Mänskliga rättigheter i Östtimor 2007 ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Den 20 maj 2002 blev Östtimor en självständig, demokritisk republik. Landets författning ger ett omfattande skydd för de mänskliga rättigheterna och Östtimor har tillträtt samtliga centrala konventioner om de mänskliga rättigheterna samt flera av tilläggsprotokollen.
Efter folkomröstningen om självständighet 1999, då Indonesien lämnade landet, lämnade ett antal successiva FN-missioner gradvis över ansvaret för styret av landet till den östtimorianska regeringen. Sedan de omfattande oroligheterna i Östtimor våren 2006 finns FN återigen på plats i landet genom United Nations Integrated Mission in Timor-Leste (UNMIT), med ansvar för bland annat landets polisverksamhet, genom drygt 1500 FN- poliser, och stöd till rättssektorn. Därutöver finns drygt 1000 internationella säkerhetsstyrkor på plats.
Under våren 2007 röstade Östtimors befolkning i demokratiska val fram såväl en ny president som en ny regering. Valen var enligt FN:s valobservatörer fria och rättvisa med få inslag av hot och våldsamheter. Efter ett par månader av förhandlingar åtföljda av våldsamma demonstrationer fick landet i augusti 2007 en ny koalitionsregering ledd av Xanana Gusmão. Både premiärministern och den nye presidenten José Ramos Horta har lovat att prioritera stärkandet av de mänskliga rättigheterna och demokratin i Östtimor.
Emellertid finns grundorsakerna till oroligheterna 2006 kvar. Det finns fortfarande en betydande brist på förtroende mellan de styrande och folket.
Den politiska eliten anses sakna ansvarskänsla och befolkningens inställning till staten präglas ofta av en känsla av utanförskap. Större delen av befolkningen och en stor del av den politiska eliten saknar kunskaper om hur oliktänkande hanteras i ett demokratiskt samhälle. Därutöver finns en mycket stor fattigdom och arbetslöshet i landet.
Östtimor är i stor utsträckning beroende av internationellt stöd för att kunna bygga upp en nationell kapacitet inom alla sektorer som kräver utbildad
Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor.
Utrikesdepartementet
personal. Det östtimorianska rättsväsendet är mycket svagt, överbelastat och otillgängligt, inte minst på landsbygden. Efter oroligheterna 2006 finns ett mycket stort antal utestående fall, och Östtimor kommer under lång tid framöver vara beroende av internationell personal och finansiering för att kunna hantera dessa.
Under 2007 har juridiska processer inletts mot de politiker, poliser och inhemsk militär som misstänks ha haft en roll i oroligheterna 2006. Samtidigt har utredningarna kring de grova brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks i samband med Östtimors självständighet 1999 återupptagits. Den fristående sannings- och försoningskommission (CAVR) som har undersökt kränkningar mot mänskliga rättigheter 1974-1999 gav 2005 en rad
rekommendationer till Östtimors regering. Dessa har ännu inte diskuterats i parlamentet. Den tidigare regeringen gav istället sitt stöd till en tillsammans med Indonesien upprättad vänskaps- och sanningskommission vars mandat har kritiserats av det internationella samfundet.
Det finns även stora brister i respekten för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Tillgången till utbildning har förbättrats under de senaste åren, och cirka 75 procent av alla barn i grundskoleåldern går idag i skolan, men kvalificerade lärare och undervisningsfaciliteter saknas.
Arbetslösheten beräknas ligga kring 50 procent och en stor del av arbetsstyrkan utför oavlönat arbete inom jordbrukssektorn.
Hälsosektorn är beroende av internationellt bistånd och saknar såväl personal som finansiella resurser. Födelsetalen är mycket höga och en majoritet av födslarna sker utan övervakning av utbildad medicinsk personal. Dödsfall orsakade av malaria, infektioner och diarré är mycket vanliga. FN:s utvecklingsprogram (UNDP) placerar Östtimor på plats 150 av totalt 177 länder i sitt index över mänsklig utveckling (HDI). Fattigdomen är utbredd, många människor har svårt att finna mat för dagen och medellivslängden är låg.
Allvarliga och omfattande kränkningar förekommer av kvinnors rättigheter.
Sexuella övergrepp och våld i hemmet är mycket vanligt förekommande och myndigheterna har svårt att hantera de fall som kommer till deras kännedom.
FN, regeringen och kvinnoorganisationer har på senare år försökt understryka frågans betydelse och tjänstemän inom domstolsväsendet, statstjänstemän och poliser har genomgått utbildningar inom området vilket har resulterat i mindre förbättringar.
Efter oroligheterna 2006 finns fortfarande omkring 100 000 internflyktingar i Östtimor varav ca 30 000 bor i läger i huvudstaden Dili. Säkerhetsläget och boendestandarden i flyktinglägren är mycket bristfällig och regeringen saknar en handlingsplan för att lösa situationen. Barnen drabbades särskilt hårt av oroligheterna, och många har gått miste om sin skolgång. Bristande hälsovård både i och utanför flyktinglägren utgör ett hot mot barns rättigheter.
Barnarbete förekommer i begränsad utsträckning.
Respekten för frivilligorganisationers arbete är överlag god och Östtimors nye president säger sig vilja fördjupa samarbetet mellan dessa och regeringen. I Dili finns ett tiotal organisationer som arbetar med frågor som relaterar till de mänskliga rättigheterna. Ett samarbete finns mellan dessa och ombudsmannen
för mänskliga rättigheter. Det finns även en rad kvinnogrupper och
organisationer som ger stöd till utsatta kvinnor och som arbetar för att stärka kvinnors rättigheter. Många frivilligorganisationers arbete är högt uppskattat bland befolkningen.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-
kommittéer
Östtimor har tillträtt samtliga centrala konventioner om mänskliga rättigheter samt flera av tilläggsprotokollen:
− Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och dess andra tilläggsprotokoll om avskaffandet av dödsstraffet. Det första protokollet om enskild klagorätt har dock inte undertecknats eller ratificerats.
− Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR)
− Konventionen mot tortyr (CAT)
− Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD)
− Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och dess tilläggsprotokoll om enskild klagorätt
− Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt det fakultativa protokollet om barn i väpnade konflikter och det fakultativa protokollet om handel med barn, barnprostitution och barnpornografi.
− Konventionen om skydd för migrantarbetare och deras familjers rättigheter.
Östtimor har ratificerat
− Flyktingkonventionen och det tillhörande protokollet från 1967.
− Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen (ICC).
Östtimors regering presenterade i mars 2007 sina första rapporter om
genomförandet av konventionen om barnets rättigheter. Regeringen har även börjat förbereda en rapport kring implementeringen av konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor. Landet har upprättat en nationell kommission för barns rättigheter och påbörjat arbetet med att utarbeta en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter.
FN:s specialrapportör för utomrättsliga avrättningar och generalsekreterarens särskilda representant för internflyktingar besökte gemensamt Östtimor 2006.
Även FN:s specialrapportör för tortyr besökte landet samma år.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Under det indonesiska styret förekom många uppgifter om av statsmakten sanktionerade försvinnanden, politiska mord, tortyr, etc. Sedan 1999 och genom de olika FN-missionernas närvaro i Östtimor har situationen förbättras, i synnerhet sedan UNMIT i juni 2006 tagit över ansvaret för
polisverksamheten.
Respekten för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr har ökat under 2007, även om uppgifter om enskilda kränkningar förekommer. UNMIT har registrerat flera fall under det senaste året där östtimorianska poliser har varit inblandade i tortyr av personer som arresterats, häktats eller förhörts.
Förekomsten av polisbrutalitet pekar också på bristande rutiner för
disciplinåtgärder mot poliser som missköter sig i tjänsten. Ett problem med den tidigare nationella poliskåren i Östtimor var ett betydande politiskt inflytande över dess verksamhet.
Enligt UNMIT förekommer även uppgifter att enskilda militärer under 2007 begått överträdelser mot de mänskliga rättigheterna. Ett av FN
uppmärksammat fall skedde i mars då medlemmar ur militären grep och därefter misshandlade fyra personer i Dili. UNMIT kunde dokumentera märken från sparkar och slag med gevärskolvar på några av offrens kroppar och i minst ett fall krävdes sjukvård.
Östtimors regering och arméns överbefälhavare har ansträngt sig för att omvandla armén till en professionell styrka som respekterar existerande lagstiftning och de mänskliga rättigheterna. Detta har enligt FN resulterat i att väpnade hot mot civila och UNMIT, verbala och fysiska trakasserier av civila, och orättfärdiga varningsskott har minskat under 2007.
Enligt FN håller Östtimors fängelser överlag internationell standard. I augusti 2007 fanns i Östtimor cirka 280 intagna på landets fängelser, och ingen överbeläggning rapporterades. Faciliteterna, säkerheten och utbildningen av vårdarna behöver dock förbättras i en del av fängelserna. UNMIT har informerats om några fall där intagna har behandlats illa av fångvårdare. I en del av dessa fall har de intagna inte velat göra anmälningar eftersom de fruktat hämndaktioner. UNMIT har påpekat att arrestlokaler i vissa polishäkten inte håller internationell standard på grund av. brister i tillgången på vatten, avlopp, sängkläder och mat.
FN har uttryckt oro för att det saknas tydlig lagstiftning som definierar vilken status underåriga brottsmisstänkta personer har och att minimiåldern för att kunna ställas till svars för brott är otydlig. Särskilda faciliteter för mentalt sjuka personer saknas, vilket resulterar i att de vanligen placeras i samma
arrestlokaler som andra intagna och går miste om psykiatrisk vård.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt Östtimors konstitution. I praktiken avskaffades dödsstraffet i oktober 1999.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Konstitutionen förbjuder uttryckligen godtyckliga arresteringar och
frihetsberövanden. Trots detta förekommer det brister i respekten för rätten till liv och personlig säkerhet. En av orsakerna är att rättssystemet efter
oroligheterna 2006 är mycket överbelastat och därmed har svårt att genomföra häktesförhandlingar och utredningar inom rimlig tid.
Polisen kan hålla en person i förvar i högst 72 timmar innan åtal måste väckas.
Det förekommer dock uppgifter om många fall där personer har hållits
frihetsberövade i längre än 72 timmar. Å andra sidan förekommer även uppgifter om att personer misstänkta för brott på regelbunden basis friges då häktesförhandling inte kunnat hållas inom 72 timmar.
Då UNMIT tog över ansvaret för polismakten 2006 förekom det, enligt uppgifter från FN, att poliser var involverade i godtyckliga och politiskt
motiverade frihetsberövanden. UNMIT har aktivt arbetat med att vidareutbilda och utföra säkerhetskontroller på för att därmed komma till rätta med
problemen. Godtyckliga frihetsberövanden förekom dock fortfarande under 2007.
Oroligheterna under 2006 ledde till att en stor del av landets invånare av rädsla för den personliga säkerheten lämnade sina hem. Mer än 100 000
internflyktingar har ännu ej fått ett permanent boende och över 30 000 lever fortfarande i flyktingläger där såväl säkerheten som levnadsstandarden är undermålig.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Det östtimorianska rättsväsendet är ytterst svagt. Antalet östtimorianer med juridisk utbildning, liksom högre utbildning i allmänhet, är i försvinnande litet.
Fram till början av 2007 fanns inga östtimorianska tjänstemän verksamma inom rättsväsendet. Allt arbete sköttes under en övergångsperiod av internationell personal. Efter att ha genomgått en av FN skräddarsydd utbildning kunde cirka 40 östtimorianska domare, åklagare och
försvarsadvokater påbörja sitt arbete inom domstolsväsendet under 2007.
Rättsväsendet är dock fortfarande i stort behov av såväl internationell personal som finansiellt stöd.
En appellationsdomstol finns tillsatt sedan 2003 och fungerar som högsta instans för överklaganden fram till att en högsta domstol upprättas. En
ombudsman för mänskliga rättigheter, kallad provedor, utsågs i april 2005. Fyra distriktsdomstolar har hittills upprättats. Flera av domstolarna fungerar dock ännu inte fullt ut, huvudsakligen på grund av brist på nationell och
internationell personal. Oroligheterna 2006 och våldsamheter inför valen i januari-februari 2007 har ökat arbetsbördan inom rättväsendet och lett till att antalet outredda fall i Dili-distriktet ökat med femtio procent på ett halvår.
Generellt sätt är tillgången till rättsväsendet större i Dili än ute i distrikten. Ute i distrikten är det inte ovanligt att rättsförhandlingar försenas. Orsaken till detta är ofta att vittnen och juridisk personal försenas eller uteblir på grund av bristande infrastruktur och förhållandevis kostsamma transporter. En permanent omlokalisering av domare, åklagare och försvarare till distrikten, liksom ökat logistiskt stöd till rättsväsendet, och polisen skulle öka
landsortsbefolkningens tillgång till rättsväsendet.
Enligt FN fanns det i början av 2007 endast fyra internationella och sju
nationella allmänna försvarsadvokater i Östtimor. Personer åtalade för brott får därför ofta vända sig till privata advokater eller frivilligorganisationer för att få stöd under rättegången. Tillgången till dessa är ute i distrikten ofta begränsad, liksom företrädarnas juridiska kunskaper och erfarenheter.
Regeringen har under 2007 förberett en lag om skydd av personer som vittnar i rättegångar. Bristen på vittnesskydd har bidragit till att människor undvikit att delta i rättgångar, då de har fruktat hämndaktioner.
Män och kvinnor har i teorin lika tillgång till rättsväsendet. I Östtimor har kvinnor dock generellt sett en svag ställning vilket också får effekter i rättsligt hänseende. Hit hör till exempel låg läs- och skrivkunnighet, bristfälliga kunskaper om individens, särskilt kvinnans, rättigheter och begränsade möjligheter att lämna hemmet för att ta sig till en rättsinstans. Svagheterna i rättssystemet har medfört att många tvister och anklagelser om brott löses genom medling enligt traditionella metoder. Kvinnor och barn är särskilt utsatta i dessa processer, som inte sällan rör våld i hemmet eller sexuella övergrepp.
I hela rättsapparaten försvåras arbetet av betydande språkförbistring – såväl portugisiska, tetum, indonesiska och engelska används, vilket gör många moment beroende av tolkar. Östtimors lagstiftning är för närvarande en blandning av indonesiska lagar, lagar som det östtimorianska parlamentet har stiftat sedan självständigheten i maj 2002, samt de förordningar som United Nations Transitional Administration in East Timor (UNTAT) införde då de ledde den politiska administrationen i landet 1999-2002.
Ombudsmannen har sedan mars 2006 tagit emot ett stort antal klagomål inom sina tre verksamhetsområden; mänskliga rättigheter, korruption samt god samhällsstyrning. Under 2007 har man tagit emot 97 anmälningar , varav cirka hälften föll utanför mandatet för mänskliga rättigheter. I övriga fall har man inlett förundersökningar. De flesta klagomålen rör polisövergrepp, ofta
misshandel i häktet. Hittills har inget fall gått till åtal, men vid ett tillfälle har en polis stängts av från sin tjänst på ombudsmannens rekommendation och detta fall undersöks nu av åklagare. Ombudsmannen hanterade under 2007 minst fem fall där UNMIT:s polisstyrkor misstänktes vara involverade i kränkningar av de mänskliga rättigheterna, exempelvis godtyckliga arresteringar, övervåld och psykisk misshandel.
Fram till maj 2005 ansvarade en FN-stödd enhet inom det östtimorianska åklagarämbetet, Serious Crimes Unit (SCU), för att pröva grova brott som begicks under 1999. UNMIT har sedan hösten 2006 gett stöd till det
östtimorianska rättsystemet i form av internationella team av åklagare, för att slutföra utestående utredningar från SCU.
Samtliga institutioner inom rättsväsendet är i behov av assistans, framför allt med personalresurser. Under 2007 har dock en positiv utveckling skett; poliser och advokater har utbildats, domstolspersonalens arbete ute i distrikten har tilltagit och östtimorianer börjat tillträda tjänster inom det nationella domstolsväsendet.
7. Straffrihet
Straffrihet förekommer fortfarande i viss utsträckning i Östtimor. En amnestilag som godkänts av parlamentet avslogs på presidentens inrådan av appellationsdomstolen i augusti 2007, då den ansågs strida mot konstitutionen.
Enligt FN hade denna lag, om den godkänts, riskerat att bidra till ökad straffrihet.
Med stöd av UNMIT återupptog SCU sin verksamhet under 2006-2007 efter ett uppehåll sedan 2004.Detta är den enhet inom åklagarväsendet som tillsattes för att utreda de allvarliga brott mänskliga rättigheter som begicks under 1999, Mellan 2000-2004 åtalades 391 personer för allvarliga brott genom Serious Crimes-processerna. 84 personer, huvudsakligen medlemmar ur den lokala östtimorianska milisen, har fällts. När enheten avslutade sitt arbete 2004 återstod 290 åtal mot misstänkta som befinner sig utanför Östtimors gränser, däribland den indonesiske förre försvarsministern, överbefälhavaren och tidigare presidentkandidaten generalen Wiranto. Utestående är också 186 fall av mord där utredningar genomförts, men ingen ännu åtalats och 469 andra fall där utredningarna inte hunnit slutföras innan Serious Crimes-processerna avslutades. Utredningarna av de överträdelser mot mänskliga rättigheter som skedde 1999 är ett viktigt steg på vägen mot att kartlägga historiska händelser . Indonesien och Östtimor förlängde i juni 2007 mandatet för den bilaterala vänskaps- och sanningskommissionen till och med januari 2008, då de väntas presentera sin slutrapport. Kommissionen har haft som målsättning att främja vänskap och försoning mellan länderna och att sammanställa en gemensam beskrivning av händelseförloppet 1999. Vänskaps- och sanningskommissionen har fått betydande kritik från det internationella samfundet, som ser den som ett försök från indonesisk sida att undvika rättslig prövning av överträdelser mot de mänskliga rättigheterna. Enligt FN strider också erbjudandet om amnesti till personer misstänkta för exempelvis brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser mot Östtimors konstitution.
Den självständiga försoningskommission, Commission for Reception, Truth and Reconciliation (CAVR), som upprättades av FN för att utreda de brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Östtimor under perioden april 1974 till oktober 1999, presenterade sin slutrapport till Östtimors parlament i oktober 2005. Rapporten har ännu inte diskuterats i parlamentet och ingen av
kommissionens rekommendationer har genomförts. Enligt CAVR finns dock planer på att behandla den i parlamentet under 2008.
CAVR har genom sitt omfattande arbete dokumenterat svårigheterna i Östtimors strävan för självständighet, demokrati och nationell identitet. FN menar att genomförandet av kommissionens rekommendationer skulle kunna bidra till försoning och till en demokratisk kultur baserad på rättssäkerhet.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Respekten för press- och yttrandefriheten i Östtimor är i allmänhet god. Några betydande restriktioner i yttrandefriheten finns inte och enligt FN förekommer inte politiska påtryckningar eller självcensur i någon märkbar utsträckning. Det finns dock ännu inte någon tradition av seriös kritik mot regeringen i medierna och mycket av rapporteringen håller låg kvalitet. Förtal är straffbart under indonesisk lag som förblivit gällande efter självständigheten. Inga åtal har dock väckts mot journalister med grund i dessa bestämmelser. Internet censureras inte, men brister i telekommunikationsnätet gör att tillgången i praktiken är högst begränsad. Regeringen begränsar i allmänhet inte akademisk frihet.
Medias bevakning av president- och parlamentsvalen 2007 var välbalanserad och skedde på det stora hela utan inskränkningar från statsmaktens sida.
Samtliga presidentkandidater och partier kunde driva självständiga
valkampanjer. Under våren 2006 förekom dock, enligt Reportrar utan gränser, försök från regeringens sida att påverka enskilda tidningar.
Uppbyggnaden av mediesektorn i Östtimor har gått långsamt. 2006 fanns fyra dagstidningar, fem radiokanaler (varav en nationell statlig kanal) och en TV- kanal. Tidningarna har artiklar på flera olika språk och innehåller främst lokala nyheter.
Konstitutionen erkänner olika religiösa samfunds rätt att utöva sin religion.
Katolicism är den klart dominerande regionen, men det finns även små minoriteter av muslimer, buddhister, protestanter och utövare av traditionella inhemska religioner. Muslimer och protestanter ses ofta som pro-indonesiska och attacker och trakasserier mot dessa grupper har tidigare förekommit.
Föreningsfrihet råder i landet och ett stort antal enskilda organisationer har bildats sedan självständigheten, bland annat med fokus på de mänskliga rättigheterna och kvinnors rättigheter.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Östtimor är en republik. Presidenten har, enligt konstitutionen, främst en symbolisk funktion, men har också formellt mandat att inlägga veto mot lagar och utser bland annat ordföranden i högsta domstolen och riksåklagaren. Den formella verkställande makten ligger hos regeringen som leds av en
premiärminister. Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet, som dock jämfört med regeringen och även presidenten fortfarande anses vara svagt.
Östtimor har hitintills haft två presidenter, den siste utsågs i direktval 2007.
Båda har haft en central roll i Östtimors kamp för frihet och varit mycket populära, vilket inneburit att presidentposten kommit att bli viktigare än den symboliska makt konstitutionen tillskriver den. President- och parlamentsval hålls vart fjärde år.
I presidentvalet 2007 ställde åtta kandidater upp i första omgången, varav en kvinna. I parlamentsvalet senare samma år ställde många partier upp varav sju tog sig över tre-procents tröskeln till parlamentet. Partiet Fretilin har länge varit Östtimors viktigaste politiska organisation, men dess ställning har försvagats efter oroligheterna 2006 och efter att nyckelpersoner lämnat partiet. Efter parlamentsvalet förlorade de efter koalitionsförhandlingar regeringsmakten till Nationella kongressen för återuppbyggnad av Timor (CNRT) som nu bildat en koalitionsregering bestående av fyra partier. Fretilin har meddelat att man inte erkänner den nya regeringen som legitim och att man kräver nyval under 2009, men deltar samtidigt aktivt i den politiska debatten i parlamentet.
Enligt UNMIT genomfördes samtliga tre valomgångar 2007 med relativt få inslag av våldsamheter och hot. Valdeltagandet var högt, och kvinnor röstade i princip i samma utsträckning som män. Presidentkandidater och partier kunde driva sina valkampanjer utan inskränkningar från statsmakten. Medias
bevakning kring valen anses ha varit välbalanserad, om än begränsad.
Många östtimorianer känner sig dock fortfarande marginaliserade i den politiska processen, inte minst kvinnor. Det finns endast ett fåtal kvinnor i de politiska partiernas ledning. Enligt valreglerna var partierna tvungna att lista 25
procent kvinnor på vallistorna. De flesta partierna listade dock kvinnor långt ner på listorna, vilket minskade deras möjligheter att ta sig in i parlamentet.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Rätten till arbete och relaterade frågor är mycket eftersatt i Östtimor.
Arbetslösheten är mycket hög, särskilt bland ungdomar. I vissa delar av landet beräknas omkring 50 procent av befolkningen vara utan arbete. Upp till två tredjedelar av arbetsstyrkan är sysselsatt inom jordbruket och utför inget avlönat arbete.
Lagstiftningen överensstämmer med internationella konventioner vad gäller icke-diskriminering och föreningsfrihet. I allmänhet saknas dock erfarenhet av fackföreningsverksamhet, varför dispyter och konflikter vanligen löses genom strejker och protester. Det finns ännu ingen reglerad minimilönenivå, men den informella minimilön som används är, enligt Världsbanken, oftast 85
USD/månad. Barnarbete regleras av indonesisk lagstiftning, men förekommer i begränsad omfattning.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Det finns stora brister i respekten för rätten till bästa uppnåeliga hälsa. Det allmänna hälsoläget i Östtimor har gradvis förbättrats de senaste åren, men från en mycket låg nivå.
Hälsosektorn är helt beroende av bistånd, både i form av finansiella resurser och personal. Mycket få östtimorianer har medicinsk utbildning. De höga födelsetalen, i genomsnitt sju barn per kvinna, påverkar många kvinnors och barns hälsa negativt. Enligt Världsbanken är endast 18 procent av födslarna i landet övervakade av utbildad sjukvårdspersonal. Bristfälliga kommunikationer innebär att många har svårt att ta sig till platser där sjukvård finns.
I en rapport från 2006 uppgav WHO att Östtimor år 2004 spenderade cirka nio procent av stadsbudgeten på hälsosektorn. Härtill kommer resurser från till exempel internationella enskilda organisationer verksamma inom denna sektor.
40 procent av hälsoministeriets budget beräknas finansieras genom externa fonder.
Över 60 procent av alla dödsfall orsakas av sjukdomar som malaria, infektioner eller, särskilt bland barn, diarré.
12. Rätten till utbildning
Tillgången till utbildning har förbättrats sedan självständigheten. Runt hälften av alla vuxna östtimorianer är dock inte läs- och skrivkunniga. Enligt
konstitutionen ska grundskoleundervisning vara obligatorisk och avgiftsfri för alla, men Östtimor har ännu inte lyckats bygga upp sitt utbildningssystem tillräckligt för att uppfylla detta krav.
Ungefär 75 procent av alla barn i grundskoleåldern går i skolan, men endast 30 procent går vidare till gymnasiet. Mellan 10-30 procent av alla barn börjar överhuvudtaget aldrig skolan. Pojkar tar i något större utsträckning del av utbildningen än flickor.
Utbildningssektorn i allmänhet lider, enligt FN:s barnfond (UNICEF), fortfarande av svåra brister, både vad gäller antalet kvalificerade lärare och fungerande undervisningslokaler. Undervisningen sker i de lägre klasserna på det officiella språket tetum, för att gradvis övergå till portugisiska högre upp i åldrarna.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Östtimor är enligt Världsbanken fortfarande ett av världens fattigaste länder, trots de senaste årens oljeinkomster. I UNDP:s Human Development Index placerade sig Östtimor år 2005 på plats 150 av totalt 177 länder.
Världsbanken beräknar att 40 procent av befolkningen lever under den officiella fattigdomsgränsen på 0,55 USD/dag. 64 procent drabbas
återkommande av bristande tillgång på mat. De fattiga finns huvudsakligen på landsbygden. Medellivslängden i landet är 55 år. Efter oroligheterna 2006 befinner sig fortfarande cirka 100 000 personer, tio procent av befolkningen, på flykt från sina hem. En stor del av dessa internflyktingar är för närvarande beroende av matleveranser från FN.
Östtimor har sedan 2004 börjat få in betydande inkomster från utvinning av olja och gas i ett område vid havsgränsen mot Australien. Inkomsterna från oljan uppgick till 250 miljoner USD under 2005. För närvarande beräknas de väntade totala inkomsterna från oljeutvinningen i området under den närmaste 10-årsperioden vara omkring 11 miljarder USD. Den östtimorianska regeringen har inrättat en särskild oljefond, i likhet med Norge, för att investera i
framtiden och undvika inflation. Produktionen inom sektorer utanför olje- och gasområdet har dock förblivit på en mycket låg nivå. Befolkningsökningen har bidragit till att förvärra fattigdomen och BNP per capita har minskat sedan självständigheten.
Östtimor kommer att fortsätta att vara beroende av internationellt bistånd under lång tid framöver, framför allt för att bygga upp nationell kapacitet inom alla sektorer som kräver utbildad personal.
Infrastrukturen i Östtimor förblir mycket eftersatt även om mycket av det som förstördes i samband med plundringsvågen 1999 nu har återuppbyggts. Under våldsvågen våren 2006 förlorade många människor på nytt sina hus sedan de bränts ner av olika milisgrupper. Brist på fastighetsrättslig lagstiftning gör att ägandeförhållanden av både hus och mark är oklara vilket försvårar både flyktingåtervändande och infrastrukturinvesteringar. Jordbruket har återhämtat sig något sedan 1999, men landet förblir beroende av import av mat.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Konstitutionen förbjuder uttryckligen all form av diskriminering. Det finns dock stora brister i respekten för kvinnors rättigheter. Sexuella övergrepp och våld i hemmet utgör ett av de största problemen rörande mänskliga rättigheter i Östtimor.
De senaste åren har regeringen, grupper inom det civila samhället, media, FN och andra organisationer arbetat för att öka uppmärksamheten kring frågan.
Enligt experter och kvinnorättsgrupper så har mindre förbättringar skett i myndigheternas hantering av våld i hemmen. Åklagare, domare,
statstjänstemän och polis har genomgått utbildning inom området och det finns en enhet inom polismyndigheten som utreder fall som rör genderbaserat våld. Kvinnor anmäler i allt större utsträckning kränkningar till polisen. Under 2005 rörde i en del distrikt upp till 50 procent av samtliga anmälningar våld i hemmet, men enligt olika uppskattningar rapporteras en majoritet av brotten fortfarande inte.
Östtimorianska kvinnor har en svag ställning ekonomiskt, politiskt och socialt.
Enligt Östtimors regering lider 26 procent av alla kvinnor av undernäring. Mer än två tredjedelar av alla kvinnor mellan 15-60 år är icke läs- och skrivkunniga..
I en undersökning från 2002 angav 46 procent av alla kvinnor att de utsattes för våld av sin partner.
Samtidigt som kvinnor i allmänhet har en svag ställning i samhället och både hindras och tvekar att ta sin rättmätiga plats inom till exempel ekonomi och politik, så finns det flera starka östtimorianska kvinnoorganisationer. En av dessa är Communication Forum for East Timorese Women (FOKUPERS), som arbetar för att förbättra kvinnors situation. FOKUPERS presenterade i augusti 2007 en utredning av 172 fall av våld mot kvinnor, bland annat sexuella övergrepp och våld i hemmet, och fann att myndigheter endast hanterat ett fåtal fall på ett effektivt sätt.
Kvinnomisshandel faller under allmän strafflag och kräver i praktiken att kvinnan vittnar i rättsprocessen. Kvinnor drar då ofta tillbaka sin anmälan, och anmälan har rättslig status endast om offret gjort den. En ny lag mot
kvinnomisshandel förbereds i parlamentet. Traditionellt ses inte
kvinnomisshandel som ett brott men lokala och internationella organisationer försöker öka medvetenheten i frågan. En östtimoriansk organisation driver en kvinnojour, där misshandlade kvinnor och deras barn kan få skydd och hjälp.
Det är otydligt hur det traditionella rättsystemet som ofta tillämpas på landsbygden hanterar fall som rör våld mot kvinnor och barn, samt om de rättsprocesserna respekterar kvinnors rättigheter. Giftermål, adoptioner etc.
sker utanför det formella rättsliga systemet. Detta gör det svårt att agera genom rättssystemet vid tvister inom familjen. Vid skilsmässa har kvinnan till exempel ingen rätt till del av det gemensamma boet.
Under åren av indonesiskt styre förekom våldtäkter, även gruppvåldtäkter, från militärens sida. Liksom övriga brott mot de mänskliga rättigheterna torde kulmen ha nåtts under 1999. Många av förövarna har ännu inte ställts inför rätta. Våldtäkt är, enligt indonesisk lag som tillämpas, en straffbar handling men inkluderar inte våldtäkt inom äktenskapet. Polisen har svag kapacitet när det gäller att hantera fall som rör våldtäkt och sexuellt utnyttjande.
Utredningarna har, enligt FN, dröjt när det gäller flera fall av sexualbrott där polisen själv varit inblandad.
15. Barnets rättigheter
Barns rättigheter är skyddade såväl genom konstitutionen som genom ratifikationen av konventionen om barnets rättigheter. Trots detta har Östtimor svårt att värna barnets rättigheter.
I Östtimor är 55 procent av befolkningen under 18 år. Barnen i landet har under många år lidit av bristande hälsovård, dålig tillgång till undervisning och ett svagt rättsligt skydd. 46 procent av alla barn under fem års ålder är
undernärda och 12 procent av de nyfödda har låg födelsevikt. Av alla barn yngre än ett år så är 70 procent vaccinerade mot tuberkulos och 48 procent mot mässling enligt UNDP:s Human Development Report 2007-2008.
Många barns skolgång påverkades negativt av oroligheterna under 2006, då många familjer tvingades lämna sina hem. Vissa skolor har vandaliserats och lärarna har flytt. Det höga antalet kvarvarande interflyktingar torde innebära att många barn missar delar av sin skolgång. Barnarbete är förbjudet enligt lag, men det är vanligt förekommande att barn hjälper sina föräldrar inom exempelvis jordbruket och arbete i hemmet, vilket påverkar deras möjligheter att följa skolgången.
Enligt indonesisk lag är åldern för att tjänstgöra i väpnade styrkor 18 år.
Förälders samtycke krävs dock före 20 års ålder. Det saknas uppgifter om förekomsten av barnsoldater. Många mycket unga personer har tagit en aktiv del i de oroligheter som bröt ut under 2006. Minimiålder för att kunna ställas till svars för kriminella handlingar är otydlig i den nationella lagstiftningen och det saknas lagstiftning som definierar statusen för underåriga som misstänks för brott.
UNICEF beräknar att det finns omkring 200 gatubarn i Dili. Det rör sig i många fall om barn som självmant valt att lämna sina familjer eller barnhem runt om i landet. Enligt UNICEF lever omkring 1800 barn i olika former av barnhemsliknande institutioner.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk
Östtimor har sin ringa folkmängd (ca en miljon) till trots en mycket heterogen befolkning med ett stort antal folkgrupper, varav åtta är dominerande, och ett 30-tal språk. De tre huvudsakliga minoriteterna är kineser, protestanter och muslimer. Runt om i landet finns både timorianer som har konverterat till islam, och muslimer som invandrat till Timor. Konflikter har uppstått, främst tvister om egendom. Protestanter ses ofta av övriga östtimorianer som pro- indonesiska. Det har tidigare förekommit att protestantiska församlingar attackerats.
Diskriminering mot etniska kineser har förekommit under många år i Östtimor. Även kineserna ses ofta som pro-indonesiska. I vissa fall har trakasserierna lett till att etniska kineser har sett sig tvingade att lämna landet.
Genom samarbete med östtimorianska myndigheter har dock allt fler, företrädesvis affärsmän, kunnat återvända till Östtimor.
Portugisiska är, tillsammans med tetum, landets officiella språk (indonesiska och engelska erkänns officiellt som ”arbetsspråk”). Majoriteten av
befolkningen talar emellertid inte portugisiska och är därmed i praktiken utestängda från att söka jobb inom den offentliga förvaltningen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Det förekommer inga uppgifter om några särskilda föreskrifter som skulle diskriminera på grundval av sexuell läggning, eller några fall av specifika trakasserier. Östtimor är emellertid fortfarande ett mycket traditionellt och djupt religiöst samhälle. Offentlig diskussion eller information om homo-, bi- och transpersoners situation i landet är mycket knapphändig.
18. Flyktingars rättigheter
Östtimor har inte tillträtt 1951 års flyktingkonvention, men konstitutionen garanterar flyktingstatus eller asyl för personer som möter
flyktingkonventionens definition. Regeringen har, enligt UNHCR, en mycket restriktiv flyktingpolitik. Antalet externa flyktingar är för närvarande mycket lågt.
I samband med oroligheterna 2006 lämnade enligt FN mer än 150 000 östtimorianer sina hem. I september 2007 beräknades det fortfarande finnas omkring 100 000 internflyktingar i Östtimor (omkring tio procent av befolkningen), varav en fjärdedel i Dili, uppdelade i flera stora läger inne i staden.
Östtimor har haft svårt att skydda internflyktingars rättigheter. UNHCR har varnat för att säkerhetsläget och boendestandarden i flyktinglägren är
bristfällig. Det saknas idag en politisk överenskommelse kring hur situationen med flyktingar bör hanteras.
UNHCR fick i juli 2007 avbryta sina humanitära insatser i Östtimor på grund av att finansiering saknades. Under de 14 månader de var aktiva i Östtimor erbjöd de bland annat temporära bostäder till flyktingar och erbjöd kriminella ungdomar utbildning i icke-våld och näringsverksamhet.
I samband med våldsutbrottet vid självständighetsomröstningen 1999, flydde många människor till västra Timor. Enligt UNHCR har över 225 000 av dessa personer idag återvänt och den stora majoriteten av kvarvarande flyktingar (omkring 28 000 personer) har valt att ansöka om indonesiskt medborgarskap.
19. Funktionshindrades rättigheter
Östtimor har inte undertecknat konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder (CDP). I konstitutionen stadgas dock att personer med funktionshinder har samma rättigheter och skyldigheter som andra
medborgare. Både kunskaperna om funktionshindrades behov och resurserna för denna grupp är dock mycket små, för att inte säga obefintliga. Det förekommer inga rapporter om diskriminering av personer med
funktionshinder, men den bristande anpassningen till funktionshindrades behov hindrar i praktiken många barn med funktionshinder från att gå i skolan.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Respekten för frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter är överlag god. I Dili finns cirka tio organisationer som arbetar antingen uteslutande med frågor om mänskliga rättigheter, eller på områden som mer eller mindre tangerar mänskliga rättigheter. Flera av dessa organisationer är mycket respekterade bland den östtimorianska befolkningen och det är ofta dit folk först vänder sig till för att rapportera kränkningar och övergrepp.
Tidigare har det funnits spänningar mellan den östtimorianska regeringen och dessa frivilligorganisationer. Myndigheter har anklagat organisationerna för att vara politiserade och dialogen har varit bristfällig. Ett forum för
frivilligorganisationer har utarbetat en uppföranderegel för nationella organisationer för att garantera deras politiska neutralitet, vilket troligen framöver kommer att stärka deras roll som en neutral och respekterad bevakare av demokrati och mänskliga rättigheter i Östtimor.
En sammanslutning av tio frivilligorganisationer arbetar nära ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Samarbetet syftar bland annat till att bevaka den humanitära situationen i landet.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter
FN-missionen UNMIT har en stor enhet för mänskliga rättigheter, som har till uppgift att stödja den östtimorianska regeringen och övervaka situationen för mänskliga rättigheter. Enheten består av ett centralt kontor och ett antal tjänstemän som är utlokaliserade för att arbeta som rådgivare i den östtimorianska förvaltningen, till exempel i parlamentet och de olika departementen. I Sidas strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor för perioden 2005-2009 utgör mänskliga rättigheter ett prioriterat
samarbetsområde. Sverige är en av de största givarna till rättssektorn.
Den svenska regeringen beslutade under 2007 att Östtimor ska utgöra ett av Sveriges 33 prioriterade biståndsländer. Östtimor ingår en grupp av tolv länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation där insatser kommer att riktas för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och
återuppbyggnad. En ny biståndsstrategi för Östtimor kommer att utarbetas under 2008.
