Bilden av völva och nåjd: En forskningshistorisk komparativ studie

Kandidatuppsats, 15 hp

Religionsvetenskap 3 med kandidatuppsats, 30 hp

Vt 2020

Bilden av völva och nåjd

En komparativ forskningshistorisk studie

Jho Hammarstedt

Abstrakt

Studiens syfte är att undersöka hur tidigare religionsforskare har analyserat, tolkat och beskrivit fornskandinavisk völva respektive samisk nåjd, utifrån ett forskningshistoriskt respektive ett genusvetenskapligt perspektiv, med fokus på likheter och skillnader i deras religiösa verksamheter, om de baserat sina tolkningar vid låne- eller arvsteori, samt deras tolkningar av funktionärernas genusaspekter. Studien bygger på Håkan Rydvings framförda låne- och arvsteorier, och hur tidigare religionsforskning använt sig av dessa för att studera völvan och nåjden. Resultatet visar att de studerade religionsforskarna baserat sin respektive forskning på låneteorin, men skiljer sig åt i sin framställning av völvan och nåjdens likheter och skillnader, och dess genusaspekter. Den skillnad i hur funktionärerna framställs bygger på forskarnas skilda perspektiv, exempelvis Sundqvist vars analys bygger på samhällskontexter.

Sökord: fornskandinavisk, samisk, sejd, nåjd, völva

1

2

Innehåll

Introduktion ... 3

Bakgrund ... 3

Syfte ... 3

Problemformuleringar ... 4

Avgränsningar ... 4

Tidigare forskning och teoretiska överväganden ... 5

Disposition ... 12

Metod ... 13

Resultat ... 15

Forskningshistoriska skillnader : Völva och nåjd ... 15

Dag Strömbäck ... 15

Olof Sundqvist ... 17

Thomas A. DuBois ... 19

Völvans och nåjdens genusaspekter ... 24

Dag Strömbäck ... 24

Olof Sundqvist ... 24

Thomas A. DuBois ... 25

Slutsats ... 26

Framtida forskningsfrågor ... 28

3

Introduktion

Bakgrund

Under min barndom läste jag väldigt mycket om det forna Skandinavien och asatron. Intresset för den skandinaviska urtiden, vikingatiden och medeltidens religioner skulle aldrig försvinna för mig, utan skulle istället utvecklas mot ett mer akademiskt specialintresse. Det har forskats oerhört mycket kring de fornskandinaviska religionerna, eller dess kulturella traditioner, vilket i sin tur har skapat en djungel av litteratur med allehanda olika teorier, modeller och vitt spridda resultat. Forskningen är en blandad kompott av olika vetenskapliga alster vars resultat bygger på en rad olika grundantaganden. Håkan Rydving skriver i artikeln “Scandinavia-Saami connections in the history of research” vilken ingår i antologin Old Norse and Finnish Religions and Cultic Place-Names: Based on Papers Read at the Symposium on Encounters between Religions in Old Nordic Times and on Cultic Place-Names Held at Åbo, Finland, on the 19th–

21st of August 1987, hur det fornskandinaviska källmaterialet innehåller både litteratur, artefakter och muntliga berättelser samt traditioner. Idén om ett släktskap mellan fornskandinavisk respektive samisk religionstradition nämns för första gången omkring 1877 av Johan Fritzner. ¹ Ur Fritzners idé utvecklades de två parallella forskningslinjerna: den källkritiska religionshistorien respektive den fornskandinaviska filologin.² Det är också här problemet för den fornskandinaviska religionsforskningen uppstår. Är de fornskandinaviska och samiska religionerna faktiskt besläktad? Om de är det, hur och på vilket sätt? Olika forskare under olika tidsperioder har undersökt de två religiösa traditionerna, endera som separata entiteter eller deras potentiella relationer samt släktskap. Genom att bryta ned dessa religioner till mindre beståndsdelar, med olika funktioner och uttryck kanske det blir möjligt att visa på släktskap. Rituella funktionärer, såsom völva och nåjd är en sådan beståndsdel som tidigare religionsforskare har analyserat, och det är dessa resultat denna uppsats ämnar att studera.

Syfte

Studien är en kvalitativ, komparativ forskningshistorisk studie. Den ämnar studera hur den tidigare religionsforskningen analyserat och tolkat de fornskandinaviska respektive samiska religiösa funktionärerna (völvan och nåjden). Studien syftar undersöka hur de tidigare

1 Rydving, H. Scandinavian-Saami connections in the history of research. Ahlbäck, T. (red.) Old Norse and Finnish Religions and Cultic Place-Names: Based on Papers Read at the Symposium on Encounters Between Religions in Old Nordic Times and on Cultic Place-Names Held at Åbo, Finland on the 19^th-21^st of August 1987, 358-359.

2 Price, Neil S. The Viking Way: Religion and War in Late Iron Age Scandinavia. Stockholm: Elanders Gotab AB, 2002, 53.

4

religionsforskarna studerat likheter och skillnader mellan völvan och nåjden, inklusive deras respektive religiösa verksamheter (exempelvis hur religionsforskningen lutat sig mot låne- eller arvsteori för sina respektive tolkningar). Det är också studiens syfte att undersöka hur tidigare religionsforskning analyserat völvans respektive nåjdens genusaspekter.

Problemformuleringar

Hur har olika religionsvetenskapliga forskare skildrat likheter mellan völvan och nåjdens verksamheter?

Bygger forskarnas tolkningar på låne- eller arvsteori?

Hur analyseras völvan respektive nåjdens genusaspekter?

Dessa frågeställningar blir intressanta när de betraktas ur tre perspektiv: ett religionshistoriskt, ett genusvetenskapligt och ett samhällsperspektiv. Det är önskvärt att studera tidigare forskningsperioders strömningar, och hur dessa strömningar påverkats eller utvecklats. Vidare är det intressant att söka efter skillnader i hur dessa tidigare forskare kopplade ihop den fornskandinaviska völvan med den samiske nåjden, men också hur de tolkat, porträtterat och gestaltat respektive funktionärs genusaspekter.

Avgränsningar

Studien är en kandidatuppsats vilket medför problematik gällande tidsaspekten men därtill också avsaknaden av faktiska resurser, vilket har medfört att studien tvingats till vissa begränsningar för att den skall vara möjlig at slutföra med relativt god kvalitet. Inom det fornskandinaviska forskningsfältet finns det en oerhörd mängd litteratur och forskning, men för studien är det forskningen bakom völvan och nåjden som skall vara i fokus. Håkan Rydvings forskningshistoriska artikel ”Scandinavian-Saami connections in the history of research” ligger till grund för studien, men Neil S. Price har också skrivit en djupgående analys av den fornskandinaviska religionsforskningen vari Price bryter ned dess strömningar till två parallella linjer: den religionshistoriska strömningen samt den fornskandinaviska filologin. Price bryter ned dessa två parallella linjer till mindre beståndsdelar där exempelvis också den källkritiska strömningen från cirka 1850, som mynnar ut i Dag Strömbäcks avhandling Sejd från 1935.

Price nämner utöver detta även den litteraturhistoriska strömningen vars tolkningstradition utvecklades mot att framskapa en förståelse för hur de fornskandinaviska litterära verken kunde

5

förstås som återberättelser över hur dess tids människor uppfattade sin egen världsbild. Price nämner avslutningsvis den komparativa teologin från 1960-talet. ³

Med hänvisning till tids- och resursaspekter begränsar sig studien till fyra forskare vars forskningsbidrag relaterar till endera fornskandinavisk eller samisk religionsforskning eller båda samtidigt. Studiens årtalsavgränsning börjar med 1935, vilket var året för Dag Strömbäcks avhandling Sejd som än idag är anses vara av hög kvalitet och avslutas 2007. Rydving listar en mängd tidigare forskning i sin artikel ”Scandinavian-Saami Religious Connections in the History of Research”, men det skulle vara väldigt svårt att replikera denna mängd i studien och därför håller sig studien enbart till fyra forskningsalster. ⁴

Tidigare forskning och teoretiska överväganden

Håkan Rydving publicerade den forskningshistoriska essän ”Scandinavian-Saami Religious Connections in the History of Research” år 1987. I essän undersöker och förklarar Rydving hur kunskap om den samiska religionen med dess kulturella traditioner påverkat och influerat tidigare fornskandinavisk religionsforskning. Enligt Rydvings förklaringsmodell ligger två teorier till grund för ett potentiellt släktskap mellan fornskandinavisk respektive samisk religionstradition. Det var inledningsvis den filologiska forskningstraditionen kring de isländska sagorna som sökte tvärvetenskapliga supplement i form av exempelvis det nyfunna intresset för religiösa, samiska traditioner; studier av sakrala ortsnamn och arkeologisk analys.

Det är forskningen kring de sakrala ortsnamnen i kombination med forskningen kring de isländska sagorna, som Rydving menar utgjorde den viktigaste aspekten omkring sekelskiftet 1900 fram till 1950-talet. Det var också dessa tidigare forskare vilka gjorde relationella kopplingar mellan fornskandinavisk respektive samisk religion, och menade att särskilda funktioner inom dessa religionstraditioner var analoga med varandra. I vissa fall skulle religionernas traditioner och andra element visa sig överlappa eller överbrygga de kulturella gränserna, och det skulle vara i denna gråzon tidigare forskare försökte sig på att söka tydligare svar kring förlorad kunskap i egenskap av att studera den samiska religionen samt dess traditioner. ⁵

3 Neil S. Price. The Viking Way, 53-54

4 Rydving, H. Scandinavia-Saami connections in the history of research. Ahlbäck, T. (red.) Old Norse and Finnish Religions and Cultic Place-Names: Based on Papers Read at the Symposium on Encounters Between Religions in Old Nordic Times and on Cultic Place-Names Held at Åbo, Finland on the 19^th-21^st of August 1987, 361, 364

5 Ibid, 358

6

Rydving argumenterar för att de olika förklaringsmodellerna och teoribildningarna har utvecklats över tid, och då möjligtvis primärt den förklaringsmodell som är kopplad till låneord.

I regel har låneordsmodellen använts mer och mer sparsamt bland religionsforskare, vilka istället övergått till den kulturella arvsmodellen, menar Rydving. Den kulturella arvsmodellen innebär att både de fornskandinaviska respektive samiska religionerna innehåller nedärvda kulturella inslag från andra eurasiska religioner. ⁶

Uppsatsens teori bygger på Rydvings förklaringsmodell med lån- respektive arvsteorierna.

Låneteorin innebär i korthet att skilda kulturer med sina religioner har influerats eller påverkats utifrån genom att låna kulturella inslag från andra kulturgrupper. Den skandinaviska religionsforskningen var relativt tidig med idén att den samiska religionen hade lånat olika kulturella inslag från de fornskandinaviska religionstraditionerna, och Hans Skanke, under första halvan av 1700-talet, var en av de första som ansåg sig se paralleller mellan de två religionstraditionerna.⁷ Kring sekelskiftet intensifierades den fornskandinaviska religionsforskningen och synen på hur den samiska religionen stod i relation till den fornskandinaviska kunde förklaras med att principiellt allting från den samiska religionen har sitt ursprung ur den fornskandinaviska asatron. Den primära anledningen varför den fornskandinaviska religionsforskningen vid sekelskiftet skulle intressera sig för den samiska religionstraditionen och dess relationella koppling till det fornskandinaviska, var till stor del på grund utav att religionsforskningen kunde använda den samiska religionen som evidens till annars svårförklarliga fornskandinaviska seder- och traditioner. Eftersom religionsforskarna menade att den samiska religionen hade lånat kulturella eller religiösa inslag från fornskandinavisk religion, från vilken man inte hade mycket källmaterial bevarat, så menade forskare som exempelvis Axel Olrik att samisk religion kunde användas i egenskap av mall, genom att använda sig utav det bevarade skriftliga källmaterialet från exempelvis Hans Skanke och andra.⁸

Under 1942 förde det en religionsvetenskaplig diskussion gällande hur forskningen skulle komma överens om en tidsbestämmelse för den fornskandinaviska religionens belåning från den samiska religionen. Denna diskussion skulle leda till en rad olika vetenskapliga perspektiv kring tidsbestämmelsen. I ett av dessa perspektiv ansågs det att lånen var representativa för den

6 Ibid, 358-359

7 Ibid, 359

8 Ibid, 359

7

nordiska bronsåldersreligionen, vilket stärktes med argumentet att de tre speciella offergåvorna skulle ha koppling till denna nordiska bronsåldersreligion samt den samiska religionen. De aktuella offergåvorna var ringar tolkade som solbilder, hammare och båtar. ⁹ Det låg också andra omkringliggande idéer bakom låneteorin och dessa skulle komma att påverka den fornskandinaviska religionsforskningen. Rydving förklarar att en sådan idé var att de tidigare religionsforskarna menade att lånen troligtvis inte hade någon särskilt specifik koppling till urtiden eller bronsåldersreligionerna, utan att de möjligtvis istället hade sitt ursprung i de tidiga skandinaverna, med vissa influenser från den katolska kristendomen.¹⁰

Den så kallade mytologiska komparationen var en faktor som låg bakom låneteorin, och innebar således att tidigare fornskandinavisk religionsforskning identifierade likheter mellan de fornskandinaviska och samiska gudomarna. Tor skulle identifieras med Horagalles, Frej med Vearalden olmmái och Njord med Bieggagális. Tidigare religionsforskare argumenterade för att det troligtvis fanns någon germansk anknytning mellan Tor och Horagalles, genom både att det samiska ordet eller namnet Horagalles innehöll ordet ”tor” (Hora=Tor), men också det faktum att Horagalles med sin hammare också skulle kunna argumenteras ha bidragit till den så kallade fornskandinaviska Torkulten, och dess användning av hammare under riter och ritualer. ¹¹ George Dumézil deltog i den fornskandinaviska religionsdebatten och argumenterade för att den fornskandinaviska religionen överlevde till stor del på grund av de finska respektive samiska religionerna. I sin forskning använde sig Dumézil av låneteorier bakom ord-, orts- och objektsnamn (exempelvis finskans Rauni respektive det samiska Ravnda, vilka ursprungligen var namn på Tors eller åskgudens hustru).

Axel Olrik skulle med sin forskning också vara först med att identifiera Frej med den samiska gudomen Vearalden olmmádi, vilket för sin forskningsperiod nästintill accepterades axiomatiskt. ¹² Det samiska namnet bakom gudomen ansågs av forskare vara en av de viktigaste bidragande faktorerna till varför de troligtvis var synonyma med varandra. Fastän Olriks identifikation av Frej med Vearalden olmmádi ansågs närapå axiomatiskt för sin tidsperiod, skulle andra religionsforskare sticka ut hakan och komma med andra tolkningar. Martti Haavios

9 Ibid, 360

10 Ibid, 360

11 Ibid, 361

12 Ibid, 361

8

tolkning av den skandinaviska Veraldar respektive den samiske Vearalden olmmái var att de ursprungligen var kristna uttryck.¹³

Det var något mer osäkert kring Njord. Axel Olrik och Kaarle Krohn identifierade Njord med Bieggagállis eller Bieggolmmái, men denna identifikation skulle komma under kritik från andra religionsforskare till stor del på grund av den osäkra tolkningen. Den största bidragande faktorn till tolkningsosäkerheten ansågs ligga i Thomas von Westens efterlämnade skrifter, i vilka denne förklarade hur gudomen inte alls var särskilt vanligt förekommande. Dumézil menade dock att Njord innehade principiellt samma egenskaper och gudomliga domäner (exempelvis hur denne var den styrande kraften bakom vinden både på hav och på land, men också som beskyddare över fiskebåtar) på samma sätt som den samiska motsvarigheten. ¹⁴

Rydving diskuterar också hur Oden studerats under de olika forskningsperioderna. I en mindre forskningshistorisk paragraf sammanlänkade Axel Olrik, Oden med Bieggagállis. Vidare skulle Oden kopplas till den samiska gudomen Rota, då samerna under offerriter offrade hästar till gudomen, vilket skulle visa sig problematiskt då hästar inte var ett kreatur samerna själva födde upp. Den fornskandinaviska kulten som formats kring Oden använde sig av hästar som slaktoffer vid offerriter och ritualer, vilket således skulle anses vara en av de bidragande bakomliggande orsakerna till varför tidigare religionsforskare ansåg att Oden och Rota var en och samma gudomlighet.¹⁵

Inom den samiska religionen står akkorna som viktiga kvinnliga gudomar. I den tidigaste forskningen på fornskandinavisk religion från omkring 1877, skulle de fornskandinaviska nornorna kopplas samman med de samiska akkorna. Men denna tidiga religionsvetenskapliga tolkning och sammankoppling skulle komma att ifrågasättas av flertalet religionsforskare.

Enligt dessa religionsforskare fanns det åtminstone två anledningar till varför nornorna skiljde sig från de samiska akkorna. Å ena sidan angavs det hur Sarakkha möjligtvis kunde ha framskapats under senare nordiska influenser, medan den andra anledningen som angavs av religionsforskarna var att nornorna och akkorna möjligtvis var representanter för en mer degenerad form av senare skandinaviska folksagor.¹⁶

13 Ibid, 361-362

14 Ibid, 362

15 Ibid, 362-363

16 Ibid, 363

9

Avslutningsvis gällande den så kallade låneteorin, redovisar Rydving hur denna över en lång tidsperiod ansågs vara den dominerande paradigmteorin kring den fornskandinaviska och den samiska religionens ömsesidiga påverkan. Liknelserna mellan dessa två religionstraditioner gjordes genom att dra paralleller mellan inkommensurabla fenomen, eller genom jämförelser av mer eller mindre isolerade funktioner inom religionerna själva, där tidigare religionsforskare valde att ignorera kulturella kontexter. Ytterligare en aspekt som borde tas i beaktande enligt Rydving, var hur den fornskandinaviska religionen tillskrevs en dominerande roll gentemot den mindre kända samiska religionen och kulturen. När religionsforskare då jämförde den fornskandinaviska religionen med den mindre kända samiska religionen, tog de inte i beaktande hur vissa element hade lånats eller vad deras funktioner var i respektive kultur och tradition.

Undersöker och jämför man religioner på det viset, blir resultatet metodologiskt förrädiskt, då likheter som religionsforskarna funnit kunde förklaras genom den så kallade lånteorin.

Skillnader förklarades istället genom att hänvisa till trosuppfattningar och rituell praxis där deras ursprung knöts an till än äldre källor än den isländska sagalitteraturen, eller annan fornskandinavisk litteratur överhuvudtaget, eller att de hade influerats av en senare skandinavisk kultur.¹⁷ Låneteorin är användbar för den här studien då den på ett enkelt och elegant sätt ringar in specifika parametrar i den studerade litteraturen. Exempel på detta skulle kunna vara hur en religionsforskare tolkat det kulturella utbytet av idéer mellan de fornskandinaviska och samiska kulturerna, eller hur ord inkorporeras i kulturen.

I Rydvings andra förklaringsmodell står den så kallade arvsteorin. Rydving förklarar hur arvsteorin är antites till den ovan nämnda låneteorin. Appliceras arvsteorin som tolkningsram runt den samiska religionen och dess traditioner, framgår det att vissa element är inhemska.

Rydving exemplifierar detta genom att hänvisa till den samiska schamanismen, den samiska religionens naturinslag, den religiösa praxisen kring förfädernas andeväsen och björnkulten med dess ritualer. Det finns en rad anledningar till varför arvsteori anses vara låneteorins antites. Arvsteorin skulle kunna sägas utgå från att religionerna i många fall är regionala eller inhemska för respektive område, och skulle därför inte innehålla kulturella lån från andra religioner samt att religionsforskare ibland söker efter analogier i ett vidare perspektiv än det som enbart består av det fennoskandinaviska.¹⁸ I den andra av de listade tendenserna återger Rydving följande exempel: tidigare forskare som exempelvis Rafael Karsten och Olof Petterson menar att skillnaderna mellan de två religionernas åskgudar, Tor och Horagalles skiljer sig

17 Ibid, 365

18 Ibid, 366

10

egenskapsmässigt. Med detta menas att Horagalles aldrig är en nära vän eller fulltrûi (fulltrogen) som Tor är i den fornskandinaviska religionen.¹⁹ Begreppet beskrivs av Ludo J.R Milis som följande:

“Other signs, too, point to the approaching dissolution of paganism as a comprehensive religious system; the fulltruibelief, for one. This is a form of henotheism: a form of belief in which the believer chose one god from the pantheon (Thor, Freyr or Odin), whom he then regarded as fulltrui, trusted friend, who would help him in time of need. While the existence of the other gods was not denied, they received little veneration from those who had chosen a fulltrui. It is probable that here too the Christians’ personal relationship to their one God acted as a catalyst.”.²⁰

De kvinnliga gudomarna, eller akkorna inom samisk religionstradition har forskningshistoriskt beskrivits och liknats vid andra gudomar från de nordeurasiska regionerna. Med arvsteorin har akkorna beskrivits ha sitt ursprung i de finsk-ugriska elementen inom samisk religion, eller möjligen bero på influenser från andra, liknande eurasiska gudomar aktiva inom födelsedomänerna.²¹ Åke Ohlmark, Åke V. Ström och Peter Bucholz argumenterade för att den fornskandinaviska sejden inte var ett direkt lån från den samiska kulturen, och menade att religionsvetenskapen borde vara aktsam vid tolkning av schamanistiska inslag i den isländska sagalitteraturen som samiska influenser.²² Åke Hultkrantz framförde idén av att både sejd och noaidevuohta (samisk nåjdverksamhet) skulle kunna vara parallelluttryck för nordlig schamanism, men samtidigt kunde också de samiska siarteknikerna möjligen vara bidragande influens till den fornskandinaviska trolldomen eller magin.²³ Hultkrantz diskuterar också två förklaringar till varför den samiska religionen delar likheter med den fornskandinaviska. De

19 Rydving, H. Scandinavia-Saami connections in the history of research. Ahlbäck, T. (red.) Old Norse and Finnish Religions and Cultic Place-Names: Based on Papers Read at the Symposium on Encounters Between Religions in Old Nordic Times and on Cultic Place-Names Held at Åbo, Finland on the 19^th-21^st of August 1987, 366

20 Milis, Ludo J.R. The Pagan Middle Ages; chapter 6: The Paganism’s reactions to the expansions of Christianity, Woodbridge: The Boydell Press, 1998, 29

21 Rydving, H. Scandinavia-Saami connections in the history of research. Ahlbäck, T. (red.) Old Norse and Finnish Religions and Cultic Place-Names: Based on Papers Read at the Symposium on Encounters Between Religions in Old Nordic Times and on Cultic Place-Names Held at Åbo, Finland on the 19^th-21^st of August 1987, 367

22 Ibid, 368

23 Ibid, 368

11

fornskandinaviska respektive samiska religionernas likheter skulle möjligen kunna ha sitt ursprung från omkringliggande östliga regioner, där andra euroasiatiska jägarkulturer funnits tidigare.²⁴

Rydving avslutar med att förklara hur dessa tolkningar och analogier påverkat den fornskandinaviska respektive samiska religionsforskningen. De tidigare religionsforskarna skulle lägga större fokus vid att studera den fornskandinaviska religionen, och de skulle använda sig primärt av den filologiska analysen för att studera och tolka den isländska sagalitteraturen. I korthet innebär detta att denna filologiska analys var väldigt utförlig gällande analysen av den fornskandinaviska religionen i jämförelse med den metod som användes vid analysen av den samiska motsvarigheten.²⁵ Religionsforskarnas komparation av de två religionerna visade sig också vara mer eller mindre isolerade, där olika aspekter och funktioner av religionerna studerades utanför deras respektive kulturella kontexter. När religionsforskare väl upptäckte likheter mellan de två religionerna, menar Rydving att likheterna enbart diskuterades av det vidare forskarsamfundet när de kunde räknas som ”exceptionella”.²⁶

Det kan vara problematiskt att jämföra fornskandinavisk och samisk religion mot andra nordiska eller östnordiska religioner. Med detta menas att religionsforskare ibland hänvisar till sekundärlitteratur när det handlar om dessa nordiska eller östnordiska religioners likheter eller olikheter med de fornskandinaviska respektive samiska religionerna. Dessa religionsforskare väljer då också ibland att ignorera de kulturella eller sociala kontexter inom respektive religion.

Det är inte bara arvsteorin som fått utstå denna form av kritik, utan även låneteorin blir kritiserad när det handlar om de fornskandinaviska och samiska religionerna. Den underliggande metodologiska problematiken som Rydving framför är enkel att förstå:

Den fornskandinaviska religionen är mer känd inom det vidare forskarsamfundet och antogs ha intagit en dominerande ställning när den jämförts mot den samiska religionen. Den samiska religionen blir därför underställd den fornskandinaviska, eftersom den samiska religionen är mindre känd inom forskarsamfundet.

24 Ibid, 369

25 Ibid, 369

26 Ibid, 370

12

Den inneboende risken med denna form av metodologiskt arbete skulle kunna innebära att den dominerande religionen överskuggar underställda religioner, när religionsforskare jämför religioner mot varandra. Därför måste det vidare forskarsamfundet erkänna den enorma religiösa variationen inom de båda religiösa och kulturella traditionerna, menar Rydving.

Vidare inflikar Rydving också hur det möjligen aldrig har existerat någon egentlig enhetlig samisk eller skandinavisk religionsyttring, utan dessa religioner skulle ha kunnat bestå utav flera olika regionala variationer.²⁷

Rydvings forskningshistoriska essä är väl genomförd och enkel att följa metodologiskt. Den tillåter andra forskare att följa i dennes fotspår för att genomföra liknande analyser och undersökningar. Lån- och arvsteorin är väldigt enkla att förstå och kräver inte någon djupare genomgång, då det är principiellt kulturella inslag som är endera lånade eller nedärvda som studien ämnar eftersöka utifrån ett forskningshistoriskt perspektiv. Därför är det också lån- respektive arvsteorin och dess parametrar som är drivande vid analysen av litteraturen, då dessa ställs mot studiens problemformuleringar. I det här teorikapitlet har båda teorierna brutits ned till mindre beståndsdelar, så läsaren har en större möjlighet att förstå vad det är som eftersökts.

Studien ämnar följa den metodologi som Rydving har etablerat, och försöka applicera låne- och arvsteorin på både äldre och nyare litteratur inom fornskandinavisk respektive samisk religion.

Eftersom Rydvings artikel författades och publicerades för nästan trettio år sedan, skulle det kunna betyda att det möjligtvis behövs en forskningshistorisk uppdatering. Följande studie ämnar överbrygga gapet mellan Rydvings essä och aktuell tid för skrivande.

Disposition

Studiens första del innehåller introduktionen vilken består av bakgrund, syfte, problemformulering, avgränsningar, begreppsförklaringar och disposition. Studiens andra del innehåller metodkapitlet vilket består av en forskningsöversikt och reflexiv diskussion.

Studiens tredje del innehåller resultatet vilket påvisar likheter och skillnader mellan forskningsperiodernas forskare och deras tolkningar av völva och nåjd. Studiens fjärde del innehåller slutsats och framtida forskningsfrågor. Därefter avslutas studien med en referenslista.

27 Ibid, 370

13

Metod

Studiens initiala steg bestod av att aktivt söka efter användbar litteratur, vilket kunde utföras enkelt via databassökningar i DiVA med specifika sökord: ”fornskandinavisk religion”,

”samisk religion”, ”schamanism”, ”völva”, ”nåjd” och ”forskningshistoria”. Det initiala sökandet är och förblir en oerhört viktig del av processen, då det hjälper till att skapa vidare förståelse för ämnet och den problematik studien förväntades stöta på under processen. När sökandet väl var utfört, lånades en mängd litteratur från Umeå universitetsbibliotek. Genom att studera denna litteraturs källförteckningar och referenser blev det möjligt att än mer specifikt ringa in den litteratur som studien kunde tänkas behöva.

Till en början samlades en bred mängd litteratur in. Litteraturen handlade främst om de fornskandinaviska och samiska religionerna, och vid en närmare granskning av den insamlade litteraturens innehållsförteckningar samt index, upptäckte jag för den här studien mer intressanta kapitel. Dessa kapitel handlade primärt om völvan och nåjden och ansågs vara relevanta för studien, och kunde därför läsas kursivt och studeras för att spåra likheter och skillnader. Studiens urvalskriterier är ganska enkla: litteratur och kapitel, författade av etablerade och erkända religionsforskare inom det fornskandinaviska respektive samiska fältet, som handlar om och på något sätt tolkar den fornskandinaviska völvan och samiska nåjden.

Särskild vikt läggs vid svenska författare, eftersom de är lättillgängliga, men studien kan komma att använda internationell forskning från etablerade och erkända religionsforskare.

I det nästföljande steget i processen utförde jag en kvalitativ närläsning av de kapitel och stycken inom den utvalda litteraturen, där författarna studerade, analyserade, jämförde och tolkade völvan och nåjden. Efter denna inläsning av litteraturen, försökte jag utröna huruvida författarna hade använt sig av låneteorin eller arvsteorin i sina respektive tolkningar av völvan och nåjden. Avslutningsvis skrev jag ned likheter och skillnader i hur respektive religionsforskare studerat, analyserat och tolkat völvan samt nåjden.

Kursiv och kvalitativ närläsning genomfördes på litteraturen, men särskild tonvikt lades vid passager gällande sejd, shamanism, völvan, nåjden och sejdkvinnor. Det är främst de relationella kopplingarna mellan det fornskandinaviska respektive samiska som eftersökts under inläsningen och analysen av litteraturen.

Den litteratur jag valt ut och studerat är följande:

14

Dag Strömbäcks Sejd (1935) valdes på grund att många senare, etablerade religionsforskare etablerar sina respektive studier på Strömbäcks verk. Utöver detta uppfyller Sejd alla ovanstående urvalskriterier, och behandlar därtill sejden, sejdkvinnor och kulturella relationer mellan fornskandinaviskt och samiskt.

Olof Sundqvists Kultledare i Fornskandinaviska Religion (2007) valdes ut för att den innehåller ett särskilt kapitel som beskriver, analyserar och tolkar den fornskandinaviska völvan utifrån ett samhällsperspektiv.

Thomas A. DuBois’ Nordic Religions in the Viking Age (1999) valdes ut för att många av dess kapitel behandlar de fornskandinaviska och samiska kulturernas relationer, och hur dessa påverkat varandra över tid. Utöver denna breda överblick analyserar också DuBois kvinnliga och manliga religiösa funktionärer.

I min kvalitativa närläsning av litteraturen lade jag ned särskilt mycket tid och fokus vid de delar som behandlade sejden, shamanismen, völvan, nåjden och sejdkvinnor. I min närläsning försökte jag att söka efter relationella kopplingar mellan det fornskandinaviska respektive det samiska. Med detta menar jag inte hur kulturerna själva påverkat varandra eller överlappat, utan hur de studerade religionsforskarna tolkat och representerat den föreställda relationen mellan fornskandinaviskt och samiskt, och helst specifikt völvan respektive nåjden.

15

Resultat

Forskningshistoriska skillnader : Völva och nåjd Dag Strömbäck

I Sejd studerar, analyserar och tolkar Dag Strömbäck den fornskandinaviska sejdtraditionen, och bryter ned den i mindre beståndsdelar. Sejdens olika funktioner i det fornskandinaviska samhället analyseras och redovisas, tillsammans med sejdens funktionärer. I Sejd redovisar Strömbäck en rad påståenden vars syfte det är att påvisa den föreställda relationen mellan den fornskandinaviska sejdtraditionen och samiska shamanismen. Strömbäck använder en föråldrad svenska och därför kommer jag undvika uttryck och begrepp som idag skulle kunna tolkas som diminutiva eller kränkande. Enligt Strömbäck beskrivs samerna i den isländska sagalitteraturen inneha magiskt kunskap, och är ett belägg för att vikinga- och medeltidens skandinaver attraherades av den samiska folkgruppen, i syfte att tillskansa sig kunskapen att själva ha möjligheten att utföra magi. Fornskandinavernas egen litteratur pekar ut samerna som särskilt kunniga i magi, vilket troligtvis var attraktivt för fornskandinaverna.²⁸

Strömbäcks primära poäng i Sejd kan förklaras enligt det följande: den fornskandinaviska religionen (då i synnerhet sejden) var relationellt beroende av den samiska schamanismen (men möjligtvis också sejdkvinnan eller völvans kulturellt nedärvda arv från den samiske nåjden).

Strömbäck använder sig av flera argument och exempel i Sejd för att påvisa relationen mellan det fornskandinaviska respektive det samiska. Nedan följer det första exemplet:

”… den i centrum sittande sejdkvinnan och den henne omgivande, sjungande skaran av medhjälpare ledas vi över till en jämförelse med lapparnas schamanering”.²⁹

Strömbäck hänvisar till tidigare forskning i egenskap av att stärka sitt påstående av denna jämförelse mellan sejdkvinna och nåjd. Den första författaren Strömbäck hänvisar till är Sigvard Kildal, vars verk ”Efterretning om Finners og Lappers hedenske Religion” i en passage visar hur också de samiska nåjderna omgav sig med sjungande kvinnor.³⁰ Den andre författaren Strömbäck hänvisar till är Isaac Olsen. Olsen beskriver i sin text hur den samiske nåjden gått

28 Strömbäck, Dag. Sejd : Textstudier I nordisk religionshistoria. Stockholm: Hugo Gebers Förlag / Köpenhamn:

Levin & Munkgaard, 1935, 204.

29 Ibid, 121

30 Ibid, 122

16

tillväga för att utföra schamanism. I textpassagen behandlas särskilt den samiska jojken som enligt Olsen skulle kunna liknas vid en form av sång.³¹

Enligt Strömbäck kan en orsak varför fornskandinaviska ord-, uttryck- och begreppstolkningar skiljer sig åt, vara regionala dialekter. I ett sådant fornskandinaviskt ord, specifikt varðlok(k)ur, skiljer sig Strömbäcks tolkning från tidigare forskare. Magnus Olsen menar exemplvis i Maal og Minne (1917) att varðlok(k)ur är relaterat till sejden.³² Strömbäck argumenterar för att en del av ordet, nämligen varð betyder ’vård’ eller ’gårdsvätte’ i ungefärliga översättningar beroende på det regionala språket eller dialekten. Vidare jämförs hela ordet varðlok(k)ur mot engelskans warlock, som översatt betyder trollkarl. ³³ I sin tolkning skulle ordet varðlok(k)ur kunna tolkas som en speciell form av sång, vars användningsområde användning verkar vara en återkallelse av den själavandrande shamanens själ, till shamanens kropp. Shamanens kropp ligger vid utförandet ned, då utmattningen från extasen blivit alltför stor och påfrestande.³⁴

Strömbäck diskuterar hur det fornskandinaviska källmaterialet säger väldigt lite om sejdens händelseförlopp, men ger en antydan till vilken utrustning som behövdes, och hur funktionären skulle förbereda sig inför själva sejdritualen. Eftersom det fornskandinaviska källmaterialet inte ger särskilt mycket information gällande sejden, behöver istället religionsforskare förlita sig på andra indirekta metoder, såsom tolkningar av fornskandinaviska ord relaterade till sejden (exempelvis fornskandinaviskans varðlok(k)ur), forskare har möjligheten att närma sig en vidare förståelse för sejden. När religionsforskare tolkar det fragmentariska fornskandinaviska källmaterialet, och specifikt fokuserar på hur ordet varðlok(k)ur skall tolkas, får också religionsforskningen möjligheten att nå en förståelse för sejden. Hamnskifte, eller förmågan att byta skepnad från människa till djur eller varelse, är enligt Strömbäck, också en viktig punkt att ta i beaktande när det kommer till studier av sejden och dess relation med den samiska shamanismen.³⁵

Den magiska förmågan att anta skepnaden av ett djur eller varelse genom hamnskifte är någonting som återkommer i många religioner, och inte enbart i de fornskandinaviska samt samiska religionerna. I regel skulle detta innebära att både den fornskandinaviska völvan och

31 Ibid, 123

32 Ibid, 124

33 Ibid, 125

34 Ibid, 139

35 Ibid, 191

17

den samiske nåjden hade förmågan att byta skepnader genom hamnskiftet. Strömbäck problematiserar likheterna i det fornskandinaviska och samiska källmaterialet, och menar att likheterna emellan skulle kunna förklaras som enskilda tillfälligheter. När likheterna kombineras med andra likheter, är Strömbäck av uppfattningen att sejden och völvan har en nära relation till den samiska shamanismen.³⁶ Strömbäck drar slutsatsen av att de fornskandinaviska sejdfunktionärerna måste influerats av den samiska shamanismen.³⁷

Olof Sundqvist

Olof Sundqvist beskriver völvan och dess funktion i Kultledare i fornskandinavisk religion. I bokens inledning förklarar Sundqvist att verket fokuserar på de fornskandinaviska kultfunktionärerna och hur dessa har presenterats och framträtt i olika källor och kontexter, men han har också studerat kultfunktionärernas olika aspekter.³⁸ I sektionen som handlar om völvan inleder Sundqvist med att förklara ordets etymologiska ursprung, där han menar att ordet troligtvis härstammar från volr eller ’stav och ’stavbärerska’. Sundqvist hänvisar också till dokumenteringen av völvor i eddadiktningen och de isländska sagorna. Völvorna har i enlighet med den isländska sagalitteraturen en divinatorisk funktion, vilket innebär att de agerar som siare. De är också utövare av den så kallade sejdkonsten, vilken enligt Sundqvists tolkning har koppling till gudomar som Oden och Fröja.³⁹

Sundqvist skildrar mycket kort hur völvan Thorbjörg i Eiriks saga rauda, kapitel 4 beskrivs. I skildringen återger Sundqvist hur völvan levde på Grönland omkring tusentalet. Völvan blir tillfrågad att sejda för storbonden Thorkell. Innan sejden startar frågar Thorbjörg om någon av kvinnorna i området kan sjunga sången varðlok(k)ur. Enbart en av kvinnorna hade någon kunskap om sången, men hon var kristen. Under påtryckning från Thorkell utförde hon ändå varðlok(k)ur.⁴⁰ Sundqvist presenterar i korthet hur tidigare religionsforskare som Dag Strömbäck och Peter Bucholz studerat och tolkat den typ av seans Thorbjörg utför i sagan.

Strömbäck och Bucholz kommer fram till liknande tolkningar av seansen, där sången varðlok(k)urs funktion var dubbel i bemärkelsen att den skulle hjälpa völvan sätta sig själv i extatisk trans och locka tillbaka själen till kroppen när seansen hade avslutats.

36 Ibid, 148

37 Ibid, 206

38 Sundqvist, Olof. Kultledare i fornskandinavisk religion. Uppsala: Department of Archaeology and Ancient history, 2007, 9

39 Ibid, 66

40 Ibid, 66-67

18

När olika typer av ortsnamn undersökts visar det sig att ordet völva inte är förekommande, vilket skulle kunna peka på att völvan möjligtvis inte haft någon permanent ställning i det fornskandinaviska samhället, utan levde i samhällets periferier. Enligt vissa av sagorna, där Sundqvist hänvisar till Huld i Ynglasagan, beskrivs völvor som närmade sig samhällets övre skikt som onda. Sundqvist poängterar att sådana gestaltningar i källmaterialet skulle kunna bero på att författarna som möjligtvis var influerade av kristendomen, och medvetet gestaltade völvan och andra religiösa funktionärer på ett nedvärderande sätt. Men det kan också bero på att den tidigare religionsforskningen kring völvan och andra fornskandinaviska religiösa funktionärer, hjälpt till med att skapa en missvisande bild av dem.⁴¹

Sundqvist beskriver istället hur bilden av völvan förändras om man skulle använda andra typer av källor.

De arkeologiska fynden från Klinta på Öland och kammargravarna från Birka, indikerar till skillnad från källmaterialets ibland nedvärderande presentation av völvan, hur völvan och även andra religiösa funktionärer inte alls enbart befunnit sig i samhällets periferi, utan också i vikingasamhällets sociala toppskikt. Det som talar för att de arkeologiska fynden innehåller tillhörigheter från völvor, är exempelvis snidade kattsymboler, kattskinn (som enligt Anne Stine Ingstad är viktiga symboler för völvan). ⁴²

Den äldre religionshistoriska forskningen är något stereotyp när det handlar om hur kvinnliga religiösa funktionärer och deras verksamheter begränsades till den privata sfären, eller fruktbarhetskult eller magi, enligt Sundqvist. Det fornskandinaviska källmaterialet pekar istället mot att de kvinnliga religiösa funktionärerna faktiskt medverkade på vikingasamhällets alla nivåer. Sundqvist tolkar det som att völvorna möjligtvis kan ha varit ”professionella”

religiösa specialister, och enligt de arkeologiska fynden var de också aktiva i de aristokratiska miljöerna. I Sundqvists tolkning av völvan, menar han att völvan oftast agerade rituell funktionär under krisperioder.⁴³

Sundqvist etablerar tidigt i sin bok att han lutar mot låneteorin. I sin inledning diskuterar han hur de olika folkgrupperna i Skandinavien hade ett kulturellt utbyte med varandra.⁴⁴

41 Ibid, 68

42 Ibid, 69

43 Ibid, 71

44 Ibid, 9

19 Thomas A. DuBois

Forskningen kring det fornskandinaviska vikingasamhället runt 1800- och 1900-talen var ofta romantiserade och nyanserade i framställningen av hur vikingasamhället faktiskt såg ut. Det fanns en föreställning av att vikingarna var erövrare, de gjorde anspelningar på nationen och religionen. Romantiseringen av vikingasamhället var bidragande till att forskarnas slutsatser kan ha påverkats, och kan leda till att forskningen av förkristna religioner klumpas samman till en oföränderlig enhet. Denna enhet blir sedan reducerad till myter och berättelser. När den tidigare forskningen kring fornskandinavisk religion stagnerade på det här sättet, blev det svårare att studera och analysera hur olika religioner, som exempelvis fornskandinavisk och samisk, påverkade varandra interreligiöst. Religionsforskningen runt 1800- och 1900-talen påverkades av sin tids kontext. Två av de större tidskontexterna för denna tidsperiod var imperialismen och koloniseringen av andra länder och regioner. När koloniseringen skedde var kolonisatörerna ofta i numerärt överläge, hade avancerad teknologi i form av exempelvis skjutvapen. Det är möjligt att religionsforskarna såg liknande tendenser i vikingarnas

”erövringar”, och kan vara en av orsakerna till romantiseringen av vikingasamhället, enligt DuBois.⁴⁵

Den isländska sagalitteraturen är förtegen och intetsägande när det kommer till de icke- skandinaviska folkgrupperna. Här menas exempelvis samerna, finländare, irländare och inuiter, som enbart nämns i sagorna när de är direkt involverade. De står annars utanför sagornas narrativa fokus, och porträtteras i dess periferi som mystiska figurer vars syfte det är att skapa otyg och hyss. I samband med den isländska sagalitteraturen, stod 1800-talets arkeologer, som hävdade att samerna under vikingatiden, enbart levt vid de nordligaste regionerna i Skandinavien, och denna föreställning fortgick oavsett vad som stod i Snorres Heimskringla eller vad andra arkeologiska fynd tycktes säga. Även finländarna skulle inkluderas i föreställningen av att de nästan precis anlänt till Skandinavien när vikingatiden hade påbörjats, enligt både arkeologer och historiker. Med dessa exempel tydliggörs det hur tidigare religionsforskning reducerat icke-germanska folkgrupper, till en unifierad etnisk grupp som migrerade tillsammans till det skandinaviska samhällets periferier, i egenskap av inkräktare, enligt DuBois. ⁴⁶

45 DuBois, Thomas. A. Nordic Religions in the Viking Age. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1999, 11

46 Ibid, 13

20

Den här typen av perspektiv är problematiskt, menar DuBuois, då det stänger ned möjligheterna att undersöka hur olika processer som exempelvis interkulturella relationer samt religiösa och kulturella utbyten påverkats. Det här är också en av de viktigaste punkterna DuBois argumenterar för och han skriver:

”… The very question of possible mutual interdependence of Nordic peoples in earlier eras becomes unlikely or even absurd.” ⁴⁷

Kulturernas hjärta och själ bestod utav deras religiösa ideal. Hur stor är möjligheten för dessa religiösa ideal att passera till och från olika befolkningsgrupper, om de var fientligt eller antagonistiskt inställda mot varandra; var separerade genom språkliga barriärer; separerade genom en teknologisk klyfta samt de olika antropometriska skillnaderna befolkningsgrupperna emellan, och skulle det därmed inte vara mer logiskt för dessa religiösa ideal att enbart passera från den dominerande religionen (den fornskandinaviska), menar DuBois. Det ovanstående perspektivet har förändrats från 1900-talets början till 1960-talet och dess migrationsteori, till den senare delen av 1900-talets andra hälft, då bosättningskontinuitetsteorin presenterades och bekräftades av forskningsdiscipliner (däribland arkeologi, pollenanalys, lingvistik och genetisk datainsamling). DuBois menar att arkeologiska fynd som hittats i dagens samhälle, pekar mot att de finsk-ugriska befolkningsgrupperna migrerade till den nordiska regionen omkring 3300 F.K. De arkeologiska fynden utgjordes av specifikt och speciell typ av keramiska krukor, vilka enligt arkeologerna menade indikerade en unifiering av en etnisk och lingvistisk basis för de nordiska regionerna. ⁴⁸ Det proto-samiska språket uppvisar många germanska låneord, däribland exempelvis teknologiska som nordsamiskans ruovdi och finskans rauta för ’järn’.⁴⁹

I sin undersökning över sejd och sejdkvinnan argumenterar DuBois för en relation mellan den fornskandinaviska sejden och de samiska respektive balt-finska shamanistiska traditionerna.

DuBois använder sig av berättelsen om Thorbjörg som exempel.⁵⁰ DuBois menar att det finns liknande exempel av sejdritualer i Vatnsdöla saga. I det givna exemplet förklarar DuBois hur bonden Ingialdr bjuder in en trollkunnig kvinna vars ursprung är endera finskt eller samiskt.

Vidare förklarar DuBois hur det också var kvinnans uppgift att förutspå eller sia om gästernas öden eller framtid. När DuBois undersöker ritualens praktiska detaljer visar det sig att många

47 Ibid, 13

48 Ibid, 13

49 Ibid, 17

50 Ibid, 124

21

av dem överensstämmer med de som är nämnda i Eiriks saga rauda (kvinnan skall sitta vid ett högsäte och en efter en ger kvinnan sina profetior). DuBois nämner ännu ett exempel av sejd funnen i Örvar-Odds saga och Þáttr af Norna-Gesti.⁵¹ Vidare menar DuBois att det är intressant att många av berättelserna porträtterar sejdritualerna som exotiska inslag inom den fornskandinaviska kulturen. DuBois exemplifierar detta med att hänvisa till hur enbart en kvinna kände till sången varðlok(k)ur i Eiriks saga. Det visar sig också att många av de som praktiserar sejd är individer som står utanför den dominerande kulturen, eller i DuBois exempel:

samer samt balt-finnar. I många av berättelserna som innehåller sejdritualer, finns det också en prevalens av karaktärer som är av samiskt eller baltisk-finskt ursprung.⁵² DuBois ställer upp ett hypotetiskt argument för relationen mellan de fornskandinaviska respektive samiska och balt- finska kulturerna. Exemplet belyser hur sagornas och berättelsernas praktiserande av sejdritualen förtäljer en lånrelation där fornskandinaver har lånat eller influerats av samiska och baltisk-finska religiösa traditioner. Argumentet förutsätter i sådana fall en förtrogenhet med de perifera fornskandinaviska folkgrupperna och deras rituella praktik från de dominerande fornskandinaviska folkgruppernas sida. DuBois menar att den dominerande fornskandinaviska folkgruppen var högst medveten om exempelvis samernas och baltisk-finnarnas shamanism och dess rituella praxis, då samröre eller konsultation mellan fornskandinaviska individer och samer samt balt-finska siare var förbjudet enligt lagen.⁵³

DuBois hänvisar till ytterligare ett exempel som han menar indikerar på att det fornskandinaviska folket skulle ha vetskap om den finsk-ugriska shamanismen. I Historia Norwegiae (daterad mellan 1178 och 1220) skildrar en katolik hur två samiska shamaner försöker återföra livssjälen för en kvinna som befinner sig i någon form av komatillstånd. Det nämns också att trumman är en viktig del av ritualen, men också det tyg som läggs ut, och extasen. I exemplet återfinns det likheter med de senare lutherska missionärernas skildringar av samisk shamanism, menar DuBois. Den samiska ritualen i Historia Norwegiae skiljer sig däremot från den fornskandinaviska sejden på vissa punkter. I dessa skillnader är båda av de samiska shamanerna av manligt kön, och för att ta sig till andevärlden använder de både dansen och trummandet för att sätta sig själva i extas. De använder också shamanism för att helbrägdagöra (läka) personen, och siar inte om framtiden samt att det rituella målet av att återta själen från dödsriket skiljer sig även från andra berättelser.⁵⁴

51 Ibid, 125

52 Ibid, 128

53 Ibid, 129

54 Ibid, 130

22

DuBois menar att den samiska nåjdens trumma inte överförts nämnvärt till de andra fornskandinaviska kulturerna, trots dess centrala roll inom den samiska kulturen. Vidare argumenterar DuBois för att trumman möjligen har sitt ursprung i det proto-finska ordet komta, vilket skulle innebära att trumman (och andra liknande instrument som används inom shamanism) möjligtvis har ett liknande ursprung.⁵⁵ I det här läget skiljer sig DuBois från tidigare forskning vilken möjligtvis enbart studerat relationen mellan sejdritual och samisk noaidevuohtta. DuBois menar att om han också enbart studerat relationen mellan dem, skulle studien avslutats. Istället fortsätter DuBois med att undersöka den shamanistiska traditionen inom den baltisk-finska kulturgruppen. I detta material dokumenterat av dels skandinaver under medeltiden, men också muntliga berättelser om den finska helbrägdagöraren (helaren) Antti Tokoi med den samiska trumman från 1600-talet. Även finsk och karelsk episk sång uppvisar vissa lånetendenser från samisk respektive skandinavisk muntlig tradition.⁵⁶

DuBois drar paralleller mellan den finska tietäjä ritualen och sejden, där paralleller dras mellan hur de finska shamanerna klädde sig på ett liknande sätt som sejdkvinnorna (huvudbonad, handskar, bälte, läderpungar och så vidare). Vidare nämner DuBois också vittnesmål från häxprocesserna, och hur de åtalade bar liknande utrustning som de tidigare sejdkvinnorna (ormskinnsbälte innehållandes hår och aska, djurskinn och så vidare). Sången och trancen tycks enligt DuBois också vara ett återkommande moment, med liknande karakteristika som sejdritualen.⁵⁷ Den finsk-ugriska shamanismen har också liknande funktion som den fornskandinaviska sejden (dock så poängterar DuBois att den balt-finska shamanismens vanligaste funktion var läkekonsten). DuBois menar att de finska shamanerna eller tietäjä också kunde bli inhyrda för att sia, framskapa tur eller lycka, stjäla andra individers tur eller lycka.

Schamanen utförde detta genom att manipulera eller influera andeväsen vars former utgjordes av bland annat djur, människor eller andra ”livlösa” objekt.

De största skillnaderna mellan de olika typerna av shamanism (baltisk-finska och dess skandinaviska motparter) och fornskandinavisk sejd, är sejdens avsaknad av helbrägdagörelse (läkande egenskaper), och genus. När det kommer till sejden var det kvinnornas domän, men i den samiska kulturtraditionen från Historia Norwegiae tycks det vara männens domän.⁵⁸

55 Ibid, 131

56 Ibid, 131

57 Ibid, 132

58 Ibid, 133-134

23

Sejdtraditionen och völvan skulle ursprungligen kunna vara kulturella lån från de omkringliggande kulturerna, och sejden sedermera associerades vid de fornskandinaviska kvinnornas olika samhällsroller.⁵⁹

59 Ibid, 136-137

24 Völvans och nåjdens genusaspekter Dag Strömbäck

Det fornnorska ordet berendi betyder hondjur och förekommer i de fornskandinaviska lagarna.

Strömbäck förklarar att ordet berendi går under det som kallas för okvädningsord, och att ordet möjligtvis har haft flera användningsområden och betydelser, beroende på de olika regionala dialekterna. Exempel på de regionala betydelserna för ordet berendi är följande: ’kvinnligt könsorgan’, ’kons könsdelar’ och ’föda’ eller ’födsel’.⁶⁰

Vidare diskuterar Strömbäck hur ordet seidberendr har en ”starkt obscen karaktär” och använts mot sejdfunktionärer i nedsättande syfte. Ordet berendi skulle möjligtvis också kunna ha någon koppling med det nyisländska ordet berandi, vars betydelse är ’rumpa’ eller ’bakdel’.

Strömbäck poängterar att ordet seidberendr har negativa konnotationer och att ordets användning indikerar att sejden och dess funktionärer ansågs vara omanligt eller ergi.⁶¹

Strömbäck hänvisar till passager ur Snorre, Lokasenna och Gísla saga, som innehåller anspelningar på hur sejden ansågs vara ergi. Det är problematiskt då Strömbäck inte ger någon direkt översättning på dessa texter, utan förklarar helt enkelt att sejd (i dessa exempel) var ergi.⁶²

Olof Sundqvist

Sundqvist diskuterar hur två tolkningslinjer tycks vara representativ för majoriteten av forskningen om det fornskandinaviska kultväsendet. Tolkningslinjerna utgörs å ena sidan av språkforskningen som inkluderar filologiska studier och namnforskning, och å andra sidan den religionshistoriska linjen. Sundqvist strävar efter att vara ett tredje alternativt till dessa två linjer, där också samhällets olika kontexter tas i beaktande vid tolkningen. ⁶³ Det förekommer vissa skillnader i hur forskare inom respektive tolkningslinje angriper forskningsfrågor.

Tolkningsprocessen kan också påverkas av tolkningslinjerna själva, där religionshistoriker bygger sina tolkningar på de historiska narrativa källorna, och filologin bygger på det språkliga

60 Strömbäck, Dag. Sejd : Textstudier i nordisk religionshistoria. Stockholm: Hugo Gebers Förlag / Köpenhamn:

Levin & Munkgaard, 1935, 30.

61 Ibid, 31

62 Ibid, 195

63 Sundqvist, Olof. Kultledare i fornskandinavisk religion. Uppsala: Department of Archaeology and Ancient history, 2007,14

25

materialet (där exempelvis filologen använder sig av textanalys och språkstudier för att söka en vidare förståelse för det kulturhistoriska).⁶⁴

Sundqvist menar på att völvorna troligen uppträdde i egenskap av ”professionella specialister”

inom det fornskandinaviska kultväsendet, vilket innebar att völvor inte enbart deltog vid fruktbarhetsofferriter, men var utöver detta också deltagande inom Odenkulten. Sundqvist menar utefter sin egen samhällskontextuella tolkningslinje att det fornskandinaviska källmaterialet pekar mot att völvan samt andra kvinnliga kultledare antagligen legitimerade både ledarrollen samt funktionen genom att identifiera sig med den fornskandinaviska traditionens mytiska förebilder. ⁶⁵

Thomas A. DuBois

DuBois diskuterar och analyserar både völvans och nåjdens genusaspekter. DuBois förklarar att inom de tidiga balt-finska samt samiska kulturerna var de religiösa rollerna i princip uteslutande mansdominerade. När det istället handlar om völvan och andra fornskandinaviska kvinnliga utövare av sejd eller annan trolldom, visar det sig att rollerna inom kulturen och samhället är ombytta jämfört med de baltisk-finska eller samiska kulturerna. DuBois argumenterar för att denna rollväxling är avgörande för att kunna förstå den fornskandinaviska sejden och dess utövare. De ombytta rollerna skulle kunna ha sin förklaring i hur den fornskandinaviska hedendomen tycks ha fokuserat på siande och fjärrskådande, och hur detta ledde till den fornskandinaviska kvinnans bredare andliga roller och identiteter.⁶⁶ DuBois förklarar också hur sejden troligtvis ansågs vara förpassad till kvinnorna, då sejdritualer och trolldom stod i direkt motsats till det maskulinitetsideal vilket dominerade under vikingatiden.

Under konflikter eller situationer där konflikt var oundviklig, ansågs det vara hedersamt med en ”god strid”, sejden ansågs enligt DuBois tolkning vara manipulativ och utövades i lönndom.⁶⁷

64 Ibid, 22

65 Ibid, 71

66 DuBois, Thomas. A. Nordic Religions in the Viking Age. Philadelphia: University of Pennsylvania Press, 1999, 134

67 Ibid, 137

26

Slutsats

Jag tolkar Strömbäcks genomgång och analys av hur fornskandinavisk sejd påverkats eller influerats av den samiska shamanismen, dess funktionärer, ritualer och praxis som att de är besläktade genom kulturella lån. Det finns vissa liknelser mellan hur de två funktionärerna praktiserar sina respektive traditioner: hamnskiftet, sången och extasen. Det är också på de här punkterna sejd och shamanism verkar överlappa, i alla fall enligt de exempel jag redovisat i min genomgång av Strömbäck. Vid min läsning av Sejd och i de utvalda redovisade delarna, tolkar jag det som att Strömbäck använder sig av låneteorin. Enligt Strömbäck skulle man möjligtvis också kunna förstå sejden vid en slags shamanism.⁶⁸

I Kultledare i fornskandinavisk religion analyserar Sundqvist primärt det fornskandinaviska kultväsendet. Sundqvist argumenterar för att sången (varðlok(k)ur) och den extatiska transen är viktiga inslag för den fornskandinaviska völvan. Enligt Sundqvist har den tidigare forskningen kring völvan skapat en snedvriden bild, där völvan ansetts vara en ondskefull person. För att kringgå denna nidbild hänvisar Sundqvist till olika arkeologiska fynd som pekar mot att völvan möjligtvis har uppträtt i aristokratiska miljöer. Sundqvists forskning kring det fornskandinaviska kultväsendet utgår från att de tidiga skandinaviska folkgrupperna hade ett kulturellt utbyte sinsemellan, men också med andra folkgrupper från regioner långt borta.⁶⁹ I och med detta uppvisar Sundqvist antydningar till användandet av den kulturella låneteorin, där de tidiga fornskandinaverna lånat inte bara mellan den omedelbara kulturella gränsen, men också från exempelvis romarna.

I Nordic Religions in the Viking Age menar DuBois att den tidigare forskningen till viss del bör betraktas som nyanserad, då tidigare forskning ibland valt att kombinera de olika nordiska kulturgrupperna. I sin argumentation för de kulturella relationerna mellan fornskandinaviskt respektive samiskt, hänvisar DuBois till hur respektive traditions ritualer liknar varandra i utförande i de olika sagorna och berättelserna. DuBois belyser också hur fornskandinaverna var väl medvetena om den samiska kulturtraditionen och shamanismen, fastän den samiska kulturgruppen stod utanför det fornskandinaviska samhället. Här menar DuBois att fornskandinaverna lånade vissa kulturella inslag från den samiska granngruppen, där nåjden stod i centrum. Sejd och samisk shamanism delar vissa likheter i form av sången, extasen och

68 Ibid, 135

69 Sundqvist, Olof. Kultledare i fornskandinavisk religion. Uppsala: Department of Archaeology and Ancient history, 2007, 9

27

till viss del även funktionärernas klädsel. Samtidigt finns det två stora skillnader: samisk shamanism enligt Historia Norwegiae är mansdominerat, och den används för att utöva läkekonst (till skillnad från sejden).

När jag sökte efter skillnader i hur författarna analyserat völvans och nåjdens genusaspekter är min slutsats följande:

Strömbäcks analys av sejden och dess funktionärer indikerar att det skulle vara omanligt eller ergi för män att utföra sejd. Vidare behöver detta inte betyda att det är okvinnligt för kvinnliga religiösa funktionärer, som exempelvis völvan att utföra sejd. Däremot räknas det fortfarande som ergi.

Sundqvist menar att völvan troligtvis ansågs vara en professionell religiös specialist i det fornskandinaviska vikingasamhället. Völvan var enligt Sundqvists mening, inte bara delaktig vid fruktbarhetsriter eller andra kvinnliga riter och ritualer, utan hade också kopplingar till Odenkulten. Sundqvist diskuterar att völvan och andra kvinnliga religiösa funktionärer troligtvis använde sig utav de fornskandinaviska mytiska förebilderna, för att på så sätt själva skapa legitimitet för sin funktion i vikingasamhället.

DuBois argumenterar för att sejden var någonting som stod i direkt motsättning till de för tiden rådande maskulinitetsidealen. Sejdutövandet ansågs vara ”omanligt” och ”manipulativt”, och var således förpassat till samhällets kvinnor.

Strömbäck och DuBois verkar dela den generella tolkningen av att sejd och dess funktionärer (specifikt völvan) ansågs vara ergi. Det var specifikt den manliga sejdfunktionären som ansågs vara ”omanlig”, men både de kvinnliga- respektive manliga sejdfunktionärerna ansågs vara exempelvis ”manipulativa”.

Sundqvist skiljer sig från både Strömbäck och DuBois tolkning av völvans roll i samhället, vilket troligtvis bottnar i författarens samhällskontextuella tolkningslinje. Sundqvist försöker inkorporera det fornskandinaviska samhället och dess olika kontexter i sin tolkning av de kvinnliga spirituella ritualutövarna, vilket i sin tur öppnar upp tolkningsmöjligheterna.

Sundqvists tolkning av völvan skiljer sig därför från Strömbäck och DuBois i egenskap av att