DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 18 oktober 2007 *
I mål C-299/05,
angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG, som väckts den 26 juli 2005,
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M.-J. Jonczy, D. Martin och V. Kreuschitz, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Europaparlamentet, företrätt av G. Ricci och A. Troupiotis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
* Rättegångsspråk: franska.
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Veiga, J. Leppo och G. Curmi, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av:
Republiken Finland, företrädd av T. Pynnä, J. Heliskoski och E. Bygglin, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
Konungariket Sverige, företrätt av A. Kruse och R. Sobocki, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av E. O'Neill och C. Vajda, båda i egenskap av ombud,
intervenienter,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden CW.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk, P. Kūris, J.-C Bonichot (referent) och C. Toader,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: handläggaren J. Swedenborg,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 april 2007,
och efter att den 3 maj 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall ogiltigför- klara bestämmelserna i punkt 2 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemen- skapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EUT L 117, s. 1), i den del de avser punkt b under rubriken "Finland", punkt c under rubriken "Sverige" och punkterna d-f under rubriken "Förenade kungariket".
Tillämpliga bestämmelser
2 Målet rör rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familje- medlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse
enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71) och i dess lydelse enligt förordning nr 647/2005 (nedan kallad förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse). I skälen i förordning nr 647/2005 anges att förordning nr 1408/71 bör ändras för att ta hänsyn till domstolens tolkning av vissa av förordningens bestämmelser om bland annat särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, vilken syftar till att underlätta tillämp- ningen av förordningen. Förordning nr 647/2005 antogs på grundval av kommissionens förslag, vilket bland annat syftade till att ändra bilaga Ila till förordning nr 1408/71 (nedan kallad bilaga Ila).
3 Enligt artikel 1 u i i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse avser uttrycket
"familjeförmåner" alla vårdförmåner eller kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter.
4 Denna förordning skall enligt dess artikel 4.1 h tillämpas på familjeförmåner.
5 I artikel 4.2a i samma förordning föreskrivs följande:
"Denna artikel skall tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som utges enligt sådan lagstiftning som genom de personer som omfattas, mål och/
eller villkor för berättigande har drag av både den lagstiftning om social trygghet som avses i punkt 1 och av socialt stöd.
Vid tillämpningen av detta kapitel avses med särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner' sådana förmåner
a) som är avsedda att
i) vara tillägg, ersättning eller komplettering för täckande av de risker som omfattas av de socialförsäkringsgrenar som anges i punkt 1 och som garanterar de personer som berörs en minimiinkomst med avseende på de ekonomiska och sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten, eller
ii) uteslutande ge särskilt skydd för funktionshindrade, vilket är nära förbundet med personens sociala förhållanden i den berörda medlemsstaten, och
b) där finansieringen enbart härrör från obligatorisk beskattning avsedd att täcka allmänna offentliga utgifter och villkoren för att tillhandahålla och beräkna förmånerna inte är beroende av någon avgift från förmånstagarens sida;
förmåner som utges som tillägg till en avgiftsfinansierad förmån skall emellertid inte anses vara avgiftsfinansierade förmåner endast av detta skäl, och
c) som förtecknas i bilaga Ila."
6 Dessa bestämmelser ersatte följande bestämmelser:
"Denna förordning gäller också särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som utges enligt en annan lagstiftning eller andra system än de som avses i punkt 1 eller som inte omfattas på grund av punkt 4, när sådana förmåner har till syfte
a) antingen att täcka de risker som omfattas av de försäkringsgrenar som anges i punkt 1 a-h, i stället för eller som tillägg till andra förmåner, eller
b) att uteslutande ge särskilt skydd för handikappade."
7 I artikel 10a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse föreskrivs följande:
"Bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III skall inte tillämpas på de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a. De personer för vilka denna förordning gäller skall erhålla dessa förmåner uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten, under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga Ila. Förmånerna skall utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten."
Bakgrund till tvisten
8 Bilaga IIa till förordning nr 1408/71 innehåller en lista över särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som personer, vilka omfattas av förordningens tillämpningsområde, uteslutande kan erhålla inom den medlemsstats territorium där de är bosatta, enligt artikel 10a i samma förordning.
9 Medlemsstaterna framförde inga invändningar mot kommissionens förslag att ändra artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i syfte att anpassa definitionen av särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner i förhållande till de principer som domstolen hade utvecklat i dom av den 8 mars 2001 i mål C-215/99, Jauch (REG 2001, s. I- 1901), och av den 31 maj 2001 i mål C-43/99, Leclere och Deaconescu (REG 2001, s. 1-4265).
10 Enligt denna rättspraxis får endast förmåner som både är särskilda och icke avgiftsfinansierade tas upp på listan i bilaga Ila.
1 1 Efter a t t h a granskat alla f ö r m å n e r s o m k a n betraktas s o m "särskilda icke avgiftsfinansierade" förmåner mot bakgrund av kriterierna i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 och domstolens tolkning av denna artikel upprättade och föreslog kommissionen en ny lista över förmåner som får tas med i bilaga Ila.
12 De kriterier som hade utvecklats i rättspraxis föranledde kommissionen att inte ta med följande förmåner på den nya listan:
— Förmåner som omfattas av artikel 4.1 b i förordning nr 1408/71, det vill säga
"förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan".
— Förmåner som utges till barn med funktionshinder och som syftar till att vara en kompensation för de merkostnader som uppkommer på grund av att det finns ett funktionshindrat barn i familjen.
— Omvårdnadsförmåner som domstolen i målet Jauch klassificerade som kontantförmåner vid sjukdom och som syftar till att förbättra de vårdbehövande personernas hälsotillstånd och livssituation, även om förmånen kan täcka en rad aspekter som är helt oberoende av sjukdomen som sådan.
13 På begäran av Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konunga- riket Storbritannien och Nordirland gick emellertid Europeiska unionens råd med på att återinföra följande förmåner på den lista i bilaga Ila som hade föreslagits av kommissionen (nedan kallade de omtvistade förmånerna):
— Vad avser Republiken Finland, vårdbidrag för barn.
— Vad avser Konungariket Sverige, handikappersättning och vårdbidrag.
— Vad avser Förenade kungariket, invalidpension, biståndsförmån och vårdnads- bidrag.
14 Europaparlamentet godkände vid sin andra behandling av utkastet till ändringsför- ordning rådets ståndpunkt och noterade ett uttalande från kommissionen i vilket institutionen förbehöll sig rätten att väcka talan vid domstolen och, i förekommande fall, lägga fram ett nytt förslag till översyn av listan i bilaga Ila på grundval av domstolens dom.
15 Parlamentet och rådet antog den 13 april 2005 förordning nr 647/2005, i vilken det tas hänsyn till kraven från de tre medlemsstater som nämns ovan i punkt 13.
Kommissionen har yrkat att förordningen skall ogiltigförklaras i den del som de omtvistade förmånerna har tagits upp på listan i bilaga Ila i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse (nedan kallad bilaga Ila i dess ändrade lydelse).
16 Kommissionen anser inte att de aktuella förmånerna uppfyller villkoren för att kunna beviljas endast personer som är bosatta i var och en av dessa medlemsstater.
Talan
Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet
17 Förenade kungariket yttrade sig över generaladvokatens förslag till avgörande genom en skrivelse av den 19 juni 2007. Förenade kungariket anser inte att det har haft möjlighet att bemöta den ståndpunkt som generaladvokaten gav uttryck för i sitt förslag, nämligen att förmånen invalidpension i sin helhet skall tas bort från listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse trots att det inte bestritts att den del av förmånen som avser ökad rörlighet uppfyller villkoren för att utgöra en särskild förmån.
18 Förenade kungariket har därför begärt att domstolen skall återuppta det muntliga förfarandet så att medlemsstaten kan göra gällande domstolens rättspraxis om möjligheten att delvis ogiltigförklara en normativ bestämmelse. Till stöd för sitt resonemang har Förenade kungariket åberopat de principer som fastslagits i rättspraxis angående delvis ogiltigförklaring av en bestämmelse i en rättsakt, vilka domstolen erinrade om i dom av den 24 maj 2005 i mål 0 2 4 4 / 0 3 , Frankrike mot parlamentet och rådet (REG 2005, s. 1-4021, punkterna 13-15).
19 Domstolen kan ex officio eller efter att ha hört generaladvokaten, eller på parternas begäran, återuppta det muntliga förfarandet, i enlighet med artikel 61 i sina rättegångsregler, om den anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet eller om detsamma skall avgöras på grundval av ett argument som parterna inte har kunnat diskutera (se dom av den 19 februari 2002 i mål 0 3 0 9 / 9 9 , Wouters m.fl., REG 2002, s. 1-1577, punkt 42, samt av den 14 december 2004 i mål C-434/02, Arnold André, REG 2004, s. 1-11825, punkt 27, och i mål C-210/03, Swedish Match, REG 2004, s. 1-11893, punkt 25).
20 Kommissionen tog emellertid i sina skrivelser upp frågan huruvida invalidpensionen kan delas upp i två delar, vilket innebär att Förenade kungariket hade kunnat kommentera denna möjlighet i sin interventionsinlaga. Dessutom anser domstolen att den förfogar över de uppgifter som krävs för att pröva de i målet uppkomna frågorna.
21 Det saknas följaktligen anledning att återuppta det muntliga förfarandet.
Upptagande till sakprövning
Parternas argument
22 Enligt parlamentet hade den tidsfrist som föreskrivs i artikel 230 EG redan löpt ut när talan väcktes. Parlamentet anser att tidsfristen skall beräknas från offentliggö- randet av den rättsakt genom vilken de omtvistade förmånerna för första gången togs upp på listan i bilaga Ila i förordning nr 1408/71. Invalidpension, bistånds- förmån och vårdnadsbidrag finns med på denna lista sedan ikraftträdandet av rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning nr 1408/71 (EGT L 136, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 124). De finländska och svenska förmånerna togs upp på listan genom akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1).
23 Parlamentet har gjort gällande att lagstiftaren, när den bytte ut hela bilaga Ila i samband med antagandet av förordning nr 647/2005 i stället för att nöja sig med att genomföra de planerade ändringarna i bilagan, inte hade för avsikt att göra det möjligt att ifrågasätta upptagandet av förmåner som redan fanns med i bilagan.
24 Parlamentet har medgett att gemenskapslagstiftaren ändrade lydelsen av artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 genom artikel 1.2 i förordning nr 647/2005. Enligt parlamentet rörde det sig emellertid endast om en enkel omformulering av definitionen av särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner. Innehållet i den redan existerande definitionen ändrades däremot inte i sak. Till stöd för sin ståndpunkt har parlamentet åberopat att det var efter att ha undersökt och tolkat bestämmelserna i nämnda artikel 4.2 i dess lydelse före antagandet av förordning nr 647/2005 som domstolen meddelade domarna i de ovannämnda målen Jauch och Leclere och Deaconescu.
25 Parlamentet anser följaktligen att de använda kriterierna, vilka omformulerades genom förordning nr 647/2005, redan ingick bland de komponenter som reglerade dessa förmåner och att det enda som lagstiftaren gjorde var att föra in dem i själva lagtexten i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
26 Kommissionen anser att gemenskapslagstiftaren genom att anta en ny sekundär- rättsakt, varvid innehållet i en bilaga visserligen inte ändrades, ändå skall anses ha fattat ett nytt "beslut" om denna bilaga. Detta gäller i ännu högre grad med tanke på att kommissionen uppmärksammade gemenskapslagstiftaren på att den gamla bilagan till viss del hade blivit oförenlig med gemenskapsrätten till följd av domstolens rättspraxis.
27 Kommissionen anser därför att detta nya beslut kan underkastas domstolens prövning och att det inom ramen för en talan om ogiltigförklaring inte med framgång kan hävdas att den ifrågasatta delen av lagtexten är oförändrad.
Domstolens bedömning
28 Enligt sista stycket i artikel 230 EG skall talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden alltefter omständigheterna.
29 Det följer av lydelsen av denna bestämmelse, samt av dess syfte att säkerställa rättssäkerheten, att en rättsakt mot vilken talan inte har väckts inom denna tidsfrist blir definitiv. Det är inte bara själva rättsakten som blir definitiv, utan även senare rättsakter av rent bekräftande karaktär. Denna lösning, som motiveras av vikten av stabila rättsförhållanden, gäller både för individuella rättsakter och normativa rättsakter, såsom en förordning.
30 När en bestämmelse i en förordning ändras blir det däremot återigen möjligt att väcka talan inte bara mot denna enda bestämmelse, utan även mot alla andra bestämmelser som, trots att de inte ändrats, utgör en helhet tillsammans med den ändrade bestämmelsen.
31 Med tillämpning av dessa principer kan kommissionens talan tas upp till sakprövning.
32 Avfattningen av artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse skiljer sig nämligen avsevärt från den tidigare avfattningen och ändrar uppenbarligen artikelns tillämpningsområde. Den av parlamentet anförda omständigheten att domstolen tolkade den tidigare lagtexten på ett sätt som motsvarar den nya avfattningen
innebär inte att den nya avrättningen skall anses bekräfta den äldre avfattningen.
Ändringen vidtogs nämligen just i syfte att omdefiniera innehållet i listan över förmåner som inte kan exporteras i bilaga Ila.
33 Av detta följer att artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse och listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse utgör en helhet. Detta framgår för övrigt även av lydelsen av artikel 10a i nämnda förordning, i vilken det föreskrivs att "[d]e personer för vilka denna förordning gäller skall erhålla [de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som avses i artikel 4.2a] uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten, under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga Ila [i dess ändrade lydelse]".
34 Kommissionens talan kan följaktligen tas upp till sakprövning.
Prövning i sak
35 Till stöd för sin talan har kommissionen anfört en enda grund. Kommissionen har gjort gällande att förordning nr 647/2005 är behäftad med ett rättsligt fel, i den del den innebär att de omtvistade förmånerna ges karaktären av särskilda förmåner genom att de tas upp på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse.
Parternas argument
36 Vad avser det finländska vårdbidraget för barn har kommissionen medgett att denna förmån kan gynna handikappade barns sociala integration. Enligt kommissionen
syftar emellertid vårdbidraget även till att täcka familjens utgifter för barnets handikapp eller sjukdom. Domstolen har fastställt att en förmån som syftar till att lindra den börda som utgifter för barns underhåll medför omfattas av kategorin familjeförmåner, vilken definieras i artikel 1 u i i förordning nr 1408/71, och därför skall anses utgöra en familjeförmån i den mening som avses i artikel 4.1 h i denna förordning (dom av den 15 mars 2001 i mål C-85/99, Offermanns, REG 2001, s. I- 2261, och av den 7 november 2002 i mål 0 3 3 3 / 0 0 , Maaheimo, REG 2002, s. I- 10087).
37 Enligt kommissionen påverkas förmånens natur inte av att den beviljas på grundval av en enskild prövning av det handikappade eller sjuka barnets behov.
38 Med avseende på det svenska vårdbidraget har kommissionen resonerat på samma sätt som i fråga om det finländska vårdbidraget för barn, vilket uppvisar många likheter med det svenska vårdbidraget. Av de skäl som anförts med avseende på det finländska vårdbidraget anser kommissionen att den svenska förmånen också skall betraktas som en "familjeförmån" i den mening som avses i artikel 1 u i i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
39 Vad avser den svenska handikappersättningen har kommissionen gjort gällande att den i huvudsak syftar till att vara en kompensation för de merkostnader som en vårdbehövande person kan ha på grund av sitt handikapp för att förbättra nämnda persons hälsotillstånd och livskvalitet.
40 Den svenska handikappersättningen skall därmed, mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Jauch, anses utgöra en "förmån vid sjukdom" i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
41 Vad avser de brittiska förmånerna invalidpension, biståndsförmån och vårdnads- bidrag anser kommissionen att de i huvudsak syftar till att vara en kompensation för de merkostnader som en vårdbehövande person kan ha på grund av sitt handikapp för att förbättra nämnda persons hälsotillstånd och livskvalitet. Följaktligen utgör dessa förmåner, såsom domstolen konstaterade i domen i det ovannämnda målet Jauch, ett komplement till förmåner enligt sjukförsäkringen.
42 Under dessa omständigheter skall nämnda förmåner, även om de uppvisar vissa särdrag, räknas som "förmåner vid sjukdom" i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
43 Rådet, parlamentet, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade kungariket är emellertid av en annan uppfattning och har gjort gällande att förmånerna, med beaktande av deras särdrag, i synnerhet deras grundläggande beståndsdelar, syften och villkoren för deras beviljande, utgör "särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner", eftersom de uppfyller kriterierna i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse, såsom de har tolkats av domstolen.
44 Ovannämnda institutioner och medlemsstater har gjort gällande att en förmån, för att betraktas som en "särskild" förmån, måste uppvisa särdrag som gör att den samtidigt kan falla in under både social trygghet och socialt stöd på grund av den personkrets som omfattas av förmånens tillämpningsområde, målen med den och de närmare förutsättningarna för dess tillämpning. De omtvistade förmånerna liknar socialt stöd då ett behov utgör ett väsentligt kriterium för deras tillämpning och villkoren för rätt till förmånerna inte grundar sig på sammanläggning av anställnings- eller avgiftsperioder. I andra delar ligger emellertid dessa förmåner nära social trygghet i det att de behöriga myndigheterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning vid beviljandet av dem och att beviljandet ger förmåns- tagarna en rättsligt definierad ställning.
45 De omtvistade förmånerna är således "blandade" förmåner, vilka enligt rådet är nära knutna till de ekonomiska och sociala förhållandena i de tre berörda medlems- staterna.
46 Domstolens ståndpunkt i dom av den 5 mars 1998 i mål 0 1 6 0 / 9 6 , Molenaar (REG 1998, s. 1-843), och i de ovannämnda målen Jauch samt Leclere och Deaconescu påverkar inte denna bedömning, eftersom de förmåner som var aktuella i nämnda mål väsentligt skiljer sig från de omtvistade förmånerna när det gäller deras särdrag och villkoren för att bevilja dem.
47 Parlamentet anser dessutom att den omständigheten att de omtvistade förmånerna i vissa avseenden kan betecknas som sociala trygghetsförmåner inte utgör ett hinder mot att de betecknas som särskilda förmåner.
48 Denna uppfattning stöds av dom av den 29 april 2004 i mål C-160/02, Skalka (REG 2004, s. 1-5613, punkt 25), enligt vilken förmånens syfte är avgörande för om förmånen skall anses utgöra en särskild förmån i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71. Förmånen skall utges i stället för eller som tillägg till en social trygghetsförmån och ha karaktären av socialt bistånd som grundar sig på socioekonomiska hänsyn och den skall beslutas på grundval av objektiva kriterier som fastställs i lagstiftningen.
49 Med andra ord kan en förmån på samma gång omfattas av artikel 4.1 och artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
50 Förenade kungariket har erinrat om att domstolen i dom av den 4 november 1997 i mål C-20/96, Snares (REG 1997, s. 1-6057), och av den 11 juni 1998 i mål C-297/96, Partridge (REG 1998, s. 1-3467), redan har fastställt att invalidpension och biståndsförmån utgör förmåner som omfattas av artikel 4.2a b i förordning nr 1408/71.
Domstolens bedömning
51 Det följer av lydelsen och systematiken i artikel 4 i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse att en förmån inte på samma gång kan betecknas som en familjeförmån och som en särskild förmån. Familjeförmåner regleras nämligen i artikel 4.1, medan särskilda förmåner regleras i artikel 4.2a. Denna åtskillnad har gjorts för att det skall vara möjligt att identifiera vilka respektive system som avser dessa båda förmånskategorier (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 februari 2006 i mål 0 2 8 6 / 0 3 , Hosse, REG 2006, s. 1-1771, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis).
52 Domstolen skall därför undersöka huruvida de omtvistade förmånerna på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse utgör särskilda förmåner, eftersom det är klarlagt att det rör sig om icke avgiftsfinansierade förmåner.
53 För det första kan en förmån, enligt artikel 4.2a a ii i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse, bara betecknas som särskild förmån om den uteslutande ger särskilt skydd för funktionshindrade, vilket är nära förbundet med personens sociala förhållanden i den berörda medlemsstaten.
54 De omtvistade förmånerna har inte denna enda funktion. Det är i och för sig riktigt att de främjar förmånstagarnas självständighet och erbjuder funktionshindrade skydd med beaktande av de sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten.
Förmånerna har emellertid också till syfte att säkerställa att de berörda personerna får nödvändig vård och tillsyn, om den är oumbärlig, inom den egna familjen eller på en specialiserad inrättning. De kan följaktligen inte anses utgöra särskilda förmåner med hänsyn till artikel 4.2a a ii i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
55 För det andra följer det - bortsett från det specifika fall som domstolen redogör för i föregående punkter - av artikel 4.2a a i i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse att förmånens syfte också är av avgörande betydelse vid bedömningen av om en förmån utgör en särskild förmån i den mening som avses i denna bestämmelse.
Förmånen skall utges i stället för eller som tillägg till en social trygghetsförmån och ha karaktären av socialt bistånd som grundar sig på sociala och ekonomiska hänsyn och den skall beslutas på grundval av objektiva kriterier som fastställs i lagstiftningen (se dom av den 6 juli 2006 i mål 0 1 5 4 / 0 5 , Kersbergen-Lap och Dams-Schipper, REG 2006, s. 1-6249, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
56 En förmån skall däremot anses vara en social trygghetsförmån om den beviljas förmånstagaren, utan någon individuell och skönsmässig bedömning av dennes personliga behov, på grundval av en rättsligt definierad situation och då den hänför sig till någon av de risker som uttryckligen anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 (dom av den 27 mars 1985 i mål 249/83, Hoeckx, REG 1985, s. 973, punkterna 1 2 - 14, av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton, REG 1991, s. 1-3017, och av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes, REG 1992, s. 1-4839, punkt 15, samt domarna i de ovannämnda målen Molenaar, punkt 20, och Jauch, punkt 25). Det var med tillämpning av denna rättspraxis, och med beaktande av de utmärkande egen- skaperna hos förmånerna enligt den tyska vårdförsäkringen, som domstolen i punkt 25 i domen i det ovannämnda målet Molenaar fastställde att nämnda förmåner skulle ses som "förmåner vid sjukdom" i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71 och, i punkt 36 i samma dom, som
"kontantförmåner" enligt sjukförsäkringen i den mening som avses i artikel 19.1 b i samma förordning (se också domen i det ovannämnda målet Jauch, punkt 25).
57 När det för det första gäller de finländska och svenska vårdbidragen för barn, är syftet med dessa, enligt de berörda regeringarnas egna uppgifter, att föräldrar med funktionshindrade barn skall kunna ge dem vård, tillsyn och eventuellt rehabiliter- ing. I Finland regleras vårdbidragen i lagen om vårdbidrag för barn (laki lapsen hoitotuesta) och i Sverige i lagen om allmän försäkring.
58 Att rätten till dessa förmåner inte grundar sig på anställnings- eller avgiftsperioder, att de beviljas efter en behovsprövning i det enskilda fallet och på villkor som fastställts i lag samt att de dessutom utgör en av flera förmåner och tjänster som är avsedda för funktionshindrade personer och därmed har ett nära samband med de ekonomiska och sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten, påverkar inte förmånernas huvudsakliga syfte, vilket är av medicinsk natur.
59 Då dessa förmåner skall betecknas som förmåner vid sjukdom har kommissionen med rätta gjort gällande att förordning nr 647/2005 är behäftad med ett rättsligt fel i den del som nämnda förmåner har tagits upp på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse, vilken uteslutande avser särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner.
60 När det för det andra gäller den svenska handikappersättningen, följer det bland annat av den svenska regeringens uppgifter att denna förmån, vilken regleras i lagen om handikappersättning och vårdbidrag, utgår till personer med nedsatt funktions- förmåga. Nedsättningen av funktionsförmågan skall ha uppstått efter det att personen fyllde 19 år och innan personen fyllt 65 år. Tanken är att handikapp- ersättningen skall finansiera hjälp av annan eller de merutgifter som personen har till följd av sitt funktionshinder samt användas för att förbättra den funktions- hindrades hälsa och livssituation.
61 Det huvudsakliga syftet med förmåner som beviljas på objektiva grunder och på grundval av en rättsligt definierad situation och som syftar till att förbättra de vårdbehövande personernas hälsotillstånd och livssituation är emellertid att komplettera förmåner enligt sjukförsäkringen och de måste betraktas som
"förmåner vid sjukdom" i den mening som avses i artikel 4.1 a i förordning nr 1408/71 (domarna i de ovannämnda målen Molenaar, punkterna 24 och 25, Jauch, punkt 28, och Hosse, punkt 38).
62 Den svenska handikappersättningen uppvisar dessa särdrag och har dessa syften och den skall därför anses utgöra en förmån vid sjukdom, såsom domstolen fastställde i domarna i de ovannämnda målen Molenaar, Jauch och Hosse, trots att den ordning som föreskrivs i den svenska lagstiftningen skiljer sig från den som reglerar de förmåner som var aktuella i de målen.
63 I motsats till vad Konungariket Sverige har gjort gällande påverkar det faktum att nedsättningen av funktionsförmågan skall föreligga under avsevärd tid och skall ha uppstått före 65 års ålder inte syftet med den svenska handikappersättningen, vilket är att svara mot de behov som funktionsnedsättningen ger upphov till och att täcka riskerna med den sjukdom som ligger till grund för funktionsnedsättningen.
64 Kommissionen har således med rätta gjort gällande att förordning nr 647/2005 är behäftad med ett rättsligt fel i den del som nämnda förmån har tagits upp på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse, vilken uteslutande avser särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner.
65 När det för det tredje gäller förmånerna invalidpension, biståndsförmån och vårdnadsbidrag har samtliga dessa förmåner drag av vårdbidrag, om än bara delvis vad avser invalidpensionen.
66 Enligt Förenade kungariket rör det sig om särskilda förmåner som utgör ett led i strävandena att främja funktionshindrade personers självständighet och integration i samhället. Förmånerna syftar också till att så långt som möjligt göra det möjligt för funktionshindrade personer att leva ett liv som liknar icke funktionshindrade personers. För att ha rätt till förmånerna krävs att ett vårdbehov föreligger.
Arbetsoförmåga är inte en tvingande förutsättning för rätt till invalidpension eller biståndsförmån. De tre förmånerna beviljas oberoende av förmånstagarens inkomst, däremot kan förmånernas storlek anpassas.
67 I motsats till vad Förenade kungariket har uppgett har endast invalidpension drag av socialhjälp. I likhet med den svenska handikappersättningen är syftet med de två andra förmånerna enbart att hjälpa funktionshindrade personer att så långt som möjligt övervinna sina handikapp vid utförandet av vardagssysslor.
68 De tre förmånerna skall därför, i likhet med de förmåner som behandlats ovan, betraktas som förmåner vid sjukdom, trots att invalidpensionen innehåller en del som avser ökad rörlighet.
69 Såsom kommissionen har uppgett kan nämligen den del av invalidpensionen som avser ökad rörlighet, vilken skulle kunna betraktas som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, individualiseras, så att endast denna del skulle kunna tas upp på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse om Förenade kungariket bestämde sig för att skapa en förmån som endast avser denna del.
70 Det faktum att invalidpension, biståndsförmån och vårdnadsbidrag, till skillnad från den förmån som var aktuell i domarna i de ovannämnda målen Jauch och Hosse, inte huvudsakligen syftar till att komplettera förmåner enligt sjukförsäkringen påverkar inte kvalifikationen av nämnda förmåner.
71 Den omständigheten att domstolen i domarna i de ovannämnda målen Snares och Partridge fastställde att invalidpension och biståndsförmån, med beaktande av de rättsliga bestämmelser som var tillämpliga när domarna avkunnades, utgjorde förmåner som omfattas av artikel 4.2a b i förordning nr 1408/71 påverkar inte domstolens bedömning av dessa förmåner på grundval av det rättsläge som gäller efter avkunnandet av domen i det ovannämnda målet Jauch.
72 Av detta följer att kommissionen med rätta gjort gällande att förordning nr 647/2005 är behäftad med ett rättsligt fel i den del som invalidpension, biståndsförmån och vårdnadsbidrag har tagits upp på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse, vilken uteslutande avser särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner.
73 Av det ovan anförda följer att bestämmelserna i punkt 2 i bilaga I till förordning nr 647/2005, i den del de avser punkt b under rubriken "Finland", punkt c under rubriken "Sverige" och punkterna d-f under rubriken "Förenade kungariket", är behäftade med ett rättsligt fel och följaktligen skall ogiltigförklaras.
Domens rättsverkningar i tiden
74 Det skall konstateras att domstolens beslut att ogiltigförklara upptagandet av invalidpension på listan i bilaga Ila i dess ändrade lydelse innebär att Förenade kungariket är skyldigt att betala ut den del av denna förmån som avser ökad rörlighet till ett okänt antal förmånstagare som är bosatta inom Europeiska unionen, men utanför Förenade kungariket, trots att det är klarlagt att denna del av invalidpensionen är av icke avgiftsfinansierat slag och lagligen skulle kunna tas upp i bilaga Ila i förordning nr 1408/71 såsom en förmån som inte kan medföras utomlands.
75 Av denna anledning bör domstolen använda sig av den befogenhet som den uttryckligen ges i artikel 231 andra stycket EG vid ogiltigförklaring av en förordning, och förordna att verkningarna av upptagandet av invalidpensionen tills vidare skall bestå enbart med avseende på den del av denna förmån som avser ökad rörlighet, så att det inom en rimlig tidsfrist kan vidtas lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna del tas upp i bilaga Ila i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse.
Rättegångskostnader
76 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 första stycket kan dock domstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad. Eftersom parlamentet och rådet har tappat målet skall vardera parten bära sin kostnad och hälften var av kommissionens kostnad. Enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna skall medlemsstaterna som har intervenerat i målet bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
1) Bestämmelserna i punkt 2 i bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, i den del de avser punkt b under rubriken "Finland", punkt c under rubriken "Sverige" och punkterna d - f under rubriken
"Förenade kungariket", ogiltigförklaras,
2) Verkningarna av upptagandet av invalidpension i punkt d under rubriken
"Förenade kungariket" i bilaga IIa till rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom
gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 och i dess lydelse enligt förordning nr 647/2005, skall bestå enbart med avseende på den del av denna förmån som avser ökad rörlighet, så att det inom en rimlig tidsfrist kan vidtas lämpliga åtgärder för att säkerställa att denna del tas upp i nämnda bilaga.
3) Europaparlamentet och Europeiska unionens råd skall bära sina rättegång- skostnader och hälften var av Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnad,
4) Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland skall bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter
