Till punkt och pricka? Översättarstil, normer och
interpunktion vid översättning från bulgariska till svenska
Birgitta Englund Dimitrova
Tolk- och översättarinstitutet, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet
Birgitta.Englund@su.se
Abstract. Mark My Words? Translator Style, Norms and Punctuation in Translation from Bulgarian to Swedish
During the 1970s and 1980s, a relatively large number of Bulgarian works of fiction were translated into Swedish. Several translators and publishers were involved in this activity, which also included indirect translation via English. Drawing on Descriptive Translation Studies and theories of translation norms (Toury 1995), this paper analyses punctuation in the renditions of direct speech by different translators and identifies individual translator styles.
These findings are discussed in relation to the characteristics of the various publishing houses and their position in the sociocultural context.
1. Inledning och syfte
1970- och 80-talen var en tid då bulgarisk skönlitteratur översattes till svenska i förhållandevis stor omfattning, och flera slavister från Uppsala universitet spelade här en aktiv roll. I en tidigare artikel (Englund Dimitrova 2013) har jag studerat begreppet översättarstil och analyserat lexikala val i några översättningar från bulgariska till svenska från denna tid. Syftet med den här artikeln är att se om analys av ytterligare språkliga drag kan indikera översättarstil. Intresset riktas nu mot hur direkt tal återges, och mer specifikt mot några aspekter av interpunktionen i direkt tal i källtexterna och måltexterna. Materialet är detsamma som i den tidigare studien, utvidgat med två texter till från samma båda översättare och samma författare, Jordan Radičkov1. Dessutom analyseras källtext av ytterligare en författare, Kamen Kalčev, och tre olika
1 I den löpande texten translittereras bulgariska och ryska namn i enlighet med den vetenskapliga standarden (Slovos stylesheet). Också i referenslistan translittereras namnen, vid översättningar med tillägg av författarnamnet i transkription så som det anges i den översatta utgåvan.
översättningar, varav två till svenska och en till engelska. Den empiriska studien placeras in i den kontext där översättningsverksamheten till svenska från bulgariska ingick under andra hälften av 1970-talet.
2. Bulgarisk litteratur i Sverige på 1970-talet
2.1 Bakgrund
Bulgariska är inte något av de stora källspråken vid översättning av skönlitteratur till svenska. Databasen Libris förtecknar en gles utgivning med enstaka titlar, ofta med många år mellan titlarna. Från 1969 och fram till och med 1990 publicerades dock 22 titlar, dvs i genomsnitt en titel per år, flertalet av skönlitterära verk. Särskilt många kom vid slutet av 1970-talet: under de fem åren 1975–1979 kom inte mindre än 10 titlar, alltså i genomsnitt två per år.
Gyllin (1998) ger en intressant redogörelse för vad som hände under denna tid, med fokus på den roll som Artur Lundkvist och Maria Wine spelade, genom sitt intresse för den bulgariska litteraturen och besök i Bulgarien, där de träffade ett flertal författare och fick kunskap om deras verk genom översättningar. På rekommendation av Lundkvist gav tidskriften Bonniers Litterära Magasin, BLM, 1971 ut ett nummer med flera utdrag ur bulgariska verk, bland annat just ett som ingår i den här studien.
Viktig för den ökade utgivningen av bulgarisk skönlitteratur i Sverige var också den roll som det bulgariska ambassadörsparet Živka och Čavdar Damjanov spelade som engagerade kulturförmedlare, något som jag själv har personlig erfarenhet av och som också behandlas i Gyllin (1998). Ytterligare en viktig faktor är att på 1970-talet påbörjade flera slavister forskarutbildning i slaviska språk med särskild inriktning på bulgariska. Två av dem var Arne Hult vid Göteborgs universitet och Roger Gyllin vid Uppsala universitet; en tredje var jag själv, vid Stockholms universitet. Genom forskarstudierna kunde ett seriöst intresse för bulgariska språket och kulturen fördjupas, och detta bidrog också till att skapa förutsättningar för översättningsverksamhet2.
2.2 Författarna och verken
De två författare som behandlas i den här artikeln är Kamen Kalčev (Камен Калчев), född 1914 och död 1988, och Jordan Radičkov (Йордан Радичков), född 1929, död 2004.
Kalčevs bok Vid livets källa (При извора на живота) är en barndomsskildring, en roman om en liten pojkes uppväxt i en matriarkalisk miljö på den bulgariska
2 Också i Norge och Danmark började unga slavister intressera sig på allvar för bulgaristik och Bulgarien, och även här ledde det till att bulgarisk skönlitteratur översattes till norska respektive danska.
landsbygden. Den tid som skildras i romanen är alltså inte samtida, även om många av förhållandena säkerligen för den bulgariska läsaren fortfarande kändes aktuella då boken kom ut första gången år 1962. Kalčev var verksam i kommunistpartiet och ses idag närmast som ganska ointressant, som en medelmåtta (knigi-news 2014). Artur Lundkvist kom i kontakt med romanen genom dess översättning till engelska av Peter Tempest (se vidare nedan). Lundkvist blev mycket förtjust i romanen, och talar om en text där ”[a]llt ter sig särpräglat och självsett, med en smak av körsbär och ett skimmer av vildrosor.” (Kalčev 1978, text på baksidan av pärmen) Ett utdrag ur romanen publicerades i översättning av Roger Gyllin (Kalčev 1971) och ingår i den empiriska studien här. Utdraget skildrar, ur den unge pojkens perspektiv, en skrämmande upplevelse hemma hos storasysterns svärföräldrar. Korta berättande meningar, interfolierade med repliker, driver berättelsen framåt. Interpunktionen i det direkta talet, med ett frikostigt bruk av utropstecken i kombination med tre punkter, förstärker expressiviteten i de mardrömslika bilderna. (För exempel hänvisas till avsnitt 4.4.) Vad gäller interpunktionen, är utdraget karakteristiskt för Kalčevs stil i romanen som helhet.
Författaren Jordan Radičkov är möjligen mer välkänd för svenska läsare, då flera böcker av honom översattes på 1970- och 80-talen. Precis som för Kalčev är landsbygden viktig även för Radičkov, även om han mestadels skildrar en tid som inte är svunnen, utan samtida, om än med övernaturliga inslag. För ytterligare presentation av Radičkov, se Roseen (1976), Hult (1977), Hauge (1978), Gyllin (1998), samt Englund Dimitrova (2013).
I materialet till föreliggande studie ingår fyra noveller av Radičkov: Януари (Januari), Тенец (Tenetsen), båda hämtade från Radičkov 1984, Привързаният балон (Spärrballongen), hämtad från Radičkov 1969 och Коженият пъпеш (Lädermelonen), hämtad från Radičkov u.å. Novellerna Januari och Tenetsen presenteras i Englund Dimitrova (2013). Spärrballongen och Lädermelonen är båda långnoveller;
Spärrballongen är en lyriskt präglad berättelse om en händelse under kriget, berättad av en allvetande berättare. Den utspelar sig på landsbygden och skildrar människornas reaktioner inför den stora flygande ballongen. Lädermelonen berättas i jag-form, har på ytan vissa drag av fantasteri och kan ses som en satir över vissa företeelser i det dåtida bulgariska samhället. Radičkovs texter är narratologiskt mer komplexa än Kalčevs. Utmärkande är en ofta förekommande glidning mellan olika berättarperspektiv, där ett av de använda medlen är att direkt tal många gånger infogas som en del i relationen, utan någon typografisk markering. (För exempel hänvisas till avsnitt 4.3.)
2.3 Förlagen som gav ut måltexterna
Vid studiet av översatta texter inom modern översättningsvetenskap beaktas också omständigheter runtomkring själva textproduktionen. Innan översättarna presenteras, vill jag därför säga några ord om var översättningarna gavs ut.
Den engelska översättningen av Kamen Kalčevs roman kom ut 1966 i Sofia på förlaget Foreign Languages Press (Kalčev 1966). Jag har inte lyckats få fram några egentliga fakta om förlaget, men det verkar ha haft utgivning framför allt under senare delen av 1960-talet, av både bulgarisk skönlitteratur i översättning och viss facklitteratur med anknytning till Bulgarien. Förlagets utgivning fanns vid denna tid att köpa i mer välsorterade vanliga bokhandlar runtom i Bulgarien, jag har själv köpt några av deras titlar vid mina besök i landet då. Jag har inte lyckats fastställa om utgivningen också var avsedd för en bredare internationell publik genom att till exempel exporteras till engelskspråkiga länder. Idag finns enstaka titlar antikvariskt tillgängliga i internationella bokaffärer på internet, men det kan naturligtvis vara frågan om ursprungliga inköp av privatpersoner i Bulgarien.
Den första svenska översättningen av ett utdrag ur Kalčevs roman publicerades i tidskriften Bonniers Litterära Magasin, BLM, år 1971 (Kalčev 1971). Tidskriften, som numera är nerlagd, gavs ut 1932–1999, och återuppstod kort 2003–2004. BLM var en viktig tidskrift för publicering och kritik av ny litteratur, svensk och utländsk. I samma nummer publicerades översättningar av flera utdrag av andra moderna bulgariska författare, och en introduktion av Artur Lundkvist.
Förlaget Forum, där den fullständiga översättningen till svenska av Kalčevs roman gavs ut (Kalčev 1978), grundades 1944 och har hela tiden arbetat med utgivning av skönlitteratur. Bland utgivna författare märks Nobelpristagare som Doris Lessing och Toni Morrison (Om förlaget 2014).
Radičkov har översatts till svenska av Ulla Roseen och Arne Hult. Ulla Roseens översättningar har alla publicerats på förlaget Rabén & Sjögren. Det grundades 1942 och ger idag ut barn- och ungdomslitteratur (Om Rabén & Sjögren 2014). 1976, då volymen med noveller av Radičkov kom ut, hade förlaget en betydligt bredare profil, med utgivning av både barn- och ungdomslitteratur, skönlitteratur för en vuxen publik, och facklitteratur.
Översättningarna av Hult gavs ut av förlaget Stegelands i Göteborg. Libris noterar de första utgivningarna på detta förlag år 1970. Det gav främst ut facklitteratur och läromedel, men hade också en mindre utgivning av skönlitteratur. De sista titlarna i Libris med Stegeland som utgivare är från 1992, så efter detta upphörde det tydligen med sin verksamhet.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att av de fem utgivare (förlag, tidskrift) av de översättningar som är representerade i det här materialet, så är tre välkända aktörer inom utgivning i sin sociokulturella kontext. Rabén & Sjögren, Forum och BLM var alla utgivare med en stor erfarenhet av just skönlitteratur, säkerligen kunskap om vad
som är gångbart på den svenska marknaden, baserade i Stockholm och med tydlig förankring i sin sociokulturella kontext. Stegelands förlag måste i sammanhanget ses som mindre erfaret och med en mer perifer position som utgivare av skönlitteratur.
Foreign Languages Press i Sofia, slutligen, var sannolikt som förlag i första hand förankrat i källkulturens sociokulturella kontext, med inriktning på den marknad som kunde utgöras av besökare i Bulgarien och läsare med speciellt intresse för bulgarisk litteratur och kultur.
2.4. Översättarna
För översättaren till engelska av Kalčevs roman, Peter Tempest, har jag inte lyckats få fram så många upplysningar. Det framgår dock av utbudet på internationella boksajter som goodreads.com att han till engelska har översatt verk av Alexandr Puškin, Rasul Gamzatov, Sergej Esenin och Eduardas Mieželaitis, så hans verksamhet verkar karakteriseras av breda språkkunskaper och ett intresse för poesiöversättning.
Roger Gyllin, som först översatte Kalčev till svenska, är född 1942 och filosofie doktor i bulgariska. Han var under många år lektor, sedermera professor, i bulgariska vid Uppsala universitet, och är numera emeritus. Översättningen av Kalčevs text var början på en framgångsrik bana som översättare, där Gyllin översatt både prosa och poesi.
Kalčevs andra översättare till svenska är Marianne Gerland-Ekeroth, född 1924.
Hon har översatt skönlitteratur men också barnlitteratur, från nordiska språk och från engelska. Hennes översättning av Kalčevs roman är gjord med Tempests engelska översättning som källtext, något som dock inte alls framgår i utgåvan.
Arne Hult, född 1943, är filosofie doktor i bulgariska, och var under många år verksam vid slaviska institutionen vid Göteborgs universitet, som lärare och forskare i bulgariska och andra slaviska språk.
Ulla Roseen, född 1946, är känd som översättare från bulgariska, engelska, ryska och spanska. För en närmare presentation av Hult och Roseen, se Englund Dimitrova (2013:62–64).
3. Teoretisk bakgrund
3.1 Översättarstil och översättningsnormer
Den individuella översättarens stil har på senare år tilldragit sig allt större uppmärksamhet inom den översättningsvetenskapliga forskningen (se t.ex Baker 2000, Munday 2008, Pekkanen 2010, Winters 2007). Jag har tidigare definierat översättarstil som ”konsekventa språkliga mönster i måltexter producerade av en viss översättare”
(Englund Dimitrova 2013:55; kursiv tillagt). Vid en analys av de två novellerna
Januari respektive Tenetsen, översatta av Arne Hult respektive Ulla Roseen, fann jag tydliga skillnader mellan de båda översättarna i deras lexikala val. Hult tenderade att i stor utsträckning hålla sig så nära källtexten som möjligt, medan Roseen ofta använde sig av expliciteringar och preciseringar, som på olika sätt bidrog till att öka textens expressivitet (Englund Dimitrova 2013). I studien sågs alltså de individuella språkliga mönstren i relation till källtextens mönster. Samma perspektiv anläggs i den här studien, där interpunktionen i källtext och måltext står i fokus.3
Översättarstil har ett nära samband med översättningsnormer, vilka varit föremål för en mycket livaktig forskning inom paradigmet DTS, Descriptive Translation Studies, och där Toury (1995) gjort banbrytande insatser. Utmärkande är den empiriska ansatsen som bygger på studiet av källtexter och framför allt måltexter inom deras sociokulturella kontext. Toury urskiljer tre olika typer av normer (ibid:58–61): a) den initiala normen, som gäller översättarens förhållningssätt i termer av närhet-distans till källtexten, och där dikotomin är adequacy (sv. adekvans), när källtextens normer får råda, kontra acceptability (sv. acceptans), när målspråkets och målkulturens normer får råda; b) den preliminära normen, som avser översättningspolicy och synen på översättningar generellt i en kultur, t.ex. toleransen för s.k. indirekt översättning, dvs att översättningen inte görs direkt från originaltextens språk utan via ett tredje språk; c) de operationella normerna, som avser de olika val på olika textuella nivåer som översättaren gör under översättningsprocessen. De operationella normer som är relevanta här gäller s.k. textual-linguistic norms, vilka på svenska kan kallas språkformsnormer (se Lindqvist 2002:44). För ytterligare presentation på svenska av Tourys tankar, se t.ex. Gullin (1998), Lindqvist (2002) och Bjelobaba (2014).
Den preliminära normen aktualiseras i materialet här genom att en av Kalčev- översättningarna till svenska, den av Marianne Gerland-Ekeroth, är gjord med Tempests engelska översättning som förlaga. Sådana indirekta översättningar är inte ovanliga, inte heller är det ovanligt med nyöversättningar av texter som redan tidigare översatts. Däremot är det troligen vanligare att den första översättningen görs via ett tredje språk, och att nyöversättningen därefter görs direkt från källspråket. Här är alltså fallet det omvända, eftersom Gerland-Ekeroths översättning kom ut efter Gyllins översättning, som är gjord med den bulgariska källtexten som förlaga. Jag återkommer till förhållandet mellan de båda översättningarna nedan i avsnitt 4.5 och 5.
De operationella normerna aktualiseras här genom studiet av interpunktionen i källtext och måltext. Inom DTS ställde man tidigt upp en modell för hur översättningar skulle kunna studeras, på olika språkliga och textuella nivåer (Lambert & van Gorp [1985] 2006:46–47; modellen finns även återgiven i Gullin 1998:267). På nivå 3, Micro-level, föreslås studier av ”shifts on phonic, graphic, micro-syntactic, lexico- syntactic, stylistic, elocutionary and modal levels”, och ett av de områden som pekas
3 Ett annat möjligt analytiskt perspektiv är att se översättarstil i relation till målspråkets textuella mönster, utan att se på källtexten (Englund Dimitrova 2013:55).
ut i modellen som intressant att studera är “forms of speech reproduction” (Lambert &
van Gorp [1985] 2006:46). I den här studien ligger fokus på skiljetecken, något som kan synas som ”små” element i texten, men som ju har viktiga funktioner både på diskursnivå i olika slag av texter och som stilmedel i skönlitteratur (jfr presentationen i avsn. 2.2 av källtexterna i det här materialet). Ur det perspektivet är det förvånande att de hittills ägnats en ganska begränsad uppmärksamhet inom översättningsvetenskapen.
Se dock Bystrova-McIntyre (2007) och Rodríguez-Castro (2011), korpusbaserade studier om överanvändning av vissa skiljetecken under inflytande av källtexten, och Hosseini-Maasoum & Mahdiyan (2012), om interpunktion som översättningsproblem för studenter.
3.2 Interpunktion i direkt tal i bulgariska, engelska och svenska
I den här studien är intresset riktat mot förändringar av interpunktionen i direkt tal i måltexten jämfört med källtexten. Det gäller sådana förändringar eller byten som inte är obligatoriska utifrån skillnader mellan källspråk och målspråk, och där alltså översättaren har gjort ett eget val (jämför distinktionen servitude och option, introducerad redan av Vinay & Darbelnet 1958).
Bulgariskan markerar direkt tal typografiskt genom antingen dubbla citattecken eller replikstreck (Moskov 1968:292–307 redogör i detalj för förhållandena i bulgariskan; se även Marinova 1983:96–101, Nicolova 1989:188–191). Direkt tal markerat med replikstreck står på nytt stycke, medan direkt tal med citattecken kan stå inne i relationen, den berättande texten. Nicolova nämner (ibid:190) att vissa författare numera inte markerar direkt tal typografiskt, och ger ett exempel just från Jordan Radičkov.
Svenskan markerar direkt tal på i stort sett samma sätt som bulgariskan (jfr Svenska skrivregler 2000: 34–35). Direkt tal utan typografisk markering förekommer också i svensk skönlitteratur; ett relativt tidigt exempel är Birgitta Stenbergs roman Chans, som kom 1961.
För brittisk engelska gäller att direkt tal i normalfallet markeras med enkla citattecken, s.k. inverted commas ’ (Oxforddictionaries 2014).
Vad gäller användningen av de stora skiljetecknen, punkt, frågetecken och utropstecken, i direkt tal, skiljer de sig inte påtagligt mellan de tre språken. Arbeten om interpunktion är eniga om att användningen av punkt markerar ett påstående, en avslutad tanke, men ibland också en uppmaning, och att det emotionella inslaget är obefintligt eller svagt (Moskov 1968:247–248; Nicolova 1989:47). Användningen av utropstecken däremot karakteriseras av ”emotionell ton” (емоционален тон; Moskov 1968:251), det används i ”emotionellt färgade utropssatser” (възклицателни, емоционално обагрени изречения; Nicolova 1989: 57). För svenskan anger Svenska skrivregler (2000:166): ”Valet kan ibland stå mellan utropstecken och punkt. Med
utropstecken kan man göra en framställning lite mer dramatisk och temperamentsfull.”
För engelskan nämner McArthur (1992:394) att utropstecknet “indicates various emotions conveyed in the substance of the statement”.
Särskild uppmärksamhet kommer här att ägnas Kalčevs användning av tre punkter vid återgivning av direkt tal. Nicolova (1989: 60–68) menar att tre punkter (bulg.
многоточие) kan ha fyra olika funktioner, varav den i Kalčevs text främst är многозначително многоточие, dvs tre punkter som uttrycker någon form av mångtydighet; dock inte nödvändigtvis i själva den uttryckta frasen, utan snarare i hela den beskrivna situationen. Dessutom finns det också element av den första funktion som Nicolova (ibid:60 ff.) tillskriver användningen av tre punkter, nämligen oavslutadhet och att bara en del av situationen beskrivs. För användningen i svenska av tre punkter säger Svenska skrivregler (2000: 142):
Tre punkter kan markera paus eller avbrott i vissa texttyper, när man överlåter åt läsaren att tänka ut fortsättningen. Detta stildrag bör användas med stor försiktighet, och de tre punkterna får inte placeras ut som ett resultat av att man inte orkar tänka färdigt en tanke.
I Kalčevs text används skiljetecknet tre punkter ofta tillsammans med utropstecken.
För svenskan rekommenderar Svenska skrivregler (2000:167) att man är sparsam med sådan användning.
4. Analyser
4.1 Forskningsfrågor
Analyserna inriktas på att besvara frågorna:
1. I vilken omfattning används samma typografiska markering av direkt tal i källtext och måltext?
2. I vilken omfattning används samma stora skiljetecken i källtext och måltext i direkt tal?
4.2 Analysenhet och material
Analysenheten i studien kan definieras som textsegment bestående av direkt tal som, utan avbrott för berättande text, återger en persons (eller flera personers tillsammans) ord (eller tankar). I ett sådant textsegment kan också ingå en eller flera anföringssatser, men dessa analyseras inte här. En analysenhet kan bestå av en eller flera grafiska meningar. I kategorin direkt tal kan också ingå (återgivningar av) icke-
språkliga yttranden, t.ex. djurs läten, vilket innebär att både person/personer och ord/tankar i definitionen måste ges en vidare innebörd.
Analysen inriktas på förhållandet mellan den typografiska markeringen, eller frånvaron av sådan, i källtexten respektive måltexten, dels på hur källtextens stora skiljetecken återges i måltexten, se frågorna i 4.1. Med stora skiljetecken avses de som avslutar en fullständig mening, dvs i första hand punkt, tre punkter (när de följs av en ny grafisk mening), frågetecken och utropstecken. I Kalčevs text förekommer i många av analysenheterna en kombination av två stora skiljetecken efter avslutad mening, t.ex. utropstecken och tre punkter, eller frågetecken och tre punkter.
Valet av texter för analys har delvis betingats av den tidigare analysen av översättarstil på grundval av måltexter översatta av Ulla Roseen och Arne Hult (se Englund Dimitrova 2013). Samma texter ingår nu, med tillägg av ytterligare två, en av vardera översättaren. De två novellerna översatta av Roseen innehåller totalt 67 analysenheter. Hult har översatt två noveller av Radičkov; Januari har analyserats i sin helhet (9 analysenheter); i Lädermelonen ingår de 58 första textsegmenten med direkt tal i analysen, för att det totala antalet analysenheter skulle bli detsamma för de båda översättarna. När det gäller texten av Kalčev och dess måltexter har omfattningen av Gyllins måltext, som är den kortaste, fått fälla utslaget. Här har motsvarande del av källtexten och av de båda andra måltexterna analyserats; var och en innehåller 21 analysenheter.
I analysen ingår därmed följande textmaterial:
Radičkov: Januari, i översättning av Arne Hult, hela texten, 9 analysenheter.
Källtexten hämtad från Radičkov 1984:33–40; måltexten från Hult 1977:121–127.
Radičkov: Lädermelonen, i översättning av Arne Hult, 58 analysenheter. Källtexten hämtad från Radičkov u.å., sidnr saknas, måltexten från Hult 1977:129–163 (analysen omfattar sidorna 129-145).
Radičkov: Tenetsen, i översättning av Ulla Roseen, hela texten, 37 analysenheter.
Källtexten hämtad från Radičkov 1984:100–107, måltexten från Radičkov 1976:144–
153.
Radičkov: Spärrballongen, i översättning av Ulla Roseen, hela texten, 30 analysenheter. Källtexten hämtad från Radičkov 1968:132–155, måltexten från Radičkov 1976: 115–143.
Kalčev: At life's source, i översättning till engelska av Peter Tempest, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1969:396–401, måltexten från Kalčev 1966:139–143.
Kalčev: Vid livets källa, i översättning till svenska av Roger Gyllin, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1969:396–401, måltexten från Kalčev 1971:29–31.
Kalčev: Vid livets källa, översättning till svenska från Tempests engelska översättning av Marianne Gerland-Ekeroth, utdrag, 21 analysenheter. Källtexten hämtad från Kalčev 1966:139–143, måltexten från Kalčev 1978:174–179.
I exemplen görs hänvisning till källtexten på vanligt sätt med författarnamn, år och sida. Vid hänvisning till måltext ges i stället översättarens namn och sida.
Metodologiskt är studien en fallstudie; de sifferuppgifter som ges är enbart deskriptiv statistik och ges för att de olika texterna ska kunna jämföras.
4.3. Typografisk markering av direkt tal i källtexterna och måltexterna Den första delen av analysen gäller i vilken mån måltexterna använder samma typografiska markering av direkt tal som källtexten. I analysen ingår därmed naturligtvis också de fall då direkt tal inte har någon typografisk markering alls, jfr avsnitt 2.2 ovan. I de fall då källtexten markerar direkt tal på ett sätt som inte är möjligt i direkt tal enligt målspråkets ortografiska normer, ser jag byte till en markering enligt målspråksnormerna som obligatoriskt byte, och det klassificeras därmed som identitet, jämför ovan avsnitt 3.2. Detta är fallet i Tempests översättning till engelska, där bulgariskans replikstreck genomgående har ersatts av enkelt citattecken (’), och vidare också i Gerland-Ekeroths översättning till svenska, där engelskans enkla citattecken genomgående ersatts med dubbelt citattecken (”).
Enheter (=N)
Identisk markering i MT
Ej identisk markering i MT
Радичков, Януари;
Januari, Hult 9 9 (100%) 0 (0%)
Радичков, Коженият пъпеш; Lädermelonen,
Hult 58 52 (89.7%) 6 (10.3%)
Радичков, Тенец;
Tenetsen, Roseen 37 6 (16.2%) 31 (83.8%)
Радичков,
Привързаният балон;
Spärrballongen, Roseen 30 19 (63.3%) 11 (36.7%)
Калчев, Извора; At
life's, Tempest 21 21 (100%) 0
Калчев, Извора; Vid
livets, Gyllin 21 21 (100%) 0
Калчев, Извора; Vid
livets, Gerland-‐Ekeroth 21 21 (100%) 0
Summa 197 149 (75.6%) 48 (24.4%)
Tabell 1. Typografisk markering av direkt tal i käll- och måltexter: identitet och icke-identitet.
Av tabell 1 framgår att majoriteten av analysenheterna uppvisar en identisk typografisk markering i käll- och måltext, dvs översättarna har behållit oförändrad den typografiska markering av direkt tal som finns i källtexten (med den reservation om anpassning till målspråkets ortografi som nämndes i föregående stycke).
Några exempel illustrerar detta. Exempel 1–4 visar markering av direkt tal i Kaltjevs text och översättarnas återgivning.
(1) Сестра ми стоеше до прозореца и плачеше. Отидох, хванах я за ръка и я дръпнах:
– Да си вървим… Чуваш ли?
Тя стоеше като закована.
–Чуваш ли? (Kalčev 1969:130)
(2) My sister was standing at the window, crying. I went, seized her hand and pulled her:
’Let’s go… Do you hear?’
She stood as if rooted to the spot.
’Do you hear?’ (Tempest s. 141)
(3) Min syster stod intill fönstret och grät. Jag gick fram till henne, tog henne i handen och drog henne med mig.
–Låt oss gå!… Hör du?
Hon stod som fastnaglad4. (Gyllin s. 30)
(4) Min syster stod vid fönstret och grät. Jag gick dit, tog henne i handen och drog i henne:
”Kom, så går vi… Hör du inte?”
Hon stod som fastnaglad.
”Hörde du inte?” (Gerland-Ekeroth s. 176)
För Radičkovs texter visar tabell 1 en större variation i återgivningen. Exempel 5-6 visar identisk typografisk markering i käll- och måltext, med replikstreck:
(5) Все повече и повече почнаха да се надигнат възгласи:
−По никой начин няма да го оставиме!
−Наопаки ще се обърнем, но няма да го оставиме! (Radičkov 1984:138) (6) Allt högre hördes ropen:
–På inga villkor skall vi låta den slinka oss ur händerna!
4 I måltexten är nästa replik utelämnad.
–Om vi så skall ställa oss på huvudet så skall den inte få slippa undan! (Roseen s.
122)
I exempel 7 förekommer direkt tal såväl utan som med typografisk markering, och översättaren Hult följer i exempel 8 källtextens mönster i båda fallen:
(7) Тогава влезе майка ми и каза, че онуй сигурно е някое куче, избягало от ИСУЛ, както беше през миналия месец, а може да е и същото онова куче, сурото, с дългата козина, дето се появи миналия месец пред
психоневрологичния диспансер и после прекара до вечерта на тролейбусната спирка. Какво куче?, попита русият. Куче като овца!, каза майка ми.
Мургавият с монголските очи се изправи и каза с внезапна живост на светлоокия:
–Това е било неговото куче! (Radičkov u.å., sidnr saknas)
(8) Samtidigt kom min mor in och sade att ”det där” säkert var någon hund, som hade rymt från ILF, så som det var i förra månaden, och kanske det också var samma hund, en butter långhårig en, som förra månaden hade visat sig utanför den psykoneurologiska kliniken, och sedan hade stannat ända till kvällen på
busshållplatsen. Vilken hund? frågade den ljuse. En hund som ett får! sade min mor. Den mörke med mongolögonen rätade på sig och sade med plötslig iver till den ljusögde:
–Det måste varit hans hund! (Hult s. 134–135)
Tabell 1 visar att samtliga fall av icke-identitet kommer från översättningarna av Radičkovs texter, och att de framför allt är vanliga i Roseens måltexter. I exempel 9 ingår det direkta talet i relationens text, utan typografisk markering i källtexten. Här har översättaren Roseen markerat med citattecken, se exempel 10:
(9) Според него, въжетата също били от най-чиста коприна и също тъй нямали скъсване – лъв да вържеш с такова въже, пак не може да се скъса. Кой ще ти връзва лъвове, казаха другите мъже, ще връзваме добитъка с тях, ще возим сено и снопи. (Radičkov 1969:135).
(10) Enligt honom var även linorna av renaste silke och höll för vad som helst – man kunde binda ett lejon med en sådan lina och den skulle ändå inte slitas av. ”Äsch, lejon”, sade de andra männen, ”vem skulle du få till att binda ett lejon! Men boskapen kan man tjudra med dem, och hissa upp höbalar och sädeskärvar…”
(Roseen s. 119)
I exempel 11-12 består förändringen i stället i att källtextens markering med replikstreck har bytts ut mot citattecken i måltexten:
(11) –Дръжте го! Дръжте го! – завикаха от всички страни и се юрнаха подир сянката му. (Radičkov 1969:139)
(12) ”Hejda den! Hejda den!” ropade alla i munnen på varandra och började jaga ballongens bortflyende skugga. (Roseen s. 123)
Detta kan jämföras med exempel 5-6 ovan, hämtat från samma källtext och måltext, där måltexten i stället återger källtextens replikstreck oförändrade. Någon uppenbar förklaring till denna inkonsekvens är svår att se.
Utmärkande för författaren Radičkov är som nämnts i avsnitt 2.2 hans stora variation i hantering av direkt tal, inklusive dess typografiska markering, och att det direkta talet ofta ingår i relationen utan någon särskild typografisk markering. Detta förekommer inte i novellen Januari men är ganska vanligt i övriga tre noveller i materialet. Tabell 2 visar hur översättarna Hult och Roseen förhåller sig till detta specifika drag.
Direkt tal utan
typografisk markering i källtexten, antal fall
Måltexten saknar typografisk markering,
antal fall
Måltexten har tillagd typografisk markering,
antal fall Радичков, Януари;
Januari, Hult
0 0 0
Радичков, Коженият пъпеш; Lädermelonen, Hult
48 42 (87.5%) 6 (12.5%)
Радичков, Тенец;
Tenetsen, Roseen
37 7 (18.9%) 30 (81.1%)
Радичков,
Привързаният балон;
Spärrballongen, Roseen
7 4 (57.1%) 3 (42.9%)
Summa 92 53 (57.6%) 39 (42.4%)
Tabell 2. Direkt tal utan typografisk markering i Radičkovs källtexter och i de svenska måltexterna.
Tabell 2 visar att Hult oftast behåller direkt tal utan typografisk markering (42 av 48 fall, 87.5%). Se exempel 7–8 ovan. Roseen däremot behåller direkt tal utan typografisk markering i bara 11 av 44 fall, 25%. Tabellen visar också att tillagd typografisk markering är särskilt frekvent i översättningen av Тенец/Tenetsen. Exempel 13–14 visar hur olika källtextens och måltextens skriftbilder därigenom ter sig:
(13) Мъжът й мълчеше. Тя излезе от разбоя, разкърши се и го прокле: Господ да го убие тоя разбой, схванах се цялата! Слушай, жено, извика мъжът внезапно. Слушай, жено… Той не можа да продължи повече и седна на стола, като известно време само похълцваше. (Radičkov 1984:104)
(14) Hennes man teg. Hon steg upp från vävstolen, sträckte på sig så det knakade och klagade: ”Den där olycksaliga vävstolen! Den har gjort mig stel och rådbråkad i
hela kroppen!” ”Du, lyssna på mig nu”, ropade mannen med plötslig häftighet.
”Lyssna på mig…” Han förmådde inte fortsätta utan sjönk ner vid bordet. En lång stund satt han där och det enda som hördes var hans snörvlande snyftningar.
(Roseen s. 149)
I Тенец/Tenetsen är det normala mönstret att direkt tal saknar markering i källtexten men får sådan markering genom citattecken i Roseens måltext. De få fall där måltexten inte har citattecken gäller några återgivningar av nötskrikors läten och några fall av direkt tal inbäddat i annat direkt tal. För Hult är i stället det vanliga att följa källtextens mönster. De fall där detta inte sker, är några återgivningar av tupps galande.
Hos både Hult och Roseen förekommer också några fall där direkt tal utan typografisk markering i källtexten återges som indirekt tal, se exempel 15–18:
(15) То и на воденицата ходеше, на воденицата винаги имаше навалица, народът неслучайно казва: навалица като на воденица!, та из тая навалица много често се чуваха смехове. (Radičkov u.å., sidnr saknas)
(16) Den gick också till vattenkvarnen, där det alltid var fullt med folk – det heter inte för inte att det är fullt som i kvarnen – och i trängseln hördes mycket ofta skratt. (Hult s. 137)
(17) Селският учител обясни, че балонът е а е р о с т а т и че ако отдолу има кош, с него ще може да се лети. С нещо подобно, каза той, само че по-друго по форма, някой си граф Цепелин е летял и пр. (Тия работи се изучавали в часовете по физика.) (Radičkov 1969:136)
(18) Byskolläraren förklarade att ballongen var en aerostat och om det hade funnits en korg under den hade man kunnat flyga med den. Han omtalade vidare att det var med något liknande, om än något annorlunda till formen, som en viss greve Zeppelin hade flugit och… (det var sådant som ingick i fysikundervisningen).
(Roseen s. 120)
Exempel 17 visar hur Radičkov skickligt varierar återgivningen av byskollärarens lilla föreläsning för sina medbybor. Den första meningen är på bulgariska exempel på indirekt tal, vilket visas framför allt genom sägeverbet обясни, ’förklarade’, och genom upprepningen av konjunktionen че, ’att’. Enligt bulgarisk grammatik är verbformerna i det återgivna yttrandet i presens och i futurum, samma former som om det hade varit direkt tal. I den andra meningen övergår författaren till direkt tal med en insprängd anföringssats; det direkta talet saknar typografisk markering. Den tredje meningen i källtexten, inom parentes, återger i återgivandets modus преизказно наклонение en upplysning om källan till kunskapen om olika luftfarkoster som byskolläraren ger för att förstärka trovärdigheten i det han säger: han undervisar ju i bland annat fysik. Hela detta komplex av tre meningar, med tre delvis olika former av talåtergivning, återges på svenska som indirekt tal, se exempel 18. Den narratologiska och språkliga variationen i den bulgariska källtexten blir därmed mer utslätad i den svenska måltexten.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att när det gäller typografisk markering av direkt tal följer översättarna Hult, Gyllin, Tempest och Gerland-Ekeroth källtexten5 i mycket hög grad (i två fall med anpassning till målspråkets ortografi), medan Roseen i ganska hög grad frångår källtexten.
Skillnaderna mellan Radičkovs båda översättare i detta avseende är kvantitativt mycket tydlig. Hult följer källtexterna nära och har identisk markering i 61 av 67 analysenheter, dvs 91.0%. För de 67 analysenheterna från Roseens måltexter före- ligger identitet i bara 25 fall, dvs 37.3%.
4.4. Stora skiljetecken i direkt tal i källtexterna och måltexterna
De stora skiljetecknen som används i direkt tal i källtexten bibehålls i flertalet fall i måltexterna, och det gäller framför allt i Radičkovs texter. För Hults båda översättningar är det sålunda identitet för stora skiljetecken i 62 av 67 analysenheter, dvs 92.5%, och i Roseens båda texter är det identitet för stora skiljetecken i 58 av 67 analysenheter, dvs 86.6%. I detta avseende, och sett ur ett rent kvantitativt perspektiv, finns det alltså ingen tydlig skillnad mellan de båda översättarnas förhållningssätt, båda har ett nära förhållningssätt till källtexten. När det gäller Kalčevs text behåller måltexterna det stora skiljetecknet i lägre utsträckning. I Tempests översättning till engelska beror skillnaderna mellan källtext och måltext främst på att han ändrar på vissa av meningsuppdelningarna, antingen genom att slå ihop flera meningar eller genom att dela upp en mening i flera. Däremot behåller han med bara ett undantag användningen av tre punkter i kombination med annat större skiljetecken, det för Kalčev utmärkande stilmedlet. Detta innebär ju att båda översättarna till svenska har haft detta drag att ta ställning till i sitt översättningsarbete. De förändringar som görs av Gyllin och Gerland-Ekeroth berör de tre skiljetecknen punkt, tre punkter och utropstecken.
Jag antar här att en förändring som innebär att måltexten har utropstecken och/eller tre punkter (tillsammans eller var för sig) i stället för källtextens punkt, ökar replikens emotionella eller expressiva karaktär, medan en förändring som innebär punkt i måltexten i stället för källtextens utropstecken och/eller tre punkter gör repliken mindre emotionell, mer neutral. Att byta källtextens utropstecken och/eller tre punkter mot punkt i måltexten kan därmed anses tona ner replikens styrka, medan tillägg av utropstecken och/eller tre punkter kan antas ha motsatt effekt.
En analys ur detta perspektiv visar ingen tydlig tendens för Tempests engelska måltext, men i detta fall rör det sig om totalt bara två fall (övriga är identiska med källtexten). Förändringarna i Hults, Gyllins och Gerland-Ekeroths måltexter går övervägande i en riktning som tonar ner expressiviteten. I Roseens båda måltexter är tendensen tydligt den motsatta, mot ökad expressivitet.
5 I Gerland-Ekeroths fall avses med källtext här naturligtvis Tempests engelska översättning.
Nedtonad interpunktion visas i exempel 19-20, där Hult har återgivit originalets tre punkter med punkt, och i exempel 21-22, där Roseen stryker källtextens utropstecken:
(19) Тогава Иван Гамаша каза:
–Точно така е станало и с Иван Гелов, че и с другите двама, които отидоха да търсят Иван Гелов… (Radičkov 1984:39)
(20) Då sade Ivan Kraga:
–Precis så här gick det också med Ivan Gelov och med de två, som for för att söka efter Ivan Gelov. (Hult s. 126)
(21) Вярно е, че съм малко щур!, си признал селянинът наум. (Radičkov 1984:106)
(22) ”Det är nog sant att jag är lite galen”, erkände han för sig själv. (Roseen s. 151–
152)
Exempel 23-26 visar hur Kalčevöversättarna arbetar. Tempest har i exempel 24 följt källtexten nära, interpunktionen i måltexten skiljer sig från källtexten bara i ett avseende, genom att ett fall av tre punkter är struket, en nedtoning. Med tanke på att Tempest i övrigt följer källtextens interpunktion så nära, ligger det nära till hands att anta att det här rör sig om ett rent förbiseende. De båda svenska översättarna har tonat ned interpunktionen, men i olika grad. Gyllin har i exempel 25 strukit ett fall av tre punkter, men i övrigt behållit interpunktionen från källtexten. Gerland-Ekeroth har i exempel 26 strukit samtliga fall av tre punkter i källtexten:
(23) –То сватчето не е виждало таквоз нещо – обади се сватът Стефан, наведен над столчето, дето режеше тютюна. –А, покажи му го де!...Хе-xе!...Двенки са!...Хе-xе-xе!... (Kalčev 1969:130)
(24) ’The boy hasn’t seen anything like this’, said Stefan, bending over the stool where he was cutting tobacco. ’Go on, show him!...He, he! There are two of them!...He, he, he!...’ (Tempest s. 139)
(25) –Pojken har aldrig sett något sådant, yttrade sig svärfadern Stefan, där han satt böjd över pallen och skar sin tobak. Visa honom det då!...He-he!...Två stycken är dom!...He-he-he! (Gyllin s. 30)
(26) ”Pojken har aldrig sett någonting sådant här”, sa farbror Stefan och böjde sig över pallen där han skar sin tobak. ”Så ta och visa honom då! Hä hä! Det är två stycken! Hä hä hä!” (Gerland-Ekeroth s. 175)
Exempel 27–28 visar hur Roseen ökar expressiviteten. Det direkta talet består i källtexten av en mening, avslutad av punkt, vilken delas upp i två meningar i måltexten och där den andra meningen följs av utropstecken:
(27) Не си добре, каза жената, ами вземи да легнеш, сега ще ти туря топла тухла на краката. (Radičkov 1984:104)
(28) ”Du mår inte bra”, sade hustrun. ”Gå och lägg dig så skall jag stoppa en varm tegelsten under dina fötter!” (Roseen s. 150)
Se även exempel 9-10 ovan, där det direkta talet i källtexten består av en mening, som följs av punkt, medan måltexten har delat upp meningen i två, där den ena följs av utropstecken, den andra av tre punkter.
4.5. Förhållandet mellan Gyllins och Gerland-Ekeroths översättningar Eftersom Gyllins och Gerland-Ekeroths översättningar är gjorda från olika källtexter, är det inte någon större mening att göra en systematisk jämförelse mellan dem. Men en fråga som inställer sig är i vilken mån Gerland-Ekeroth har varit medveten om och i sina val påverkats av den översättning av Roger Gyllin som publicerats några år före hennes egen. Analysen av användning av skiljetecken i direkt tal ger inga hållpunkter för en sådan slutsats. Utifrån den kan man snarare hävda att hon hållit sig nära den engelska måltext som för hennes översättningsarbete fungerat som källtext; dock med den reservationen att hon anpassat citattekniken och tagit bort flertalet fall av tre punkter.
Det finns dock i det analyserade avsnittet ett lexikalt översättningsval, som gör det troligt att Gerland-Ekeroth faktiskt känt till Gyllins översättning och åtminstone i någon mån konsulterat den i sitt eget översättningsarbete. Det gäller översättningen av den del av texten, som i den bulgariska källtexten lyder:
(29) – Ха, ей го и сватчето! … Добре дошло, сватче! Седни де! Добре ни дошло!… Откога не си идвало!...
– Не, сватя – рекох аз, – дошел съм да доведа кака и си отивам!
– Че седни де, седни за малко, барем да си стоплиш ръцете.
– Много бързам, свато. (Kalčev 1969:397)
Texten innehåller tre ord, сватче, сватя och свато som har den gemensamma roten сват, med betydelsen 'släkting till ingift familjemedlem' eller 'ingift släkting till egen familjemedlem'. I texten här står den i diminutiv, сватче, för att beteckna den unge pojken/berättaren (i relation till systerns svärföräldrar), i femininum, сватя, för att beteckna svärmodern till berättarens syster, och i maskulinum (och i vokativ), свато, för att beteckna svärfadern till berättarens syster.
Den engelska måltexten av detta stycke lyder:
(30) ’Ha, here comes the boy, too!… Welcome, lad! Come and sit down! Welcome to our house!… It’s a long time since you were here last!...’
’No, sir,’ I said, ’I came to bring my sister and I’m going!’
’Now sit down, just for a little while, to warm your hands.’
’I’m in a great hurry, sir.’ (Tempest s. 139)
Den engelske översättaren har uppenbarligen uppfattat det feminina сватя som en (alternativ) maskulinform, och därför översatt både сватя och свато med sir. Exempel 31 och 32 visar de båda svenska måltexterna:
(31) –Se, där kommer pojken också! … Välkommen pojke! Kom och sätt dig!
Välkommen till oss!... Det var länge sedan du var här!...
–Nej, tant, svarade jag, jag har kommit hit med min syster och skall gå igen.
–Men sitt ner, sitt en liten stund så att du åtminstone värmer händerna.
–Jag har mycket bråttom, farbror. (Gyllin s. 29-30)
(32) ”Ha, här kommer pojken också! Välkommen, pojk! Kom fram och sätt dig!
Välkommen till vårt hus! Det var länge sedan du var här sist!”
”Nej tack, tant”, sa jag, ”Jag6 kom bara för att följa med min syster hit, och nu måste jag gå!”
”Sätt dig en liten stund bara och värm händerna.”
”Jag har väldigt bråttom, farbror.” (Gerland-Ekeroth s. 174)
Gyllin har alltså valt tant respektive farbror, och Gerland-Ekeroth har följt dessa lexikala val. Det troliga är att hon i något skede tittat på den tidigare översättningen till svenska, noterat diskrepansen mellan Tempests och Gyllins versioner och bestämt sig för att följa Gyllins val, möjligen efter konsultation med någon bulgariskkunnig.
5. Diskussion och slutsatser
I en tidigare studie (Englund Dimitrova 2013) fann jag vid en analys av två av novellerna i materialet här tydliga individuella skillnader i lexikalt val mellan översättarna Roseen och Hult. Liknande skillnader har bekräftats vid analysen av interpunktion, baserat på både de två novellerna från föregående studie och ytterligare två. Hults översättarstil karakteriseras av närhet till källtexten, både när det gäller lexikala val och interpunktion. Roseens måltexter utmärks av större frihet i båda dessa avseenden, också när det gäller källtextens författarspecifika stilistiska drag. I Tourys (1995) termer kan man alltså säga att Hults texter utmärks av adekvans (eng.
adequacy) och Roseens ligger närmare motpolen acceptans (eng. acceptability).
När det gäller hanteringen av interpunktion, har jag funnit konsekventa mönster också i de val som övriga översättare i den här studien gör. Tempest ligger närmare den initiala normen adekvans, Gyllin och Gerland-Ekeroth i stället närmare den initiala normen acceptans. Det är dock nödvändigt att påpeka dels att materialet från dessa tre översättare är betydligt mindre (21 analysenheter jämfört med 67 för Radičkovöversättarna), dels att för Kalčevöversättarna har bara interpunktion studerats. Evidensen för individuell översättarstil är alltså betydligt svagare här.
6 Måltexten skriver pronominet med versal, Jag, trots att meningen inte är avslutad.
Två av översättarna, Tempest och Hult, ligger alltså närmare adekvans i sin initiala norm, de övriga, Gyllin, Roseen och Gerland-Ekeroth ligger närmare acceptans, om än i olika grad. Individuell översättarstil beror på den individuella översättarens val i översättningsprocessen, men den konstitueras i första hand inom de gällande översättningsnormerna. En del av valen beror i sin tur på hur andra aktörer i översättnings- och utgivningsprocessen förhåller sig, till källtexten, till måltexten, till översättaren, och till sin marknad och sina läsare. Jag vill här knyta tillbaka resonemanget till förlagen och deras roll. Det är kanske ingen slump att just de tre översättare som ligger närmare acceptans publiceras av etablerade aktörer med god kännedom om det gångbara på marknaden och erfarenhet av granskning av texter inkl.
översättningar. Det var t.o.m. så att 1976, när volymen Middagshetta kom, var översättaren Ulla Roseen anställd vid Rabén & Sjögren som förlagsredaktör (Gyllin 1998:229), en anställning som hon fått tack vare sin första översättning. Hon var alltså väl bekant med förlagets normer både ur ett översättarperspektiv och ett förlags- och redaktörsperspektiv. Att interpunktion kan vara just en sådan aspekt som en förlagsredaktör har synpunkter på bekräftas av Gyllin (2014a), som nämner att den enda synpunkt han fick av förlaget Forum på sitt manus till översättningen av Dončevs Време разделно (sv. Elindenjadalen) (Dončev 1978) gällde hans alltför frikostiga kommatering.
Jag vill inte vare sig hävda eller ens anta att förlagen har framfört konkreta synpunkter till översättarna på interpunktionen i just de här översättningarna. Det kan ju lika gärna vara så att översättarna, utifrån sin språkkänsla och tolkning av källtexten, valt att göra förändringar i interpunktionen, möjligen (i fallen Roseen och Gerland-Ekeroth) styrkta i det beslutet av tidigare erfarenheter i kontakter med förläggare.
Effekterna på texterna av förändrad interpunktion är i olika grad genomgripande.
Att införa markering av direkt tal på det sätt som Roseen gjort i stor utsträckning i översättningarna av Radičkovs texter innebär att måltexten tydliggör vad för slags tal eller ”röst” som finns i texten och därmed gör en tydlig skillnad mellan det som författaren hävdar med sin författarröst, och det som han lägger i munnen på sina skildrade personer. Kontrasterna mellan de olika rösterna i texten blir starkare och tydligare än vad de är i källtexten. Originalets kör av röster som delvis flätas in i varandra blir i översättningen mer som enstaka korta soloframträdanden. Naturligtvis innebär detta att intrycket av texten förändras, men utan särskilda läsarstudier är det knappast möjligt att avgöra exakt vad förändringen består i.
Jag har tidigare noterat (Englund Dimitrova 2013:70) att en annan förändring i Roseens översättning av Radičkov är att talspråkliga och dialektala element i direkt tal återges med skriftspråksformer på svenska. I den bulgariska källtexten hjälper dessa element läsaren att uppfatta vad som är direkt tal. Att de tas bort i måltexten gör att
tillägget av typografisk markering av det direkta talet också kan ses som en kompensationsstrategi från översättarens sida.
När det gäller Kalčevs text, tonar framför allt Gerland-Ekeroth, men även Gyllin, ner interpunktionen i måltexten. Detta sker i enlighet med rekommendationer i svensk rättskrivning, och kan antas ha en positiv effekt på läsarna, eftersom ett överdrivet användande av tre punkter troligen skulle irritera. Det är viktigt att komma ihåg att detta stildrag hos Kalčev är genomgående i hela romanen. Ett stildrag som kan ha en positiv effekt när det ses inom ett begränsat textavsnitt, som i det utdrag som översatts av Gyllin, kan när det får en genomgående karaktär upplevas helt annorlunda av läsaren.
Man kan fundera över varför inte Roger Gyllin, som redan hade översatt ett utdrag ur Kalčevs roman, fick i uppdrag av förlaget Forum att göra en fullständig översättning av hela romanen. Gyllin (2014b) uppger att han inte fått någon sådan förfrågan från Forum. Förklaringen är troligen kommersiella överväganden, att förlaget ville få ut översättningen så snabbt som möjligt. Genom Ulla Roseens framgång med översättningen av Jordan Radičkovs Bortom Ural (bulg. Неосветените дворове) några år tidigare (Radičkov 1972) fanns i Sverige ett plötsligt intresse för bulgarisk litteratur. Rabén & Sjögren hade så följt upp den succén med novellsamlingen Middagshetta (Radičkov 1976). Året därpå publicerade Stegelands hela tre volymer med översättningar från bulgariska (Elin Pelin 1977, Hult 1977, Stanev 1977). Roger Gyllin står som översättare av en annan bulgarisk roman, Elindenjadalen (bulg. Време разделно) av Anton Dončev, som Forum gav ut 1978. Genom att låta Kalčevs roman bli översatt från den engelska versionen kunde Forum alltså ge ut två bulgariska romaner samma år. Artur Lundkvists positiva inställning till Kalčevs verk, som ju grundades på hans intryck av Tempests engelska måltext, gjorde antagligen beslutet lätt att låta göra en indirekt översättning.
Till slut några ord om valet av studieobjekt. Skiljetecken och förändringar i deras återgivning vid översättning kan naturligtvis vara en följd av andra översättningsval i meningen ifråga, t.ex. vad gäller syntaktisk struktur och/eller lexikala val i måltexten.
Jag vill alltså inte på något sätt hävda att bytet av skiljetecken ska ses som en företeelse isolerad från översättarens arbete med texten i övrigt. Analyser av sådana andra aspekter kan lämpligen komplettera och fördjupa den som jag har presenterat här. Jag hoppas ändå ha visat att även en analys av något så synbarligen ”litet” som användning och återgivning av skiljetecken kan säga något om källtexter, måltexter, deras förhållanden till varandra liksom om måltexters ställning inom sin kultur, och därmed ha sitt berättigande inom översättningsvetenskapen.
Referenser
Baker, Mona. 2000. Towards a Methodology for Investigating the Style of a Literary Translator. Target 12:2 241–266.
Bjelobaba, Sonja. 2014. Översättning i nationens tjänst. J. L. Runeberg och de centralsydslaviska folksångerna. Göteborg: Institutionen för språk och litteraturer.
Bystrova-McIntyre, Tatyana. 2007. Looking at the Overlooked: A Corpora Study of Punctuation Use in Russian and English. Translation and Interpreting Studies 2:1, 137–162.
Dončev 1978: Dontjev, Anton. Elindenjadalen. (Översatt från bulgariska av Roger Gyllin.) Stockholm: Forum.
Elin Pelin. 1977. Storljugaren och andra sagor från Bulgarien. (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) Göteborg: Stegeland.
Englund Dimitrova, Birgitta. 2013. Lexikala val som ett drag i översättarstil. En studie av två bulgariska noveller i svensk översättning. E. Bladh & M. Pettersson Ängsal (red.). Översättning, stil och lingvistiska metoder (=Studia Interdisciplinaria, Linguistica et Litteraria, SILL, 4). Göteborg: Göteborgs universitet, 55–74.
https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/33084, 2014-11-18.
Gullin, Christina. 1998. Översättarens röst. En studie i den skönlitterära översättarens roll med utgångspunkt i översättningar av Else Lundgren och Caj Lundgren. Lund:
Lund University Press.
Gyllin, Roger. 1998. Artur Lundkvist och Bulgarien. R. Gyllin, I. Svanberg, & I.
Söhrman (red.), Bröd och salt. Svenska kulturkontakter med öst. En vänbok till Sven Gustavsson. Uppsala: Uppsala Science Press, 216–234.
www.moderna.uu.se/digitalAssets/27/27810_artur-lundkvist.pdf, 2014-11-18.
__________.2014a. Muntlig personlig kommunikation.
__________.2014b. Epostmeddelande.
Hauge, Kjetil Rå. 1978. Forord. J. Raditsjkov. Sperreballongen og andre historier.
Oslo: Cappelen, 7–8.
Hosseini-Maasoum, Seyed Mohammad & Mahdiyan, Mehdi. 2012. Punctuation in Translation: The Unseen Side of the Coin. Mediterranean Journal of Social Sciences 3–11, 25–32.
Hult, Arne (red.) 1977. Åtta bulgariska berättelser. 1. uppl. Göteborg: Stegeland (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) [Måltexterna Januari och Lädermelonen även på http://perenn.com/januari-och-l-dermelonen-tv-noveller-av-j-raditjkov, 2014-11-18]
Kalčev 1966: Kalchev, Kamen. 1966. At life's source. (Transl. from the Bulgarian by P. Tempest.)
__________.1969: Калчев, Камен. Двама в новия град. При извора на живота. София:
Бьлгарски писател.
__________.1971: Kalchev, Kamen. Vid livets källa. (Översatt från bulgariska av Roger Gyllin.) Bonniers Litterära Magasin 1, 29–31.
__________.1978: Kaltjev, Kamen. Vid livets källa. (Översatt från engelska av Marianne Gerland-Ekeroth.) Stockholm: Forum.
Knigi-news 2014: Камен Калчев се превърна в символ на бездарието. http://knigi- news.com/?in=pod&stat=3265§ion=13&cur=155, 2014-09-22
Lambert, José & van Gorp, Hendrik. [1985] 2006. On describing translations. D.
Delabastita, L. D´hulst & R. Meylaerts (eds). Functional approaches to culture and translation: selected papers by José Lambert. Amsterdam/Philadelphia: Benjamins, 37–47.
Libris. http://libris.kb.se/, 2014-11-02
Lindqvist, Yvonne. 2002. Översättning som social praktik. Toni Morrison och Harlequinserien Passion på svenska. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis.
Marinova 1983: Маринова, Йорданка. Пряката реч в българския книжовен език.
София: Народна просвета.
McArthur, Tom. 1992. (ed.) The Oxford Companion to the English Language. Oxford- New York: Oxford University Press.
Moskov 1968: Москов, Моско. Български правопис. София: Наука и изкуство.
Munday, Jeremy. 2008. Style and Ideology in Translation. Latin American Writing in English. New York-London: Routledge
Nicolova 1989: Ницолова, Руселина. Съвременна българска пунктуация. София:
Народна просвета.
Om förlaget. 2014. Fel! Ogiltig hyperlänkreferens., 2014-10-13.
Om Rabén & Sjögren. 2014. www.rabensjogren.se/om/, 2014-10-13.
Oxford dictionaries. 2014. www.oxforddictionaries.com/words/punctuation-in-direct- speech, 2014-09-24.
Pekkanen, Hilkka. 2010. The Duet between the Author and the Translator: An Analysis of Style through Shifts in Literary Translation. Helsinki: University of Helsinki. https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/19257/theduetb.pdf, 2014- 11-21.
Radičkov 1968: Радичков, Йордан. Вятърът на спокойствието. София: Народна младеж.
__________.1972. Raditjkov, Jordan. Bortom Ural. (Översatt från bulgariska av Ulla Roseen.) Stockholm: Rabén & Sjögren.
__________.1976. Raditjkov, Jordan. Middagshetta. (Översatt från bulgariska av Ulla Roseen.) Stockholm: Rabén & Sjögren [Måltexten Tenetsen även på http://perenn.com/tv-noveller-av-den-bulgariske-f-rfattaren-jordan-raditjkov-1929- 2004, 2014-11-18]
__________. 1984: Радичков, Йордан. Верблюд. Варна: Гeoрги Бакалов.
__________. u.å.: Радичков, Йордан. Коженият пъпеш, sidnr saknas.
http://chitanka.info/text/16550-kozhenijat-pypesh, 2014-10-31.
Rodríguez-Castro, Mónica. 2011. Translationese and punctuation. An empirical study of translated and non-translated international newspaper articles (English and Spanish). Translation and Interpreting Studies 6:1, 40–61.
Roseen, Ulla. 1976. Förord. J. Raditjkov. Middagshetta. Stockholm: Rabén & Sjögren, 7–8.
Stanev, Emilijan. 1977. Persikotjuven och andra berättelser. (Översatt från bulgariska av Arne Hult.) Göteborg: Stegeland.
Svenska skrivregler. 2000. Utgivna av Svenska språknämnden. Stockholm: Liber.
Toury, Gideon. 1995. Descriptive Translation Studies and Beyond.
Amsterdam/Philadelphia: Benjamins.
Vinay, Jean-Paul & Darbelnet, Jean. 1958. Stylistique comparée du français et de l’anglais. Montréal, Québec: Beauchemin.
Winters, Marion. 2007. F. Scott Fitzgerald’s Die Schönen und Verdammten: A Corpus-based Study of Speech-Act Report Verbs as a Feature of Translators’ Style.
Meta 52:3, 412–425. www.erudit.org/revue/meta/2007/v52/n3/016728ar.pdf, 2014- 11-18.
