Åkermarkens urgamla hävd
Arrhenius, Olof
Fornvännen 80-87
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1955_080
Ingår i: samla.raa.se
ÅKERMARKENS URGAMLA HÄVD
Av Olof Arrhenius
Före den stora konstgödselanvändningens tid kände våra jord-brukare i allmänhet väl till begreppet hävd på åkerjorden. Det var den jord, som gav uthålliga och bra skördar.1 Vid skiftena
be-traktades den som den förnämsta. Ofta kan man i skiftesproto-kollen se, hur långvariga diskussioner fördes mellan förrättnings-mannen och godemännen i denna sak, och oftast blev det sakkun-skapen (jordbrukarens åsikt), som fällde utslaget. Numera tillföra vi jorden stora mängder konstgödsel, varigenom markens verkliga värde överskyles. På senare tid ha emellertid även andra ämnen än kali, fosforsyra och kviive blivit aktuella genom den starkt ökade arealavkastningen, som ju ställer mycket höga anspråk på markens fruktbarhet. Det talas bl. a. mer och mer om de s. k. mikroelementen och deras inflytande.
Till den åker, som länge legat i bruk, och särskilt den som sam-brukas med ängar och hagar, har samlats en allsidig växtnäring. Det var de gamlas sätt att utan konstgödselmedlens hjälp kunna vidmakthålla åkerns fruktbarhet. När sedermera ängsmarkerna lagts under plogen, kunde åkerns fertilitet ej vidmakthållas, utan de nybrutna tegarna utarmades mångenstädes hastigt, ödegår-darna följde efter nyodlingarna. Nu ha vi kommit därhän, alt det är önskvärt att lägga ned en hel del sämre åker och överföra den till skog — en ur markförbättringssynpunkt lovvärd uppgift. Men härvid gäller det att för planeringen kunna ange, var den goda jorden med urgammal hävd finnes och var den fattiga.
Det främsta hjälpmedlet härvidlag är givetvis lantbrukarens praktiska erfarenhet. Men en god hjälp har man av markunder-sökningar. Det är dock ganska svårt att med analysens hjälp av-göra, var den urgamla hävden är till finnandes. Här kunna vi
1 O. Arrhenius, Markbonitering och m a r k e n s fosfathalt, Svensk Lantmäteri-tidskrift, 1936
Å K E R M A R K E N S U R G A M L A H A V D
få en mycket värdefull hjälp genom studiet av bebyggelsens ut-veckling från forntiden.
Landskapslagarna tala om »högbyar» i motsats till de nyare »avgärda byarna». »Bolby» anges som en by med högar och forn-minnen i motsats lill avgärda by eller hemman.
För en sådan undersökning har Östergötland valls, etl landskap med urgammal kultur inom ramen av skogsbygd. Den kalkrika siluren intar en mycket ringa del av landskapet, vilket framgår av fig. 1, en karta visande den procentiska andelen av åker med neutral och alkalisk jord.
överall) i våra jordbruksbygder var det den kalkhalliga mar-ken, som fiirst odlades. De örlrika växtsamhällena är det tydliga tecknet på kalkrik jord, och detta kände säkert de nalurkunniga nybyggarna till.
Del är ocksä mycket små arealer, som visa hög halt av lältlös-lig fosforsyra. Fig. 2 visar hur stor del av åkerarealen, som har en halt av mer än 50 P ° . Landet väster om Linköping liar mycket mer sådan mark än landet öster därom. Det är liksom i fråga om kalkhällen endast en 2—3 mii bred remsa, som visar avvikelse från landskapets i övrigt ganska monotona karaktär.
Östergötland har ju nyligen i samband med utgivandet av den nya ekonomiska kartan underkastats en noggrann inventering av fornminnen genom Riksantikvarieämbetet. På varje
ekono-miskt karlblad ha gravfälten räknats, och resultatet har samman-ställts på en karta (utviksplanschen sist i häftet). Där anges i ton frekvensen av gravfält. Det är ett small band sträckande sig frän Vadstenalrakten över Linköping lill Vikbolandet, som uppvisar gravfält. Några små enklaver finner nian vid Äsunden och Söm-men samt i skären. Vad utbredningen beträffar täcker denna och fosfatkartans centrala område varandra. Men det är en stor skill-nad, nämligen i frekvensen. Gravfällens förekomst är ungefär lika stor i öster och väster, medan landet Västan Stånga är det fosfat-rika området och östan Stänga visserligen bättre än skogsbyg-derna men ej så rikt. Detta skulle ju tyda på en äldre kultur i den västra bygden.
För Skånes del har del visat sig, att det råder ell vackert gene-rellt samband mellan namnskick och fosfatbalt.2 Kunde man
O L O F A R R H E N I U S
lämpa detta på Östergötland, skulle man kanske kunna lösa frågan om bygdernas ålder.
Våra äldsta jordeböcker, som exempelvis Gustaf Vasas av år 1556, ange endast antalet mantal av olika skattekaraktär. Först senare jordeböcker ange byarnas namn och mantal. För detta arbete valdes 1660 års jordebok.3 G:a 3500 namn fördela sig
pro-centiskt på följande sätt: mn p å : torp by sia bo a r p säter hult inge näs % 16.3 10.0 9.2 6.2 3.6 2.7 2.7 2.6 2.2 vik berg berga gård ryd r u m lund sjö »/o 2.0 1.9 1.9 1.9 1.8 1.4 1.0 1.2 ö dal måla •/• 1.2 1.1 0.9
Resten ha en frekvens under 1 % och utgöra tillsammans om-kring 30 % av hela antalet.
I tabell 1 anges häradsvis antal mantal med de mest frekventa namnformerna i % av totala antalet mantal. Namn på torp äro särskilt allmänna inom Finspångabygden. Minst förekomma de inom Vadstenabygden samt på Vikbolandet. Arp visar hög frek-vens i Ydre och Gullbergs härader. Hult och bo visa hög frekfrek-vens i södra skogsbygden men saknas nästan helt i Östergötlands forn-lämningsrika delar. By- och sta-namnen gå rätt parallellt. De saknas i hög grad såväl i norra som södra skogsbygden, medan Vadstenabygden och östanslång visa hög frekvens.
Av de h ä r anförda namntyperna sammanfalla sta och by med utbredningen av gravfälten men med en utpräglad dominans för ö s t a n Stånga.4 Äldre namntyper finnas inom hela kärnområdet,
men någon särskild övervikt till förmån för de västra delarna h a r förf, ej kunnat finna. Något samband mellan namntyp och fosfat-halt (urgammal hävd) kan man således ej påvisa här.
3 Avskriften gjord av arkivarbelare O. Blakson, till vilken mitt tack går för noggrant arbete.
4 Detta framgår ocksä av de undersökningar F r a n z é n (Nordisk Knllur, Ortnamn, Sverige, Stockholm 1939) och Linde (Studier över de svenska sta-n a m sta-n e sta-n , Skrifter utgivsta-na av Kusta-ngl. Gustaf Adolfsakademiesta-n, Upsala 1951) gjort beträffande Östergötland.
Å K E R M A R K E N S U R G A M L A H Ä V D
AB KARTOGRAHSKA INSTiruTM
Fig, 1. Områden med neutral-alkalisk j o r d i Östergötland. Åkerareal med m a r k r e a k t i o n e n , p H . > 6,5 i 'lo au totala åkerarealen. — Gebiete mit neutrnl-ulkalischen Boden in der Prou. Östergötland. Areal von Ackern mit einer
Bodenrenktion. p H , > 6,5 in "lo von der totnlen Anbaufläche.
Namn slutande p å : H ä r a d Kinda Ydre H a m m a r k i n d S k ä r k i n d Valkebo Bankokind Göstring Lysing Åkerbo Hanekind Vifolka Dal Gullberg Aska Boberg Mennning Björkekind Östkind Lösing Bråbo F i n s p å n g a 1. torp 10 13 12 14 Kl 14 10 13 15 13 7 4 13 8 B 14 7 13 4 4 30 o L o by III 7 14 20 6 10 16 19 24
a
15 22 15 18 15 25 25 10 33 30 4 F A R R II B Tabell 1. sta 7 0 7 25 25 13 14 10 33 11 9 28 8 21 18 28 23 25 27 30 5 N I U S a r p 1 12 0 0 6 0 4 1 1 4 6 0 <l 1 9 0 0 0 0 0 0 inge 3 0 1 7 2 6 6 5 6 6 2 2 '.1 1 6 1 3 5 0 15 i bo 11 13 7 3 to la
a
2 i 4 0 0 0.2 0 B 2 6 0 0 5 hult 8 (1 1 2 2 2 1 0 II 1 0 1 0.2 I) 1 0.3 0.6 0 0 4 Tabell 2.Fördelning (i procent) av olika stora byar inom det gravfällrika områdets delar Östan och Västan Stänga och Vikbolandet.
Västan Stänga Ostan Stånga Vikbolandet Antal m a n t a l i % av totalt mantal lör varje o m r å d e By > 4 2 -ar 5 5 -3 1 med mil • » » 3 2 % 29 "/o 30 »/• 9 % 12 »/o 32°/o 40 % 16 % 5 % 1 8 % 5 8 % 1 9 % 84
Å K E R M A R K E N S U R G A M L A H Ä V D
AB KARTOGRAFISKA INSTITUTET
Pig. 2. Områden med fosfatrik j o r d i Östergötland. Åkerareal med fosfat-halt högre än 50 P ° ( c i l r o n s g r d ö s l i g i 0/00 uv totnla äkernrealen. — Gebiete mit plwsphiitreichen Boden in der Prov. Östergötland. Ackerarenl mit einem Phosplintgelinll > 50 P ° (zitronensiiurdöslicli) in 0/00 von der totalen
Anbnufläche.
O L O F A R R H E N I U S
T a r m a n däremot hänsyn till byarnas storlek, finner man att samtliga storbyar (över 5 mantal) ligga inom området med hög gravfältfrekvens. Undersöker man fördelningen av byar av olika storlek inom område med gravfält och särskiljer ö s t a n och Västan Stänga och landet mellan »vika», finner man, att de stora byarna dominera i den västra delen. Vikbolandet däremot domineras av medelstora och små byar.
Man har all anledning förmoda, att de stora byarna äro de äldsta, överensstämmelsen med förekomst av hög fosfathalt är mycket god. Även i Västergötland bar det visat sig alt de stora byarna visa hög frekvens av fosfatrik jord.5
Det förefaller ej otroligt, alt man inom den västra delen har en ren jordbruksbygd, medan den östra (framför allt Vikbolandet) var en bygd för sjöfarande och fiskare, som där hade sitt stam-tillhåll och drevo ett jordbruk av mer underordnad betydelse.5
Vid denna undersökning har Bjälbo varit en överraskning. Genom litterära associationer h a r socknen fått en karaktär av ur-åldrighet. Socknen äger endast två gravfält med i allt 25 gravar
(i anslutning till Elgsjö och Märsta) och är fattig på övriga forn-lämningar. Den tanken ligger då nära, att de flesta ättebackarna bortodlats. Ser man till byarna inom socknen, så äro endast tre stora (med sta och sjönamn), och c:a 20 ha 1—2 mantal (med n a m n på torp och gård). De stora byarna ligga i anslutning till Orlunda socken i nordväst. Kyrkbygden kännetecknas av små byar. I sin sydöstra del har socknen ännu skog, och denna del består av sandjord. Mycket talar sålunda för alt Bjälbo i huvud-sak är en sentida uppodling. Bjälbogodset låg sannolikt som de flesta frälsegårdar på den sämre jorden.5
Östergötlands kärnland kännetecknas av stora byar, sannolikt av hög ålder. Från delta h a r kolonisationen förmodligen gått i vågor ut mot periferien för att slutligen nå norra och södra skogs-bygden. Endast i den senare ha vi några äldre kärnor av bebyg-gelse. En annan ur jordbrukssynpunkt mer exlensiv kultur har sannolikt rått i de östra delarna. Jord med urgammal hävd ha vi
5 A'. E. Sahlström och O. Arrhenius, Bebyggelse och fosfathalt i Norra
Västergötland. Ymer 1938.
5 O. Arrhenius, Sveriges åkerareal vid mitten av 1500-talet. K.
Lantbruks-akademiens Tidskr. 1947. 86
«
Ä K E R M A R K E N S U R G A M L A H Ä V D
i största utsträckning från Vadstena-bygden fram till Vreta kloster.
ZUSAMMEN FASSUNG
Olof Arrhenius: Die uralte Anbau des Ackerbodens.
Die Kenntnis der uraltcn Giile des Bodens ist wieder aktuell geworden. Nach den Plätzen der urallen Siedlungen sind Unmengen von P f l a n z c n n ä h r -Stoffen w ä h r e n d J a h r t a u s e n d o n gesammelt worden. U. a. m. auch die sog. Mikroelemente. Mil den rasch w a c h s e n d e n E r n t e n werden sehr grosse Anspriiche an die Ackerboden gestellt. Um diese Verhällnisse zu unter-suchen ist Östergötland als Beispiel gewählt. Die Lage und Anhäufung der Grossdörfer ist ein Anzeichcn fiir Boden mit u r a l l e r Giile.
.i o Karta över
