Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Inte lätt att hitta Isabel
En 13-årig minskadad flicka från Moçambique ska åka till Sverige och sitta i juryn för världens största barnpris. Att hitta henne är allt annat än enkelt, men "jakten" avslöjar också ett och annat om det moçambikiska samhället.
Samtidigt som Sydafrika högtidlighåller tioårsminnet av apartheids fall står grannlandet Moçambique inför två stora firanden: 30 år av självständighet och tio år av demokrati. Ändå är stämningen knappast uppsluppen. Det finns visserligen moçambikier som tycker sig se ett land som sakta men säkert håller på att resa sig ur fattigdom och krig, men det finns också politiska uttolkare som ser något helt annat.
- Jag vill inte göra någon deprimerad men Moçambiques näringsliv är lamslaget av korruption och inadekvat infrastruktur, säger Anton Johnston, ekonom på svenska ambassaden i Maputo.
För den som reser i landet blir det där med infrastrukturen förr eller senare uppenbart. Elen kommer och går, dricksvattnet kan vara rent hälsovådligt och de många hålen gör vägarna livsfarliga.
Allt färre minskadade
Jag är i Moçambique för att hitta en 13-årig flicka med minskada. Det är, tack och lov, inget enkelt uppdrag. En av landets främsta solskenshistorier måste utan tvekan vara minröjningen - för antalet barn som skadas av trampminor och odetonerad ammunition blir allt färre.
Efter en tre dagar lång irrfärd kommer jag och fotograf Sérgio Santimano till det ortopediska center i Manjacaze som tar emot lemlästade patienter från hela landet. Alla som för tillfället vårdas där är vuxna och inte förrän vi får tillstånd att titta i de medicinska journalerna finner vi tre ungdomar med protes. Två är trafikskadade, den tredje är 13-åriga Isabel Mathe som fått ena benet bortsprängt av en personmina.
Att ta sig till hennes by tar ytterligare en dag i anspråk. Först tar asfalten slut, sedan tar grusvägen slut och till slut upphör också stigen. Chauffören, som kör Röda Korsets katastroflastbil, är van.
Ibland träffar vi bybor som hjälper oss med färdriktningen. Vissa hoppar upp på flaket och följer med, andra hugger ner buskage med machete för att göra terrängen något mer
framkomlig. När vi närmar oss Isabels hem flyr både barn och vuxna när de ser lastbilen, som uppenbarligen upplevs som skrämmande.
- Det är kriget, säger chauffören, innan han stannar lastbilen och stänger av motorn. Bränslet räcker inte längre och vill vi fortsätta får vi gå till fots.
Jag går, men jag har redan givit upp. Det är tänkt att den 13-åriga flickan ska åka till Sverige och sitta med i juryn för Jordens Barns Pris. Det kommer aldrig att gå. Men så visar sig verkligheten än en gång vara mer fantastisk än dikten; Vi hittar Isabel!
Saknar många rättigheter
Tanken är att hon i juryn ska representera barn med funktionshinder och barn som skadats i krig, men sanningen är att hon skulle kunna representera nästan vilken rättighet som helst, eller rättare sagt avsaknaden av dem. Både fattigdomen och bristen på social service är total, och dessutom är Isabels föräldrar skilda och hon ska bo med pappans nya fru. Men hon är inte där och Isabel sköter både hushåll och livsmedelsförsörjning själv. Bara på eftermiddagarna
har hon tid att gå i "skolan", fast läraren är ofta frånvarande. Då sitter eleverna under trädet och väntar.
Vill hon åka till Sverige då?
- Jo, men ni måste fråga pappa först, svarar Isabel.
Han bor i en av Maputos kåkstäder och jobbar på ett mejeri. Ytterligare en nål i en höstack alltså, men som tur är visar sig även stadsborna vara mer än villiga att hjälpa till.
Människorna - en resurs
Det går inte att förneka att Moçambique dras med problem av det gigantiska slaget men ingen av dem som vi träffar under vår resa kräver något "under bordet", vare sig det är fråga om biståndsdirektörer eller bybor som röjer väg med machete. När allt kommer omkring är det de många hårt arbetande människorna, det vill säga humankapitalet, som ställer upp och räcker ut en hand, som gör det mest bestående intrycket.
Det måste väl ändå betyda något.
Annika Forsberg Langa, Johannesburg
