13C-variationer i Östersjön Welinder, Stig
Fornvännen 79, 217-220
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1984_217 Ingår i: samla.raa.se
13
C-variationer i Östersjön
Av Stig Welinder
Welinder, S. 1985. l3C-variationer i Östersjön. (13C-variations in the Baltic.) Fornvännen 79, Stockholm.
Three main sources of error are appointcd concerning the use of l3C-analyses of human skeletons in the study of early diet. These are specific to the Baltic.
( l ) T h e Baltic exchanges water with the North Atlantic, although not in suflicient amounts to obtain the same "C content. Moreover this exchange has varied with time. (2)The 13C content has perhaps not been the same throughout the Baltic. (3)Some species of marine animals migrate within or out and into the Baltic.
In spite of the difliculties these errors create, some diflerences between coastal and inland samples are demonstrated for prehistoric and medieval time.
Stig Welinder, Universitetets Oldsaksamling, Frederiks gt. 2, N-Oslo 1, Norway.
En bieffekt av de senaste decenniemas utom- ordentligt omfattande oceanografiska forsk- n i n g a r är att de i samband med 14C- d a t e r i n g a r utförda l 3C-bestämningama av människoskelett har visat sig kunna användas för studier av förhistoriskt kosthåll (Welinder 1983). Således har till exempel T a u b e r visat a t t vid övergången från mesolitisk till neoli- tisk tid minskade andelen fisk och övrig mat från havet väsentligen i kustnära befolkning- ars diet i D a n m a r k ( T a u b e r 1982). Som alla a n d r a metoder innehåller också studiet av variation i 1 3C-halten i människoskelett kne- pigheter. H ä r skall ett preliminärt försök gö- ras att s u m m e r a metodens potential för stu- diet av kosthåll hos befolkningen på östersjö- sidan av Sverige.
T a u b e r 1982 anför att l 3C-halten i ben från djur, som uteslutande lever av terrestrisk föda (kronhjort, varg e t c ) , är lägre än - 1 8 (här och i fortsättningen alltid d 13C, %c). För mari- na djur är halten högre än - 1 8 . Gulliksen
1980 anför mera exakta värden. 25 prover av terrestriska djur (dessvärre inklusive 2 prover av människor) har gett värdet -21.7 ± 3 . 0 (här och i fortsättningen alltid medelvärde och standardavvikelse). 19 prover av marina djur (huvudsakligen val från Norra Ishavet) h a r gett v ä r d e t - 1 6 . 4 ± 1 . 1 .
M ä t n i n g a r av 13C-halten i ett människo- skelett skulle således visa i hur hög grad män- niskan livnärt sig av fisk och andra marina djur de sista åren av sitt liv. För grönländska eskimåer, som har ätit c. 8 0 % marin föda, h a r värden mellan - 1 4 . 8 och -12.6 uppmätts ( T a u b e r 1982).
Det är inte självklart att de relativt lätt tolkbara l 3C-halterna i Nordatlanten och N o r r a Ishavet ( T a u b e r 1977) gäller också för Östersjön. Snarast måste det motsatta antas på g r u n d av Östersjöns tillflöden av färskvatt- en och dess trånga förbindelse med världsha- ven. Det kan inte heller antas att 13C-halten i Östersjön har varit konstant över tid på g r u n d av landhöjningsdynamiken, som inte b a r a tidvis har lett till att Östersjön har varit totalt avsnörd från världshaven utan också till att Östersjöns vattenutbyte med världsha- ven h a r växlat. Det förra är aktuellt före c.
8000 B. P. (här och i fortsättningen alltid kon- ventionell l 4C-tidsskala), det senare c.
8000-3500 B . P . under littorinatid. Vidare kan det därtill inte antas att l 3C-halten har varit d e n s a m m a i hela östersjöbassängen från Bälten tid Bottenviken.
En a n t y d a n om skillnaderna mellan Öster- sjön och Nordatlanten ges av de vid 14C- d a t e r i n g tillämpade korrigeringarna för
Fornvännen 79 (1984)
218 S. Welinder
brackvatteneffekten. Mörner 1969 anför för K a t t e g a t t , Skagerak och Nordatlanten värdet - 3 0 0 år. Gudiksen 1980 anför för Norra Is- havet värdet - 4 3 0 ± 2 0 år. För den nutida Östersjön anför Berglund 1971 värdet - 6 0 år, m e d a n han för Littorinahavet tillämpar vär- det —200 år utan att i detalj diskutera varia- tion i tid och rum (cf. Eronen et al. 1979).
1 4C-dateringar av ben från marina djur i Östersjön är sällsynta. En serie säldateringar från den mellanneolitiska boplatsen Brunn på Södertörn är ensam om att också ha l 3C- b e s t ä m n i n g a r . V ä r d e n a för 4 prover är (Lu- 1282, 1283, 1284, St-5951) -17.7, - 1 5 . 8 , -15.6 och —15.5. Dessvärre är arten av säl inte be- s t ä m d , varför det inte går att säga om det gäller grönlandssäl, som vandrat ut och in ur Östersjön, gråsäl, som vandrat inom Öster- sjön, eller den mera stationära vikaresälen.
V ä r d e n a faller helt inom variationsramen för m a r i n a djur i Nordatlanten.
Från lagunlagerföljder finns praktiskt taget o b e g r ä n s a t m å n g a serier l 4C-dateringar och ett inte obetydligt antal 1 3C-mätningar. Dessa är utförda på gyttjor av olika slag och därmed inte l ä m p a d e som jämförelsematerial vid stu- diet av kosthåll. Däremot torde de kunna an- v ä n d a s för att studera variationen i 13C-halt inom östersjöbäckenet. Några exempel skall anfbras.
U p p m ä t t a maximivärden på tre lokaler i Blekinge är - 1 5 . 7 (Hallarums mosse, St-
1327), - 1 6 . 6 (Spjälkö, Lu-347) och -18.8 (Färsksjön, Lu-322). Ada tre proverna är från tiden 6100-5900 B. P. Lika höga värden finns från Mellansverige: - 1 5 . 9 (Solingsmyran, Lu- 719), - 1 6 . 5 (Skrivarmyren, U-2109). Dessa två prover är från 6450 respektive 4470 B. P.
Det kan inte idag sägas att l 3C-halten skulle vara väsentligen a n n o r l u n d a i södra och nor- ra d e l a r n a av östersjöbäckenet söder om Ålands hav.
Den fullständiga serien från Hallarums mosse kan belysa variationen i tid (fig. 1).
Vid ingressionen c. 7000 B. P. ökade 13C- halten i bassängens sediment från -28.2 till
— 18.4. De d ä r p å följande variationerna i 13C- halt synes snarare följa variationerna i vat- tendjup i Östersjöns utlopp i världshaven än det lokala vattendjupet, d . v . s . variationerna
4000
5000 -
6000
-15
i -20
_l
-25 •30 _l
S 1 3C(%c
• 4 m
7000 -
uc
^conv.
Fig. 1. "C-variationema i sedimentet i Hallarums mosse, Blekinge, odi havsytenivå högre än 4 m över nutida havsytan i södra Öresund. I, = limniskl sediment, TR = lokala transgressioner och regressioner (efter Berglund
1964, 1971; Christensen 1982).
följer transgressions—regressionsrytmen i ut- loppsområdet snarare än den lokala rytmen.
Sammanfattningsvis kan åtminstone föl- j a n d e tre faktorer antas påverka och försvåra studiet av förhistoriskt kosthåll med hjälp av variationer i 1 3C-halten i östersjöbäckenet:
(1) Vatten flödar in i Östersjön från världs- haven, men detta sker i otillräcklig mängd för att 1 3C-halten i östersjöbäckenet och i N o r d a t l a n t e n skall vara d e n s a m m a . Dess- utom har detta flöde varierat med tiden.
(2) l 3C-halten har eventuellt inte varit den- s a m m a överallt i östersjöbäckenet.
(3) M a r i n a djur är antingen stationära i östersjöbäckenet eller vandrande. Vissa a r t e r v a n d r a r ut och in ur Östersjön.
Ingen av dessa faktorer är idag tillfredsstäl- l a n d e utredd. Bristen på 1 3C-bestämningar av
Nabbe m.
Gårdlosa^ • \ Q Tommarp Tågarp s
Hage st ad Ingelstorp
Fig. 2. Lokaler med "(1-besläniningar av människoben i Skåne. Ringar = medellida lokaler, punkter = förhisto- riska lokaler (urval ur Radiocarbon).
ben från marina djur är påtaglig, nästan pin- s a m .
1 4C-dateringar av människoben har utförts i tämligen stort antal i Sverige. ' ^ - b e s t ä m - ningar i s a m b a n d med dessa dateringar har d ä r e m o t inte varit regel vid alla l 4C- laboratorier före 1977. Tillgången till intres- s a n t a , tolkbara serier l 3C-bestämningar av människoben är d ä r m e d begränsad bortsett även från de ovan påpekade tolkningssvårig- heterna. Några skånska exempel skall disku- teras i det följande (fig. 2).
M ä t n i n g a r av mesolitiska människoben från kustboplatser i D a n m a r k och Norge vari- e r a r mellan - 1 5 . 7 och - 1 1 . 4 (Gudiksen 1980,
T a u b e r 1982). En mätning från Segebro (c.
7500-7000 B. P.) har gett värdet -15.7 (Lars- son 1982*3). En m ä t n i n g från Skateholm (6240 B. P., Lu-1834) har gett värdet - 2 0 . 1 . Detta värde avviker således från samtliga andra m ä t n i n g a r på kustboplatser. Antingen är d e n n a individ en unik icke-fiskätare under mesoliticum, eller så fungerar 1 3C-mätningar i Östersjön väsentligen annorlunda än i ha- ven n ä r m a s t utanför inloppen. Ekofaktfaunan från Skateholm är inte anmärkningsvärt fisk- och sälfattig (Larsson 1982a).
Det kan vara klokt att tills vidare studera
1 3C-variation endast inom begränsade områ- den vid Östersjön. Från sydvästra Skåne finns ett tämligen stort antal bestämningar från T N — äldre järnålder. H ä r föreligger möjligheter att studera variation i tid och variation i rum med avseende på skillnaden kust/inland i ett litet område med supponerat lika 1 3C-halt i a n g r ä n s a n d e havsvatten.
Prover från Ingelstorp, Valleberga och H a g e s t a d är i tabell 1 sammanslagna såsom k u s t o m r å d e , medan prover från T å g a r p , G å r d l ö s a och N ä b b e mosse utgör inlands- o m r å d e t . De förra proverna har huvudsak- ligen lägre 13C-halt än de senare, vilket an- tyder att människor som begravts närmare kusten har ätit mera fisk och annan marin föda än människor som begravts längre från kusten.
A n m ä r k n i n g s v ä r t är att praktiskt taget alla prover ligger inom variationsramen för terrest- riska djur enligt T a u b e r 1982, d . v . s . 13C- h a l t e m a är lägre än —18. Detsamma gäller samtidigt i D a n m a r k för strandnära begravda människor ( T a u b e r 1982). T a u b e r s tolkning är att fiskdiet har varit obetydlig sedan T N .
Tabell 1. ,3C-bestämningar av människoben från sydöstra Skåne ('4C„)m.,3l3C [%c, medeltal och standardavvikelse], antal bestämningar) (urval ur Radiocarbon).
Kust Inland
1840 B. P.
3380-3170 B.P.
4330-4210 B.P.
4540-4520 B. P.
-19.6 -18.7 ±0.1 -18.8 ±0.9 -17.4 ±0.2
(1) (2) (5) (2)
1930 B. P.
3720-3390 B. P.
4230 B. P.
4920 B. P.
-20.3 -19.4 ±0.4 -18.5 -20.8
(1) (2) (1) (1) Lu-254, 255, 257, 275-277, 282, 350, 436, 472, 473. 804, 908. 1189, 1828, 1834
Fornvännen 79 (1984)
220 S. Welinder
Tabell 2. "C-bestämningar av medeltida människoben från Skåne (cf. tab. 1) (urval ur Radiocarbon).
Aggarp Löddeköpinge Näsum Tommarp önsvafa
Näsum Tommarp
690- 420 B.P. -20.1 ± 0 . 7 (3) 1130-890B.P. -18.4 ± 0 . 4 (28) 1030-610B.P. -20.1 ± 0 . 7 (2)
920- 580B.P. -19.5 ± 1.1 (5) 1090-990B.P. -19.0 ± 0 . 8 (3)
610 B.P.
580 B. P.
-21.2 -17.9
( I ) (1)
Lu-103, 385-389, 742, 1081, 1398-1414, 1542-1551, 1795, 1798, 1800
St-6912,6913, 6914
Skillnaden mellan kust- och inlandsområdet i sydöstra Skåne antyder möjligheten av att
l 3C - m ä t n i n g a r kan användas till att studera skillnader i kosthåll i östersjöområdet, vilket självfallet bör vara möjligt också i Danmark.
De högsta 1 3C-haltema i sydöstra Skåne ( t a b . 1) sammanfaller med det mellanneoliti- ska transgressionsmaximet i Öresund (fig. 1).
De efterföljande proverna från M N — brons- ålder är alla lägre. Tolkningen att fisk utgjort en särskilt stor andel av dieten under äldsta M N är således inte självklar.
F r å n medeltiden finns serier av 13C- m ä t n i n g a r från skilda delar (fig. 2) av Skåne (tab. 2). V ä r d e n a från Löddeköpinge nära Ö r e s u n d är högst, högre än flertalet värden från T o m m a r p , som ligger lika nära Skånes östkust. V ä r d e n a för de längst från kusten belägna lokalerna Aggarp och Näsum är
lägst. Skillnaden mellan kust och inland är särskilt tydlig för de två senmedeltida prover- na (tab. 2).
Det är möjligt, men inte mer än antytt, att
l 3C - m ä t n i n g a r kan användas för att studera differentiering i diet i tid och rum även i ö s t e r s j ö b ä c k e n e t . En förutsättning är studier a v de ovan diskuterade faktorerna, vilka an- gavs vara speciella för Östersjön.
Referenser
Berglund, B. E. 1964. The Posl-Glacial shore displacement m Eastern Blekinge, Southeastern Sweden. Sveriges geol. un- ders. C:599.
— 1971. Littorina transgressions in Blekinge. A prelimi- nary survey. Geol. fören. i Stockh. forhandl. 1971.
Christensen, C. 1982. Havniveauaendringer 5500-2500 f. Kr. i Vedbaekområdet, N0-Sjaelland. Dansk. geol.
foren. 1981.
Eronen, M., Jungner, H. & Uusinoko, R. 1979. ,4C- ajoitettu sinisimpukkalöytö Seinäjoelta ja tietoa mu- ista kuoriesiintymistä Itämeren piirissä. Terra 91:4.
Gulliksen, S. 1980. Isotopic fractionation of Norwegian materials for radiocarbon dating. Radiocarbon 22:3.
Larsson, L. 1982a. Skateholmsprojektet. Nya gravar och ett nytt gravfält. Limhamniana 1982.
— 1982Ä. Segebro. En tidigatlantisk boplats vid Sege ås myn- ning. Malmöfynd 4.
Mörner, N.-A. 1969. The Late Quatemary history of the Kattegatt Sea and the Swedish West Coast. Sveriges geol.
unders. C:640.
Tauber, H. 1977. An assessment of the C-14 dating me- thod. Proc. of the Nordic con/. on thermoluminescent dating and other archaeometric methods.
— 1982. Carbon-13 evidence for the diet of prehistoric humans in Denmark. PACT7.1.
Welinder, S. 1983. Stenåldersmat. Nicolay41.
