Adekvat sannolik kausalitet?
Kausalitetsbedömning och -värdering vid
skadestånd för miljöskada.
Kandidatuppsats 15 hp
Företagsekonomiska institutionen, handelsrätt
Uppsala universitet
HT 2020
Datum för inlämning: 2021-01-17
Fil.kand. Lehman Benson Jr.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 5
1.1 Bakgrund ... 5
1.2 Syfte och frågeställning ... 6
1.3 Material och metod ... 6
2 Juridiska och rättsliga begrepp ... 8
2.1 Begreppet ‹begrepp› ... 8
2.1.1 Att referera till begrepp och språkliga uttryck ... 8
2.1.2 Juridiska kontra rättsliga begrepp ... 9
2.2 Culpa och strikt ansvar ... 10
2.3 Ansvarsgrund ... 11
2.4 Begreppen ‹norm›, ‹normativ› och ‹äkta rättssats› ... 12
3 Kausalitet ... 14
3.1 ”Logisk kausalitet” ... 14
3.2 Adekvat kausalitet ... 16
3.2.1 Adekvanslärans ursprung ... 16
3.2.2 ‹Sannolikhet› kontra ‹objektiv möjlighet› ... 17
3.2.3 Adekvat kausalitet enligt von Kries ... 19
3.2.4 Den senare utvecklingen av adekvansläran ... 20
3.2.5 Alternativ till adekvansläran ... 21
3.3 Sannolikheten att det kausala sambandet föreligger ... 22
4 Diskussion och avslutande synpunkter ... 26
4.1 Allmänt ... 26
4.2 Adekvans, uppsåt och oaktsamhet ... 26
4.3 Adekvans vid strikt skadeståndsansvar enligt MB ... 27
4.4 Det kausala sambandets sannolikhet ... 27
4.5 Avslutande synpunkter ... 28
Källförteckning ... 30
Offentligt tryck ... 30
Rättspraxis ... 30
3
TERTIO AUTEM CAPITE AIT EADEM LEX AQUILIA: CETERARUM RERUM PRÆTER HOMINEM ET PECUDEM OCCISOS SI QUIS ALTERI DAMNUM FAXIT QUOD USSERIT FREGERIT RUPERIT INIURIA QUANTI EA RES ERIT IN DIEBUS TRIGINTA PROXIMUS TANTUM ÆS DOMINO DARE DAMNAS ESTO1
Tredje kapitlet föreskriver emellertid samma Aquilianska lag ”angående all kvarblivande egendom utöver dödade människor och djur; om någon vållar någon sådan egendom skada genom att bränna, ta sönder eller såra orättfärdigt, dömes denne att betala så mycket brons
till ägaren som egendomen motsvarar de närmsta trettio dagarna” [min övers.].2
1 Ulpianus, Digest IX, 2, Ad Legum Aquiliam [D. 9. 2. 27. 5].
2 Jmf. Honoré, Linguistic and Social Context of the" Lex Aquilia", i Ir. Jurist vol. 7 nr. 1 1972, s. 138; jmf. Thayer,
Lex Aquilia : [digest IX, 2. ad legem Aquiliam] : text, translation ans commentary. On gifts between husband and wife : [digest XXIV , 1, De donationibus inter virum et uxorem], 1929, s. 23. “The third chapter of the aforesaid lex Aquilia says ‘As regards other things (except a killed slave or grazing animal) if anyone inflicts loss on another by burning, breaking or tearing unlawfully, he is to be liable to pay the owner as much bronze as represents the value of that thing in the nearest thirty days.’ ” (Honoré); “In the third chapter the Lex Aquilia reads: Regarding all other things except slaves or cattle killed, if anyone does damage to another, by wrongfully burning, breaking, or injuring, whatever was the value thereof within the last thirty days, so much let him be condemned to pay to the owner.” (Thayer).
Förkortningar
a.a. anfört arbete
a.m. annan mening
a.prop. anförd proposition
a.st. anfört ställe
bet. betänkande
Ds Departimentserien
f. och följande sida
ff. och följande sidor
hsp. Högerspalt JT Juridisk Tidskrift KL Kommunallagen (2017:725) MB Miljöbalken (1998:808) ML Miljöskyddslagen (1969:387) MSkL Miljöskadelagen (1986:225)
MÖD Mark- och Miljööverdomstolen
NJA Nytt juridiskt arkiv
prop. proposition
RF Kungörelsen (1974:152) om beslutad ny regeringsform
SAOB Svenska Akademiens ordbok
SkL Skadeståndslagen (1972:297)
5
1 Inledning
1.1 Bakgrund
Reglerna om skadestånd i miljöbalkens (MB; 1998:808) 32 kap. inarbetades från den tidigare miljöskadelagen (MSkL; 1986:225) vilken i sin tur bygger på äldre regler om skadestånd i den tidigare miljöskyddslagen (ML; 1969:387) och innebär att den som orsakar miljöskador ska ersätta dessa.3 Enligt 32 kap. 1 § MB föreligger strikt ansvar som huvudregel för miljöskador –
vidare är beviskraven för orsakssambandet mellan ett ansvarsgrundande handlande eller en ansvarsgrundande verksamhet4 och en viss skada svagare än enligt allmänna skaderättsliga
principer5. ”Enligt lagen skall det räcka med att det föreligger ’övervägande sannolikhet’ för ett
sådant samband”6. I ett av förarbetena till nyss nämnda (och nu i miljöbalken inkorporerade)
Miljöskadelag gör lagstiftaren gällande att
[d]et bör framhållas att ett med stöd av den särskilda [svagare] bevisregeln fastställt orsakssamband mellan en [ansvarsgrundande händelse] och en skada inte innebär mer än att detta samband skall läggas till grund för prövningen av skadeståndskravet. Rätten till skadestånd kan vara utesluten på annan grund. De principer som f.n. anses gälla beträffande skadeståndsrättslig s.k. adekvans påverkas t.ex. inte av den nya regeln om bevislindring. Rätten till skadestånd kan sålunda vara utesluten därför att skadan är av sådan oförutsebar, icke-typisk eller avlägsen art att den enligt grundsatserna om adekvat kausalitet inte bör ersättas.7
Det verkar alltså som att lagstiftaren förutsatt att den rättsliga bedömningen av ett orsakssamband sker i flera led. Det följer ur citatet ovan att grundsatserna om adekvat kausalitet enligt lagstiftaren varken 1. påverkar bedömningen av huruvida ett orsakssamband – eller
kausalt samband – kan fastställas enligt den svagare bevisregeln eller 2. påverkas av den
svagare bevisregeln. Den rättsliga bedömningen av ansvarsgrunden särskiljs alltså från den av
ansvarsgränsen, det vill säga den juridiska bedömningen om någons8 verksamhet eller
3 Se prop. 1997/98:45, s. 564 Del 1. Se även Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, 2011, s. 11.
4 ”Verksamhet” är bl.a. synonymt med handlande, aktivitet och (inom företag och organisation mm) bedrivet
arbete enl. SAOB (Spalt V 762 band 37, 2017). Att använda begreppet ”ansvarsgrundande” om begreppet
”verksamhet”, som ex Håkan Andersson verkar göra, (se Andersson, Prolegomena - introduktion till en skyddsändamålslära, i JT 1994 s. 393.) är i min mening ganska lyckat. Att, som Andersson gör i samma veva, även använda begreppet ”ansvarsgrundande” om begreppet ”handling”, (a.st.) blir dock inte konsekvent. Det torde vara antingen verksamheter, samt (juridiska eller fysiska personers) handlande, eller händelser som utgör delar av dessa, exempelvis någon aktivitet som utgör del av en verksamhet, eller en handling som utgör en del av någons handlande, som utgör ansvarsgrundande entiteter.
5 Jmf. prop. 1985/86:83, s. 1 f. 6 A.prop. s. 2.
7 A.prop. s. 48.
8 Den som är skyldig att ersätta skadan, eller är skadeståndsansvarig, enligt ex. 2 kap 1 § Skadeståndslagen
6 handlingar är ansvarsgrundande kontra vilka följder av ansvarsgrundande händelser som ska ersättas med anledning av den ansvarsgrundande händelsen.9
1.2 Syfte och frågeställning
Språket i 32 kap. MB aktualiserar flera intressanta frågor om olika typer av bedömningar av orsakssamband i en skadeståndsrättslig kontext. För att skadestånd ska utgå enligt kapitlet krävs i normalfallet att det med ”övervägande sannolikhet” föreliggande orsakssambandet mellan en verksamhet som kan vara ansvarsgrundande enligt kapitlet och någon viss skada ska vara sådant att skadan orsakats genom en viss typ av företeelser.10 Dessa definieras dock inte
med hjälp av något kopplingsbegrepp11 utan snarare genom uppräknande av fysiska företeelser
så som förorening av grundvatten eller ändring av grundvattennivån.
Målet med denna uppsats är att, inom ramen för strikt skadeståndsansvar enligt miljöbalken, undersöka hur (eller ens om) den juridiska bedömningen av om en verksamhet är
ansvarsgrundande i förhållande till en viss skada – det vill säga bedömningen av ansvarsgränsen – står i förhållande till olika typer av analytisk-filosofiska bedömningar av
huruvida det föreligger orsakssamband mellan verksamheten och skadan.
1.3 Material och metod
För att undersöka den juridiska bedömningen av ansvarsgrunden kommer jag att redogöra för hur frågan behandlas i doktrin och rättspraxis, och kommer då utgå ifrån vad som anses vara gällande rätt. Jag kommer i huvudsak utgå från doktrin behandlandes den juridiska bedömningen av skadeståndsansvarets grund och gräns i allmänhet, och skadeståndsansvar för miljöskador i synnerhet. Jag kommer även att behandla viss miljöskaderättslig praxis. Detta för att kristallisera ut vilken metod som anses vara tillämplig vid bedömningen av huruvida någonting får anses ha orsakat en skada i juridisk mening, vilka begrepp som nyttjas vid sådana bedömningar mm. I denna del kommer jag i huvudsak använda mig av rättsdogmatisk metod.
Jag kommer även analysera de metoder och begrepp12 som används genom att använda
mig av analytisk-filosofisk metod. Jag kommer i huvudsak att analysera den argumentation och de premisser som används för att rättfärdiga användandet av metoderna och begreppen.
9 Jmf. Andersson i JT 1994 s. 399. 10 32 kap. 3 § 1 st. MB.
11 Jmf. med brott i 32 kap. 1 § 2 st. MB och 2 kap. 2 § SkL.
12 För exempel på vad jag menar med sådana metoder och begrepp, se Andersson, Skyddsändamål och adekvans,
7 Enligt 32 kap. 1 § MB är ett av rekvisiten för att skadestånd ska betalas enligt balken att en verksamhet har ”orsakat” en skada. Enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:297) ska den ”som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada […] ersätta skadan.” I SAOB kan man läsa att det att vålla någonting är synonymt med att orsaka detsamma; det vill säga det att vara orsak till någonting, men även med det att åstadkomma någonting, och då speciellt någonting skadligt, klandervärt eller liknande.13 Eftersom skadan enligt paragraferna
bland annat måste vara orsakad av en person14 eller en verksamhet verkar det vara rimligt att
anta att en, enligt paragrafen, för den skadevållandes (S) ansvarsgrundande orsak utgörs antingen av någon av S handlingar (X), det vill säga en typ av händelse, eller det faktum att S har utfört (handlingen) X. Det som orsakas ska enligt paragraferna vara någon typ av skada. I praktiken måste det vara en skada som tillfogats någon, eller något för vilken någon, (O) lagligen kan uppbära skadestånd.
Det är enkelt att se att dessa orsakssamband måste ha vissa egenskaper för att vara juridiskt relevanta. Om jag väljer att ta bussen till stan istället för att gå, på det att bussen blir full och inte tar upp passagerare på nästa station, så att någon annan blir tvungen att springa till tåget varpå denne snubblar och bryter benet skulle vi knappast säga att jag orsakat någon personskada, och detta lika litet som att universitetet kan sägas ha orsakat skadan genom att inte låta mig låna om boken vars utgångna lånetid föranledde resan in till stan. Orsakssamband måste helt enkelt vara adekvata för att vara juridiskt relevanta.15 En adekvansbedömning har
ansetts vara en bedömning av ett redan fastställt orsakssamband, men min uppfattning är att det är typen av orsakssamband som ska vara adekvat – inte ett specifikt föreliggande orsakssamband. Jag kommer härav behandla de metafysiska teorier16 som ligger till grund för
den ursprungliga formuleringen av den så kallade adekvansläran inom ramen för den filosofisk-analytiska analysen. Inom ramen för den filosofisk-filosofisk-analytiska analysen kommer jag utöver ovan angivna källor även att använda mig av mer filosofisk/vetenskapsteoretisk litteratur; jag kommer dock att i första hand begränsa mig till sådan litteratur och sådana metafysiska teorier som enligt doktrinen haft stor inverkan på rättstillämpningen, eller som använts i praxis.
13 SAOB Spalt V 1717 band 38, 2019
14 Det vill säga den [person] som vållat skadan; fysisk såväl som juridisk. 15 Jmf. Andersson, 1993, s. 31 ff. med hänv.
8
2 Juridiska och rättsliga begrepp
2.1 Begreppet ‹begrepp›
17Ett kännetecken hos den s.k. ”Uppsalafilosofin”, det vill säga den filosofi som hör till den s.k. ”Uppsalaskolan”, och som spelat stor roll för juridiken genom bland andra rättsvetare som Vilhelm Lundstedt och Karl Olivecrona, är synen på klarläggandet av vissa grundbegrepp – det vill säga s.k. ”begreppsanalys” – såsom filosofins viktigaste uppgift.18
Begreppens metafysik är kontroversiell och ska därför inte behandlas närmre här.19 Ett
begrepp kan dock enkelt sägas vara en definition av en klass – eller samling – av ett eller flera
föremål,20 det vill säga det en person begriper eller ”är i besittning av, då [denne] förstår ett
språkligt uttryck”21. Föremål ska här läsas i vid mening – allt från ett enskilt utsläpp av
avloppsvatten till ett enskilt exemplar av den senaste upplagan av Nordstedts Juridiks utgåva av Sveriges Rikes Lag, till den senaste upplagan av a. författningssamling i sig, ska ses som föremål i aktuell bemärkelse. Begreppet ‹miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. MB›17 kan alltså
sägas vara definitionen av den samling av enskilda verksamheter, varje enskilt utsläpp av avloppsvatten o.s.v., som så att säga faller in under begreppet; det vill säga, förenklat, definitionen av miljöfarliga verksamheter som går att utläsa ur 9 kap. 1-3 § MB snarare än miljöfarliga verksamheter i sig.
2.1.1 Att referera till begrepp och språkliga uttryck
Lag uttrycks genom språk, och vad som är gällande rätt följer av lagen. Eftersom denna uppsats till stora delar kommer bestå av en begreppsanalys av juridiska och rättsliga begrepp som förekommer i olika rättskällor inräknat doktrin, och dessa begrepp i sin tur uttrycks genom språk, kommer jag att behöva referera både till de språkliga uttrycken för begreppen och begreppen i sig. Detta låter sig inte göras genom att helt enkelt använda de språkliga uttrycken för begreppen.22
Satsen ’Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999’ uttrycker ett sant påstående om det första ordet i satsens referens. Satsen ’Miljöbalken har 11 tecken’ uttrycker dock ett falskt
17 För en förklaring av mitt användande av citationstecknen ’‹’ och ’›’, se sista stycket i avsnitt 2.1.1. nedan. 18 Uppsala universitet, Rättsfilosofi, Filosofiska institutionen - Uppsala universitet, https://www.filosofi.uu.se/
forskning/seminarier-och-lasgrupper/rattsfilosofi/, besökt 13 december 2020; Marc-Wogau, Konrad, i Filosofisk uppslagsbok., Uppsalaskolan; Stefansen, Niels Christian m. fl., i Filosofilexikonet - filosofer och filosofiska begrepp från A till Ö, Uppsalaskolan.
19 Føllesdal, Walløe och Elster, Argumentationsteori, språk och vetenskapsfilosofi, 2001, s. 263f. 20 Marc-Wogau, Konrad, i Filosofisk uppslagsbok., Begrepp.
21 A.st.
9 påstående om densamma – miljöbalken är över 300 000 tecken lång!23 Det är snarare namnet
på balken som har 11 tecken.24
Vidare betyder ‘The Environmental Code’ och ’Miljöbalken’ samma sak eftersom uttrycken ger uttryck för samma begrepp (förutsatt att vi talar om just den svenska miljöbalken).25 Ett och samma uttryck kan även ge uttryck för olika begrepp; uttrycket ‘the
Environmental Code’ kan utöver när någon vill uttrycka sig om den svenska miljöbalken användas när någon vill uttrycka sig om exempelvis den franska centrala miljölagen ”Code de l’Environnement”.26
I det följande kommer jag att referera till namnet på ett uttryck genom att sätta detta mellan enkla citationstecken. ’Miljöbalken’ har med andra ord 11 tecken, det vill säga betydligt färre än miljöbalken. ’Miljöbalken’ är vidare ett namn på en av Sveriges Rikes Lag balkar.27
Om jag refererar till ett uttrycks mening; det vill säga det begrepp som uttrycket uttrycker, kommer jag att sätta uttrycket inom följande typ av citationstecken: ’‹ ›’. ‹MB› är alltså ett namn på det begrepp som uttrycks av förkortningen ’MB’. På liknande sätt, som MB utgör samma författning som ”the Swedish Environmental Code”, uttrycker ’MB’ och ‘the Swedish Environmental Code’ samma begrepp. Nämligen ‹den svenska miljöbalken›/‹MB›/‹the Swedish Environmental Code›/‹Miljöbalken (1998:808)› osv. ‹‹MB›› är följaktligen ett namn på det begrepp som uttrycks av ’‹MB›’.28
Tvetydiga uttrycks betydelse kan komma att preciseras genom information som sätts efter uttrycket inom vinkelparanteser. ’The Environmental Code ⟨sveriges⟩’ refererar alltså till MB, ’‹lag ⟨eng.⟩›’ till ‹eftersläpning›, ’lag ⟨matl.⟩’ till en typ av vätskeblandning o.s.v.
2.1.2 Juridiska kontra rättsliga begrepp
Det kan vara fruktbart att skilja på så kallade juridiska och rättsliga begrepp. Rättsliga begrepp används för att framställa rättsinnehåll. Juridiska begrepp används för att resonera om rätten och dess innehåll. Vidare kan ”samma” begrepp – egentligen samma uttryck29 – ha olika
betydelser beroende på sammanhang.30
23 Åtminstone om man ska tro teckenräknaren i min ordbehandlare. 24 Se Føllesdal, Walløe och Elster, 2001, s. 261.
25 Se titel på Ds 2000:61 Miljöbalken på engelska – The Swedish Environmental Code.
26 Ett exempel på att uttrycket ’The Enviromental Code’ kan användas om den franska miljölagstiftningen ”Code
de l’Environnement” finns i den engelska pdf-versionen av arbetsdokumentet från europeiska kommissionens avdelningar SWD/2019/120 final, s. 34 hsp.
27 Se Føllesdal, Walløe och Elster, 2001, s. 260 f. 28 Se a.a. s. 261.
29 Se avsnitt 2.1.1. ovan.
30 Se Frändberg, Begreppet rättsäkerhet, i Juridiska grundbegrepp : En vänbok till David Reidhav, Dahlman &
10 Det rättsbegreppsliga innehållet som uttrycks av ordet ’rättssäkerhet’ som det används i 2 kap. RF är inte det samma som det gängse juridisk-begreppsliga innehållet som uttrycks av ordet.31 Uttrycket ’Rättssäkerhet’ ger med andra ord uttryck för olika begrepp i RF och i gängse
juridisk diskurs.
Jag vill mena att uppfattningen att det skulle gå att tala om ‹rättssäkerhet› som ett övergripande begrepp med både det juridiska och det rättsliga begreppens betydelse32 är lika
besynnerlig som den eventuella uppfattningen att det skulle gå att tala om ‹lag› utan att det tydligt framgår om det rör sig om ett juridiskt33 begrepp eller en vätskeblandning. Det är alltså
något märkligt att, som exempelvis Frändberg gör, tala om ”[r]ättssäkerhetsbegreppets mångtydighet”34. Begreppet ‹rättssäkerhet› är inte mångtydigt utan nonsens. Det är snarare
uttryck som ’begreppet ‹rättssäkerhet›’ – det vill säga uttryck som ’rättssäkerhetspegreppet’ –
och uttryck som ’rättssäkerhet’ som är mångtydiga. ’Rättssäkerhetspegreppet’ kan användas för att referera både till ‹rättssäkerhet ⟨rätt⟩› och ‹rättssäkerhet ⟨jur⟩›. Vidare kan uttrycket ’rättssäkerhet’ användas för att referera både till rättssäkerhet ⟨rätt⟩ och rättssäkerhet ⟨jur.⟩.
2.2 Culpa och strikt ansvar
Jurister har använt sig av det latinska ordet ’culpa’ sedan antiken.35 I latinet betyder ordet det
samma som svenskans ’skuld’.36 Ordets ursprungliga betydelse är ett feltillstånd (“a state of
error [min kursiv.]”37) snarare än ett fel som har begåtts.38 ’Culpa ⟨lat.⟩’ verkar alltså uttrycka
det att stå i skuld eller vara skyldig snarare än en viss penningskuld eller liknande.
Hellner verkar jämställa culpa med både vållande och uppsåt eller oaktsamhet.39 Culpa
in contrahendo ger han betydelsen ”vållande vid ingående av avtal”40 Den direkta svenska
31 Frändberg, Begreppet rättsäkerhet, 2019, s. 27 f.
32 Det vill säga den samling av föremål i form av lagar och vätskeblandningar som definieras av begreppen, se
andra stycket i avsnitt 2.1. ovan.
33 Eller rättsligt som i 8 kap. RF.
34 Frändberg, Begreppet rättssäkerhet, 2019, s. 25. 35 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, 2018, s. 10.
36 Glare, P. G. W., i Oxford Latin dictionary, culpa; Lewis, Charlton Thomas och Short, Charles, i A Latin
Dictionary. Founded on Andrews’ edition of Freund’s Latin dictionary, culpa; Vaan, Michiel Arnoud Cor de, i Etymological dictionary of Latin and the other Italic languages, culpa. “(sense of) guilt, error, fault/defect (moral/other), offense, sickness/injury” (Glare) “crime, fault, blame, failure, defect (as a state worthy of punishment; on the contr. delictum, peccatum, etc., as punishable acts; diff. from scelus, which implies an intentional injury of others; but culpa includes in it an error in judgment)” (Lewis och Short) “blame, guilt” (de Vaan).
37 De Vaan, culpa. “The original meaning of culpa is ‘a state of error’ rather than ‘an error committed’” som härvid
parafraserar André, Jacques, Dictionnaire étymologique de la langue latine: histoire des mots 2001, s. 155.
38 Jfr. Glare, culpa; se Lewis och Short, culpa; samt de Vaan, culpa. 39 Hellner och Radetzki, 2018, s. 27, 123.
11 översättningen av ’culpa in contrahendo ⟨lat.⟩’ är dock, i enlighet med vad som anförts ovan,
ungefär ”fel vid ingående av avtal”41, ”fel vid förhandling”42 eller förhandlingsfel.
Om vi tänker oss att den vars fel en skada är ska ersätta skadan verkar det rimligt att se 2 kap. 1 § SkL som en form av definition av begreppet ‹vållandeansvar›43. Regeln definierar ju
de situationer då vållande leder till ansvar – nämligen vid uppsåt eller oaktsamhet.
Ansvar enligt culparegeln betyder enligt Hellner ”ansvar för uppsåt eller oaktsamhet”44.
Med detta får Hellner tänkas mena ansvar vid uppsåtligt eller oaktsamt vållande. Detta stämmer förvisso, men jag tror det är mer klargörande att primärt se culparegeln som en regel om att ansvar (för en skada) ska grundas i skuld och sekundärt att den ansvarsgrundande skulden (för en skada) uppstår vid uppsåtligt eller oaktsamt vållande (av skadan).45 Den som orsakat en
skada på ett ”felaktigt” eller ”skyldigt” sätt ska helt enkelt svara för skadan – jmf. 3 kap. 1 § 1 st. punkt 1 SkL: ”…sakskada som arbetstagaren vållar genom fel…” – och ett ”felaktigt” eller ”skyldigt46” sätt är det samma som ett oaktsamt eller avsiktligt (uppsåtligt) sätt.
Det går alltså att tala om culpa utan att tala om oaktsamhet om man väljer att inte definiera ”felaktigt” eller ”skyldigt” såsom oaktsamt eller avsiktligt, genom att hävda att ansvar enligt culparegeln ska grundas i skuld. I det följande kommer jag att använda mig av det annars arkaiska uttrycket ’kulpabel’ för ‹culpable ⟨eng.⟩›, det vill säga ‹deserving blame›.47
2.3 Ansvarsgrund
Det råder en oenighet om vad som utgör den grundläggande förutsättningen för skadestånd. Hellner menar exempelvis att culpa ⟨sv. jur.⟩ eller strikt ansvar får anses inta denna roll. Andra framställer istället orsakssambandet som den grundläggande förutsättningen för ansvar.48
Båda dessa inställningar verkar dock något märkliga. Om man med culpa syftar på
vållande blir det märkligt att påstå att man kan identifiera culpa innan man fastställt ett
41 Jmf. Glare, i Oxford Latin dictionary, contraho, contrahere, contraxi, contractus. “enter into/upon relationship/
agreement/business/marriage/loan/battle, deal with”
42 Se Kessler och Fine, Culpa in contrahendo, bargaining in good faith, and freedom of contract: A comparative
study, i Harv. Law Rev. 1964 s. 402 med not 4. “fault in negotiating”
43 Med ‹vållandeansvar› menar jag det begrepp som uttrycks av ’culpaansvar’ i Hellner och Radetzki, 2018. 44 Hellner och Radetzki, 2018, s. 123.
45 Jmf. a.a. s. 29.
46 Jmf. Stevenson, Angus, i Oxford dictionary of English, culpable. “deserving blame: mercy killings are less
culpable than ‘ordinary’ murders.” även ”kulpabel” i SAOB, Spalt K 3159 band 15, 1938 ”(†) brottslig; om person [även]: skyldig (till ett brott)” här arkaiskt samt om person snarare om handling, min anm.
47 Se föregående not.
12 orsakssamband; det blir motsägelsefullt att påstå att det går att fastslå att någon har vållat, det vill säga orsakat eller åstadkommit, en skada, utan att först fastslå att denne orsakat densamma. Även om man med culpa syftar på uppsåt eller oaktsamhet blir det märkligt att påstå att det går att identifiera en ansvarsgrundande oaktsam handling, eller en ansvarsgrundande handling som uppsåtligen utförts med avsikt att orsaka en viss skada innan en skada är identifierad. För att någon uppsåtligen ska kunna skada någonting torde det krävas att denne faktiskt, med avsikt, orsakar skadan! Misslyckade uppsåtliga försök torde vara irrelevanta eftersom skadeståndsanspråk enbart kan göras vid faktisk och konstaterad skada. Även oaktsamma handlingar torde kräva orsakssamband med någon skada för att faktiskt kunna sägas utgöra grund till ansvar för en skada – det vill säga för att vara ansvarsgrundande.
Vad gäller det strikta ansvaret blir det tydligt att det krävs en skada för att sådant ska föreligga, eftersom det strikta ansvaret är för en skada. Eftersom det strikta ansvaret är oberoende av culpa ⟨sv. jur.⟩ blir det av uppenbara skäl meningslöst att tala om strikt ansvar för verksamheter frånkopplat orsakssamband med en skada. När det gäller skadestånd enligt 32 kap. MB ska skadan dessutom vara just ”orsakad” av en verksamhet.
Med anledningen resonemanget ovan verkar det inte möjligt att fastställa en grundläggande ansvarsgrund oberoende av ett orsakssamband med en skada, och i synnerhet inte när det gäller strikt ansvar. Det enda förhållande som verkar vara absolut nödvändigt för att skadestånd ska betalas är att det faktiskt finns en skada som skadeståndet ska betalas för. Jag kommer härav att behandla skador som grundläggande förutsättning för skadestånd.
Denna uppfattning torde vara i linje med den att skadeståndsrättens primära syfte är att
ersätta skador snarare än att påföljdsbelägga handlingar. Culpa ⟨sv. jur.⟩ utgör snarare en
generell begränsning av vilka handlingar som kan utgöra orsaker i ett ansvarsgrundande orsakssamband. Strikt ansvar utgör ett specifikt undantag från den begränsningen. Det de båda ”ansvarsgrunderna” har gemensamt är att skadestånd enligt dessa kräver ett orsakssamband mellan någon handling eller verksamhet å ena sidan och en skada å andra sidan.
2.4 Begreppen ‹norm›, ‹normativ› och ‹äkta rättssats›
Ett annat kännetecken för den i avsnitt 2.1 nämnda s.k. ’Uppsalaskolan’ är värdenihilism. Enligt denna saknar normativa utsagor, det vill säga utsagor som uttrycker normer,49 sanningsvärde.50
49 Sevelin, Begreppet rättsregler, i Juridiska grundbegrepp : En vänbok till David Reidhav, Dahlman & Wahlberg
(red.) 2019, s. 119.
50 Holm, Cyril, ”... på ett tillfredställande sätt förödande” : Ingemar Hedenius och ett formativt moment i svensk
rättshistoria, i Arbetslinjer och långa linjer: Vänbok till Mats Kumlien, Dahlén & Nygren (red.) 2016, s. 132; Sevelin, Begreppet rättsregler, 2019, s. 119.
13 En norm är antingen en ”regel för det rätta handlandet”51 eller en regel för bedömandet av
någonting utifrån ett moraliskt eller etiskt perspektiv. 52 Normativa utsagor anger alltså hur
någonting bör – eller ska – vara.53
Ingemar Hedenius införde en distinktion mellan s.k. äkta och oäkta rättssatser. Äkta rättssatser är normativa. Oäkta rättsatser är istället deskriptiva – de utgör empiriska påståenden. Rättssatsen ’Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan.’ är alltså äkta emedan rättssatsen ’Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada skall ersätta skadan enligt svensk rätt’ är oäkta.54
Immanuel Kant menade att samtliga lagar om vilka handlingar som bör55 utföras, det vill
säga lagar som går att uttrycka i imperativa satser56, utpekar handlingar som bra. Vidare gör
Kant skillnad på hypotetiska och kategoriska imperativ. Satsen ’Den som vill slippa skattetillägg bör lämna riktiga uppgifter i deklarationen’ kan sägas uttrycka vad Kant kallar ett
hypotetiskt imperativ, det vill säga en typ av imperativ sats som uttrycker att någon handling är
bra för ett visst ändamål – i detta fall att uppriktighet vid deklarationen är bra undvikandet av skattetillägg. Äkta rättssatser57 kan sägas uttrycka vad Kant kallar kategoriska imperativ; det
vill säga en typ av imperativ sats som uttrycker vad som är bra oberoende av ändamål. (Oäkta rättssatser utgör där emot inte imperativa satser, min anm.)58
Värt att notera är att det går att tänka sig hypotetiska imperativ som kan anta sanningsvärden. Man bör deklarera i tid om man vill slippa avgifter. ’Man bör deklarera i tid om man vill slippa avgifter’ kan dock även ses som en normativ kategorisk sats. Detta blir tydligt om man istället påstår att man t. ex. bör råna någon om man vill ha mer pengar. På liknande sätt blir yttranden som ’man bör inte vålla skada på annans egendom enligt svensk rätt’ eller ’man bör inte begå brott enligt svensk rätt’ svåra att rättfärdiga – det verkar snarare lättare att argumentera för att man inte bör vålla skada på annans egendom om man vill undvika att betala skadestånd och att man inte bör begå brott om man vill undvika böter eller fängelse.
51 Marc-Wogau, Konrad, i Filosofisk uppslagsbok., norm. 52 A.st.
53 Jmf. Sevelin, Begreppet rättsregler, 2019, s. 119.
54 Holm, ”... på ett tillfredställande sätt förödande” : Ingemar Hedenius och ett formativt moment i svensk
rättshistoria, 2016, s. 135–6.
55 Till skillnad från lagar om vilka handlingar som måste utföras i form av okränkbara naturlagar.
56 Jfr. med ”lagens imperativ”, Strahl, Recension av Vilhelm Lundstedt. Det Hägerström-Lundstedtska misstaget.
Sju föreläsningar samt efterskrift, och Karl Oliverkrona. Lagens imperativ. Bilaga: Vidräkning med docenten I. Hedenius, i SvJT 1942 s. 237–9.
57 I imperativ form.
14
3 Kausalitet
– Då ska jag berätta, sade Sokrates. Lyssna nu! När jag var ung, Kebes, var jag förfärligt entusiastisk för den kunskapsgren som kallas utforskandet av naturen.59 Jag tyckte det var
fantastiskt att veta orsakerna till varje sak, varför den uppkommer, varför den går under och varför den finns till. [… D]etta studium gjorde mig så kraftigt förblindad inför det som jag enligt egen och andras uppfattning verkligen hade en säker kunskap om dessförinnan, att jag blev okunnig även om det som jag tidigare trodde att jag visste[… Jan Stolpes övers.].60
Enligt förarbetena till miljöskyddslagen ska sådana orsakssamband, eller kausala
samband, som är ansvarsgrundande enligt 32 kap. MB vara adekvata; här gäller allmänna
skadeståndsrättsliga principer. Reglerna om skadestånd enligt miljöbalken innehåller dock ett avsteg från allmänna skadeståndsrättsliga regler i form av en bevislindring vad gäller eventuellt ansvarsgrundande orsakssamband i sig; enligt 32 kap 3 § 3 st. MB räcker det med att det föreligger en övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband”61.
När det gäller kravet på adekvat kausalitet vid strikt skadeståndsanspråk talar man ofta om att en skada ska utgöra en ”någorlunda typisk följd av den farliga verksamheten”62. I
propositionen till SkL gör Kungl. Maj:t gällande att kravet på adekvat kausalitet förenklat innebär att
den inträffade skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet. Det räcker alltså inte att man kan konstatera s. k. logisk kausalitet, dvs. att skadan faktiskt inte skulle ha inträffat, om det skadegörande beteendet uteblivit.63
3.1 ”Logisk kausalitet”
Så kallad ’logisk kausalitet’, eller sine qua non-kausalitet,64 enligt definitionen i ovan
citerade prop. innebär att en händelse orsakat en annan händelse om, och endast om, den utgör en så kallad ’nödvändig betingelse’ för händelsen,65 det vill säga utgör en orsak enligt vad som
inom anglo-amerikans rätt kallas för ’the but-for test’.66 Utöver ‹nödvändig betingelse› talar
jurister även om s.k. ’tillräcklig betingelse’, vilket enligt Hellner och Radetzki innebär ”att den förra händelsen enligt naturens och samhällets ordning leder till den andra”67– den typiska
59 Det vill säga naturvetenskap, min anm.
60 Platon, Faidon, i Skrifter., 2000, s. 273–4 [96 a-c]. 61 Prop. 1985/86:83, s. 48.
62 Bengtsson, 2011, s. 97. 63 Prop. 1972:5, s. 22.
64 Se Hellner och Radetzki, 2018, s. 189; se Schultz, Kausalitet, 2007, s. 265, 399. 65 Se a.a. s. 188 f.
66 Schultz, 2007, s. 277.
15 orsaken är enligt dessa både en nödvändig och tillräcklig betingelse. Det finns även andra syner på kausala samband68 inom juridiken – dessa har dock till synes ej anammats av svenska
domstolar enligt Hellner och Radetzki.69
En av de övriga modeller för orsakssamband som Hellner och Radetzki nämner är den så kallade ’NESS-modellen’.70 Modellen är lanserad av Richard W. Wright, och ’NESS’ står för
“Necessary Element of a Sufficient Set”71. Wright menar att modellen är en formaliserad
beskrivning av hur orsaksomdömen görs vardagsspråkligt.72
Enligt modellen ”var ett visst villkor en orsak till (bidragande till) ett specifikt resultat om, och endast om, det var ett nödvändigt element av en mängd föregående faktiska villkor som var tillräckliga för resultatets förekomst [min övers.]”73.
Wright använder ett exempel med två eldar som båda, i avsaknad av den andra elden, hade utgjort tillräckliga betingelser för förstörelsen av ett specifikt hus förutsatt övriga rådande förhållanden. Om båda eldarna når huset samtidigt utgör de, tillsammans med övriga i kombination med respektive eld tillräckliga villkor för förstörelsen av huset (exempelvis förekomsten av syre mm.), var för sig nödvändiga element i två separata mängder av föregående faktiska villkor som tillsammans är tillräckliga för husets förstörelse.74
Wright är tydlig med att det som sägs ovan inte får blandas ihop med att de respektive eldarna skulle utgöra ”nödvändiga betingelser” i sig. Ingen av de båda eldarna utgör enskilt
conditio sine qua non eftersom huset hade brunnit ned även utan en av eldarna. Båda eldarna
utgör däremot en NESS-orsak.75
Fördelen med NESS-teorin är att den fångar upp så kallade ’konkurrerande skadeorsaker’. I realiteten görs detta även inom svensk rätt, men i form av ett i praxis förekommande undantag snarare än genom den i praxis påstått använda kausalitetsläran.76 Det går härav att argumentera
för att domstolarna i praktiken använder sig av NESS-teorin även om de inte gör detta uttalat.
68 Här åsyftas själva orsakssambandet som ska vara adekvat enligt den tvåstegsmetod för fastställande av adekvata
orsakssamband som man verkar utgå från i förarbetena till MB, se avsnitt 1.1. Jmf. Andersson, 1993, s. 94. ”Det som står under bedömning är ett givet kausalsamband.”
69 Se Hellner och Radetzki, 2018, s. 188–90. 70 A.a. s. 189.
71 Wright, Causation, responsibility, risk, probability, naked statistics, and proof: Pruning the bramble bush by
clarifying the concepts, i Iowa Rev 1987 s. 1019.
72 Schultz, 2007, s. 414.
73 Wright i Iowa Rev 1987 s. 1019. “[A] particular condition was a cause of (contributed to) a specific result if and
only if it was a necessary element of a set of antecedent actual conditions that was sufficient for det occurrence of the result”.
74 A.a. s. 1018, 1022.
75 A.a. s. 1022. “Thus, while neither fire was a but-for cause of the house’s destruction, each was a duplicative
NESS cause.”
16
3.2 Adekvat kausalitet
I svensk juridisk-rättslig argumentation talar man ofta om så kallade ’läror’ – exempelvis culpaläran, betingelseläran77, och adekvansläran – vilka kan sägas utgöra system eller metoder
för att lösa juridiska problem.78 Enligt Mårten Schultz innebär den klassiska formuleringen av
just adekvansläran att kravet på adekvat kausalitet är uppfyllt ”om sannolikheten för skadan ökade genom den ansvarsgrundade handlingen”79. Håkan Andersson får sägas dela denna
uppfattning om den klassiska adekvansläran 80 . Schultz nämner även den senare
förutsägbarhetstolkningen av adekvansläran,81 vilken alltså utgår från förutsägbarhet.
Föreställningarna ovan kan förvisso tänkas vara sanna om den svenska adekvansläran, men är i min mening missvisande vad gäller lärans ursprungliga formulering. Som stöd för denna min uppfattning kommer jag härav att redogöra för den ursprungliga definitionen av ‹adekvat kausalitet›.
3.2.1 Adekvanslärans ursprung
Adekvanslärans upphovsman är enligt svensk doktrin den tyska filosofen Johannes von Kries, som lade fram läran i artikelserien ”Über (sic) den Begriff der objectiven Möglichkeit und einige Anwendungen desselben” 82,83.84
Andersson menar att ‹objectiven Möglichkeit›, det vill säga ‹objektiv möjlighet›, berör ”sannolikheten för menlig följd, alltså faran”85, och även Schultz hävdar att von Kries
ursprungliga adekvanslära var baserat på just sannolikhet,86 vilket alltså i min mening utgör en
feltolkning av von Kries teori, eller ”lära”. Ironiskt nog är delar av den kritik som Schultz framför angående just en sannolikhetstolkning av adekvans – nämligen att sannolikheten för en skada efter att skadan skett är 1, och att den av en allvetande bedömare uppskattade sannolikheten för skadan innan den skedde också torde vara 1 –87 en av anledningarna till att
von Kries använder sig av just ‹objektiv möjlighet› snarare än ‹sannolikhet› när han formulerar sin lära, vilket kommer framgå nedan.
77 Som benämning på en svensk lära om sine qua non-kausalitet, se Schultz, 2007, s. 276 f. 78 Jmf. Andersson, 1993, s. 30 f.; jmf. Peczenik, Juridikens allmänna läror, i SvJT 2005 s. 249 ff. 79 Schultz, Adekvansläran, 2010, s. 17.
80 Se Andersson, 1993, s. 95–8. 81 Schultz, 2010, s. 17, 29 ff. 82 Andersson, 1993, s. 31.
83 Von Kries, Ueber den Begriff der objectiven Möglichkeit und einige Anwendungen desselben., i
Vierteljahrsschr. Für Wiss. Philos. 1888 nr. 2–4.
84 Jmf. Schultz, 2010, s. 18 f. 85 Andersson, 1993, s. 31. 86 Schultz, 2007, s. 18 f. 87 Schultz, 2010, s. 19.
17
3.2.2 ‹Sannolikhet› kontra ‹objektiv möjlighet›
För en undersökning som har att göra med begreppen sannolikhet och möjlighet är satsen, att ’varje händelse som faktiskt inträffar är framkallad med nödvändighet av helheten av tidigare existerande förhållanden’, att betrakta som viktigaste grundval [Agevalls övers.,88
mina citattecken].89 – Johannes von Kries
Känner en oberoende bedömare till samtliga tidigare existerande förhållanden, samt naturen och samhällets ordning, kan bedömaren i enlighet med satsen ovan – som alltså ger uttryck för von Kries grundläggande syn på sannolikhetsbegreppet – med andra ord alltid sätta sannolikheten att en händelse inträffar till antingen 0 eller 1, vilket alltså stämmer överens med delar av Schultz kritik. Enligt von Kries talar vi om sannolikheten för en händelse just eftersom ”v i i n t e v e t om den kommer att ske eller inte [min övers.]”90; sannolikhetsutsagor är härav
subjektiva enligt von Kries.91 Denna uppfattning skiljer sig från exempelvis Schultz som menar
att sannolikhet är objektiv.92 Von Kries teori bygger inte på sannolikhet utan på just objektiv
möjlighet,93 som i von Kries mening skiljer sig från sannolikhet;94 han ger följande motivering:
…innehållet i sannolikhetsteoremet kan enbart vara antingen ett rent historiskt sådant (att någon förväntade sig någonting, eller förväntade sig någonting med en viss sannolikhet)95
eller ett logiskt sådant (att någonting är mer eller mindre förväntat under vissa intellektuella förutsättningar, enligt logiska lagar)96 [min övers.].97
Von Kries tankar om sannolikhet kan i enlighet med ovan i min mening även tänkas inbegripa förutsägbarhet i den ovan nämnda förutsägbarhetslärans mening i bemärkelsen att båda kräver att någon förväntar sig någonting.
88 Agevall, Weber, kausaliteten och oändligheten, i Sociol. Forsk. 31 nr. 3 1994, s. 65.
89 Von Kries, 1888 s. 180. “Für eine Untersuchung, die es mit den Begriffen der Wahr scheinlichkeit und der
Möglichkeit zu thun hat, ist als wichtigste Grundlage der Satz zu betrachten, dass j e d e s E r e i g n i s s , w e l c h e s t h a t s ä c h l i c h e i n t r i t t , d u r c h d i e G e s a m m t h e i t d e r z u v o r b e s t e h e n d e n V e r h ä l t n i s s e m i t N o t h w e n d i g k e i t h e r b e i g e f ü h r t i s t . ”
90 A.st. ”Dass von einer Wahrscheinlichkeit desselben gesprochen wird, beruht ausschliesslich darauf, dass w i r
n i c h t w i s s e n , ob es eintreten oder ausbleiben werde. Es ist also in diesem Sinne jede Wahrscheinlichkeit s u b j e c t i v .”
91 A.st.
92 Se Schultz, 2010, s. 29. 93 Agevall, 1994, s. 66.
94 Von Kries, 1888 s. 182. “Dieser Sinn der Aussagen über objective Möglichkeit unterscheidet sie scharf von
denjenigen über Wahrscheinlichkeit, sobald diese im strengen Sinne des Worts genommen wird.”
95 T.ex. sannolikheten att det regnar i morgon, min anm.
96 T.ex. sannolikheten att få en sexa när man slår en tärning givet någon form av ideala förhållanden – det vill säga
sannolikhet som är oberoende av hur den fysiska världen ser ut – det går att göra sannolikhetsutsagor om n-sidiga tärningar utan att det ens finns några sådana, min anm.
97 A.a. s. 182. ”…der Inhalt des Wahrscheinlichkeitssatzes kann nur entweder ein rein historischer sein (dass irgend
Jemand etwas mit einer gewissen Wahrscheinlichkeit erwartet habe oder erwarte) oder aber ein logischer (dass unter gewissen intellectuellen Voraussetzungen, logischen Gesetzen gemäss, etwas mehr oder weniger zu erwarten sei).”
18 Von Kries ger följande grundläggande definition för ‹objektiv möjlighet›:
En händelses förekomst kallas […] objektivt möjlig under vissa oprecist bestämda omständigheter om bestämningar av dessa omständigheter är tänkbara vilka, enligt de för händelsen faktiskt gällande lagarna, skulle frambringa händelsen [min övers.].98
Påståendet att ”det är objektivt möjligt att slå en sexa med en tärning tio gånger i rad” är ekvivalent med påståendet att ”det är objektivt möjligt att rulla en tärning tio gånger i rad så att den landar på en sexa varje gång” eller att ”om en tärning rullas tio gånger så är det objektivt möjligt att tärningen landar på sex samtliga tio gånger”.
Enligt von Kries innebär påståendet helt enkelt att det inte finns någonting i den oprecist bestämda omständigheten att ”en tärning rullas tio gånger” som utesluter utfallet att ”tärningen landar på sex samtliga tio gånger” enligt – för att använda Hellners och Radetzkis terminologi – naturens (och möjligen även samhällets, min anm.) ordning.99
Vidare menar von Kries att objektiv möjlighet är graduell på samma sätt som sannolikhet och alltså kan anta ett siffervärde; man talar exempelvis om att någonting kan vara ”mycket möjligt [min övers.]”100.101 Jag skulle personligen våga påstå att det är ”mycket möjligt” att
någon slår en sexa minst en gång om denne rullar en tärning tio gånger, men ”knappt möjligt” att någon slår en sexa 100 gånger i rad.
Von Kries menar att storleken på den objektiva möjligheten för en viss händelse givet vissa oprecist bestämda omständigheter ges av kvoten av de möjliga tänkbara bestämningar av de oprecist bestämda omständigheterna som skulle frambringa utfallet enligt von Kries grundläggande definition, och samtliga möjliga tänkbara bestämningar av dessa: ”Man betecknar möjlighetens storlek, vilken visar förutsättningen för en framgång, vanligtvis så, att man anger det framgångsbringande spelrummets förhållande till helheten [min övers.102].”103
98 Von Kries, 1888 s. 181. ”Man nennt also das Eintreten eines Ereignisses unter gewissen ungenau bestimmten
Umständen dann objectiv möglich, wenn Bestimmungen dieser Umstände denkbar sind, welche gemäss den factisch geltenden Gesetzen des Geschehens das Ereigniss verwirklichen würden.”
99 Se a.st.
100 A.a. s. 122. ”sehr möglich”, den 23 december 2020 gav söktermen ’ ”mycket möjligt” ’ ungefär 370 000 träffar
på Google.
101 A.a. s. 122 f.
102 A.m. Heidelberger, Origins of the logical theory of probability: von Kries, Wittgenstein, Waismann, i Int. Stud.
Philos. Sci. 15 nr. 2 2015, s. 178; a.m. Heidelberger, From Mill via von Kries to Max Weber, i Historical Perspectives on Erklären and Verstehen, 2010, s. 251.
103 Von Kries, 1888 s. 184 not 2. ”Man bezeichnet die Grösse der Möglichkeit, welche eine Bedingung für einen
Erfolg darstellt, gewöhnlich so, dass man das Verhältniss des den Erfolg bewirkenden Spielraums zu dem gesammten angiebt. Die Zahlenwerthe liegen demgemäss zwischen Null und Eins; der Werth Null würde bedeuten, dass der Erfolg bei keinerlei Gestaltung der allgemeinen Bedingung eintritt, also durch dieselbe ausgeschlossen ist; der Werth Eins dagegen zeigt an, dass der den Erfolg herbeiführende Spielraum dem gesammten gleich ist, dass jede Gestaltung der allgemeinen Bedingung den Erfolg realisirt, also an diese mit Noth wendigkeit geknüpft ist.”
19 Det är enkelt att se att det finns ett oerhört stort, om inte oändligt stort, antal bestämda tänkbara omständigheter under vilka det är möjligt att slå en sexa med en tärning tio gånger i rad. Tärningar kan vara av olika typ; det kan exempelvis röra sig om fusktärningar eller fyrsidiga tärningar. Tärningar kan slås på olika sätt; exempelvis släppas rakt nedåt från låg höljd med önskat utfall uppåt, och så vidare. Den objektiva möjligheten att slå en sexa med en tärning tio gånger i rad betecknas alltså av förhållandet mellan de tänkbara omständigheter under vilka en tärning som slås tio gånger landar på sex tio gånger i rad, och de tänkbara omständigheter under vilka en tärning kan slås tio gånger.
3.2.3 Adekvat kausalitet enligt von Kries
I en helt klar och strikt mening är det obestritt att endast hela komplexet av förhållanden som faktiskt ledde till en framgång kan kallas dess orsak…[min övers.]104 – Johannes von Kries
Yttranden om orsakssamband kan vara av två övergripande typer; antingen partikulära eller generella. Partikulära sådana yttranden refererar till hur en faktisk konkret händelse betingats. Generella sådana yttranden refererar till (natur)lagbundna kopplingar mellan betingelser och dessas konsekvenser. Von Kries menar att sådana generella yttranden om orsakssamband utgör specialfall av yttranden om objektiv möjlighet.105
Om samtliga tänkbara bestämningar av oprecist bestämda omständigheter under vilken en händelse är objektivt möjlig frambringar händelsen utgör de oprecist bestämda omständigheterna med andra ord en generell orsak till händelsen i den strikta meningen.
Von Kries utgår från s.k. ’logisk kausalitet’ i sin kausalitetsteori:106
Så, där kausalmomentet A orsakade framgången B (betingad), bör A vara den adekvata orsaken till B – B den adekvata konsekvensen av A – om A i allmänhet ska betraktas som en gynnsam omständighet för B; i motsatt fall bör man tala om slumpartat orsakssamband och slumpartad effekt [min övers.].107
A är alltså en adekvat orsak för B om A generellt sett ökar den objektiva möjligheten för B.108 Von Kries är här tydlig med att avgörandet av huruvida ett partikulärt fall av kausalt
104 Von Kries, 1888, s. 195. ”In völlig klarem und strengem Sinne kann unstreitig nur der ganze Complex von
Bedingungen, der einen Erfolg factisch herbeiführte, die Ursache desselben heissen…”
105 A.a. s. 195 f.
106 A.a. s. 198. “Die Frage nach der Causalität eines bestimmten Gegenstandes ist also gleichbedeutend mit der,
was geschehen wäre, wenn in dem Complexe der Bedingungen jenes Reale (ein bestimmter Theil) gefehlt, alles Uebrige aber sich genau gleich verhalten hätte.”
107 A.a. s. 202. ”Es soll also, wo das ursächliche Moment A den Erfolg B verursachte (bedingte), A die adäquate
Ursache von B, B die adäquate Folge von A heissen, falls generell A als begünstigender Umstand von B anzusehen ist; im entgegengesetzten Falle soll von zufälliger Verursachung und zufälligem Effecte gesprochen werden.”
20 samband är adekvat eller inte alltid baseras på en generalisering av det individuella fallet. Huruvida ett kausalt samband är adekvat eller inte säger någonting om sambandet mellan ett partikulärt orsakssamband och ett generellt enligt von Kries: ”Skillnaden mellan adekvat och slumpartad kausalitet är alltid baserad på en generaliserande betraktning av det enskilda fallet [min övers.]”109.110
Von Kries är medveten om att sådana generaliserande betraktningar som beskrivs ovan i grunden är arbiträra.111 Valet av abstraktionsnivå kan få en inverkan på hur möjlig en viss
orsaksföljd är; en mer precis bestämning av en orsaksföljd torde minska följdens objektiva möjlighet.112 Det synes dock vara bestämningen av abstraktionsnivån av betingelsen till skadan
som är mest avgörande eftersom det är skillnaden i orsaksföljdens möjlighet med eller utan betingelsen som undersöks.
Att en jordnötsallergiker dör av att få en jordnöt kastad i ansiktet torde vara betydligt möjligare än att någon dör av att få en jordnöt kastad i ansiktet enligt von Kries teori. Von Kries verkar enligt Andersson mena att gärningsmannens kunskap om sakförhållanden, så som någons jordnötsallergi, ska påverka vilka oprecist bestämda betingelser man ska bedöma den betingade händelsens möjlighet under.113 Denna uppfattning av von Kries teori delas av Hart
och Honoré, som menar att ”[v]on Kries lära var att handlingen måste beskrivas i ljuset av vad den som utfört handlingen visste vid tiden för handlingen; om han var missinformerad skulle detta tas i beaktning [min övers.]”114.
3.2.4 Den senare utvecklingen av adekvansläran
Andersson beskriver några centrala utvecklingar av von Kries teori om adekvat kausalitet. Dessa verkar ha gemensamt att de, sett till Anderssons beskrivning, i kausalitetsbedömningen utgår från hur mycket information någon har om den fysiska världen.115 Enligt Hart och Honoré
verkar teorierna skilja sig åt vad gäller hur betingelserna och de betingade skadorna ska abstraheras just utifrån sådan kunskap om den fysiska värden.116 Andersson menar att Ludwig
Traegers lära förekommer oftast i senare doktrin.117 Enligt Traeger ska enbart sådana
109 Von Kries, 1888, s. 202. ”Es beruht daher, wie man kurz sagen kann, die Unterscheidung der adäquaten und
zufälligen Verursachung stets auf einer generalisirenden Betrachtung des Einzelfalls.”
110 A.a. s. 200–3. 111 A.a. s. 202.
112 Jmf. Schultz, 2010, s. 20. 113 Jmf. Andersson, 1993, s. 33.
114 Hart och Honoré, Causation in the law, 1985, s. 482. “Von Kries’s doctrine was that the act must be described
in the light of what the actor knew at the time of his act; if he was misinformed, this should be taken into account.”
115 Se Andersson, 1993, s. 33–6. 116 Hart och Honoré, 1985, s. 479–85.
21 omständigheter som är förnimbara för den insiktsfullaste människan118 (eller den som faktiskt
utförde handlingen) tas i beaktning vid beskrivningen av den skadebetingande handlingen.119
Mårten Schultz har formulerat om adekvanskravet som ett ”rimlighetskrav”120. Han berör
dock inte adekvansfrågan vid strikt ansvar,121 varför jag inte kommer behandla denna inom
ramen för denna uppsats.
3.2.5 Alternativ till adekvansläran
Ett av somliga förespråkat alternativ till adekvansläran är den s.k. ’normskyddsläran’ som förenklat kan beskrivas som att det enbart är ”skador som är skyddade av den ansvarsgrundade normen”122 som ska ersättas. Läran anknyter till den mer omfattande av Håkan Anderssons
utarbetade s.k. ’skyddsändamålsläran’.123 Jag kommer inte att gå in på denna typ av normativa
läror djupare inom ramen för denna uppsats, utan stannar vid att konstatera att det verkar ganska självklart att den norm som gör en partikulär handling kulpabel verkar göra detta i relation till någon viss skadetyp normen kan sägas skydda mot.124 Anledningen till att det t.ex. torde vara
kulpabelt att kasta sten mot en glasruta torde dock vara att denna typ av handling innebär en markant ökning av möjligheten för skador på glasrutan. Att applicera en sådan norm på en partikulär handling i koppling till en partikulär skada verkar därför inte vara mycket mer än en förklädd adekvansbedömning.
Samma förhållande verkar, i min mening, gälla vid skadeståndsansvar för brottsliga gärningar – den typ av skador en viss lagregel, eller äkta rättsstats125, som definierar ett brott,
det vill säga en viss norm som reglerar vad som utgör brott, kan sägas skydda mot, torde sammanfalla tämligen väl med de skadetyper till vilka de uppsåtliga eller oaktsamma gärningar som enligt brottsrekvisiten utgör brottet utgör adekvata orsaker.
När det gäller störningar enligt 32 kap. MB är bestämmelserna om vilka störningar som utgör grund för det strikta skadeståndsansvaret normativa. Så även de om vilka skador som ska skyddas med sådant skadestånd. Normen är dock här, enligt min uppfattning, att dessa är skador som orsakats genom störningarna. Att detta orsakande skulle kunna värderas genom någon typ
118 Hart och Honoré, 1985, s. 483 not 92. ”einsichtigster Mensch” 119 A.st. Möjligen delvis a. m. Andersson, 2013, s. 34.
120 Schultz, 2010, s. 67. 121 A.a. s. 94.
122 A.a. s. 53.
123 Se Andersson i JT 1994; se Schultz, 2010, s. 53.
124 Det är för övrigt en sak att säga att en viss norm praktiskt skyddar mot någonting, och en annan att säga att den
har som ändamål att skydda mot någonting. Det senare gör ”normen” till ett förklätt hypotetiskt imperativ snarare än en vad jag skulle kalla äkta norm.
22 av normskyddslära verkar utgöra ett cirkelresonemang – om normen är att ’skador orsakade genom förorening av vattenområden ska ersättas’ är det rimligt att anta att normens ändamål är att skydda mot skador som orsakas genom förorening av vattenområden. Applicerar vi normskyddsläran på ett s.k. ’logiskt orsakssamband’ mellan en verksamhet inbegripandes förorening av vattenområde och en skada landar vi då i att skadan ska ersättas om skadan är sådan att den orsakats genom förorening av vattenområden. Det vill säga precis där vi började. Man skulle förstås kunna påstå att det är den norm som föranlett att en viss störning utgör grund för strikt skadestånd som ska beaktas – exempelvis den norm som legat till grund för
varför förorening av vattenområden och liknande miljöstörningar ska föranleda strikt
skadeståndsansvar.126 Det verkar dock inte finnas stöd för detta i praxis. Så sen som 2019
konstaterade MÖD att avspärrningar av en väg förvisso utgjorde en strikt ansvarsgrundande störning enligt 32 kap. MB som med övervägande sannolikhet orsakat en ren förmögenhetsskada, men att störningen var av sådan art att den skäligen borde tålas av den skadelidande.127 Det verkar långtgående att hävda att det att vägavspärrningar utgör en störning
som i sin tur utgör grund för strikt skadeståndsansvar enligt 32 kap. MB följer ur den oskrivna norm som legat till grund för vilka typer av störningar som utgör grund för skadestånd enligt samma kapitel. Vidare verkar det långtgående att hävda att nyss nämnda oskrivna norm skulle skydda mot rena förmögenhetsskador orsakade av vägavspärrningar. Åt andra hållet torde samma oskrivna norm ge för handen att t.ex. antändande av skog, i strid mot praxis, skulle utgöra en strikt skadeståndsansvarsgrundande störning enligt 32 kap. MB.128 Sammantaget
verkar inte normskyddsläran vara särskilt relevant för skadestånd enligt 32 kap. MB.129
3.3 Sannolikheten att det kausala sambandet föreligger
Så som redogörs för i avsnitt 1.1 gör man vid skadestånd enligt 32 kap. MB i normalfallet skillnad mellan bedömningen av orsakssambands adekvans å ena sidan och sannolikhet å andra. MB. 32 kap. 3 § 3 st. MB lyder:
En skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första stycket, om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.
126 Jmf. Bengtsson, 2011, s. 98. 127 MÖD 2019:13
128 Se Bengtsson, 2011, s. 98 not 52. 129 Jmf. a.a. s. 99.
23 ”De principer som f.n. anses gälla beträffande skadeståndsrättslig s.k. adekvans påverkas t.ex. inte av den nya regeln om bevislindring”130 enligt propositionen till den sedermera i MB
inkorporerade MSkL. Ur detta följer att det är sannolikheten för det s.k. ’logiska kausaliteten’ som är aktuell för bedömningen.
Enligt a. prop. förutsätter lagrummet att det ”bevisligen föreligger en skadlig störning”131,
samt att det ”bevisligen föreligger en skada”132 – det är prövningen av orsakssambandet mellan
störningen och skadan som är föremål för bevislindringen enligt a.prop.133
Bevisregeln verkar även omfatta följdskador till skador orsakade genom en miljöstörning.134 Bertil Bengtsson har dock uppmärksammat att det blir svårt att styrka sådana
omstridda orsakssamband: ”Om det är till 60 % sannolikt att störningen orsakat sjukdomen och till 60 % sannolikt att störningen orsakat konkursen, är ju sannolikheten för störningen som orsakat konkursen bara 36 %, och då är den inte övervägande.”135
Att ”[e]n skada skall anses ha orsakats genom en störning som avses i första stycket om det […] föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.” i 32 kap. 3 § MB:s mening betyder det samma som att ”en skada skall anses ha orsakats genom förorening av vattenområden eller genom förorening av grundvatten eller … eller genom buller eller genom skakning eller genom annan liknande störning om det […] föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband.”
Verksamheten ska alltså ha ”utfört” och alltså delvis utgjorts av någon av de uppräknade störningarna; jmf. t.ex. med brott i 32 kap 1 § 2 st. MB och 2 kap. 2 § SkL som rimligen får anses vara gärningar i sig själva snarare än följder av dessa – d.v.s. brottslig verksamhet!136
Eftersom det är den s.k. ’logiska kausaliteten’ som är föremål för den svagare bevisregeln så verkar det, i strikt mening, följa att målet för bedömningen är det samma som att avgöra om sannolikheten att en viss skada inte hade förelegat om en viss störande verksamhet uteblivit är över 0,5. Detta verkar dock något problematiskt; åtminstone i enlighet med tidigare nämnda kritik mot sannolikhetstolkningen av adekvansläran – om den av en allvetande bedömare uppskattade sannolikheten för en skada innan den skedde är 1, torde den av en allvetande
130 Prop. 1985/86:83, s. 48. 131 A.prop. s. 45.
132 A.prop. s. 46.
133 A.prop. s. 45–6. ”För att skadan skall anses ha orsakats av störningen […] Det är således vid prövningen av
detta orsakssamband[…]” (a.prop. s. 46); se även Bengtsson, 2011, s. 91.
134 Bengtsson, 2011, s. 93. 135 A.a. s. 93 not 40.
136 Jmf. Ullman, Miljöbalk (1998:808) 32 kap. 3 §, avsnitt 3.2.2 Vad menas med störning, Lexino 2014-11-05
24 bedömare uppskattade sannolikheten för en skada om en viss betingelse inte hade skett också vara antingen 0 eller 1.137
I propositionen till MSkL frångick man utredningens förslag enligt vilket skyldigheten att ersätta skada som orsakats genom någon av ifrågavarande störningar skulle ”omfatta skadeverkningar som störningen skäligen kan antas ha orsakat”138. Skälet till den i a.prop.
föreslagna nuvarande lydelsen om övervägande sannolikhet för ett orsakssamband är att den ”närmre än utredningens förslag”139 ansluter till en i bland annat I NJA 1981 s. 662 och NJA
1977 s. 176 av HD fastslagen princip om att ett av en skadelidande påstått orsaksförlopp kan ligga till grund för skadestånd om det, sett i relation till av motparten åberopade skadeorsaker, ses som klart mer sannolikt.140
I NJA 1981 s. 662 gör HD gällande att
[i] en del skadeståndstvister, där orsakssammanhanget är omstritt mellan parterna, får det anses tillräckligt för att man skall godta den skadelidandes påstående om ett visst orsaksförlopp, att detta framstår som klart mera sannolikt än någon förklaring till skadan som lämnas från motsidan.
Samma term: ”orsaksförloppet”, används även i NJA 1977 s. 176:
Ofta kan olika händelseförlopp vara fullt tänkbara och ett vart av varandra oberoende sakförhållanden framstå som möjlig skadeorsak. I sådana fall kan full bevisning i uttryckets egentliga bemärkelse knappast någonsin åstadkommas. Detta bör dock inte i och för sig utgöra hinder för bifall till skadeståndstalan. Om det sålunda i betraktande av samtliga i målet förekomna omständigheter framstår som klart mera sannolikt att orsaksförloppet varit det som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat har utgjort skadeorsaken, bör den skadelidandes påstående om händelseförloppet läggas till grund för domstolens avgörande.
Här kan göras två huvudsakliga uppmärksammanden: Enligt 32 kap. 3 § 3 st. MB ska en skada anses orsakad genom en störning av ifrågavarande typ ”om det med hänsyn till störningens och skadeverkningarnas art, andra möjliga skadeorsaker samt omständigheterna i övrigt föreligger övervägande sannolikhet för ett sådant orsakssamband. [min kursiv.]”. Till skillnad från den av HD fastslagna principen är det alltså, enligt MB, orsakssambandet snarare än händelse- eller orsaksförloppet som ska föreligga med övervägande sannolikhet. Vidare torde omständigheterna för när regeln kan användas vara olika: Enligt den genom praxis
137 Se avsnitt 3.2.1. 138 Prop. 1985/86:83, s. 29. 139 A.prop. s. 30.
25 fastställda principen ska orsaksförloppet vara klart mera sannolikt än någon konkurrerande
förklaring som åberopats av motparten. Det framgår tydligt i prejudikatcitaten ovan att
principen ska användas när det finns konkurrerande förklaringar. Detta verkar inte gälla den i MB stadgade regeln.
26
4 Diskussion och avslutande synpunkter
4.1 Allmänt
Sammanfattningsvis utgör adekvat kausalitet i von Kries mening enligt min förståelse en
typ av kausalsamband snarare än en typ av värdering av kausalsamband. Vid avgörandet av
huruvida ett visst kausalsamband är adekvat eller inte får sambandet förvisso ett visst ’värde’ i den mening att det blir rättsligt relevant, men det är rättsligt relevant eftersom det är adekvat.
”Adekvansläran är i första rummet ett normativt verktyg som används för att avgränsa skadeståndsansvaret i enskilda fall”141 enligt Schultz. Att den typ av orsakssamband von Kries
menar är rättsligt relevanta är rättsligt relevanta är förvisso en normativ bedömning, men det innebär inte att själva adekvansbedömningen av ett partikulärt kausalt samband är normativ. Att påstå motsatsen är ungefär som att påstå att sannolikhetsläran är ett normativt verktyg eftersom den används vid beräkningen av taxeringsvärdet för fastigheter.
4.2 Adekvans, uppsåt och oaktsamhet
Vad gäller vilka oprecist bestämda betingelser den betingade händelsens möjlighet ska bedömas under, verkar det, i min mening, rimligt att utgå från vilka av den primärt ansvarsgrundande skadans faktiskt inträffade betingelser som är sekundärt ansvarsgrundande. När det gäller skadestånd med culpaansvar verkar det rimligt att utgå från skadans faktiskt inträffade oaktsamma eller uppsåtliga (kulpabla) s.k. logiskt betingande handlingar, eftersom endast dessa kan sägas ha orsakat skadan i vidaste mening. Vid uppsåtsrekvisit är det i min mening rimligt att utgå från huruvida den skadebetingande handlingen utfördes med uppsåt att vålla den primärt skadegrundande skadan.
Vid oaktsamhetsrekvisit menar jag att det rimliga är att utgå från om den skadebetingande handlingen varit oaktsam i relation till skadan. Enligt Hellner och Radetzki föreligger oaktsamhet, förenklat, om den som utfört en handling borde ha handlat annorlunda på grund av någon föreskrift (alltså en typ av norm) vars syfte är att minska risken för den betingade skadetypen, eller om den som utfört handlingen borde ha handlat annorlunda sett till risken (möjligheten) för den betingade skadan, dess art och möjligheten att undvika densamma.142
Det är rimligt att anta att möjligheten att undvika en skada beror på möjligheten att förutse skadan. Det vill säga möjligheten att förutse om en viss handling i normalfallet ökar risken för en skada (det går att argumentera för att handlingar som bryter mot en föreskrift vars syfte är
141 Schultz, 2010, s. 21.
