Humlor för en bättre värld
Vattenbrist och vägspärrar. Läget är dystert för de palestinska bönderna i Jordandalen. Trots att tillvaron ofta är på liv och död, arbetar några byar tillsammans för att lämna kemikalierna och göra jordbruket ekologiskt.
Att bry sig om det som växer blir en handling för framtiden.
Den palestinska byn Jiftlik ligger 250 meter under havsytan i Jordandalen på Västbanken. Dalen är en bördig kontinentalspricka i öknen, som kan blomstra tack vare vattnet som rinner från Genesarets sjö ner till jordens lägsta punkt, Döda havet 400 meter under havsytan.
Till och med i december är luften tung och varm. Här i byn driver svenska Kooperation Utan Gränser tillsammans med palestinska organisationen ESDC och med stöd av Sida ett projekt för att etablera ekologisk växthusodling bland palestinska bönder.
– Målet är att minimera användningen av kemikalier och bekämpningsmedel. Med de nya metoderna behövs bara 10–15 procent av mängden kemikalier jämfört med förut. Vi märker produkterna med
”Organo”, och säljer i butiker i Ramallah sedan ett år tillbaka. Nu söker vi nya marknader, och någon som kan certifiera produkterna så att konsumenterna kan lita på att de är okej, säger Mahmoud Qaffaf som är projektkoordinator på ESDC.
Wahid Abu Hania är en av byns odlare som gått med i projektet. Från sitt växthus får han 600 kilo i varje skörd och 30 skördar om året. Det är rent, ljust och syrerikt. Tomatplantorna växer i prydliga rader med blanka, gröna tomater och en och annan humla surrar förbi.
Odlingssäsongen varar från augusti till juni. På sommaren är Jordandalen för het och torr för odling. Då täcks jorden med plast och vattnas. Solen gör att temperaturen stiger till 70 grader och skadedjur och sjukdomar dör. I vanliga fall används gasen metylbromid för att uppnå samma effekt. Förutom att den är en mycket giftig för både människor och miljö förstör den ozonskiktet.
I projektet ingår organiskt gödsel och att hålla humlor som pollinerar inne i växthusen.
– Det är en vinst för miljön, för konsumenten och för bonden som både får bättre ekonomi och hälsa utan kemikalierna, konstaterar Mahmoud Qaffaf.
– Marktäckningen kostar bara en tiondel mot vad kemikalierna till samma yta kostade förut, säger Khaled Abu Hania som sitter i bondeunionens lokalkommitté.
Han har bara positiva erfarenheter av att ha bytt kemikalierna till mer ekologiska metoder.
– Produktiviteten blir bättre och fler och fler överger kemikalierna, i juni var ett trettiotal från byn med på en kurs. Jag bytte när jag såg hur bra det gick för grannarna.
Det största problemet med metoden är plasten.
– Jag har sett på tv att man återvinner den i Egypten. Det skulle verkligen behövas här också, säger Khaled Abu Hania.
I grannbyn Furush Bait Dajan har flera odlare också deltagit i projektet.
– Det är knappt någon som använder metylbromiden längre, säger Abu Dia som snart får första skörden som planterats utan att marken preparerats med den giftiga gasen.
– Det verkar bli en stor skörd som ser ut att vara frisk utan några problem.
De nya, ekologiska metoderna andas förhoppningar om en bättre tillvaro. ESDC och växthusodlarna har flera idéer för framtiden. De vill plantera Neemträdet med sina svamp- och bakteriedödande egenskaper.
– Vi ska driva upp egna plantor och dela ut. Träden kan planteras i odlingarna, eller så kan man göra extrakt från dem och spruta på växter, i stället för kemikalier. Och så vill vi plantera botaniska trädgårdar i byar på Västbanken för att visa olika träd och växter. Dessutom blir det något vackert, en grön lunga för byn. Men det krävs pengar, säger Mahmoud Qaffaf.
Kärleken till det som växer står i stark kontrast till den destruktiva verkligheten.
Mycket av jordbrukets infrastruktur – växthus, djurstall, bevattningssystem – har förstörts av israeliska tanks och bosättare sedan intifadan började. I Jiftlik rev militären några av byns stallbyggnader. ESDC fick hjälp av en israelisk advokat att driva fallet i domstol, och nu har militären fått ersätta de förstörda byggnaderna.
– 2003 startade vi ett program för humanitär hjälp till palestinska bönder med pengar från Sida. Det humanitära biståndet är mycket större än utvecklingsbiståndet, tyvärr måste man återuppbygga i stället för att utveckla, säger Khaled Daoudi som är lokal representant för Kooperation Utan Gränser.
Ett israeliskt krigsflygplan korsar dalen. Det piskande dånet påminner om ockupationen. Jordandalen utgör en stor del av Västbanken, men är full av israeliska bosättningar och militäranläggningar och helt kontrollerat av den israeliska militären. De palestinska byarna och beduinernas enkla, fattiga hyddor blir allt mer trängda.
I Furush Beit Dajan med sina 1 000 invånare har 1 100 hektar av byns ursprungligen 1 400 hektar konfiskerats av Israel. Nästan hela den palestinska delen av Jordandalen har sedan ockupationen 1967 förklarats som antingen militärt område eller statlig mark. Där finns också 43 israeliska bosättningar med sammanlagt 11 000 invånare.
I praktiken är Jordandalen en stängd zon avskuren från resten av Palestina med vägspärrar. Den stängda zonen motsvarar 29 procent av Västbankens yta. Israel har planer på en framtida fysisk barriär likt den som nu byggs mellan Israel och Palestina på Västbankens västra sida.
52 000 palestinier i 42 byar är helt avskurna från Västbanken och lever med husrivningar och nästan total frånvaro av sjukvård och rent vatten. Många arbetar i jordbruket på de taggtrådsomringade bosättningarna istället för på sin egen mark.
– Vi får varken koppla upp oss mot vatten- eller elnätet för de israeliska myndigheterna. De vill tvinga oss att flytta, det handlar bara om det. Det finns nästan inte någon sjukvård och vägspärrarna hindrar sjuktransporterna från området. Nyligen dog två personer under tiden som ambulansen var fast i en vägspärr, den ena var bara ett spädbarn, säger Abu Día i Furush Beit Dejan.
De palestinska bönderna vet aldrig när de blir släppta genom vägspärrarna för att sälja sina varor på marknaderna i städerna.
– För några år sedan hade vi kontakt med några europeiska importörer. Vi hade visat våra produkter och allt var klart för leverans. Men de israeliska bosättarna tog i stället fram samma varor och mängder, och så såldes det som palestinskt!
Furush Beit Dajan har det extra svårt eftersom byn saknar grundvatten.
– Det här är ett katastrofområde. De israeliska bosättningarna i närheten har borrat tre brunnar som dränerar marken på grundvatten. Det pumpas till de israeliska odlingarna och det blir inget kvar till våra odlingar, trots att vattnet borde vara vårt, säger Abu Dia.
På något sätt klarar sig byborna mot alla odds. De har en egen dieselgenerator som ger ström några timmar om dagen, även om de inte har råd att köra den alla dagar. Vatten till både hushåll och jordbruk måste de köpa i tank från grannbyarna för fyra dollar kubiken. Sedan flyttar de runt tanken mellan husen i byn.
Hela regionen står inför stora problem med vattenförsörjningen. Jordanfloden är inte längre den flod den en gång var, och Döda havets yta har minskat med 30 procent på 20 år och sjunker med en meter om året.
Vattenflödet i nedre Jordanfloden har minskat från 1 320 miljoner kubikmeter för femtio år sedan till 250 miljoner kubikmeter bestående av avloppsvatten och saltvatten. Men det är något som palestinierna i Jordandalen bara har hört. Trots att de bor bara några kilometer från floden, får de inte komma i närheten av stranden. Den är liksom det mesta i Jordandalen: militärt skyddsområde.
Efter 1967 förklarade Israel att allt vatten i det ockuperade palestinska området stod under israelisk kontroll.
De 140 palestinska pumpstationerna i Jordanfloden förstördes eller konfiskerades. Palestina har inte rätt att använda vattnet från Jordanflodens vattensystem som är regionens största ansamling av färskvatten och Israels viktigaste källa till färskvatten.
Mer än 80 procent av grundvattnet under Västbanken används av Israel, vilket ger en fjärdedel av dess förbrukning. Mellan 1967 och 1990 gavs endast 23 tillstånd till palestinska brunnar och i 216 samhällen på
Västbanken saknas rinnande vatten. Samtidigt har Israel borrat djupa brunnar, vilket gjort att grundvattennivån sjunkit. Färre än hälften av de grundare palestinska brunnarna ger idag vatten. Den ojämlika fördelningen av vattnet har lett till att palestinierna använder i snitt 83 kubikmeter vatten per person och år, mot israelernas 277 kubikmeter per person och år.
Trots den svåra tillvaron kämpar Jordandalens bönder vidare. För att de inte släpper hoppet om att en dag ska få odla sin mark i fred.
– Det ekologiska projektet ger oss stöd att stanna kvar. Besökare från utländska organisationer kommer hit och ser hur vi har det, säger Abu Dia.
Byborna är överens om att det allra viktigaste är politiska påtryckningar på Israel.
– Självklart behöver vi fortfarande medicinsk hjälp och annat stöd – det är viktigt – det lättar den ekonomiska bördan och ger oss ett mentalt stöd. Det är bara ett meddelande vi vill få fram till Israel: låt oss vara. Vi ber inte om något annat.
Linnea Falk
This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/.
