SKOLAN
O C H
SEDLIGHETSRÖRELSEN
ETT F Ö R E D R A G
A F
D:r KAROLINA W I D E R S T R Ö M
w
DE N R O L L , skolan spelar i u n g d o m e n s uppfostran, h a r u n d e r tidernas lopp blif- vit allt större ooh större o c h dess m a k t h a r ock i saimma proportion ökats. F ö r n ä r v a r a n d e ä g e r skolan också oerhpjrdt stor m a k t , e n fruk
tansvärd makt, skulle j a g vilja säga. M a n k a n m å n g e n g å n g f ö r u n d r a sig öfver, a t t föräldrar k u n n a v a r a så likgiltiga, som d e o f t a äro, f ö r det faktum, a t t skolan n ä s t a n alldeles bemäkti- g a r sig deras b a r n .
M e n m e d m a k t följer ansvar. O c h uppenbart är, a t t skolan i g a n s k a stor utsträckning också k ä n n e r detta ansvar. D ä r o m vittna sträfvan- d e n a a t t b e g r ä n s a eller stryka b o r t e n del ä m n e n o c h a t t utvidga eller tillägga a n d r a af större vikt; därom vittnar f r a m t r ä d a n d e t af val
frihetens princip, studiet af barnpsykologien, som p å vissa håll tagit så stark fart, sträfvan- d e n a a t t reformera undervisningsmetoderna i öfverensstämmelse m e d psykologiens o c h fy
siologiens f o r d r i n g a r ; d ä r o m vittna d e röster, som h ö j a sig m o t d e n alltför ensidiga teoretiska utbildning, skolan lämnat, och som y r k a p å att äfven d e praktiska anlagen skola tillgodo
ses och utbildas.
D e ofullkomligheter o c h brister, som ä n n u emellertid vidlåda skolan — och d e ä r o m å n g a
— ä r det just p å g r u n d af hennes maktställ
ning e n lifssak f ö r h e n n e a t t klargöra f ö r sig.
T v e n n e m ä k t i g a allmän-mänskliga rörelser
h a f r a m t r ä d t p å d e senaste årtiondena, hvilka b a n a sig v ä g o c h vinna m a r k b l a n d alla sam
hällslager o c h oberoende af politiska och reli
giösa trosbekännelser, nämligen n y k t e r h e t s r ö r e l s e n o c h s e d l i g h e t r ö r e l s e n . H u r u förhåller sig skolan till dessa b å d a rörelser? H a r h o n n å g o n skyldighet och möj
lighet a t t t a h ä n s y n till d e m eller a t t deltaga i d e m ?
B å d a d e s s a rörelser k ä m p a f ö r människor
n a s befrielse f r å n f ö r n e d r a n d e slafveri under l å g a b e g ä r , f ö r personlighetens frigörelse och viljans s t ä r k a n d e ; d e sträfva m o t ädlare, män- niskovärdigare f o r m e r f ö r mänsklig lycka. M e n gentemot dylika sträfvanden f å r gifvetvis sko
lan, "med d e n uppfostrareroll, som alltmer blif- vit h e n n e s , icke s t å likgiltig. H o n g ö r det icke heller. Verksamhet i nykterhetens tjänst h a r l ä n g e stått p å hennes p r o g r a m och b ö r j a r i v å r a d a g a r a t t m e r och m e r tillhöra hennes l e f v a n d e verk, allt e f t e r s o m d e n n a verksam
h e t s betydelse blir allmännare och d j u p a r e in
sedd iniom lärarekåren, o c h allt efter som dess beskaffenhet g ö r e s lämplig f ö r skolan.
Lämplig såsom undervisningsämne h a r nyk
terheten blifvit, sedan vi f å t t bevisande veten
skapliga f a k t a a t t stödja o s s p å f r å n d e n pato
logiska anatomien, f r å n d e n experimentella fysiologien o c h psykologien och f r å n brott
målsstatistiken. D e s s a f a k t a äro s å klara och bevisande, a t t o m det skulle k u n n a ske, a t t Sveriges l ä r a r e o c h lärarinnor m e d d e m i h a n d o c h m e d d e n personliga öfvertygelsens värme
•— m e n u t a n fanatism — b e g a g n a d e d e till
fällen, som skolstadga o c h skolschema g e dem, a t t v e r k a f ö r d e n n a sak, s å skulle e j m å n g a decennier h a förflutit, innan ett jättearbete
vore gjordt,. som beredt alkoholismens välde i vårt land större a f b r ä c k ä n h v a d h v a r j e a n n a n nykterhetsverksamhet — p å öfvertygel- sens v ä g nämligen — k u n n a t m ä k t a åstad
k o m m a .
D e n v ä g skolan b a r att g å p å detta f ä l t ä r således u t s t a k a d o c h klar, det gäller b a r a att m e d f r i s k a k r a f t e r b e t r ä d a d e n o c h ener
giskt v a n d r a f r a m å t d ä r p å .
M e n h u r ställer sig skolan till h v a d m a n i trängre bemärkelse b e n ä m n t sedlighetsrörel
sen ? K a n h o n deltaga, uti d e n s a m m a , och p å h v a d s ä t t ?
Otvifvelaktigt stå vi h ä r inför e n i alla hän
seenden vida svårare f r å g a , m e n som tillika h a r ä n n u d j u p a r e innebörd. Nykterhetsspörs
m å l e t r ö r sig o m d e n enkla, k l a r a o c h lätt
fattliga saken, a t t m a n b ö r undvika a t t skapa sig ett behof, som k a n b r i n g a e n o f ä r d ; ty af spritdrycker h a r j u e n sund, f r i s k m ä n n i s k a intet som helst behof. M e n vid sedlighets
spörsmålet rör det sig o m e t t naturligt, inne
b o e n d e behof, d e t gäller a t t f i n n a n o r m e r f ö r e n naturdrift, som n ä s t d e n individuella själv
bevarelsedriften ä r o c h m å s t e v a r a d e n star
k a s t e af alla. D e s s a n o r m e r m å s t e å e n a sidan g e full uppskattning å t fortplantnings
driftens styrka o c h betydelse; å a n d r a sidan m å s t e d e stå i s a m k l a n g m e d d e k r a f , som ställas af m ä n n i s k a n s h ö g r e andliga jag, af hennes e g e n s k a p a t t v a r a e n varelse m e d f r i vilja, utrustad m e d personliga böjelser, m e d f ö r m å g a a t t b e d ö m a o c h b e s t ä m m a sina hand
lingar, och m e d f ö r m å g a , ja, behof a t t lyda ä f v e n h ö g r e l a g a r ä n naturdrifternas.
D e människor, som sträfva e f t e r a t t finna dessa normer, p å t r ä f f a såsom det k a n s k e vä
sentligaste hindret p å sin v ä g den m ö r k a lifs- åskådning, som anser, att n a t u r e n såsom s å d a n ä r ond, och som stämplar människans k r o p p och dess lifsyttringar såsom hennes o n d a prin
cip. D e n n a åskådning, s o m l å g så oändligt f j ä r r a n f r å n v å r religions stiftares s å d j u p t mänskliga syn p å lifvet, insmugglades efter
h a n d i d e n lära, som b a r h a n s n a m n , och fortfor a t t h ä r s k a d ä r i århundraden. Luther b r ö t m e d d e n o c h lyckades inom den protes
tantiska världen u p p h ä f v a d e yttre former, d e n n a å s k å d n i n g tagit sig; öfver själarna r ä c k e r emellertid dess välde d e n d a g i d a g ä r i vidsträckt m å n .
O c h i själfva verket ä r det endast alltför förklarligt, a t t d e n g ö r det. Människans kroppsliga lifsyttringar och alldeles särskildt de, som h a a t t g ö r a m e d släktets bevarande, gestalta sig o f t a s å vederstyggligt, a t t m a n syn
nerligen lätt f r e s t a s a t t betrakta driften själf som synd. Gör blott sent e n a f t o n eller e n n a t t e n v a n d r i n g g e n o m v å r a gator,, och d u skall g ö r a observationer, som k o m m a dig a t t e r f a r a d e n ohyggligaste beklämning, och som fylla dig m e d sorg o c h blygsel öfver att män
niskonaturen verkligen ä r s å d a n ; det förefaller d i g som vore det bäftre, a t t människosläktet d o g e ut, ä n a t t all d e n n a vidrighet skall f i n n a s till. S a m m a smärtkänsla beredes oss f ö r öfrigt icke blott af r å t t tal o c h slipprigt skämt, u t a n af g a n s k a alldagliga resonnemang människor emellan.
M e n b e t r a k t a r m a n saken n ä r m a r e och lug
nare, s å k o m m e r m a n så småningom och allt säkrare o c h vissare till det resultat, a t t detta, som s å r a d e e n s å d j u p t , det var icke natur, d e t var icke normal drift, det var onatur, för
irring o c h misstag. O c h m a n inser också tyd
ligt och klart, a t t räddningen skall n å s icke g e n o m e n sträfvan a t t förkväfva drifterna, u t a n a t t d e n m e d nödvändighet m å s t e b e s t å uti a t t förädla dem.
M e n skall detta förädlingsarbete lyckas, så m å s t e det v a r a lika o m f a t t a n d e o c h d j u p t ingri
p a n d e som v a r s a m t ; d å m å s t e det o c k b ö r j a s i tid, s å tidigt ske k a n hos h v a r j e individ.
L ä n g e tyckes m a n h a tagit f ö r e n gifven sak, att e n drift, som i normala fall icke alls finnes till u n d e r b a r n a å r e n , icke heller d å p å något sätt skall k u n n a påverkas eller vägledas.
D e t e n d a m a n d ä r f ö r a k t a d e u p p å v a r a t t se till, a t t d e n e j i förtid väcktes. F ö r detta än
damål a n s å g m a n b l a n d a n n a t synnerligen maktpåliggande och nödvändigt, a t t b a r n e n afstängdes f r å n h v a r j e k ä n n e d o m o m allt, som h ö r till fortplantningsområdet. L e d s a m t n o g h a d e d e s m å ingen som helst respekt f ö r detta o m r å d e eller dess gränser, och d e öfverskredo alltsomoftast dessa i sina forskningar och sina frågor. M e n g e n o m lämpliga tillrättavisningar bibragte m a n d e m dock r ä t t snart d e n hälso
s a m m a och nödiga skyggheten, o c h d e lärde sig a t t förstå, h v a d det v a r s o m m a n icke fick f r å g a o m . A n d r a , m e r a poetiska föräldrar o m s k a p a d e verkligheten till dikt o c h gåfvo d e s m å till lifs sagor o m dessa ting. O c h sagans värld d e n ä r j u b a r n e t s värld, och d e n borde väl ock k u n n a v a r a n o g f ö r d e m .
I skolan fortsattes, s å g o d t sig g ö r a lät, s a m m a tillvägagångssätt. Storkhistorien re
spekterades, ovetenheten likaså; d e n senare sattes t. o. m . i system därigenom a t t m a n u r zoologien så konsekvent m a n k u n d e utmönst
r a d e kapitlet o m fortplantningsorganen; j a ,
sedan m a n hunnit s å långt, a t t människans anatomi, fysiologi och hälsolära blifvit upp
t a g n a som ett särskildt läroämne i skolans öf- versta klasser, strök m a n också d ä r b o r t s a m m a kapitel. Inkonsekvent n o g uteslöt m a n icke sjätte budet, eller v a r det k a n s k e konsekvent, d å det j u ä r e t t f ö r b u d ? Sjätte b u d e t ä r väl f ö r öfrigt det f ö r b a r n minst begripliga af alla b u d e n , o c h m e d tigandets princip f ö r öfrigt g e n o m f ö r d ä r det n o g o c k fullkomligt omöjligt a t t p å n å g o t sätt g ö r a det begripligt f ö r dem.
D e t f a n n s emellertid icke så f å såväl föräl
d r a r som pedagoger, som insågo detta systems svagheter, o c h e n del af d e m h a d e m o d o c h företagsamhet n o g a t t b r y t a m e d detsamma o c h a t t f ö l j a ett helt a n n a t förfaringssätt. O c h s å småningom växte dessa uppfostrares antal, o c h s å småningom bildade d e e n opinion, stödd dels p å deras e g n a g y n n s a m m a erfarenheter, dels p å d e observationer, m a n samlat, hvilka å d a g a l a d e det h ä r s k a n d e systemets nackdelar.
Betecknande n o g h a r d e n n a opinion f r a m t r ä d t tämligen samtidigt i flere olika länder.
B a r n e t s k a n s k e mest u t m ä r k a n d e egenskap ä r dess oerhörda vetgirighet, e n vetgirighet, som u t a n u n d a n t a g sträcker sig till allt, som k o m m e r inom dess iakttagelsers räckvidd. N ä r d ä r f ö r ett b a r n p å sina f r å g o r till föräldrarna, h v a r m å n n e s m å b a r n k o m m a ifrån, o c h o m d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e ting f å t t snäsiga, afvisande svar, s å g e r det sig i regel icke till tåls d ä r m e d (föräldrarna tro g ä r n a , a t t d e t g ö r det, eller inbilla sig t r o det), det låter blott bli a t t s p ö r j a föräldrarna m e r a , eftersom detta blott skulle vålla ytterligare obehag. D e t spörjer i stället p å a n d r a håll, d ä r m a n e j ä r så n j u g g m e d svaren. D e t behöfver f ö r öfrigt
e j f r å g a alls, det blott iakttager livad som. sker och h ä n d e r o c h lyssnar till h v a d s o m säges.
Af förtäckta anspelningar, af samtal vuxna människor emellan, hvilka ingen tror, att bar
net h ö r eller b r y r sig om, samlar det sig efter
h a n d ett stoff, af hvilket det bildar sig sina föreställningar. Oftast r å k a r det dessutom f ö r r eller senare i sällskap m e d någon k a m r a t , hvil- k e n vet ofantligt väl besked o m alla dessa ting o c h som ä f v e n m e d d e n största beredvil
lighet berättar därom. D e föreställningar, bar
n e t p å detta sätt s k a p a r sig, ä r o vanligtvis mycket oklara o c h orediga och utgöra o f t a e n i h ö g g r a d vanställd bild af verkligheten. M e n h v a d som f r a m f ö r allt u t m ä r k e r denna bild, det ä r dess f u l h e t . Alla, som b a r n e t hört tala o m dessa ting, h a tydligen varit tjusade af dem, m e n p å s a m m a g å n g f u n n i t d e m vid
riga. O c h m e d d e n p r ä g e l n bevaras d e i bar
n e t s minne. .
F ö g a b ä t t r e blir resultatet, o m b a r n e n till svar p å sina f r å g o r f å s a g a n o m storken. T y skillnaden mellan d e n n a s a g a och a n d r a sagor är, a t t d e n n a b e g ä r m a n , a t t det skall t r o p å som p å verklighet, u n d e r det a t t d e a n d r a alltid b ä r a n a m n af sagor. N ä r b a r n e n så f ö r r eller senare f å veta, a t t h v a d d e trott p å var l ö g n , n ä r d e k a n s k e dessutom h å n a s f ö r sin lättrogenhet, d å b ö r j a r d e r a s f ö r u t så f a s t a tillit till föräldrarna, d e r a s absoluta tro, a t t h v a d d e s ä g a ä r sannt, a t t undergräfvas. I d e t e n a fallet som det a n d r a , v a r e sig b a r n e t biif- vit afvisadt eller m a n ljugit f ö r det, s å förkväf- ves d e n naturliga förtroligheten mellan föräl
d r a r o c h b a r n , o c h e n m u r reser sig d e m emellan, hvilken allt m e r och m e r skiljer d e m åt. . N ä r d e n tid kommer, d å föräldrarna
g ä r n a skulle vilja tala m e d barnen, skulle vilja v a r n a d e m o c h r å d a dem, k u n n a d e ej. För
äldrar o c h b a r n förstå h v a r a n d r a e j längre.
H u r g å r det m e d förtegenhetssystemets ge
n o m f ö r a n d e i skolan? Jo, som e n lärarinna mycket t r ä f f a n d e y t t r a d e vid e n diskussion:
»ämnet (om fortplantningsorganeii) förekom
m e r faktiskt glltid i skolan, antingen under t i m m a r n a eller u n d e r rasterna. S t ä n g a det u t e k u n n a vi e j . Vilja vi icke, a t t d e t skall f å plats p å lektionstimmarna u n d e r lärarinnans ledning o c h p å det sätt, s o m h o n bestämmer
•—• u n d e r rasterna förekommer det m e d all säkerhet u n d e r d e k a m r a t e r s ledning, hvilkas k a r a k t ä r o c h läggning ä r sådan, a t t m a n minst af allt skulle önska, a t t just dessa blefve d e tongifvande inom klassen». D e t t a är, j a g vill tillägga d e t , icke e n enstaka skolas erfaren
h e t , u t a n s å d a n t ä r omdömet i allmänhet, f r å n d e håll nämligen, d ä r m a n observerar b a r n e n ä f v e n mellan lektionstimmarna.
Förtegenhetssystemet h a r således h a f t e n alldeles motsatt verkan m o t d e n m a n åsyftat.
M a n h a r icke allenast e j lyckats hålla b a r n e n i okunnighet, u t a n m a n h a r dessutom g e n o m sitt sätt a t t g å till v ä g a förvållat, a t t hela bar
n e t s tanke- o c h fantasivärld b e t r ä f f a n d e dessa t i n g blifvit besudlad, o c h det h a r dessutom o f t a händt, a t t d e begär, m a n afsett a t t hålla slumrande, i stället just väckts i förtid och tagit sig uttryck i okyska h a n d l i n g a r ; d e med
d e l s a m m a k a m r a t e r n a ä r o e j sällan också för
förare.
H e l a systemet m e d dess förkonstling och dess sorgliga konsekvenser h ö r egentligen stadslifvet till, h ö r m e d till d e n m y c k n a onatur, som d ä r uppvuxit. P å landet, d ä r m a n befin
n e r sig midt u p p e uti naturlifvet, d ä r k u n n a ock barnen, o m d e e j m e d af sikt afhållas där
ifrån, studera alla dess företeelser själfva och f r å n b ö r j a n f å omedelbar o c h riktig uppfatt
n i n g af d e m ; d ä r behöfva d e e j k o m m a m e d s å m å n g a frågor, o c h det lönar sig just inte a t t l j u g a f ö r d e m heller; verklighetsiakttagel- se.n skulle snart korrigera lögnen. Landtlif- vets seder ä r o o c k b å d e vida naturligare och vida r e n a r e ä n stadslifvets — i stort sedt åt
minstone.
N a t u r och sanning blef o c k reformvänner
n a s lösen L å t o m o s s f ö r det första e j g ö r a våld p å b a r n e t s e g e n natur, låtom oss i stället l ä r a ioss a t t f ö r s t å den, a t t respektera dess egen
domligheter o c h att b y g g a p å dem. Vetgirig
h e t e n ,äar icke blott d e n m e s t f r a m t r ä d a n d e u t a n ä f v e n d e n nödvändigaste egenskapen hos barnet. T a c k vare d e n förskaffar det sig d e n k ä n n e d o m o m ting o c h företeelser, som ä r till g a g n för framtiden, ja, som ä r absolut nöd
vändig f ö r d e n n a . H v a r f ö r skulle kännedo
m e n o m det, som h ö r till fortplantningsområ
det, vara onödig, o c h h v a r f ö r skulle den m e d nödvändighet v a r a till s k a d a ? L å t o m oss l ä g g a m ä r k e till p å h v a d sätt b a r n e t spörjer o m dessa ting. Jo, p å alldeles s a m m a sätt som o m a n d r a . O c h svaren, n ä r d e g e s u t a n tve
k a n eller bryderi, d e m t a r b a r n e n emot aäl- deles s o m a n d r a svar o c h g å r a t t m e d d e m till h j ä l p b y g g a vidare i sin tankevärld. F ö r öf.rigt synas d e till sitt inre v a r a af dessa ting fullt oberörda, i olikhet m o t h v a d vuxna människor p l ä g a vara. D e t ä r denna olikhet, m a n förut h a r förbisett, och b a r n e t h a r fått lida f ö r d e vuxnas egenskaper och fel. D e t ä r icke själfva k u n s k a p e n o m d e n ä m n d a tingen,
som s k a d a r barnet, u t a n detta sker g e n o m något annat, som inplantas tillika m e d kun
skapen. T a g b o r t detta a n d r a , o c h k u n s k a p e n blir oskadlig; förvandla det till dess motsats, o c h k u n s k a p e n blir i d u b b e l m e n i n g värde
full. O c h detta a n d r a ä r undervisarens per
sonliga uppfattning. D e t gäller d å — och d ä r ligger f r å g a n s k ä r n p u n k t — a t t först uppfostra
sig själf, a t t l ä r a sig a t t s e d e ting, det gäl
ler, enkelt, okonstladt o c h naturligt och ä n vidare a t t u p p f a t t a d e r a s skönhet o c h deras d j u p a m e n i n g . S e r d u det som naturens visa, ändamålsenliga anordning, a t t människorna icke skapas som enstaka, fristående individer, u t a n a t t d e t ena släktledet b ä r inom sig fröet till n ä s t a ; förnimmer d u som ditt h j ä r t a s viss
het, a t t det e j finnes, starkare o c h e j heller heligare b a n d p å jorden ä n de, som f ö r e n a d e b å d a , hvilka tillsammans g e e n n y varelse lif, o c h de, som f ö r e n a d e m m e d d e n n a n y a varelse; förnimmer du, a t t dessa b a n d äro lika mycket själens som kroppens — d å skall du, p å samima g å n g d u omtalar d e s a n n a sakförhållandena f ö r ditt b a r n , också s k ä n k a det d e n n a din öfvertygeJse som g å f v a och arf.
R e d a n b a r n e t h a r vinst af d e n s å med
delade kunskapen. B&t behöfver e j g å p å a n d r a håll f ö r a t t f å r e d a p å , h v a d d e t vill v e t a ; det bevaras sålunda f r å n besudlade o c h v r ä n g d a framställningar; det h a r till och m e d bldfvit kritiskt m o t s å d a n a : f a r och m o r h a gifvit det mycket b ä t t r e besked. Föräldrar
n a s auktoritet s t å r alltså kvar som d e n högsta, förtroendet till d e m ä r bevaradt, o c h h v a d det ä n gäller, s å växer b a r n e t aldrig i f r å n a t t g å till föräldrarna och tala o m det o c h a t t h ä m t a r å d hos d e m . M e n den största
vinsten skördas längre f r a m , f r å n d e n tid
punkt, d å drifter o c h b e g ä r b ö r j a vakna. Se
g e r i k a m p e n emot b e g ä r e n g e r visserligen k u n s k a p e n e j ; därtill k r ä f v e s f r a m f ö r allt, a t t viljan i b a r n d o m e n blifvit stärkt och riktad p å att h ä r s k a öfver det e g n a jaget, o c h därtill kräfves. det stödjande exemplet af uppfostra
r e n s e g e n vandel. M e n det inflytande, mitt vetande och i ä n n u h ö g r e g r a d d e n fantasi
värld j a g p å d e t s a m m a b y g g t upp, utöfvar p å m i n a tankar, känslor o c h handlingar, ä r dock myckat stort, s|,som vi litet h v a r ä r o i tillfälle a t t konstatera. O c h h a r j a g lärt m i g a t t älska ett ideal, s å undviker j a g in
stinktivt d e vägar, d ä r detta e j h ö r h e m m a . M e n förhåller det sig så, d å b e g å r skolan icke blott f r å n undervisningssynpunkt ett fel, d å h o n stympar ett af sina läroämnen, u t a n h o n a f h ä n d e r sig d ä r m e d o c k s å e n stor upp
gift som uppfostrare. M a n h a r också b ö r j a t a t t inse d e t t a o c h b ö r j a t a t t skapa sig ett a n n a t förfaringssätt.
A t t i zoologien t a g a m e d det förut uteläm
n a d e kapitlet o m fortplantningsorganen och deras funktioner underlättas, f ö r a t t icke säga p å sätt och vis möjliggöres (barnen k o m m a ju till skolan m e d s å olika förutsättningar), g e n o m att dels t a g a det komparativt m e d mot
svarande kapitel inom botaniken, dels i sam
m a n h a n g m e d utvecklingsläran, embryolo- gien.* D e n n a , e n af d e yngsta bland natur
vetenskaperna, ä r tillika e n af d e mest fängs
* En kortfattad och klart gjord framställning af denna bar alldeles nyligen utkommit på Norstedt &
Söners förlag: "Grunddragen af embryologien" af Elin Cederblom.
lande. Såsom beståndsdel af ämnet zoologi i skolan k a n utvecklingsläran inpassas nästan h v a r s o m helst (eftersom d e n h ö r h e m m a öfverallt), m e n b ä s t — s ä g a de, som h a er
f a r e n h e t o m s a k e n — g a n s k a tidigt, o c h sedan b ö r d e n s å a t t s ä g a följa m e d hela vägen, ä n d a u p p till l ä r a n o m människan. D ä r d e n n a tages m e r a utförligt, i skolans högsta klass, h a l ä r j u n g a r n a hunnit d e n mognad, att m a n k a n tala n ä r m a r e o m m ä n n i s k a n s fortplant
n i n g s o r g a n och o m dessa o r g a n s v å r d . Låjtom oss t a g a f r a m n å g r a f a k t a f r å n djur
världen, människan däri inbegripen. J u högre vi k o m m a u p p i djurserien, dess längre tid behöfver a f k o m m a n f ö r sin utveckling, dess l ä n g r e tid ä r d e n i behof af h j ä l p o c h s k y d d ; d e s s f a s t a r e blir därför o c k bandet mellan m o d e r n o c h a f k o m m a n . H o s e n del högt stå
e n d e d j u r deltager ä f v e n f a d e r n i arbetet a t t växna o m a f k o m m a n , o c h d e osjälfviska om
sorgerna oim d e n n a förena m o d e r n och fa
d e r n p å e t t alldeles särskildt sätt. Människo
b a r n e n behöfva e n l å n g r a d af å r till sin ut
veckling. D e t blir därför nödvändigt, a t t f a r och m o r hålla ihop mycket länge, hålla ihop hela lifvet, o c h skall b a r n e n s andliga utveck
ling k u n n a ledas så väl som möjligt, så m å s t e f ö r ä l d r a r n a dels v a r a fullt utvecklade själfva, dels s t å i e t t mycket innerligt själsligt sam
f ö r s t å n d m e d hvarandra. K a n någonting pre
dika starkare emot lösliga förbindelser, f ö r f ö r e n i n g e n d a s t p å g r u n d af verklig kärlek och f ö r trohet, ä n dessa e n k l a fakta, f ö r a t t n ä m n a blott dessa ? M e n det, hvarmed skolan, likaväl som hemmet, kraftigast påverkar d e unga, ä r dat sätt, h v a r p å f a k t a meddelajs.
»Utan I o m v ä n d e n eder och värden såsom
barn, k u n n e n I icke s e G u d s rike» — G u d s härliga rike p å jorden, som finnes där, blott vi l ä r a o s s a t t s e det, o c h s o m vi k u n n a ä n ytterligare b e f ä s t a : lagbundenhetens, ända
målsenlighetens, fullkomningens rike, skönhe
tens, renhetens o c h kärlekens rike. M e n m e d b a r n a r e n a och b a r n a f r o m m a h j ä r t a n skola vi icke blott själfva f å blicka dit in, u t a n vi skola o c k k u n n a visa b a r n e n e n skymt af detta rike.
Vi b ö r a göra det g o d a f ö r det g o d a s e g e n skull, h e t e r det. M e n ^ tyvärr äro vi m ä n niskor s å beskaffade, a t t vi mycket ofta, f ö r a t t sporras till handling, m å s t e drifvas af fruk
t a n f ö r d e o n d a g ä r n i n g a r n a s följder. Vid nykterhetsverksamheten sporrar o s s gisslet af d e sjukdomar, d e n n ö d och d e brott, s o m alkoholismen fört m e d i släptåg. Till sedlig
hetsverksamheten f i n n s det o c k ett kraftigt pådrifvande gissel: d e veneriska sjukdomarna.
D e s s a äro s å spridda o c h anställa s å fruktans
v ä r d a h ä r j n i n g a r ä f v e n i vårt land, a t t vi helt enkelt m å s t e samla o s s o m a t t b e k ä m p a d e m . O c h detta sker g e n o m flere medel. D e t b ä s t a ä r ju a t t f ö r e k o m m a sjukdomar, d ä r s å ske k a n . Skola vi k u n n a förekomma dessa, m å s t e vi nödvändigt s k a p a naturligare o c h renare seder. O c h g r u n d e n därtill m å s t e läg
g a s r e d a n hos d e u n g a i h e m m e t och i skolan.
