Institutionen för humaniora
Litteraturvetenskap G3 Biblioteks- och informationsvetenskap
Handledare: Johan Sahlin LI3003 Engelska
Examinator: Margareta Petersson 15 hp Filmvetenskap
2009-06-10 Franska
G2 G3 Avancerad nivå Historia
Litteraturvetenskap
Religionsvetenskap Spanska
Familjerna vid fyren
Svenska språketTyska
Johanna Berggren
En jämförelse mellan Virginia Woolfs To the Lighthouse och
Tove Janssons Pappan och havet med avseende på
Innehållsförteckning
1. Inledning
3
2. Tidigare forskning
4
3. Om familjemönster
5
3.1 Föräldrarna 6 3.2 Sönerna 8 3.3 Döttrarna 104. Om att bekräfta och bekräftas
13
5. Om kvinnorna och konsten
18
6. Sammanfattning och slutsatser
22
1. Inledning
Tove Jansson (1914-2001)1 och Virginia Woolf (1882-1941)2 är två författare vars verk vid en
första anblick möjligen inte ser ut att ha särskilt mycket gemensamt. Woolf betraktas allmänt som en av modernismens viktigaste gestalter. Hennes romaner kännetecknas bland annat av sitt lyriska språk, och ett flertal av dem kan beskrivas som stilmässigt experimentella med okonventionell berättarstruktur och sitt sätt att avspegla så kallad ”stream of consciousness”.3
Konstnären och författaren Jansson är däremot mest känd för sina egenhändigt illustrerade barnböcker om mumintrollet med familj och vänner,4 även om det ibland hävdas att
muminseriens två sista böcker, Pappan och havet och Sent i november, egentligen vänder sig till en äldre publik.5
Gemensamt för dessa två författare är emellertid att skildrandet av familjer och deras inbördes förhållanden, är teman som sysselsatt dem båda. I Alex författarlexikon beskrivs ”relationer till närstående i familjen och den lilla kretsen” som något av en röd tråd i Janssons författarskap.6 Pappan och havet7 är utan tvekan den bok där muminfamiljens interna
dynamik ges störst utrymme. Familjen bryter helt enkelt upp från sitt hem i mumindalen och isolerar sig vid en fyr på en öde ö, långt bort från det distraherande myller av udda gäster och underliga bekanta, som i tidigare böcker tagit en god portion av såväl läsarens som familjens uppmärksamhet i anspråk, för att ostört kunna komma till rätta med sina egna bekymmer. I sin uppsats Den onödiga pappan från 1995, identifierar Gunnel Påhlsson könsrollskamp mellan de båda muminföräldrarna som ett av bokens djupgående teman.8 På ett liknande sätt
menar författaren till artikeln om Virginia Woolf i Alex författarlexikon att To the
Lighthouse9 kan förstås som en studie i familje- och könsrollsmönster.10
En del likheter mellan Pappan och havet och To the Lighthouse har tidigare
uppmärksammats av Tove Holländer i artikeln ”Familjen och utfärden som möjlighet hos Tove Jansson och Virginia Woolf”. Förutom det mest iögonfallande faktum att den yttre 1 ”Jansson, Tove”, Alex författarlexikon, www.alex.se/Alex, Tillgänglig: Författare A-Ö/Jansson/artikel (090506)
2 ”Woolf, Virginia”, Alex författarlexikon, www.alex.se/Alex, Tillgänglig: Författare A-Ö/Woolf/artikel(090506)
3 Ibid.
4”Jansson, Tove”
5 Gunnel Påhlsson, Den onödiga pappan,( Högskolan Dalarna 1995), s. 2 6 ”Jansson, Tove”
7 Tove Jansson, Pappan och havet, 4.uppl. (Stockholm 1980) 8 Påhlsson, s. 17 ff
9Virginia Woolf, To the Lighthouse (Ware 1994)
Hänvisningar till de två skönlitterära böckerna kommer fortsättningsvis endast att göras som sidnummer inom parentes.
handlingen i bägge fallen kretsar kring en familjeutfärd till en fyr menar Holländer, att båda dessa utfärder dessutom kan betraktas som lösningar på olika existentiella problem. Vidare konstaterar Holländer att familjen Ramsay och muminfamiljen ger sken av att tillhöra samma borgerliga familjetyp, där modersgestalten i bägge fallen utgör den naturliga
samlingspunkten, under det att de bägge familjefäderna framstår som mer avskilda och tycks ha förlorat greppet om sina familjer.11
Holländers artikel gör emellertid inte någon mer ingående analys av de bägge familjernas inbördes förhållanden eller de eventuella könsrollskonflikter som antyds i den litteratur som behandlar verken var för sig. Holländer behandlar exempelvis inte de respektive familjernas förälder/barn-relationer och den frigörelseprocess som skildras i bägge böckerna. Inte heller har konstens, i båda böckerna likartade, inverkan på kvinnornas livssituation, eller de
likartade behov av att hävda sig själva på kvinnors bekostnad som männen i de båda böckerna uppvisar, uppmärksammats i Holländers artikel. Således lämnas ett visst utrymme för
ytterligare studier beträffande de två verkens förhållande till varandra.
Den här uppsatsens syfte är att göra en jämförelse mellan Virginia Woolfs To the
Lighthouse och Tove Janssons Pappan och havet med avseende på familjemönster och
könsroller. Uppsatsen är vidare tänkt att vara av illustrativ art; och är följaktligen ute efter att påvisa tematiska likheter och skillnader. Att försöka belägga några direkta orsaksband mellan de båda böckerna är däremot inte en del av uppsatsens syfte.
Illustrativa jämförelser används ofta för att belysa generella mönster,12 och jag tycker att
ovanstående frågeställning blir intressant då den skulle kunna tänkas visa på mer
allmängiltiga föreställningar om familjer och könsroller. Givetvis skulle en mer omfattande studie behöva göras för att kunna dra några långtgående slutsatser – i synnerhet som
direktpåverkan i detta fall inte helt kan uteslutas. Dock tror jag att en jämförelse mellan
Pappan och havet och To the Lighthouse skulle kunna vara användbar som en mindre del i
vidare studier inom detta ämne.
2. Tidigare forskning
Såvitt jag har kunnat utröna är Holländer den enda som tidigare har satt Pappan och havet i relation till To the Lighthouse. Utöver Holländers artikel har jag i arbetet även haft stor nytta av två stycken C-uppsatser; Boel Westins Könsroller hos mumintrollen: en undersökning av 11 Tove Holländer, ”Familjen och utfärden som möjlighet hos Tove Jansson och Virginia Woolf”, Finsk tidskrift, 1993 (233/234), s. 69ff
12 Anders Olsson, ”Intertextualitet, komparation, reception”, Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten, 2. uppl.(Lund 2002), s.59 f
könsrollsmönstret i Tove Janssons muminböcker från 1974 samt Gunnel Påhlssons Den onödiga pappan: mannens kris i Tove Janssons Pappan och havet från 1995.
Westin, som har studerat könsrollsmönstret genom hela muminserien med mumintrollets föräldrar i fokus, konstaterar att könsrollsmönstret över lag är mycket konservativt.13 Enligt
Westin är Pappan och havet något av en nyckelbok beträffande föräldrarnas könsroller och bägge får i denna bok problem med sina roller som mamma respektive pappa.14
Påhlsson har gjort en narratologisk analys av Pappan och havet. Hon menar att
mumintrollet och hans föräldrar i denna bok genomgår tre separata livskriser. Pappan befinner sig i en identitetskris som är förknippad med hans försök att leva upp till en patriarkal
mansroll. Mamman som fått ett nyuppväckt intresse för måleri går in i en skaparkris och mumintrollet självt råkar in i en pubertetskris. Trollens inbördes relationer präglas vidare av könsrollskamp mellan föräldrarna, kontaktproblem mellan far och son, samt sonens frigörelse från modern. 15
Jag har även använt mig av Agneta Rehal-Johanssons avhandling Den lömska
barnboksförfattaren: Tove Jansson och muminverkets metamorfoser från 2006.
Rehal-Johansson behandlar bland annat de dubbelheter som hon menar framträder i Pappan och
havet, samt menar att muminfamiljen i denna bok avidealiseras.16
När det gäller litteratur som behandlar Woolf och To the Lighthouse har jag främst använt mig av Cynthia Lukens avhandling The woman artist’s journey: self consciousness in the
novels of Virginia Woolf från 1981. Lukens menar att förhållandet mellan livet och konsten
över lag är ett viktigt tema i Woolfs författarskap. Vidare har kvinnliga konstnärer av olika slag – målare, poeter eller pjäsförfattare, framträdande roller i flera av hennes verk. Lukens, som studerat de tre kvinnliga konstnärerna i To the Lighthouse, Orlando, och Between the
Acts, menar att dessa, just i egenskap av att vara kvinnliga konstnärer, ställs inför likartade
svårigheter.17 Övrig sekundärlitteratur anförs efter hand.
3. Om familjemönster
Familjerna Mumin och Ramsay är inte identiska. Den mest påtagliga skillnaden är möjligen av numerisk art. Makarna Ramsays barn är åtta till antalet, medan muminföräldrarna i
13 Boel Westin, ”Könsroller hos mumintrollen”, (Stockholms universitet 1974), s. 30 14 Westin, s. 1
15 Påhlsson, s. 5 f
16 Agneta Rehal-Johansson, Den lömska barnboksförfattaren: Tove Jansson och muminverkets metamorfoser, Göteborgs universitet (diss. Göteborg 2006), s.143-169
17 Cynthia Diane Lukens, The woman artist’s journey: self-consciousness in the novels of Virginia Woolf, University of Washington (diss. Washington 1981), s. 1f
Pappan och havet har två barn, varav den ena (Lilla My) är adopterad. I To the Lighthouse
spelar dock familjen Ramsays två yngsta barn, Cam och James, en mer framträdande roll än övriga syskon. Dessa är de två barn som både beskrivs och själva agerar mest i bokens första del, och i den sista delen har deras positioner flyttats fram ytterligare, så att de mycket väl skulle kunna räknas till denna dels huvudpersoner. Vid jämförelse mellan barnen i de två familjerna har jag därför valt att från Woolfs roman enbart inkludera Cam och James som jämförelsematerial i uppsatsen. Jag menar vidare att det är möjligt att se flera likheter mellan sönerna James och mumintrollet liksom mellan döttrarna Cam och Lilla My, samt givetvis även mellan de två föräldraparen.
3.1 Föräldrarna
Westin menar att könsrollerna hos de två muminföräldrarna är tydligt uppdelade och avgränsade. Enligt Westin är det muminmamman som ansvarar för alla de praktiska
göromålen i hushållet.18 Utöver den fysiska omsorgen om övriga familjemedlemmar ger hon
också inryck av att stå för en stor del av deras känslomässiga omsorg. ”Muminmamman är alltid mycket förstående och omtänksam. Det är till henne man går när man har bekymmer eller är ledsen.”19 Muminpappans huvudsakliga sysselsättningar är ofta av en mer intellektuell
natur. Under seriens lopp har han hunnit med att författa såväl sina memoarer20 som
teaterpjäser på hexameter21, och Westin påpekar att han tycks vara den enda medlemmen i
muminfamiljen som håller sig à jour genom att läsa tidningen.22 I Pappan och havet, påbörjar
pappan det ena storslagna projektet efter det andra, utan att något tycks vilja falla riktigt väl ut. Ett av de viktigare projekten är den doktorsavhandling om havet och dess system som muminpappan önskar skriva, och vars innehåll förefaller aningen diffust.
Pappan lutade sig fram över bordet i plötsligt förtroende; jag vill veta om havet verkligen är illvilligt eller om det bara måste lyda.
Vem då, frågade mumintrollet och spärrade upp ögonen.
Men pappan försmusslade sig genast och fördjupade sig i sin soppa. Nånting – något … någotslags bestämmelser, sa han. (s. 143)
Några av pappans andra projekt är visserligen av mer handfast natur; han fiskar och tillverkar risgrynssmycken. Men inte heller dessa projekt tycks vara riktigt väl anpassade till familjens verklighet och faktiska situation. Han drar upp alldeles för mycket fisk; mer än vad familjen behöver och kan göra av med, och pappans fiskande blir därför en börda istället för en tillgång 18 Westin, s. 25 ff
19 Ibid. 20 Ibid., s. 22
21 Tove Jansson, Farlig midsommar, 1.pocketuppl., (Stockholm 1992) 22 Westin, s.21
för resten av familjen. Inte heller smycketillverkningen faller väl ut; det smycke som pappan vill ge mamman i gåva visar sig ha krävt alldeles för mycket risgryn, så att familjen nu istället får brist på mat.
Familjen Ramsay ger på många punkter intryck av att ha en likartad rollfördelning föräldrarna emellan. Också här är pappan i familjen en intellektuell akademiker. Mr Ramsay är professor i filosofi, har författat ett antal böcker i ämnet, och hans verk är minst lika svårgripbart som muminpappans.
Whenever she ’thought of his work’ she always saw clearly before her a large kitchen table. It was Andrew’s doing. She asked him what his father’s books were about. ‘Subjects and objects and the nature of reality,’ Andrew had said. And when she said Heavens, she had no notion what that meant. ‘Think of a kitchen table then,’ he told her, ‘when you’re not there.’ (s.17)
Även mr Ramsay förefaller att sakna sinne för vardagsrealism och praktiska detaljer. Han är den sortens tankspridde professor som inte lägger märket till om han har för- eller efterrätt på tallriken, och hustrun undrar om han möjligtvis kan vara annorlunda skapad än resten av mänskligheten eftersom han inte tycks uppleva verkligheten likadant som de. Mrs Ramsay upplever också att hon inte kan ta upp vardagsrelaterade, exempelvis ekonomiska, bekymmer till diskussion med maken.
Mrs Ramsay befinner sig i en något annorlunda social situation än muminmamman så till vida att hon, eftersom familjen har tjänstefolk, inte behöver utföra alla hushållssysslor själv. Däremot är det tveklöst hon som, liksom muminmamman, svarar för att ge familjen dess känslomässiga omsorg. Exempelvis påpekar den amerikanske litteraturvetaren Edward Mendelson, vars bok, The things that matter, recenseras av Boel Hackman i Svenska
Dagbladet, hur mrs Ramsay ger både barn och sommargäster (vilka mrs Ramsay enligt
artikeln behandlar som barn) såväl sitt moderliga skydd som en känsla av gemenskap.23
Som nämndes inledningsvis menar Holländer att modern är den samlande gestalten hos såväl Ramsays som muminfamiljen.24 Emellertid ses även frigörelsen från denna
modersgestalt som ett viktigt tema i båda böcker. I Hackmans artikel hävdas att To the
Lighthouse skildrar ”en komplex kamp mot den kärleksfulla och moderliga mrs Ramsays
vilja”, där de överbeskyddade barnen och sommargästerna för att utvecklas måste våga sig ut i kylan och lära sig stå på egna ben. Paradoxalt nog blir det istället den självupptagne och från barnen distansierade mr Ramsay som understödjer denna process.25
23 Boel Hackman, ”Klassikernas betydelse: en existentiell fråga”, Svenska Dagbladet, publicerad 070201, (senast ändrad 070927), http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel/_187743.svd (090506)
24 Holländer, s. 70 25 Hackman
Som Påhlsson påpekar handlar även Pappan och havet till viss del om mumintrollets frigörelseprocess från muminmamman.26 Samtidigt påpekar Rehal-Johansson att Pappan och
havet är den bok där muminpappan för första gången börjar ta sitt ansvar för mumintrollet och
alltså blir något av ett alternativ till modern.27
De två mödrarna har emellertid olika inställningar till barnens växande. Mrs Ramsay skulle helst vilja stanna tiden, och önskar att hennes barn aldrig skall växa upp.
Oh, but she never wanted James to grow a day older or Cam either. These two she would have liked to keep for ever just as they were, demons of wickedness, angels of delight, never to see them grow up into legged monsters. Nothing made up for the loss. (42)
När muminmamman kommer underfund med att hennes son har blivit äldre och skaffat sig nya intressen är hennes reaktion tämligen flegmatisk.
Hon hade frågat mumintrollet om den där familjefesten i hans glänta men han bara mumlade nånting och slank ut.
Det är sjöhästen, tänkte mamman. Jaja, så tiden går. Och så målade hon en ny liten mamma som satt under syrenbuskarna och hade det skönt. (s.163)
Förhållandet mellan föräldrar och barn behandlas mer utförligt under de två följande rubrikerna.
3.2 Sönerna
Westin menar att mumintrollet självt inte är en av muminböckernas mest utvecklade
karaktärer.28 Någonting som dock ofta lyfts fram är trollets förhållande till sin mamma. De två
har en relation som genomgående beskrivs som nära och varm. Då och då beskrivs emellertid mumintrollets modersberoende som varande lite i överkant.29 Pappan och havet är den bok
där mumintrollet anses ha nått tonåren och går igenom vad Påhlsson betecknar som en pubertetskris, och som tidigare nämnts är det också i denna bok som han på allvar börjar frigöra sig från modern.30
Att Påhlsson beskriver förhållandet mellan trollet och hans pappa som kännetecknat av kontaktlöshet kan möjligen vid första anblicken synas rimma lite illa med Rehal-Johanssons påstående om att pappans relation till trollet i denna bok blir ett alternativ till trollets relation med mamman. Men detta kan antagligen förklaras med att Pappan och havet har en
26 Påhlsson, s. 5 f
27 Rehal-Johansson, s. 143 28 Westin, s.20
29 tex Westin s. 16 30 Påhlsson, s. 5 f
försonande upplösning där far och son kommer varandra närmare. Som Rehal-Johansson påpekar sker detta möte i samband med att trollet och hans pappa tillsammans går i kamp mot havet för att rädda den underlige fiskare som är deras granne på ön från att drunkna.31 I
samband med denna ”manliga” aktivitet är det pappan som ber trollet att följa med, och han säger också åt denne att det är på tiden att han lär sig slåss. Således ”ger” pappan här
någonting åt sonen.
Sexårige James är (åminstone enligt mrs Ramsay själv) den känsligaste av hennes åtta barn. Uppenbart är också att James, i likhet med mumintrollet, har en betydligt tätare relation till sin mor än till sin far. James har möjligen något av en särställning hos mrs Ramsay. Det är de två som har samma smak, och därför är mrs Ramsay hellre på tu man hand med honom än hon väljer att göra något som även inkluderar systern Cam.
’Come in or go out, Cam,’ she said, knowing that Cam was attracted only by the word ’Flounder’ and that in a moment she would fidget and fight with James as usual. Cam shot off. Mrs Ramsay went on reading,
relieved, for she and James shared the same tastes and were comfortable together. (41)
Relationen mellan James och mr Ramsay är emellertid flera resor värre än den mellan mumintrollet och dennes far. Kontaktlösheten är visserligen slående även i förhållandet mellan mr Ramsay och James, men här finns till skillnad från i muminfamiljen, också en svartsjukekonflikt. James föredrar medvetet sin mor framför sin far, och känner aggressivitet gentemot den senare.
But his son hated him. He hated him for coming up to them, for stopping and looking down on them; he hated him for interrupting them; he hated him for the exaltation and sublimity of his gestures; for the magnificence of his head; for his exactingness and egotism (for there he stood, commanding them to attend to him); but most of all he hated the twang and twitter of his father’s emotion which, vibrating around them, disturbed the perfect simplicity and good sense of his relations with his mother. (s.27)
Such were the extremes of emotion that Mr Ramsay excited in his children’s breasts by his mere presence; standing, as now, lean as a knife, narrow as the blade of one, grinning sarcastically, not only with the pleasure of disillusioning his son and casting ridicule upon his wife, who was ten thousand times better in every way than he was (James thought) /.../ (s. 3)
Mr Ramsay ger i sin tur intryck av att helst vilja ha sin hustrus omsorger för sig själv och blir förargad över att hon tycks oroa sig mer för barnen än för honom själv.
Yes, she said. It annoyed him that she did not protest. She knew that he would never do it. He was too old now to walk all day long with a biscuit in his pocket. She worried about the boys, but not about him. (s. 50)
Dock har även To the Lighthouse en försonande upplösning. I bokens sista del, efter mrs 31 Rehal-Johansson, s. 146
Ramsays död, ger sig mr Ramsay tillsammans med James och Cam äntligen iväg på den omtvistade båtfärden mot fyren. Till att börja med ser allt ut att fortsätta enligt gammalt mönster; det är mr Ramsay som i vanlig ordning drivit igenom sin vilja och tvingat sina båda (numera tonåriga) barn att följa med, trots att de uppenbarligen inte längre vill åka. James och Cam förefaller dock ha slutit en tyst överenskommelse med varandra; under båtfärden vägrar de konsekvent att ge mr Ramsay den bekräftelse och den medkänsla han är van att kräva från omgivningen. Det hela kan ses som en tyst viljemätning eller uppgörelse mellan James och mr Ramsay, där Cam fungerar som James moraliska stöd, och till slut är det mr Ramsay som medvetet eller omedvetet ger efter och ändrar sitt beteende. Istället för att kräva bekräftelse från andra blir han nu, för första gången i boken, den som bekräftar någon annan. Han berömmer James för dennes skicklighet i att styra båtar, och James som aldrig tidigare blivit berömd av sin far blir mot sin vilja mycket glad.
At last he said, triumphantly:
‘Well done!’ James had steered them like a born sailor.
There! Cam thought, addressing herself silently to James. You’ve got it at last. For she knew that this was what James had been wanting, and he knew that now he had got it he was so pleased that he would not look at her or at his father or at any one. There he sat with his hand on the tiller sitting bolt upright, looking rather sulky and frowning slightly. He was so pleased that he was not going to let anybody take away a grain of his pleasure. His father had praised him. They must think that he was perfectly indifferent. But you’ve got it now, Cam thought. (s.153)
Liksom i Pappan och havet kan man alltså hävda att det även här rör sig om en pappa och en son som kommer varandra närmare genom en gemensam ”manlig” aktivitet som är kopplad till hav och båtar. I bägge fallen är det också pappan som förändrar sin roll genom att oväntat ge någonting till sonen; i det ena fallet beröm, i det andra ett inkluderande i viktiga
angelägenheter och övning i konsten att slåss.
3.3 Döttrarna
Alla som vet någonting om muminvärlden vet också hurdan Lilla My är. Westin beskriver henne träffande som ”tuff, självständig och säker”, och betraktar även aggressivitet som egenskap kopplad till hennes person.32 Westin hävdar också att Lilla My är en av de få
gestalter i muminböckerna som avviker från ett tämligen traditionellt könsrollsmönster. ”Hon är inte låst i någon könsroll, hon kunde lika gärna ha varit pojke som flicka.”33 I Pappan och
havet, liksom i övriga muminböcker gör Lilla My bara vad hon själv har lust till, och anpassar
inte sitt beteende av hänsyn till andra människors förväntningar, sinnesstämningar eller 32 Westin, s.30
behov. Påhlsson menar att Lilla My i Pappan och havet dessutom står något utanför den övriga familjen och deras täta känslomässiga relationer och konflikter, och därför kan fungera som oberoende kommentator och observatör.34 Lilla My fungerar även som mumintrollets
bundsförvant och förtrogna i dennes strävan efter frigörelse från föräldrarna.35
I första delen av To the Lighthouse har den sjuåriga Cam en hel del likheter med ovanstående beskrivning av Lilla My. Cam, i Lily Briscoes medvetande refererad till som ”that wild villain” (s.39), och av sommargästen William Bankes förlänad epitetet ”Cam the Wicked”, är en person som precis som Lilla My föredrar att gå sina egna vägar.
For Cam grazed the easel by an inch; she would not stop for Mr Bankes and Lily Briscoe; though Mr Bankes, who would have liked a daughter of his own, held out his hand; she would not stop for her father, whom she grazed also by an inch; nor for her mother, who called ‘Cam! I want you a moment!’ as she dashed past. She was off like a bird, bullet or arrow, impelled by what desire, shot by whom, at what directed, who could say? What, what? Mrs Ramsay pondered, watching her. It might be a vision – of a shell, of a wheelbarrow, of a fairy kingdom on the far side of the hedge; or it might be the glory of speed; no one knew. (s.39)
Cam förefaller heller inte villig att göra någonting som går emot hennes egen vilja enbart för att göra omgivningen glad. När hon vägrar att efterkomma sin barnjungfrus uppmaning om att ge den stackars mr Bankes en av de blommor hon plockat, hävdar hon sin vilja med både envishet och ett visst mått av aggressivitet.
She was picking Sweet Alice on the bank. She was wild and fierce. She would not ‘give a flower to the gentleman’ as the nursemaid told her. No! no! no! she would not! She clenched her fist. She stamped. And Mr Bankes felt aged and saddened and somehow put into the wrong by her about his friendship. He must have dried and shrunk. (s. 16)
Förhållandet mellan Cam och hennes föräldrar är kanske inte fullt så känslomässigt obundet som det mellan Lilla My och muminföräldrarna. Det är dock mindre känslomässigt laddat än broderns förhållande till föräldrarna. I bokens första del har Cam ingen, eller ytterst obetydlig, interaktion, med sin far, mr Ramsay. Ingenstans i denna del antyds heller att hon skulle sakna en sådan interaktion eller att förhållandet mellan far och dotter på något sätt skulle vara vare sig särdeles varmt eller särdeles konfliktladdat. Någon konflikt med modern, mrs Ramsay tycks inte heller föreligga. Mrs Ramsay tänker med ömhet på Cam, likväl som på James; hon lugnar henne också när hon är rädd för vildsvinshuvudet på väggen i sovrummet. Detta till trots får man, till exempel genom det översta citatet på sidan nio i uppsatsen, lätt intrycket att mrs Ramsay upplever sig stå något närmare James än Cam, och Cam ger heller inte uttryck för någon önskan att ändra på detta faktum.
34 Påhlsson, s.6
En skillnad mellan Cam Ramsay och Lilla My, eller kanske snarare mellan deras miljöer, är emellertid att det inte finns några förväntningar på Lilla My om att hon på något sätt borde vara eller uppträda annorlunda än hon redan är och gör. Hon har ingen barnjungfru som talar om för henne att hon borde ge bort sina blommor till förbipasserande herrar, och när hon ilar omkring i sina egna angelägenheter är det ingen som försöker få henne att stanna. Kanske eller kanske inte har den livslånga uppfostrande miljöpåverkan någonting att göra med att Cam tio år senare, i bokens sista del, är mycket förändrad. Cam har nu blivit en skrämd och osäker tonåring. Mr Ramsay gör henne rädd och illa till mods, och konflikten mellan fadern och brodern är känslomässigt plågsam för henne att bevittna. Huruvida Lilla My skulle ha genomgått en liknande utveckling om hon kommit i tonåren är naturligtvis en alldeles hypotetisk fråga eftersom Lilla My aldrig växer upp. Medan mumintrollet gradvis växer och utvecklas genom serien, och i Pappan och havet har blivit tonåring förblir Lilla My tämligen oförändrad genom de böcker där hon förekommer.
Men även som tonåring behåller Cam vissa likheter med Lilla My. Precis som Lilla My tidigare beskrivits som mumintrollets allierade i dennes strävan att frigöra sig från föräldrarna, fungerar Cam som James allierade i dennes slutliga uppgörelse med fadern, där ingen av dem ger efter för hans vilja. Emellertid är det James som befinner sig i konfliktens kärna och Cam blir därför, också det i likhet med Lilla My, något av en utomstående betraktare och
kommentator. Exempelvis skildras en större andel av romanens sista del genom Cams ögon än genom James’. Till skillnad från Lilla My, är dock Cam, som redan antytts, själv
känslomässigt berörd av konflikten, och är alltså ingen oberoende observatör.
Holländer har i sin jämförelse istället förknippat Lilla My med den kvinnliga konstnären och sommargästen Lily Briscoe, som hon menar påminner om Lilla My med avseende på såväl yttre som inre egenskaper.36 Är man inne på detta spår skulle man kunna tillskjuta
Holländers resonemang det faktum att det dessutom föreligger en viss ljudlikhet mellan namnen ”Lily” och ”Lilla My”. Men det är tveksamt om denna typ av detaljfokuserade jämförelse faller inom den här uppsatsens ramar, och jag har därför valt att inte närmare fördjupa mig i detta.
Att Holländer också ser karaktärsmässiga likheter mellan Lily och Lilla My tycker jag dock är både intressant och rimligt. Att Lilla My alltså kan kopplas till flera personer sammanhänger antagligen med det faktum att Lily och Cam från början har många drag gemensamt. Bägge gör i någon mån uppror mot det könsrollsmönster som går ut på att män skall bekräftas på kvinnors bekostnad, och som kommer att diskuteras längre fram. Gestalten 36 Holländer, s.71
Lily Briscoe kommer att behandlas mer utförligt under avsnittet om kvinnorna och konsten.
4. Om att bekräfta och bekräftas
Påhlsson skriver i sin uppsats mycket om muminpappans kontrollbehov. Hon menar att den kris som muminpappan går igenom i Pappan och havet har sin upprinnelse i det faktum att pappan vill känna att han har kontroll över sin familj, medan det i själva verket är mamman som besitter denna kontroll. Muminpappan har en stark önskan om att få känna sig behövd av sin familj.37 I bokens början känner han sig dyster och nedstämd därför att övriga
familjemedlemmar verkar klara sig så bra på egen hand att han börjar uppleva sig som överflödig. Påhlsson kommenterar bland annat muminpappans låtsaslek hemma i dalen; han tycker om att se familjen speglad i sin glaskula eftersom den får alla att verka små och hjälplösa och i behov av hans beskydd.38 Han överdriver också friskt de faror – mårror och
skogsbränder – som hotar familjen, i syfte att stärka sin egen roll som beskyddare. Pappans önskan att beskydda påpekas även av Holländer.39 Själva uträkningen bakom muminfamiljens
flytt till den ensliga fyrön tycks vara att pappan skall få tillfälle att ta hand om familjen på allvar. Det är dock mamman, inte pappan, som är den drivande kraften bakom resan. Som Westin påpekar gör mamman en medveten uppoffring när hon väljer att lämna sitt hem bakom sig för att pappan skall få utlopp för sina beskyddarinstinkter, och därigenom
förhoppningsvis må bättre.40 Mamman tycks alltså inte ha något reellt behov av att känna sig
beskyddad.
Själv har jag alltid föreställt mig pappans bekymmer som bottnande i ett behov av
bekräftelse snarare än kontroll, men det är dock möjligt att delvis olika betydelser kan läsas in i begreppen, och jag tror inte att det intressanta i detta sammanhang egentligen är den exakta term som valts, utan snarare det bakomliggande fenomen som den syftar till att beskriva. Intressant är däremot att detta kontroll/bekräftelse-behov är någonting som de manliga
karaktärerna tycks tillfredsställa på de kvinnliga karaktärernas bekostnad. För att pappan skall kunna känna sig beskyddande krävs att mamman ställer upp på att låta sig beskyddas.
Oavsett hur man nu väljer att benämna muminpappans livsbekymmer så kan man konstatera att mr Ramsay kämpar med liknande problem. På ett motsvarande sätt finns likheter mellan de situationer som muminmamman och Woolfs kvinnliga karaktärer befinner sig i. Rehal-Johansson skriver att muminmamman utplånar sig själv för att maken skall kunna 37 Påhlsson, s. 17
38 Ibid., s. 10 39 s. 72
behålla sin självaktning,41 och Lukens menar att det i To the Lighthouse finns en social
konvention som säger att kvinnorna måste vårda sig om andra. ”Her role as a woman, exemplified by Mrs. Ramsay, is to sympathize, sustain, cajole and applaud.”42
Mr Ramsay brottas med känslor av överflödighet och har, i likhet med muminpappan, en önskan att känna sig behövd.
Mr Ramsay repeated, never taking his eyes from her face, that he was a failure. She blew the words back at him. ‘Charles Tansley . . .’ she said. But he must have more than that. It was sympathy he wanted, to be assured of his genius, first of all, /---/ He must be assured that he too lived in the heart of life; was needed; not here only, but all over the world. (27)
Vidare tycks mr Ramsay dela muminpappans önskan om att få beskydda sin hustru och även här verkar det vara hustrun som väljer att låta sig beskyddas mer eller mindre för att göra mannen glad.
She was aloof from him now in her beauty, in her sadness. He would let her be, and he passed her without a word, though it hurt him that she should look so distant, and he could not reach her, he could do nothing to help her. And again she would have passed her without a word had she not, at that very moment, given him of her own free will what she knew he would never ask, and called him and taken the green shawl off the picture frame, and gone to him. For he whished, she knew, to protect her. (s.47)
Men att bara få beskydda och känna sig behövda verkar inte vara tillräckligt för någondera familjefadern. Där tycks också finnas ett gemensamt behov av att vara den som kan och vet mest och har rätt om både stort och smått. Även denna typ av självbekräftelse tycks ske på de kvinnliga karaktärernas bekostnad. Det är genom att föreställa sig de kvinnliga karaktärerna som mindre kunniga och kompetenta än de själva som de manliga karaktärerna känner sig kloka.
Ute på fyrvaktarön lever muminpappan upp när han får tillfälle att förklara havets
mysterier för muminmamman. Detta är någonting som han gör utan att ha blivit tillfrågad, och man får lätt intrycket av att hans största nöje ligger i att få framhäva och sina kunskaper.
Det liknar ingenting i hela världen! försäkrade mamman uppsluppet. Jorden ligger nere i stranden istället för att finnas på mitten!
Det ska jag förklara för dig, sa pappan. Du ska alltid fråga mig om det är nånting du inte förstår – jag vet allting som har med havet att göra. Ser du, detdär är tång som vågorna har slängt upp. Den blir jord så småningom, riktig jord. Va? Det visste du inte! Pappan skrattade och slog ut med tassarna i en stor gest som skänkte mamman hela havets gungande tångskogar. (s. 54)
Istället för att öppet skryta med sina egna kunskaper ägnar sig mr Ramsay aktivt åt att i
41 Rehal-Johansson, s.143 42 Lukens, s.52
tankarna förringa sin hustrus.
And he wondered what she was reading, and exaggerated her ignorance, her simplicity, for he liked to think that she was not clever, not booklearned at all. He wondered if she understood what she was reading. Probably not, he thought. She was astonishingly beautiful. (s.88)
Samma mönster finns i mr Ramsays förhållande till den unga kvinnliga sommargästen, Minta Doyle som håller mr Ramsay på gott humör genom att spela med i dennes föreställningar och göra sig dummare än hon är.
She was by way of being terrified of him – he was so fearfully clever, and the first night when she had sat by him, and he talked about George Eliot, she had been really frightened, for she had left the third volume of Middlemarch on the train and she never knew what happened in the end; but afterwards she got on perfectly, and made herself out even more ignorant than she really was, because he liked telling her she was fool. (s.71).
Det är dock inte endast inom intellektuella områden som naturvetenskap och litteratur som papporna Ramsay och Mumin kräver att få veta bäst. Trots att de, som tidigare konstaterats, i regel är två tämligen världsfrånvända naturer, misstycker båda när deras respektive familjer underlåter att konsultera dem angående vissa triviala familjebeslut. I första delen av To the
Lighthouse kretsar en stor del av den yttre handlingen kring spekulationer om morgondagens
väder. Mrs Ramsay har, på eget bevåg, lovat sonen James en båtutflykt till fyren följande dag förutsatt att vädret blir fint. När mr Ramsay får höra detta är hans första reaktion att
ifrågasätta hustruns omdöme genom att omedelbart hävda att vädret inte alls kommer att bli fint. När det sedemera visar sig att det blir mr Ramsay som får rätt reagerar denne och dennes adept Charles Tansley med en triumf som knappast står i proportion till den faktiska
händelsen.
I Pappan och havet fattar muminmamman och mumintrollet tillsammans beslutet att börja tända lampan om kvällarna eftersom det håller på att bli höst. När den icke konsulterade pappan får höra detta blir hans första reaktion inte överraskande att ifrågasätta familjens omdöme.
Pappa! ropade mumintrollet. Har du inte märkt nånting särskilt? Vi har lampa!
Ja, jag tänkte det var lagom för lampa nu när kvällarna blir långa. Det kändes så i kväll, sa mamman. Pappan sa: Men då gör du slut på sommaren. Lampa tänder man först när sommaren är slut. (s. 14)
Muminpappan avslöjar sedan själv att det hela handlar mindre om frågan i sig än om
bedrövelse över att hans auktoritet har ifrågasatts. ”Somliga pappor bestämmer alltid när det är lagom att tända lampan, mumlade pappan i sin tekopp.” (s.15) Denna episod kommenteras även av Påhlsson som betraktar kampen om lampan som ett uttryck för pappans önkan att
kontrollera sin familj.43
Värt att notera är dock att familjen inte släcker lampan igen bara därför att pappan
misstycker. Kanske är detta något som muminpappan egentligen borde vara glad för. Som det är nu blir familjen mest bekymrad och orolig över hans beteende. Vid den motsvarande situationen hos familjen Ramsay där mr Ramsay faktiskt får rätt i sin väderförutsägelse, tycks den till synes obetydliga konflikten sätta djupa spår hos familjens medlemmar; i synnerhet inverkar den negativt på förhållandet mellan mr Ramsay och sonen James.
I bägge böckerna finns dessutom ytterligare två områden som ses som utpräglat manliga, och personliga triumfer inom dessa områden tycks skänka de båda familjefäderna extra stor tillfredsställelse. Detta gäller först och främst fädernas förhållande till hav och fiske.
Muminpappan tycker att det är trevligt att lägga nät just därför att det är en manlig
sysselsättning. Vidare förefaller kampen mot havet att ge pappan ett naturligt utlopp för sin beskyddarlusta. Påhlsson påpekar att sedan pappan fått havet att slåss mot behöver han inte längre hitta på och överdriva andra faror på det sätt han förut gjort för att försöka vinna familjens respekt.44
Mr Ramsay går visserligen inte i personlig närkamp med havet, men blotta tanken fiskarnas kamp med detsamma tycks inge honom liknande känslor.
/.../he relished the thought of the storm and the dark night and the fishermen striving there. He liked that men should labour and sweat on the windy beach at night, pitting muscle and brain against the waves and the wind; he liked men to work like that , and women to keep house, and sit beside sleeping children indoors, while men where drowned, out there in a storm. (s. 123)
Det andra området får väl närmast sägas vara förknippat med lokalsinne. När muminpappan skall ge sig ut och segla behöver han ingen kompass. Han äger nämligen förmågan att själv ställa in sig på rätt kurs – en nedärvd magisk förmåga som lär skall ha varit ännu starkare utvecklad hos trollens förfäder, men som trubbats av med tiden. Nära besläktad med denna talang är antagligen förmågan att ”känna fram” fördolda ting. När muminpappan på detta sätt lyckas hitta den försvunna nyckeln till fyrhuset är det, som Påhlsson påpekar, ett triumfens ögonblick.45 Kanske är det till och med den enda bedrift som riktigt avlöper på det sätt han
tänkt sig. Att denna fallenhet för att hitta, oavsett om det gäller att finna rätt väg eller försvunna saker, är förbehållen manliga troll understryks av det faktum att även
muminpappans svärfar varit skicklig i konsten under det att svärmodern uppenbarligen varit raka motsatsen.
43 Påhlsson, s. 18 44 Påhlsson, s.29 45 Ibid., s. 21f
Alltså. Det var ingen idé att sova fram nyckeln eller leta efter den. Den måste k ä n n a s fram. Han måste försöka ställa in sig på samma sätt som svärfar en gång i tiden. Svärmor hade drällt allt vad hon hade omkring sig i hela sitt liv och resten glömde hon efter sig. Då kopplade svärfar helt enkelt ihop nånting inne i huvudet. Det behövdes inte mer. Han hittade alltid. Sen sa han vänligt: Ditt gamla skrutt. (s.45)
Mr Ramsays känsla för riktning är det uppenbarligen heller inget fel på, och när dottern Cam, till skillnad från honom själv, inte kan säga var de befinner sig ute till sjöss är han mer än villig att tolka detta som uttryck för generella manliga respektive kvinnliga egenskaper.
Didn’t she know the points of the compass? he asked. Didn’t she know the North from the South? Did she really think they lived right out there? And he pointed again, and showed her where their house was, there by those trees. He wished she would try to be more accurate, he said: ’Tell me – which is East, which is West? he said, half laughing at her, half scolding her, for he could not understand the state of mind of anyone, not absolutely imbecile, who did not know the points of the compass. Yet she did not know. /---/ He thought, women are always like that; the vagueness of their minds is hopeless; it was a thing he had never been able to understand; but so it was. It had been so with her – his wife. They could not keep anything clearly fixed in their minds. But he had been wrong to be angry with her; moreover, did he not rather like this vagueness in women? It was part of their extraordinary charm. (s. 125)
Det förefaller alltså även i detta avseende som om både mr Ramsay och muminsvärfadern känner sig mer belåtna än irriterade över sina kvinnliga familjemedlemmars brister.
Föga överraskande är de bekräftelsehungrande männen inte heller själva särskilt duktiga på att bekräfta andra. I bägge böckerna förefaller exempelvis förmågan att föra ett samtal utan att omedelbart styra in ämnet på sig själv vara en manlig bristvara. I To the Lighthouse är typexemplet för en sådan typ av självupptagenhet mr Ramsays adept och beundrare Charles Tansley som retar gallfeber på mrs Ramsays barn genom att göra just detta.
When they talked about something interesting, people, music, history, anything, even said it was a fine evening so why not sit out of doors, then what they complained of about Charles Tansley was that until he had turned the whole thing round and made it somehow reflect himself and disparge them, put them all on edge somehow with his acid way of peeling the flesh and blood off everything, he was not satisfied. And he would go to picture galleries, they said, and he would ask one, did one like his tie? God knows, said Rose, one did not. (s.6)
Någonting liknande skulle antagligen kunna sägas om muminpappan, som understundom tycks ha svårigheter med att lyssna och dela de andra trollens perspektiv. När muminmamman först kommer till ön är ett av hennes största bekymmer att hitta odlingsbar jord till det nya trädgårdsland hon vill anlägga. När hon slutligen, efter mycket möda lyckas hitta jord nere vid strandkanten och blir glad, förmår pappan varken bekräfta eller dela hennes upplevelse utan återför genast ämnet till sig själv.
Hon ropade till pappan som gick och samlade plankbitar i tången, hon sprang fram till honom med förklädet smällande i vinden och skrek: Jag har hittat
Samma sak drabbar mumintrollet när han vill ha sin pappas råd om en (för honom) viktig angelägenhet.
Jag vill fråga dig om någonting! Vrålade mumintrollet. Om ettermyror! Det är viktigt!
Ettermyror? sa pappan förvånad. Nä, de förstår nog ingenting. Nu gäller det att hitta en trekantig sten som går in mellan de där två stora. En vågbrytare måste vara stor och stark – den måste byggas av någon som känner havet. (s.66)
5. Om kvinnorna och konsten
Lukens har i sin avhandling påpekat att Woolfs kvinnliga konstnärer, varav Lily Briscoe är en, har vissa gemensamma problem och förutsättningar. ”Each attempts to assert a vision against the social conditioning of passivity and lack of confidence. Each must deal with social relations and expectations which threaten her art. And each experiences the division between art and life as a difficult one.”46 Jag menar att detta citat skulle kunna utvidgas till att omfatta
även mumintrollets mamma.
I To the Lighthouse är Lily Briscoes tankar ständigt sysselsatta med målandet av den tavla som, visar det sig, det kommer att ta tio år att avsluta. När Lily målar går hon så djupt in i skapandeprocessen att hon tillfälligt glömmer både omgivningen och sin egen identitet.
Certainly she was losing consciousness of outer things. And as she lost consciousness of outer things, and her name and her personality and her appearance, and whether Mr Carmichael was there or not, her mind kept throwing up from its depths, scenes, and names, and sayings, and memories and ideas, like a fountain spurting over that glaring, hideously difficult white space, while she modelled it with greens and blues. (s.119)
Även muminmamman blir så uppslukad av konsten att hon tappar kontakten med
yttervärlden, dock på ett mer bokstavligt vis. Mamman, som känner sig ensam och längtar hem har börjat måla insidan av fyrens väggar med motiv hemifrån. När hela Mumindalen på detta sätt återskapats kröner hon verket genom att, till synes rent fysiskt försvinna in i tavlan. För att förvilla sin letande familj har mamman dessutom målat dit ett antal kopior av sig själv så att familjen inte skall kunna avgöra vilken mamma som är den verkliga.
Hur mammans försvinnande skall tolkas råder det delade meningar om. Rehal- Johansson tycks mena att det hela rör sig om någon form av tillfällig sinnesförvirring som uppkommit till följd av mammans vantrivsel och ensamhet.47 Påhlssons tolkning är ljusare. Hon betraktar
46 Lukens, s. 2
istället tavelepisoden som ett symboliskt uttryck för den kreativa självförsjunkenhet som är en del av skapandeprocessen.48
Oavsett vilken tolkning man föredrar kvarstår vissa likheter mellan muminmammans och Lilys förhållande till sina konstverk. Båda förlorar i någon grad kontakten med verkligheten när de utövar sin konst. Dessutom problematiseras bägges förhållande till den egna identiteten i samband med skapandet. Lily glömmer både sitt namn, sitt utseende och sin personlighet när hon målar. Om muminmamman på ett motsvarande sätt glömmer eller endast gömmer sin identitet är mer tveksamt. Men i och med att mamman målar in de många kopiorna av sig själv i tavlan uppstår förvirring kring vem och vad mamman egentligen är, och i bägge fallen blir den egna identiteten till någonting ogripbart och svåråtkomligt.
Lily och muminmamman har båda bekymmer med att hålla fast vid sitt eget individuella uttryckssätt när detta inte är vad omgivningen förväntar sig. För Lily Briscoe gäller dels att hon måste förhålla sig till den öppna fördomsfullhet som är en del av hennes miljö. Som Lukens påpekar är det, från Charles Tansley härrörande, uttalandet; ”Women can’t paint, women can’t write”, en fras som ofta spökar i hennes medvetande.49 Denna och liknande
tankar - alla förknippade med Lilys eget dåliga självförtroende och/eller förhållandevis låga status, stör ständigt hennes koncentration och gör det svårt för henne att utforma målningen på det sätt hon vill.
And it was then too, in that chill and windy way, as she began to paint, that there forced themselves upon her other things, her own inadequacy, her insignificance. (s.14)
Lukens ser Charles Tansleys uttalanden som ett uttryck för en historisk tradition av ”male censure of women’s art”.50 Vidare kommenterar Lukens det faktum att alla de föregångare och
kritiker som Lily har att förhålla sig till är män, och menar att detta inverkar på hennes skapande.51 När Lily jämför sig med sådana manliga föregångare, vilka tycks ha andra idéer
och åsikter än hon själv, tycker hon att hennes eget verk framstår som dåligt och undrar om hon borde ha gjort annorlunda. Dock kämpar hon hela tiden för att hålla fast vid sin ”vision” och ändrar i alla fall inte på sitt sätt att måla för att anpassa sig till omgivningen.
She could have wept. It was bad. It was infinitely bad! She could have done it differently of course; the colour could have been thinned and faded; the shapes etherealized; that was how Paunceforte would have seen it. But then she did not see it like that. (s. 35)
48 Påhlsson, s. 14 49 Lukens, s. 53 f 50 Ibid., s. 54 51 Ibid., s. 64
Such she often felt herself – struggling against terrific odds to maintain her courage; to say: ’But this is what I see; this is what I see,’ and so to clasp some miserable remnant of her vision to her breast, which a thousand forces did their best to pluck from her. (s.14)
Mumintrollets mamma har ett till synes något mer förmånligt utgångsläge. I muminvärlden finns inga synliga fördomar om kvinnors skapande och sociala status att slåss mot. Trots detta upplever även mamman omgivningens avvikande åsikter och kritik som nedslående och besvärande. ”Det liknar, sa pappan. Alla de där blommorna känner jag igen. Det där är en ros. Nej, sa mamman sårad. Det är en pion.” (s.142) Men när pappan kommer med den ena
synpunkten efter den andra klarar mamman, till skillnad från Lily, inte i längden av att värja sig. Till slut går mamman emot sin egen övertygelse för att göra pappan glad.
Mammans väggmålning blev vackrare och vackrare. Hon hade hunnit ända fram till dörren nu, hon hade målat stora gröna äppelträd som var fulla av både blommor och frukter, det låg äpplen nere i gräset också. /…/ Och en kväll när solnedgången strömmade in över väggen målade mamman ett hörn av verandan. Pappan kom in och tittade. Gör du inga berg, frågade han. Det finns inga berg, svarade mamman frånvarande. /…/ Är det där horisonten, fortsatte pappan. Mamman tittade upp. Nej, det skall bli den blåa verandan, sa hon. Här finns inget hav alls. Pappan tittade länge och sa ingenting. Sen gick han och satte på tevattnet. När han vände sig om hade mamman målat en stor blå fläck och ovanpå den nånting som tydligen skulle föreställa en båt. Den verkade inte alls övertygande. (s.146 f.)
Här är det emellertid pappan som inser att han gått lite för långt och försöker gottgöra sitt misstag igen. ”Men jag tror nästan du ska försöka göra om det till en veranda i alla fall. Det går nog inte att måla någonting annat än det man har lust till.” (s.147) Något paradoxalt verkar det alltså som att mamman först behöver pappans stöd och godkännande för att kunna fortsätta att vara självständig.
Trots att varken Lilys eller mammans skapande alltså – förståeligt nog – är helt oberoende av omgivningens synpunkter, förefaller det som om konsten ändå i någon mån fyller
funktionen av att understödja konstnärernas självständighet och ger dem kraft att hävda sig gentemot omgivningen, även i sammanhang som går utöver själva målandet. Kanske, eller kanske inte, sammanhänger detta med Lukens obeservation att kvinnliga konstnärer, enkom genom att vara konstnärer, går emot vissa förutbestämda roller, och därför automatiskt blir något av rebeller.52
Lilys målande blir visserligen inte helt och fullt taget på allvar av den moderliga mrs Ramsay, men mrs Ramsay uppskattar likväl det oberoende som det ger henne.
Lily’s picture! Mrs Ramsay smiled. With her little Chinese eyes and her puckered-up face she would never marry; one could not take her painting very seriously; but she was an independent little creature, Mrs Ramsay liked her for it, and so remembering her promise, she bent her head. (s.13)
För Lily själv är målandet emellertid en ytterst allvarlig sak som för henne blir en källa att hämta kraft och styrka ifrån i vardagen.
He is not in the least pitiable. He has his work, Lily said to herself. She remembered, all of a sudden as if she had found a treasure, that she too had her work. In a flash she saw her picture, and thought, Yes, I shall put the tree further in the middle; then I shall avoid that awkward space. That’s what I shall do. (s.61)
Lily Briscoe är den enda kvinnan i To the Lighthouse som på detta sätt har någonting eget, jämförbart med ett arbete, att falla tillbaka på. Hon är också den enda vuxna kvinnan i boken som inte automatiskt faller in i det tidigare diskuterade könsrollsmönster som säger att det är kvinnornas ständiga uppgift att ge männen bekräftelse. Vid mrs Ramsays middagsbjudning undviker hon exempelvis i det längsta att på detta vis vara förekommande mot Charles Tansley som hon ogillar.
There is a code of behaviour she knew, whose seventh article (it may be) says that on occasions of this sort it behoves the woman, whatever her own occupation may be, to go to the help of the young man opposite so that he may expose and relieve the thigh bones, the ribs of his vanity, of his urgent desire to assert himself; as indeed it is their duty, she reflected, in her old maidenly fairness, to help us, suppose the Tube were to burst into flames. Then, she thought, I should certainly expect Mr Tansey to get me out. But how would it be, she thought, if neither of us did either of these things? So she sat there smiling. (s. 66)
Även Lukens sätter Lilys motstånd mot att vid detta tillfälle följa den gängse konventionen i samband med hennes konst.53 I bokens sista del, när tio år har förflutit, och mrs Ramsay är
död, råkar Lily in i en liknande situation. Denna gång är det mr Ramsay som på ett okänsligt och krävande sätt gör anspråk på hennes medlidande och sympati. Istället för att ge honom den tröst och medkänsla han begär berömmer Lily hans välgjorda skor. (Att detta sedan verkar göra mr Ramsay ungefär lika glad säger möjligen en del om hans person.) Lily väljer också att förbli ogift boken igenom trots att mrs Ramsay utövar påtryckningar för att hon skall gifta sig med William Bankes.
I Pappan och havet är konstens roll som kraftkälla kanhända inte lika tydligt framhävd. Jag skulle dock vilja hävda att den finns där. Som Rehal-Johanssonpåpekar ägnar mamman en stor del av boken åt att ”underhålla pappans självbedrägeri” genom att sällan resa några invändningar mot hans olika storvulna projekt.54 När pappan drar upp omåttliga mängder fisk
säger emellertid mamman ifrån. Denna händelse inträffar strax efter det att mamman kommit igång med sitt målande och detta har också gjort henne för upptagen för att visa tillbörlig beundran den trekilosgädda som pappan dragit upp, och ge honom det beröm han är van vid. 53 Ibid., s. 55
Det förefaller således som om böckernas kvinnliga karaktärer blir mindre benägna att falla in i bekräftelsemönstret när de har någonting annat att sysselsätta sig med, och konsten tycks i båda böcker ha fyllt en sådan funktion.
6. Sammanfattning och slutsatser
Sammanfattningsvis kan konstateras att To the Lighthouse och Pappan och havet har vissa överensstämmelser beträffande familjemönster och könsroller. Båda böckerna handlar om familjer där mödrarna är omsorgsfulla och fungerar som samlande gestalter medan fäderna är mer verklighetsfrånvända akademiker. Samtidigt är frigörelse från modern ett tema i bägge böckerna. Vidare står sönerna i bägge böcker inedningsvis närmare sin mor än sin far, men får mot slutet också en närmare kontakt med fadern. Döttrarna fungerar som sönernas allierade i dessas frigörelse från, eller uppgörelse med, föräldrarna, och kan sägas stå något utanför familjens tätaste och mest laddade relationer. Döttrarna beskrivs också som vilda och
självhävdande. En skillnad är emellertid att konflikten mellan far och son är betydligt djupare i To the Lighthouse, samt att modern i denna bok är mindre villig att se sina barn växa upp och bli självständiga.
Båda böckerna beskriver ett förhållande mellan manliga och kvinnliga karaktärer som går ut på att manliga karaktärers bekräftelsebehov tillgodoses på kvinnliga karaktärers bekostnad; för att männen, i olika sammanhang, skall kunna känna sig kompetenta krävs att kvinnorna samtidigt framställs som vid jämförelse inkompetenta. Detta mönster understöds i vissa fall av kvinnorna själva som exempelvis går med på att låta sig beskyddas enkom för att deras män skall få utlopp för sin beskyddarlusta.
Slutligen finns i bägge böckerna kvinnor som ägnar sig åt måleri. Både muminmamman och Lily Briscoe blir i någon mån oåtkomliga för omvärlden när de går upp i sitt skapande, och både upplever det som problematiskt att våga hävda rätten till sitt individuella uttryckssätt på tvärs emot omgivningens förväntningar. De båda kvinnornas tillflykt till konsten ser
emellertid även ut att minska deras benägenhet att alltid ge männen den bekräftelse de föräntar sig.
Syftet med den här uppsatsen har inte varit att försöka påvisa några genetiska band mellan de båda verken. Jag tycker emellertid att de tematiska överensstämmelserna i kombination med förekomsten av mer detaljinriktade likheter som till exempel själva fyrutfärden gör en sådan undersökning berättigad. Om inget speciellt genetiskt samband föreligger så är det emellertid ett feministiskt intressant faktum att så många likheter beträffande familjemönster och könsroller går att urskilja i verk som uppkommit oberoende av varandra.
Källförteckning
Tryckt material
Holländer, Tove, ”Familjen och utfärden som möjlighet hos Tove Jansson och Virginia Woolf”, Finsk tidskrift: kultur, ekonomi, politik, 1993 (233/234)
Jansson, Tove, Farlig midsommar, 1.pocketuppl., (Stockholm 1992) Jansson, Tove, Pappan och havet, 4.uppl. (Stockholm 1980)
Litteraturvetenskap – en inledning, red. Staffan Bergsten, 2.uppl. (Lund 2002)
Lukens, Cynthia Diane, Ph D, The woman artist’s journey: self consciousness in the novels of Virginia Woolf, (diss., University of Washington, 1981)
Påhlsson, Gunnel, Den onödiga pappan: mannens kris i Tove Janssons pappan och havet, C-uppsats, (Högskolan Dalarna 1995)
Rehal-Johansson, Agneta, Den lömska barnboksförfattaren: Tove Jansson och muminverkets
metamorfoser, (diss., Göteborgs universitet 2006)
Westin, Boel, Könsroller hos mumintrollen: en undersökning av könsrollsidentitet i Tove
Janssons muminböcker, C-uppsats, (Stockholms universitet 1974)
Woolf, Virginia, To the Lighthouse, (Ware 1994)
Nätkällor
Hackman, Boel, ”Klassikernas betydelse: en existentiell fråga”, Svenska Dagbladet, publicerad 070201, ( senast ändrad 070927),
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel/_187743.svd (090506)
”Jansson, Tove”, Alex författarlexikon, www.alex.se/ALEX, tillgänglig: Författare A-Ö/Jansson/artikel (090506)
”Woolf, Virginia”, Alex författarlexikon, www.alex.se/ALEX, tillgänglig: Författare A-Ö/Woolf/artikel (090506)
