionell analys, med rötter hos Platon och Kant, finns det åtminstone tre villkor som måste vara uppfyllda för att någon ska sägas veta något:
a) sanning – Kunskapen (P) måste vara sann – att jorden är rund.
b) goda grunder – Kunskapen (P) måste vara välgrundad och bygga på någon form av evidens – det finns bilder tagna från månen som visar att jorden är rund.
c) övertygelse – Den som tillskrivs kunskapen (S) måste tro att P är sann – att jorden är rund.
Jag sägs inte ha kunskap om det jag inte håller för sant.
2.1.1 Propositioner och begrepp
Satser som uttrycker propositioner kan brytas ned i beståndsdelar. Påståendet att ”jorden är rund” består av tre ord. ‘Jorden’ är namnet på en bestämd planet och refererar till ett specifikt objekt. Ordet ‘är’ förbinder objektet jorden med egenskapen rundhet i en så kallad
utbytbarhetsrelation.10 ‘Är’ härstammar från begreppet ‘vara’ och ‘rund’ från begreppet
‘rundhet’. Enligt Bertrand Russell byggs propositioner upp av två olika beståndsdelar: ting och begrepp.11 Vad är ett begrepp? Det finns olika uppfattningar om vilken typ av entitet ett begrepp är men generellt kan man säga att begrepp är innebörden i ett språkligt uttryck. Ordet
‘vatten’ betecknar en vätska som består av väte och syre i en kemisk förening. Rent språkligt kan vi uttrycka begreppet ‘vatten’ dels med själva ordet ‘vatten’ men också med den kemiska formeln H2O. På engelska kan begreppet uttryckas med ordet ‘water’. Begreppet ‘vatten’ är den gemensamma innebörden i dessa olika språkliga uttryck. Själva begreppet är oberoende
10 Sven Ove Hansson, Verktygslära För Filosofer, tredje uppl., (Stockholm, Thales 2010), s. 50
11 Jeffrey C King, ‘Structured Proposition’, Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2017 Edition), 2017 <https://plato.stanford.edu/archives/fall2017/entries/propositions-structured/>
av de språkliga uttrycken eftersom det är fullt möjligt att föreställa sig ett begrepp utan att ha ett språkligt uttryck för det. Om vi vill kommunicera med andra människor om begrepp måste vi på något sätt gestalta dem och då är språkliga uttryck ett bra sätt. Ett annat sätt är att peka på företeelsen ifråga.
2.1.2 Ostensiva definitioner
Ett ord i språket kan ha flera olika betydelser och stå för flera olika begrepp. Vi säger då att ordet är mångtydigt. Till exempel kan ordet ‘bo’ förekomma både som verb och substantiv -
”att bo” eller ”ett bo”. Ordet betecknar då två olika begrepp. I en filosofisk utredning behöver betydelsen av centrala termer definieras, inte minst mångtydiga sådana. Syftet med en
definition avgör valet av definitionstyp. En lexikal definition är en rapport över hur ett visst ord används i befintligt språkbruk.12 En stipulativ definition anger betydelsen av ett ord i ett visst sammanhang. Många gånger råder det delade meningar om hur ett uttryck ska förstås och då kan en stipulativ definition begränsa uttryckets omfång i det aktuella sammanhanget.
Det finns också en definitionstyp som är av särskild betydelse i denna uppsats: den ostensiva definitionen. En ostensiv definition innebär att man pekar ut en referens till ett visst uttryck i en specifik kontext. Låt säga att jag betraktar en färgskala med olika nyanser av färgen röd.
Om jag pekar på en av nyanserna och stipulerar att den ska kallas för ‘röd 27’ har jag gett en ostensiv definition av denna nyans. En intellektualistisk redogörelse för kunnande är delvis beroende av ostensiva definitioner. Detta för med sig problem för intellektualismen vilket jag kommer att visa i avsnitt 3.1.2.
Det finns en ordklass som har en stark koppling till ostensiva definitioner. Jag tänker på demonstrativa pronomen, till exempel ‘den’, ‘den där’ eller ‘det här’. Dessa uttryck blir en sorts ”pekande” med språket och kombineras ofta med ett fysiskt pekande. Jag kan peka på en viss nyans av färgen röd samtidigt som jag säger ”den röda nyansen”. En annan och
närliggande språklig företeelse är de så kallade indexikala uttrycken. Betydelsen av ett indexikalt uttryck varierar beroende på när och av vem det yttras, till exempel ‘jag’, ‘du’,
‘idag’, ‘igår’ och så vidare. Gemensamt för ostensiva definitioner, demonstrativa pronomen och indexikala uttryck är att de är kontextberoende. Ostensiva definitioner pekar ut
kontextberoende begrepp och betydelsen av demonstrativa pronomen och indexikala uttryck varierar med kontext.
12 Hansson, Verktygslära För Filosofer, s. 51
2.2 Kunnande
Jag har i det föregående avsnittet förklarat vad jag kommer att mena med ‘vetande’ och ska nu göra samma sak med ‘kunnande’. Den propositionella kunskapen (vetandet) kontrasteras mot icke-propositionell kunskap. Icke-propositionell kunskap är kunskap som inte bygger på fakta, exempelvis färdigheter. Påståendet ”Lisa kan cykla” är en tillskrivning av ett kunnande snarare än ett vetande. Lisas kunnande relaterar primärt till en handling och inte till ett mentalt tillstånd i form av en sann, välgrundad övertygelse hos henne. På engelska (‘Lisa knows how to ride a bicycle’) blir det tydligt att kunskapen handlar om hur något ska göras.
Därav har kunskapsformen kommit att kallas knowledge-how.
En distinktion som överlappar den mellan propositionell och icke-propositionell kunskap är distinktionen mellan teoretisk och praktisk kunskap. Cyklisten A kan ha en omfattande praktisk kunskap när det gäller att balansera och svänga och samtidigt vara oförmögen att formulera sanna påståenden om hur det hela går till. Det är också fullt möjligt att personen B tillägnar sig en stor mängd teoretisk kunskap om hur man spelar golf utan att någonsin ha satt sin fot på en golfbana. Uttryckt med de termer jag använder kan man säga att A kan cykla medan B vet hur man spelar golf. Lägg märke till att B vet hur man spelar golf men kan inte spela eftersom B aldrig har övat i praktiken. Ibland översätts engelskans ‘know how’ med
‘veta hur’ men jag anser att det leder fel eftersom vetande handlar om att något är på ett visst sätt. Det är med anledning av detta som jag istället översätter knowledge-how med
‘kunnande’.
Frågeställningen i denna uppsats relaterad till den filosofiska debatten om relationen mellan vetande och kunnande. Som vi har sett används samma term på engelska både för kunnande och vetande, det vill säga ‘knowledge’. På svenska har tillskrivningar av kunnande formen ”S kan Ø” (Ø står för någon typ av kunnande, till exempel cykla). På engelska inkluderar
tillskrivningar av kunnande frågeordet hur: ‘S knows how to Ø’. Om jag vet hur man cyklar betyder det att jag har kunskap om att cykla vilket inte garanterar att jag faktiskt kan cykla.
Samma problem uppstår om jag använder ‘har kunskap om hur’ istället för ‘vet hur’. Ett annat problem är att tillskrivningar på svenska innehåller pronomenet ‘man’ (eng. one) - ‘S vet hur man cyklar’. På svenska skulle en sådan översättning göra att själva kunnandet framstår som generiskt medan det på engelska gäller ett specifikt subjekt.
Att kunna något innebär att ha en förmåga att handla inom ett visst område. Vissa förmågor är kopplade till en avgränsad uppgift som man har lärt sig att lösa.13 Dessa förmågor kallas färdigheter. Det finns kognitiva färdigheter som till exempel logiskt tänkande eller praktiska färdigheter som till exempel att cykla eller att spela musikinstrument. Det är färdigheter av det senare slaget som är i fokus i denna uppsats.
Det engelska ordet ‘skill’ kan översättas till svenska med både ‘färdighet’ och ‘skicklighet’. I svensk ordbok definieras ‘färdighet’ som ”en förmåga att utföra något i praktiken ibland med hjälp av teoretiska kunskaper [...]”.14 Ett särdrag hos färdigheter är att de utvecklas genom träning. Färdigheter relaterar till specifika uppgifter (eng. tasks) som är avgränsade när det gäller tidsomfattning och förväntat resultat. Den som kan multiplikationstabellen förväntas svara rätt på multiplikationsfrågor inom en rimlig tid. Det kan också göras en distinktion mellan färdigheter och handlingar som utförs rutinmässigt, till exempel att gå. Att en handling är rutinmässig kan också innebära att den är automatiserad och utförs på samma sätt från gång till gång utan situationsanpassade bedömningar. Som jag uppfattar det är den förståelse av ordet ‘färdighet’ som jag redogjort för ovan förenlig med såväl intellektualism som anti- intellektualism.
Den filosofiska debatten om relationen mellan vetande och kunnande handlar till en del om vad som utgör grunden för kunnande. Enligt intellektualismen är kunnande en form av
vetande. Denna uppfattning kan tyckas ligga i konflikt med särdraget att färdigheter utvecklas genom träning. Träning utvecklar en färdighet gradvis mot en allt högre nivå av kunnande.
Gilbert Ryle menade att propositionell kunskap inte kommer gradvis på det sättet.15 Att kunnande i form av färdigheter utvecklas gradvis innebär att tillskrivningar av kunnande involverar en normativ bedömning. När en färdighet når över en kontextuellt bestämd nivå tillskrivs agenten skicklighet. Jag ska nu redogöra för detta begrepp.
13 Winch, Dimensions of Expertise, s. 43
14 ‘Svensk Ordbok, Färdighet’, Svensk Ordbok (2009)
15 Gilbert Ryle, The Concept of Mind, Routledge edition 2009, (First published 1949 by Hutchinson), s. 46
2.3 Skicklighet
En andra möjlig översättning av det engelska ordet ‘skill’ är ‘skicklighet’. De två möjliga översättningarna (färdighet och skicklighet) pekar på en distinktion: ‘skill’ kan innebära a) en egenskap hos en agent, eller b) en teknik.16 Jag drar en parallell mellan denna distinktion och de två möjliga översättningarna av ‘skill’ genom att (a) relaterar till ‘skicklighet’ och (b) till
‘färdighet’. Teknik ska här förstås som en beskrivbar del av ett specifikt kunnande och inte likställas med färdighet. Det är fullt möjligt att besitta en viss teknik men ändå inte ha
förmågan att lösa en uppgift för vilken tekniken ifråga är en förutsättning. Tal om färdigheter har en deskriptiv del medan det är mer utpräglat normativt när det handlar om skicklighet. Jag låter ‘färdigheter’ syfta på specifika former av kunnande medan ‘skicklighet’ handlar om agentens förmåga att utöva färdigheten särskilt väl, det vill säga att vederbörande når upp till kontextens krav för skicklighet.
‘Skicklighet’ kan också användas för att beskriva hur en färdighet utövas. När jag säger att någon gjort något skickligt är det först och främst en beskrivning av en handling även om beskrivningen dessutom implicerar att agenten är skicklig. Att vi bedömer handlingar med hjälp av adverb, som till exempel ‘skicklig’, är en viktig punkt i Ryles anti-intellektualistiska redogörelse för kunnande.17 Sådana beskrivningar är inte tillämpliga när det gäller
propositionell kunskap vilket talar mot uppfattningen att kunnande är en form av vetande.
Anta att en expert (E) på bågskytte skjuter mot en tavla på 70 meters håll och träffar mitt i centrumringen. Bredvid E står en nybörjare (N) som skickar iväg en pil på vinst och förlust mot en annan tavla från samma avstånd. Till allas förvåning träffar även N mitt i
centrumringen. Många skulle nog säga att E:s framgång har att göra med skicklighet medan N:s har att göra med tur. I kraft av vad tillskriver vi E skicklighet men inte N? Båda skyttarna var framgångsrika i sitt handlande men ändå är deras respektive kunnande på helt olika nivåer. Vad är egentligen skillnaden? När vi tillskriver E skicklighet vilar det på tanken att E skulle kunna upprepa sin bedrift vid andra tillfällen under andra förutsättningar. Katherine
16 Christopher Winch, ‘Three Different Conceptions of Know-How and Their Relevance to
Professional and Vocational Education’, Journal of Philosophy of Education, 47/2 (2013), 281–98, s.
285
17 Christopher Winch, ‘Ryle On Knowing How: An Interpretation And Defence’, Journal of Applied Philosophy, 26/1 (2009) <http://discovery.ucl.ac.uk/1347921/>, s. 92
Hawley kallar detta för kontrafaktisk framgång.18 Det verkar som att skicklighet varierar med den grad i vilken vi har kontrafaktiskt framgång när det gäller att utöva en viss färdighet.
Hur stor del av bågskyttens framgång kan härledas till teoretisk kunskap, till exempel vetande om hur olika förutsättningar påverkar val av teknik, båge, pil och så vidare? Är denna
kunskap i så fall tillräcklig för att ge framgång eller behövs det något mer? Behöver
bågskytten också ett kunnande för att lyckas? Det framstår som en självklarhet att så är fallet.
Vad består i så fall detta kunnande av? Det verkar vara något som bågskytten har precis som en övertygelse om ett korrekt val av teknik är kunskap som bågskytten har. Både vetande och kunnande är varaktiga.
Skicklighet skiljer en nybörjare från en expert. Låt säga att vi betraktar ett tennisproffs slå en perfekt serveretur och därefter en nybörjare som gör ett halvt misslyckat försök. Det är då rimligt att beskriva tennisproffset men inte nybörjaren som skicklig på att returnera servar.
Exemplet med bågskyttarna visar att även om en expert och en nybörjare når samma resultat med en handling kan de bedömas olika när det gäller skicklighet. Dessa olika bedömningar grundar sig bland annat på tanken att den som är skicklig har kontrafaktisk framgång och skulle kunna upprepa sitt framgångsrika handlande i andra situationer med unika
förutsättningar.
Hur ser en lexikal definition av ‘skicklighet’ ut? Enligt Svensk ordbok betyder ‘skicklig’ att vara ”mycket duktig i det avseende som framgår av sammanhanget […]”.19 ‘Skicklighet’
betyder då ‘det att vara skicklig’. Om vi låter ‘i det avseende som framgår av sammanhanget’
syfta på en viss färdighet, till exempel att spela tennis, betyder det att den som utövar färdigheten är mycket duktig på att spela tennis. Svensk ordbok definierar ‘duktig’ som att
”ha god förmåga i det avseende som framgår av sammanhanget”.20
Eftersom förmågan att utöva färdigheten ifråga ska vara god är en tillskrivning av skicklighet ett värdeomdöme. I någon mening handlar det om att bedöma med vilken kvalitet en färdighet utövas. Det varierar mellan olika färdigheter hur lätt eller svårt det är att göra en sådan
18 Katherine Hawley, ‘Success and Knowledge-How’, American Philosophical Quarterly, 40/1 (2003), 19–31 <http://www.jstor.org/stable/20010094>, s. 20
19 ‘Svensk Ordbok, Skicklig’, Svensk Ordbok (2009)
20 ‘Svensk Ordbok, Duktig’, Svensk Ordbok (2009)
bedömning. Skicklighet i bågskytte kanske är enklare att bedöma än i tennis. När det gäller bågskytte finns det ett väl avgränsat villkor som det är enkelt att se om det uppfyllts eller ej - träffa mitt i tavlan. En bågskytt som ständigt missar tavlan skulle vi inte bedöma som
skicklig. Med tennisspel är det lite knepigare. Det finns visserligen tydliga krav när det gäller poäng och vem som vinner matchen; men förlorade matcher och missade bollar behöver nödvändigtvis inte innebära att man inte är skicklig.
Jag konstaterar att tillskrivningar av skicklighet är normativa. Graden av skicklighet står i proportion till hur väl en färdighet utövas enligt kontextens normer för skicklighet beträffande den aktuella färdigheten. Enklare uttryckt: skicklighet beror på hur bra du är på en viss
färdighet. Relationen mellan skicklighet och färdigheter framstår tydligt om man prövar att applicera skicklighet på handlingar som faller utanför ramen för färdigheter. Det kanske kan sägas om mig att jag har en förmåga att andas men knappast att jag är skicklig på det. Även om jag kan andas så förväntar jag mig inte att någon ska säga att jag är skicklig på det.
Andning är inte en typ av kunnande som brukar vara föremål för normativ bedömning.
En aspekt av ‘skicklighet’ som är särskilt intressant i förhållande till NO är frågan om vad i utövandet av en färdighet som så att säga ”ansvarar” för skicklighet. Alltså, i kraft av vad tillskrivs skickligheten? Det är trivialt att påstå att ‘om jag är skicklig på att cykla så kan jag cykla’. Skicklighet förutsätter alltså kunnande. Denna uppfattning är förenlig med
intellektualism. En skicklig handling är enligt Stanley en handling som ytterst sett vägleds av fakta.21 Det som NO visar är varför kunnande och därmed också skicklighet inte är
propositionell kunskap.
2.4 Anti-intellektualism
Jag övergår nu till att beskriva de två huvudsakliga riktningarna i debatten om relationen mellan kunnande och vetande, nämligen intellektualism och anti-intellektualism. I korthet kan anti-intellektualism beskrivas som uppfattningen att det föreligger en fundamental distinktion mellan vetande och kunnande.22 Kunnande ska inte ses som en form av vetande utan som en förmåga eller disposition. Det är skillnad på att ha kunskap om fakta och att kunna handla på ett visst sätt. Förgrundsgestalten inom anti-intellektualismen, Gilbert Ryle, hade för avsikt att
21 Jason Stanley, Know How, (Oxford Scholarship Online 2011), s. 175
22 Fantl, ‘Knowledge How’
motbevisa en förhärskande uppfattning om vad som gör en handling intelligent. Denna uppfattning bottnade i Descartes syn på relationen mellan kropp och medvetande. Enligt en tolkning av Descartes är en handling intelligent i kraft av att den styrs av medvetandet.23 Förklaringen på vad som utgör skillnaden mellan en intelligent och en ointelligent handling söktes i handlingens kausala grund. Detta är ett kategorimisstag, hävdade Ryle.
Vissa kroppsrörelser antogs ha mekaniska orsaker medan andra hade sitt ursprung i mentala händelser. Medvetandet liknades vid en pilot som styr ett skepp. Ryle kallade detta synsätt för
”dogmen om spöket i maskinen” och hävdade att den var en myt.24 Det vi beundrar i en skickligt utförd handling är inte en dold orsak som äger rum ”inne i huvudet” utan en synlig handling som är ett uppvisande av skickligheten ifråga. Enligt Ryles sätt att se det är en handling inte uppdelad i ett tänkande och ett görande utan är en enhet. Ryle skriver: ”att utföra en uppgift med skärpa är inte att utföra två uppgifter”.25 (min övers.)
2.4.1 Den intellektualistiska legenden
Ryle attackerade det som han kallade för den ”intellektualistiska legenden” enligt vilken intelligens definieras i termer av att kunna uppfatta sanningar, alltså propositionell kunskap.26 Att utföra intelligenta handlingar innebär enligt legenden att följa regler och tillämpa kriterier för handlande. Detta är en motbjudande uppfattning om vad som gör en handling intelligent, enligt Ryle. Felet med legenden är att den innebär att en handling består av två handlingar - en tankeoperation och en praktisk handling. En person som kan tala och begripa ett språk antas ha en mängd propositionell kunskap om språkliga betydelser och regler som i sin tur styr de språkliga handlingarna. På samma sätt antas en schackspelare använda sin propositionella kunskap om schackregler när hon spelar. Ryle hävdade att: ”när vi beskriver ett utförande som intelligent, medför detta inte att det är fråga om en dubbel operation – begrundan och verkställande”.27 (min övers.) Det behövs inte en inre mental agent för att förklara hur praktiska handlingar uppstår om vi överger den intellektualistiska legenden, hävdade Ryle.
23 J. Adam Carter and Ted Poston, A Critical Introduction to Knowledge-How, (London, Bloomsbury 2018), s. 2
24 Ryle, The Concept of Mind, s. 5
25 Ryle, The Concept of Mind, s. 7
26 Ryle, The Concept of Mind, s. 16
27 Fantl, ‘Knowledge How’
När vi tillskriver någon intelligens (eller brist på densamma) använder vi oss av adjektiv som beskriver en mental förmåga. Ryle kallar dessa begrepp för ”intelligensepitet”, till exempel
‘klipsk’, ‘eftertänksam’ eller ‘dum’.28 Likaså använder vi intelligensepitet när vi beskriver praktiskt handlande som intelligent, till exempel ‘skickligt’, ‘listigt’ eller ‘humoristiskt’.29 Dessa begrepp beskriver inte en agents förmåga att tänka på propositioner utan en förmåga att utföra vissa typer av handlingar, enligt Ryle.30 Enligt den förhärskande uppfattningen är intelligens en särskild tankeförmåga när det gäller att begrunda propositioner.
De handlingar som bedöms som intelligenta, och alltså beskrivs med intelligensepitet, är intelligenta i kraft av att de ackompanjeras av intelligenta tankeoperationer, enligt
uppfattningen.31 Problemet är att dessa tankeoperationer själva måste utföras intelligent vilket innebär att även de behöver ackompanjeras av en intelligent tankeoperation. Enligt Ryle startar detta en oändlig regress. Denna regress utgör Ryles huvudsakliga argument mot intellektualismen. Att begrunda ett påstående är i sig självt en tankeoperation som kan utföras mer eller mindre intelligent. Varje intelligent handling måste då föregås av en intelligent tankeoperation som i sig själv är en handling som också måste föregås av ännu en intelligent tankeoperation, och så vidare i all oändlighet.32 Regressen visar att kunnande inte kan vara en form av vetande eftersom en intelligent handling annars aldrig skulle kunnat starta.
2.4.2 Olika varianter av anti-intellektualism
Anti-intellektualism kan delas in i två varianter: måttlig och radikal. Enligt den måttliga anti- intellektualismen är ‘vetande’ och ‘kunnande’ av olika slag; de är distinkta.33 För
engelskspråkig filosofi innebär detta att det inte finns någon enhetlig redogörelse för begreppet ‘knowledge’, vilket däremot intellektualismen kan erbjuda. Att kunna något kan enligt måttlig anti-intellektualism betyda antingen att du har en förmåga till vissa handlingar (the ability account of know how) eller att kunnandet är en disposition att utföra dem (the dispositional account of know how). Enligt radikal anti-intellektualism är allt vetande en form av kunnande, alltså en diametral motsats till intellektualismen. Fördelen med den radikala
28 Ryle, The Concept of Mind, s. 16
29 Ryle, The Concept of Mind, s. 21
30 Ryle, The Concept of Mind, s. 16-17
31 Ryle, The Concept of Mind, s. 1
32 Ryle, The Concept of Mind, s. 19
33 Fantl, ‘Knowledge How’
anti-intellektualismen jämfört med den måttliga är att den radikala erbjuder en enhetlig redogörelse för ‘knowledge’.
Det finns ett antal olika argumentationslinjer som en anti-intellektualist kan välja för att argumentera mot att kunnande är en form av vetande. Ryle använde sig av ett
regressargument. En annan argumentationslinje är att peka på att kunnande är graderbart, till skillnad från vetande. Detta talar för att kunnande och vetande är av olika slag i grunden.
Argumentationslinjen i denna uppsats är att fokusera på kunnandets kontextkänslighet vilket är vad NO i grund och botten handlar om.
2.5 Intellektualism
Den moderna intellektualismen tar sin början i artikeln ”Knowing How” av Jason Stanley och Timothy Williamson.34 I artikeln bestrider de tesen att vetande och kunnande är distinkta.
Kunnande är helt enkelt en form av vetande, enligt dem. De hävdar att kunnande innebär att ha svar på frågan om hur något görs. Att ha svaret på denna fråga är att ha propositionell kunskap. Jason Stanley ger ytterligare försvar för intellektualismen i boken Know How från 2011.35 Dessutom försvarar han intellektualismen i artikeln ”Knowing (How)” från samma år.36 I artikeln ”Knowing How” hävdar Stanley och Williamsson att Ryles regressargument, som beskrevs i avsnitt 2.4.1, är osunt. Enligt deras beskrivning består argumentet av två premisser, som då ska leda till en oändlig regress.37 (‘Ø’ representerar en handling):
(1) Om man Ø:ar så tillämpar man ett kunnande att Ø:a (2) Om man vet att P, så begrundar man påståendet att P
Låt säga att du cyklar. Enligt den första premissen tillämpar du då ditt kunnande att cykla.
Om detta kunnande är en form av vetande betyder det enligt den andra premissen att du först måste begrunda ett eller flera påståenden om hur man cyklar. Denna begrundan är enligt Ryle också en handling som kräver ett kunnande vilket sätter igång en oändlig regress. Enligt Stanley och Williamson gäller den första premissen bara för avsiktliga handlingar och inte
34 Jason Stanley and Timothy Williamson, ‘Knowing How’, The Journal of Philosophy, 98/8 (2001), 411–44 <http://www.jstor.org/stable/2678403>
35 Stanley, Know How
36 Jason Stanley, ‘Knowing (How)’, Nous, 45/2 (2011), 207–238
37 Stanley and Williamson, ‘Knowing How’, 411–44, s. 413
oavsiktliga. De ger exempel på oavsiktliga handlingar som man i någon mening gör men ändå inte kan: matsmältning och att vinna på lotto. Jag frågar mig här om detta verkligen är
exempel på handlingar i ordets rätta bemärkelse men låt mig återkomma till det.
Den andra premissen är falsk därför att många manifestationer av vetande används utan att agenten först begrundar en proposition, enligt Stanley och Williamson. Jag öppnar en dörr utan att begrunda påståendet att det finns en dörr framför mig eller att ett bra sätt att öppna dörren är att vrida på och dra i handtaget. Jag bara öppnar dörren rätt och slätt. Den andra premissen verkar rakt upp och ner falsk, enligt Stanley och Williamson. De laborerar ändå med den för att se om den går att rädda. De leker med tanken på att det skulle finnas en sorts omedveten och därmed oavsiktlig begrundan av en proposition, att jämföra med
matsmältning. När jag öppnar en dörr sker då i bakgrunden en omedveten begrundan av påståendet att det finns en dörr framför mig. Om det fanns en sådan omedveten begrundan skulle den andra premissen kunna räddas men inte själva argumentet, eftersom det inte finns en enhetlig läsning av premisserna, enligt Stanley och Williamson. Enligt dem är den första premissen mest plausibel när det gäller avsiktliga handlingar och den andra när det gäller oavsiktliga. Detta gör att argumentet är osunt, enligt Stanley och Williamson.38
Jag vill påstå att deras resonemang vilar på en bräcklig grund. En förutsättningen för att deras invändning ska stoppa Ryles regress är att det faktiskt finns något så motsägelsefullt som oavsiktliga handlingar. En handling skiljer det som helt enkelt drabbar människor från det som de faktiskt gör.39 Att kalla matsmältning för en handling eller något man gör är att upphäva denna intuitiva och högst rimliga distinktion. Jag anser därför att deras invändning mot Ryles regressargument inte är övertygande.
2.5.1 Stanley och Williamsons argumentationsstrategi
Hur går då Stanley och Williamson tillväga för att argumentera för intellektualismen? De studerar vanliga tillskrivningar av kunnande, till exempel ‘Lisa kan cykla’, och antar att dessa säger något om den grundläggande naturen hos kunnande.40 Det är möjligt att invända mot denna uppfattning genom att hävda att vetenskapen skulle kunna visa att våra tillskrivningar
38 Stanley and Williamson, ‘Knowing How’, 411–44, s. 416
39 George Wilson and Samuel Shpall, ‘Action’, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Winter 2016 Edition), 2016 <https://plato.stanford.edu/archives/win2016/entries/action/>
40 Stanley, Know How, s. 143
av kunnande inte träffar rätt när det gäller kunnandets natur. Stanley och Williamson laborerar därför med tanken att en kognitionsforskare skulle upptäcka att Lisas färdighet att cykla, betraktat som ett varaktigt tillstånd, är av ett annat slag än det som uttrycks i tillskrivningen
‘Lisa kan cykla’? Det skulle i så fall innebära att tillskrivningen inte träffar den verkliga naturen hos kunnandet ifråga.
Frågan är hur naturligt språkbruk relaterar till den grundläggande naturen hos de företeelser som åsyftas, i det här fallet kunnande. Vilken bäring har egentligen semantiken på
metafysiken? Stanley hävdar att det är osannolikt att naturvetenskaplig forskning skulle kunna visa att kunnande är distinkt från det som uttrycks i vanliga tillskrivningar av detsamma. Han visar detta genom en bikonditional sats som anses vara en allmänt accepterad sanning: ”‘S’ är sant om och endast om S”.41 Om vi ersätter ”S” med ”Lisa kan cykla” får vi satsen: ”‘Lisa kan cykla’ är sant om och endast om Lisa kan cykla”. Vad jag tror att Stanley försöker visa är att ett lingvistiskt argument kan ha bäring på faktiska förhållanden i verkligheten, i detta fall kunnandets grundläggande natur.
Stanley och Williamsons analyserar den syntaktiska strukturen hos satser som innehåller indirekta frågor. ‘Lisa kan cykla’ översätts till engelska med ‘Lisa knows how to ride a bicycle’. I den engelska översättningen innehåller satsen frågeordet how. Den indirekta frågan är ‘hur cyklar Lisa?’. Det finns ett antal språk, däribland svenska, som inte innehåller
frågeordet hur i denna typ av satser. Stanley menar att den indirekta frågan ändå finns implicit.42 Detta kan förstås problematiseras men jag kommer för argumentations skull att anta att Stanleys uppfattning är riktig på den punkten. Jag antar alltså, i sällskap av Stanley, att satsen ‘Lisa kan cykla’ innehåller den indirekta frågan ‘hur cyklar Lisa?’. Enligt Stanley ska kunnandet som tillskrivs ses som propositionell kunskap eftersom Lisa tillskrivs kunskap om svaret på frågan om hur hon cyklar. Att veta svaret på en fråga är att ha propositionell kunskap.
Stanley och Williamson hävdar att den syntaktiska strukturen hos satser av typen ‘Lisa kan cykla’ (eng. ‘Lisa knows how to ride a bicycle’) inte skiljer sig från strukturen hos satser där frågeordet i den indirekta frågan byts ut. ‘Hur’ kan bytas ut mot ett annat frågeord såsom
41 Stanley, Know How, s. 144
42 Stanley, ‘Knowing (How)’, 207–238, s. 229
‘när’, ‘var’ eller ‘varför’.43 Satsen ‘Lisa vet när man cyklar’ (eng. ‘Lisa knows when to ride a bicycle’) tillskriver subjektet (Lisa) propositionell kunskap. Därför hävdar Stanley och Williamson att det är en rimlig slutsats att satser med identisk syntaktisk struktur också gör det, alltså även i de satser där frågeordet är ‘hur’.
2.5.2 Kunnande enligt intellektualismen
Vad innebär då ‘kunnande’ enligt intellektualismen? Att kunna cykla innebär att du vet på vilket sätt du kan cykla. Lisa vet på vilket sätt hon kan cykla om och endast om hon har propositionell kunskap om detta sätt. Svaret på frågan om hur Lisa cyklar är propositionell kunskap. Låt mig försöka att formulera detta med Stanleys språkbruk: ‘det finns ett sätt w på vilket Lisa kan cykla och hon har propositionell kunskap om att w är ett sätt för henne att cykla på’.44 Detta betyder inte att det bara finns ett enda sätt som Lisa kan cykla på. Det finns många propositioner som har formen ”w är ett sätt för henne att cykla på”. När vi säger att Lisa kan cykla så tillskriver vi henne kunskap om alla sätt inom ett relevant omfång som ger henne kontrafaktisk framgång när det gäller att cykla, enligt Stanleys sätt att resonera.45 Uppfattningen innebär att Lisas kunskap kan tillämpas i olika situationer med unika
förutsättningar. Denna tanke är en av försvarsstrategierna mot NO och utvecklas mer i avsnitt 3.2.
2.5.3 Praktiskt presentationsmodus
Enligt intellektualismen innebär såväl vetande som kunnande att ett subjekt står i en
kunskapsrelation till en proposition, till exempel ‘att jorden är rund’. Tillskrivningar av sådan kunskap har ofta formen ‘S vet att P’ (Kalle vet att jorden är rund). Tillskrivningar av
kunnande har formen ‘S kan Ø:a’ där Ø står för en viss handling (på engelska ‘S knows how to Ø’). När vi säger att Lisa kan cykla så betyder det, enligt intellektualismen, att hon står i en kunskapsrelation till en proposition med formen ”w är ett sätt för henne att cykla på”. Enligt Stanley och Williamson kan kunskap om ett sådant sätt innehas i distinkta
presentationsmodus (”modes of presentation”).46
43 Stanley, ‘Knowing (How)’, 207–238, s. 209
44 Stanley and Williamson, ‘Knowing How’, 411–44, s. 425
45 Stanley, Know How, s. 183
46 Stanley and Williamson, ‘Knowing How’, 411–44, s. 428
De förklarar denna tanke genom ett exempel där en person, John, ser sig själv i spegeln men misstar spegeln för att vara ett fönster. I spegeln ser John en man med brinnande byxor vilket gör att han formar ett demonstrativt försanthållande om att mannen i spegeln brinner. I detta fall innehas kunskap om propositionen ”att mannen brinner” i ett demonstrativt
presentationsmodus. Anta att John inte misstar spegeln för att vara ett fönster utan förstår att han betraktar sig själv med brinnande byxor. I det fallet innehas kunskapen om propositionen
”att mannen brinner” i ett förstapersons-presentationsmodus. Det går att inneha kunskap om samma proposition i olika presentationsmodus.
Stanley och Williamson hävdar att det går att dra en parallell mellan detta exempel och propositioner som uttrycker sätt att göra något på. Låt säga att Lisa inte kan cykla och att hennes kompis Hanna pekar på Kalle som kommer cyklande. Hanna säger till Lisa att ”det är ett sätt som du kan cykla på”. Om Kalles sätt att cykla de facto är ett sätt som Lisa kan cykla på så innehar Lisa kunskap om propositionen ”det är ett sätt för mig att cykla på” i ett demonstrativt presentationsmodus. Om vi tänker oss att Lisa faktiskt kan cykla på detta sätt, då hävdar Stanley och Williamson att Lisa har kunskap om samma proposition men i ett praktiskt presentationsmodus (eng. ”practical mode of presentation”).47 Poängen är att det i båda fallen handlar om samma proposition oavsett om den innehas i ett demonstrativt eller praktiskt presentationsmodus.
Jag ser ett problem med Stanley och Williamsons resonemang. Idén om ett praktiskt
presentationsmodus bygger till att börja med på att Kalles sätt att cykla faktiskt är ett sätt som Lisa kan cykla på. Detta sätt har hon då propositionell kunskap om i ett demonstrativt
presentationsmodus. Lisa kan också ha kunskap om detta sätt i ett praktiskt
presentationsmodus. I båda fallen rör hennes kunskap samma proposition, enligt Stanley och Williamsons resonemang. Jag ser ingen anledning att acceptera idén att Kalles sätt att cykla skulle vara ett sätt som Lisa kan cykla på. Stanley och Williamson ger heller ingen förklaring på hur detta skulle gå till. Kalle gör naturligtvis situationsspecifika bedömningar och
anpassningar när han cyklar som är helt inaktuella när Lisa sätter sig på cykeln. Lisa måste cykla på sitt sätt. Detta pekar mot ännu ett problem med att se på färdigheten att cykla som propositionell kunskap. Kunskapen måste instansieras för att bli en praktisk handling.
Förmågan att instansiera propositionell kunskap i handling borde med ett intellektualistiskt
47 Stanley and Williamson, ‘Knowing How’, 411–44, s. 429
tankesätt vara en förmåga som bygger på propositionell kunskap, för vilken det krävs ännu en förmåga att instansiera. En oändlig regress startas därmed.
Ephraim Glick har framfört en annan invändning mot idén om ett praktiskt
presentationsmodus. Låt säga att ‘om S vet P så kan S simma’. Glick frågar sig vilken typ av proposition P skulle kunna vara. Ett enkelt förslag skulle till exempel kunna vara att man simmar genom att ”upprepade gånger sparka med benen i en saxliknande rörelse samtidigt som man drar armarna nedåt och tillbaka genom vattnet för att förflytta sin kropp i motsatt riktning” (min övers.).48 Trots att S vet detta är det ändå fullt möjligt att S inte kan simma i praktiken. P verkar inte utgöra tillräcklig kunskap för att S ska kunna simma. Om det inte går att ta fram en uppsättning faktakunskaper som räcker för att kunna simma så finns det
anledning att vara skeptisk mot intellektualismen, enligt Glick. Otillräckligheten utgör ett problem för intellektualismen och den blir inte löst genom att man inför idén om ett praktiskt presentationsmodus.
Exemplet med John som ser sig själv i spegeln handlar om att begrunda en och samma proposition i två olika presentationsmodus; demonstrativt respektive förstapersons-
presentationsmodus. Detta handlar om två olika sätt att tänka om en och samma proposition.
Att dra en parallell till exemplet med Lisas cyklande fungerar inte eftersom en oförmåga att cykla inte handlar om att tänka fel, enligt Glick.49
2.5.4 Intellektualism om kunnande respektive skicklighet
Hur relaterar intellektualism (eller anti-intellektualism) om kunnande till intellektualism (eller anti-intellektualism) om skicklighet? Det är en plattityd att säga att om jag är skicklig på att spela tennis så kan jag spela tennis. Skicklighet medför alltså kunnande. Däremot medför inte kunnande skicklighet. Det är inte nödvändigt sant att ”om S kan laga mat så är S skicklig på att laga mat”. Charlotta Pavese har argumenterat för att intellektualism om kunnande medför intellektualism om skicklighet.50 Hon hävdar att om du kan utföra en uppgift tillräckligt väl så medför det skicklighet. Vad som är tillräckligt väl bestäms kontextuellt. Jag kommer att utgå ifrån att Pavese har rätt i att intellektualism om kunnande medför intellektualism om
48 Ephraim Glick, ‘Practical Modes of Presentation’, Noûs, 49/3 (2015), 538–59, s. 538
49 Glick, ‘Practical Modes of Presentation’, 538–59, s. 550
50 Charlotta Pavese, ‘Skill in Epistemology II: Skill and Know How’, Philosophy Compass, 11/11 (2016), 650–60, s. 656
skicklighet. Om skicklighet är att utöva en färdighet med en särskilt god kvalitet och en färdighet är en form av kunnande innebär det att skicklighet kan förklaras i termer av kunnande. Vad som skiljer intellektualister och anti-intellektualister åt är synen på kunnandets grundläggande natur. Jag utgår ifrån att intellektualism om kunnande och intellektualism om skicklighet står och faller tillsammans. Denna uppfattning har två
konsekvenser som är av intresse för utredningen i denna uppsats: a) NO kan vändas mot såväl intellektualism om kunnande som mot intellektualism om skicklighet b) de båda
intellektualistiska försvaren mot NO som presenteras senare är oförenliga. Detta problem behandlas i avsnitt 3.4.
3. Skicklighetens kontextkänslighet
I detta kapitel kommer jag att presentera och förhålla mig till uppsatsens huvudsakliga argument, det vill säga NO samt två olika förstärkningar av det. Jag kommer också att ta upp två möjliga försvarsstrategier och hur dessa kan bemötas. I fokus står ett specialfall av kunnande, nämligen skicklighet, som jag menar visar styrkan i NO på ett övertygande sätt. I slutet av kapitlet använder jag musikalisk improvisation som ett exempel på ett kunnande som det är opassande att redogöra för med hjälp ett intellektualistiskt tankesätt beträffande
skicklighet.
Den som är skicklig på något kan utöva sin färdighet i mer än ett sammanhang och vara framgångsrik under många olika förutsättningar. En skicklig bågskytt kan träffa tavlan under olika förhållanden när det gäller väder och vind. En tennismästare kan slå en lyckad
serveretur som svar på en mängd servar med olika hårdhet, skruv och placering. Den skicklige är bra på att anpassa och finjustera sina handlingar för att nå framgång i varje unik kontext.
Mycket av detta sker automatiskt men ändå med kontroll och precision tack vare idog träning.
Jag menar att begreppet ‘skicklighet’ är kontextkänsligt på två sätt. För det första är tillskrivningar av skicklighet kontextkänsliga. Det innebär att kontexten bestämmer vilket innehåll ‘skicklighet’ bidrar med till själva tillskrivningen.51 Den aktuella kontextens normer avgör vad som utgör skicklighet. För det andra förutsätter skicklighet att utövaren av en färdighet är känslig för kontextens alla nyanser för att kunna göra situationsspecifika
anpassningar. Det är denna egenskap hos skicklighet som ligger till grund för NO. Jag ska nu redogöra för NO samt förstärka invändningen med två problem som jag kallar för
partikularitetsproblemet och ostensionsproblemet.
3.1 The novelty objection
NO är en av de huvudsakliga invändningarna mot intellektualismen och har framförts av bland andra Hubert Dreyfus.52 Kärnan i invändningen är att det inte räcker med propositionell kunskap för att täcka alla de små nyanserade anpassningar som behöver göras i varje unik handlingssituation. Kunnande är situationsspecifikt till sin natur medan propositionell
51 Kent Bach, ‘Context Dependence (Such as It Is)’, Continuum Companion to the Philosophy of Language, 2012 <http://userwww.sfsu.edu/~kbach/Bach.ContextDependence.pdf>, s. 3
52 Jason Stanley and Timothy Williamson, ‘Skill’, Noûs, 51/4 (2017), 713–26, s. 719
kunskap är generell. Generell kunskap räcker inte för att klara av unika situationer. Förmågan att hantera unika situationer framgångsrikt är ett av expertisens kännetecken.53 Denna
uppfattning accepteras av både intellektualister och anti-intellektualister.
Den som skicklig på en viss färdighet är mycket känslig för unika förutsättningar i nya situationer och anpassar sitt handlande dem. En lyckad serveretur i tennis kräver en mängd simultana aktioner: springa till rätt yta, placera racket i rätt läge och vinkel, bedöma bollens bana, genomföra slaget med rätt mängd kraft samt massor av andra små och subtila
anpassningar. Varje unik serveretur kräver sina specifika justeringar och bedömningar.
Färdigheten måste instansieras på nytt varje gång.54 På vilket sätt utgör detta ett problem för intellektualismen? Om det är så att skicklighet vägleds av propositionell kunskap krävs det en veritabel explosion av sanna påståenden när den utövas. Det blir en ohanterlig mängd
information att ta hänsyn till varje gång en serveretur ska genomföras. Det verkar finnas en konflikt mellan skicklighetens kontextkänslighet och den propositionella kunskapens generaliserbarhet. Att propositionell kunskap ska vara generaliserbar bygger på idén att propositioner byggs upp av bland annat begrepp och att begrepp måste uppfylla ett generalitetsvillkor. (se avs. 3.1.1)
Natalia Waights Hickman presenterade tankar om NO i ett föredrag den 4 maj 2017. Dessa tankar förväntas ingå i en kommande artikel.55 I detta kapitel kommer jag att utgå från hennes generella uppställning av NO:s två premisser som tillsammans medför att intellektualismen är falsk. Jag kommer också att följa hennes uppdelning av det intellektualistiska försvaret mot NO i två olika strategier. Så här ser en generell version av NO ut, uppställd i form av en slutledning.
(1) Propositionell kunskap om sätt att Ø:a ger inte kunskap i förväg om alla detaljer och unika förutsättningar som finns i de situationer där kunskapen att Ø:a utövas. Propositionell
kunskap är därmed otillräcklig för att vägleda handlingar i unika situationer.
(2) En agents varaktiga kunnande beträffande Ø är tillräckligt mångsidig för att framgångsrikt kunna möta alla särskilda förutsättningar och tillfälligheter i unika handlingssituationer.
53 Stanley, Know How, s. 181
54 Instansiera – utgöra ett exempel på
55 Natalia Waights Hickman, ‘Novelty, Know-How and Rule-Following’, Centre for the Study of Mind in Nature, 2017 <https://downloads.sms.cam.ac.uk/2509994/2510000.mp3> [accessed 20 April 2018]
(3) Alltså: Agentens kunnande beträffande Ø kan inte uttömmas av propositionell kunskap, vilket medför att intellektualismen är falsk.
Vid en första anblick kan det verka som att slutsatsen inte nödvändigtvis följer av
premisserna. Jag menar ändå att så är fallet vilket följande förtydligande visar. Låt mig kalla kunskap om sätt att Ø:a för A, kunskap om unika förutsättningar för B och kunnande
beträffande Ø för C. Det blir då lättare att se att det finns en asymmetri mellan C och A. (1) A medför inte B, men B är nödvändigt för C. (2) C medför B. (3) Alltså är C inte lika med A.
Ett viktigt tillägg är att ”kunskap om unika förutsättningar” innebär att en agent kan
tillmötesgå de situationsspecifika krav som ställs på en handling för att den ska lyckas. Det är just detta som propositionell kunskap inte ger en tillräcklig grund för (enligt den första premissen)
I den andra premissen finns ett implicit antagande som jag antar är förenligt med såväl intellektualism som anti-intellektualism. Jag tänker på antagandet om att varaktigt kunnande, och därmed även skicklighet, kräver kontrafaktisk framgång i ett visst omfång av unika situationer. Det är mångsidigheten i en agents kunnande som säkrar denna framgång. Enligt den första premissen är propositionell kunskap aldrig tillräcklig för att ge agenten erforderlig mångsidighet. Det finns alltså en asymmetri mellan vetande och kunnande vilket innebär att den intellektualistiska tesen att kunnande är en form av vetande är falsk.
Innan vi tittar på de två intellektualistiska försvarsstrategier mot NO ska jag redogöra för två olika sätt att skärpa den första premissen ytterligare. Ett första sätt är att peka på asymmetrin mellan å ena sidan den partikulära karaktären hos kunnande och å andra sidan den generella karaktären hos propositionell kunskap. De verkar vara av olika slag på en grundläggande nivå. Ett andra sätt är att visa att en specifik färdighet ofta består av en lång rad olika sätt att handla. När en färdighet utövas genomförs en följd av handlingar som kan vara av helt olika karaktär. Vilket av alla dessa sätt ska vi demonstrativt peka på när vi påstår att ”det är ett sätt w för S att Ø:a på”? Låt oss först titta på det som Ellen Fridland kallar för
partikularitetsproblemet och därefter på det som jag har valt att kalla för ostensionsproblemet som är baserat på exempel från Jennifer Hornsby. Fridlands resonemang utgår ifrån den centrala tanken i NO, nämligen att det föreligger en konflikt mellan färdigheters krav på situationsspecifik kunskap och den propositionella kunskapens generaliserbarhet.
