2007:209
C - U P P S A T S
Basal kroppskännedom och samtal enligt kognitiv teori vid utmattningssyndrom
En kvalitativ studie
Josefina Cederholm, Johanna Rönnkvist
Luleå tekniska universitet C-uppsats
Sjukgymnastik
Institutionen för Hälsovetenskap
Institutionen för Hälsovetenskap Sjukgymnastprogrammet 120p Vårterminen 2007
Basal kroppskännedom och samtal enligt kognitiv teori vid utmattningssyndrom
-en kvalitativ studie
Josefina Cederholm Johanna Rönnkvist
Examensarbete i sjukgymnastik HFT012
Handledare: Katarina Mikaelsson Leg. Sjukgymnast, universitetsadjunkt
Examinator: Gunvor Gard Leg. Sjukgymnast, Professor i sjukgymnastik, Leg. Psykolog.
Utan Er informanter hade inte denna studie varit möjlig, tack för att ni ställde upp!
Vår handledare för arbetet, Katarina Mikaelsson, skall ha ett stort tack för all tid, stöd och engagemang vi fått under vägen.
Luleå, Maj 2007
Josefina Cederholm, Johanna Rönnkvist
Basal kroppskännedom och samtal enligt kognitiv teori vid utmattningssyndrom - en kvalitativ studie.
Body Awareness Therapy and Counselling according to Cognitive Therapy for burn-out syndrome – a qualitative study.
Cederholm, J. & Rönnkvist, J.
Instutionen för Hälsovetenskap Luleå Tekniska Universitet
ABSTRAKT
Utmattningssyndrom är ett tillstånd som innebär stort personligt lidande. Befintlig forskning och kliniska erfarenheter tyder på att förloppet ofta är långvarigt. Syfte: Beskriva hur en kombination av Basal Kroppskännedom och samtal enligt kognitiv teori som behandlingsmodell upplevts av deltagare med uttmattningssyndrom. Metod: Kvalitativa intervjuer med sex deltagare som gått Rörelse-samtalsgrupp. Resultat: Informanterna upplevde att de fått en ökad livskvalitet genom att de ökat sin självkännedom, sitt välbefinnande och självförtroende. De lever mer i nuet och har i större utsträckning accepterat sin situation. De såg stöd och fick gemenskap från de andra gruppmedlemmarna och motivationen ökade. Uppfattningen om behandlingsupplägget och behandlingsmodellen varierade, flera anmärkte att syftet med behandlingsmodellen var oklar.
Slutsats: Samtliga informanter har upplevt behandlingsmodellen som givande genom att deras livskvalitet har ökat och de har inlett en förändringsprocess. Alla informanter påpekade de andra gruppdeltagarnas betydelse.
Nyckelord: Basal Kroppskännedom, gruppbehandling, kognitiv terapi, kvalitativ metod, utmattningssyndrom.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Syfte...12
Frågeställningar...12
Metod...12
Informanter...12
Mätmetod...12
Procedur...12
Beskrivning av Rörelse-samtalsgrupp... 12
Analys av data...14
Etiska aspekter...16
Resultat...17
Få ökad självkänsla...18
Inleder en förändringsprocess...18
Gruppdeltagarna är en tillgång...20
Upplevelser av behandlingsmodellen varierar...22
Diskussion...26
Resultatdiskussion...26
Metoddiskussion...30
Konklusion...33
Referenser...34 Bilaga 1 Intervjuguide
Bilaga 2 Informationsbrev
Utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det i folkmun kallas, är ett tillstånd som enligt Arbetslivsinstitutet kan uppstå när en identitetsviktig roll för en person hotas av långvariga stressorer. Utmattningstillståndet karaktäriseras av somatiska och eller kognitiva problem såsom långvarig smärta och nedsatta minnesfunktioner. Det är vanligt med nedstämdhet och en kraftig uttröttning som inte kan vilas bort. Utmattningssyndrom är också starkt förknippat med nedsatt arbetsförmåga (1). Perski (2000) ser utmattningssyndromet som ett övergripande begrepp för olika stressreaktioner och att kronisk trötthet, fibromyalgi och depression kan ses som följder av utbränning (2).
Studier har visat på att personer med utmattningssyndrom löper en ökad risk för hjärtinfarkt, stroke och plötslig hjärtdöd. Dessutom finns ett samband mellan utmattningssyndrom och ökad risk för typ II diabetes, nedsatt fertilitet och låg skattning på självkänsla (3). Utmattningen kan även påverka hjärnan och kroppens funktion så att en obalans i hjärncellernas neurokemi uppstår.
Förändringarna leder till att hjärncellernas funktion försämras och kan ibland leda till tidig celldöd. De system som påverkas i kroppen är hormon- och ämnesomsättning samt
immunförsvaret (4). Doctare (2000) menar att detta är en form av hjärnstress som negativt påverkar hjärnans kognitiva, intellektuella, empatiska och emotionella förmåga (4).
Nyman et al, (2002) menar att utmattningssyndrom inte bara finns i Sverige utan att det även förekommer i andra länder exempelvis Nederländerna och Norge (5). Enzmann och Schaufeli, (1998) såg i sin studie att sjukskrivningsnivåerna för utmattninssyndrom är ungefär lika i Sverige, Nederländerna och Finland. I Japan är utmattning en av de stora hoten mot folkhälsan (6).
Utmattningsyndrom har funnits i Sverige sedan 1970-talet och förknippades i början starkt med yrken som krävde kontakt mellan människor, t.ex. vård, omsorg och skola, där det funnits för lite tid till återhämtning och bristande resurser (7). År 2003 var 90 000 av 300 000 sjukskrivningar relaterade till psykisk ohälsa där depressioner, ångesttillstånd och stressreaktioner var de vanligast förekommande, av dessa var 64 000 kvinnor (8). Försäkringskassan beräknade att år 2001 stod utmattningssyndrom för 1.6% av alla sjukskrivningar och kostade ungefär 1077 000 000 kronor. Försäkringskassan klassar utmattningssyndrom som en av de sjukdomar som kostar absolut mest i utbetald sjukpenning per sjukdomsfall och år med i genomsnitt 57 200 kronor. Genomsnittet för en sjukskrivning längre än 15 dagar, oavsett diagnos, låg vid samma
tidpunkt på 32 700 kronor på år och fall. I statistiken för andel av totalt utbetalda dagar är sjukpenning ligger utmattningssyndrom högre än till exempel diskbråck, hjärtinfarkt och whiplash (9).
Utmattningssyndrom och dess förlopp är idag ej tillräckligt utforskat men kliniska erfarenheter tyder på att förloppet ofta är långdraget. Orsaken till det långa förloppet är ännu inte klarlagt, om det beror på sjukdomen i sig, sen diagnosticering eller bristfällig/utebliven rehabilitering är i nuläget oklart. Forskning som är gjord inom utmattningssyndrom har varit fokuserat på att identifiera bakomliggande orsaker och kriterier för diagnossättning. Idag finns det inte tillräckligt randomiserade och kontrollerade studier som utvärderar rehabiliteringsinsatser och utfallen av dessa (10).
Det finns olika modeller som förklarar uppkomsten av utmattningssyndrom inom arbetslivet. Tre av dessa är Cherniss -, Golembiewskis- samt Maslach och Leiters modell (10). Cherniss, (1995) modell bygger på intervjuer gjorda med högt utbildade anställda inom social servicesektor.
Resultatet visar att många av informanterna hade upplevt en stark besvikelse vid första mötet med arbetslivet och Cherniss drog därför slutsatsen att utmattningssyndromet var en slags verklighetschock där negativa faktorer på arbetsplatsen sammanföll med personliga
sårbarhetsfaktorer (11). Golembiewski´s modell, (1996, 1986) förklarar utmattningssyndromet som smittsamt då stressorer inte bara påverkar en anställd på aktuell arbetsplats utan även får effekter i form av ökad arbetsbelastning och ökat prestationskrav på de andra anställda (12, 13).
Maslach och Leiter, (1999) vill förklara utmattningssyndromet med att nedskärningar och
omorganisationer i organisationer och företag skapar en dysfunktion mellan arbetsplatsen och den anställde. Utvecklingen kategoriseras i för stor arbetsbelastning, bristande kontroll över det egna arbetet, brist på erkänsla (uppskattning, acceptans och bekräftelse) bristande arbetsgemenskap, orättvisor och värderingskonflikter (personliga- organisationens) (14).
Det finns flera olika sätt att se på utmattningssyndromets uppkomst. En del av forskningen på utmattningssyndrom är gjord ur en antropologisk synvinkel där Friberg (2006) förklarar utmattningen som ett socialt fenomen som skapat en ny mäniskotyp; den olyckliga människan.
Han ser utmattningen som en lösning på människors individuella jag-problem och att detta är
något som accepteras och uppmuntras av samhället. Skall utmattningen ses som ett problem eller en lösning i ett problematiskt samhälle? (15). Pines och Nunes (2003) menar att de
bakomliggande orsakerna för utmattning/utbränning i karriären och arbetet är desamma som gäller för misslyckade partnerskap då människor omedvetet väljer partner och arbete för att stärka sin känsla för meningen med livet efter tidigare misslyckanden. Människor som har med sig misslyckanden eller trauman från barndomen går in i arbete eller kärlek med höga förväntningar som är svåra att få infriade. Dessa misslyckanden kan leda till en utmattning (16). Ursprunget för utmattningen kan vara en del i ett ouppfyllt behov av att känna sammanhang och bekräftelse inte bara för individen utan även individens handlingar (17). De som drabbas av utmattning är att det är främst de som ser sin prestation som mått för sin självkänsla (1).
Antonovsky (1991) anser att ju större förmåga en människa har att själv kunna påverka sin tillvaro, desto större möjlighet finns att kunna behålla inre balans och motverka sjukdom och stress. Förmågan att påverka sin tillvaro kommer genom att se begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i olika händelser som inträffar under livet. Antonovsky förespråkar begreppet KASAM, Känslan Av Sammanhang som en nyckel till hälsa (18). Även Ekberg (2000) anser att känslan av sammanhang, copingstrategier och sjävförtroende är avgörande för individens hälsa och livskvalitet (19).
Kriterierna vid diagnosticering av utmattningssyndrom i Sverige är att fysiska eller pyskiska symtom skall ha varat under minst två veckor. Dessa skall ha utvecklats som konsekvens av en eller flera identifierbara stressorer som funnits under sex månader. Tillståndet skall kännetecknas av bristande psykisk energi som ger uttryck i minskad företagsamhet, uthållighet eller förlängd återhämtningstid i samband med psykisk belastning. Dessutom skall fyra av följande symtom ha återkommit i stort sett varje dag under en två veckorsperiod:
1.Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning
2.Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att prestera under tidspress 3.Känslomässig labilitet eller irritabilitet
4.Sömnstörning
5.Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet
6.Fysiska symtom så som värk, bröstsmärtor, hjärtklappning, mag-tarm besvär, yrsel eller
ljudkänslighet
De ovan nämnda symtomen skall innebära stort personligt lidande och begränsa social- och arbetsförmåga. Symtomen skall ej bero på någon medicinering, kroppslig sjukdom eller depression. (10).
Rehabiliteringen av utmattningssyndrom bör innehålla psykoterapi gärna i grupp och fysisk aktivitet med inriktning mot att finna mental avspänning, stresshantering samt självkännedom för att kunna identifiera sina stressorer. Andra behandlingsåtgärder som kan vara relevanta vid
utmattningstillstånd är sömnträning, antidepressiv farmaka, sjukskrivning och arbetsplatsåtgärder.
Det är viktigt att det existerar fungerade företagshälsovård där en rehabiliteringsplan utformas (10).
Sjukgymnastens kompetens utgör en unik del inom sjukvården genom kunskaperna att arbeta med rörelseminnen med eller utan verbal kommunikation. Sjukgymnasten kan hjälpa patienten att bli medveten om hur kroppen fungerar. Genom att patienten får möjligheten att uttrycka vad denne upplever kan det bidra till en ökad känsla av kontroll (20). Rehabiliteringen efter den mest akuta fasen bör inriktas mot att få kropp och själ i balans igen genom fysisk aktivitet,
sjukgymnastik och/eller avslappningsövningar (2). Klingberg-Olsson, (2000) understryker vikten av att personen med utmattningen lär sig känna igen sina stressorer för att kunna motverka effekterna av dem. Detta bör göras via avslappningsövningar eller träning i kroppskännedom (21).
Fysisk träning med inriktning mot kroppkännedom och avspänning är till exempel Basal Kroppskännedom (BK). Sjukgymnaster använder sig av BK som behandlingmetod, från början var det en behandlingsform riktad mot psykiatrin men används idag inom många olika områden, bland annat smärta (22). Kroppskännedom består av både av en rörelseaspekt och
upplevelseaspekt där upplevelseaspekten innefattar kroppsupplevelse, kroppsgränser och
kroppserfarenhet (23). Behandlingsformen riktar sig till hela människan, det vill säga både kropp och medvetande och kan utövas av alla. BK är en mjuk träningsform som lägger fokus på mental närvaro, därför passar detta personer med utmattningssyndrom (22). Essentiellt i BK är att fokusera på känslor som uppkommer i övandet och att kunna sätta ord på sina känslor och
upplevelser. Sjukgymnastens roll är att uppmuntra till detta och att bekräfta de känslor som patienten förnimmer och genom detta hjälpa patienten i att stärka sin egen självbild och bli medveten om sina egna resurser (24, 25). En summering av multidisiplinära studier som har gjorts visar att BK är kostnadseffektivt och ökar hälso-livskvaliten (26).
Den kognitiva teorin har flera olika inriktningar (27). Teorierna bygger på att tänkandet inte alltid är rationellt och automatiska tankar eller levnadsregler som patienten inte alltid förstår orsakar sorg och dysfunktioner. Grunden ligger i att uppmärksamma hur patientens mer eller mindre omedvetna beteenden påverkar dennes handlingar, tankar och känslor. Ett dysfunktionellt tänkade kan ge psykologiska symtom och behandlingen bör riktas mot att förändra tankesättet (28, 29).
Det som är gemensamt för den kognitiva terapin är att den är strukturerad, aktiv, humanistisk, tidsbegränsad och insiktsfrämjande. Terapeuten ansvarar att mötena följer den uppgjorda
strukturen och delar ut lämpliga uppgifter till patienten att utföra mellan mötena, dessa analyseras sedan tillsammans. Behandlingsomgångarna är alltid tidsbestämda och varje individ ses som unik med en möjlighet att påverka sin egen situation (28, 29). Terapeuten skall inte värdera för
patienten vilka tankar och synvinklar som är rätt eller fel utan visa på att det finns olika sätt att se på saker (28). Kognitiv terapi har som fördelar gentemot läkemedelsbehandling att biverkningar undviks och patienten får lära sig nya och mer hållbara copingstrategier vilket troligtvis är förklaringen till varför kognitiv terapi har bättre effekt på långtidsuppföljningen än läkemedel (29).
Flera studier där avspänningsbehandling och/eller samtalsterapi ingått i visar att interventionerna haft effekt på flera olika diagnoser (30, 31, 32, 21). En av dessa studier gjordes i Lund den utvärderade en grupp med långvariga muskeloskelatala besvär som medverkat i ett
multidiciplinärt rehabiliteringsprogram. Programmet innefattade BK och kognitiv- och avspänningsbehandling, i syfte bland annat att undersöka hälsorelaterad livskvalitet och arbetsförmåga. Behandlingsruppen visade signifikanta förbättringar inom hälsorelaterad livskvalitet, känslomässiga reaktioner, smärta relaterad till aktivitet och användning av
smärtrelaterad farmaka. Rehabiliteringsgruppen hade även signifikant lägre sjukdomsfrånvaro än kontrollgruppen efter sex månader. Det som visade det sig vara viktigt för motivation till
förändring var utnyttjandet av de professionella nätverken, känslomässigt stöd, användning av
copingstrategier och socialt stöd på arbetsplatsen (30).
Behandling med kognitiv beteendeterapi kombinerat med avslappningsövningar och ett
skräddarsytt program (bland annat akupunktur och psykoterapi) för stressrelaterade symtom har visat god effekt på stressrelaterade symtom och arbetsförmåga. 19 % av deltagarna arbetade i någon grad innan behandlingen, ett halvår efter behandlingens slut var 61 % i arbete i någon form. 45 % av deltagarna hade tidigare psykiatriska problem. Författarna till studien drar slutsatsen att det är viktigt att kunna erbjuda rehabilitering vid utmattningssyndrom och stressrelaterade sjukdomar eftersom ingen ur kontrollgruppen eller de som stod på väntelistan spontant gått tillbaka till arbete under sex- månadersperioden (31).
Van Rhenen et al, (2005) har ställt ett kognitivt stressreducerande program mot ett fysiskt stressreducerande program för att undersöka utfallet på psykiska symtom. De ser i sin studie att både det kognitiva och det fysiska programmet reducerar psykiska symtom, utmattning och trötthet både kort efter studiens slut och vid en sex-månaders uppföljning (33).
En single case study har visat att Basal Kroppskännedom är effektivt för funktionellt
rörelsemönster och rörelseförmåga och på självskattning för psykologiska symtom och mönster hos personer med utmattningssyndrom. Deltagarna förbättrades på utvärderingsparametrarna successivt under och efter behandlingens gång men gruppens och studiens storlek (fem kvinnor och en man) gör att inga generella slutsatser kan dras (32).
Klingberg-Olsson, Lundgren och Lindström, (2000) gjorde en interventionsstudie där kvinnliga patienter med smärta-spänningssyndrom fick Basal Kroppskännedom och samtalsterapi i grupp.
Behandlingarna skedde en gång per vecka där gruppen började med BK och avslutade med samtalsdelen. Utvärdering skedde genom 14 testparametrar direkt efter studiens slut och efter ett år. Resultaten visade att 12 av 14 parametrar förbättrades signifikant, bland annat tilltro till sin förmåga att påverka sin situation, rörelseharmoni och mental medvetenhet. Efter ett år kvarstod ännu 11 av 14 tester som signifikant förbättrade (21).
Studier som är gjorda är i allmänhet utvärderade kvantitativt, därför är det intressant att utvärdera gruppbehandling som innefattar både kropp och själ med kvalitativ metod.
SYFTE
Att beskriva hur en kombination av Basal Kroppskännedom och samtal enligt kognitiv teori som behandlingsmodell upplevts av deltagare med uttmattningssyndrom.
FRÅGESTÄLLNINGAR
• Hur upplevde deltagarna behandlingsmodellen?
• Vilka effekter har uppnåtts av behandlingen?
METOD
Kvalitativ strukturerad intervju gjordes med deltagarna efter frågeguide (bilaga 1). Författarna valde kvalitativ metod för att uppnå en djupare kunskap och förståelse för hur informanterna upplevde behandlingsmodellen. En bidragande faktor är också att det finns få kvalitativa studier gjorda inom detta område.
Informanter
Informanterna var sex av totalt sju deltagare som alla hade deltagit i behandlingsgruppen
”Rörelse-Samtal”. En informant tackade nej till att delta i studien. Tre av informanterna hade gått behandlingen för ett år sedan medan resterande tre hade gått klart interventionen för en månad sedan. Samtliga informanter var kvinnor i åldrarna 25-45 år. Samtliga informanter hade hamnat i en livsstress där envar uppfyllde kriterierna för utmattningssyndrom. Symptomen varierade i olika utsträckning bland annat med värk från rörelseapparaten, sömnsvårigheter, nedstämdhet, huvudvärk, orkeslöshet, minnesstörningar och irritabilitet. Flertalet av informanterna hade prövat olika behandlingar hos sjukgymnast, kurator och/eller läkare. De åt även olika läkemedel mot sina symtom under tiden för behandlingen. Samtliga tillstånd krävde omfattande insatser från primärvården.
Procedur
Informanterna rekryterades via kontakt med behandlande sjukgymnast på vårdcentralen. När de möjliga informanterna givit sitt samtycke vidarebefordrades namn och adressuppgifter till författarna. Därefter skickades ett informationsbrev (bilaga 2) ut. Informanterna blev uppringda ungefär en vecka efter utskick och fick då lämna besked om de ville delta och vid då bokades tid för intervjun. Författarna övade på att intervjua varandra för att träna på frågeguiden (bilaga 1) och att kunna ställa följdfrågor. Alla intervjuer spelades in på band. Författarna genomförde hälften av intervjuerna var, den andra författaren satt med som observatör. Författarna intervjuade tre informanter var, detta för att båda skulle få möjlighet att utveckla sin intervjuteknik och för att vara delaktiga i alla steg i studien. Det innebar att det var uppgjort innan intervjuernas
genomförande vem som skulle intervjua. Bisittaren hälsade välkommen och informerade sedan tog intervjuaren över. Författarna valde att göra på detta sätt för att båda författarna skulle ha möjlighet att skapa kontakt och förtroende med informanten för att hjälpa denne att känna sig bekväm i situationen.
Fem av intervjuerna genomfördes efter överenskommelse på aktuell vårdcentral eller närbeläget sjukhus. En av informanterna fick förhinder varför intervjun istället genomfördes via
högtalartelefon. Intervjuerna tog mellan 25-50 min.
Beskrivning av Rörelse-samtals grupp (Utdrag ur vårdcentralens offentliga dokument) Syfte
Att erbjuda individen möjlighet att utforska vem man är, vad man önskar i sitt liv och hur man hanterar vardagen och de uppgifter man ställs inför. Målsättningen är en personlig balans mellan omsorg om sig själv och sina egna intressen, familj och relationer, samt arbete och plikter.
Målgrupp
Personer med utmattnings symtom p.g.a. av livsrelaterad stress. Livsrelaterad stress definieras här som stress som uppstår av belastningar i personens liv och som begränsar möjligheten till ett tillfredställande liv. Påfrestningen kan ha med arbete att göra, belastning p.g.a. värk eller social belastning. Symtomen kan vara värk, trötthet, sömnsvårigheter, dålig ork, nedstämdhet,
minnestörningar och koncentrationssvårigher Metod
Behandling med Rörelser enligt Basal kroppskännedom och Samtal i grupp enligt kognitiv teori.
För att stärka sambanden mellan kropp och själv guidade ledarna deltagarna i de olika teman som behandlades och uppmanade deltagarna att leta och uppmärksamma vissa känslor. Vi utgår från att kropp och själ är en enhet. Behandlingsmodellen bygger på att integrera känslor och tankar i såväl kroppsrörelser som i samtalet.
Behandlingen erbjuder möjlighet att upptäcka sina resurser och begränsningar samt till reflektion och förändring. Redskapet är individen själv och gruppen är stödjande i arbetet att återskapa balans i den egna tillvaron.
Kursupplägg
Gruppen träffades under tio veckor där man hade två träffar á 1.5h/vecka, en med samtal enligt kognitiv teori och en med rörelser enligt Basal Kroppskännedom (BK). Man började och slutade med samtalen vilken gjorde att man sammanlagt hade samtal enligt kognitiv teori vid elva tillfällen och BK tio gånger. Samtliga av tillfällena för både samtalen och BK genomfördes i grupp. Mötena hade olika teman där både BK och samtalen behandlade samma tema under samma vecka, så båda behandlingformerna hade samma fokus. Teman som behandlades var bland annat ”omsorg om sig själv”, ”En god relation till sig”, ”Hantera relationer till andra”,
”Affekter/Känslor”, ”Förlust/Sorg”, ”Acceptans/Försoning”, ”Ilska”, ”Glädje”, ”Energi”,
”Balans”, ”Gränssättningar”, ”Stärka självkänslan” och ”Bemästringsförmåga”. Samtalen var strukturerade och byggde på hemläxor och i konceptet ingick även sekretess, regler och förordningar angående samtalens struktur. Deltagarna var även tvungna att uppfylla en viss procents närvaro. Deltagarna rekryterades via remiss från behandlande läkare där läkaren var medveten om behandlingskonceptets idé och syfte. Deltagarna valdes sedan in genom intervjuer av kuratorn, de skulle passa i gruppverksamhet på sätt att de orkade med behandlingsupplägget.
Förberedande individuella möten hölls både med sjukgymnast och kurator där målsättning, information och introduktion ingick.
Analys av data
Bearbetning av data skedde genom kvalitativ innehållsanalys inspirerad av Burnard (34). När intervjuerna var gjorda transkiberades varje intervju ordagrant i löpande text, vilket är enligt
Burnard (1991) steg två. Författarna valde att gå ifrån steg ett genom att vi valde att diskutera intervjun istället för att anteckna. Steg två till sju gjordes enligt Burnard (1991); intervjuerna lästes igenom och meningsbärande enheter identifierades som svarade mot arbetets syfte och kondenserades sedan (tabell 1). Intervjumaterialet lästes därefter igenom en gång till och kodades utifrån de kondenserade meningarna. Underkategorierna slogs sedan ihop till huvudkategorier som beskrivs mer ingående i resultatdelen. För att öka validiteten gjorde författarna de
meningsbärande enheterna, kondenseringen, koderna och underkategorierna för sig för att sedan träffas efter varje steg och diskutera fram ett gemensamt alternativ. Varje steg kontrollerades även av handledaren. Materialet granskades därefter av författarna och handledare för att se att det svarade mot arbetets syfte och frågeställningar enligt Burnard´s (1991) steg sex och sju. Steg åtta innebar att olika stycken markerades med vanlig penna. Steg nio och tio gjordes via dator där intevjutext, kondenserad text, koder, underkategorier och katergorier illustrerades i tabellform (tabell 1). Burnards steg elva, där informanterna får verifiera resultatet av analysen, frångicks då validiteten inte stärks på detta sätt (35). Steg tolv och tretton innebar att resultatet analyserades och skrevs ut. Då användes analystabellen kontinuerligt för att kontrollera texten under arbetet.
Författarna valde att i steg fjorton, som är Burnards sista steg, följa första alternativet där resultat och diskussion skiljs åt och redovisas separat. Resultatet stärks genom redovisning av ett eller två citat för varje underkategori.
Analysen resulterade i 331 koder, 17 underkategorier och fyra huvudkategorier,
Tabell 1: Exempel från analysprocessen.
Meningsenheter Kondenserat Kod Underkategori Kategori
Och det här med att få prata, ja att bara få lasta av sig på någon annan har ju varit bra.
Att få prata och lasta av sig på någon annan har varit bra.
Att få prata och lasta av sig.
Att få prata av sig.
Gruppdeltag arna är en tillgång.
Nej, inget mer att tillägga, jo att det var lite otydligt med syftet med gruppen. Jo, lite så kan man säga.
Syftet med gruppen var lite otydligt.
Syftet otydligt.
Ej tillräcklig koppling mellan rörelse och samtal och dess syfte.
Upplevelse av
behandlings modellen varierar
Etiska aspekter
En representant för etikgruppen vid Luleå Tekniska Universitet konsulterades angående behovet av en eventuell etikprövning vilket ej var nödvändigt.
All data behandlades konfidentiellt, endast författarna och handledaren hade tillgång till intervjumaterialet. Samtliga deltagare i grupperna tillfrågades om de var intresserade av att medverka. Namn och adresser på deltagarna i gruppen lämnades ut av behandlande sjukgymnast efter att deltagarna tillfrågats och godkänt detta. Vilka som valde att delta hade endast författarna vetskap om. Informanterna mottog ett informationsbrev via posten, där de informerades om syftet och att de när som helst kunde avbryta sin medverkan. Via telefon gavs vidare information och möjlighet till frågor, i informationsbrevet fanns även mailadresser och telefonnummer till författarna för att informanterna skulle få ytterligare möjlighet att få ställa frågor. Informanterna gav informerat samtycke, både muntligt och skriftligt. Tid och plats för intervjuerna avtalades i samspråk med informanterna. Efter avslutad intervju fick deltagarna en stund för reflektion i händelse att de ville ändra eller ta bort något de sagt. Informanterna hade även möjlighet att när som helst under intervjun stänga av bandspelaren om de inte ville att någon information skulle finnas på band och därmed inte heller i det slutgiltliga arbetet.
Samtliga deltagare respekterade tystnadsplikten som gällde inom gruppen då inga namn nämndes under intervjuerna, även fast vissa händelser beskrevs. Detta gjorde det lättare för författarna att inte ha förutfattade tankar om någon informant.
Det låg i författarnas intresse att få ut så mycket information som möjligt av varje intervju men de
var väl medvetna om informanternas personliga integritet och gjorde därför sitt bästa för att respektera detta. Informanterna fick även information om att de kunde välja att utelämna vad de ville och att de skulle känna att de fick välja hur mycket de ville berätta.
RESULTAT
Analysen av intervjutexterna resulterade i fyra huvudkategorier; ”Få ökad livskvalitet”,
” Inleder en förändringsprocess”, ”Gruppdeltagarna är en tillgång” och ”Upplevelser av behandlingmodellen varierar” med tillhörande underkategorier (tabell 2).
Tabell 2. Kategorier med underkategorier
Kategorier Underkategorier
Få ökad livskvalitet Ökat självförtroende
Ökad självkännedom Ökat välbefinnande Leva i nuet
Inleder en förändringsprocess Hjälp att bryta isolering Accepterar situationen Symtomhantering
Påbörjar läkning men ändå sårbar
Gruppdeltagarna är en tillgång Gemenskap Erfarenhetsutbyte Att få prata av sig Få och ge respons Ger ökad motivation
Upplevelse av behandlingsmodellen varierar
Nya kunskaper och insikter
Ej tillräcklig koppling mellan BK och samtal och dess syfte
Tveksamheter om och inför gruppen Tankar om struktur och upplägg
Få ökad livskvalitet
Under denna kategori återfinns underkategorierna ”Ökat självförtroende”, ”Ökad självkännedom”, ”Ökat välbefinnande” samt ”Leva i nuet”.
Ökad självkännedom
Informanterna berättar att de har blivit bättre och mer vaksamma att lyssna på kroppen och dess signaler. De känner att de har en ökad kunskap idag om vad som orsakar deras symtom och hur de fungerar. De berättar att de genom avslappning har uppmärksammat sin egen spänningsnivå.
”Avslappningen gjorde att jag upptäckte att det inte är konstigt att man är spänd om man inte andas rätt. När man håller kroppen på den här nivån så upptäcker man ju en väldig skillnad (2)”.
De berättar också att de har fått en helhetsbild av kroppen, deras symptom och över situationen de är i. De har ökat sin kroppsmedvetenhet genom övningarna från Basal Kroppskännedom.
Uppmärksamheten på varför och hur de gör saker har ökat. De har även börjat ifrågasätta för vem de gör saker, för sig själva eller för någon annan. Flera av informanterna berättar också att de har upptäckt att de har slutat göra saker för sig själv av olika anledningar och nu insett hur viktigt det är att göra saker för sin egen skull.
”Nej och stopp-övningen var en övning som gjorde det jättetydligt för mig hur lätt jag bara anpassar mig. Genom det har jag lärt mig att känna det i kroppen, hur det känns att säga nej och att det går att säga
Ökat självförtroende
Sjukdomen har påverkat deltagarnas självförtroende negativt och flera upplever att de har fått tillbaka tron på sig själv genom behandlingen. Att klara av saker som till exempel uppgifter i behandlingen eller vardagssaker har stärkt deltagarnas självförtroende. De berättar också att de har blivit bättre på att kunna ignorera andras åsikter. En informant berättar att hon känner en ökad trygghet i sina symtom och att hon fick bekräftelse på sin förmåga och kunskaper.
”Gruppen har stärkt mig i att kunna skita i vad andra tycker (6)”.
Ökat välbefinnande
Flera av informanterna poängterar att deras symtom inte har försvunnit men att frekvensen har minskat och att symptomen har mattats av. Behandlingsmodellen har bidragit till att de känner ett ökat välbefinnande, är friskare, gladare och känner sig mer positiva. De har mer ork till vardagen och gör saker de mår bra av, en informant berättar att hon kommit i gång med träning. Fler informanter förtäljer att de hittat tillbaka och återupptagit aktiviter som de mår bra av och ger dem ökad livskvalite. En informant berättar att hon nu gör saker som hon aldrig ha kunnat göra tidigare. Ytterligare en informant beskriver att hon känner en återtagen kontroll över sitt liv vilket ökade livskvaliteten för henne.
”Jag har hittat en träningsform som kanske funkar för mig, det skulle ju som aldrig ha hänt före gruppen” (6).
Leva i nuet
Flera av informanterna säger att de försöker vara och är mer medvetna om nuet och försöker leva i stunden genom att uppmärksamma här och nu. Informanterna beskriver att de värdesätter livet på ett nytt sätt. De uppskattar de små sakerna i vardagen, till exempel hur skön en varm dusch kan vara och ser detta som ett sätt att leva i stunden.
”Man har fått en andra chans, som att man har varit nära döden. Att leva och njuta av livet medan man kan”(5).
Inlett en förändringprocess
Under denna kategori behandlas underkategorierna ” Hjälp att bryta isolering”, ”Accepterar
situationen”, ”Symtomhantering” och ”Påbörjar läkning men ändå sårbar”.
Hjälp att bryta isolering
Att gå till mötena upplevdes som positivt av informanterna även om någon beskriver att det ibland tog emot. Mötena blev en samlingspunkt för dem tyckte en av informanterna. Några berättar att de genom träffarna fick mer ork och energi, träffarna hjälpte en informant att hålla sig uppe. En informant kände att hon innan behandlingen inte hade någon lust att umgås med någon och helst ville sitta hemma men att hon i och med behandlingen varit tvungen att gå ut. Hon berättar också att hon i takt med gruppen har börjat uppskatta att umgås med andra och inte längre isolerar sig på samma sätt.
”Om man tänker bara som det var från början så satt jag ju hemma och ville helst inte gå ut. Men nu va jag ju tvungen att gå ut i alla fall två gånger i veckan till dom här träffarna, så det har varit en kick, att liksom hålla sig uppe” (4).
Accepterar situationen
Informanterna tyckte inte att deras symptom försvunnit i och med behandlingen men att de idag inte låter symptomen ta överhanden och har funnit sig i sin situation. Någon nämner också att hon har accepterat sina symtom och det faktum att de är en del av hennes liv. En informant berättar också att hon har lärt sig att acceptera att hennes kapacitet varierar mycket beroende på dag till dag och att hon förut inte velat sett det men att hon idag har fått erkänna detta för sig själv. Någon berättar också att hon har funnit ett lugn i att läkningsprocessen tar tid och att hon insett att hon får prova sig fram och att hon kommer att åka på motgångar men att det är en del i utvecklingen.
”Nu vet jag ju alla mina symptom, vad de är orsakade av och att vissa kanske aldrig blir bättre och det har jag nu accepterat” (2).
Symptomhantering
Samtliga informanter berättar att de har lärt sig slappna av och hitta ett lugn genom Basal
Kroppskännedom. Lugnet använder de för att hantera sina symtom på ett bättre sätt. En informant berättar att hon har strategier för att bibehålla ett lugn även när symptomen är som värst, det betyder att hon inte längre får panik av sina symptom. Informanterna upplever att de tidigare haft
ett högre tempo men idag anpassar aktiviteten efter kapacitet. De berättar att de vet hur de skall göra för att må bättre och att när de har symtom kan de lindra dem. De har hittat verktyg för att kunna slappna av och som de använder i vardagen. Flera nämner också den positiva upplevelsen med att ha lärt sig slappna av och kunna känna skillnad i spänningnivåer och hur de använder avslappning i vardagen för att hantera sina symtom. Flera av verktygen som de hittat genom behandlingen använder de än idag.
”Tidigare tog jag oftast en värktablett när det riktigt besvärligt men nu kombinerar jag det med att sätta mig ned och vila och försöka hitta den där inre balansen. Det tycker jag funkar bra” (3).
Påbörjat läkning men ändå sårbar
Många av informanterna upplever att de är i en förändringsprocess där behandlingmodellen är en del i läkandet. Några av dem beskriver att de har kommit en bit på vägen i läkningsprocessen men att det tar tid. Ett par av informanterna beskriver en sårbarhet i sin process, en rädsla att bli mycket sämre igen. En informant berättar att hon känner att hon kan hantera sin situation och sina symtom så länge hon inte ställs inför stress och att hon är rädd för den dagen då hon måste stressa men ändå vara tvungen att hantera situationen.
”När jag mådde som sämst så ville jag ta bort mig själv, jag ville inte leva alls. Men nu har det gått över till att man är mer ledsen, det är som om man kommer in i ett andra steg”(5).
Gruppdeltagarna är en tillgång
Till denna kategori återfinns följande underkategorier: ”Gemenskap”, ”Erfarenhetsutbyte”,
”Att få prata av sig”, ”Att få och ge respons” och ”Ger ökad motivation”.
Gemenskap
Informanterna upplevde det givande att få träffa andra i samma situation och de kände en gemenskap inom gruppen. Några upplevde det också positivt att de fick bekräftelse och stöd av varandra. De kände att de hade stöd i varandra genom att de upplevt oförstående och misstro från andra angående sina symtom men att de i gruppen ofta kunde förstå varandra.
”Man kan ge varandra så oerhört mycket då man vet vad den andra får utstå eller har varit med om när man har samma problematik” (3).
Det fanns även de som upplevde en osäkerhet inför att vara i grupp och att kunna lita på de andra då många även upplevde en tveksamhet innan gruppen startade i att vara tvungen att berätta om sina problem och exponera sitt privatliv. Någon kände att det var svårt att lita på de andra deltagarna då hon inte har fått välja vilka de andra deltagarna skulle vara.
”Kan jag verkligen lita på de här människorna jag inte har valt att vara tillsammans med? Jag är ihoptuffsad med dem” (1).
Erfarenhetsutbyte
Gruppen gav möjlighet för interaktion och reflexion tycker flera informanter. De kunde spegla sig i varandra och kände att de hade resurser att bidra med. Informanterna upplevde att de kunde hjälpa varandra genom att de kunde dra erfarenheter av varandra och lyssna och diskutera inom gruppen. Eftersom de såg att de var i likande situationer kunde de ge varandra tips på hur de hanterat sina problem som kanske någon av de andra gruppmedlemmarna behövde hjälp med. Att kunna bidra och dela med sig av sin erfarenhet som en av de saker en informant beskriver som mest givande med gruppen.
”Man får se andra, vad de känner och tycker. I vissa saker kan man känna igen sig själv och då kanske den säger att jag gjorde så här, och då kan jag prova det för mig själv. Man kan byta erfarenheter” (5).
Att få prata av sig
Flera av informanterna berättar att de hade känt ett behov av att prata, en av informanterna upplevde att hon inte hade lika stort behov av att prata som de andra. Ett flertal hade tidigare erfarenheter av att inte känna sig sedda och trodda av andra i samhället. Det var en lättnad att få prata utan att behöva känna att andra inte orkar lyssna. En informant förtäljde att hon känt att det var skönt att få prata med någon annan än de närmaste, som ändå hade fått stötta och lyssna så mycket tidigare, ett sätt att avlasta familjen.
”Man pratade om allting man kände på samtalen, allt, lättade sitt hjärta om man så säger. Som man kanske inte gör annars mot främmande människor va” (5).
Få och ge respons
Flera av informanterna beskriver att de upplevde det som utvecklande att både ge och få feedback från flera personer, vilket gruppen möjliggjorde. De såg det som positivt att feedbacken de kunde få och ge var både medhåll och mothugg. En av informanterna beskriver det givande att se att hennes åsikter påverkade de andra.
”Gruppen ger en slags respons, fler som kan bemöta en både positivt och negativt (...) ha någon att prata med och om och få lite mothugg eller medhåll”(2).
Några informanter berättar att det ibland kunde bli konflikter inom gruppen i samtalen. Det kunde vara missförstånd eller att någon ville ge feedback och att inte återkopplingen tolkades på rätt sätt. En informant berättar att hon såg konflikterna som en naturlig del av gruppen och att konflikter kan vara utvecklande om de ventileras och inte sopas under mattan.
”Ibland blev det angrepp när någon responderade och det blev en konflikt i gruppen vid ett par tillfällen. En kände sig överkörd och grät och den andre hade bara verkligen velat bidra. Men som ändå kan vara utvecklande om det tas på rätt sätt” (1).
Ger ökad motivation
Behandlingen har bidragit till ökad motivation genom att de har blivit inspirerade av de andra deltagarna. En informant upplever att bara att ha gruppen att gå till har ökat motivationen till att göra saker som hon gjort förut men även nya saker till exempel sökt en utbildning. Flera nämner att de har fått en kick av gruppen.
”I takt med gruppen har jag upptäckt att det varit mer och mer roligt att göra saker så man har ju fått som en sporre hela vägen (4)”.
Upplevelse av behandlingsmodell
Till denna kategori hör följande underkategorier: ”Nya kunskaper och insikter genom gruppen”,
”Ej tillräcklig koppling mellan rörelse och samtal”, ”Tveksamheter om och inför gruppen” och
”Tankar om struktur och upplägg”.
Nya kunskaper och insikter genom gruppen
Informanterna var överens om att behandlingskonceptets grundtanke var väldigt bra och på det stora hela har de upplevt behandlingen som givande. Många av informanterna berättar att de kände ett större behov av rörelse än av samtal både innan och efter behandlingsperioden.
Samtliga informanter upplevde BK-delen som väldigt positiv, det de framhåller är betydelsen av att ha fått möjligheten till att lära sig avslappning och avspänning. Flera berättar att de fick effekt av BK relativt omgående och att de tror på BK som behandling. En av informanterna upplevde att BK och samtalen kompletterade varandra då hon kände att sakerna de pratat om i samtalet blev klarare när hon fick uppleva det med kroppen.
”BK är det bästa som finns, det borde vara obligatoriskt på varje arbetsplats och skola!” (3).
Samtalen ledde till förändrade tankesätt bland annat ett ifrågasättande av vardagslivets måsten, hur och varför saker och ting görs. En ökad insikt av att lyssna på kroppens behov och signaler den ger och vikten av att svara upp på dessa kom genom samtalen. Någon berättar att hon idag ser att det hon gör för sig själv är gåvor till sig själv.
”Samtalen hjälpte mig att hitta de där verktygen, att försöka hitta tid till mig själv och sånna saker” (3).
Ej tillräcklig koppling mellan rörelse och samtal
Några av informanterna tyckte att behandlingens syfte var oklart i början, framför allt samtalens syfte och kombinationen mellan BK och samtalen skulle ha kunnat göras tydligare tycker de. En informant upplevde BK:n och samtalen som helt separata kurser. Åsikter fanns även om att båda ledarna skulle ha varit med vid behandlingstillfällena och en önskan framfördes om ett närmare samarbete mellan ledarna för att stärka kombinationen mellan rörelse och samtal. En informant hade önskat mer introduktion i de olika teman som behandlades och att ledarna oftare skulle återkoppla till gruppen.
”Att ha ett mycket närmare samspel mellan
kropp och själ, att föra in mycket mer psykosomatik i det här tänkandet i gruppen vilket jag tyckte saknades på något sätt. Så det hade jag önskat av den här gruppen, för det var vad jag trodde att det skulle vara; mycket mer sammanhållet” (1).
Tveksamheter inför och om gruppen
Alla informanter hade fungeringar inför behandlingen, hur det skulle gå till, vad de skulle göra där och vad skulle behandlingen ge? Flera var skeptiska till samtalen, mest angående vad de skulle säga där men också vad själva syftet var med samtalen. En av informanterna upplevde en tveksamhet innan gruppens start om syftet och hur gruppen skulle passa hennes besvär. Hon berättar vidare att hon ännu kunde känna sig osäker på sin plats i gruppen idag. Hur alla i gruppen skulle passa ihop var också en fråga. En informant kände att gruppen inte gav henne något i början då hon inte orkade mer än att ta sig dit. För några upplevdes BK:n som främmande och de kände sig obeväma med övningarna till en början.
”När jag kom dit första gången kände jag hjälp vad gör jag här? (...) Vad skall detta ge mig? (1).
Några av informanterna kände sig inte helt trodda angående sina symptom och orsaken till dessa.
En upplevde att hennes uppfattning om att hennes symptom endast var fysiska inte riktigt
accepterades. En annan informant poängterade att det var väldigt viktigt att ledarna förstår att inte alla har problem både i privatlivet och arbetslivet, vilket inte alltid upplevdes fullt ut.
Informanterna ansåg att det är viktigt att vara lyhörd som ledare och att bemöta individen där den är.
”Jag tyckte att det var jobbigt att att det inte räckte med att jag kunde säga som det var och bli trodd” (3).
Tankar om gruppstruktur
Åsikterna om upplägget varierade. De flesta ansåg att det var viktigt med ett litet antal deltagare för att få djup i samtalen medan en informant trodde att det kanske kunde vara en fördel med fler deltagare. Informanter ansåg att gruppen bör bestå av deltagare med lika problematik men olikheterna inom symptomen som ändå fanns sågs som en fördel. Någon hade som åsikt att det var bra att BK och samtal låg på skilda dagar för att få möjlighet att hinna smälta upplevelser. En annan informant hade hellre ha velat haft det samma dag för att få ett tydligare samband mellan BK och samtalet. De såg den långa behandlingstiden som en fördel då det blev en rutin att jobba med kroppen. Flera anmärker att samtalstiden var för kort, de upplevde att de inte hann förklara klart och att det var viktigt att alla fick samma möjlighet att få prata. De hade önskat längre och
mer flexibla tider för samtalet. Tidslängden för BK såg som lagom av samtliga informanter.
”Det kunde jag känna var oerhört frustrerande ibland att man liksom satt och ladda och när det äntligen var min tur då hade vi bara fem minuter kvar”(3).
En informant upplevde att lokalen där BK hölls var för liten och att hennes integritetszon inkräktades. Tystnadsplikten upplevdes som positiv och att det var viktigt att de uppsatta regler följs vilket inte alltid gjordes. Några saknar och efterlyser möjligheten till fortsättning och någon form av uppföljning.
”Just det här att känna att det funnits en väg vidare om man hade velat det (...) på något vis erbjuda någonting och inte bara släppa, ingen uppföljning (...)För det är så viktigt att om jag börjar en
förändringsprocess så behöver jag stöd även efteråt” (1)
DISKUSSION
Resultatdiskussion
Syftet med studien var att beskriva hur en kombination av Basal Kroppskännedom och kognitiv samtalsterapi som behandlingsmodell upplevts av deltagare med uttmattningssyndrom. Då både effekter och upplevelser framkommer under kategorierna anser författarna att syftet är uppnått.
Analysen resulterade i fyra kategorier: ”Få ökad livskvalitet”, ”Inleder en förändringsprocess”,
”Gruppdeltagare är en tillgång” och ”Upplevelser av behandlingsmodellen varierar”. Resultatet visar på att behandlingen varit betydelsefull på flera olika områden.
”Fått ökad livskvalitet” är första huvudkategorin där det framkommer att informanterna upplevde att de fått en ökad livskvalitet som en effekt av behandlingmodellen. Informanterna erfor också en ökad kroppsmedvetenhet, kunskap om sina symptom och ökad tro på sin egen förmåga. Det framkom också att de uppmärksammar nuet och lever mer i stunden. Grahn et al, (1998) såg också i sin studie där de undersökte effekterna av BK och kognitiv- och avspänningsbehandling att behandlingsgruppen visade förbättringar inom den hälsorelaterade livskvaliteten (30).
Informanterna har berättat att de under sjukdomstiden slutat göra saker som ger dem energi och glädje och flera av dem har återupptagit sina aktiviteter under och efter behandlingstiden. Det är viktigt att tänka på som vårdpersonal att uppmuntra patienterna till att hitta tillbaka till sina tidigare aktiviteter eller något känner sig lockade av, så att det är patienten som styr och teraputen blir ett stöd. Författarna anser att en ökad livskvalitet är en viktig del i en läkningsprocess då många av informanterna mått dåligt under lång tid. I intervjuerna framkom att informanterna
samtalsgruppen. Genom BK tränas den mentala närvaron och medvetenheten, fokus är på upplevelser i kroppen och på rörelsen (22). Enligt kognitiv teoretiskt synssätt ser man att varje individ kan påverka sin siuation själv och terapeutens uppgift är att uppmuntra till att det finns flera sätt att se på olika saker (28). De ovan nämnda sakerna talar för samma sak; att öka medvetenheten för att kunna förändra och skapa nya beteendestrategier. Det stärker valet av behandlingskomponeneterna i denna behandlingsmodell både i frågan om att de kompletterar varandra men framförallt att de förstärker metoden i behandlingen.
Under den andra kategorin ”Inlett en förändringsprocess” berättar informanterna bland annat att de fått förbättrade copingstrategier och att de har accepterat sin situation i större utsträckning.
Förbättrade copingtrategier gör att personen kan hantera uppkomna situationer på ett bättre sätt vilket leder till en ökad känsla av kontroll och en bättre självkänsla (18). Resultatet från denna studie överrensstämmer även med Ekberg, (2000) som anser att copingstrategier, känslan av sammanhang och självförtroende är faktorer som direkt påverkar individens hälsa och livskvalitet (19). För individen kan det innebära ett mer fungerande liv med ett familjeliv och ett arbete, spekulerar författarna. En informant beskriver detta då hon fick en insikt om att hon kunde påverka sitt eget liv och en annan informant beskriver en återtagen kontroll över sitt liv. Det menar vi författare är att återta eller se att hon har locus of control hos sig själv. Rotter, (1966) skriver att en intern locus of control ger individen en möjlighet att se att hon har kontroll att påverka sitt liv, vilket även betyder att nyckeln till problemets lösning ligger hos henne själv.
Intern locus of control kan leda till att människor är mindre stressande (36). Eftersom
utmattningssyndromet är ett tillstånd som ofta inte syns utanpå kroppen, kanske gruppdeltagarna bekräftade varandras behov att bli trodda och genom det fick hjälp gå vidare och acceptera sin situation?
Hälften av informanterna hade gått behandlingen för ett år sedan vilket tyder på att vissa av kunskaperna eller effekterna, till exempel att kunna hantera symtom, är långvariga. Denna slutsats dras då samtliga informanter berättat om något de har med sig från behandlingsperioden, oavsett vilken grupp de tillhört. Mörch, (1997) ser att ett tillgodogörande av copingstrategier möjliggör ett mer långvarigt och hållbart behandlingsresultat (29).
I resultatet från samma kategori finns underkategorin ”Påbörjar läkning men ännu sårbar” där det kommer fram att flera av informanterna upplever en rädsla för att bli sämre och sjuka igen. Detta tycker författarna är en viktig känsla att fånga upp. Den borde kunna ses som både realistisk och rationell. Vi som författare känner att det är viktigt att utröna i samtalen vad denna känsla beror på; grundar den sig på en känsla av att inte kunna hantera en sådan situation eller är det en del av läkningsprocessen som behöver bearbetas? Är det en rädsla för misslyckande som tyder på att personen ännu ser prestation som mått för självkänsla? Hallsten et al, (2002) såg i sin
undersökning att det är vanligt att de som drabbas av utmattning omedvetet eller medvetet värderat prestation som ett mått för sin självkänsla (1). Det kan också ses som en insikt om sårbarhet som är värdefull för individens utveckling och för berörd vårdpersonal. Den kvarstående känslan av sårbarhet talar för vikten av en längre rehabilitering och uppföljning eftersom symtomen varierar och processen till läkning tar olika lång tid.
Den tredje kategorin, ”Gruppdeltagarna är en tillgång” behandlar betydelsen av de andra
gruppdeltagarna, vilket samtliga informanter påpekade. Under intervjuerna framkom det att flera av informanterna kände gemenskap med varandra, de upplevde att de kunde spegla sig i
varandra, få och ge respons och genom det var gruppen en av de viktigaste komponenterna. De kände även en ökad motivation av att vara i grupp. Författarna kände att det var överraskande att gruppen hade spelat en så stor roll i personernas uppfattning av behandlingseffekter och
upplevelse. Detta resultat stärks av Svedberg, (2000) som skriver att det är genom interaktionen med andra som varje individ stärker sin egen identitet och jag-känsla. Gruppverksamhet gör även att starka motivationskrafter väcks så som längtan, trygghet och att känna gemenskap (37). Det visar att gruppen är en viktig komponent i behandlingen och talar för gruppbehandling med en kombination mellan kropp och själ.
Resultaten i den fjärde kategorin ”Upplevelse av behandlingsmodellen varierar” visar på tankar och upplevelser av behandlingsmodellen. Denna kategori är viktig då det framkommer hur strukturen på behandlingsmodellen upplevts. Det är väsentlig information för att kunna uteckla och förbättra behandlingsmodellen. Då författarna inte har hittat någon intervention som är exakt likadan som denna kan det också vara så att informantionen i denna kategori är helt ny och kan användas för att förbättra denna behandlingsmodell.
I intervjuerna framkom det en sorts skeptism mot behandlingens innan dess start som kan ha sin grund i att allmänheten kan se samtalsterapi som utmärkande för psykisk sjukdom. Detta kan resultera i en rädsla att deltagandet kan göra att man placeras i ett visst fack. Till viss del kan en osäkerhet ses som normalt när människor sätts inför nya saker men är viktigt för ledaren att ha detta i åtanke, så att en ökad trygghet och nyfikenhet kan nås istället för osäkerhet och ovilja.
Några av informanterna upplevde ett misstroende, detta gjorde att några ibland kunde känna sig frustrerade och distraherade. Informanterna framhöll att det är viktigt att vara lyhörd som ledare och att bemöta individen där den är. Det kan även vara så att detta misstroende beror på
svårigheter att se sin situation som blir klarare med ökad kunskap. Om båda ledarna hade varit närvarande vid varje möte hade kanske situationen upplevts på ett annat sätt då det skulle kunna vara samtalsdelen i behandlingen som är den mest provocerande och känsliga. Flera informanter hade svårt att se syftet med behandlingsmodellen och vad det skulle ge dem. Några tyckte att det var svårt att se sambandet mellan BK och samtalen och att temat skulle vara samma för båda. Vi som författare tror att man skulle kunna stärka kopplingen mellan kropp och själ om båda ledarna deltar vid varandras grupper oftare. Det är troligtvis fråga om en ekonomisk begränsning men det skulle kunna stärka behandlingsmodells tanke och syfte.
Åsikterna om antal deltagare och huruvida det var en fördel att ha BK och samtal på skilda dagar gick isär. Att ha samtal och rörelser samma dag kanske skulle kunna underlätta att se kopplingen mellan kropp och själ. Majoriteten av informanterna tyckte att det är en fördel att vara få
deltagare i gruppen för att ha tid att gå på djupet i samtalen. Samtliga av dem som intervjuats ur grupp ett (fyra deltagare) ansåg att de behövde mer tid för samtalen medan de som varit tre i grupp två ansåg att tiden var tillräcklig. Detta kan tolkas som att tre deltagare är ”en kritisk siffra”
för en och en halvtimmes samtal eller så råkade deltagarna i den större gruppen vara mer pratsamma. Författarna håller med informanterna om att en liten grupp är viktig för att hinna få djup i samtalen och för att alla skall känna sig sedda och hörda. Det behövs även en
trygghetskänsla för att våga öppna sig som kanske kan gå förlorad i en större grupp. Resultatet visar att tystnadsplikten generellt upplevts som positiv. De kändes viktigt för informanterna att de uppsatta reglerna följdes och när avsteg skedde skulle det ha tagits upp för diskussion i gruppen.
Författarna tror att diskussioner kan leda till ökad känsla av trygghet och öppenhet i gruppen,
vilket vi anser vara viktigt för gruppklimatet. Det kan även öka förståelsen för varandras situationer och för att stärka copingstrategier för konflikthantering.
Reslutatet visade vidare att en uppföljning efterfrågades av informanterna. Författarna anser att uppföljning är viktigt både för patienter och vårdcentral för att veta behandlingens
långtidseffekter. Vidare skulle en uppföljning kunna fånga upp de deltagare som är i behov av fortsatt stöd innan de hamnar i ett liknande tillstånd som tidigare då forskningen visat att förloppet ofta är långdraget (1). Grahn et al, (1998) såg i sin studie att vid sex-
månadersuppföljningen var skillnaderna mellan rehabiliteringsgruppen och kotrollgruppen signifikanta. Grahn anser att tidsaspekten på förbättringen speglar förhållandet mellan kropp och själ (30).
Vidare forskning behövs framförallt för att undersöka hur långtidseffekterna ser ut och hur uppföljningen bör göras. Det skulle vara intressant att göra om intervjuerna med dessa
informanter om något år för att se om och hur effekterna kvarstår på längre sikt. Författarna har även funderat på hur en uppföljning skulle se ut, skall den göras individuellt eller i grupp? Hur påverkar det stöd som en uppföljning innebär ett långvarigt och hållbart resultat? Intressant vore också att undersöka hur män upplever behendlingmodellen och påverkas resultatet av en grupp bestående av både män och kvinnor? Behandlingsmodellen behöver även prövas av andra ledare för att utesluta att det är just dessa ledarna som når detta resultat. För behandlingsmodellens utveckling är frågan hur sambandet mellan samtal och rörelser kan stärkas aktuell.
De studier som har gjorts med liknande behandlingsupplägg har även riktat sig mot andra patiengrupper (30, 31). Författarna anser att det talar för att behandlingsupplägget även skulle kunna passa för andra personer till exempel med smärttillstånd.
Metoddiskussion
Informanterna rekryterades via behandlande sjukgymnast och tillika en av ledarna för gruppen.
Ledaren frågade endast om medgivande för att få lämna ut namn och adress till författarna och inte fråga om eventuell medverkan i studien. En informant godkände att hennes namn och adress lämnades ut och tackade först ja till att delta i studien men avböjde sedan medverkan innan
intervjun. Vem av informanterna som valde att tacka nej har endast författarna vetskap om. Detta hörde till anonymiteten då de möjliga informanterna hade rätten att själva berätta för vem de vill om de deltagit i studien eller ej.
Intervjuerna genomfördes på avtalad plats och via telefon. Skillnaderna mellan intervjun per telefon och intervjuerna på plats var att författarna inte hade möjlighet att läsa av informantens kroppsspråk och genom det svårare att vara lyhörd för informantens reaktioner under intervjun.
Det faktum att vissa av intervjuerna utfördes i samma byggnad som behandlingen ägde rum kan ha resulterat i att några av informanterna kännt sig mer trygga än andra. Telefoninformanten skulle kunna känna sig tryggare i hemmiljön. Författarna tror inte skillnaderna mellan lokal eller intervjumetod haft någon större betydelse som påverkar resultatet nämnvärt.
Både positiva och konstruktiva tankar och åsikter kom fram i resultatet och detta skulle kunna tyda på att informanterna känt en trygghet och vågat vara ärliga och öppna mot författarna. Det är styrkan med den kvalitativa metoden då den täcker in andra aspekter såsom känslor och
upplevelser och har en öppenhet som andra metoder saknar (38). I detta fall kompletterar studien ledarnas egna utvärderingar av gruppen, vilka varit kvantitativa. För vårdcentralen innebär denna studie en form av kvalitetssäkring av deras arbetete och ger underlag till utveckling av
behandlingsmodellen. Då vi författare är externa för vårdcentralen och inte kända sedan tidigare för informanterna gör det studien mer trovärdig. Författarna hade endast kontakt med ledarna för gruppen i syfte att få nödvändig bakgrundsinformation till exempel om teman och antalet träffar, detta för att resultatet skulle bli så opåverkat och tillförlitligt som möjligt.
De första frågorna i frågeguiden var avsedda för att fungera som en bakgrundsvariabel och för att få en inledning till intervjun. Intervjuerna tog mellan 25 och 50 min, detta därför att
informanterna valde själva hur utförligt de ville svara på varje fråga.
Informanterna kom från två olika grupper men med samma upplägg. Behandlingsgrupp nummer ett ( 4 personer) hade avslutat sin behandling för drygt ett år sedan vid tiden för intervjun medan grupp nummer två (3 personer) hade avslutat för en månad sedan. Författarna tror att detta gör att grupp nummer ett kan ha hunnit få ett annat perspektiv på behandlingen än grupp nummer två. Vi anser vidare att tidsskillnaden mellan grupperna är en av studiens styrkor då den visar på att
effekterna av behandlingsmodellen även kvartstår.
Denna studies begränsningar är att den är gjord på ett litet antal informanter men det är en styrka att samtliga informanter var kvinnor då gruppen blev mer homogen.
KONKLUSION
Studien visar på vilka faktorer som varit viktiga för personer med utmattningssyndrom för att må bättre och vilka effekter och upplevelser som behandlingsupplägget gett. Resultatet visar också att effekterna och upplevelserna kvartstår över längre tid. Informanterna upplevde att de fått en ökad livskvalitet genom att de ökat sin självkännedom, sitt välbefinnande och sitt självförtroende.
De lever mer i nuet och har i större utsträckning accepterat sin situation. De såg stöd och gemenskap i de andra gruppmedlemmarna och motivationen ökade. Uppfattningen om
behandlingsupplägget och behandlingsmodellen varierade. Resultatet av denna studie är viktig information för de som arbetar med denna behandlingsmodell. Resultatet är också betydelsefullt för personer som kan tänkas jobba med dessa patienter för att planera och utveckla befintliga rehabiliteringsprogram.
REFERENSER
1. Hallsten L., Bellaagh K., Gustafsson K. Utbränning i Sverige- en populationsstudie.
Arbetslivsinstitutet Stockholm, 2002
2. Perski S., Utbrändhetens ansikte: Trötthet utan botten, tankar utan styrsel. I: Leander G ed.
Jäktad, pressad-utbränd? 2000: Pp 35-46, Falköping: Forskningsrådsnämnden.
3. Melamed M., Shirome A., Toker S., Berliner S., Shapira I., Burnout and risk of cardiovascular risk and disease: Evidence, Possible Causal Paths, and Promising Research Directions.
Phsychological Bullentin 2006:132:3:327-353.
4. Doctare C., Hjärnstress, kan det påverka mig? Runa, 2000.
5. Nyman K., Palmer E., Bergendorff S., Den svenska sjukan – sjukfrånvaron i åtta länder. Stockholm: ESO; 2002. Report No.: 49/2002.
6. Enzmann D., Schaufeli WB., Janssen P., Roserman A., Dimensionality and validity of the burnout measure. Journal of Occopational and Organizational
Phsychology 1998; 71;331.
7. Björkman Å., Joneborg N., Klingberg-Larson S. Stress och utmattningtillstånd Svenska Psykiatri Föreningens rapport, 2001. [wwwdokument] URL
www.slf.se/upload/Lakarforbundet/Arbetsliv/Stress.pdf 20061031.
8. Aronsson G., Hallsten L. Stress och arbetsliv. Arbetslivsinstitutet [wwwdokument]URL www.arbetslivsinstitutet.se/stress/psykohalsa.asp 20061031.
9. Försäkringskassan, Vad kostar olika sjukdomar? – Sjukpenningskostnaderna fördelade efter sjukskrivningsdiagnos 2002:2, Riksförsäkringsverket, enheten för analys.
10. Socialstyrelsen. Utmattningssyndrom Stressreslaterad psykisk ohälsa, Bjurner och Bruno AB Stockholm, 2003.
11. Cherniss C., Beyond burnout: helping teachers, nurses, therapists and lawyers recover from stress and disillusionment. Rutledge, New York, 1995.
12. Golembiewski R., Boudreau R., Munzenrider R., Lou H., Global burnout: a world wide pandemic explored by the phase model. Greenwich, CT: JAI Press, 1996.
13. Golembiewski R., Munzenrider R., Stevenson J., Stress in organizations: towards a phase model of burnout, Praeger, New York, 1986
14. Leiter MP., Maslach C., Six areas of work life: a model of the organizational context in burnout J Health Hum Serv Adm 1999; 21(4); 472-489.
15. Friberg T., Diagnosing burn-out An Anthropological Study of a Social Concept in Sweden Media-Tryck, Lund, 2006.
16. Pines AM, Nunes R., The relationship between carrier and couple burnout: implications for carrier and couple counseling. Journal of employment counseling, 2003; Juni vol. 40; 50-51.
17. Pines AM., Burnout- an existential perspective. In: Schaufeli W, Maslach C, Marek T, (Eds), Professional burnout. Developments in theory and research, 1993 (pp.33-52). Taylor & Francis, Washington D.C.
18. Antonovsky A., Hälsans mysterium. Natur och Kultur, Stockholm,1991.
19. Ekberg K., Arbetslivsinriktad rehabilitering- synsätt och utvecklingsbehov. Socialmedicinsk tidskrift 2000;5;388-397.
20. Keskinen-Rosenqvist R., Sjukgymnaster borde vara självklara i traumavården:
Sjukgymnasten 2002;4/02:28-30.
21. Klingberg-Olsson K., Lundgren M., Lindström I., Våga välja vad jag vill. Basal
Kroppskännedom och samtal i grupp- ett samarbetsprojekt mellan sjukgymnast och psykolog för patienter med smärta-spänningssyndrom. Nordisk Fysioterapi; 2000;4;133-142.
22. Roxendahl G., Winberg A., Levande människa Basal Kroppskännedom för rörelse och vila, Natur och Kultur, Falköping, 2002.
23. Mattsson M, Body awareness applications in physiotherapy, Solfjädern Offset Umeå, 1998.
24. Gelso CJ., Carter JA., Components of the psychotherapy relationship: their interaction and unfolding during treatment. J Counsel Psychol 1994; 3: 296-306,
25. Szybec K., Gard G., Lindén J., The physiotherapist-patient relationship: applying a psychotherapy model. Physiother theory Pract 2000; 16; 181-193.
26. Gard G., Body awareness therapy for patients with fibromyalgi and chronic pain. Disability and Rehabilitation, June 2005, 27 (12) . 725-728.
27. Palm A., Unnerstad B., Kognitivt förhållningssätt. En psykologisk teori för samverkan med patient Natur och Kultur Lund, 1995.
28. Perris C., Kognitiv terapi i teori och praktik. Natur och kultur, Stockholm, 2003.
29. Mörch M., Rosenberg N., Elass P., Kognitiva behandlingsmetoder. Natur och Kultur, Borås, 1997.
30. Grahn B., Ekdahl C., Borgqvist, Effects of a multidisciplinary rehabilitation programme on health-related quality of life in patients with prolonged musculoskeletal disorders; a 6-month follow-up of a prospective controlled study. Dis Rehab 1998;20:285-297.
31. Perski A., Grossi G., Behandling av långtidssjukskrivna patienter med stressdiagnoser.
Läkartidningen 2004;14,vol10.
32. Broman G., Basal Kroppskännedom vid utmattningssyndrom i primärvården. Magisterarbete, Lunds Universitet, 2003.
33. Van Rhenen W., Blonk W.B.R., van der Klink J., Van Djik .J.H.F., Schaufeli B.W., The effect of a cognitive and a physical stress reducing programme on psychological complaints.
International Archives of Occupational and Environmental Health, 2005; 78; 2.
34. Burnard P.A., Method of analyzing interview transcripts in qualitive research. Nurse Education Today 1991; 11: 462-466.
35. Morse JM., Barrett M., Mayan M., Olson K., Spiers J., Verification Strategies for Establishing Reliability and Validity in Qualitative Research. Journal of Qualitative Methods, 2002, 1(2).
36. Rotter, J.B., Generalized expectancies for internal versus external control of reinforcement.
Psychological Monographs, 1966;33(1), 300-303.
37. Svedberg L., Gruppsykologi - Om grupper organisationer och ledarskap. Studentlitteratur, Lund, 2000.
38. Kvale S., Den kvalitativa forskningsintervjun, Studentlitteratur, 1997
Bilaga 1 Frågeguide
* Kan du berätta kortfattat om din symtombild. (bakgrundsvariabel)
* Hur upplevde du behandlingsmodellen Basal Kroppskännedom och samtal?
* Hur upplevde du att ha träffarna i grupp?
* Påverkade deltagandet din upplevelse av livskvalitet och symtom, i så fall, på vilket sätt?
* Vad i mötena upplevdes som mest givande?
* Har rörelse-samtalsgruppen påverkat/förändrat din vardag och livssituation?
* Har din syn på stress och dig själv förändrats?
* Vad ser du som fördelar/nackdelar med gruppen?
* Vad skulle du vilja förändra?
