FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (tredje avdelningen) den 26 juni 2000 *
I de förenade målen T-12/98 och T-13/98,
Argon srl, Brescia (Italien), och de 21 sökanden som anges i bilaga,
Carlo Chiappe, Livorno (Italien), och de 11 andra sökanden som anges i bilaga, företrädda av advokaten G. Leone, Milano, och M. Clough, solicitor advocate, delgivningsadress: advokatbyrån A. May, 398, route d'Esch, Luxemburg,
sökanden,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av juridiska rådgivarna M.C. Giorgi, G. Houttuin och P. Cossu, samtliga i egenskap av ombud, delgivningsadress:
Europeiska investeringsbanken, direktoratet för rättsfrågor, generaldirektören A. Morbilli, 100, boulevard Konrad Adenauer, Luxemburg,
och
* Rättegångsspråk: italienska.
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren H. van Lier, i egenskap av ombud, delgivningsadress: rättstjänsten, C. Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,
svaranden,
angående en skadeståndstalan som avser den skada som sökandena skall ha lidit på grund av att den inre marknaden, i enlighet med Europeiska enhetsakten, upprättades från och med den 1 januari 1993, och på grund av den följande avvecklingen av verksamheten som tullombud beträffande handeln inom gemenskapen som sökandena dessförinnan bedrev,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna J. Azizi och M. Jaeger,
justitiesekreterare: H. Jung,
följande
Beslut
Bakgrund till målet och tillämpliga bestämmelser
1 Europeiska enhetsakten (nedan kallad Enhetsakten), som undertecknades i Luxemburg den 17 februari 1986 och i Haag den 28 februari 1986 och som trädde i kraft den 1 juli 1987, har genom dess artikel 13 kompletterat EEG- fördraget genom införandet av en ny artikel 8a, som med stöd av artikel G 9 i Fördraget om Europeiska unionen betecknas artikel 7a i EG-fördraget (nu artikel 14 EG i ändrad lydelse), i vilken följande föreskrivs:
"Gemenskapen skall besluta om åtgärder i syfte att gradvis upprätta den inre marknaden under tiden fram till och med den 31 december 1992 i enlighet med bestämmelserna i denna artikel [...]
Den inre marknaden skall omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag."
2 Eftersom det mellan medlemsstaterna inom EEG skulle skapas "ett område utan... gränser", innebar genomförandet av den inre marknaden att gränserna för beskattning samt tullkontroll inom gemenskapen skulle vara undanröjda efter utgången av den period som anges i ovannämnda bestämmelse, det vill säga den 1 januari 1993.
3 Genomförandet av den inre marknaden var till sin natur sådant att det allvarligt påverkade det fortsatta utövandet av viss ekonomisk verksamhet som direkt hängde samman med att det gjordes tull- och skattekontroller vid gränserna inom gemenskapen.
4 Genomförandet av den inre marknaden kom av denna anledning att särskilt beröra tullagenter och tullombud, som är personer som, mot ersättning, åt tredje man fullgör de tullformaliteter som krävs för att varor skall kunna passera gränserna. Tullagenter fullgör dessa formaliteter för tredje mans räkning och i dennes namn. Tullombud fullgör dessa formaliteter för tredje mans räkning men i eget namn.
5 Sökandena har hävdat att de efter genomförandet av den inre marknaden från och med den 1 januari 1993 har tvingats att avveckla sin verksamhet som tullombud beträffande handeln inom gemenskapen.
Förfarandet
6 Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som sökandena genom ansökan, som inkom till förstainstansrättens kansli den 9 januari 1998, har väckt denna skadeståndstalan.
7 Genom beslut av den 29 juni 1998 av ordföranden på förstainstansrättens femte avdelning vilandeförklarades förfarandet i målen T-12/98 och T-13/98 fram till dess att domstolen avgjort det konnexa förfarandet som inletts genom över- klagandet av förstainstansrättens dom av den 29 januari 1998 i mål T-113/96, Dubois et Fils mot rådet och kommissionen (REG 1998, s. II-125). Genom denna dom ogillades en skadeståndstalan som väckts enligt artiklarna 178 och 215 andra stycket i EG-fördraget (nu artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG) med yrkande om att gemenskapen skulle förpliktas att ersätta den skada som ett franskt tullombud påstått sig ha lidit på grund av att den inre marknaden, i
enlighet med Enhetsakten, upprättades från och med den 1 januari 1993 och på grund av den följande avvecklingen av verksamheten som tullombud beträffande handeln inom gemenskapen.
8 Genom beslut av den 8 juli 1999 i mål C-95/98 P, Dubois et Fils mot rådet och kommissionen (REG 1999, s. I-4835), lämnade domstolen överklagandet utan bifall då det var uppenbart att överklagandet delvis skulle avvisas och delvis ogillas.
9 Mot bakgrund av detta beslut anmodade förstainstansrätten parterna att inkomma med yttrande beträffande förfarandets fortsatta handläggning.
10 I enlighet med artikel 50 i förstainstansrättens rättegångsregler beslutade förstainstansrätten, sedan parterna hörts, att målen T-12/98 och T-13/98 skulle förenas vad gäller det fortsatta förfarandet.
Parternas yrkanden
11 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall
— fortsätta målets handläggning oaktat beslutet i det ovannämnda målet Dubois et Fils mot rådet och kommissionen,
— fastställa att rådet och kommissionen är ansvariga, i den mening som avses i artikel 215 andra stycket i fördraget, för den skada som vållats till följd av avvecklingen av deras verksamhet som tullombud beträffande handeln inom gemenskapen från och med den 1 januari 1993,
— förplikta rådet och kommissionen att solidariskt till sökandena betala skadestånd för denna skada med följande belopp:
Argon Srl: 727 733 600 ITL Berca Srl: 4 375 250 000 ITL Bonaldi Sne Di Guidetti & C : 2 853 499 860 ITL Camasped di Cassini Marco: 1 195 257 632 ITL Carioni Srl: 994 687 965 ITL Centro Servizi doganali Srl: 569 221 098 ITL Comimpex Srl: 1 133 332 000 ITL EIR Casa di Spedizioni Snc: 56 429 856 ITL Emmedue Sas i likvidation: 1 114 326 051 ITL Errek Sas: 8 802 643 748 ITL F . lli Colli Srl: 774 931 264 ITL F. lli Ramella Srl: 2 980 866 217 ITL Greco Umberto di Umberto Greco Snc: 428 684 000 ITL Lurasped G. & C. Sas: 745 781 322 ITL Monterisi Sas: 381 492 472 ITL Rossi Sergio Snc: 1 298 376 498 ITL
Servizi doganali di Piras Giorgio & C : 892 000 000 ITL Spedizioni STI Srl: 2 022 498 269 ITL Toccafondi Claudio Srl i likvidation: 545 007 529 ITL Tre Esse Sne di Torresani e Crescini: 147 045 676 ITL Unisped Srl: 1 033 895 712 ITL Vergani Spedizioni Sri i likvidation: 99 216 630 ITL Carlo Chiappe: 83 740 080 ITL Guilio Comoglio: 1 118 168 000 ITL Sergio De Bona: 1 243 760 000 ITL Piero Luciano Galbiati: 1 280 600 000 ITL Umberto Greco: 329 716 000 ITL Mario Malugani: 720 000 000 ITL Alessandro Michelucci: 493 247 882 ITL Luigi Pecetti: 346 083 629 ITL Nicola Maria Spadaccino: 1 054 008 000 ITL Giovanni Tria: 382 980 000 ITL Vito Stefano Tria: 172 456 000 ITL Nicola Utzeri: 364 014 016 ITL,
jämte ränta med en årlig räntefot om 8 procent från och med den 1 januari 1993, och
— förplikta rådet och kommissionen att solidariskt ersätta rättegångskostna- derna.
12 Rådet har yrkat att förstainstansrätten skall
— besluta att det saknas anledning att fortsätta målets handläggning till följd av beslutet i det ovannämnda målet Dubois et Fils mot rådet och kommissionen,
— förklara att det saknas anledning att döma i saken, och
— förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall besluta att det saknas anledning att fortsätta målets handläggning till följd av beslutet i det ovan- nämnda målet Dubois et Fils mot rådet och kommissionen.
Rättslig bedömning
14 Enligt artikel 111 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten, om det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, fatta ett motiverat beslut utan ytterligare behandling. I före- varande mål gör förstainstansrätten den bedömningen att den genom hand- lingarna i akten erhållit tillräckligt med uppgifter för att fatta ett beslut utan ytterligare behandling.
15 Inledningsvis skall det erinras om att enligt fast rättspraxis (se särskilt domstolens dom av den 15 september 1994 i mål C-146/91, KYDEP mot rådet och kommissionen, REG 1994, s. I-4199, punkt 19) kan gemenskapen endast ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 215 andra stycket i fördraget om ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det agerande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. Om ett av dessa villkor inte är uppfyllt skall talan ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva de andra villkoren för att gemenskapen skall kunna ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (dom- stolens dom i det ovannämnda målet KYDEP mot rådet och kommissionen, punkt 81, och dom av den 14 oktober 1999 i mål C-104/97 P, Atlanta mot rådet och kommissionen, REG 1999, s. I-6983, punkt 65).
16 Sökandena har hävdat att skadan för vilken de begär ersättning utgörs av avvecklingen från och med den 1 januari 1993 av deras verksamhet som tullombud beträffande handeln inom gemenskapen. De anser att denna skada vållats dels genom att svarandena antagit sekundärrättsakter som inneburit att tullombuds ekonomiska verksamhet förlorat sitt innehåll, dels genom att svarandena inte antagit lämpliga kompensations- och följdåtgärder.
17 Det skall erinras om att den påstådda skadan, det vill säga att sökandenas verksamhet som tullombud inom gemenskapen upphörde, uppkom på grund av att tull- och skattegränserna mellan medlemsstaterna undanröjdes. Den direkta och avgörande orsaken till detta var varken att sekundärrättsakter antogs eller att lämpliga ersättnings- och följdåtgärder inte antogs. Anledningen till detta var i stället artikel 13 i Enhetsakten, som införde artikel 8a i EEG-fördraget, nu artikel 7a i fördraget, som särskilt föreskriver att "[d]en inre marknaden skall omfatta ett område utan inre gränser". Enhetsakten antogs emellertid av medlemsstaterna. Således är det inte möjligt att tillskriva svarandena skulden för skadan, och följaktligen kan inte gemenskapen ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar (beslutet i det ovannämnda målet Dubois et Fils mot rådet och kommissionen, punkterna 18—20).
18 Vad avser påståendet att lämpliga kompensations- och följdåtgärder inte antagits skall det vidare tilläggas att gemenskapsinstitutionernas försummelser endast kan ge upphov till skadeståndsansvar för gemenskapen i den mån institutionerna har överträtt en rättslig skyldighet att agera som följer av en gemenskapsbestämmelse (domen i det ovannämnda målet KYDEP mot rådet och kommissionen, punkt 58). Den fråga som uppkommer är följaktligen på vilken rättslig grund och i vilken mån gemenskapen skulle vara skyldig att vidta de av sökandena åberopade åtgärderna. En sådan skyldighet följer varken av själva Enhetsakten eller av någon annan bestämmelse i gemenskapsrätten. Det finns i förevarande mål inte heller någon anledning att undersöka huruvida det möjligen finns en allmän rättsprincip enligt vilken gemenskapen skulle vara skyldig att utge ersättning till en person vars äganderätt har varit föremål för expropriation eller för en åtgärd som begränsar friheten att utnyttja denna äganderätt, och där underlåtenhet att iaktta denna skyldighet skulle medföra en rätt att väcka talan med stöd av artikel 215 andra stycket i fördraget. En sådan ersättningsskyldighet kan endast uppstå med avseende på rättsakter som härrör från gemenskapsin- stitutionerna själva, eftersom gemenskapen inte kan bli skyldig att ersätta skador som orsakas av rättsakter som den inte kan tillskrivas. Såsom har anförts ovan kan den omständigheten att den yrkesgrupp som utgörs av tullombud inom gemenskapen försvunnit inte tillskrivas gemenskapen. Förutsättningarna för gemenskapens skadeståndsansvar är följaktligen inte uppfyllda. Det kan emeller- tid inte uteslutas att en ersättningsskyldighet i förekommande fall kan göras gällande med stöd av den nationella rätten i den medlemsstat på vars territorium tullombudet bedrev sin verksamhet inom gemenskapen (domen i det ovan- nämnda målet Dubois et Fils mot rådet och kommissionen, punkt 57).
19 Följaktligen skall talan ogillas då det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund.
Rättegångskostnader
20 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
21 Sökandena har tappat målet och skall därför bära sin rättegångskostnad och ersätta rådets rättegångskostnad i enlighet med rådets yrkande. Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad.
På dessa grunder fattar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen) följande beslut:
1) Målen T-12/98 och T-13/98 förenas vad avser det fortsatta förfarandet.
2) Talan ogillas då det är uppenbart att den helt saknar rättslig grund.
3) Sökandena skall bära sin rättegångskostnad och ersätta rådets rättegångs- kostnad.
4) Kommissionen skall bära sin rättegångskostnad.
Luxemburg den 26 juni 2000
H. Jung
Justitiesekreterare
K. Lenaerts
Ordförande
