This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Landet med dançarinos
Att de dansar i Afrika är en föreställning som man fått höra sedan barnsben och det kan så klart vara väldigt fördomsfullt.
Jag vet inte hur det är i de andra 53 länderna i Afrika men Angola sägs, möjligen tillsammans med Kuba, vara det land i världen där det dansas mest. Människor här dansar så ofta det bara går och på fester är det som om alla egentligen bara väntar på att få börja dansa. Mat och dryck är såklart också viktigt men de förstörs ju inte för att man tar en liten paus när rätt låt kommer och det rycker i dansbenen.
Redan som 2-3- åringar börjar angolanerna träna sina första höftgungningar och armryckningar under ivrigt påhejande av farmödrar, morbröder och föräldrar.
- Dans är livet för mig, säger Nelma Saleth Bris Mateus som sedan två år tillbaka är med i dansgruppen Fenix. Fenix startades av kultursällskapet Cha de Caxinde för tre år sedan och har sedan dess deltagit i Luandas karneval, ställt upp i danstävlingar och gjort uppvisningar.
Gruppen leds av den hårdföra Sheila Sirgado vars liv verkligen är dansen. Sheila menar att eleverna måste älska dansen, höra, leva och känna den i huden. Hon avsätter alla veckans kvällar till sin dansgrupp och kräver fullständig disciplin tillbaka.
- Kanske låter det hårt, säger hon, men disciplin är något som inte existerar i det vanliga angolanska livet. Att lära sig att jobba hårt och vara seriösa och väluppfostrade för att uppnå ett syfte hjälper många av eleverna även i andra delar av livet. Det är ett sätt att sudda ut klasskillnader, menar hon.
Hjälp för studier
Gruppen får en del inkomster som används till scenkläder och andra utgifter men inkomsterna uppmuntrar också till studier och har t.ex. hjälpt Antonio Alves Januario att gå en kurs i företagsadministration. Jag frågar om det inte är krävande att vara medlem i Fenix och om föräldrar och vänner inte klagar över att de är borta mycket. Antonio säger att hans föräldrar klagade till en början men sedan ordnade Fenix en föreställning för föräldrarna och då fick de ju själva se hur duktig gruppen var på olika danser från tango, salsa, semba till mer
traditionella dansstilar. Studierna klarar han av bättre nu än tidigare eftersom Fenix kräver tid och då måste man lära sig att planera sin tid på ett effektivare sätt.
Cha de Caxinde har varit med i två karnevaler i Luanda och senast deltog ca 3 000 personer i sällskapets tåg. Alla som ville fick delta och kom till Cha´s innergård för att träna i månader innan karnevalen. Nelma och Antonio och de andra i Fenix fick fungera som danslärare för de olika grupperna. Jag frågar om de fick lära sig metoder för att lära ut eller om det bara
kopierade från Sheilas ledarstil.
- Nej, vi är inte lika hårda som hon, svarar de med ett fniss, men Sheila är såklart inspirationskällan. Men hon är inte den enda som bestämmer, under diskussioner i
ledargruppen kom de gemensamt fram till hur de skulle göra. Det var en härlig stämning hela karnevalstiden och just att unga och gamla från alla klasser kunde mötas och skapa något nytt
tillsammans fick dem att växa som människor. Tågets tema var Angolas historia fram till idag med mycket nyskapande koreografi och kläder.
Långt karnevalståg
Bland de 16 olika tåg som deltog i karnevalstävlingen kom dock Cha de Caxinde bara på en 9:e plats vilket såklart var en besvikelse.
- Men vi vet att vi egentligen vann, säger Nelma, det är bara det att den politiserade juryn fortfarande vill att sångtexterna och tågens färger skall hylla Angola och dess regering och därför menade de att vårt tåg inte var representativt för Angola utan inspirerat av utlänningar och nymodigheter. Den officiella förklaringen till den dåliga placeringen var att gruppens tåg tog för lång tid att passera framför juryn, men så var det också den största gruppen med mest avancerad koreografi.
- Alla tyckte att vi var bäst och det är den största segern för oss, säger Sheila. Vi ville inte göra en politisk manifestation men i ett land som Angola blir allt politiserat och att inte anpassa sig till detta är i sig en politisk markering. En markering som kan tyckas ytlig jämfört med remissvar inför nya lagförslag och politiska krönikor i dagstidningar. Men den är nog så viktig eftersom den är folklig och därigenom får en genomslagskraft i diskussioner från hög till låg. Kanske är det så det civila samhället får ett ansikte för det stora flertalet.
Sigrid Bergfeldt, Luanda
