6.5 Kulturhistoriska funktioner och samband
Den kulturhistoriska aspekten har integrerats i övriga frågor, och kom- pletterar perspektiven i övriga kapitel (till exempel 6.3 och 6.6). Detta kapitel syftar till att lyfta fram de delar av den historiska utvecklingen som har betydelse för karaktäriseringen av landskapet i den aktuella skalan, och som kan ha bäring för de krav som planeringen för en höghastighets- bana ställer. Kapitlet fokuserar på kulturhistoriska funktioner och sam- band på en övergripande nivå, och syftar till att förklara varför landskapet ser ut och fungerar som det gör idag.
6.5.1 Befolkning och bosättningsmönster
Det landskap som berörs av utbyggnaden av den nya höghastighetsjärn- vägen är ett kontrastrikt landskap med betydande variationer vad gäller befolknings– och bebyggelsetäthet. Östgötaslätten har en, i jämförelse, hög befolkningstäthet och det är tätt mellan städer och tätorter. Flera av städerna har medeltida ursprung, medan andra har vuxit upp längs med järnvägarnas stopp. Även i Vätternbäckenet, där Jönköping fungerar som centralort, och i Borås influensområde är befolkningstätheten hög. Södra Östergötland, östra Sommenbygden och de mossrika områdena runt Bott- naryd har istället den mest utpräglade glesheten inom utredningsområdet.
Många av dessa regionala skillnader har en lång kontinuitet, och återkom- mer i historiska mönster från förhistorisk tid och framåt. Goda odlingsför- utsättningar har varit en viktig faktor för landskapets bosättningsmönster.
Dessa landskap blev ofta tidigt tagna i anspråk och spåren efter mänskliga bosättningar är många. Det sena 1800-talets utbyggnad av järnvägen och städernas industrialisering är en annan faktor som förklarar dagens mönster. Stationsorterna längs med stambanan, såsom Nässjö, Aneby, Tranås, Boxholm och Mjölby, och deras mer tätbefolkade influensområ- den är ett resultat av detta skede.
Befolkningstäthet – förändringar under 1800-1900-tal
Karta figur 6.40 representerar befolkningstätheten på landet och i staden inom utredningsområdet år 1820. Kartan visar därmed bosättnings- mönstret i stad och på landsbygd innan utbyggnaden av järnvägen och innan det sena 1800-talets urbaniseringsvåg. Skillnaderna mellan olika landskap är markanta. De sydvästra delarna av Jönköpings län liksom öst- ra Sommenbygden urskiljer sig som de mest glesbebyggda delarna medan östgötaslätten och de östra Vätternbranterna framstår som betydligt mer tätbefolkade. De medeltida städerna dominerar bilden, och residensstä- derna Linköping och Jönköping utmärker sig som de viktigaste stadsbild- ningarna. Industristaden Borås, grundad under 1600-talet, har dock gått om den medeltida staden Eksjö och vuxit till en betydande stad. Många av de mindre medeltida städerna förefaller ha inlett en stagnation och en re- lativ tillbakagång av vilka några skulle leva upp först med etableringen av offentliga funktioner (sjukhuset i Vadstena och regementet i Eksjö) under loppet av 1800-talet. Motala har ännu inte etablerats, utan blir en funk- tion av Göta kanal och Motala verkstad under de närmaste årtiondena.
Karta figur 6.41 visar befolkningstätheten ett sekel senare, år 1920. Tiden representerar en period då avfolkningen av landsbygden har påbörjats på allvar, i viss mån som en följd av emigration utomlands men framför allt mot de växande städerna där industrialiseringen var en etablerad process sedan mitten av 1800-talet. I de gamla residensstäderna Jönköping och Linköping har seklet inneburit en nästintill tiodubbling av befolkningsan- talet. I Jönköping förklaras ökningen framförallt av etableringen av stora arbetsgivare som Jönköpings tändsticksfabrik, Jönköpings Mekaniska Werkstad och Munksjö pappersbruk och andra industrier. Linköping kvarstod ännu som en utpräglad handels- och tjänstemannastad, kopp- lat till funktionen som residens- och stiftsstad. Befolkningsstrukturen uppvisar med all tydlighet järnvägens ökande betydelse för framväxten av industriorter. Nässjö, Tranås och Mjölby har blivit städer, och överstiger med råge de befolkningssiffror som residensstäderna uppvisade ett sekel tidigare. Längs med södra stambanan förefaller ett stråk av högre befolk- ningstäthet ha bildats, även utanför de nya städerna. År 1920 är järnvägs- byggandet inne i en av sina mest expansiva faser, och stoppen längs med både stambanan och de privata banorna ligger mycket tätt.
Figur 6.39 Dagens befolkningstäthet i och utanför tätort (Källa: SCB). Figur 6.40 Befolkningstäthet i och utanför stad 1820. Siffrorna bygger på CEDAR´s databas
om Sveriges befolkning 1810—1990. Karta: Bäckaby landskap. Figur 6.41 Befolkningstäthet i och utanför stad 1920. Flera nya städer har uppkommit, framförallt i anslutning till järnvägen. Karta: Bäckaby landskap.
Hjo
Kisa Vara
Habo Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg Fristad
Tranemo
Boxholm
Mantorp
Mullsjö Bankeryd Vårgårda
Vaggeryd Sandared
Vadstena Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors
Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Svenljunga Herrljunga
Ulricehamn Dalsjöfors
Skillingaryd Skara
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen
Vättern
Vänern
0 30 km
Utredningsområde Karaktärsområden - 999
1000 - 2499
2500 - 4000
Låg befolkningstäthet
Hög befolkningstäthet Inga uppgifter Befolkningstäthet 1820
0 10 20 30 km
Utredningsområde Karaktärsområden - 2999 3000 - 7999 8000 - 30000 Låg befolkningstähet
Hög befolkningstäthet Inga uppgifter Järnvägar 1956
Befolkningstäthet 1920
0 10 20 30 km
De äldsta mönstren av mänskliga bosättningar
Regionala skillnader i bosättningsmönstret framkommer även genom fornlämningsbilden inom området. Lämningar från sten- och bronsålder finns inom hela utredningsområdet, men deras typ och täthet varierar.
Skogslandskapen norr om Sommen och Hålaveden utmärker sig genom sin glesa fornlämningsbild. De lämningar som karterats är i olika mån upplevelsebara. Medan rösen och stenkammargravar kan utgöra monu- mentala fornlämningar, indikerar boplatser och skärvstenshögar att fler lämningar under mark kan påträffas vid markarbeten.
12 000 f. år 0 var utredningsområdet helt täckt av inlandsisen. Tre tusen år senare hade isen smält undan och iskanten låg i höjd med Norrköping och Skövde. De äldsta spåren inom utredningsområdet finns i Västra Götalands län och dateras till ca 8000 fk. Några strandbundna boplatser är kända längs Viskadalgången. Fler stenålderslämningar kan troligen påträffas längs vattendrag och sjöar såsom Ätrans och Viskans ådalgångar, vid mossar och längs den dåtida strandlinjen vid sjöarna Åsundens och Tolkens stränder (UV väst rapport 2000:51). I Jönköpings län har meso- litiska fynd påträffats vid Vättern. I Östergötlands län har lämningar av mänsklig aktivitet från den första isfria tiden hittats på flera platser exem- pelvis i Motalaområdet och runt Linköping.
Under senare stenålder, den neolitiska tiden (4000–1700 f. år 0), och äldre bronsålder utvecklades åkerbruk och boskapshållning vilket fick till följd att människorna i högre grad blev bofasta. Området runt Alvastra och Tåkern är central neolitisk bygd liksom längs östra Vätternstranden i Ljungarums- och Skärstads socknar. I Sjuhäradsbygden norr om Borås sker en betydande kolonisation under yngre stenåldern. Gravarna byggdes i form av megaliter som dösar, gånggrifter och storstenskammare. Häll- kistor från yngre stenåldern är talrika både i Västra Götaland och speciellt i f.d. Älvsborgs län, Jönköpings- och i Östergötlands län.
Boplatserna från bronsåldern och äldre järnåldern upptäcks genom skärvstenshögarna, den tidens avfallshögar. Boplatserna var ytmässigt stora och kan täcka tusentals kvadratmeter. Strandbundenheten var inte längre lika viktig för den nu mer stationära bebyggelsen. Hällristningar, i form av bilder och skålgropar, är tillkomna under denna period vilka återfinns vid betes- och odlingsmarker på sluttande, renslipade berghäl- lar vid f.d. strandlinjer. Mest vanliga är de i Norrköpingstrakten men de finns även längs hela f.d. marina gränsen i Östergötlands län bort mot Vättern och i Västergötland. Gravskicket präglas under äldre bronsåldern av stora rösen. Gravrösena utmärker ofta den tidens centralbygder med lång kontinuitet av lämningar från olika tider. De sträcker sig i ett brett bälte från södra Värmland till sydöstra Småland. Kring Ätran och andra vattendrag ligger rösena i åslägen där de även tycks ha tjänat som territo- riella anspråk i landskapet. Gravar från yngre bronsålder–äldre järnålder är mindre kända. Anledningen är delvis att de döda gravlades utan någon markering över mark. Flatmarksgravfälten är vanliga i Västra Götaland och finns bl.a. i uppodlade områden norr om Ulricehamn. I Östergötland har flatsmarksgravar påträffats exempelvis i Alvastra, Mjölby, Norrköping.
Under romersk järnålder och folkvandringstid kommer nya gravformer, domarringar och fyrsidiga, runda eller ovala stensättningar, resta stenar och järnåldersdösar. De är främst koncentrerade till Vaggeryds- och Jön- köpings kommuner.
I�
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
Sten- och bronsålderslämningar Utredningsområde Karaktärsområden
# Rösen
# Stenkammargravar
# Hällristningar
# Skärvstenshögar/boplatser Högsta kustlinjen
I
III II
VIII VII
XII XI
XIII
XIV XV XVIII
XVI XIX
XX XVII
VI V IV
IX X
XXI
Figur 6.42 Sten- och bronsålderslämningar inom området. Källa: FMIS Karta: KMV forum.
Nya bosättningsmönster etablerar centralbygder och randbygder
Under äldre och i synnerhet yngre järnålder förändras bosättningsmönst- ret och bebyggelsen koncentreras tydligare än förut till bördiga områden med goda odlingsförutsättningar. Under yngre järnålder etableras det som skulle komma att bli det agrara landskapets centrala bygder och dagens agrara landskap vilar i många fall på en fortfarande läsbar grundstruktur där vägsträckningar, byar och gårdslägen har rötter i yngre järnåldern.
Under medeltidens stora befolkningsökning koloniserades de mindre bördiga landskapen i utkanten av huvudbygderna. Dessa områden har i många fall fortsatt att präglas av en annan karaktär än huvudbygderna.
Här är landskapet mer glesbefolkat, odlingsbygderna är mer avgränsade och utspridda och skogens näringar har historiskt utgjort en viktig kom- plementsnäring.
Kartan indikerar, utifrån fornlämningar och ortnamnsformer, områden med kontinuitet från järnåldern och områden som i huvudsak etablerades som bestående bygder under medel tid. De ljusare och mörkare partierna bygger på Lantmäteriets ortnamnsdatabas. Här har ortnamn med ändel- serna -by, -sta, - stad, -lösa, - um, -ene (som i Götene), -landa, -inge och -vi fått representera järnåldern (ljusa omr), medan de mörkare toningarna
representeras av medeltida ortnamn med ändelsen -hult. De mörkare om- rådena indikerar därmed de delar av landskapet som som togs i anspråk för fast bebyggelse först under medeltiden. Ortnamnen ger en grov bild av de förhistoriska bygderna och kan på några ställen ifrågasättas. Så är fallet exempelvis i Hålaveden söder om Ödeshög, där ett antal -by-namn sannolikt betecknar medeltida etableringar. Ortnamnen är därför kom- pletterade med fornlämningar, i huvudsak från järnåldern bestående av runstenar, högar och gravfält från FMIS.
Östgötaslätten och övergångsbygden domineras nästan helt av förhistoris- ka ortnamn kopplade till järnålder. Starka koncentrationer av järnålderns ortnamn är också kopplade till andra idag utpräglade jordbrukslandskap.
Här framträder t.ex. Skärstaddalen, Lekerydsbygden och Säbydalen-Ane- bydalen öster om Jönköping, samt området kring Åsunden och Ätrans och Viskans dalgångar i utredningsområdets västra del. De förhistoriska läm- ningarna som kan härledas till yngre järnålder följer till stor del ortnamn- smönstret. En hög koncentration av lämningar återfinns i slättlandskapet och framförallt i övergångslandskapet och längs med Åsbo– och Svartåda- len där de troligen i högre grad undgått slättens bortodling. Koncentratio- nen av runstenar är här särskilt stark. Även i Jönköpings län sammanfal- ler bygderna som domineras av förhistoriska ortnamn med rika lämningar från järnålder. Här finns dock en tät förekomst av gravfält även utanför de centrala odlingsbygderna (t.ex. i Mo härad väster om Jönköping). Bilden kan förklaras av länets höga andel gravfält från äldre järnålder. I utred- ningsområdets västra del finns stora koncentrationer av lämningar invid de kända huvudbygderna i Ätrandalen norr om Åsunden och i trakterna vid sjöarna Mogden och Tolken. I ett större område söder om Åsunden finns också ett större antal lämningar som sammanfaller med de förhisto- riska ortnamnsbygderna.
Skogslandskapet norr och nordost om Sommen framträder som ett ut- präglat medeltida etableringsområde, liksom de skogsrika och kuperade områdena mellan centralbygderna Anebydalen i öst och Skärstaddalen i väst. I det moss– och tallskogsrika området väster om Jönköping är bilden motsägelsefull, den medeltida ortnamnsbilden indikerar en sen kolonialisering av jordbruksmarkerna medan fornlämningsbilden visar att området varit bebott under äldre järnålder. Området runt Borås och Bol- lebygd framstår som ett sent ianspråktaget område, med få lämningar och medeltida ortnamn.
Figur 6.43 Täthetskarta över ortnamnsförekomsten inom området, kombinerad med lämningar från yngre järnålder. Källa: FMIS och Lantmäteriets ortnamnsregister Karta: KMV forum.
Fossila odlingslandskap och agrara lämningar
Huvuddelen av utredningsområdet befinner sig över högsta kustlinjen och jordtäcket domineras av osorterad morän. I dessa landskap är odlings- landskapen generellt mer småskaliga och karaktäriseras ofta av de talrika röjningsanläggningar av sten, såsom stenmurar, stensträngar och odlings- rösen, som odlingen över högsta kustlinjen medfört från bronsålder och framåt. Figur 6.45 redovisar en sammanslagning av olika typer av agrara lämningar inom utredningsområdet.
Landskapen över högsta kustlinjen har i högre grad präglats av boskaps- skötselns villkor med stora slåtter- och betesarealer som karaktärsska- pande markslag. Odlingslandskapen i dessa delar har generellt påverkats starkt av efterkrigstidens nedläggning av jordbruk, och steniga och mindre bördiga odlingsmarker har lagts igen samtidigt som ängs- och hagmarkerna hävdats i minskande grad. De småskaliga odlingslandska- pens marginella partier och ängs- och hagmarkerna är bla därför rika på agrarhistoriska lämningar. Fossila åkrar i form av röjningsröseområden, stensträngssystem eller bandparceller återfinns inom olika delar av ut- redningsområdet, och utgör de mest påtagliga bevisen för mycket ålder- domlig jordbruksverksamhet i södra Sverige. Stensträngssystemen (äldre järnålder) i Östergötlands övergångsbygd är komplexa och utmärkande lämningar för länet. I hela Jönköpings län och delar av Västra Götalands län finns stora extensiva röjningsröseområden, företrädesvis i skogsmark och i de öppna odlingsmarkernas utkanter. Västra Götaland och Borås- trakten utmärks av ett flertal välbevarade lokaler med komplexa system av bandparceller, sannolikt lämningar efter förhistoriska skiftesstrukturer.
Generellt sett visar röjningsröseområden och stensträngsstrukturerna att åkerbruket i äldre tider varit väl så viktigt på höglandet som på slätten liksom att boskapsskötseln varit väl så viktig på slätten som på höglandet.
Figur 6.44 Fossil fägata vid Särstad, Boxholms kommun. Foto: Stefan Höglin, Bäckaby
landskap. Figur 6.45 Inventerade agrara lämningar. Källa: FMIS Karta: KMV forum.
Odensjö
Ekängen Vänern
Järpås
Filsbäck Vinninga
St. Levene
Kvänum
Vedum Nossebro
Sollebrunn
Ljung Annelund
Olsfors
Sandhult
Frufällan
Rydboholm
Gånghester Målsryd
Hyssna
Hillared
Sexdrega
Länghem
Limmared Dalstorp
Grimsås Vegby
Hökerum Timmele Dalum Blidsberg
Åsarp Kinnarp
Vartofta Floby
Stenstorp
Ardala Axvall
Varnhem Lundsbrunn
Källby
Moholm
Timmersdala
Tidan
Väring Stöpen
Igelstorp
Värsås
Fagersanna Mölltorp
Sandhem
Bottnaryd
Hestra
Hok Bodafors
Malmbäck
Anneberg
Myresjö Ekenässjön
Kvillsfors Holsbybrunn
Mariannelund Lekeryd
Kaxholmen
Sommen
Målilla Silverdalen
Storebro Södra Vi Gullringen
Österbymo
Grebo
Brokind Slaka
Askeby Berg
Väderstad Hjo
Kisa Vara
Habo
Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken Bollebygd
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Skärblacka
Ulricehamn
Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Alingsås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Huskvarna
Glan
Roxen
Sommen Åsunden
Vättern
Revesjö Läggared
Redslared Ringstena Arta - Sibbarp
Tyggestorp Nygården
Växtorp och Borrarp
Tåstarp och Normanslid
Tryggestorp Skattegården
Björstorp och Gummestorp Kulturlandskap i Fristad och Gingri socknar
Kinda
Jönköping
Ydre
Borås
Eksjö
Linköping
Nässjö
Mark
Ulricehamn
Motala
Aneby Habo
Mjölby
Vetlanda
Tranemo Vaggeryd
Ödeshög
Boxholm
Tranås
Svenljunga
Vadstena
Sävsjö Mullsjö
Gislaved Bollebygd
Gnosjö
Norrköping
Mon
Asby
Reva Kårby
Malma
Graby Svämb
Ekeby
Bulsjö Oppeby
Eggeby Kårarp
Nässja
Ulfåsa
Roxtorp
Österby
Gärstad Skäljen
Kulterna Hallstra Risberga
Grepstad
Solberga
Lambohov
Jussberg
Smedstorp
Föllingsö
Kyrkröret
Vidingsjö
Ryckelsby Askahögen
Unnerstad Täljestad
Rökstenen
Grensholm
Gammalkil Östervarv
Svaneholm
Naterstad
Häggestad
Högabacken Vattugatan
Nötabacken
Sunds bruk
Högsbacken Sätuna hög
St. Bjärby
Älgbosäter Hästholmen
Dags mosse Ommaborgen
Gastabacken
Lunds backe Stjärneberg
Kungs Norrby
Stenkilsvarv
Hjässaborgen
Sten Ödekyrka
Hermannekulla
Ledbergs kulle Klosterorlunda
Klockaregården
Tifts Södergård
Alvastra kloster
Galgbacken Kårarp S:t Ingrids kloster
Tämta
Högarör
Vännåkra
Läggared Bosgården
Kinnaborg
Kummeliberg Timmele hålvägar
Dalstorps gravfält norra Dalstorps gravfält södra
Varggropen i Stora Bystad
Rud
Mada Haga
Gynge
Nömme Erstad
Torsjö
Mellby Orreda
Boeryd
Röttle
Viresjö Kåperyd
Gärahov
Skärsjö Härstad
Nifsarp Aneby I
Nystorp
Röshult Resesten
Idekulla Järnsnäs
Roestorp
Hullaryd Brahälla
Ulfstorp Järstorp
Brahehus
Kyrkröset
Dejla rör
Glömminge
Svenstorp Stensholm
Södra park
Sundsmålen
Skiverstad
Brantliden
Gripenberg
Aneby gård
Fagertofta Bredebolet Hällkistan
Kyrkestaden
Domarkullen
Rickelstorp Lustigkulle
Ryningsholm Vista kulle
Visingsborg
Griftekullen
Kejsarkullen
Torsa stenar Vassrödjorna Karpdammarna
S Gravfältet Näs borgruin
Stenkarskvarn
Skansen Rommen
Gäddeforsabron Edshult säteri
Gränna prästgård
Hultarp-Solberga
Taglarp domarring Månsarps södra masugn
Falla källa Domarkullen Mada gravfält Birgittakällan Brahälla slottsruin
Grimmetorp Domarbacken
0 o 20 km
Vårdade och besöksvärda fornlämningar
Utredningsområde Karaktärsområden Länsgräns
! Vårdade fornlämningar Riksintressanta kulturmiljöer med fornlämningsprägel
XXI
XX XVII XIX
XVIII
XVI
XIV
XIII XV
XII
IX XI
X VIII
VII
VI
V IV
II I
III
Vårdade och besöksvärda fornlämningar
Inom utredningsområdet finns ett flertal fornlämningsmiljöer och en- skilda fornlämningar som är väl läsbara i landskapet och som vårdas eller lyfts fram som särskilt besöksvärda. Figur 6.47 visar sådana riksintressan- ta områden som huvudsakligen utgör eller innehåller rika fornlämnings- miljöer, sådana fornlämningsobjekt som vårdas genom Länsstyrelserna särskilda insatser samt sådana miljöer som lyfts fram som besöksmål av kommuner och länsstyrelser.
Utmärkande för flera kulturhistoriskt värdefulla områden i Östergötland är de fossila odlingslandskapen som finns bevarade och som kan knytas till järnålderns samhälle. Flera riksintresseområden visar på detta ex- empelvis Särstad-Jordfälle, Ekeby-Ryckelsby samt Tinnerö som har ett av landets bästa exempel på fossilt odlingslandskap från järnåldern. Vid Väderstad och Ödeshög finns talrika stensträngar (hägnader) som gör det förhistoriska odlingssystemet helt avläsbart än idag. Flera arkeologiska platser har pekats ut som besöksvärda bl.a. Tift som har ett av Sveriges största gravfält, Gammalkils gravfält, Hermannekulla och Solberga grav- fält med en mängd olika typer av gravar. En forntida kommunikations- miljö med delar av den kungliga Eriksgatan i kombination med hålvägar (stigar) finns bevarade inom riksintresse Kårarp-Galgbacken. Vid Birgit- takällan finns lämningar av gården Aspanäs där heliga Birgitta bodde en tid av sitt liv. Svaneholms borgruin är lämningarna efter Magnus Eriks- sons borg från 1360-talet med vallgravar och stenmurar.
I Jönköpings län finns flera olika typer av sammansatta fornlämningsmil- jöer av riksintresse exempelvis Bredestad, Stjärneborg–Herrestad, Säby- dalen, Vassrödjorna, Hullaryd. De omfattar lämningar från bronsålder – järnålder med gravar av olika typ och datering. Gravar från stenåldern
finns bl.a. i Åbonäs, bronsåldersrösen i Domarkullen, Liljeholmen och Råslätt, järnåldersgravfält vid Mada gravfält, Ebbarps domarringar, Rud i Bottnaryd. Gravfältet i Boeryd väster om Taberg är ett välkänt exem- pel med ett stort antal domarringar men även resta stenar och treuddar.
Länet har även tre fornborgar och flera medeltida borgmiljöer som Bra- hälla, Rumlaborg och Stensholm. Det senare omfattar både gravfält och lämningar av den medeltida sätesgården Rädishälla. Senare tiders by- och odlingsmiljöer finns kvar i kulturreservatet Åsens by och Haurida by.
Figur 6.46 Stensträngssystem i Östergötlands län mellan Vikingstad och Malmslätt.
Karta: KMV forum.
I Västra Götalands län är det framför allt det stora riksintresseområdet vid Ätrans dalgång som omfattar värdefulla kulturmiljöer. Området avspeglar både järnålderns markanvändning och det sydvästsvenska odlingsland- skapets utveckling. I Läggared, Månstad och Vädersholm kan man följa människans utnyttjande av marken från förhistorisk tid till nutid. Torpa stenhus är ett besöksmål som visar en medeltida borgmiljö i välbevarat skick. Torpa ligger inom riksintresset Dalstorp med omfattande lämningar av gravar och fossila åkermarker. Timmele hålvägar i sydvästra delen av utredningsområdet har flera ålderdomliga stigar som ansluter till ett vadställe över Ätran och som sedan fortsätter norrut mot Falbygden. En av landets finaste varggropar finns i Stora Bystad. Gravfält som vårdas är Kummeliberg, Dalstorp, Växtorp, Borrarp och Högarör.
Figur 6.47 Karta över vårdade och besöksvärda fornlämningar. För urvalet har information från Länsstyrelserna och kommunerna inom utredningsområdet hämtats.
Källa: FMIS. Karta: KMV forum.
Sammanfattande kommentar
Befolkningstäthet och bosättningsmönster från förhistorisk tid och framåt har gett upphov till ett varierande landskap som ger olika förutsättningar för byggandet av en höghastighetsjärnväg. I de täta och sedan järnålder ianspråktagna, kulturlandskapen som bl.a. återfinns på slätten i över- gångsbygden, i dalgångarna och i Vätternbäckenet finns såväl en rik forn- lämningsbild som en relativt tät bebyggelsestruktur att ta hänsyn till vid en passage. De skogsdominerade och ofta senare koloniserade områdena (medeltid) präglas istället i många fall av en småskaligare agrar struktur där större glesbebodda områden ger bättra förutsättningar för en passage, men där samtidigt de småskaliga öppna markerna är mycket känsliga för en storskalig struktur.
6.5.2 Försörjning och näringsstruktur
Jordbruket har utgjort en av de grundläggande ekonomiska byggstenarna sedan åtminstone bronsålder och människans bruk av jorden har format landskapet sedan förhistorisk tid. De varierande odlingsförutsättningarna är därför en av de faktorer som förklarar varför landskapet ser ut som det gör idag. Näringsstrukturerna och förutsättningarna för jordbruk varierar inom utredningsområdet. På östgötaslättens fullåkersbygd består ca 40%
av landarealen av åker– och betesmark, medan motsvarande siffra endast uppnår ca 12 % i Jönköpings län. Inom utredningsområdet har också olika näringsprofiler utvecklat sig, både vad gäller industriernas inriktning och skala. Flera av dessa profiler sätter fortfarande avtryck i dagens landskap, antingen genom att de fortsatt präglar sysselsättningen eller genom de fysiska avtryck som deras verksamheter har avsatt i landskapet. Dagens
näringslivsstruktur har dock genomgått stora förändringar under de se- naste 150 åren. År 1870 var Sverige ett utpräglat agrarsamhälle där ca 82
% av befolkningen var sysselsatta inom jordbruket med dess binäringar, 1950 hade andelen sysselsatta näst intill halverats (45,3 %) och år 2010 var samma siffra nere på ca 2 % av befolkningen. Under de 70 år som förlöpte mellan 1870-1950 förvandlades Sverige från ett jordbruksland till ett samhälle med ett i allt högre grad industrialiserat näringsliv. År 1950 var så mer än 30% av befolkningen sysselsatt inom industri och hantverk.
Sedan 1900-talets mitt har den offentliga sektorn mer än fördubblat sin sysselsättningsandel och svarar idag för nästan en tredjedel av den totala sysselsättningen. Industrins andel har däremot stadigt sjunkit sedan bör- jan av 1950-talet. Efter att som mest ha omfattat en dryg tredjedel av alla sysselsatta är industrins andel idag ca 15 procent.
Den agrara bebyggelsens täthet 1950
Figur 6.49 visar den agrara bebyggelsens typ och täthet inom utrednings- området vid 1900-talets mitt. 1800-talets stora omstruktureringar av jordbruket är därmed genomförda och odlingslandskapets bebyggelse bör överensstämma med dagens bebyggelsebild. Kartan visar hur den stora merparten av utredningsområdet domineras av relativt glest förekom- mande enstaka gårdar (i snitt 0,5-3 gårdar/km2). Mönstret bryts i de bör- digare dalgångarna Ätradalen, Skärstaddalen och Säbydalen-Anebydalen samt i Vätternbäckenet och västra Hålaveden. Här är bebyggelsen tätare, med ca 3-7 gårdar per km2. Hela den östgötska övergångsbygden är likaså tätare bebyggd. Tydligast utmärker sig östgötaslätten, där bebyggelse- tätheten uppnår mer än 7 gårdar per km2, och där de enskilda gårdarna bryts av med byar och gårdsgrupperingar av olika storlek.
Värdefulla elementrika odlingslandskap
Östgötaslättens bördiga jordbruksbygder karaktäriseras av en lång kontinuitet av intensivt brukande och av jordbruksrationaliseringar från 1800-talet och framåt. På slätten är det de långa utblickarna, storskaliga brukandet och den av skiftesreformerna präglade bebyggelsestrukturen som utgör de kulturhistoriska karaktärsdragen. Odlingslandskapen ovan högsta kustlinjen präglas i högre grad av en småskalig markanvändning och jordbruksmarker rika på landskapselement. Figur 6.5050 indikerar värdefulla elementrika odlingslandskap genom att redovisa sådana riksin- tressanta miljöer som pekats ut på grund utav sina agrarhistoriska vär- den. Kartan redovisar även områden med ängs- och betesmarker som en indikation på bygder med stor andel biologiskt kulturarv och därmed ål- derdomliga drag i markanvändningen. I de västra delarna av utrednings- området finns på flera platser odlingslandskap anpassade till storskaliga drumliner och ådalar där landskapet närmast har mellanbygdens karaktär.
Riksintressena Läggared och Månstad är tydliga exempel på dessa od- lingslandskap knutna till drumliner. Läggared är även ett tydligt exempel på Västergötlands fossila odlingslandskap med bandparceller. I miljön kan utvecklingen från bronsålderns storskaliga röjningsröseområden, via bandparcellstrukturer och till dagens jordbrukslandskap med jordbruket koncentrerat till mindre men mer intensivt brukade arealer. I närheten av de fossila åkrarna finns även torplämningar vilket är ett karaktärska- pande inslag i det äldre odlingslandskapet. Vid närmare besiktning finns ofta hela miljöer som exempelvis husgrunder, vägar, stenmurar och en rik flora kvar. De är vanligen registrerade som övriga kulturhistoriska lämningar men kan visa sig uppfylla kriterierna för fornlämningar ifall de kan härledas till tiden före 1850. I Boxholms och Tranås kommuner finns talrika torplämningar med en koncentration norr om Sommern.
Figur 6.49 Kartbild från Atlas över Sverige, till vilken karaktärsområden har lagts till. Till vänster visas legenden till samma karta Källa: Atlas över Sverige Karta: KMV forum.
Hjo
Kisa Vara
Habo Tibro
Eksjö Aneby Götene
Taberg Fristad
Tranemo
Boxholm
Mantorp
Mullsjö Bankeryd Vårgårda
Vaggeryd Sandared
Vadstena Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors
Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Svenljunga Herrljunga
Ulricehamn Dalsjöfors
Skillingaryd Skara
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen
Vättern
Vänern
0 o 30 km
Den agrara bebyggelsens struktur och täthet
Utredningsområde Karaktärsområden
XXI XIX
XX XVII XVIII
XVI XV
XIV
XIII XII XI
IX X VIII
VII V
VI IV III II
I
Figur 6.48 Legend. Figur 6.50 Täthetskarta över inventerade ängs- och hagmarker inom området, kombinerad
med ett urval av de riksintressanta miljöerna inom området. Källa: Jordbruksverkets ängs- och betesmarksinventering och Riksantikvarieämbetet. Karta: Bäckaby landkap.
Utredningsområde Karaktärsområden
Agrara kulturmiljöer av riksintresse Marina gränsen
Violetta omr. = Landskap med stor andel ängs- och betesmarker Indikationer på värdefulla agrara miljöer
0 10 20 30 km
Slott- och herrgårdslandskap inom utredningsområdet
Figur 6.52 visar byggnader som enligt lantmäteriets terrängkarta definie- rats som herrgårdar respektive slott. Byggnadssymbolerna har komplette- rats med utbredningen av inventerade skyddsvärda ekar då äldre ekar ofta är ett karaktäristiskt uttryck med historisk koppling till frälsegårdarna.
De herrgårdar som redovisas på kartan är sådana byggnader som har ett herrgårdsliknande utseende, det innebär att ingen åtskillnad görs mel- lan de herrgårdar och säterier som i kameral mening utgjort frälsegårdar och sådana byggnader som uppförts i en herrgårdsliknande arkitektur under 1800- och 1900-talen. Slotten utgörs av sådana monumentala historiska byggnader som har uppförts av högadeln eller av en kunglig person. Gemensamt för dessa miljöer är att de indikerar landskap med mer eller mindre ensamliggande solitärer, ofta väl synligt placerade och med vida utblickar mot det underliggande landskapet. Många slotts– och herrgårdslandskap utmärks av ett arkitektoniskt arrangerat landskap där alléer eller andra landskapselement leder fram till huvudbyggnaden. Rika ädellövsmiljöer och framförallt ek är ett annat kännetecken.
Inom utredningsområdet finns ett stort antal herrgårds- och slottsland- skap från olika tider. Torpa stenhus vid södra Åsunden är ett exempel på en medeltida sätesgård som finns bevarad. Till dessa tillkommer ett stort antal ruiner efter borgar och sätesgårdar, som t.ex. Brahehus och Visingsborg vid Gränna–Visingsö (ruiner redovisas ej på kartan). Under 1600-talet nybildades ett stort antal säterier, och flertaliga exempel på sätesgårdar med bevarad 1600-talsprägel finns inom utredningsområdet.
På Sommens stränder och uddar finns flera säterier (såsom Liljeholmen och Stjärnesand (Boxholms kommun), Brandsnäs, Ekäng och Sjövik säteri (Ydre kommun) som i varierande grad bevarat sina karaktärsdrag. Även i det östgötska mosaiklandskapet etablerades många säterier, Spellinge herrgård i Mjöby kommun är ett tydligt exempel. Många av gårdarna runt de herrgårdstäta Åsunden är 1600-tals säterier, de flesta med nya huvud- byggnader från 1800-talet.
Under hela 1700- och 1800-talen uppfördes ett stort antal herrgårdar som inte åtnjöt skattefrihet, men som ofta köpte upp och samlade stora jordin- nehav och där byggnaderna uppfördes i en ståndsmässig arkitektur. På Östgötaslätten är denna typ av sena herrgårdar vanlig, och förklarar den stora koncentrationen av gårdar runt sjön Tåkern. Även i andra jordbruks- präglade områden som till exempel Skärstaddalen så domineras bilden av denna typ av herrgårdar. Runt viktiga handelsstäder eller residensstä- derna såsom Linköping och Jönköping har det även uppkommit ett stort antal tjänstemannaherrgårdar som fungerat som ståndsmässiga bostäder och säsongsboenden till välbärgade invånare.
Figur 6.51 Laggarps herrgård i norra Åsbodalen. Foto: Stefan Höglin, Bäckaby landskap. Figur 6.52 Karta över slott och herrgårdar samt inventerade skyddsvärda ekar Källa: Lantmäteriet och Länsstyrelsen Karta: KMV forum.
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
Slott- och herrgårdslandskap Utredningsområde Karaktärsområden
$ Slott
! Herrgård
Inventerade skyddsvärda ekar
XXI
XX XIX
XVII XVIII
XVI XV
XIV
XIII
XII XI
X
IX VIII
VII
VI
V IV
II III
I
Tidig industri med grund i skogen
Stora delar av utredningsområdet domineras av skog. I dessa delar är odlingsmöjligheterna mer begränsade och betesdriften har varit omfat- tande, men jordbruket har också kompletteras av en rad binäringar ofta kopplade till skogen. I skogslandskapen finns rikliga rester av olika typer av tidigindustriell verksamhet.
Koncentrationer av lämningar från lågteknisk järnframställning med förädling av järnoxidhaltig jord, sjö- eller myrmalm finns inom delar av utredningsområdet. Kärnområdet för förhistorisk och historisk järnfram- ställning i Jönköpings län ligger i trakten kring Taberg och i Sandseryd socken samt längs den västra länsgränsen. Tabergs bergslag hade privi- legier att bedriva framställningen från 1600-talet men genom 14C -date- ringar vet man att produktionen pågått från vikingatiden. Lämningarna från den lågtekniska framställningen utgörs främst av ugnsrester, slagg och kolningsgropar. De bäst bevarade järnframställningsplatserna finns i skogsmark nära malmfyndigheter och den bränsletillgång som skogen utgjorde. Det finns även exempel på att produktionen har varit gårdsbun- den under mellersta och yngre järnålder, exempelvis i Aneby. Lämningar av järnframställning med dateringar från äldre järnålder har även påträf- fats vid utgrävningar i Jönköpings län. I Östergötland finns rester av den äldsta tekniken i utkanten av östgötaslätten i gränsområdet till det södra sjö- och skogsrika landskapet där de flesta dokumenterade myr- och sjö- malmsförekomster är belägna (UV-Uppsala rapport 2008:1). Ett projekt som bedrivits av Skogsstyrelsen och som syftat till att få bättre kunskap om de skogliga kulturlämningarna har nyanserat bilden ytterligare. Exem- pelvis har flera nya järnframställningsplatser i Nykils- och Ulrika socknar påträffats liksom ett par öster om Mjölby (Östergötlands museum, rapport 2014:34). Vid Strålsnäs och Blåvik runt Tranås finns även enstaka läm- ningar. De enstaka och spridda blästbrukslämningar som finns i Västra Götaland och inom utredningsområdet förekommer i Brämhult, Gällstad, Hjortåsen och Dalsjöfors. I skogsområdena kring Komosse finns en förtät- ning av tidiga järnframställningsplatser och även en större mängd kol- ningslämningar. Senare lämningar från hammare och bergsbruk påträffas i mindre skala öster om Borås.
Kolningen är kopplad till järnframställning och och har varit en viktig bi- näring för bönderna kring brukssamhällena. Järnframställningsprocessen har varit beroende av stora mängder kol, och koncentrationer av kolbott- nar återfinns i flera delar av skogslandskapet. Väster om Jönköping, vid Taberg och Axamo finns stora koncentrationer av lämningar efter kolmi- lor. I Östergötland finns en stark koncentration i skogslandskapen invid Boxholms bruk. Det finns även koncentrationer av kolningslämningar i fler områden i Östergötland än vad som tidigare var känt. Det beror på att fler områden nyligen har inventerats men ännu inte lagts in i Fornsök (se Skogens Pärlor på Skogsstyrelsens hemsida). I Västra Götaland finns läm- ningar av kolning framför allt i öster längs gränsen till Jönköping. Även lämningar av tjärframställning är förkommande exempelvis i skogsområ- det mellan Boxholm och Åtvidaberg.
Gemensamt för skogsbrukslämningar av olika typer är att de ofta är svåruppfattade i landskapet och täcker stora arealer. Där det finns stora lämningskoncentrationer eller där de kan kopplas till en för området ut- märkande näringsprofil utgör de en väsentlig aspekt av skogens karaktär.
Ytterligare en typ av tidigindustriella lämningar i skogsmarken är vatten- anknutna lämningar från historisk tid. Inventeringar av vattenanknutna kulturlämningar har genomförts av Länsstyrelsen i Östergötlands och Jönköpings län (redovisas ej här)
Figur 6.53 Karta över kolningsanläggningar, skogsbrukslämningar, hyttor, blästbrukslämningar som finns registrerade i RAÄs Fornsök. De riktade inventeringar som har gjorts av projektet Skog och Historia redovisas inte här vilket innebär att förekomsten av lämningar är betydligt tätare och mer spridd än vad kartan visar. Karta: KMV forum.
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
Tidig industri med grund i skogen Utredningsområde Karaktärsområden
# Hyttor och blästbruk
# Skogsbruk och kolningsanläggningar
XXI
XX
XVII XVIII XIX
XIV XV XVI
XIII XII XI
X
IX VII
VIII V
VI IV
II
I
Industrialiseringen av stad och landsbygd
Under 1800-talets andra hälft tog industrialiseringen fart på allvar. Tidiga tillverkningsindustrier i mindre skala eller för självhushållning ersattes alltmer av specialiserade industrier. Industrialiseringen är tätt förknip- pad med omflyttningen från landsbygd till de växande städerna men även på landsbygden växte ett stort antal industrier fram, ofta i anslutning till järnvägen. Innan järnvägens utbyggnad var de tidiga industrierna framfö- rallt lokaliserade till de gamla handelsorterna vid kusterna, eller till de väl- befolkade odlingsbygderna där både arbetskraft och avsättningsmarknad fanns. I och med järnvägen uppstod det gynnsamma industrilägen även i inlandet, och en mängd industriorter av skiftande skala uppstod längs med järnvägens stopp. På 1950-talet, när antalet anställda inom industrin var som högst, fanns ca 70 % av landets industriföretag i tätorter med fler än 500 invånare. Men ca 30 % var förlagda till de minsta tätorterna och till landsbygden, detta var särskilt vanligt i de småländska småindustrilä- nen där en mångfald småföretag kopplade till skogen (sågindustri, mö- bel– och småhustillverkning, pappersbruk) växte fram. Figur 6.54 visar antal sysselsatta inom industrin i slutet av 1950-talet, och industriorternas koppling till järnvägen framträder här tydligt.
Fyra poler inom utredningsområdet A. Linköping, en sen industristad
Östgötaslätten urbaniseras tidigt, och från medeltiden fanns här fem städer. Linköping är en medeltida stad som framförallt vuxit fram kring handel och en rad centrala administrativa funktioner knutna till stift– och residensstaden. Till skillnad från grannstaden Norrköping blev Linköping en viktig industriort först under 1940-talet. SAAB var stadens största industri, och under andra världskriget ökades den militära produktionen kraftigt. Krigstidens och efterkrigstidens Linköping ser därför en kraftig industriell expansion som på 1960-talet når sin guldålder - under detta decennium sysselsätter SAAB en femtedel av stadens invånare. SAAB har fortsatt vara en viktig arbetsgivare, och utgör idag den tredje största i kommunen.
B. Nya och gamla industriorter längs med stambanan
Den östra stambanan öppnade för trafik 1874, och gav nya förutsättningar för en rad områden mellan Nässjö och Linköping. Vattenkraften i Svartån hade sedan tidigare gett upphov till flera kvarnar vid både Mjölby och Tranås, och i Boxholm hade vattenkraften nyttjats av Boxholms bruk sedan 1754. Med stambanan erbjöds nya transportmöjligheter för råva- ror och produkter och nya industriorter kunde växa upp. Östgötaslätten och Smålands och södra Östergötlands skogar påverkade inriktningen på industrierna.
Mjölbys näringsliv präglades till stor del, med sin närhet till slätten, av livsmedelsindustrin med bland annat det stora Mjölby kvarn AB (senare Kungsörnen och Nordmills), Vega margarin och AB Svenskt mjölksocker.
Den numera nedlagda kvarnverksamheten präglar tydligt hela stations- området i staden.
I Boxholm hade Boxholms bruk etablerats redan under 1700-talets mitt. I samband med stambanans anläggande växte en brukskoncern fram som omfattade såväl stål- och järnverk, egna gruvor och stora skogsarealer, sågverk, mejeri och osttillverkning samt eget jordbruk. Bruket var ortens
helt dominerande arbetsgivare, och när koncernen splittrades på 1980-ta- let var ca 1000 personer, en tredjedel av ortens invånare, anställda vid koncernen. Boxholms skogar AB ingår fortfarande bland de tio största skogsägarna i Sverige.
Även i Tranås har närheten till det skogsrika landskapet gjort att möbel- industrin traditionellt sett varit stor, och företag som EFG-koncernen, Carpenter Sweden AB, Mitab Produktion AB och Tranås Skolmöbler AB dominerar fortfarande. Tranås är framförallt känd för sin pälstillverkning, som var stadens främsta varumärke under 1800- och 1900-talen. Tillverk- ningen nådde sin storhetstid under 1960-talet, då ca 70% av den svenska pälsvarutillverkningen var centrerad till Tranås. Pälstillverkningen mins- kade drastiskt från 1970-talet och framåt, och idag finns ett mindre antal ateljéer kvar samt Tranås Pälsmuseum.
Aneby växte fram som en industriort i direkt anslutning till stambanan.
Orten tillhör de småländska centrumen för småhustillverkning, och Ane- byhus som grundades 1945 har länge dominerat näringslivet i kommunen.
Aneby liknar det småländska näringslivet även i dess stora antal småföre- tagare, och orten ligger väl över riksgenomsnittet vad gäller antal företag per invånare.
C. Industriella traditioner i Jönköpingsområdet
Tillverkningsindustrin har traditionellt sett varit en stark arbetsgivare i Jönköpingsområdet. Idag sysselsätter den ca 13 % av samtliga sysselsatta i kommunen medan handel, utbildning, vård och omsorg har vuxit till starka branscher i kommunen. Området runt Jönköping har historiskt utmärkt sig genom små- och storskaliga industrier kopplade till skogs- industrin, järnframställning och förädling av järn– och stålprodukter.
Figur 6.54 Kartbilden från Atlas över Sverige visaar industriorternas läge och storlek under 1950-talet. Fyra kluster har identifierats och beskrivs i texten. Källa: Atlas över Sverige Karta: KMV forum.
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
Industriorternas läge och storlek 1950
Utredningsområde
Jönköping och Huskvarna, med Husqvarna bruk, har haft större indu- strier som sysselsatt en stor andel av befolkningen, men även i området sydväst om Jönköping, i Gnosjö-Anderstorp, har tillverkningen av järn- och stålprodukter varit framträdande i form av en mängd mindre företag.
Under 1800-talets andra hälft var Jönköping en av Sveriges mest expan- siva städer med en snabb befolkningstillväxt kopplad till etableringen av flera större industrier. Industrier kopplade till skogens råvaror, såsom Munksjö pappersbruk och Jönköpings tändsticksfabrik utgjorde de första pionjärindustrierna som etablerade sig i staden. Vid 1900-talets början var så många som fem tändsticksfabriker verksamma, och Jönköping fick smeknamnet Tändsticksstaden.
D. Borås och det västsvenska textilindustridistriktet
Bomullsindustri, trikå– och konfektionsfabriker utgjorde en av de största industrigrenarna i Borås med omnejd, från mitten av 1800-talet till teko- krisen på 1960-talet. Textilindustrin hade sitt ursprung i en förlagsmässigt bedriven hemmatillverkning som utvecklats under 1600-talet, och som tillsammans med annan hemslöjd kompletterade ett jordbruk med dålig avkastning. Under mitten av 1900-talet utgjorde textilindustrin, med avseende på antal sysselsatta, Sveriges andra industrigrupp och industrin
utmärkte sig genom en betydande andel kvinnliga anställda (ca 60–70%).
Västsverige utgjorde ett viktigt kärnområde för textilindustrin, och ca 70%
av hela landets bomullsindustri var 1950 lokaliserad till Borås och små- orterna i Viskans dalgång. Även trikåfabrikerna var många, med ca 35%
av landets produktion lokaliserad till Borås med omnejd. Den storskaliga fabriksindustrin var etablerad i Borås men också i en lång rad småorter runt omkring Borås och längs med Ätrans och Viskans dalgångar. Tillba- kagången från 1960-talet och framåt har inneburit att en stor del av Borås- bygdens industrier har försvunnit, samtidigt har Borås återupprättat ett fokus på textiltillverkningen genom Textilhögskolan, forskning och andra utbildningar. Även i de omkringliggande orterna finns tillverkning och försäljning av textilier och konfektionsvaror på flera platser.
Sammanfattande kommentar
En ny storskalig infrastrukturanläggning kan påverka spår och uttryck för agrar och industriell verksamhet från olika tider, men den kan även inverka på förutsättningarna för den fortsatta verksamheten. De genom- förda kartanalyserna visar en översiktlig bild av förekomsten av lämningar kopplade till jord- och skogsbruket, dessa lämningar utgör fornlämningar och/eller övriga kulturhistoriska lämningar och behandlas i enlighet med
2 kap kulturmiljölagen. Risk finns för påverkan på värden. Vid passage genom områden med lämningar som genom sin typ eller koncentration utgör ett karaktärsskapande element i landskapet och bidrar till förståel- sen av områdets historiska näringsprofil. De småskaliga elementrika landskapen ovan högsta kustlinjen sammanfaller inte sällan med natur- värden kopplade till ängs- och betesmarker eller ädellöv. Det gäller även för slotts- och herrgårdsmiljöerna, vilka ofta utmärks av både rika ängs- och betesmarker och riklig förekomst av ädellöv. I dessa landskap kan en höghastighetsjärnväg både påverka kulturmiljön knuten till odlingsland- skapet eller herrgårdsmiljön, och det biologiska kulturarvet genom inverkan på ängs- och betesmarker och ädellöv och försämrade sprid- ningssamband för habitatnätverk kopplade till dessa.
Spåren av 1900-talets näringsprofiler inom utredningsområdet utgörs på flera platser av industrilokaler med industriell eller ny verksamhet. Även de småorter som uppstått i anslutning till bruken och verksamheterna eller anslutande järnvägsspår tillhör uttrycken för 1900-talets industria- lisering. De utpekade kulturhistoriskt intressanta industrimiljöerna eller lämningarna är i allmänhet få, men industrihistoriska miljöer och bygg- nader ingår i ett flertal riksintressen och regionalt/kommunalt utpekade områden i Västra Götalands och Jönköpings län.
Figur 6.55 Reklamvykort från Algots, 1955. Algots var en av Borås stora textiltillverkare under första hälften av 1900-talet. Verksamheten var lokaliserad till Borås, men mycket av arbetet lades ut på små familjeföretag i de omkringliggande småorterna. Källa: Wikimedia commons.
Figur 6.56 Dalsjöfors fabriker. Figur 6.57 Tändsticksområdet i Jönköping.
6.5.3 Kommunikationer i ett historiskt perspektiv
Den befintliga infrastrukturen är en viktig komponent för landskapets karaktär, och en stor del av kommunikationsstråken och de orter och platser de binder samman är delar i en struktur med lång kontinuitet. Det medeltida vägnätet utgjorde stommen i vägnätet ända fram till bilismens genombrott i början av 1900-talet, och många av dagens breddade och uträtade vägar följer tusenåriga mönster. Det gäller både det småskaligare vägnätet som knyter samman byar, kyrkor och gårdar, och de storskaliga stråk som binder samman regioner och landsändar med varandra. När järnvägen byggdes ut under andra hälften av 1800-talet förändrades landets geografi i grunden, och järnvägarnas utstakade linjer utanför de gamla kommunikationsstråken gav upphov till nya orter och industrier.
Både industri, jordbruk och handel gynnades av järnvägen, och små indu- striorter och stationssamhällen växte upp i det som dittills hade utgjort ett utpräglat agrart landskap.
Den storskaliga vägstrukturen inom utredningsområdet
Figur 6.58 redovisar en tolkning av landsvägsnätet som de framträder på länsvisa vägkartor från 1730- och 1740-talen. Under 1600– och 1700-talen genomfördes omfattande upprustningar och vägbyggen för att förbättra vägstandarden i hela Sverige. Kartan visar 1730-talets landsvägsnät inom utredningsområdet, och de stjärnmönster av landsvägar som bildats runt de viktigare städerna, såsom Jönköping, Eksjö, Skänninge och Linköping, framträder tydligt. De röda punkterna visar befintliga eller borttagna mil- stenar. Uppförandet av milstenar i trä, sten eller gjutjärn var obligatoriskt längs med landets alla landsvägar mellan 1639 och 1890. De milstenar som ligger utanför 1700-talets vägnät visar därför landsvägar som etable- rats mellan 1730 och 1890.
Inom utredningsområdet finns flera stråk som var av nationell vikt från medeltid och framåt och vilka band ihop väst– och östkusten och södra Sverige med Mälardalen. Östra och västra Hålavedsvägen som ingick i den medeltida Eriksgatan och som ledde från östgötaslätten och runt Vätterns sydspets och vidare upp mot Falköping är ett exempel. Lagastigen, Nis- sastigen och Redvägen längs med Ätran är andra exempel.
Under 1700-talets vägnät redovisas dagens allmänna vägnät. Merparten av 1700-talets landsvägssträckningar är, trots breddningar eller rätningar, väl synliga i dagens vägstruktur. De ökade krav på vägstandarden som bilismen har ställt sedan mitten av 1900-talet har gett upphov till ett antal helt nya sträckningar, som ofta har förlagts utanför byar och de etablerade bygderna och ibland med förbifarter förbi de större städerna. De största förändringarna har skett kring de större samhällena där trafiklösningar och sent etablerade bostadsområden suddat ut äldre infrastruktur. Ett exempel på en ny struktur som framträder tydligt på kartan är E4, vars sträckning har samma målpunkter som de äldre landsvägarna och Rikset- tan, men som löper i en ny sträckning vid sidan om dessa. De bitvisa om- dragningarna av väg 40 mellan Bollebygd och Bottnaryd framträder likaså, liksom väg 31 mellan Jönköping och Nässjö.
Figur 6.58 På 1700-talets vägkartor framställs vägarna med stiliserad utformning. Det har därför varit nödvändigt att tolka vägsträckningarna mot den mer tillförlitliga generalstabskartorna från 1800-talets andra hälft. Utifrån denna tolkning har det sedan varit möjligt att göra en bedömning av vilka sträckningar som fortfarande finns kvar vid en jämförelse med terrängkartans vägskikt. Källa: Lantmäteriet. Karta: Bäckaby landskap
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Gnosjö
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
1700-talets landsvägsnät Utredningsområde
! Medeltida städer
! Stormaktstidens städer Milstolpar
Landsvägar 1700-talet
Järnvägsnätet inom utredningsområdet
Karta figur 6.59 redovisar järnvägsnätets utbredning och stationer och hållplatser under järnvägsmaximum (1939-1950-tal), samt dagens järn- vägsnät och trafikerade stationer. De största förändringarna i bannätet märks framförallt på Östgötaslätten och kring Ulricehamn, samt i antalet nedlagda stationer och hållplatser vid befintliga banor (ca hälften av samt- liga stopp).
Den västra centralbanan (Falköping–Landeryd) och Borås-Ulricehamns järnväg (BUJ) uppfördes under början av 1900-talet på enskilt initiativ.
Så sent som 1940 förlängdes den senare med sträckan Ulricehamn-Jön- köping, men banan blev kortlivad och persontrafiken lades ned redan på 1960-talet. De båda banorna revs i etapper, framförallt under 1980– och 1990-tal. Mellersta Östergötlands Järnvägar (MÖJ) byggdes som ett antal
smalspåriga järnvägar av enskilda initiativtagare, framförallt för transport av jordbruksvaror men fungerade också för persontrafik i dessa tätbefol- kade delar av Östergötland.
Sveriges statliga och enskilda järnvägar började att byggas under 1800-ta- lets mitt, och nådde sin maximala utbyggnad 1939. Järnvägarna möjlig- gjorde både urbaniseringen av de större städerna och framväxten av bruk, industriorter och småsamhällen längs med banorna. Under perioden 1950-1980 rationaliserades tågtrafiken, flera olönsamma banor revs upp och många av de ursprungliga stoppen och stationssamhällena slutade trafikeras. Många av de banor som revs var enskilda banor som hade för- statligats under mitten av 1900-talet, och som tidigt hade stora problem med olönsamhet. En effektiv och snabb fjärrtrafik prioriterades längs med stambanorna, och det blev betydligt glesare mellan stoppen. Detta fick konsekvenser för många stationssamhällens och småorters livaktighet.
Med ökade krav på miljövänliga transporter och regional pendling från 1980-talet och framåt så har flera stationer öppnat upp för regionaltåg igen. Ett sådant exempel är Aneby, som med Krösatågen fått tillbaka möj- ligheten att tågpendla till Nässjö och Tranås.
Sammanfattande kommentar
Inom utredningsområdet finns ett nät av äldre vägsträckningar som i stor utsträckning har bibehållit sin ursprungliga sträckning men som breddats, moderniserats och delvis rätats för att möta bilismens behov.
När vägar korsas eller leds om riskerar människors rörelsemönster och tillgänglighet till viktiga målpunkter i landskapet eller entréer till städer och tätorter påverkas. Analysen av tidigare järnvägsstruktur har visat att stora förändringar har skett under 1900-talet, framförallt bestående av att vissa sträckningar har lagts ned och att ett stort antal tidigare statio- ner och hållplatser slutat trafikeras. Järnvägskartan tillsammans med kartan över befolkningsförändringar sedan 1820 visar också vilka effekter järnvägsutbyggnaden haft på bosättningsmönstren inom utredningsområ- det. Dagens landskap präglas av de infrastrukturpolitiska beslut som togs i samband med den första järnvägsutbyggnaden, och anläggandet av en ny höghastighetsbana kan på samma sätt påverka geografin för lång tid framöver.
Figur 6.59 Karta över järnvägsnätet med stationer och hållplatser under järnvägsmaximum samt dagens trafikerade järnvägsnät. Källa: www.historiskt.nu samt Lantmäteriet Karta: KMV forum.
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
! !
! !
! !
! !
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
! ! ! ! ! ! !
!
!
!
!
!
!
!
! !
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
! !
Hjo
Kisa Vara
Habo
Odensjö Tibro
Eksjö Aneby
Götene
Taberg
Sävsjö Gränna
Fristad
Tranemo
Linghem
Boxholm
Mantorp
Tenhult Mullsjö
Fritsla
Ödeshög
Rimforsa
Bankeryd Vårgårda
Forserum
Vaggeryd Grästorp
Vimmerby Sandared
Vadstena
Skultorp
Tidaholm
Karlsborg
Viskafors Sjömarken
Sturefors Ljungsbro
Malmslätt Skänninge
Hultsfred Svenljunga
Herrljunga
Vikingstad
Ekängen
Ulricehamn Dalsjöfors
Borensberg
Skillingaryd Skara
Kinna
Motala
Mjölby Skövde
Nässjö
Tranås
Vetlanda Falköping
Lidköping
Borås
Linköping
Jönköping
Roxen
Tåkern
Sommen Åsunden
Vättern Vänern
0 o 30 km
Järnvägsnätets utbredning under maximum
!
! ! !
!
!
