Skyddsvärda Of protection

Skyddsvärda

Of protection

Författare: Tina Wejrum

Abstrakt

När jag började skriva de här texterna hade jag endast en premiss och en något diffus bild av hur storyn skulle vara. Det skulle handla om åtta personer och en hund som blev instängda i ett skyddsrum långt ner under marken och de skulle bli kvar där. Länge. Skyddsrummet skulle vara

konstruerat så att människor kan leva där under lång tid, ett sorts experiment för att se om människan kan leva under jord om ytan skulle bli obeboelig på grund av klimatförändringar.

Jag ville att texten skulle växa fram medan jag skrev. Jag ville inte tänka ut för mycket på förhand med min logiska hjärna, tvärtom ville jag att det som fanns i mitt hjärta och i magen skulle tillåtas komma fram medan jag skrev. Jag ville att texten skulle växa fram intuitivt, inom en ram som var satt. Jag har skrivit och testat och misslyckats, skrivit och testat och inte riktigt kommit hela vägen. Resultatet är en lång text, men den är långt ifrån färdig. Vissa små delar är mer bearbetade, annat kommer med största säkerhet att strykas. Jag har många omskrivningar kvar att göra och jag har ändrat uppfattning om att slutresultatet nödvändigtvis måste bli en lång roman. Min berättelse har två berättare. För tillfället berättar de både i första person, men jag har haft funderingar på om jag ska låta en eller båda istället få framträda i tredje person. Hade jag haft en mindre omständlig

skapandeprocess, kanske jag redan hade kommit fram till hur det ska vara, men nu är det en gång så att jag måste pröva för att se hur det blir, innan jag kan bestämma mig. Jag tror dock att det kan bli bra att Almas och Olivias berättelser berättas växelvis och att de delvis överlappar varandra.

Den sista delen av texten beskriver världen utanför skyddsrummet och hör alltså inte direkt till mitt projekt. Den har ändå kommit till under det här året och därför har den fått komma med här.

Nyckelord

Klimatfiktion, dystopi, kreativt skrivande, kli-fi

Tack

Innehållsförteckning

Hur världen ser ut utanför bergrummet 38

Elias 38

Prolog

Skulden kom hon aldrig ifrån. Den levde där med henne, vid hennes sida, som en kär gammal vän. De två kunde alltid fortsätta precis där de hade slutat. Fast den var inte kär förstås. Inte heller någon vän. Men den var bekant och på något sätt kände hon också att den var rättvis och därför var den, på ett sätt, välkommen. När den var nära inpå henne kunde hon nästan inte kliva upp ur sängen, kroppen kändes tung och varje rörelse gjorde fysiskt ont. Men när den inte var där kunde det kännas som att hon träffades av ett knytnävsslag rakt i magen, när som helst under dagen när hon var sysselsatt med något helt annat och hade tankarna på annat håll. Ofta kom den när hon sjöng och allra extra, särskilt stor chans var det om hon började sjunga på någon av de sånger som Cecilia brukade sjunga.

Hon visste inte vilket som var värst, bedövningen eller knytnävsslaget. De var båda i sin enkelhet raffinerade former av självtortyr som hon inte visste att hon hade i sig, men som hon hade förfinat och skulle kunna få ett gesällbrev i, om saker och ting hade varit annorlunda.

Alma

Det är morgon. Jag stiger upp, kokar vatten och gör mitt te. I bakgrunden hör jag det konstanta surrandet från fläktarna som transporterar runt mitt syre. Bakom surrandet finns ett svagt pip. Det låter som ett skrik.

Jag har gjort om köksbordet till en arbetsplats där jag förvarar mitt enda block och en penna. Jag har gett mig själv en uppgift. Jag ska skriva ner allt jag kommer att tänka på. Kanske kan det bringa någon ordning bland delarna. Jag är skyldig dem det. Jag är skyldig dig det, du som kommer att läsa det här. Dig som den här redogörelsen är tillägnad.

Jag sitter länge och stirrar på det vita pappret. Jag har svårt att få tag i berättelsen. Var börjar den, vad hände egentligen och varför blev det så här? Det är svårare än jag hade väntat mig. Jag sorterar, bläddrar och letar. Det är otydligt vad som är minnesfragment och vad jag upplever här och nu. Allt flyter ihop. Det finns så många saker jag inte minns och inte kan tillåta mig att tänka på.

Efter skrivandet, oavsett om det kommit något eller inte, springer jag tolvhundra meter på löpbanan. Det är tolv varv. Luften är fuktigare och kallare här inne och det är tyngre att andas, även utan ansträngningen från löpningen. Ljuset från de stora strålkastarna i taket flimrar och får de nakna bergväggarna att glänsa. Jag betraktar dem medan jag betar av varv efter varv. Jag antar att jag kunde lyssna på en ljudbok eller någon musik men jag vågar inte sätta på mig lurarna. Trots att jag vet att det inte finns någon annan än jag här nere är jag rädd för att bli överraskad.

Jag springer snabbt och ökar hela tiden. Jag tycker om att höra hjärtat banka och jag tycker om att känna hur den första dallrande svettpärlan frigör sig och börjar rinna nedför ansiktet eller under brösten. Det gör att jag känner mig levande, när allting annat får mig att önska att jag var död.

alldeles stilla under mig. Jag kunde se hur hon gradvis blev mer och mer allvarlig och när hennes ögon tappade fokus på mitt ansikte började först hennes underläpp darra och munnen och näsan blev spända. Till slut började hon hulka och gråta. Jag njöt av makten jag hade över henne. Först skrattade jag för att hon såg så rolig ut, sedan drog jag henne mot mig och vaggade henne länge i famnen.

Efter träningen duschar jag. Jag är noga med att torka upp vattnet på golvet, precis som Anna-Karin lärt mig, och jag hänger upp handduken och träningskläderna med omsorg så att de ska torka ordentligt.

Jag gör mitt bästa, men hinner bara med en bråkdel av allt städande och kontrollerande som jag vet att jag behöver göra för att hålla maskineriet friskt. Jag är rädd att jag ska upptäcka att något är fel. Jag vet att jag inte kan fixa det. Jag går in i maskinrummet och betraktar alla lampor och spakar som möter min blick. Jag vill att de ska tala till mig, men de stirrar bara tomt tillbaka. Jag bankar med knytnäven på en av panelerna.

– Jag är större än det här. Jag är större än det här, skriker jag utan att förstå vad jag menar. Sedan stänger jag dörren och går tyst därifrån.

Det finns bara nu. Det som hänt och det som eventuellt ska komma är fortfarande otydligt för mig. Jag kan inte tänka på vad som pågår utanför. Finns det något kvar där? Det är inte en tanke som hjälper mig, och jag begraver den långt in i hjärnans vindlingar.

– Vad då till exempel, frågade jag.

– Inte vet jag, sa hon. Vad som helst. Sjuksköterska, miljöaktivist, uppfinnare, du kan bli vad du vill.

Men jag ville bara bli älskad.

Hon som hade en man och tre barn kunde aldrig förstå det där. Tomheten som uppstår när du kommer hem och ingen finns där. En tomhet som det går att mota undan med likes och premiärer.

När jag var liten var min syster både min sol och min måne. När jag tänker på vår barndom minns jag knappt hur våra föräldrar såg ut. Jag försöker se dem framför mig, men uppfattar bara någon sorts konturlösa, blurriga gestalter, medan min syster framträder knivskarpt med mycket detaljer och en stark färgpalett. Jag kan se varje födelsemärke i hennes ansikte, hur hon blinkade, hur hon lutade på sitt lockiga huvud när hon koncentrerade sig, hur hennes rosa tungspets stack ut mellan läpparna när hon spelade gitarr och hur hon brukade titta på mig när hon ibland läste en saga för mig om kvällarna. En lugn, grå blick som jag då tyckte såg så klok ut. Hon träffade Tom tidigt. Jag antar att jag alltid var avundsjuk på det.

När det är dags för lunch går jag ut till trädgårdarna och hämtar ett par ägg och några salladsblad, en tomat och en zucchini. En otrolig lyx, otänkbar på utsidan. Varje gång jag kommer hit slås jag av hur välplanerat allting är. Hur det kan finnas grönsaksodlingar och levande höns åttio meter ner i marken är fortfarande imponerande och överraskande.

I torrförrådet finns fortfarande lite pasta och ris kvar. Jag tar så mycket som ryms i min näve och kokar upp det i samma gryta som äggen. Jag rensar grönsakerna och blandar alltsammans i en skål.

Efter lunchen sover jag i en halvtimme och sedan sätter jag mig med blocket och pennan igen. Jag stirrar på det vita pappret i några timmar och sedan går jag ut i trädgårdarna för att göra det som behövs. Jag behandlar de små plantorna som bebisar. Jag tar i dem som de vore gjorda av porslin. Medan jag försiktigt pollinerar dem, beskär eller skördar, försöker jag minnas alla de andra sysslorna Anna-Karin hade oss att utföra. Jag kommer på nya saker hela tiden, det tar aldrig slut. Jag skriver upp dem alltihop.

Jag är glad för hönorna. Jag pratar med dem och jag minns att Olivia gav dem namn.

– Hur mår du Klara, frågar jag och nickar åt den vita.

Hon bryr sig inte alls om mig. Hönsen har sin egen flock och sina egna roller. Jag är bara den som kommer med mat och vatten, utbytbar.

Sent på kvällen klättrar jag via stegarna upp i tornet. De sista pinnarna går alltid lite fortare än de andra, men när jag kommer upp och kan se ut genom de små fönstergluggarna blir jag alltid besviken. Det är aldrig någon

förändring, alltid samma filmjölkstjocka dimma utanför.

dra sig tillbaka, men så väller det fram igen, lika ointagligt som förut. Jag överlägger med mig själv om jag ska tända strålkastarna men jag vill spara på den energi som finns till andra saker i systemet. Dessutom vill jag absolut inte visa att jag sitter här. Även om jag inte ser någon, kan det faktiskt finnas någon som sitter där i möjligheten, precis som jag. Någon som också väntar. Kvällen här uppe är den bästa stunden på dagen, ändå blir det till slut dags att klättra ner igen. Den stora runda trumman där stegen finns har ingen

belysning. Jag klättrar i mörker och när jag öppnar luckan till bunkern, mitt lilla näste, bländas jag av det kalla ljuset som plötsligt känns obarmhärtigt och skarpt mot ögonen. De grågröna väggarna i korridorerna verkar så höga och långa och jag slås av hur fult allting är. Det är funktion helt utan form och det vore skönt att släcka ljuset. Tanken får mig att darra och jag

föreställer mig hur kompakt mörkret skulle vara och känslan av att något kan gömma sig i det. Plötsligt längtar jag otroligt mycket efter att vara i mitt rum. Jag skyndar mig. Ljudet av mina egna steg slår följe med mig. Det ekar mot väggarna. Det borde inte vara så tydligt, borde blandas upp med andra ljud, andras steg. Samtidigt är jag tacksam för det, det betyder åtminstone att jag är kvar.

Jag skyndar mig in i rummet och stänger dörren bakom mig. När jag låser börjar hjärtat banka. Varför låser jag? Det finns ingen där ute. Eller finns det? Tänk om det finns något, eller ännu värre, tänk om det inte finns något.

Precis innan jag somnar blir jag medveten om ett nytt ljud. Det är ett ihållande skrapande som kommer i ojämna intervaller. Det låter bekant, men jag inte kan komma på vad det är. Jag sätter händerna över öronen och viskar att det ska sluta. Jag vill skrika men jag gör förstås inte det. Att skrika skulle framkalla en ny skräckattack. Kanske skulle den vara så stark att jag aldrig skulle återhämta mig från den.

Jag sover i korta, oroliga pass och vaknar ideligen av att hjärtat rusar. Jag drar häftigt efter andan. Ibland tycker jag att jag hör det krafsande ljudet igen. Jag spänner öronen och lyssnar i mörkret.

Någon gång under natten kommer en tydlig bild till mig, det är som en syn, eller så är det en dröm. Jag vet inte riktigt om jag sover eller är vaken.

Jag står på den stora grusplanen framför ingången till bergrummet. De andra står bakom mig i en klunga. Alla är där; Anna-Karin, Anki, Gunhild, Ingela och Sebastian. Cecilia står bredvid mig, hon trycker sin panna mot mitt bröstben. Jag har armarna runt henne och hon gråter stilla. Hon vill skynda sig till familjens vanliga skyddsrum, men jag håller henne kvar. Säger att det kan vara bra för dem att få klara sig utan henne. Jag säger att det bara kommer att vara ett par dagar, sedan får de träffas igen. Jag vet att hon inte gillar att bli kallad för överbeskyddande så jag säger just det. Jag är beredd att säga vad som helst för att få henne att stanna. Jag vill ha henne för mig själv och jag vill att hon ska vara med mig.

Några steg bredvid gruppen står en liten kvinna, med råttfärgat hår. Det är Anna-Karin. Det är hon som har övertalat oss att stanna. Hon säger att hon kan en väg in i berget och att vi kommer att tacka henne.

bredvid sig; en hund, i en sele. Hon går framåtböjd som om hon försöker bromsa och tvinga sig själv framåt på samma gång och det ser ut som att hunden driver på, nästan släpar henne efter sig. När de närmar sig ser jag att det är Olivia och att hunden är Branco.

När de kommer helt nära kan jag inte låta bli att stirra på hennes ögon. Det är oartigt men det är uppenbart att hon inte kan se vad jag håller på med. Det som är annorlunda har alltid fascinerat mig. Hon håller ögonlocken sänkta, de täcker nästan hela ögonen, men i den lilla springan under dem är det ändå möjligt att uppfatta att hon skelar och att ögonen är överdragna av en vit hinna, som om någon krossat dem.

Olivia

Först var det bara jag. Jag var ensam i mörkret. Ibland passerade ett ljusare skikt och ibland ett mörkare, som en skugga, sakta glidande förbi. Någon lyfte mig, bytte på mig, jollrade med mig. Jag lärde mig känna igen röster. Satte namn på dem; mor och far. Jag kunde känna dem på håll genom att uppfatta luftens förändring när de rörde sig genom rummen. Partiklar som rördes om och orsakade en spänning, ett kaos som sökte ordning, en känsla av en förflyttning. Men också ljudet av deras steg och doften av dem. Far: en svag sötma blandat med en gnutta bitterhet. Mor: flottigt, rutten frukt, med en viss ton av maskros.

Jag har varit blind sedan jag föddes. Det betyder inte att jag är helt

oseende, även om många tror det. Jag har ett litet område där jag kan se saker som jag håller nära ansiktet. Jag kan också uppfatta skillnader mellan ljus och mörker och jag kan se skuggor som kommer mot mig och på så sätt upptäcka rörelser som görs nära mig.

I morgon fyller jag nitton år. Jag har tillåtits vara ett barn alldeles för länge. Det är dags för mig att vakna.

Alma

Nästa dag går jag in i Olivias rum för första gången sedan händelsen. Det är precis likadant som mitt. Två våningssängar i furu står inskjutna mot varsin långsida. Vid kortsidan av varje säng står en liten pall och mellan dem en byrå med sex lådor. Ovanför byrån hänger en klumpig spegel i träram. Mitt i rummet är en smal tunga av gråmålat betonggolv. Allt är genomtänkt och välordnat, men fult. Godkänt av staten.

Jag sätter mig på Olivias säng. Hennes sängkläder är fortfarande kvar, sängen obäddad och i oordning. Det är som att hon nyss rest sig ur den och jag förväntar mig nästan att den fortfarande ska vara varm efter hennes kropp. Jag stryker med handen där hon legat. Som ett djur. Vem var hon? Finns hon kvar här inne? Jag kan se hennes inåtvända leende framför mig.

På byrån ligger hennes padda. Batterinivån är låg men den går fortfarande att starta. En bok som hon lyssnade på öppnas automatiskt. Hon brukade alltid lyssna på en bok. Jag startar uppläsningen och förväntar mig att det ska vara något otäckt och olycksbådande, kanske Räddaren i nöden eller något av Stephen King. Jag lyssnar ett tag och förstår att det inte är något sådant. Det är en relationsroman, något lätt. Inga monster i sikte.

Olivia

Jag tappade min första tand när jag var sex år, den första gången jag gick ner i ett skyddsrum utan mamma. Jag bet i en av våra medhavda energikakor och kände hur något gav vika i underkäken. Jag spottade ut tanden i handflatan. Den var vass, inte större än ett riskorn. Jag minns att jag förundrades över hur något så litet kunde vara så betydelsefullt och hur allt var

sammankopplat.

Jag berättade inget för pappa om tanden. Jag spottade ut blodet och rengjorde munnen med några klunkar vatten ur flaskan och lade tanden i byxfickan. Där låg den sedan under alla dagarna vi var där. Varje gång jag reste mig för att gå på toaletten eller för att söka upp den stora tunnan med dricksvatten kände jag hur tanden rörde sig mot låret.

Jag gjorde stora planer för var jag skulle lägga den när jag kom hem. Först tänkte jag att jag skulle lägga den i en träask som min far hade gjort och gömma den bakom mormors böcker om Alice i underlandet. Sen tänkte jag att det var för uppenbart och att jag borde hitta ett bättre ställe, något som var så självklart att ingen någonsin skulle komma på att leta just där.

Jag planerade också hur det skulle gå till när jag fick visa tanden för mamma, när hon kom tillbaka. Jag fantiserade om hur jag skulle säga att det nästan inte hade gjort ont alls och att jag skulle skratta samtidigt och berätta att jag inte hade gråtit. Mamma skulle se på mig och le det där varma leendet som gick ända upp till ögonen. Hon skulle lägga sin handflata mot min kind och stryka med tummen fram och tillbaka och jag skulle inte bli irriterad och jag skulle inte rycka undan huvudet.

När vi äntligen fick komma ut hade jag kanske glömt bort tanden eller så gömde jag den så väl att jag aldrig hittade den igen. Jag har den i vilket fall som helst inte kvar längre.

betonggolvet, två gånger tre meter, märkt med en bokstav och ett nummer. Vi hade B357, i det centrala skyddsrummet som låg mitt under staden, under parken, nära gatan där vi bodde. Vår plats hade en betongvägg och på en liten hylla förvarade vi filtar, batterier, kåsor och nödproviant som min far bytte ut med jämna mellanrum. Jag tyckte inte om att vara i skyddsrummen. Där var trångt, mörkt och luktade surt. Det mest irriterande var det låga sorlet från alla kropparna som vistades där nere. Ett oväsen utan höga toppar, ett dovt mumlande, väsande ljud, som en myrstack, om du lägger örat nära.

När jag var åtta eller nio började mätningarna av syrehalten i luften och ganska ofta kunde jag höra larm över staden som varnade för låga värden och vi tvingades lämna allt och ge oss av. Pappa uppgraderade utrustningen på hyllan med två billiga gasmasker som man kunde köpa för några

hundralappar på vilken bensinmack eller Seven-Eleven som helst, på den tiden. Jag ville helst att vi skulle strunta i larmet och stanna kvar hemma istället, men pappa ville aldrig höra på sådant snack och han gav aldrig med sig. Varje gång packade vi vår ryggsäck och stod snällt på kö för att gå in med de andra.

När inte larmen gick övade vi. Han sa att jag måste veta hur jag skulle göra om det började tjuta medan han var på arbetet. Våra övningar startade alltid på samma sätt. Pappa började låta som om han hade ont i magen, ett lågt ooooo, som steg och sjönk. Jag satt vid bordet och låtsades att jag höll på med något och att ett larm var det sista jag hade väntat mig. När han började låta släppte jag det jag hade för händer och satte fart genom vårt lilla radhus, ut i hallen där det fanns en delvis packad ryggsäck. Den tog jag med mig till köket där min uppgift var att öppna skåpet till vänster om spisen och

komplettera med några små flaskor med mineralvatten och energikakorna som pappa köpt och ställt på hyllan.

undan honom med foten, så kom han alltid tillbaka, eftersom det var hans uppgift att ta hand om mig.

När ryggsäcken var packad satte jag på mig en jacka och Brancos sele, öppnade dörren och gick ut på gatan. Pappa klockade tiden med ett stoppur. Jag lyckades aldrig komma under en minut och femtiotvå sekunder, trots att jag försökte bli snabbare varje gång.

Den här gången gick larmet när jag var på övervåningen. Det var bara jag hemma. Branco också förstås, men det kändes som att jag var ensam, trots att hunden var där. Han hade blivit som en förlängning av mig själv, en extra kroppsdel och jag glömde ofta att han faktiskt var en egen varelse.

Istället för att göra det vi övat på, sjönk jag ner på sängen. Det var som att all kraft hade gått ur mig. Det enda jag orkade göra var att sträcka ut handen för att kontrollera att telefonen låg på sin vanliga plats på sängbordet. Det gjorde den, som alltid, men jag tog inte upp den.

Bakom larmsignalen kunde jag höra ljuden från gatan tillta och förändras. Kanske var det jackor som strök mot varandra, fötter som hamrade mot asfalt. Ett återkommande tump, tump, tump bröt igenom och jag föreställde mig en dam med rollator där hjulen slog mot varje skarv i stenläggningen i trottoaren. Något som lät som en skateboard svepte förbi. Under alltsammans låg det ytterligare ett lager av ljud som var svårt att identifiera. Det lät som ett väsande eller som någon slagit an en mörk sträng. Kanske var det ljudet av den samlade luften som samtidigt trängde upp från alla struparna som sprang där ute eller gurglandet från deras magar som man i vanliga fall aldrig lägger märke till, men som nu, för mig, plötsligt var möjligt att höra.

En gäll röst, högt uppe i halsen, trängde genom bruset. – Candela. Melanie. Kom hit. Rösten sprack på ie.

Jag försökte lyssna efter fåglarna som varje morgon flockades i

genom väggarna och göra mig sällskap i mina morgonrutiner. Nu hörde jag ingenting. De var fullkomligt tysta.

Jag vet inte hur länge jag satt där med Branco parkerad ovanpå på mina fötter. Tillräckligt länge för att det skulle börja sticka i dem. Till slut blev han mycket otålig. Han viftade på svansen och rörelsen fick hans kropp att dunsa ner på mina fotvalv. Jag kunde höra hans stora tunga åka in och ut ur hans käft och han slickade sig om munnen upprepade gånger, ett säkert tecken på att han var nervös. Till slut reste jag mig från sängkanten och plockade upp telefonen. Branco sprang med ett gläfsande före ut i hallen, mot trappan. Jag följde efter och tog mig ner och fram till garderoben i hallen. Hela tiden hörde jag larmet som steg och sjönk, steg och sjönk.

När jag packat ryggsäcken öppnade jag ytterdörren och steg ut på trappan. Innan jag hann ta det första steget kom något flygande genom luften. Det exploderade mot trappräcket och landade med ett smaskande läte bredvid mina fötter. Jag kunde känna doften av något sött. Ett plommon.

Verkligen? Till och med nu?

Innan jag hann reagera kom ytterligare några frukter flygande. Jag vet var de kom ifrån. Grannen på baksidan. Jerrys hus.

Jag hörde ett gapskratt och hade inget annat val än att gå in i hallen igen. Där stod jag och kämpade med tårarna medan ytterligare några plommon studsade mot dörren.

Den lilla masken.

Jag tänkte att jag borde ringa min far, men förmådde inte göra någonting. Jag frös och nästa gång jag försiktigt öppnade dörren var Jerry borta.

Jag tog mig framåt så snabbt jag kunde, kryssade mellan alla de andra som också var på väg åt samma håll. Vid första korsningen hörde jag snabba steg som närmade sig bakifrån. Någons andhämtning var alldeles nära och plötsligt stötte något till mig hårt mellan skulderbladen. Stöten var så kraftig att jag blev tvungen att stanna upp och dra efter andan. Under en

mardrömssekund tänkte jag att det var Jerry som väntat på mig, men personen som knuffade mig sade inget, utan rev mig bara åt sidan som om jag var en gardin som hängde i vägen. Rörelsen fick mig att tappa balansen och jag famlade med händerna i luften för att finna väggen så att jag kunde ta stöd mot den. När jag fann den stod jag framåtböjd med ena handen mot den en stund och kunde hämta andan. Människor flöt förbi, många utan att hålla avstånd och flera av dem törnade in i mig, så när Branco började dra i selen gav vi oss av igen.

utföra mina önskningar. Jag kunde inte förstå vad det var som höll på att hända.

Jag försökte få av mig ryggsäcken för att komma åt telefonen, men det var svårt att hålla koll var jag satte fötterna samtidigt som jag hängde efter Branco och jag var rädd att jag skulle tappa honom, ryggsäcken eller telefonen, så jag slutade snart att försöka. Skulle jag släppa taget om selen? Det skulle vara så lätt, bara att öppna handen. Jag kan inte räkna hur många gånger jag drömt om att springa fritt över en gräsplan, utan ledarhund, utan något som visar att jag är annorlunda. Men tanken på Branco som sprang omkring och letade efter mig, ljudet av hans gnäll, fick mig att krama ännu hårdare runt selen. Den var min enda trygghet nu och jag fortsatte hålla mig fast och hänga med.

Vi gick länge. Hjärnan blev stum och vår vandring blev en ny vardag, ett nytt vanligt. Jag vet inte vad jag tänkte på. Jag tänkte på allting utom

skyddsrummet. På något sätt var jag lättad. Jag skulle inte behöva vara där med pappa och förlora flera dagar av mitt liv. Det var också lite spännande att få veta vad som hände om man stannade ovan jord.

Jag tänkte att jag kanske skulle dö. Jag tänkte att det kanske inte gjorde så mycket. Sedan tänkte jag på min far. Jag kunde höra honom läsa en dikt på min begravning och hur han snöt sig i en näsduk. Jag tänkte på hans vanliga fras: “Det kan vara farligt att…” och skrattade till och med åt att det var möjligt att fylla på med vad som helst, efter de inledande orden. Jag tänkte: det kan vara farligt att leva, man kan dö.

min far. Det kan vara farligt att gå för nära ett sällskap med känslorna i svall, särskilt i en paniksituation, sade han.

När vi närmade oss rösterna, tystnade de och jag förstod, som så många gånger förr, att alla stirrade på mig.

– Hej, sade jag och försökte göra rösten stadig och stark. – Hej, svarade en kvinna. Nu går vi.

Sedan hörde jag ljudet av en tung dörr som öppnades. Hade de väntat på just mig? En unken doft av fukt och metaller slog emot mig och jag hörde fläktar som surrade. Branco började röra sig med de andra. Dagsljuset blev mer och mer dämpat ju längre vi gick. Jag undrade var min pappa var. Tänk om han väntade på mig utanför det vanliga skyddsrummet. Vad skulle hända när jag inte dök upp? Men jag ska inte ljuga. Samtidigt som jag tänkte det reste en liten ilning nedför min ryggrad. Jag var på väg att starta mitt första, helt egna äventyr. Var det inte just det jag drömt om? Jag försökte svälja ner klumpen i halsen och jag tänkte: att jag ska visa honom. Han ska få se vad jag duger till.

Vi följde alla lydigt efter kvinnan. Bakom oss kunde jag höra portarna glida igen och något tungt slå ner. Tanken på att dörrar i stål stängdes bakom mig fick mig att svälja flera gånger. Det kändes som att halsen blev smalare och att luften hade problem med att nå ner i lungorna. Vi var på väg in i ett kassavalv, ett sådant där som de har på banken och som jag och pappa var i en gång. Nu är det vi som är skatten som ska gömmas undan, tänkte jag.

Tanken på pappa fick mig att andas med magen igen. Avslappnings-övningarna vi hade gjort, när jag skulle lära mig att åka till simträningen på egen hand, kom väl till pass och jag andades i fyrkant samtidigt som mina fötter bar mig längre och längre in i berget.

Våra steg ekade mot berget. När vi kommit en bra bit in, kom vi fram till någon sorts hissanordning. Luften var fuktigt och det var svårt att andas. Ett lager av kalla små droppar hade lagt sig över mina armar och jag huttrade. Branco var lugnare nu, än förut.

Vi klev in i hissen, alla fick gott och väl plats och kvinnan som visat vägen tog tag om min armbåge.

– Du behöver inte vara rädd, mumlade hon.

Hennes ord gjorde mig bara ännu mer spänd. Jag tänkte på min pappa och fick en plötslig impuls att börja skrika och slåss för att ta mig därifrån, men jag intalade mig att jag måste behärska mig, att det här var en övning vilken som helst och att jag snart skulle få se honom igen och då skulle vi skratta åt alltsammans. Det här klarade du bra Olivia, skulle han säga och lägga sina varma händer på mina axlar.

Jag stod så nära de andra att jag kunde uppfatta rörelsen när den ena tjejen lade armen runt den andra och jag tog in den starka doften av deras schampo och jag minns att jag tänkte att jag ville ha ett likadant. Så landade hissen i botten med en darrning. En känsla av bråddjup, vattengravar, bottnen av oceanen, kastade sig över mig. Kvinnan gav sin ficklampa till någon av de andra och hon började snurra på något som gav efter med ett gnisslande. Hon bad om hjälp, för det var så tungt och någon av de andra hjälpte henne.

Vi gick igenom ytterligare fyra slussar med likadana, tunga dörrar, tills vi till slut stod i ett större utrymme med riktigt golv och när jag trevade

omkring kände jag att där fanns träbänkar med krokar ovanför. Kvinnan sade åt oss att vi måste klä av oss alla kläder och slänga dem i sopnedkastet.

– Allt måste brännas, sa hon.

Jag tvekade men var för trött för att protestera. Det här var annorlunda mot alla tidigare övningar. Aldrig hade jag blivit tvungen att göra mig av med mina kläder förut.

tidigare träffat henne gjorde jag som hon sa. Jag skalade sakta av mig plagg efter plagg och jag kunde höra att de andra gjorde detsamma. De två

kvinnorna viskade med varandra, en av dem grät fortfarande, men mer stilla och uppgivet nu.

Om jag tidigare varit rädd var det inget mot hur jag kände mig nu. Berget, mörkret, fukten, instängdheten, hissen, trycket mot öronen påverkade mig. Det kändes tryggt att lita på någon, skönt att göra som någon annan sa till mig, bekvämt att lämna över ansvaret till någon annan. Och vad kunde jag annars göra? Det var för sent att vända om nu.

Men det var inte tillräckligt att vi tog av oss våra kläder och släppte dem ifrån oss i något som kvinnan kallade sopnedkastet. Hon tvingade mig också att slänga ner allt annat som jag hade med mig; min ryggsäck med provianten som jag burit hela vägen, vattnet, energikakorna, till och med mobilen.

– Ni kan inte ta med er någonting, sa hon. Det kan vara kontaminerat. Det svåraste var att lämna ifrån mig mobiltelefonen. Den var min enda länk till pappa. Men jag tänkte att så fort det här är över kommer jag att få tillbaka den. Om jag inte skulle få det, kan Branco hitta hem till oss. Han kommer att leda mig dit och när vi väl är hemma igen, kommer allt det här att kännas som en obehaglig dröm.

När jag lämnat ifrån mig mobiltelefonen föste kvinnan mig framför sig, genom rummet in i ett annat rum, där det fanns flera duschar på rad. Jag kom att tänka på våra omklädningsrum på skolan. Branco var hela tiden bredvid mig. Han verkade inte bry sig om att han blev blöt när jag duschade. Jag är glad att jag inte blev tvingad att lämna ifrån mig honom också.

Jag tvättade mig så snabbt jag kunde. Av kvinnan hade jag fått tvål och hon instruerade mig hur jag skulle använda den noga över hela kroppen. Vattnet var ljummet och rann i en stark stråle, bättre än hemma och jag hade kunnat njuta av det om situationen hade varit annorlunda.

t-shirt, en luvjacka, strumpor och ett par enorma trosor som var ganska sköna på. Jag fick också ett par tofflor i plast. Byxorna var alldeles för stora och jag drog åt dem hårt i midjan för att de inte skulle glida ner. Tyget fladdrade runt benen när jag gick. Men jag var glad för jackan med huvan, den var som de jag brukade ha på mig.

När alla klätt på sig fortsatte vi att gå. Den gråtande kvinnan hade slutat gråta. Ingen av de andra hade sagt ett ljud och jag hade ingen uppfattning om vilka de var. Alla hade nu samma lukt och jag kunde inte längre skilja den ena från den andra. Vi passerade genom ytterligare en tung dörr som någon av de andra stängde noggrant bakom oss.

Till slut kom vi in i en lång korridor som ledde fram till ett kök och plötsligt kände jag igen dofterna och ljuset. Det var något bekant över

alltsammans och jag var säker på att jag varit där förut. Nu visste jag plötsligt att bortanför köket fanns en lång korridor med små sovhytter. Jag sa inget till de andra och kvinnan visade oss ned i korridoren. Hon delade ut rum till alla och jag tänkte att hon verkade njuta av det på något sätt, att vara den som styrde. Jag fick rum nummer trettiotvå.

När jag blev ensam lade jag mig på en av sängarna. Jag mindes att min far hade hjälpt mig upp i överslafen senast jag var här. Jag kan ha varit åtta-nio år kanske. Jag la mig ner och slöt ögonen. Jag kunde känna att Branco hoppade upp bredvid mig i sängen. Han gav ifrån sig en liten suck innan han också lade ner huvudet på madrassen. Uppdrag avklarat.

Alma

Alarmet ringer som vanligt klockan halv sju och jag vaknar med en känsla av akut fara. Det tar en stund innan det går upp för mig var jag befinner mig. Jag låter klockan ringa ett tag innan jag sträcker mig efter den och stänger av den. Efter ytterligare några minuter reser jag mig, tar på mig min grå t-shirt, min grå collegetröja och mina gråmelerade mjukisbyxor och går ut i

korridoren, tar vänster in i allrummet och vänster igen ut i köket där jag påbörjar terutinen. Jag återanvänder inte påsarna längre. Det känns som en upprorisk handling men jag ser inte längre poängen. I förrådet finns

tillräckligt många påsar för att de ska räcka till en person i åtminstone ett år. När mitt te är färdigt sätter jag mig vid bordet. Jag sparkar av mig skorna och viftar med tårna samtidigt som jag börjar göra en lista över saker jag borde göra under dagen.

o Mata hönsen o Pollinera tomaterna o Kontrollera frysarna o Undersöka kontoret (?) o Lyssna på en ny ljudfil

Jag tittar på de platsbyggda köksskåpen och hur någon berett en plats mitt i rummet för matbordet som jag sitter vid. Allting är så väl anpassat här inne. Allt är skräddarsytt för att människor ska kunna överleva. Det enda vi behövde göra var att anpassa oss, att foga oss, göra det som krävdes av oss för att miljön skulle fungera. När jag tänker på det känner jag mig fångad, som ett byte i ett spindelnät. Hur mycket jag än sprattlar kan jag inte komma loss och mina rörelser får mig bara att trassla in mig än mer. Här är jag reducerad till en kugge i ett maskineri, varken mer eller mindre. Det mesta av det, som var jag utanför, det jag gillade att göra och det som jag tyckte

uppkoppling så jag kan inte ha någon kontakt med mina följare, troligtvis finns det inte ens några följare kvar, men det är en annan hemskare sanning, som jag inte ens vågar tänka på. Och det finns inte mycket att göra, utöver det som måste göras. Om jag inte ser till att vattna, underhålla maskineriet, rensa silarna, byta luftfiltren, så kommer jag att dö. Det är den enkla sanningen. Som om döden vore det värsta som kan hända.

Tanken gör mig rasande och jag flyger plötsligt upp på fötter och slungar i väg tekoppen. Muggen går sönder och varmt te skvätter över väggarna när den krockar med de släta, grå köksluckorna. Delarna slår i golvet och

splittras i tusentals små, vassa bitar som sprider sig över hela golvet. Jag står en stund och tittar på förödelsen innan jag inser att det bara är jag själv som kan städa upp. Jag suckar och tittar efter mina skor, men de ligger en bit bort. Jag når dem inte fast jag sträcker mig efter dem. Jag har inget annat val än att försöka sätta ner fötterna där jag inte ser några skärvor. Jag går på tå och de första stegen går bra, men plötsligt känner jag hur något tränger djupt in i min högra trampdyna. Det börjar genast blöda. Stora röda droppar blandar sig med det trasiga porslinet på golvet.

Förbannat.

Jag tar mig försiktigt fram till diskbänken där det finns en första förbandslåda i ett skåp. Inne i lådan ligger allt i en enda röra. Någon har glömt att ställa iordning efter sig. Jag svär igen, men hittar tills slut några plåster i lagom storlek och en liten flaska med sårdesinfektion samt några kompresser. Jag drar fram en pall och försöker lägga upp högerbenet över det andra, så att jag kan se undersidan av foten. En bit vit keramik sticker ut ur min trampdyna. Jag drar i den och ett långt splitter kommer sakta ut

tillsammans med ännu mer blod. Det gör ont, men inte så ont att jag måste skrika. På golvet under min stol har det bildats en liten röd pöl.

Satan.

ut desinfektionsmedel på kompresserna. Jag har inte tvättat händerna, kommer jag på, men det får gå ändå. För sent att avbryta nu.

När jag plåstrat om foten ser jag mig omkring. Te och porslin har skvätt överallt i köket och det har bildats ett spår av röda bloddroppar där jag gått. Jag får fram en sopkvast och sopar golvet noga, sedan torkar jag hela golvet med moppen. Jag flyttar till och med undan det stora matbordet och alla tolv stolarna för att komma åt ordentligt. När jag är färdig har klockan hunnit bli halv tolv och jag sätter på mig min collegetröja och går ut till hönorna. Hög tid att ge dem deras frukost.

Förut drömde jag om att vara uppskattad och att ha många följare. Antalet likes på mina inlägg var ett sorts mått på hur verklig jag var. När jag först kom ner hit tyckte jag efter ett tag, när den värsta abstinensen lagt sig, att det var ytligt, löjligt och jag tyckte att det var ganska skönt att slippa undan det där. Jag pratade med Sebastian om det.

– Hur många prenumeranter hade du, frågade han. – Fem miljoner ungefär.

– Det är ett gäng. Jag skrattade.

– Och alla var intresserade av att följa dig när du gjorde, vadå? Jag skrattade igen. Sebastian sade det inte på ett elakt sätt, han var helt enkelt nyfiken. Cecilia däremot hade inte gillat det som hon kallade mitt beroende av bekräftelse.

Jag brukade skriva en massa sånger också, som jag aldrig visade för någon. De handlade för det mesta om fullbordad kärlek eller olycklig kärlek. Sådant som jag tyckte var viktigt då. Nu är allt det där borta, som skalen på en lök. Kvar finns endast den råa, skarpa kärnan och vad är den?

– Vad är den, Klara?

När jag matat hönsen och vattnat plantorna samt skördat några nya, röda tomater är det dags att ta sig an den tredje punkten på min lista. På vägen ser jag att jag glömt att ställa tillbaka den smala grepen som jag använt för att luckra upp jorden under kålrabbin. Den halvligger, lutad mot kanten på odlingslådan. Det ser ut som den somnat. Jag kan inte minnas att jag lämnat den där och plötsligt börjar jag skratta okontrollerat. Den dumma grepens uppsyn tycks mig omåttligt komisk. Jag skrattar tills tårarna sprutar ur ögonen på mig och ljudet som kommer ur min mun börjar likna gråt.

Jag går genom köket och ut i förrådsrummet där de stora frysarna finns. Jag är glad för de solida dörrarna. Termostaten visar -28 grader. Det är perfekt. Jag lägger örat mot dörren. Det brummar förtroendeingivande. Jag tänker att jag borde lägga några blommor utanför dörren, men en trötthet överväldigar mig plötsligt och jag tänker att jag ska göra det i morgon i stället.

Jag hinner med en vända till kontoret också. Kretsloppstänk är världens räddning, står det i en av pärmarna som jag bläddrar i.

Genom att alltid tänka i kretslopp kan vi hushålla med resurserna och återanvända det som är ändligt. I och med att det hela tiden blir fler människor på jorden måste kretsloppsplanering ingå i allt vi gör. Oavsett om vi ska transportera oss, värma våra hus, äta eller tvätta våra kläder är kretsloppet a och o för att vi ska kunna fortsätta existera.

Sedan följer en lång instruktion för hur man hanterar systemet för

avfallshantering. Jag tar med mig pärmen och i maskinrummet utför jag de moment som det står att jag ska göra, kollar de värden som jag bör hålla koll på. Trots att maskinerna gör det mesta är jag beroende av dessa nedtecknade instruktioner. De finns förstås också inlästa som ljudfiler.

Egentligen var det inget som sa att det här skulle vara hennes rum förutom att hon visste mer om skyddsrummet i berget än alla oss andra tillsammans. Det var ett ganska starkt talande skäl förstås.

Jag lutar mig tillbaka och rullar lite till. Något för mig att stanna upp och dra ut den översta skrivbordslådan. Där ligger ett använt block och några pennor. Jag tar upp blocket och bläddrar i det, men hittar inget annat än några små teckningar av blommor och några fåglar. En svan är uppenbar, och de andra verkar vara småfåglar av olika sorter. När jag skakar på blocket trillar något ner på golvet. Jag böjer mig ner för att ta upp det. Det är en nyckel. Jag plockar upp den och känner på dess tyngd och storlek. Jag ser mig om i rummet men hittar ingenstans där den skulle kunna passa.

Olivia

Varje morgon går jag efter de andra genom köket, ut i korridoren och vidare genom draperierna av plast som hänger för den trånga passagen ut till odlingarna. Det är ljusare här ute, en stor, öppen yta. Branco vädrar alltid i luften när vi kommer ut hit och jag gör det samma. Luften är annorlunda här, friskare, fuktigare, mer organisk än inne i de långa korridorerna. Något unket träffar mina näsborrar. En blandning av hönsgödsel, guldvatten och fukt från berget. Till vänster finns stora bärbuskar med amerikanska blåbär, några rader med jordgubbar och kryddlandet. Bortanför kryddorna finns rad efter rad av odlingslådor i trä som rymmer alla våra grönsaker. Rakt fram finns trädgårdsskjulet med verktyg, säckar med jord, kärl och annat som vi behöver. Till höger ligger hönshuset med hönsgården och gödselstacken. Cecilia har berättat allt för mig. Hon tog mig under armen någon av de allra första dagarna och föreslog att vi skulle göra en rundvandring. Vi hade riktigt skoj och hon förklarade allt för mig med en humoristisk ton. I början kändes det som att vi alla vunnit på lotto och vi var överlyckliga över att vi slapp sitta i de vanliga trånga skyddsrummen. Jag tror att hon hade lika kul som jag. I alla fall en kort stund.

Cecilia trivs i trädgården, och det gör jag också. Anna-Karin har satt oss i arbete och jag gillar att jag förväntas prestera på samma nivå som alla andra. Här görs inga undantag eller anpassningar och även om det kräver mer av mig, behöver jag i alla fall inte känna mig som ett freak.

att fjärilarna ska komma för att dricka. När jag var liten kom det många, men nu får vi vänta längre på att de ska dyka upp vid våra fat. De få som kommer är mindre och är inte lika färgrika. Min far beskriver det för mig och jag minns hur han luktade sådana dagar; svett och en aning vitlök

Just nu håller vi på att pollinera tomter och squash. Det är för att det ska bli större skörd. Försiktigt, försiktigt söker jag med fingrarna längs grenarna för att hitta blommorna. När jag hittat en håller jag upp den och stryker den lätt med penseln. När jag är klar letar jag vidare efter nästa blomma som jag penslar lika försiktigt som den första. Jag måste vara noga så att jag inte bryter av några av de tunna stjälkarna. Cecilia dirigerar mig ibland när hon tycker att jag letat för länge utan att hitta någon blomma. När det är hon som gör det blir jag inte irriterad. Hon säger allting med ett litet skratt. Hon skrattar till och med när hon själv är klumpig eller när hon tröttar på det monotona arbetet och måste ta en paus. Hennes skratt är smittsamt, omöjligt att inte falla in i.

Efter trädgården är det vila. Meningen är att vi alla ska lägga oss på sängarna i våra små rum. Jag hatar det, men jag känner samtidigt att jag behöver det. Jag är alltid trött härinne. Och inte bara jag, vi är alla håglösa och hasar omkring. Det är som att ingen orkar lyfta fötterna ordentligt.

Den enda som inte verkar trött är Anna-Karin. Hon sitter alltid inne på kontoret och grejar med sina papper. Hon verkar inte ha behov av vila. Anki sitter i det lilla rummet som är utanför kontoret. Hon tar de papper som Anna-Karin är klar med och lägger dem i mappar som hon stuvar undan i stora arkivskåp. Lådorna dundrar när hon drar dem ut och in.

Ibland går jag in och sätter mig hos dem. Anna-Karin har inte tid med mig. Hon snäser så fort jag kommer in i rummet, men jag är van, jag bryr mig inte. Jag sätter mig i den lilla fåtöljen som står framför hennes skrivbord.

– Ta ner benen från bordet, säger hon.

Det är en låt jag börjat sjunga som fastnat i mitt huvud. Den vägrar att försvinna. Alma har lärt mig den. Hon sjunger hela tiden fast med vacker röst. Min röst är tunn och jag kan inte riktigt hålla tonen.

Varje gång Anna-Karin rundar min stol och lämnar det lilla kontoret för att ge något till Anki, snor jag åt mig ett papper från högen under hennes skrivbord. Det är där hon förvarar den öppnade lådan med nya papper. Jag viker snabbt ihop det och lägger det i byxfickan eller i magfickan på min collegetröja. Stölderna får blodet att rusa i kroppen och jag fnittrar när hon kommer tillbaka. Hon lägger märke till det och suckar, men hon förstår inte vad jag håller på med. Jag vet inte varför jag gör det. Det är bara kul. Jag antar att det håller mig sysselsatt. Och fastän hon inte har en aning, får det mig att känna det som att vi hör ihop, att vi har något gemensamt.

När jag var sex trodde jag att jag satt ihop med min far och min mor, att vi var ett och samma och ingenting någonsin skulle skilja oss åt. Jag minns en gång under sommartorkan. Vi hade rest till kusten för att slippa det värsta och vi tillbringade dagarna på en lång veranda med tak, där vi satt i varsin solstol och drack iste som min pappa gjorde i ordning och hällde upp i en stor termos med tappkran som stod på ett litet sidobord på verandan.

Ibland spelade vi kort eller schack, men den största delen av tiden satt vi bara där, alltför trötta för att orka prata. Min mor läste mycket. På kvällarna vandrade hon på stranden och om det fanns nätverk pratade hon i telefonen. Hennes röst kom i vågor mot oss där vi satt på verandan, pappa och jag. Jag förstod att vi hörde ihop, att det var han och jag och mamma och fastän vi var på olika platser så hörde vi ändå samman. Vi var en del av ett helt, där det ena delen inte kunde existera utan den andra.

– Det har vi, svarar vi.

Vad hon än hittar på för fel så är det inte vi som är skyldiga. Det är inte vi som brustit i vår omsorg, ändå är det som att hon inte tror oss.

Varje eftermiddag lämnar hon kontoret och kommer ut i odlingarna nu. Anki är hela tiden några steg bakom. Hon antecknar allting noggrant. Jag hör hur hon skrapar med pennspetsen mot pappret.

Efter varje inspektion blir Sebastian allt mer dämpad. – Jag hatar att bli styrd, säger han till mig.

Han har börjat hänga kvar ute i odlingarna och kommer ut till mig där jag sitter bland hönsen. Det gör inget att han är där, jag tycker om våra samtal. Han är nog den första killen jag pratat med på riktigt. De som är i skolan lägger inte märke till en sådan som jag.

Busken har dött.

– Den är bara att kasta, sa Anna-Karin. Hon lät mycket besviken. Sebastian har fått i uppdrag att gräva upp rötterna. Jag hörde att han tog fram spaden ur det lilla skjulet och gick mot busken, sedan stötte han spaden med kraft ner i jorden. Jag fick en känsla av att han hade ihjäl något, som aldrig kommer att resa sig igen. Jorden runt busken var hård. Han fick hålla på ett tag. Lyfte spaden gång på gång och stötte till.

– Den har väldigt långa rötter, ropade han men ingen svarade.

De andra hade kanske gått in, men jag satt kvar. Men jag sa inget heller. Det bästa på dagen är att lägga ner krattan, spaden eller sopkvasten, efter arbetet och gå ner till hönorna. Jag har gett dem namn, allihop. Tuppen kallar jag Tomas och den andra hönan har jag döpt till Ella. De tre minsta som alltid går tillsammans och är svåra att skilja åt kallar jag Knattarna.

misstänksamma blickar, de svider i ryggen på mig. Först när han märker att Klara hittar mat kommer han, men han kommer aldrig hela vägen fram. Jag måste sträcka ut handen med brödet och först då tar han det. Han litar inte på någon.

Omvägen kring fåglarna är ett sätt att skjuta upp det oundvikliga

ögonblicket då jag måste gå genom den långa korridoren, öppna dörren till mitt lilla rum, eller cell som jag börjat kalla den, och mötas av tystnaden och tristessen där inne. Jag är så trött på att vara där att jag vill skrika, men det skulle inte tjäna mycket till. I början försökte jag mota bort tankarna på vår så kallade belägenhet, genom att lyssna på böcker. Men nu, efter tio månader har jag lyssnat igenom alla titlar som finns. Vissa av dem flera gånger.

Jag kommer alltid att minnas ögonblicket då det gick upp för oss att vi skulle bli kvar här. Att det inte var ett vanligt larm. Att något allvarligt ägt rum där ute. The big one, som det brukade skämtas om. Vad som hänt är det fortfarande ingen som vet, men temperaturen har stigit flera grader och koldioxidhalten är skyhög.

Jag minns att Anna-Karin kom ut till oss i köket. Vi var alla där, vi höll på att förbereda någon måltid.

– Vi har tappat kontakten med yttervärlden, sa hon och det lät som att hennes mun var full med smulor.

Vi fortsatte att tillaga maten och kivas om vem som skulle hacka löken. Det var som att ingen av oss ville ta in vad hon sa. Till slut gick hon därifrån. Vi fortsatte ett tag till med våra sysslor som om ingenting hade hänt men Alma slutade sjunga.

Senare hörde jag Cecilia och Alma i korridoren. – Vad betyder det, frågade Cecilia.

– Det vet vi inte, svarade Alma. – Men vad betyder det?

– Men vad betyder det, Alma. Vad betyder det? Det sista kom ut som ett påfågelskrik.

– Det betyder att vi inte har kontakt med ovanjorden längre. Radion är död. Det finns ingen signal. Inget annat.

Cecilia teg. Jag försökte låta bli att andas medan maskinljuden dånade i tystnaden.

– Vad har du gjort, säger hon sedan. Vad har du gjort?

Varje eftermiddag stannar jag hos hönorna. Ibland är Sebastian där, ibland inte. Vi pratar om allt möjligt. Han läser mycket, precis som jag. Vi pratar om själva bergrummet också. Det är enormt.

– Har du varit i skafferiet innanför köket, kan han fråga. Där finns hur mycket konserver och mjöl och gryner som helst. Vi skulle kunna klara oss i tio år på de förråden.

Jag kontrar med att fråga om han sett pysselförrådet. Där finns pärlor, garner och pennor och papper. Det har han inte.

Alma

Jag måste bekänna att jag inte vet om allt det jag skrivit finns med i

ljudfilerna från Olivias dator. Vissa saker kanske jag själv hittat inom mig. Det som låg där och väntade på att bli funnet. Det är som att jag lever i fyra världar samtidigt. Den som var utanför, den som var här inne tillsammans med de andra, den som jag lever i nu och den som väntar utanför. Som fyra rum med olika tideräkning och olika händelseförlopp, fyra nästan helt separata dimensioner.

Olivia

Någon dag senare är det som att vi alla glömt det där med att vi tappat kontakten. Ingen låtsas i alla fall om det. I köket står Anna-Karin och Anki och diskuterar ransoner som om ingenting hänt. Den enda som verkar bry sig är Cecilia. Hon har blivit tystare och hon rör sig ännu mer långsamt än förut. Jag föreställer mig henne som en sköldpadda. Sköldpaddor gör mig glad. En av dem fanns på bild i en bok med utdöda djur, som min far hade i sin bokhylla. Han förklarade hur den såg ut för mig. Ett långt rynkigt huvud som sticker ut ur ett ovalt hårt skal. Hål för armarna och benen. Den går på alla fyra. Den rör sig långsamt överallt, utom i vattnet. Den är en mycket god simmare. När den simmar ser det ut som att den flyger fram. Den sträcker ut både armarna och benen bakåt och glider fram, den vilar länge i rörelsen. Det ser ut som att den ler. De små svarta ögonlockslösa ögonen är öppna även när den dyker.

Hur världen ser ut utanför bergrummet

Elias

Mamma har gått ut efter vatten. Jag ligger under köksbordet på den randiga mattan som jag brukar. Här är det skyddat. Jag drar med fingrarna längs med mattans ränder; röd, grön, blå, rosa. Jag slätar ut fransarna, kammar dem mellan mina fingrar, låter dem slingra sig runt dem som sjögräs.

Jag kan alla färgerna. Det är mamma som har lärt mig dem. Jag har tre syskon. De har alla olika färger. Elina är elva och ett halvt, hon är lila. Hon kan allt. Hon är som en vuxen fast hon är liten. Hon är snäll ibland, men mest är hon dum. Hon vill alltid bestämma. När hon är snäll läser hon för mig i boken om Castor. Vi har läst den så många gånger att den gått sönder i pärmen.

Jag vet vad det står på alla sidorna. Mamma säger att vi ska vara rädda om den. Det kommer inte att finnas några fler på lång tid, säger hon.

Emil har just fyllt tio. Han är silver. Han är snabb och lätt. Han skrattar alltid och springer iväg. Han kan springa barfota på en grusväg utan att det gör ont.

Eskil är sju. Han är orange. Han är tyst och smal. Förut sov vi bredvid varandra i sängen, han låg bakom mig och värmde min rygg. Han brukade hålla armen runt mig. Men sen ville han inte sova där mer för jag kissade på mig. Jag hinner inte gå upp på pottan på natten.

– Det är inget konstigt med det, säger mamma. Hon blir arg när de andra retas.

Mamma är brun-röd som torkat blod. Hon ligger mest i sovkammaren. Ibland kommer hon upp och ger mig soppa eller medicin som smakar äckligt. Det är för mitt bästa säger hon. Jag blir darrig av medicinen och då lägger jag mig här.

ser väldigt ledsen ut. Han lägger sin hand mot min kind. Naglarna är smutsiga och handen luktar som hö.

När jag vänder mig om sträcker mamma ut armarna mot mig och jag försvinner in i hennes famn. Hon är stor och mjuk. Hon tar en filt och virar den hårt om mig, så att jag nästan inte kan andas.

– Mitt lindebarn, sjunger hon. Jag vet inte riktigt vad det betyder men det är ganska mysigt.

Hon luktar som torkat blod också. Om hon går och lägger sig igen kryper jag in under köksbordet och leker med mattan. Ibland lyser solen in och då försöker jag lägga mig precis i solfläcken. Den är varm. Utanför kan jag höra mina syskons röster och pappas.

Mamma har kommit in i köket. Hon ställer hinken med vatten på pallen bredvid spisen där den brukar stå. Jag kan känna hennes steg på golvet. Det gungar på ett särskilt sätt när hon går förbi. Hon säger ingenting till mig men jag vet att snart kommer det att prassla inifrån kammaren där hon sover. När hon kommer tillbaka kommer hon att lukta ur munnen.

Nu hör jag farfars röst utanför. Min farfar är vit. Han är alldeles vithårig som ett moln. Han kommer och hälsar på ibland. Den här gången har han med sig farbror Tobias. Tobias är grön. Tystlåten och grön. Han kan tälja bra och han har lärt pappa. Min farfar har alltid med sig människor. Aldrig har någon med sig honom.

Anna

Hon skakade på benet tills den klängiga pojken inte kunde hålla sig kvar längre och gick ut för att hämta upp vatten ur brunnen på gården. Pumpen hade slutat fungera för ett tag sen. Den behövde elektricitet. Ett tag hade de kunnat förlita sig på några solcellspaneler, men aggregatet hade gått sönder och det fanns ingen som kunde laga det. Ingen som ville laga det. Inget de kunde byta mot att någon lagade det. Andreas hade försökt titta på det men det var hopplöst när han inte hade en aning om vad han skulle leta efter. Han kunde inte heller prova sig fram. För det hade han behövt elektricitet. Det var en ond cirkel.

Det svåraste varje dag var att bestämma vilken syssla som behövde göras, vilken aktivitet som var mest nödvändig och användbar för att de skulle ta sig igenom vintern.

Allt handlade om vintern. Förr hade hon älskat den årstiden. Mest för att hon fick skicka efter små, gulliga stövlar med fuskpälskant och stora snören eller stora gulvita turtlenecks med flätstickat mönster och korta yllekappor eller matchande bylsiga dunjackor till barnen. Inte för att hon älskade att vara ute så mycket, men hon tyckte att kläderna var fina.

Hon kunde fortfarande drabbas av en nästan fysisk abstinens efter att få gå ut på internet. Det var ytligt förstås, men det fyllde någon form av behov. Att få ta del av något större än sig själv. Att känna en samhörighet och en

förankring i något mer än vardagligheten som det fanns så mycket av här i stugan. Det var bara det som fanns kvar, en banal vardag på liv och död. Hon hade en stor klump i magen hela tiden, en skräck för vad som skulle hända om något av barnen skulle bli sjuk. De hade inget penicillin. Knappt ens huvudvärkstabletter kvar. Ibland fantiserade hon om att råna det stora huset i viken. Hon var säker på att de hade. Men för det behövdes fler människor, ett gäng. Här fanns det ju bara hon, Andreas och barnen.

till dem på ön. Då och då funkade det och de brukade ha med sig kaffe och t-sprit, ibland mediciner eller till och med toalettpapper. Hon visste vad det var de stod där nere och pratade om. Hon såg det på deras bortvända ryggar och gestikulerande händer. Deras båt var inte stor och kunde max ta fem, kanske sex personer, om det var lugnt. Själva hade de ingen båt. De hade vadat över till ön, då för länge sedan, men sedan dess hade vattnet stigit och det var inte möjligt att gå längre.

Andreas pappa försökte alltid övertala henne att de skulle flytta till dem på fastlandet. De hade en större sammanslutning där uppe. Där fanns fler barn. De höll till och med på att starta en skola. Andreas var för, men hon vågade inte. För att kunna lämna ön skulle hon vara tvungen att skicka barnen med sin farfar i båten och först senare, i nästa vända, kunde hon och Andreas komma efter. Hon blev panikslagen av tanken. Det skulle ta minst tre

månader innan nästa vända, och inte ens det var säkert. Inte heller kunde hon tänka sig att åka över själv med två av de mindre barnen och lämna de lite större här med Andreas. Hur skulle de kunna stå ut med att inte ha någon kontakt på flera månader? Så mycket kunde gå fel. Båten kunde kantra. De kunde bli överfallna. De var tryggare om de stannade här på ön. Det var inte så mycket folk här och de kände till de flesta. Hon var full av ursäkter och hon visste det.

Hon klev in i stugan igen med den svarta tiolitershinken full av brun-orange vatten från brunnen. Det var mycket järn i vattnet och hon led av förstoppning hela tiden. Hon som brukade ta lavemang för att hålla kroppen i trim. Nu var hon uppsvullen. Stor, enorm. Andreas pappa hade tittat länge på henne när han kom.

– Du får väl säga vad du vill, svarade hon, men gravid är jag inte. Bara fet.

Han såg sårad ut. Elias låg på golvet under köksbordet. Hans läppar var blåaktiga.

– Fryser du lille vän, jollrade hon medan hon drog fram honom. Han svarade inte, var på något sätt långt borta. Hade han svimmat? Nej då, han blinkade. De tre äldre var ute och sprang som vanligt. De älskade när farfar och Tobias var på besök och annars föredrog de också att vara ute framför att trängas inomhus med henne i stugan. Andreas bad dem hjälpa till med allt möjligt och de verkade gillade det. Men det var ofta saker som hon tyckte att de inte skulle behöva bry sig om. De var trots allt bara barn.

Hon fick fram Elias och satte sig på kökssoffan med honom i knäet. Hon såg sig om i rummet. En gång i tiden hade de köpt torpet för att renovera det till en dröm i vitt. Linoljefärg och breda golvplankor hade hon sett framför sig. Instagramvänliga Mårbackapelargoner i fönstren. Det var i en annan tid med trevliga funderingar, trevliga problem. Hon mindes vagt att hon hade funderat länge på om gardinen i fönstret skulle vara av skir spets eller om hon skulle välja ett grövre linnetyg, kanske beige eller randigt. Hon hade gjort moodboards och skisser. Printat ut bilder från nätet och klistrat upp i anteckningsböcker. Hon hade bara kvar en av dem, de andra hade hon eldat upp. Hon hade njutit av att känna den stickande doften av pärmarna och klistret, men ibland saknade hon dem. Det fanns så lite som var vackert i den här världen.

hade försvunnit. Och när alla elektriker, läkare, sköterskor försvann, den ena efter den andra, hade sjukhuset till slut stängts ner helt. Säkerheten kunde inte längre garanteras hette det.

Nu fanns bara det som kallades Civilsamhället kvar på fastlandet och folk som dem själva, utspridda i stugor här och var, människor som försökte överleva från en dag till en annan. De första åren hade hon haft ett hopp om att allt skulle bli som vanligt igen. De hade ansökt om att få släppas in i Civilsamhället, men fått avslag. Andreas talanger som snickare hade de redan massor av och hon hade inga särskilda kunskaper som de kunde förhandla med. Inget som efterfrågades i alla fall. Inredning stod inte högt i kurs längre. Färgsinne, var inget som efterfrågades. Stilsäkerhet, var det ingen som

brydde sig om längre. Hon visste inte om hon hade några talanger

överhuvudtaget. Jo, en, att äta. Att kontrollera mat. Det hade hon alltid varit bra på. I yngre år hade hon haft en rasande anorexia och när den var bättre hade hon närt sin ortorexi och tränade som en besatt. Som minst hade hon vägt 38 kilo och nästan dött, men på något sätt hade hon alltid lyckats ta sig tillbaka till komplimangerna och de avundsjuka tillropen på de sociala medierna om att hon var så snygg, så välklädd, så vacker och så

veckotidningar. Det var allt. Tidningarna hade hon lusläst de första åren. Det enda hon hade. Men till sist hade de tappat sitt värde.

Andreas föreslog att hon skulle använda sitt intresse för att sy eller kanske sticka eller virka. Saker de kunde använda. Men det fanns inga roliga tyger att hitta och kom de över något garn så var det i olika kvaliteter och i färger som skar sig med varandra. Det var inget fint att se på och därför kunde hon inte uppbåda någon lust.

När Elias somnat lade hon ner honom på sofflocket och bäddade in honom i filten, hårt som ett spädbarn. Hon ville inte att han skulle vakna och börja gnälla när han upptäckte att hennes kroppsvärme försvunnit. Hon lade in några vedträn i spisen och satte på kaffepannan. Det hade blivit löjligt könsrollsuppdelat i deras familj men hon orkade inte vara ute och Andreas och de äldre barnen hade tagit på sig det mesta av arbetet där medan hon gjorde det lilla hon orkade med inomhus. Mest låg hon stilla i sängen inne i kammaren eller satt i gungstolen med en pläd om sig. Det var svårt när hon inte kunde uppbåda mycket energi.

Nu smög hon in i kammaren, Där inne bakom en planka i väggen hade hon sitt förråd. Det var några gamla chokladbitar och bröd som hon smusslat undan. Hon hade till och med en liten bit ost och en skinkbit. När hon var säker på att ingen såg henne tillverkade hon en smörgås och proppade in allt i munnen. Hon silade runt den uppblötta smeten i gommen och runt tänderna. Senare skulle hon bli tvungen att se till att inget av det syntes på tänderna eller kändes på hennes andedräkt. Hon blundade. Njöt.

Oftast drack de te som de bryggde på granskott eller mynta eller bara varmt vatten.

När svärfar och de andra kom in tog hon fram brödet hon bakat. Det var smuligt och torrt, helt utan fett. Andreas bytte till sig förnödenheter mot tjänster i huset i viken. Han arbetade i trädgården och burkade sno med sig skott därifrån som han sedan planterade i deras egen trädgård. Han fick mjöl ibland, smör och ost mot arbete som snickare eller så var han på fälten eller erbjöd sig att hugga ved. Barnen jobbade också och ibland fick de spela tennis på grusbanan nedanför det enorma huset. Andreas satte sig bredvid Elias som låg orörlig. Han strök honom över det sträva håret.

– Har han feber undrade han.

– Jag vet inte, svarade hon. Tror inte det. Men han har gnällt hela dagen. Alla de andras blickar riktades nu mot henne. Hon njöt av

uppmärksamheten. Att stå i centrum. De lyssnade på henne. Hennes ord var viktiga.

– Ska vi inte ta honom med i båten, frågade svärfar. – Nej.

Det kom lite för snabbt. Vem skulle hon vara om de tog med sig Elias? Då hade hon ingen annan än sig själv. Hon behövde honom, det lilla byltet. Hon behövde lyssna på hans andetag för att hon veta att hon levde och för att få energin till att koka den eviga potatisen eller blomkålen. Elina var

fortfarande hungrig och sträckte sig efter brödkorgen för att ta mer bröd. Det gick på rutin när Anna smällde till henne över fingrarna.

På kvällen, när de stora barnen krupit ner i sina sängar gick hon in till sitt förråd igen. Andreas hade lagt Elias i deras säng och hon var noga med att kontrollera att de båda sov innan hon öppnade plankan. Hon lade in lite av det nya brödet i hålet och en liten plåtburk som hon fyllt med kaffe. Hon tänkte unna sig en kopp när Andreas och de stora skulle gå till huset i viken nästa gång. Tanken fick henne att le. När hon vände sig om såg hon att Elias ögon var öppna. Han andades tungt.

– Vad gör du, mamma? – Inget.

Hon satte snabbt för plankan och satte sig på sängkanten bredvid den lilla kroppen. Hon tog hans huvud i sitt knä och strök honom över håret. Med sina smekningar försökte hon få honom att vända huvudet mot väggen istället för mot rummet men han fortsatte envist att titta på den lösa plankan.

– Vad hade du där, frågade han till slut. Hans röst var svag. Hade du mat?

– Men älskling, det har du drömt. Vi har maten i köket dummer, det vet du väl.

– Maten i köket. Han upprepade vad hon just sagt.