Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Från dammbygge till demokrati
Torkan i början av 90-talet skapade ett behov av dammar i södra Zimbabwe.
Dammbyggena mobiliserade hela byar på landsbygden och gav tillgång till vatten och mat året runt, stärkte kvinnornas ställning och gav byarna en bredare bas för utveckling.
– Jag hade väl aldrig trott att de skulle bygga en hel skola! utropar Karl Hermanson, som mellan åren 1994 och 1998 jobbade i dammprojektet.
– I området fanns ingen väg och barnen fick gå sju, åtta kilometer till skolan. När dammen var färdigbyggd och grönsaksodlingen börjat fungera föddes idén. Med samma organisation byggdes en skola för barnen, berättar han.
Dammbyggena startade 1992, efter två års svår torka då folket i södra Zimbabwe behövde katastrofhjälp för att klara sig. Det började som ett mat-för-arbete- projekt för de byar som på olika sätt redan börjat försöka förändra sin situation. Några hade försökt att konstruera
dammar, men misslyckats på grund av bristande kunskap. Afrikagrupperna inledde ett samarbete med Lutheran World Federation, som hade tekniska kunskaper när det gällde dammbyggen.
– De var också väldigt duktiga på att få människor att delta. Man arbetade i lag och valde en dammkommitté för varje damm, berättar Karl Hermanson.
Under byggtiden arbetade de engagerade mycket i workshops. Vissa fick utbildning i hur man jobbar med sten och cement. Andra fick veta mer om ledarrollen och diskuterade hur olika problem och konflikter skulle kunna lösas.
– Ett exempel på problem som löstes var att projektens ledare, som var demokratiskt valda, ibland tog på sig rollen som hövding och bestämde allt själva. Detta togs upp och kritiserades.
Gemensamt bestämdes sedan vad som skulle gälla, berättar Karl Hermanson.
– Folk från flera byar lärde sig att arbeta tillsammans, något man hade stor nytta av när väl dammarna var färdigbyggda, fortsätter han.
1 800 familjer
När torkan var över ändrades inriktningen på arbetet. Det var inte längre ett "mat-för-arbete"- projekt, utan alla skulle jobba gratis.
– Pengar som tidigare gått till mat gick nu till två extra dammar. Det uppskattades, men det viktiga i hela processen var att folket kände att projektet var deras eget.
Totalt byggdes tolv dammar. Byggena engagerade runt 1 800 personer och försörjer nu dem och deras familjer med vatten. När dammarna stod klara bildade byborna smågrupper för andra verksamheter. Många valde att satsa på grönsaksodling eller boskapsuppfödning, andra på tvåltillverkning, vissa pressade matolja och några startade affär. Möjligheten att sälja grönsaker på den lokala marknaden stärkte kvinnornas ställning. Och barnens skolavgifter kunde betalas utan fördröjning då inkomsten nu fanns året runt. 1997 var det dags att förändra projektet.
– Våra workshops hade stor betydelse för utvecklingen, men vi var medvetna om att
donatorerna inte skulle vara intresserade av att ge pengar hur länge som helst. Samtidigt var det nödvändigt med ett forum där folk kunde utbildas och utvecklas. Vi tänkte att det kanske skulle gå med studiecirklar istället, de är billigare än workshops, berättar Karl Hermanson.
Bybibliotek
Afrikagrupperna tog kontakt med ABDT, African Book Development Trust, som arbetar med att sätta upp bybibliotek på landsbygden. 1998 var tre bibliotek igång i anslutning till
dammarna och Staffan Gunnarsson från ABF började som volontär i projektet.
– Biblioteken skulle vara grunden för studiecirklarna. Där skulle finnas god litteratur, skolböcker samt böcker i praktiska ämnen, till exempel hur man föder upp getter, eller odlar grönsaker eller startar ett inkomstgenererande projekt, berättar han.
Något år senare hade studiecirklarna kommit igång och fler bibliotek startades.
– Efter ett tag förstod folk att de kunde använda studiecirklarna till att utveckla sin verksamhet. I juli 2001 hade man en showing competition, en uppvisning där de olika grupperna tävlade med sina grönsaker, djur, bomull, bageriprodukter och annat som producerats. Det tycker jag visade att de verkligen hade kommit vidare, säger Staffan Gunnarsson och tillägger:
– Men det bästa med detta projekt är att det alltid varit fokuserat på folket. Vi har tillfört extern kunskap, men det är byborna själva som haft användning av den.
– Och i dag, när pengar inte har något värde i Zimbabwe, har projektet blivit en livlina med resurser som de kan använda för att byta till sig annat de behöver, avslutar Karl Hermanson.
Projektets egeninsats (20%) har under åren samlats in av stödorganisationen Bizim, Biståndsföreningen Zimbabwe.
Mari Dahl Adolfsson
