2007-11-28 Rnr 81.07
Justitiedepartementet Eva Åkerman Börje 103 39 STOCKHOLM
REMISSVAR (Ju2007/9381/EMA)
Förslag till rådets direktiv om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning (förslaget om
”blått kort”) samt
Förslag till rådets direktiv om en enhetlig ansökningsprocedur och ett enhetligt tillstånd för tredjelandsmedborgares bosättning och arbetet på en medlemsstats territorium och en gemensam
uppsättning rättigheter för lagligen bosatta tredjelandsmedborgare.
Saco begränsar sig i det följande till att lämna synpunkter på direktivförslaget om blått kort och avstår från yttrande över det andra direktivförslaget om en enhetlig ansökningsprocedur etc.
Kommissionens förslag innebär i korthet att personer med efterfrågad
kvalificerad utbildning och yrkeskompetens ska kunna få ett snabbare spår in i EU. Ett gemensamt och förenklat ansöknings- och tillståndsförfarande införs.
Efter att ha erhållit ett ”blått kort” ska den som arbetat i två år i en medlemsstat kunna röra sig inom den gemensamma arbetsmarknaden och söka arbete i annan medlemsstat. Direktivet är en uppföljning av politiska beslut i bland annat Europeiska Rådet.
Sacos utgångspunkter
Saco har en grundläggande positiv inställning till att rörlighetshinder för personer och arbetskraft tas bort inom EU. Vad gäller tredjelandsmedborgares möjligheter att söka arbete i Sverige så slog Saco fast följande utgångspunkter i det nyligen avgivna remissvaret på KAKI-utredningen och departements- skrivelsen ”Ett effektivt och flexibelt system för arbetskraftsinvandring”
(Ds 2007:27):
Gunilla Lyngfelt Administrativa enheten 08-613 48 52
gunilla.lyngfelt@saco.se Sveriges Akademikers Centralorganisation Box 2206
103 15 Stockholm Besök: Lilla Nygatan 14 Tel växel: 08-613 48 00 Fax: 08-24 77 01 E-post: kansli@saco.se www.saco.se
Plusgiro: 5 61 56-3 Bankgiro: 575-8933
- Det är nödvändigt med en större öppenhet för invandring från länder utanför EU/EES-området av framför allt kvalificerad arbetskraft och att se mer dynamiskt på invandringen, nämligen att invandrare som arbetar bidrar till tillväxt och välstånd.
2/5
- En större öppenhet måste förenas med en strävan att samtidigt bättre utnyttja de arbetskraftsresurser som redan finns i Sverige.
- Systemen för asylprövning och arbetskraftsinvandring måste hållas åtskilda.
Ökade möjligheter för tredjelandsmedborgare att söka arbete i Sverige får inte medföra att den som skulle ha sökt asyl istället blir arbetssökande.
Utöver detta framgick klart av nämnda remissyttrande att Saco anser att lön, försäkringsskydd och övriga anställningsvillkor för personer som invandrar för att arbeta skall vara i nivå med dem som gäller inom yrket eller branschen för arbetstagare som redan finns i landet. För detta krävs att de fackliga
organisationerna har reella möjligheter att yttra sig över villkoren i varje enskilt fall.
En ökad invandring till EU av kvalificerad arbetskraft sägs enligt
kommissionen ligga i linje med Lissabonstrategin för att få till stånd en ökad tillväxt och sysselsättning. Men detta får inte medföra att medlemsstaternas ambitioner minskar när det gäller att nå de mål som Lissabonstrategin satt upp för investeringar i utbildning, satsningar på kompetensutveckling och forskning och utveckling.
Balanspunkten mellan det gemensamma regelverket och utrymmet för
medlemsstaternas egna bestämmelser är inte oväntat en central fråga. Saco har några kritiska anmärkningar, där vi tolkar kommissionens förslag som att den går för långt i ambitionen att reglera frågorna på gemenskapsnivån. Saco noterar vidare att det finns ett antal skillnader mellan förslagen i nämnda remiss och kommissionens förslag vad gäller myndighetsprövningen. Till exempel anser kommissionen att den invandrade arbetstagaren ska vara fri att söka annat arbete efter två år utan förnyad prövning - även i annan
medlemsstat.
Kommentarer till några artiklar
Artikel 2
I förklaringarna till artikeln talar man uttryckligen om att endast anställda ska komma ifråga (”highly qualified employment”) genom att egenföretagare ska exkluderas. Skälet till att egenföretagare med efterfrågad kompetens inte ska ingå anges ej.
De med ”higher professional qualifications” ska ingå liksom de som inte har någon högskoleutbildning men som har minst tre års erfarenhet i ett yrke (erfarna arbetsledare, speciella IT- personer tas som exempel)
Saco anser att avgränsningen av de individer/grupper som ska komma ifråga är otydlig och att artikeln bör preciseras.
3/5
Artikel 4
Saco anser det viktigt att direktivet inte hindrar medlemsstaterna från att ställa krav på lön och anställningsvillkor.
Artikel 5
Det är enligt Saco nödvändigt att myndigheterna i en medlemsstat kan försäkra sig om att det är fråga om ett seriöst arbetserbjudande och /eller ett bindande anställningsavtal
Enligt artikel 5.2 skall varje medlemsstat (MS) fastställa och publicera en
”national salary threshold” vilken skall uppgå till tre gånger minimilönen som skall utgå enligt lag. I artikel 5.2 stycke två ges två ytterligare möjligheter för MS som inte har lagreglerade minimilöner. Den första är att beräkna ”national salary threshold” till tre gånger minimiinkomsten vid vilken socialbidrag utgår.
Den andra är att ”national salary threshold” fastställs till att vara i nivå med tillämpliga kollektivavtal eller praxis i branschen.
Saco utgår från att regeringen inte avser att införa ett minimilönesystem, vilket synes vara vad artikel 5.2 stycke ett hänför sig till, då införandet av ett sådant system vore att undergräva hela den svenska arbetsmarknadsmodellen. En modell med ett beräkningssystem utgående från en koppling till
socialbidragsnorm förefaller högst märklig som grund för ett minimilöne- system. Kopplingen till kollektivavtalsnivåer och branschpraxis är den enda rimliga för svenska förhållanden.
Saco motsätter sig dock med bestämdhet en ordning där staten skall fastställa vilka löner som skall gälla, även om detta fastställande sker med ledning av kollektivavtal eller branschpraxis.
Förslaget från kommissionen tar inte hänsyn till medlemsstaternas förhållanden på arbetsmarknadsområdet. Det kan sättas i fråga om minimilönereglering alls ligger inom EU:s kompetensram. Saco anser inte heller att förslaget faller under den angivna rättsliga grunden.
Saco motsätter sig att MS skall fastställa en viss nivå till vilken lönen skall hållas eftersom det innebär en statens, och vad värre är EU:s, inblandning i frågor som i Sverige av hävd betraktats som varande parternas ansvar. Detta gäller alltså även för det fall att dessa ”nivåer” sätts med utgångspunkt från minimilöner i kollektivavtal eller i branschpraxis. Det är inte ett svenskt intresse att på EU-nivå skapa minimilöneregler, eller mekanismer för beräknande av dylika, inte ens om det rör en skäligen avgränsad grupp arbetstagare.
Den enda rimliga ordningen vore att i direktivet föreskriva att dessa arbetstagare som minst skall ha löner som motsvarar vad som föreskrivs i nationell lag, tillämpligt kollektivavtal eller vad som är normalt i branschen utan att föreskriva att MS skall redovisa dessa i förväg. Kommissionen borde ha valt denna ordning då en snarlik lösning återfinns i Utstationerings- direktivet.
4/5
Denna punkt väcker även härutöver ett flertal frågor. Själva principen om att personer som får arbetstillstånd skall ha en viss lägsta lön, vanligen i nivå med den som kollektivavtal i branschen föreskriver, är inte ny för svensk
lagstiftning. Vad som är nytt är dock att detta fastställs på EU-nivå vilket medför en skyldighet för respektive MS att tillse att reglerna i direktivet genomförs. Frågan är hur regeringen tänker sig att göra detta. Frågan är både komplex och känslig då lönefrågor i Sverige regleras genom avtal, individuella eller kollektiva. Staten utövar idag varken rollen som den som fastställer minimilöner eller som ”lönepolis”. De fackliga organisationerna biträder idag sina medlemmar att bevaka att deras avtal om löner efterföljs. De fackliga organisationer som använder sig av kollektivavtal med lägstalöner tillser likaså efterlevnaden av dessa. Frågan är alltså hur regeringen skall kunna garantera efterlevnad av de minimiregler som föreslås i artikel 5.2. Ska en arbetstagare ges rätt att stämma en arbetsgivare på grundval av dessa regler? Helt ny är principen inte eftersom AD redan gör prövningar av lönenivåer i
diskrimineringsmål där lönefrågor varit uppe men att gå från "rena"
diskrimineringsmål till ett slags likhetslöneskydd är förstås en påtaglig
utvidgning av AD:s roll vilket skulle medföra en slags allmängiltigförklaring av kollektivavtal bakvägen och i efterhand för arbetstagare som ges arbete på arbetsplatser där kollektivavtal inte gäller. Situationen skulle te sig än mer märklig där man skall utgå från branschpraxis för att kollektivavtalen, såsom ofta är fallet på Saco:s områden, inte innehåller några lönenivåer. Är det önskvärt att införa ett sådant system för kvasiallmängiltigförklaring av kollektivavtal? Ligger det alls inom ramen för EU:s kompetens att göra det?
Det nyss sagda ska inte tolkas som att Saco tar lätt på frågor om risk för
lönedumpning. Kommissionens förslag avser att reglera att det inte händer när en tredjelandsmedborgare får anställning i första EU-land. När
blåkortsinnehavaren efter två år söker arbete i annan MS så ska lönen dock sättas med ledning av marknadskrafterna, enligt kommissionen. Om denna MS är Sverige så anser Saco att det även då bör tillförsäkras reella möjligheter till insyn och yttrande av de fackliga organisationerna. Detta mot bakgrund av att det kan vara betydligt lägre löneläge i ursprungslandet, vilket kan göra den sökande beredd att acceptera en nivå under den gängse för yrket/kompetensen.
Artikel 6
Saco motsätter sig att det införs en regel som säger att personer under 30 år inte ska ha rätt att kräva lön i paritet med de gängse villkoren för
yrket/kompetensen eller branschen utan bara två tredjedelar därav. Motivet för denna begränsning är enligt kommissionen deras begränsade
yrkeserfarenhet. Enligt Saco är andra kriterier än åldern viktigare för att bestämma lönen, såsom kunskap, kompetens och ansvar. Saco ser inget skäl till att invandrad arbetskraft under 30 år ska ha lägre lön än inhemska jämnåriga kollegor, allt annat lika. Det är också svårt att se hur en regel som säger att man får ge arbetstagare som inte fyllt 30 år sämre villkor än andra skulle harmoniera väl med EU:s strävanden att i andra sammanhang motverka åldersdiskriminering.
5/5
Artikel 7
Saco tillstyrker att en medlemsstat ska ha rätt att bestämma antalet tillstånd som ges till tredjelandsmedborgare.
Artikel 8
Saco tillstyrker de föreslagna bestämmelserna. Det är viktigt att det blå kortet ger rätt att resa till ursprungslandet under giltighetstiden utan att det behöver förnyas. Denna möjlighet ger bättre förutsättningar för att upprätthålla
professionella och andra kontakter och kan i bästa fall minska risken för att EU bidrar till en permanent kompetensflykt från ursprungslandet.
Artikel 15, särskilt 15.1. (a) och (b)
Det förefaller som att man för genomförande skulle få lov att införa en ny diskrimineringslag motsvarande de som införts rörande visstids- och
deltidsanställda. Det vore intressant att få veta hur kommissionen menar att en sådan reglering faller inom ramen för åberopad rättslig grund. Problemen med införande av en rätt för enskilda att stämma arbetsgivare för att kräva en lönenivå motsvarande den som finns i kollektivavtal som inte gäller för dem eller som motsvarar branschpraxis har berörts ovan.
Med vänlig hälsning
Sveriges akademikers centralorganisation
Gunnar Wetterberg
Åke Zettermark
