Sofie Tubbin
Andning på djupet
Hur Funktionsinriktad musikterapi kan stimulera
och bearbeta andningen
Examensarbete 15 hp
Utbildningen i
Funktionsinriktad musikterapi (FMT)
Sammandrag
Andas är det första vi gör omedvetet, därför behöver vi inte lära oss andas. Från det första andetaget andas vi helt rätt. Senare i livet kan det gå snett i tekniken och då kan vi behöva medvetandegöra vår andning. I FMT-metoden (Funktionsinriktad musikterapi) finns redskap för att bearbeta andningen på ett effektivt och lustfyllt sätt.
Lasse Hjelm (FMT-metodens grundare) betonar vikten av att andningen är inordnad i helhetsutvecklingen. För att nå optimal prestationsförmåga måste varje rörelse koordineras med andningen i en rytm.
Syftet med detta examensarbete var att beskriva FMT-metoden samt göra en fördjupning i ämnet andning. Genom att beskriva musikterapi med två elever med funktionsnedsättning, visar jag på hur roligt det kan vara att arbeta med blåsinstrument och vilken glädje det ger att lära sig blåsa.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 4
1.1 Syfte och frågeställningar ... 5
1.2 Arbetets uppläggning/disposition... 5 2. Bakgrund ... 6 2.1 Musikterapins historia ... 6 2.2 FMT-metoden... 9 2.2.1 Arbetsredskap ...10 2.2.2 Arbetssätt...11 2.2.3 Kodsystemet...11
2.2.4 MUISK – musik inför skolan...12
2.2.5 Observation och analys...13
2.2.6 FMT-kriterierna ...13
2.2.7 FMT och andning ...14
2.3 Andningsorganen och respirationen ...15
3. Fallbeskrivningar ...18
3.1 Dystrofia myotonika...18
3.2 Anna...19
3.3 Arbetet med Anna...20
3.4 Down syndrom...21
3.5 Erik ...23
3.6 Arbetet med Erik ...24
3.7 Resultat av arbetet med Anna och Erik ...26
4. Resultatsammanfattning och diskussion ...29
5. Slutsats ...32
1. Inledning
När man arbetar med barn lär man sig hela tiden nya saker om hur vi människor fungerar. Varje barn man möter är som ett nytt kapitel. Att skapa möte med barnet på dess nivå och förstå en liten bit av barnets värld är ett mål att sträva efter. Ibland händer det att man får en större utmaning än man tycks klara av, det är då, i desperationen, nya och spännande tankar föds. Med tiden utarbetar man strategier för att möta svårigheter. Mitt sätt att hantera svårigheter i barngruppen har mer och mer blivit att använda musik.
Jag har arbetat inom barnomsorgen hela mitt vuxna liv. Jag började som barnskötare på flera olika förskolor i sju år. De senaste 12 åren har jag arbetat som dagbarnvårdare, vilket inneburit att jag förutom mina egna tre barn tagit hand om 6–8 barn till i åldern 1–11 år i mitt hem. I mitt arbete har jag använt mig mycket av skapande verksamhet så som musik, rytmik, bild och teater. Mitt största fritidsintresse är att spela instrument. Jag har studerat musik ett år och ägnat mig i olika perioder åt att leda kör, barnmusik och att spela i olika sammanhang.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med detta examensarbete är att undersöka hur man arbetar med andningen inom FMT-metoden samt beskriva hur FMT-metoden använts i arbetet med två elever på en träningsskola. För att uppfylla syftet kommer jag att använda mig av följande frågeställningar:
Vilken betydelse har en väl fungerande andning?
Vad finns dokumenterat om FMT-metoden och andning? Hur bearbetas andningen i FMT-metoden?
Vilka effekter kan FMT få med hjälp av blåsinstrument för en elev med andnings- problematik samt en elev med normalt fungerande andning?
1.2 Arbetets uppläggning/disposition
Under fyra terminer har jag praktiserat som FMT-terapeut på en träningsskola. En gång i veckan har jag träffat sex elever. Vi har spelat ihop ca 20 minuter per tillfälle. Dokumentation om arbetets upplägg, elevens medverkan och funktioner har skett efter varje session. Ungefär hälften av sessionerna har dessutom filmats. I arbetet med detta examensarbete har jag använt mig av anteckningar och filmer från två av eleverna. Samtal med barnens föräldrar, lärare och assistenter har också dokumenterats och använts.
2. Bakgrund
I Nationalencyklopedin definieras ordet musikterapi enligt följande: ”benämning på en rad
olika behandlingsmetoder i vilka musik används för att hindra olika sjukdomstillstånd och/eller utveckla olika fysiska och psykiska funktioner” (NE 2009).
Lasse Hjelm framhåller att ordet terapi står för vård och behandling eller sjukvårds- behandling och att musikterapi endast avser individuell behandling. Vidare förklarar han ordet musikterapi: musik som hjälpmedel, en musikverksamhet med utommusikaliska mål (Hjelm 2004 B.1 s. 2, 3).
Världsorganisationen för musikterapi (WFMT) skriver så här:”Musikterapi innebär att
en utbildad musikterapeut använder sig av musik och/eller musikaliska element (ljud, rytm, melodi, harmoni) i en process avsedd att möjliggöra och främja kommunikation, relaterande, inlärning, mobilisering, uttryck och andra relevanta terapeutiska mål med syfte att tillgodose fysiska, emotionella, mentala, sociala och kognitiva behov. Musikterapi har som mål att ge individen möjlighet att utveckla resurser och/eller återerövra funktioner så att han eller hon kan uppnå bättre intra- och interpersonell integrering och förbättrad livskvalitet” (Förbundet för musikterapi i Sverige 2008).
2.1 Musikterapins historia
I många skrifter om musikterapi nämns bibelns berättelse om David och Saul som den äldst dokumenterade musikterapisituationen. När Kung Saul hamnade i ett tillstånd av bedrövelse kallade han på David som spelade harpa för honom vilket hade en lugnande inverkan.
Sambandet mellan medicin och musik kan spåras från tidiga myter fram till vår tid. Even Ruud skriver i boken ”Vad är musikterapi?” att man historiskt kan skilja på en magisk, en religiös och en rationell uppfattning om vad sjukdom består i. Man kan titta på vad musiken haft för betydelse i dessa olika uppfattningar (Ruud 1982 s. 58).
hela stammen hjälps åt att med dans, sång, rytmer, klapp och stamp driva bort det sjukdomsframkallande.
I den religiösa sjukdomsuppfattningen trodde man att Gud gav människan en sjukdom som ett straff för en synd eller brott mot en norm. Musiken var ett medel för att komma i kontakt med gudarna och övertala eller försona sig med dem. Det finns exempel både i mesopotamisk, egyptisk och tidig grekisk civilisation på musik som använts i religiös terapi.
Mer rationella teorier kring sjukdom och hälsa formades kring 500-talet f.Kr. Pythagoréerna ägnade sig i huvudsak åt matematik, medicin och musik, att finna harmoni i talen och kroppen. Musiken ansågs som den jordiska avbilden av harmonin ute i världsrymderna, sfärernas harmoni (musica mundana). Den blev ett medel att skapa harmoni mellan det fysiska och det psykiska.
I Memfis byggde egyptierna ett tempel 525 f.Kr. till den förste egyptiske läkaren Imhoteps ära, som också skulle fungera som sjukhus. Här skapades en miljö av rekreation med olika aktiviteter som dans, målning och konserter. Även grekerna byggde vid denna tid ett tempel, skola, bibliotek samt en teater avsedd för musikframträdande till guden Asklepios ära. Detta centrum förlades till Epidauros och blev en vallfärdsort för sjuka och en central plats för kulturella aktiviteter.
Under antiken tycks musiken och medicinen varit nära förbundna med varandra, Apollon var gud både för läkarvetenskapen och för musiken. Många tankar, kring musik och människor, som råder än idag formulerades av antikens filosofer. Intrycket från antiken kan vara att musik i de flesta fall användes som en hjälp i terapin, men det förekom även musik som ”behandlingsmedel”. Under medeltiden blev den praktiska användningen av musik i behandling mer vedertagen.
Musikens mest framträdande drag under renässansen var att frammana olika stämningar, man ger även tonerna symboliska betydelser. Marsilius Ficinus (1433–1499) försöker ge en fysisk förklaring till musikens kraft ”Genom de luftrörelser som tonen sätter igång, berörs
kroppen. Den förädlade luften sätter luftanden, som sammanbinder kropp och själ, i
svängning”. Ficinus anbefallde musik i kampen mot spridningen av epidemiska sjukdomar, däribland pesten.
Under kommande århundraden behåller musiken sin plats i sjukdomsförebyggande syfte och behandling av psykiska och somatiska åkommor (Ruud 1982 s. 58–98).
”pedagogisk musikterapi” och ”klinisk musikterapi” (Granberg 2007 s. 19).
Efter andra världskriget i USA upptäcktes att musik var användbart i behandling och rehabilitering av skadade krigsveteraner. Sedan dess har terapiformen utvecklats inom nästan alla behandlingsområden.
Under 1970-talet i Sverige fick musikterapi fäste främst inom vård och omsorg och vidgades sedan under 1980-talet att omfatta t.ex. psykvården, åldringsvården samt inom cancervården (Grönlund, Alm och Hammarlund 1999 s. 90–91).
I förordet till Even Ruuds bok ”Varma ögonblick” (2002 s. 8) beskriver Mona Hallin utvecklingen av musikterapi i norden ”från 70-talets specialpedagogiska inriktning vid
institutioner för barn och unga med olika funktionshinder via 80-talets mer psykoterapeutiskt orienterade musikterapi”. Vidare beskriver hon tre huvudriktningar i Sverige, en grundläggande specialpedagogisk inriktning vars utbildning funnits vid Sjöviks folkhögskola, en psykodynamisk inriktning som ges vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm som påbyggnad till musikpedagogisk examen samt Funktionsinriktad musikterapi (FMT-metoden) vid Musikhögskolan Ingesund i Arvika som tillhör Karlstads universitet samt vid det privata musikterapiinstitutet i Uppsala.
1974 hölls en kort kurs i musikterapi och samma år bildades Svenska Förbundet för Musikterapi (SFM) vilket senare ombildades och heter idag Förbundet för musikterapi i Sverige (FMS) (Granberg 2000 s. 114). Utbildningen vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm startade 1981 (Granberg 2007 s. 19, 20).
2.2 FMT-metoden
FMT är en förkortning av funktionsinriktad musikterapi: ett sätt att arbeta med musik som medel inte som mål (Hjelm 2005 s. 11). Lasse Hjelm utarbetade FMT-metoden under 15 år (1975–1989) då han var verksam på Folke Bernadottehemmet (FBh) i Uppsala. Där arbetade han med barn och ungdomar med CP-skador, ryggmärgsskador, Down syndrom, Rett syndrom, autism, trafikskador och olika skolsvårigheter. 1976 blev Lasse Hjelms arbete på FBh accepterat som en ny behandlingsform med benämningen funktionsinriktad musikterapi (Hjelm 2004 B.1 s. 1, 3). Hjelm har utarbetat en funktionsanalys som efterhand blivit ett fantastiskt observationsredskap (Hjelm 2005 s. 13).
1987 bildades musikterapiinstitutet i Uppsala och den första FMT-utbildningen med treårig kurs i musikterapi på halvfart. Samma utbildning påbörjades 1988 vid Musikhög- skolan Ingesund (musikterapiinstitutet).
FMT-metoden är en neuromuskulär behandlingsmetod avsedd för habilitering och rehabilitering av stora och små hjärnskador (beteendestörningar, begåvningshandikapp, funktionsnedsättningar och skolproblem). Terapiarbetet ska leda till överföringseffekter i syfte att stödja adeptens (den som får behandling) utveckling i vardagen. FMT-metoden ska ses som ett komplement till pedagogik/specialpedagogik i skolan samt habilitering/rehabilitering i vården (Hjelm 2004 B.1 s. 7).
FMT-metoden hör hemma i ett utvecklingsteoretiskt sammanhang baserat på Piaget, Holle, Kylén och Ayres (Granberg 2000 s. 95). Jean Piaget var från början biolog som senare blev barnpsykolog och en inflytelserik teoretiker inom pedagogik och kunskapsteori. Han menade att de logiska strukturerna måste byggas upp gradvis, att varje utvecklingssteg är beroende av det föregående. Människans tankar och handlingar organiseras och omorganiseras (Hjelm 2004 B.5 s. 17). Britta Holle, en dansk sjukgymnast, har skrivit och föreläst om barns motoriska och perceptuella utveckling (Holle 1976 s. 8). Gunnar Kylén talar om begåvningsutveckling och begåvningsnivåer. Jean Ayres har utvecklat teorier om sinnesintegrering. På senare år har många FMT-terapeuter identifierat sig med Vygotskijs idéer om utveckling i samspel med omgivningen.
egen reaktion och handling utan att bli instruerad. Utgångsläget är alltid adeptens egen utvecklingsnivå vilket ger förutsättningar för en utvecklingsprocess i adeptens egen takt. Det handlar om att locka fram handlingar som leder till nya upptäckter och därmed nya erfarenheter som i sin tur är nödvändiga för en individs utveckling. Arbetet sker från kroppen till hjärnan (Hjelm 2004 B.1 s. 3).
Lasse Hjelm skriver i block 9 om terapibegreppet kontra undervisning. I den enskilda terapin är det möjligt att möta individen där den befinner sig. FMT utgår från utvecklings-teoretiska principer där terapeuten skapar en stegvis stimulering av de enskilda funktionerna. Hjelm använder ofta Piagets uttryck ”varje utvecklingssteg möjliggöres
endast av det föregående steget” (Hjelm 2004 B.1 s. 12). I undervisning talas mycket om att träna och öva för att nå resultat. Ann-Britt Hellén lär ha sagt ”det som utvecklas sitter
alltid kvar – det som tränas måste alltid tränas” (Hjelm 2004 B.9 s. 2–3).
2.2.1 Arbetsredskap
Metoden består av ett kodsystem med ca 20 specialkomponerade melodimodeller som är noga uttänkta för att tjäna sitt syfte (Hjelm 2004 B.1 s. 3). Terapeutens verktyg är ett akustiskt piano. Adepten får olika attribut i form av trummor, cymbaler och blåsinstrument. Eftersom trummor och cymbaler inte är bundna till toner eller ackord passar de utmärkt. Dessutom är de ställbara. Man kan arrangera dem i en mängd skiftande lägen beroende på vilken rörelse man vill åt. I huvudsak används virvel-, bas- och ramtrummor (Hjelm 2005 s. 128–129). Trumstockarna adepten får är av olika modell, tyngd och storlek. En del är specialkonstruerade för ett visst syfte, t.ex. tvärhandsklubba (som används vid tvärhands- grepp) och dubbelklubba (används för att aktivera en passiv hand).
Cymbalerna är i olika storlekar och fästa vid stativ som lätt går att vinkla åt olika håll. Blåsinstrumenten man använder är blockflöjter som är preparerade för en ton. Även ACME-instrument som härmar olika fågelläten och tågvisslor används.
2.2.2 Arbetssätt
Vanligtvis träffar terapeuten adepten en gång i veckan ca 20 minuter. Det är viktigt att det finns en fast struktur i terapeutens agerande. Terapeuten bör vara förberedd, ha alla instrument på plats och ha läst igenom anteckningar från förra sessionen. Eftersom all fokus kommer att vara på adepten måste terapeuten kunna koderna och spela samtidigt som man observerar. Terapeuten spelar med adepten inte för! Det är adeptens tempo som gäller. Terapeuten följer, bekräftar och möter adepten på hennes/hans utvecklingsnivå. En tydlig start och avslutningssignal eller melodi skapar igenkännande och trygghet (Hjelm 2004 B.9 s. 8–9). Efter sessionen är det viktigt att ha tid för skriftlig dokumentation. Vanligt är att man filmar adepten med jämna mellanrum för att kunna observera helheten och kunna se förändringar över tid.
2.2.3 Kodsystemet
Koderna är enkla melodier som spelas utan pedal och utan improvisation. De ska fungera som tydliga signaler för adepten. Lasse Hjelm som komponerat och utarbetat kodsystemet menar att det bygger på den utvecklingsteoretiska processen inspirerad av Jean Piaget. Systemet stöder alltså adepten att strukturera sig själv (Hjelm 2005 s. 191, 195).
Varje kod har ett eget syfte. En speciell uppställning av instrumenten hör också till koden. En av koderna används utan instrument som välkomst- och avslutningsmelodi, även som avslappningsmusik. Sedan följer kontaktsökande koder där man vill uppnå samverkan och dialog. När man känner att man fått ett samspel kan man börja arbeta med funktionerna utifrån vad adepten är i behov av.
Man arbetar med ett instrument och flera för att förstå parförhållande och få antals- förankring. Trumstockarna man använder är olika i utförandet. Allt för att stimulera hand- och handledsutvecklingen.
Några av koderna utvecklar hållningen, rygg, svank och nacke. Genom alla koder bearbetas kroppskontrollen och perceptionen. Dessutom organiseras rörelser och intryck. Man använder sig också av bastrumma till fötterna, för att samordna händer och fötter samt utveckla balansen.
Fyra av koderna är s.k. blåskoder. I dessa koder bearbetas andningen och den auditiva perceptionen. I förlängningen påverkas röstutvecklingen, artikulationen och andningen i förhållande till övriga kroppen. Målet är att uppnå en helhetskoordination och full kroppskontroll och där spelar andningen en stor roll (Hjelm 2004 Kodblad).
2.2.4 MUISK – musik inför skolan
MUISK är en anpassad musikverksamhet som riktar sig främst till sexåringar inför skolstarten. Eftersom den sker i grupp kallar man den inte terapi. De utommusikaliska målen är att stödja barnens helhetsutveckling samt stärka koordinationsförmågan och den motoriska och perceptuella utvecklingen. Förhoppningen är också att utveckla barnens fantasi och uttrycksförmåga. De musikaliska målen med verksamheten är bl.a. att skapa en positiv attityd till musik och stimulera barnens musikintresse, dessa är dock inte de primära målen.
Musikstunderna innehåller sång, dans, rörelse och enkelt instrumentalspel. Övningarna bygger på utvecklingsteoretiska insikter (Hjelm 2005 s. 141–142). MUISK-verksamheten äger rum 20–40 minuter en gång i veckan. Få verbala instruktioner ges. Information runt aktiviteterna kan ske genom en agerande vuxen (vanligtvis läraren i förskoleklassen) i MUISK kallad ”spegel”. Barnen sitter i en halvcirkel och har ”spegeln” i fokus (Hjelm 2004 B MUISK s. 3–5). Eftersom de enda instruktioner som ges är ”spegelns” rörelser, blir barnen uppmärksamma och uppövas i avläsning, vilket i sin tur är grundläggande för läs- och skrivförmågan (Hjelm 2005 s. 144). Aktiviteterna byggs upp stegvis utifrån gruppens förutsättningar. Upplevelsen är viktigast. Begreppen rätt och fel utelämnas (Hjelm 2005 s.145).
2.2.5 Observation och analys
Lasse Hjelm menar att ”FMT-metodens observations och analyssystem är unikt och
annorlunda. Med en definitiv verklighetsanknytning skapar sig FMT-teraputen en klar bild av adeptens funktionsnivå och kan härmed möta varje individ på dennes absoluta erfarenhetsnivå” (Hjelm 2004 B.15 s. 1).
För att registrera de framsteg i behandlingen som förhoppningsvis kommer, finns ett graderingssystem. Tabellen redovisar problempoäng: 0 – inga problem, 1 – synbart problem, 2 – påtagligt problem och 3 – extremt problem. Analystabellen är till för FMT-terapeuten som en värderings-, planerings-, och redovisningsmodell. FMT-kriterierna, som följer nedan, är en utgångspunkt för observationerna och analyserna (Hjelm 2005 s. 215– 216).
2.2.6 FMT-kriterierna
Stabilitet: en grundläggande funktion för välbefinnande. Man observerar adeptens känsla för underlaget (KFU), balans och kroppskontroll.
Sidoskillnad: I många fall kan man se en påtaglig skillnad mellan kroppens två sidor, vilket kan ge individen en osäkerhet och klumpighet. Dessutom kan varseblivningen på höger respektive vänster sida befinna sig på två olika nivåer.
Separata sidorörelser: handlar om att kunna utföra och kontrollera olika samtidiga rörelser på kroppens båda sidor (ex. peka i en bok med ena handen och samtidigt göra anteckningar med den andra).
Bålrotation: Människokroppen kan ses som två funktionella system, det nedre (fötter, ben och bäcken) och det övre (bröstkorg, skuldror, hals, huvud och armar). Dessa två system ska kunna samarbeta men även fungera separat.
Korsrörelse: innebär att kunna korsa händer och armar över medianlinjen (kroppens tänkta mittlinje).
Handfunktion höger/vänster: handen avslöjar mycket om vilken mognadsnivå individen befinner sig på. Här observerar man hur adepten håller i trumstocken, vilket handgrepp som används.
handled medför rörelser i armen, vilket man kan observera i terapisituationen.
Perception: förmåga att uppfatta, urskilja, lokalisera, diskriminera och tolka allt runt omkring oss. I FMT-metoden talar man om att den auditiva perceptionen är den absolut ledande och dominerande. ”Örat leder ögat – ögat leder handen” (Hjelm 2005 s. 57).
Modell/logik: här analyseras adeptens förmåga till problemlösning, hur vederbörande avläser rummet (i vårt fall utplacerade instrument). Terapeuten observerar om adepten finner en struktur utan instruktioner.
Koordination hand–fot: en samverkan mellan hand som får representera kroppens överdel och fot, kroppens nederdel. Många grundfunktioner är beroende av samspelet mellan hand och fot.
Andning: här observeras adeptens angreppssätt på blåsinstrumenten. Med vilken kraft adepten blåser, om vederbörande kan känna in hur mycket luft som krävs för att få ton. Även munmotoriken kan avläsas, hur musklerna runt munnen fungerar.
Helhetskoordination: Terapeuten observerar adeptens förmåga till samordning av rörelse och andning samt samordning av rörelse och tanke (att anpassa kroppen till kommande aktivitet, förmotorisk planering) samt förmåga att utnyttja sin balans och gravitations- känsla (Hjelm 2004 B.15 s. 3–8).
Vid behov kan följande kriterier läggas till:
Initiativ: Adeptens reaktion och aktivitet studeras. Om personen är passiv, tveksam eller undersökande och aktiv.
Kontakt: Terapeuten observerar om adepten är iakttagande och nyfiken eller bortflyende och visar motvilja.
Öga–handfunktion: en följsamhet mellan öga och hand. Att adepten kan fixera målet och kontrollera rörelsen (Hjelm 2004 B.15 s. 11–12).
2.2.7 FMT och andning
I FMT-metoden betonas andningen som mycket viktig. Diafragman som delar bålen kan ses som en horisontell gränslinje mellan människans undre och övre del. Detta ger en antydan om hur viktig andningen är för människans kroppsfunktion och välbefinnande (Hjelm 2004 B.1 s. 11).
första andetaget andas vi helt rätt. Senare i livet kan det gå snett i tekniken och då kan vi medvetandegöra vår andning. När vi bearbetar vår andning söker vi oss tillbaka till den andning vi hade vid födseln.
Andningen påverkas av stress, oro, ångest, nervositet och olika sinnesupplevelser. Även dålig kroppshållning kan ha negativ inverkan på hur vi andas (Hjelm 2004 B.3 s. 23). Andningen och rösten är nära förbundna med varandra och därför kan rösten avslöja mycket av människans förhållande till sig själv (Hjelm 2004 B.3 s. 27).
Rösten som tar sitt stöd från diafragman betyder också mycket för helheten. Rösten förmedlar mycket av personlighet och karaktär. Kroppsspråket och det talade språket är ytterst beroende av varandra (Hjelm 2004 B.1 s. 11). Hjelm skriver om att inordna andningen i helhetsutvecklingen och organisera andningen i helhetskoordinationen med hjälp av olika blåsinstrument (Hjelm 2004 B.1 s. 3).
För att nå optimal prestationsförmåga, bör varje rörelse koordineras med andningen i en speciell rytm. Andningen ska anpassa sig smidigt till kroppens rörelser (Hjelm 2004 B.3 s. 24). Lasse Hjelm återkommer ofta till vikten av en bra sittställning. Han har myntat begreppet ”känsla för underlaget” och gett det förkortningen KFU. Att ha fötterna stadigt i golvet, känna sittknölarna mot stolen och ha en balanserad hållning är grunderna i KFU. Vinsten med detta är bl.a. att andningen och rösten får bra stöd (Hjelm 2004 B.5 s. 4). Han har också noterat att många skolbarn har dålig andnings-koordination, något som kan få konsekvenser för skolarbetet (Hjelm 2004 B MUISK s. 7).
2.3 Andningsorganen och respirationen
Andningens primära uppgift är att förse kroppens celler med syre samt föra bort koldioxid. Avstängning av luftvägarna innebär alltid ett livshotande tillstånd. Hjärnan kan inte vara utan syre mer än ett par minuter utan att obotliga skador uppstår (Sonesson 2001 s. 293). Respirationssystemet består av övre och nedre luftvägarna, lungkretsloppet, lungsäck, bröstkorgens ben och andningsmusklerna. Till övre luftvägar räknas näshåla, bihålor och svalg. Nedre luftvägarna består av struphuvud, luftstrupe, luftrör och lungblåsor (Henriksson, Rasmusson 2003 s. 193–194).
alltså 6–7 liter luft (Sonesson 2001 s. 293–303).
Inandningen åstadkoms genom att brösthålan utvidgas med muskelkraft. Eftersom lungvolymen ökar och lufttrycket sjunker sugs då luft in genom luftvägarna till lungorna. När inandningsmusklerna sedan slappnar av får vi en utandning. Normalt talar vi på utandningen. Inandningsfasen görs då mycket kortare och utandningfasen förlängs och styrs av ett komplicerat muskelarbete (i kontrast till viloandning) (Lindblad 1992 s. 14). Vävnadernas och lungornas syreupptagning och koldioxidproduktion balanseras genom autoreglering (genom de biokemiska regleringsmekanismer som styr syrets och koldioxidets transport i blodet). Vid större förändringar i detta system kopplas olika centra i hjärnan in och olika reflexmekanismer utlöses. I förlängda märgen finns ett respirations- centrum som avger nervimpulser till inandningsmusklerna. I hjärnstammen regleras andningsdjupet. När man viljemässigt styr andningen deltar storhjärnsbarken i regleringen av respirationscentrum. Eftersom respirationscentrum är en del av det s.k. retikulära aktiveringssystemet (RAS) i hjärnstammen påverkas andningsfrekvens och andningsdjup även av emotionella händelser (Sonesson 2001 s. 310).
Barn med skolsvårigheter t.ex. ADHD har ofta dålig kroppshållning och koncentrationsstörningar. Bristen hos personer med ADHD är funktionen i de nervbanor i hjärnan som har med styrning och reglering av hjärnans aktiviteter att göra. Beteendet styrs av nervbanor som förbinder vakenhetscentrum i hjärnstammen (RAS) med andra delar i hjärnan som minnesfunktion, känsloupplevelse, motivation m.m. (Duvner 2002 s. 21). Våra starka känslor är påtagligt förbundna med uttryck för aktiviteter i det autonoma nervsystemet. När vi upplever något som engagerar våra starka känslor, rodnar eller bleknar vi, hjärtat slår snabbare och andningen blir djupare och mer frekvent (Larsson 2000 s. 224).
vara effektiv. Andningen är en länk mellan kropp och psyke. En blockerad andning hindrar energin i kroppen att flöda fritt (Grönlund, Alm, Hammarlund 1999 s. 76–77). Nedsatt andning kan förstärka kognitiva funktionshinder (Brådvik 2008).
3. Fallbeskrivningar
Jag har valt att beskriva två av adepterna som jag arbetat med under min praktiktid. De har två helt olika diagnoser. Den första adepten jag beskriver har diagnosen Dystrofia myotonika. I den diagnosen ingår andningsstörningar av varierande slag. Den andra adeptens diagnos är Down syndrom. Han har inga synbara problem med andningen. Min avsikt är att beskriva arbetet med dessa två samt hur vi arbetat med andningen och övriga funktioner.
3.1 Dystrofia myotonika
Dystrofia myotonika, DM 1, är en ärftlig neuromuskulär sjukdom (Solders 2008). Det är den vanligaste muskeldystrofin hos vuxna i Europa. I Sverige är prevalenstalen (antalet människor som får sjukdomen) mycket geografiskt varierande. Den sjuka genen uttrycks starkast i hjärta, hjärna och skelettmuskler. Sjukdomens svårighetsgrad är mycket varierande, den kliniska debuten kan ske när som helst i livet. I lindriga fall är det lätt att missa diagnosen (Brådvik 2008).
Muskelsvagheten är i början tydligast i ansikte, hals, händer och fötter. Försvagad ansiktsmuskulatur ger utslätad mimik, hängande ögonlock och käke. Om tugg- och svalgmuskulaturen är påverkad kan förmågan att tugga och svälja bli nedsatt, även dregling förekommer. Muskelsvaghet i läppar, tunga och gom kan bidra till problem att äta och ge talsvårigheter. Halsmusklerna som böjer huvudet framåt och nedåt är också något som försvagas tidigt.
I händerna märks det till en början i småmuskler och underarmsmuskler som böjer fingrarna. I fötterna påverkas först de underbensmuskler som lyfter foten vid gång och de muskler som sträcker upp tårna. Med tiden ökar muskelsvagheten i svårighetsgrad och utbredning. Den påverkar även magen. Diarré, förstoppning och buksmärtor är vanliga. Detta kan i sin tur påverka andningen (Solders 2008).
Sjukdom hos modern medför tidigare debut både av myotoni (ofrivillig ökning av muskeltonus) och muskelsvaghet samt större intellektuell påverkan. För sjuka kvinnor är risken störst att få barn med den svårare formen av DM 1 (25–30%). Risken är ca 10% om kvinnan är anlagsbärare. Sjuka män riskerar mycket sällan att få barn med DM 1 (Brådvik 2008).
3.2 Anna
Anna som går på en träningsskola var nio år första gången vi träffades. Hon har en svår form av Dystrofia myotonika. Sin diagnos fick hon när hon var några månader gammal. I skolan sitter Anna mest i rullstol. Hon gåtränar regelbundet med hjälp av rullator. Hemma använder hon bara rullstolen ute. Inne kryper hon mest. Hon har ortoser (stödskenor) på fötterna och en bit upp på underbenet. Runt bålen har hon en stel korsett. Armarna använder hon mycket. Hon kör rullstolen och tar sig från rullstol till stol.
Anna har nyligen lärt sig cykla på en trehjuling. Hon tar då hjälp av armarna för att trycka ner benet. Hon har även lärt sig simma med hjälp av armdynor. I den varma bassängen kan hon ta sig fram under, och över vattnet utan simdynor. Hon klotter-ritar och kan klippa med en sax. I skolan arbetar man med att hon ska känna igen ord. De kopplar en bild till ett skrivet ord. Prioriteringen ligger i skolan på hennes fysiska välbefinnande och att bibehålla muskelstyrkan. Hon har svag mimik och svaga läppmuskler. Hon pratar gärna och mycket, dock ganska otydligt. Anna får den mesta näringen genom sondmatning via en peg (knapp) på magen. Hon äter och dricker lite och kan tugga och svälja, men i små mängder.
3.3 Arbetet med Anna
Första gången jag träffade Anna var under ett besök på skolan i september 2007. När vi började med musikterapi veckan efter hade jag en bild av hur jag ville arbeta med henne. Jag hade noterat att musklerna runt munnen var svaga. Hon ville gärna prata med mig när jag var på besök men jag hade svårt att förstå vad hon sa. Därför bestämde jag mig för att använda blåsinstrument mycket från början. Jag ville också få igång benen och fötterna och utveckla stabiliteten och hållningen.
Anna var med på noterna från första stund. Hon började spela på trumman som stod framför henne på en gång. Vi bytte trumstockar några gånger och spelade på virvel, cymbal och ramtrumma. När hon fick en flöjt, såg hon först lite trevande ut, blåste några gånger innan hon fick ljud i den. Läpparna slöt inte riktigt tätt runt flöjten.
Andra gången vi träffades ställde jag fram både trumma och cymbaler för att se om hon uppfattade alla attribut. Hon spelade då bara på trumman. Hon höll armarna högt i spänt läge. Detta var något jag funderade på följande veckor. Jag testade olika lägen på instrumenten för att få henne att slappna av. Redan andra gången fick hon starkare ton i flöjterna. Jag försökte ha två blåspass per gång de veckor som följde, och tonen blev stadigare för varje gång. Jag noterade tidigt att höger hand dominerade. Den var mest aktiv och uthållig. Hon ville gärna hjälpa vänster med högerhanden.
Femte gången började vi arbeta med två attribut. Hon spelade många slag på det ena attributet innan hon bytte till nästa. Målet var att få ett slag på varje attribut. Att få begrepp om två olika ting och en rytm i spelet. Armarna var fortfarande antingen spända i en båge eller slappa i knäet.
”nej” och tog inte emot stockarna.
Vi fortsatte på den nya terminen med blås och lade till ACME-instrument. Hon spelade fortfarande flera slag på varje attribut när jag ställde fram trumma och cymbal. Handgreppet var löst och hon använde helst höger hand. Vi använde oss mycket av kontraster, starkt – svagt, litet – stort osv. Jag höjde stolen baktill för att förbättra hållningen, och lade olika material under fötterna för att ge så mycket känselintryck som möjligt (ärtpåse, trumma mm.).
När vi kom fram till maj 2008 och hade spelat ca 20 gånger påbörjades renovering av särskolans lokaler. Anna var mycket ängslig och orolig. Lärarna sa att hon höll för öronen hela dagarna och gillade inte ljudet av borrmaskinerna. Denna gång när allt var kaos för Anna hände så mycket i terapirummet. Hon blev lugn så fort hon kom in och trots att de borrade i rummet bredvid, såg jag ingen reaktion hos henne. Dessutom spelade hon för första gången ett slag på varje attribut. Jag ställde fram tre instrument och hon hittade genast logiken i denna uppställning och såg alla. Efteråt var hon trött.
Under höstterminen arbetade vi på som tidigare. Jag introducerade läsriktningskoden med tre instrument. Hon hade svårt att korsa fokuslinjen med vänsterhanden. När hon spelade med vänsterhanden bytte hon till högerhanden för att kunna slå på cymbalen längst åt höger.
Fötterna och benen blev mer och mer aktiva. Den 25:e sessionen släppte hon taget och spelade bara med benen och fötterna utan att hjälpa till med händerna. Jag lade också till en cymbal vid högerhanden och hon spelade växelspel fottrumma – cymbal. Hon fick även ett ACME-instrument och spelade med blås och fottrumma samtidigt. I slutet av höst- terminen utökade vi koderna mer och använde upp till fem instrument. Hon har även fått spela en blåskod där vi använder oss av åtta flöjter.
3.4 Down syndrom
Den förste som beskrev Down syndrom var en engelsk läkare i vid namn John Langdon Down 1866. Varje år föds 120–130 barn med Down syndrom. Det finns ca 5000 personer med detta syndrom i Sverige.
kromosom (Bakk, Grunevald 2004 s. 61). Det finns flera karakteristiska drag hos personer med Down syndrom. De har ett platt ansikte med en liten näsa och nedtryckt näsrygg, snedställda ögonspringor med mongolveck, små lågt sittande öron och fyrfingerfåra tvärs över handflatan. Detta gör att man ofta misstänker Down syndrom redan vid födseln. Ju äldre kvinnan är desto större är sannolikheten att få ett barn med syndromet (Bjerregård Larsen 2009).
Olika slags missbildningar är vanliga. Ungefär hälften har hjärtfel. Syn- och hörsel- problem är relativt vanliga samt missbildningar i mag- och tarmkanalen. Överrörlighet i halskotpelaren och sköldkörtelstörningar kan förekomma. De har också en allmänt slapp muskulatur och försenad motorisk utveckling. Ofta är de kortare till växten. Immun- försvaret är försämrat. Därför är det vanligt med luftvägsinfektioner (Bakk och Grunevald 2004 s. 61).
Down syndrom är den största orsaken till utvecklingsstörning. Den intellektuella nivån varierar kraftigt. De flesta bedöms ha en svår utvecklingsförsening (50–60%), många är lätt utvecklingsförsenade (35–40%) och en liten grupp har inte någon utvecklingsstörning alls.
Miljön spelar en stor roll för utvecklingen hos dessa personer. I förskoleåldern har de oftast en allvarligt försenad språkutveckling, dessutom har de svårigheter med talfunktionen rent motoriskt. Det har visat sig fungera mycket bra att komplettera med visuella tecken. Många lär sig läsa och skriva. Utvecklingen hos barn med Down syndrom kännetecknas av instabilitet, de kan plötsligt förlora förmågor de tidigare haft (Riddersporre 2003 s. 36–38).
Den sociala förmågan varierar, men de är överlag mer känsliga än andra i medmänskliga relationer. Depression kan förekomma hos både barn och vuxna (Bakk och Grunevald 2004 s. 62).
Lasse Hjelm har skrivit en del om hur FMT-terapeuten kan bearbeta utvecklingen hos personer med Down syndrom. I arbetet med Down syndrom inriktar sig FMT-terapeuten främst på stabil kroppskontroll och känsla för underlaget (KFU). Förutsättningar för ett stabilt sittande är att sittknölarna och muskelmassan där omkring är utvecklade. Därför lägger terapeuten stor vikt vid sittandet och att fötterna har en stadig kontakt med golvet. Personer med Down syndrom drar gärna in fötterna under kroppen.
helhetsutvecklingen (Hjelm 2005 s. 97).
Perceptionen är också en mycket viktig faktor i utvecklingsprocessen. För att kunna bearbeta signaler utifrån måste man kunna uppfatta, urskilja, lokalisera och diskriminera stimuli för att kunna välja ut, uttyda och tolka signalens betydelse. I FMT-metoden betonas den auditiva perceptionen, vilket ständigt bearbetas med ständiga byten och flyttningar av instrument.
Både hos vuxna och hos barn med Down syndrom är handen ofta sent utvecklad vilket är mycket intressant ur FMT:s synvinkel. Det finns alltså en stor möjlighet till funktions- höjning, särskilt med tanke på att handrörelser påverkar ”uppdateringen” av hjärnan. I FMT-metoden får adepten ständigt arbeta med olika attribut (specialklubbor i olika utförande) i handen och får därmed många intryck från handen till hjärnan.
I terapirummet möter adepten en struktur att avläsa, det FMT-terapeuten kallar modell/logik. Att utveckla förmågan att avläsa attributen och deras förhållande till varandra leder till utveckling av ett logiskt tänkande och därmed logiskt handlande. Ett inskränkt rörelsemönster är typiskt för individer med Down syndrom. Genom att grundlägga en mångfaldig rörelserepertoar ges ett underlag för den intellektuella utvecklingen.
På grund av muskelslapphet i tungan har ofta personer med Down syndrom öppen mun och tungan förefaller förstorad. Att arbeta med FMT:s blåsinstrument har fallit ut bra. Muskulaturen runt munnen aktiveras, vilket borde påverka muskler runt munnen och tungan (Hjelm 2005 s. 97–99).
3.5 Erik
Erik var nästan åtta år första gången vi träffades. Hans diagnos är Down syndrom. Han tillbringar dagarna på en träningsskola och en del eftermiddagar är han på ett vanligt fritids, där han har en assistent. Erik är glad, sprallig och mycket bestämd. Han vet vad han vill och är envis. Lärarna säger att han är arbetsvillig när han är motiverad.
3.6 Arbetet med Erik
Erik och jag började spela ihop i januari 2008. Första gången hade jag glömt att täcka över trummorna vi inte skulle använda. Han blev jätteglad när han fick se alla attribut och ville ha alla trummor. Jag märkte från början att han gärna ville göra på sitt sätt. Jag började med att ställa upp grunduppställningen, en virvel och två cymbaler för att se vilka han valde att spela på. Han spelade ostrukturerat på alla instrument. Vi bytte trumstockar med olika tjocklek flera gånger. Flöjt prövade vi också och det såg han ut att tycka om. Han ville inte sluta så vi spelade en blåskod till med flöjt mot slutet. Han fick ett ACME-instrument som låter som en kråka men ville inte pröva att blåsa i den.
Andra gången vi träffades var han lite mer avvaktande. Han fick en trumma och en cymbal åt gången. Han spelade snabbt och tystnade gång på gång. Erik verkade osäker på hur han skulle spela, såg frågande ut och sa ”så” efter varje spelomgång. Jag satte fram en ramtrumma men han sa tydligt ifrån att han inte ville. Vi spelade flöjt och jag gav honom kråkan även denna gång, han testade och skrattade. Vi skojade lite och då vågade han mer och mer. När jag började spela avslutningskoden vinkade han och sa hej då.
Tredje gången visade han ett plåster på höger hand, han hade fått ett litet sår. Hela höger arm hängde slappt och han rörde den inte på hela sessionen. Vi hade trots detta en bra samverkan. Han spelade koder med ett attribut och två, allt med vänster hand. Han stod upp och växlade mellan två attribut.
Fjärde gången var handen återställd och vi arbetade med både höger och vänster sida. Jag hade ännu inte observerat vilken hand som var dominant. Jag noterade att denna gång dominerade höger. Första gången jag träffade honom tyckte jag vänster var dominant. Mitt i passet gick han och tog på sig stövlarna och jackan. Jag tog fram en flöjt och då kom han tillbaka till mig.
Följande åtta gånger var genomgående mycket kast av stockar. Han sa ofta ”nej tack” när han inte ville spela på det jag ställde fram och uthålligheten var kort. Trots det kan jag konstatera framsteg. Han fick ett mer strukturerat växelspel mellan en trumma och en cymbal, med ett slag på varje. Han fick bollar i olika storlekar och form som han studsade på trumman och jag bekräftade studsen. Vi skrattade mycket, framförallt under blåspassen. Han kastade blåsinstrumenten också några gånger, men eftersom han gärna ville blåsa hände det inte många gånger.
Han flyttade hela tiden instrumenten nära sig och ville gärna dra upp benen under kroppen. Han stabiliserade sig genom att hålla i stolen med den hand som han inte spelade med. Jag prövade att sätta honom på golvet och det fungerade några gånger.
Nionde gången testade vi bastrumman vilket han gillade. När jag spelade avslutnings- koden lade han sig bakom pianot med huvudet i bastrumman. Erik började mer och mer röra sig i rummet och pilla på andra saker och jag hade svårt att få kontakt. Därför beslöt jag att ha med en vuxen i rummet ett tag. Vi hade nu kommit fram till oktober och trettonde gången. Erik hade med sig en vikarie och denna gång blev det en stor förändring. Han satt på stolen hela tiden och ville nog visa vikarien, som han inte kände så väl, vad han kunde. Erik kastade inga stockar den här sessionen och detta höll i sig följande gånger.
Nu följde en period när han lyssnade intensivt och spelade starkt – svagt, lång – kort ton på blåsinstrumenten. Även vid trummorna och cymbalen testade han starkt – svagt. Han fick först tjocka trumstockar sedan tunna. Jag arbetade mycket med kontraster.
Jag försökte ge honom olika sittställningar. Jag höjde stolen baktill, han satt på en luftkudde korta stunder och fick ärtpåsar och andra underlägg under fötterna. I november började han spela koden med en virveltrumma och två cymbaler. Tanken är att adepten ska spela nära kroppen, på en virveltrumma och ut åt sidorna, på två cymbaler. Det blev många slag på varje instrument. Han hade svårt att spela samtidigt med båda händerna. Vi spelade också en kod med två cymbaler. Han fick stå upp och jag flyttade isär cymbalerna mer och mer så han fick gå och springa mellan. I en av blåskoderna, där man växlar mellan två ACME-instrument, höll han i båda och växlade själv. Hitintills hade jag gett honom ett i taget. Jag noterade också denna gång att han lyssnade in och anpassade luftmängden när han blåste i flöjterna.
Erik spelade läsriktningskoden med tre attribut, ett slag på varje nästan hela vägen. Han testade och lekte med ljuden och gillade att få olika tjocklek på trumstockarna. Under våren har Erik fått spela trumma med en hand och samtidigt blåsa i ett ACME-instrument. Jag introducerade en blåskod med åtta flöjter. Flöjterna är preparerade med var sin ton i C-dur skalan. Han tog emot en flöjt med vänster hand och flyttade över den till höger. När han spelat tonen gav han flöjten i höger hand till mig och tog samtidigt emot en ny i vänster. Han var mycket koncentrerad under denna blåskod. Överlag blev han glad och motiverad när jag tog fram något nytt instrument.
3.7 Resultat av arbetet med Anna och Erik
Annas armar var från början antingen spända i en båge eller slappa i knät. Efter ca tio gånger såg hon mer avslappnad ut och verkade ha jämn muskeltonus. Hon har hela tiden stabiliserat sig genom att hålla i stolen med den hand hon inte spelat med. Mot slutet har hon släppt taget om stolen och ibland sträckt ut armarna för att stabilisera sig.
Hon har dominant höger hand och arm samt vänster ben, vilket är ganska ovanligt. I musikterapin arbetar vi lika mycket (i mån av ork) med båda sidor vilket kan vara svårare i vardagslivet. Anna hade från början en stor sidoskillnad, hon spelade inte samtidigt med båda händerna. Vänster hand hängde inte riktigt med. Jag upplevde att hon mot slutet blev mer jämnstark i speciellt armarna och händerna. Hon försökte spela samtidigt och anpassade sina båda sidor till varandra.
Handgreppet var löst. I början växlade hon mellan tvärhandsgrepp med sträckt pekfinger eller tumstyrt tvärhandsgrepp. Det tumstyrda greppet försvann efter några månader. Mot slutet hade hon ett mer stabilt och väl utvecklat grepp men fortfarande ett löst grepp. Handledsfunktionen var ganska stel i början. I höger hand har handleden blivit mer rörlig. När hon använder vänsterhanden arbetar hela armen.
Efter ett tag spelade hon den direkt när hon kom in i rummet. Vi utökade denna uppställning med två ramtrummor, vilket hon avläste ganska snart.
Fötterna började hon spela med på eget initiativ ganska tidigt. I början drog hon i benet med båda händer för att lyfta. Sista terminen vi spelade lyfte hon vänster ben samtidigt som hon höll armarna rakt ut i luften. Jag lade till en trumma för höger hand när hon spelade med vänster fot. Hon spelade då växelspel med fot – hand.
Anna fick en starkare mer distinkt ton i flöjten för varje gång. Ansatsen blev mer och mer anpassad till blåsinstrumentet. Hon kunde ge ifrån sig en större luftmängd mot slutet. Från att ha spelat många korta svaga toner till en tydlig ton i varje flöjt. Hennes läppar har mer och mer slutits kring flöjten. Svackor har förekommit, t.ex. vid förkylning då jag har märkt en mycket försvagad andning. Hållningen har också förbättrats. Från början var hon antingen spänd i överkroppen eller ihopsjunken. Mot slutet hade hon en mer jämn muskel- tonus.
Resultat med Erik har handlat mycket om kontakt vilket vi arbetat mycket med. Det svåra i arbetet med Erik har varit att visa vad som gäller i terapirummet utan att prata. I skolan använder man sig mycket av verbal fostran, belönar bra beteende och talar om när eleven har ett dåligt uppförande. FMT-metoden är ett processorienterat arbetssätt (utgår från personens faktiska utvecklingsnivå) och skolans sätt att arbeta är ofta behovsorienterat (utgår från vad eleven behöver kunna för att fungera i samhället). Mina tankar kring detta har upptagit mycket tid. Efterhand har han förstått vilka ramar jag har i rummet, få men tydliga. Inredningen i musiksalen där jag haft musikterapin sista året består av en hel del instrument. Det hänger gitarrer och står trummor utefter väggarna. Jag har täckt över det mesta med lakan för att ge ett lugnare intryck. I början ville Erik gärna pilla på instrumenten och gick runt ganska mycket i rummet. Efter hand har han slutat bry sig om allt runt omkring och fokuserat mer och mer på vårt arbete.
Hans spel var mycket ostrukturerat från början. Det har blivit mer struktur och mer tydligt. Han har testat olika ljud starkt – svagt, långt – kort osv. I blåskoderna har han fått ett mer preciserat spel. Han anpassar luftmängden för att få en fin ton i flöjten. Vi har också fått till en bra turtagning där jag ger och han tar emot blåsinstrument.
Även Erik fick till en början ett attribut åt gången. När vi ökade till två, spelade han ganska snart ett slag på varje instrument. Vi har också spelat en kod med tre attribut där man spelar från vänster till höger. Han förstår modeller som jag ställer fram.
4. Resultatsammanfattning och diskussion
Under två år har Anna och Erik utvecklats mycket. De är mitt i en tillväxtperiod. De lär sig mycket i skolan och har bra förutsättningar att utvecklas hemma. Alla vuxna och även barn omkring dem spelar en stor roll i deras utveckling. Det är svårt att dra slutsatser av FMT-terapiarbetet. Jag hoppas och tror att FMT hjälpt till i utvecklingen hos barnen.
Jag har lärt mig mycket och vi har haft många roliga stunder tillsammans. Annas lärare och assistenter har flera gånger sagt att hon längtar till FMT och är ivrig att komma till mig. Även Erik springer glatt in i terapirummet när det är hans tur.
Anna är ofta upptagen med att tänka framåt. Hon frågar ofta vad som ska hända sen. Hennes lärare vill att hon ska kunna leva mer i nuet. Under våra FMT-sessioner har hon aldrig frågat eller pratat om vad som händer efteråt. Hon kommenterar ofta vad vi gör eller har gjort i terapin. Jag tycker hon verkar trivas och är tillfreds i terapirummet. Under skolans renovering var Anna mycket orolig och höll för öronen när hantverkarna borrade. När hon kom in i vår avskärmade vrå och började spela hörde hon inte längre borrljuden i rummet intill.
Handgreppet hos båda barnen har utvecklats. Anna från ett mestadels tumstyrt tvärhandsgrepp, ibland pekfingerstyrt till ett ganska utvecklat skrivgrepp, dock löst. Eriks från början tumstyrda grepp har också utvecklats till mer pekfingerstyrt. Den senaste tiden ser greppet för det mesta ut att vara väl utvecklat. Ibland är det pekfingerstyrt.
Jag tror också att den visuella och auditiva perceptionen har utvecklats. Båda adepterna ser och kan tolka uppställningar med uppemot fem attribut. Den auditiva perceptionen har bearbetats. Båda adepterna har koncentrerat lyssnat in ljuden från trummor, cymbaler och blåsinstrument och testat olika angreppssätt.
Vilken betydelse har en väl fungerande andning?
Vi behöver en väl fungerande andning för att utföra effektiva rörelser. Om andningen är inordnad i den övriga kroppskoordinationen kan rörelser utföras på ett energisnålt sätt. Andningen är också viktig för att tankeförmågan ska fungera så bra som möjligt och för att hålla uppe vakenhetsgraden och koncentrationen. Talet och rösten är också beroende av att andningen fungerar.
för att få en bättre andning. När man arbetar med personer med utvecklingsförsening kan det vara bra att veta att en nedsatt andning kan förstärka kognitiva funktionsnedsättningar. Många i den här gruppen har svårigheter med magen och matsmältningen och även detta inverkar andningen på. En fungerande andning påverkar tarmarnas arbete.
Människor med psykiska problem och olika stressrelaterade sjukdomar har ofta låsningar i andningen och kroppshållningen. Dessa två funktioner är beroende av varandra. Min uppfattning är att barn med skolproblematik t.ex. ADHD också har störningar i andningsfunktionen. Bristen hos personer med ADHD är funktionen i nervbanor kring RAS. Eftersom respirationscentrum är en del av RAS kan man anta att en del av koncentrationsstörningarna kan bero på dålig syresättning. En annan orsak kan vara att de har dålig kroppshållning och av den anledningen har sämre syreupptagning. Barn med skolsvårigheter och koncentrationsstörningar skulle må bättre om de fick en fungerande andning och kroppskontroll.
Vad finns dokumenterat om FMT-metoden och andning?
I Lasse Hjelms bok ”Med musik som medel” samt alla block som används som kursmaterial står om hans tankar kring andning samt beskrivning på hur andningen kan bearbetas i FMT-metoden (2.2.8 FMT och andning).
Hur bearbetas andningen i FMT-metoden?
Andningen och helhetsfunktionen hänger tätt samman. I FMT-metoden bearbetas andningen lika mycket som andra funktioner. Lasse Hjelm talar om att inordna andningen i helhetsutvecklingen och om att organisera andningen. I praktiken går det ut på att medvetandegöra andningen genom att adepten hör utandningen i blåsinstrumentet. Vidare kombinerar blås med rörelse. Det är viktigt är att göra rörelsen i en utandning. Adepten får struktur genom att ”lyssna” på rörelsen genom trumslaget och höra andningen genom flöjtljudet. Sedan sträva efter att höra ljuden samtidigt eller i ett växelspel.
Det finns en vinst i att använda olika slags blåsinstrument. Flöjterna och ACME-instrumentens olika tjocklek gör att adepten får forma läpparna på olika sätt, får igång muskler och muskelminne runt munnen. Instrumenten behöver olika mängd luft för att låta. Flöjterna behöver en exakt mängd för att avsedd ton ska höras. Om luftmängden är för stor bildas övertoner, för liten, ingen ton alls.
muskulaturen kring dem. Terapeuten ger adepten olika sittunderlag samt fotklossar osv. Höjd och lutning av attributen samt avstånd till dem ändras hela tiden, allt för att hållningen ska bli optimal.
Vilka effekter kan FMT få med hjälp av blåsinstrument för en elev med andningsproblematik samt en elev med normalt fungerande andning?
Det är självklart svårt att dra slutsatser och klart se om andningen förbättrats. Det jag vill beskriva är vad jag upplever har förbättrats och förhoppningen är att det finns fler resultat som jag nu inte är kapabel att mäta eller redovisa.
Annas lärare betonade att se det stora i det lilla. Små lärdomar är för personer med funktionsnedsättningar mycket viktiga. Det första påtagliga tecknet på att blåskoderna gett effekt var när Anna för första gången blåste ut ljus. Lagom till advent 2007 berättade Annas lärare att hon lärt sig blåsa ut ljus. Hon trodde att flöjtspelet hjälpt henne att komma på hur man gör när man blåser. Anna ville gärna visa mig att hon kunde. Jag filmade henne när hon blåste ut en tändsticka och ett ljus. Hon var så glad och stolt. När hon fick se filmen skrattade hon högt.
Jag kan också se en förändring av hur hon blåser. Hon samlar kraft för att frambringa en luftstöt som är effektiv. Hon vet hur läpparna behöver formas för att sluta tätt kring blåsinstrumentet. Hennes hållning har förbättrats, vilket i sin tur hjälper till att få djupare andetag.
Erik har velat experimentera med ljuden och har också han fått ett mer effektivt sätt att blåsa. Under blåskoderna har han ofta varit fokuserad och lyssnat intensivt. Han har testat olika angreppssätt, långa och korta toner, starka och svaga osv. Oftast har han varit motiverad att blåsa, det har varit lustfyllt för oss båda och kontakten mellan oss har har stärkts under blåskoderna. Eriks föräldrar kommenterade att han förut tryckt in leksakstrumpeten långt in i munnen, men nu sluter han läpparna runt den. Sammanfattningsvis har blåsstunderna varit nyckeln till vårt samspel.
5. Slutsats
Alla människor är beroende av en väl fungerande andning. Har vi inte det påverkas kroppen på ett eller annat sätt. Lasse Hjem har i FMT-metoden utarbetat ett redskap för att medvetandegöra och bearbeta andningen. Han har dokumenterat sin metod i blocken och i sin bok ”Med musik som medel”.
Vad jag kunnat finna så är FMT-metoden väl förankrad i neurologiska samt psykologiska aspekter av andning. Andningen bearbetas både direkt och indirekt i FMT-metoden. Direkt genom användning av blåsinstrumenten då muskulaturen runt mun och andningsorgan bearbetas. Indirekt då kroppshållning och samordningen av kroppens övriga rörelser och andningen bearbetas.
FMT-metodens blåskoder ger ett lustfyllt och roligt sätt att bearbeta andningen både för personer med eller utan andningsstörningar. Metoder för att bearbeta andningen behövs, så även kunskap i detta ämne.
Frågor som väckts under mitt skrivande är:
Hur arbetar specialpedagoger, arbetsterapeuter och sjukgymnaster med andningen?
Källförteckning
Bakk, A. & Grunewald, K. (2004). Omsorgsboken : en bok om människor med
begåvningsmässiga funktionshinder. (4., [omarb.] uppl.). Stockholm: Liber. Bjerregård Larsen, T. (2008). Downs syndrom (trisomi 21). [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.netdoktor.se/barn/?_PageId=543 [2009-02/28]. Brådvik, B. (2008). Internetmedicin. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=1025 [2009-01/28].
Duvner, T. (2002). ADHD Impulsivitet överaktivitet koncentrationssvårigheter. Falköping: Liber AB.
Dyreborg, E., Frisch, M., Bang, C. & Gabrielsson, A. (1975). Musikterapi. Stockholm: Natur och kultur.
Förbundet för musikterapi i Sverige (2008). [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.musikterapi.se/index.html [2009-02/28].
Granberg, A. (2000). Tre svenska utbildningar i musikterapi : en studie av inriktningar,
arbetsfält och arbetsformer. Stockholm: Univ., Centrum för musikpedagogisk forskning.
Granberg, A. & Centrum för musikpedagogisk forskning (2007). Det måste få ta tid : en
studie av musikterapeuters verksamhet i skolan. (Ny utg. uppl.). Stockholm: Centrum för musikpedagogisk forskning : KMH.
Grönlund, E., Alm, A. & Hammarlund, I. (1999). Konstnärliga terapier : bild, dans och
musik i den läkande processen. Stockholm: Natur och kultur.
Henriksson, O., Rasmusson, M. (2003). Fysiologi. Lund: Studentlitteratur
Hjelm, L. (2005). Med musik som medel : FMT-metoden, som den blev till …Uppsala: Musikterapiinstitutet
Hjelm, L. (2004). Block 1–14. Opublicerat manuskript. Uppsala, Musikterapiinstitutet. Hjelm, L. (2004). Kodblad. Opublicerat manuskript. Uppsala, Musikterapiinstitutet. Hjelm, L. (2004). MUISK Musik inför skolan – gruppmetodik. Opublicerat manuskript.
Uppsala, Musikterapiinstitutet.
Holle, B. (1978) Barns motoriska utveckling. Stockholm: Natur och kultur. Larsson, L. (2000). Neurofysiologi : en bok om hur hjärnan fungerar. Lund:
Studentlitteratur.
Malmström, C. (2003). Stress i psykosomatik. [Elektronisk]. Tillgänglig: www.medicallink.se/news/showNews.cfm?newsID=1877 [2009-03/07]. Musikterapiinstitutet. FMT-metoden. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.fmt-metoden.se/fmt.htm [2009-03/07].
Nationalencyklopedin (2009). Nationalencyklopedin. [Elektronisk]. Tillgänglig: http://0-www.ne.se.biblos.kau.se/sok/musikterapi?type=NE [2009-02/06].
Riddersporre, B. (2003). Att möta det oväntade : tidigt föräldraskap till barn med Downs
syndrom. Lund: .
Ruud, E. & Ejeby, B. (2002). Varma ögonblick : om musik, hälsa och livskvalitet. Göteborg: Ejeby.
Ruud, E. & Hallin, M. (1982). Vad är musikterapi? : [en introduktion]. Stockholm: Norstedt.
Solders, G. (2008). Ovanliga diagnoser. [Elektronisk]. Tillgänglig:
http://www.socialstyrelsen.se/ovanligadiagnoser/Dystrofia+myotonika.htm
[2009-01/29].
Sonesson, B. & Sonesson, G. (2001). Anatomi och fysiologi. (3., [omarb. och utök.] uppl.). Stockholm: Liber.
Tunsäter, A. (2009). Internetmedicin. [Elektronisk]. Tillgänglig:
