Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Tillgång viktigare än ägande
Två tredjedelar av Moçambiques befolkning saknar tillgång till rent vatten.
Privatiseringsdebatten har därför aldrig fått fotfäste – människor är mer intresserade av att brunnar verkligen borras än av vem som äger dem.
I samband med HIPC-avtalet, som avskrev en stor del av Moçambiques utlandsskuld, gav Världsbanken mer eller mindre hårda rekommendationer på motprestationer från regeringens sida. En av dessa var att vattenservicen skulle effektiviseras och utökas genom den vanliga allmänmedicinen – privatisering.
År 2000 vann ett konsortium bestående av en fransk vattenjätte, ett portugisiskt vattenbolag samt fem inhemska investerare budgivningen och fick tillstånd att sköta vattenservicen i de fem största städerna i landet. För det var städerna det gällde, på landsbygden är de stora företagen inte lika intresserade av att verka eftersom där inte finns någon köpkraft. På landsbygden handhas vattenfrågorna ofta av internationella biståndsorganisationer.
Redan innan verksamheten påbörjats hoppade det franska vattenföretaget SAUR av konsortiet under oklara omständigheter. Egentligen skulle då affären gått till ny budgivning, men det bedömdes inte finnas några andra seriösa intressenter så avtalet stod kvar.
Vad har då hänt under de år som vattenservicen varit privat i Moçambiques städer? Enligt António Mirasse, departementschef för det urbana vattnet inom vattenministeriet, är det fortfarande för tidigt att peka på några konkreta resultat. Han menar att det är en lång process med gradvisa förbättringar.
– Fortfarande är drygt 40 procent av Maputoborna utan vatten. Med det är inte
privatiseringens fel utan det beror på att de gamla vattensystemen från kolonialtiden inte klarar av den växande stadsbefolkningen. Dessutom är det inte vattnet som blivit privatägt, bara servicen och underhållet av tjänsten.
Vattenpriset har dock blivit högre under de senaste åren. Marginellt kanske för
biståndsarbetare och departementschefer, men inte för befolkningen i stort. António Mirasse vet inte ifall det finns människor som hade vatten tidigare men som efter privatiseringen inte längre har råd att betala.
– Det kan vara så, men det är ett pris vi måste betala. Visst, vatten är en mänsklig rättighet men servicen kostar. Och hur ska vi kunna lära människor att vatten är en knapp resurs som vi måste spara på ifall det inte kostar något?
Johan Sävström, Maputo
