– en onto-psykoanalytisk läsning av Bruno K. Öijers debutroman Chivas Regal

Intet

– en onto-psykoanalytisk läsning av Bruno K. Öijers debutroman Chivas Regal

Filip Lindberg

Ämne: Litteraturvetenskap Nivå: Master

Poäng: 45 hp

Ventilerad: VT 2015

Handledare: Björn Sundberg Examinator: Margaretha Fahlgren

Litteraturvetenskapliga institutionen

Uppsatser inom litteraturvetenskap

Innehåll

KAPITEL 1 ... 3

Inledning ... 3

Diskrepans mellan 1978 och 1997-års utgåva ... 10

Litteratur och tidigare forskning ... 12

Receptionen av Chivas Regal ... 23

KAPITEL 2 ... 32

Vara och tid ... 32

Bäckströms analys ... 35

Intet ... 39

Mannet ... 42

Ensamvaro-som-medvaro ... 49

Egentlig och oegentlig mänsklig existens ... 55

Mannets ”vem” är ”ingen” ... 58

Ångesten inför Intet ... 62

Kritik mot Heideggers ångestbegrepp ... 65

Från mannet till den Andre ... 66

KAPITEL 3 ... 68

Psykosens struktur ... 68

Vanföreställningen ... 81

Upprepningstvånget ... 91

Slutord ... 99

Källor och litteratur ... 104

Bildbilaga ... 108

KAPITEL 1

Att tala om poeter är en oangenäm uppgift; poeter är till för att citeras, inte för att talas om.

Hannah Arendt

Inledning

Bruno K. Öijer är en svensk poet född i Linköping 1951. Öijer debuterade 1973 med diktsamlingen Sång för Anarkismen,

som gavs ut på Poesiförlaget i Karlstad.

Öijers bokproduktion består hittills av tio diktsamlingar samt en roman,

och sitt stora genombrott fick han med Medan Giftet Verkar (1990), som tillsammans med Det Förlorade Ordet (1995) och Dimman av Allt (2001) skulle utgöra samlingsutgåvan Trilogin (2002).

Jag har tidigare arbetat med Bruno K. Öijers författarskap i min kandidatuppsats Duende – en analytisk studie av Federico Garcia Lorcas estetiska begrepp och dess inverkan på Bruno K.

Öijers Trilogin. Via diktanalyser kombinerat med författaruttalanden granskades Öijers tolkning av Lorcas duendebegrepp

– speciellt dess inverkan på den framväxande sorgetematiken i Trilogin. Denna poesi formulerade – likt duende – ett fördömande av en västerländsk civilisation som kommit att distansera sig från sorgens politiska och personliga signifikans; en mytologiserad kritik av ett konkret samhällsproblem som följer av utbredande privatiseringar av det offentliga rummet, dess allmänningar såväl som den intellektuella egendomen. Men det är inte bara rummets död som sörjs, utan likväl sorgen som sådan.

Liksom duende bejakar Öijers senare poesi dödens positivitet och omvärderar sorgen (som

1

 Hannah Arendt, ”Poeten Brechts mörka tider”, Annika Ruth Persson (övers.), 10TAL nr 19 2015: Fallet Brecht, s. 11.  

2

Upplagan bestod av 300 exemplar, stencilerad i A4-format.

3

Vid tiden för denna publikation hade Öijers diktsamling Fotografier Av Undergångens Leende redan blivit antagen av Wahlström & Widstrand – som först kom ut året därpå.

4

Öijer har även gett ut diktantologin Vesuvius (1974) tillsammans med Per Söder, Eric Fylkeson och Leif Elggren. 1975 gav Öijer, tillsammans med Eric Fylkeson, ut översättningsvolymen Bob Dylan på Bo Cavefors Bokförlag. Utöver den nämnda bokutgivningen har Öijer spelat in Lp:n Skugga Kommer tillsammans med Brynn Settels på Mistlur Records 1986 (senare på CD genom Rub-A-Dub Records/Amigo 1999) och Från En Demons Båge – fyra filmmonologer, som sändes i SVT 1997.

5

I föreläsningen Juego y Teoria del Duende (Play and Theory of the Duende), som framfördes i Buenos Aires 1933, lanserar Lorca ett estetiskt begrepp vid namn ”duende”. Begreppet presenteras med ett surrealistiskt bildspråk som medför en enigmatisk oklarhet: en definitiv definition ges aldrig utan begreppets mening maskerar sig bakom en (ut)svävande språkdräkt. Lorca gör inte heller någon genealogisk, etymologisk eller mytologisk förankring av begreppet i sin föreläsning; han talar istället om Andalusiens jordmån och folkslag, och sammanbinder fenomenet duende med denna plats. Flamencon och cante jondo är nämligen två musikaliska fenomen som härstammar från Granada: konstformer som kännetecknar den romsk-andalusiska kulturen.

Duende frammanas, enligt Lorca, i musikaliska konstformer där teknisk färdighet bortprioriteras till förmån för

en råare spontanitet (som osökt härleds till den romsk-andalusiska kulturens uttryck).

känsla och kulturell praktik) till en konstruktiv, emanciperande kraft. Sorgen formas till ett politiskt redskap; ett poetiskt vapen.

Uppsatsen fokuserade på Öijers senare författarskap (1984–2001). Med en estetisk och idéhistorisk ingång till Öijers senare författarskap började jag upptäcka en motsvarande mönsterbildning i hans tidigare verk och kom att intressera mig för perioden 1974–1980, som för Öijer utgörs av en offentlig reträtt från den politiska debatten – ett positionsskifte mot ett alltmer avhållsamt och melankoliskt sörjande av omvärlden. I en intervju med Rolf Börjlind i antologin Nya tider, nya änglar (1976) meddelar Öijer: ”Vad kan jag säga om min offentliga person i det här läget? Annat än att jag skiter totalt i dessa jävla borgares åsikter, dom som har handlat mot mitt samvete. Att jag är färdig med hela den litterära scenen, och alla dom här intrigerna. Och framgent helt kommer att ägna mig åt det författarskap jag har framför mig.

Och verkligen inte kommer att lämna nån osårbar där.”

Efter dessa uttalanden gick Öijer in i en lång offentlig tystnad som varade sjuttiotalet ut. De skarpa ord Öijer yttrat i den tidigare debatten skulle likväl förfölja honom i allt medialt bemötande:

speciellt i receptionen av debutromanen Chivas Regal, som gavs ut på Bo Cavefors Bokförlag 1978. Chivas Regal finns också utgiven på Wahlström & Widstrand 1997 i en, av författaren, reviderad utgåva.

(Utgåvornas respektive skillnader diskuteras nedan, s. 10–12.)

På ytan är Chivas Regal en roman med politiska incitament, som i många avseenden kan ses som en provokation mot 70-talets vänsterorienterade offentlighet (eller som det heter i romanen: ”marxistloskorna”

och ”sandlådans betydelse för kollektivets seger”

). Öijer kommenterar i efterhand romanens politiska implikationer i en intervju för Svenska Dagbladet 1990: ”Min roman Chivas regal var dels skriven på ett språk som höll i 200 kilometer i timmen, dels väldigt tidigt ute. Den var förutom sitt ockulta motiv en kritik av vänstern, och 1978 var det inte läge för det.”

Chivas Regals politiska innehåll reflekterar således bilden av Öijer som outsider.

Protagonisten ”alias”

sammanstötningar med samhällets representanter resulterar ofta i                                                                                                                          

6

Rolf Börjlind, Nya tider, nya änglar: Samtal, dikter, manifest med och av Bruno K. Öijer, Margareta Renberg, Per Lindgren, Bernt Staf, Eric Fylkeson och Mikael Wiehe, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1976, s. 59.

7

Per Bäckström, Aska, Tomhet & Eld: Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer, ellerströms förlag, Lund 2003, s. 140–147.

8

Bruno K. Öijer, Chivas Regal, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1997, s. 119.

9

Öijer 1997, s. 126.

10

Marie-Louise Samuelsson, ”Egensinnig ordälskare på ständig turné”, Svenska Dagbladet, 1990-11-11.

11

”alias” skrivs genomgående med liten bokstav, en egenhet jag betraktar som en viktig effekt i Chivas Regal,

och tänker därför vara trogen romanens stil. Romangestalternas namn, som alla följer detta mönster, skrivs

därför ut med liten bokstav.

uttänkta utfall såväl som misantropiska kommentarer; ett handlingsmönster som följer de motiv Öijer manifesterar i intervjuer under samma tid. I detta sammanhang är det anmärkningsvärt att protagonistens namn är alias. Denna insinuerade närhet, författare och protagonist emellan, lockar lätt till biografiska läsningar av romanen. Men trots att Chivas Regal innehåller en rad biografiska anspelningar som är svåra att bortse från hävdar jag bestämt att en biografisk utgångspunkt är betydligt mer problematisk än produktiv. Öijer har nämligen, under hela sitt författarskap, visat sig vara enormt skicklig på att mytologisera sin person (och han har, mer eller mindre, fått media såväl som forskningen att använda sina berättelser som underlag i distributionen av myten).

Vidare, på innerfliken till den reviderade utgåvan av Chivas Regal (1997) kallar Öijer romanen för ”en ockult deckare, där du själv är både stjärnklar natt, ångestdröm och drog.

Runt dina fötter sitter sporrar av vantrivsel, längtan och hemlöshet. Det klingar svagt, nästan vackert, när du går. Och du går längre och längre bort. Från allt och alla.”

Beskrivningen av romanens innehåll belyser svårigheten, men också nödvändigheten, av att kortfattat redogöra för Chivas Regals narrativ. Recensenten Tomas Löfström beskriver Chivas Regals berättarstruktur i Sydsvenska Dagbladet 1978 på följande sätt:

Öijer står på en sorts klassisk grund. Visserligen underminerar han den, men den är förutsättningen, och utan kunskap om den fattar man inte riktigt vare sig formen för framställningen eller dess innehåll: det liv som förs, de repliker som yttras. Och helheten är intrikat komponerad, med återkommande sentenser, upprepade stycken, omtagna avdelningar – som ett spel, en patiens, ett anagram.

Det är en bra summering. Chivas Regal är ingen roman i konventionell mening, utan ger ett första intryck av arbetsanteckningar som disponerats sporadiskt över romanens 272 (respektive 301) sidor. Romanen har ingen följdriktig handling, inga tydliga personteckningar och protagonisten alias är så gott som konturlös romanen igenom. Tidsplan skiftar dessutom i samma godtyckliga takt som skiftet mellan psykologiska plan: inre och yttre skeenden växlar oavbrutet och tenderar sammansmälta till ett konglomerat. Det är med andra ord svårt att avgöra vad som bör betraktas som verkligt kontra fiktionellt i romanbygget. Men vid en närmare anblick visar sig en sådan dikotomi vara reduktionistisk och rentav oanvändbar – det är snarare fråga om en interaktiv samverkan mellan verklighet och fiktion, där den ena parten                                                                                                                          

12

Öijer 1997, text på bokens innerflik.

13

Tomas Löfström, ”Underjordens Ulf Lundell”, Sydsvenska Dagbladet, 1978-08-04.

verkar i den andra. Detta understryker också Öijer i intervjun med Börjlind: ”Men jag tål inte den stämpel jag har fått, som nån slags amoralisk surrealist. Det accepterar jag inte. Det finns ingen öververklighet, allt som finns är verklighet.”

Öijers uttalande utpekar de missriktade dragen i en schematiserad och binär uppdelning mellan verklighet och fiktion.

Chivas Regals handling tar vid efter det att romangestalten ”mortelyne” tagit sitt liv:

”mortelyne, jag älskade dej verkligen. det var därför jag bjöd dit döden. & du kom med detsamma . . .”

Självmordet skildras till en början med symboliska medel och det dröjer ända till romanens slutfas innan det uttryckligen kallas för ett självmord: ”jag hade ingenting att säja även om nån jag älskade tog livet av sej på mattan framför mej. i morgon börjar det lukta. jag stannar inte. jag reser.”

För att konkret bestämma dödsorsaken verkar det röra sig om en överdos: ”jag undra om mortelyne värmde skeden & hur mycket hon tålde.”

mortelyne får inte någon utförlig personteckning, utan fungerar snarare som en projektionsyta för protagonistens fantasier. I romanen finns en precis – i bemärkelsen kursiv – teckning av mortelynes person, som är utmärkande i sin vardaglighet:

jag träffade henne när den passerade min våning. hon stod inne i hissen bakom skjutgallret. hon hade vit klänning, lång vit skjorta & vita uppknäppta handskar. hon drog en lina snökristaller genom huvudet & bad mej att plåga alla som ”satsat rätt.”

sen, nästa gång, mötte jag henne vid byggnadsställningen. det var utanför huset. hon sträckte fram handlederna över nåra krokiga plankspikar på trottoaren. som en människa gör när hon vill värma sej innan ambulansen hunnit fram.

– jag är mortelyne, sa hon.

Beskrivningen är intressant av flera skäl. Det främsta skälet är dess kursivering, vilket (enligt romanens interna logik) indikerar ett ärligt, avfiktionaliserat tilltal från alias. Ovanstående möten med mortelyne har en förhållandevis klar verklighetsanknytning, trots skildringens symboliska mättnad. Att mortelyne bär helvitt har givetvis en klar betydelse: å ena sidan eftersom vitheten konventionellt symboliserar renhet och oskuldsfullhet, och å andra sidan eftersom vitheten i romanen specifikt förknippas med snö och narkotika (som ovan är direkt sammanlänkade). mortelynes drogmissbruk bekräftas när ”hon sträckte fram handlederna över nåra krokiga plankspikar på trottoaren. som en människa gör när hon vill värma sej innan ambulansen hunnit fram.” Sinnebilden ”mortelyne” är av signifikativ betydelse för                                                                                                                          

14

Börjlind 1976, s. 43.

15

Öijer 1997, s. 12.

16

Öijer 1997, s. 259.

17

Öijer 1997, s. 242.

18

Öijer 1997, s. 86.

alias: bilden av henne är en meningsbärande signifiant och tenderar, under framkallningens ögonblick, att utsättas för sanningens ljus. Liksom i en sen passage då alias minns mortelynes kommentar angående deras förhållande:

du satt på cafét. du hade tagit av dej läpparna & lagt dom över axeln:

– jag är ett skönt ligg. gör inte om mej till nåt mystiskt skit i dina böcker.

Replikeringen är aningen kuslig eftersom den direkt adresserar alias böjelse för poetiska mystifieringar – det material varav romanen struktureras. Stycket exemplifierar således ett självbespeglande drag i Chivas Regal: romanen uppvisar en textuell medvetenhet – en direkt kännedom om dess fiktionella konstruktionsarbete (vilket i sin tur skapar en metafiktiv diskurs).

Detta är, i breda drag, en berättarteknisk avsikt som fick förnyat anseende i den postmodernistiska litteraturen, då själva skillnaden mellan konstnärlig och social realitet exploateras.

Ovanstående repliker framhåller en skevhet i den realiteten som alias förmedlar, och läsaren blir konfronterad med protagonistens förvrängning av berättelsen. Det är alltigenom alias minnesbild av mortelyne som förmedlas: inte hon själv.

Behovet av mystifiering och förvrängning förklaras delvis av mortelynes död, som alias uppenbarligen är delaktig i: ”jag hade lämnat en tillräckligt stor dos. du kallnade.

snökristallerna behövde inte smälta.”

alias använder sig genomgående av symboliska och imaginära medel, i romanen kallat ”syner”, för att hantera mortelynes bortgång, och romanens tredje part: ”dom”, verkar automatiskt anta att alias är skyldig till mortelynes död. I fängelset, där alias vistas en kortare tid, mottar han ett ”uppsprättat brev”

som innehåller en inbjudan till mortelynes begravningsceremoni:

. . . inbjudes härmed att, utan sällskap, närvara vid ceremonin den 31 december, kl. 22.00.

efter akten kommer Ingen att visa Någon vägen till Andra.

19

Öijer 1997, s. 272.

20

Den textuella medvetenheten blir som allra tydligast i synvilla-stycket, som citeras nedan på s. 11.

21

En narratologisk jämförelse kan göras med Stig Larssons debutroman Autisterna (1979), som publicerades året efter Chivas Regal. Sambanden är anmärkningsvärda. Autisterna – vars omkastade narrativ, (tillsynes) godtyckliga temporalitet och växlade subjektspositioner – karaktäriseras ofta som postmodern, en benämning Chivas Regal i många avseenden gör sig förtjänt av. Men att etikettera Öijers romankonst som postmodern ter sig, i hänsyn till författarens gestalt, som absurt. Men varför är då detta absurt? Absurditeten framträder (i dubbel bemärkelse) om en lokaliserar diskursens kontrapunkt, för att därefter lyssna till den kör (av essäer, recensioner och artiklar) som besjunger författaren.

22

Öijer 1997, s. 128.

23

Öijer 1997, s. 13.

ps. vår kontakt möter vid ankomsten till centralstationen i barcelona.

om svar anhålles ej.

meddelas endast på detta sätt.

jag stack ner kortet i gaslågorna. ”Ingen” syntes längst.

Vilka ”dom” är eller har för egentliga motiv förklaras inte. Begravningsinbjudan verkar dock inkludera alias dödsdom; en efterräkning som successivt klarnar för att bekräftas i romanens slutskede: ”jag räknade inte längre med att det fanns nåra luckor i deras plan.”

Chivas Regals ramberättelse är nämligen fogad kring en tågresa med slutdestination Barcelona (där begravningsceremonin ska äga rum), med ett längre uppehåll i Paris. Romanen utmynnar i en konfrontation med ”dom” vid slutdestinationen:

jag hann halvvägs på cigaretten. dom var tre. eller fler.

– alias?

jag låtsades vända mej om.

Eftersom det inte gjorts någon tidigare studie av Chivas Regal har jag varit angelägen om att kontextualisera romanen tidsligt och betona dess särart i Öijers produktion. För att mer precist kunna analysera Chivas Regal har jag helt enkelt ansett det nödvändigt med ett kvalitativt förarbete. Detta förarbete består av en kritisk granskning av tidigare forskning som huvudsakligen berör tidsperioden 1974–1980 i Öijers författarskap, där jag framförallt fokuserar på den tidigare forskningens anekdotiska tendenser rörande författarjaget. Jag har även sett det som nödvändigt med en redogörelse av diskrepansen mellan de båda utgåvorna, eftersom jag i textanalysen endast kommer att förhålla mig till den reviderade utgåvan. Den litteraturhistoriska kontextualiseringen av romanen genomförs i en kortare receptionsanalys av 1978- respektive 1997-års utgåva, som har som syfte att belysa förutsättningarna för litteraturkritikens skifte av värderingsfokus.

Receptionsanalysen är väsentlig eftersom Chivas Regals (förbisedda) problemkomplex såväl som dess (uppmärksammade) politiska anspråk i mycket kan förstås som en provokation mot den samtida tidsandan – en provokation som i sin tur förklarar litteraturkritikens reaktion.

Tolkningar av ett litterärt verk förutbestäms i hög grad av kulturellt föränderliga                                                                                                                          

24

Öijer 1997, s. 114.

25

Öijer 1997, s. 248.

26

Öijer 1997, s. 301.

receptionsnormer – och en ”förståelse av konstens historiskt betingade receptionsvillkor måste alltid ligga till grund för analyser av ett enskilt verks psykologiska funktion”,

som Lars Nylander skriver. Det är också viktigt att uppmärksamma hur tidigare manifest, som skapades med en bakgrund av en offentlig debatt, ligger insprängda i Chivas Regal – varav romanens centrala begrepp ”ingenting” återfinns.

Fokus ställs sedan in på en närgående textanalys av Chivas Regal, där begrepp och passager friläggs med hjälp av Martin Heideggers ontologiska resonemang kring begreppet mannet (das Man) samt Intet (das Nichts). Analysen av Intet vidareutvecklas med Jacques Lacans psykoanalytiska förståelse av psykosens struktur. Begreppstriaden ”det Symboliska”, ”det Imaginära” och ”det Reala”, som utgör subjektets mentala register, introduceras i samband med subjektets deformering i psykosen, som föranleder en analys av synernas

funktion.

Synerna betecknar de tätt återkommande sekvenser då alias vänder sig inåt/bort och hänger sig åt ett hallucinatoriskt seende; alias uppsöker exempelvis projektionsytor för att, som han uttrycker det, ”knarka bilder”:

jag hade fortfarande kvar känslan att vad som helst måste hända, när jag kom in i ett nytt rum.

vad som helst. jag såg ut ett vägghörn, där jag kunde få knarka bilder ifred & dra stumfilmen genom kindknotorna. det kvittade vad dom andra höll på med. nån reste sej upp, nån sa nåt, nån följde inte med. det kvittade. jag visste att jag var ett steg från lösningen & att jag inte behövde ta det steget. jag kände alltid att det flöt en massa fingerborgar runt mej & att dom droppade röda & vita färgstrimmor.

Dessa syner framställs inom olika former: ibland framträder de ur en traumatisk omedelbarhet – i en fantasmatisk form som avskärmar alias från omvärlden; ibland fungerar de som underlag för psykotiska skapelser, eller så rör de sig i övergångar mot vardagens drömmar.

Synerna utgör ensamt ett element som jag anser är symtomatiskt för hela Öijers författarskap:

den suggererande bilden.

27

Lars Nylander, ”Psykoanalys och litteratur – den dubbla utmaningen”, Litteratur och psykoanalys – en antologi om modern psykoanalytisk litteraturtolkning, Lars Nylander (red.), Norstedts, Stockholm 1986, s. 49.

28

Oftast markeras en synsekvens med fyra inledande punkter, men denna markör används stundtals godtyckligt som för att indikera på att en passage som skildras realistisk i själva verket är en synsekvens. (Det händer exempelvis att denna syn-markör placeras i början av en passage för att förbises i slutet, vice versa.) Synerna är, trots sina markörer, relativt fluida i texten: de är inte bara lagda i en separat, bestämd instans, utan också invävda i romanens narrativ och struktur.

29

Öijer 1997, s. 258 f.

Diskrepans mellan 1978 och 1997-års utgåva

Det har publicerats två utgåvor av Chivas Regal. Den första 1978 på Bo Cavefors Bokförlag samt en av författaren reviderad utgåva 1997, utgiven på Wahlström & Widstrand. Den mest påtagliga diskrepansen mellan utgåvorna är sidantalet, då den reviderade utgåvan har utökats med 29 sidor. Den reviderade utgåvan har även tillförsetts med en ny omslagsbild av konstnären Maya Eizin (numera Maya Eizin Öijer). Det bör dock påpekas att den senare omslagsbilden (föreställande en röntgenfotograferad hand), till skillnad från sin föregångare (föreställande ett snöfall), enligt min uppfattning varken överensstämmer med romanens innehåll eller konceptuella anspråk. (Se bildbilaga nedan, s. 108–109.)

Mindre skillnader består däremot av att originalutgåvans enstaka versaler redigerats bort till förmån av ett konsekvent användande av gemener. Egennamn som ”Stockholm”

”Maud”

och ”Köpenhamn”

inleds senare med liten bokstav. Enstaka korrekturfel med versal förekommer därtill, exempelvis: ”Himlen liknade gråspräcklig köttfärs”.

Meningen inleds förvisso korrekt, men jämfört med romanens stil (det konsekventa användandet av gemener) är versalen malplacerad. Ställt mot helheten står det likväl klart att dessa avvikelser inte är annat än formella missar. Utöver detta har även diverse invektiv strukits tillsammans med en längre sexscen.

Att det skulle vara tal om censur ser jag som helt uteslutet – det är snarare fråga om konstnärliga retuscheringar.

Sidantalets tillväxt visar sig emellertid vilseledande när en noggrannare jämför utgåvornas innehåll. Den reviderade utgåvan är textmässigt kortare och relativt mycket har skurits bort – stundtals hela stycken. Sidoskillnaden är i mycket en konsekvens av typografiska ändringar.

Chivas Regal består nämligen av 63 kapitel. I originalutgåvan markeras kapitelbrytningen med en sida där antalet förstorade asterisker (föreställande snöflingor) markerar det kommande kapitlet. I den reviderade utgåvan har denna kapitelmarkör stundtals fått sällskap av en blanksida, vilket utökar den reviderade utgåvans totala längd med 29 sidor. Den reviderade utgåvan har även en betydligt luftigare typografi jämfört med originalutgåvans texttäthet. Teckensnittets storlek respektive radavståndets mellanrum skiljer sig inte

30

Bruno K. Öijer, Chivas Regal, Bo Cavefors Bokförlag, Lund 1978, s. 18.

31

Öijer 1978, s. 31.

32

Öijer 1978, s. 41.

33

Öijer 1978, s. 83.

34

Öijer 1978, s. 215.

tillräckligt för att ensamt påverka sidantalet, utan det är genomgående styck- och kapitelindelningen som fått ett vidare, typografiskt utrymme.

Jag arbetar alltså med den reviderade utgåvan. Även om det är en konvention inom litteraturvetenskapen att arbeta med den av författaren senast godkända bokutgåvan vill jag ändå kort kommentera vissa omständigheter som föranleder mitt val, framförallt med tanke på att min receptionsanalys fokuserar på originalupplagan. Det existerar framförallt hermeneutiska skäl till mitt val av den senare utgåvan. En intressant aspekt är att den reviderade utgåvans uppdaterade stilistik uppvisar en större kongenialitet med romanens konceptuella anspråk: betydelsefulla stycken har kursiverats, förklarande passager strukits för att ytterligare fragmentisera narrativet och många dialoger förkortas drastiskt. Ett väsentligt exempel är följande passage, central för hela romanen, då alias brister ut i ett ärligt tilltal som sliter isär fiktionsväven (citeras ifrån originalutgåvan):

jag ber dej att inte förstöra nånting. den här resan är min synvilla. det är jag som sysselsätter mig med sånt som snö & gamla värdelösa ansikten.

nån kallade mej alias, va helvete gör det för skillnad. . .

Samma passage är kursiverad i den reviderade utgåvan. Kursivering är ett centralt verktyg som används för att markera begrepp, meningar, eller hela styckens betydelse – i syfte att enklare kunna orientera sig i denna ”ockulta deckare”. Att detta stycke senare kursiverats betonar, enligt denna logik, dess betydelsebärande roll i romanens strukturella system.

Strukturens konceptuella mittpunkt är just den ”synvilla” som omtalas i det citerade stycket.

Den ”synvilla” där synerna produceras (vilket jag får anledning att återkomma till längre fram). I synvilla-stycket ovan står likaså ett ”mig” kvar, som omskrivits till ”mej” i den reviderade utgåvan. En petitess, kan tyckas – men den pratande stilen är alltigenom en betydelsefull komponent i romanens system. Ett system som den senare utgåvan betonar.

Ytterligare ett exempel: ”jag måste ha tagit miste på onsdag & torsdag. ni knullade bakom sovrumsdraperiet. varken du eller han skrek särskilt högt. din tenntjej med kastanjeögat fattades i kartongen med alla sygrejerna. jag glömde ingenting. . .”

Styckets sista mening är kursiverad i den reviderade utgåvan, något som kan tyckas oväsentligt, men som är av stor betydelse för min undersökning eftersom kursiveringen, även här, markerar meningens                                                                                                                          

35

Öijer 1978, s. 21. (I den reviderade utgåvan, s. 25.)

36

Öijer 1978, s. 28 f. (I den reviderade utgåvan, s. 34.)

betydelse framför resterande textmassa. I alias möten med romanens alldagliga människor urskiljs en paranoia-tendens genom kursivering. Följande är citerat ur originalutgåvan: ”jag mötte busschaffisens ögon i backspegeln. jag såg vad han höll på med. alltså behövde jag inte tvivla. . . .”

och motsvarande stycke ur den reviderade utgåvan: ”jag mötte busschaffisens ögon i backspegeln. jag såg vad han höll på med. alltså behövde jag inte tvivla . . .”

Sammanfattningsvis förses den senare utgåvan med en rad modifieringar som visar på en medvetenhet som möjliggör vidare insyn i romanens struktur och konceptuella djupskikt.

Detta är den avgörande anledningen till att jag analyserar den senare utgåvan.

Litteratur och tidigare forskning

Den tidigare forskningen om Bruno K. Öijers författarskap har huvudsakligen skett utifrån ett litteratursociologiskt och idéhistoriskt perspektiv. Akademiker har företrädesvis granskat författarens sociala outsiderpositionering i det litterära fältet utifrån en Bourdieu-influerad terminologi. Öijers poesiuppläsningar och subversiva aktioner benämns således som avgörande händelser i dennes författarskap – händelser som (kun)skapat Öijers ’unika position’ i det svenska litteraturklimatet.

Per Bäckström har skrivit en omfattande doktorsavhandling om Bruno K. Öijer: Aska, Tomhet

& Eld: Outsiderproblematiken hos Bruno K. Öijer (2003), och som underrubriken i avhandlingstiteln anger ligger Bäckströms fokus på det aparta i Öijers sociala positionering.

Kapitel rörande det litterära avantgardet; dess retorik, sociala utanförskap och autenticitetsanspråk är, enligt Bäckström, väsentliga inslag för att fullt förstå Öijers tidiga år med kulturradikala stenciltidskrifter, skandalösa aktioner och mytomspunna uppläsningar i centrum. Bäckström väver tidigt in Öijer i en idéhistorisk tradition för att gradvis låta författaren ta mer och mer plats i takt med att dennes poetik, retorik och livssyn lösgör sig och blir mer självständig i relation till tradition och litterära förhållningssätt. Öijers bildspråk, tematik, språksyn och säregna lyrikperformance upptar likaså stora delar av boken. Det är en avhandling jag haft mycket hjälp av och som delvis fungerat som en portal in till annan forskning.

Det första akademiska arbetet på doktorsnivå om Bruno K. Öijer står Lena Malmberg, forskare vid Lunds universitet, för. Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk                                                                                                                          

37

Öijer 1978, s. 90.

38

Öijer 1997, s. 108.

lyrik (2000) är en avhandling som utreder en transformation av den svenska lyrikscenen under 70–90-talet i förhållande till den Orfiska poetpositionen. Avhandlingen behandlar sorgetematiken i Öijers senare författarskap med diktsamlingen Det Förlorade Ordet (1995) som utgångspunkt, vilket minskar dess relevans för min studie. Olle Törnvall har skrivit en längre essä titulerad Det svarta puzzlet – en essä om Bruno K. Öijer (2002) som jag haft viss hjälp av. Essän har emellertid en personlig anklang som i vissa avseenden gör den mindre lämpad för min textcentrerade analys.

Johan Svedjedal har skrivit en litteratursociologisk essä titulerad ”Bruno K. Öijer, Sven Delblanc och sjuttiotalets bokmarknad” (1994)

som ofta omnämns. Essän är av viss relevans för mitt ämnesval, men används i relativ liten utsträckning som stöd för min analys.

Svedjedals essä behandlar huvudsakligen Öijers person och premierar, enligt min uppfattning, författarjaget framför texten på ett prekärt sätt. Min ambition är att komplettera och utvidga (den stundtals halvfärdiga) uppfattningen av Öijers verk genom att arbeta utifrån en motsatt utgångspunkt: hur har författaren Öijer skapats genom sina diktjag? Hur en ”överföring från verk till liv äger rum (och alls inte tvärtom)”,

som Roland Barthes uttryckt det.

Jag hävdar att det finns ett filosofiskt och teoretiskt underlag i Öijers författarskap som systematiskt förbises till förmån av det lockande författarjaget.

Denna filosofiska dimension artikuleras bland annat i diktjagens komplexa förhållande till Intet (eller ”Ingenting” som Öijer skriver), speciellt under åren 1975–1978. Men trots den tidsavgränsning jag gjort kan dessa temata generaliseras och, med viss modifikation, återfinnas inom ramen för hela författarskapet.

Det flitiga användandet av den filosofiska termen ”Ingenting”, som med sina existentialistiska konnoteringar blottar ett outforskat område i Öijers författarskap, betraktar jag som ett första steg i en kompletterande förståelse av författarskapet med en utgångspunkt i den litterära Texten. En beståndsdel jag valt att fokusera på i analysen av Chivas Regal är protagonistens syner. En lacaniansk förståelse av dessa syner, som symtomatiska för psykosen, möjliggör en                                                                                                                          

39

Essän publicerades först i Bonniers litterära magasin nr 2 1994, för att sedan inkluderas i essäsamlingen Gurun och grottmannen 1996.

40

Roland Barthes, ”Från verk till text”, Modern litteraturteori: från rysk formalism till dekonstruktion Del 2, Claes Entzenberg & Cecilia Hansson (red.), Andra upplagan, Studentlitteratur, Lund 1993, s. 385.

41

Min ambition har varit att analysera en del av Öijers produktion som ännu inte utsatts för en närgående

läsning. Hemvisten i ontologi och psykoanalys har därför varit central, och till skillnad från den tidigare

forskningen intresserar intentioner, influenser och författarens biografi mig inte. En författarcentrerad forskning

inbegriper överhängande problem, som framträder i texten om Öijer: interpretationen tenderar reproducera det

konstnärligt producerade. Den förståelse som en sådan tolkning producerar är, enligt mig, slutet cirkulär – såväl

som singulär. Med ett perspektivskifte försöker jag blicka ut över nya horisonter, urskilja nya förståelser.  

förståelse av romanens forcerade stil, samt en djupare insyn i romanens fragmentariska berättarstruktur. Utgångspunkten i protagonisten alias är med andra ord diametralt motsatt den tidigare forskningen som huvudsakligen intresserat sig för författarjaget Öijer. Det är därför tacksamt att arbeta med Öijers debutroman Chivas Regal då protagonisten (i kontrast till diktens alternerande jag) är konsistent – det filosofiska innehållet artikuleras, rent formellt, av en enskild röst.

Mitt arbete tar vid där tidigare forskning gjort halt. Bäckström diskuterar kort Öijers sociala positionering utifrån dennes outsiderroll kopplat till Heideggers kollektiva begrepp mannet (das Man). Men Bäckström bortprioriterar det filosofiska resonemanget för ett mer litteratursociologiskt tillvägagångssätt: ”Det skulle emellertid föra för långt med en fullständig analys av förhållandet mellan das Man och dikotomin outsider-insider, och därför nöjer jag mig här med att endast antyda denna väsentliga dimension i outsiderskapet, och den avsevärda komplexitet som döljer sig i problematiken.”

Bäckström pekar på ett angeläget forskningsområde, vilket jag väljer att se som en intellektuell invit. I sitt resonemang om outsiderns problematiska relation till insidern transkriberar Bäckström Heideggers ontologiska begrepp egentlig och oegentlig mänsklig existensform till en mer sociologisk dikotomi: outsider/insider. Jag ämnar inte att likt Bäckström analysera författaren Bruno K.

Öijers sociala positionering som outsider på det litterära fältet, utan istället utgå ifrån Heideggers begreppsapparat centrerad kring mannet och Intet. Dessa begrepp utgör en ontologisk apparatur jag ämnar använda till att undersöka diktjaget alias strävan mot en egentlig existensform i relation till mannet, såsom det framställs i Chivas Regal.

Men att direkt applicera Heideggers ontologiska resonemang om det mänskliga varat på en litterär text medför en rad komplikationer. Att försöka utvinna en stringent metodologisk mall ur Sein und Zeit (1927) (Vara och tid) har inte heller varit min ambition. Jag har istället uppehållit mig vid en begreppsexercis rörande mannet (det vill säga den egentliga/oegentliga mänskliga existensformen och ångesten inför Intet). Verkets höga abstraktionsgrad (samt det faktum att jag inte behärskar tyska) gör utvinnandet av en sådan mall till en omöjlighet. I läsningen av Vara och tid har jag funnit George Steiners uttolkningar produktiva, som underlag för både dispyt och diskussion. Jag använder mig av Jim Jakobssons översättning Vara och tid från 2013 framför den tidigare översättningen Varat och tiden av Richard Matz

42

Bäckström 2003, s. 32.

från 1981. Hans Ruin skriver i artikelrecensionen ”Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet” om de båda översättningarnas förhållande respektive förtjänster:

Matz var dock inte nöjd med sin översättning. Under flera år arbetade han på en revidering, som han inte hann avsluta före sin död 1992. Bland det som han ville ändra var titeln. ”Vara och tid” skulle det ju ha varit, i obestämd form, inte ”Varat och tiden”, vilket var en missriktad eftergift till något som då uppfattades som mer svenskklingande.

Men nu – trettio år senare – finns den där: ”Vara och tid”, i en helt ny översättning av Jim Jakobsson. Matz version förblev lite av ett work-in-progress, med inskjutna parenteser med alternativa lösningar och författarens tolkningar. Nu är texten renslipad och tätad. Man upplever i ännu högre grad hur exceptionellt väl svenskan är lämpad för att ta emot Heideggers språk. I många fall kan hans uttänjning av tyska språkstammar återskapas nästan utan meningsförlust. I långt högre grad än i de engelska och latinska språkens översättningar kan man i svenskan verkligen se hur texten är uppbyggd.

Personligen upplevde jag Jakobssons översättning som betydligt tillgängligare, även om mycket av Matz arbete föreligger i nyöversättningen (som Ruin också påpekar). Jakobssons kristallisering av Heideggers begreppsapparat är, enligt min åsikt, översättningens främsta förtjänst.

För att analysera synernas funktion använder jag mig av Lacans förståelse av subjektets deformering i psykosen, som det behandlas i ”D’une question préliminaire à tout traitement possible de la psychose” (1955–56) (”On a Question Prior to Any Possible Treatment of Psychosis”). Lacans resonemang kring ”den Andre” kan i mycket ses som en vidareutveckling av Heideggers mannet, men Lacans förståelse av den Andre innefattar en psykolingvistisk dimension som jag saknar i Heideggers ontologiska förståelse av självets vara/varanden. För att vidare dechiffrera synernas funktion används Lacans begrepp och grafer som en uppföljning av Heideggers begreppsapparat. Lacans begreppstriad är användbar i analysen av synernas växlande mellan reala, symboliska och imaginära plan. Heideggers förståelse av Intet motsvarande Lacans förståelse av ”tomrummet” äger både likheter och konstruktiva skillnader i samband med synerna. Min Lacanläsning utgår uteslutande från dennes seminarier samlade i Écrits (1966), i komplett engelsk översättning av Bruce Fink 2006.

Och så några lacanska röster jag samtalat med under arbetets gång: först och främst har Svein Haugsgjerds text ”Jacques Lacan och psykoanalysen” ur antologin Fyra röster om Jacques Lacan (1989) varit till hjälp i ett närmande till Lacans tänkande. Haugsgjerd redogör                                                                                                                          

43

Hans Ruin, ”Så förändrade Heidegger det filosofiska landskapet”, Dagens Nyheter, 2013-11-11.

44

Finks översättning är idag (2015) den enda kompletta utgåvan av Écrits på engelska.

förtjänstfullt för den lacanska psykoanalysen och dess begrepp ur ett kliniskt perspektiv. För en djupare förståelse av den psykotiska paranoians struktur och symtombild används Darian Leaders bok What is Madness (2011). Utifrån ett lacanskt perspektiv förser Leader läsaren med stringenta differentieringar såväl som ögonöppnande problematiseringar angående neuros, psykos och schizofreni. Slavoj Žižek har varit en fortlöpande diskussionspartner, medan Bo Georgii-Hemmings avhandling Träd – Ett försök till lacansk läsning av Walter Ljungquists berättelser, särskilt Jerk Dandellinsviten (1997) har fungerat som metodologisk inspirationskälla. Framförallt i hanterandet av Lacans teorier i anknytning till den litterära

’Texten’.

Eftersom det skrivits relativt lite om Bruno K. Öijers författarskap på akademisk nivå anser jag det berättigat att belysa den tidigare forskningens tillkortakommanden för att påvisa betydelsen av att analysera Chivas Regal. I debutromanen når nämligen samkonstruktionen mellan författare/diktjag sin absoluta kulmen under Öijers hittillsvarande författarskap. Öijers författarposition är, ur en teoretisk synpunkt, minst sagt problematisk. I fråga om Öijers levnadsteckning har det till exempel blivit obligatoriskt att kommentera den upproriska tiden för stenciltidskrifterna, samt de av Öijer verkställda och kontroversiella aktionerna (med den välkända stipendieutkastningen på Stockholms T-Central i centrum 1975). Detta är kanske som mest märkbart i de många essäer och artiklar som skrivs om författaren. Ett tydligt exempel är essän ”Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt” skriven av Göran af Gröning i Tidningen Kulturen 2014-04-04. Essän inleds som följer:

45

’Texten’ är ett metodologiskt begrepp Georgii-Hemming presenterar och använder sig av; begreppet syftar till att betona textens föränderlighet i anslutning till Lacans grundläggande idé om människan som språklig. Enligt Lacan blir vi till subjekt så fort vi träder in i det Symboliska, den språk- och symbolordning som föreligger och som för oss bort ifrån det Reala. Denna relation, mellan det Symboliska och det Reala, härleds av Georgii- Hemming till ’Texten’: ”Skriften, den nedskrivna texten, står, enligt Lacan, på ett paradoxalt sätt i kontakt med

’det Reala’: genom att den står där, oföränderlig, avskiljer den på samma gång allt som inte står där. Skriften har

sin förankring i psykiska processer som den förvandlar på sitt speciella sätt: den kan aldrig direkt uttrycka det

författaren vill säga.” [Bo Georgii-Hemming, Träd – Ett försök till lacansk läsning av Walter Ljugquists

berättelser, särskilt Jerk Dandellinsviten, Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, Uppsala

1997, s. 11.] Denna konstruktion ”bärs upp av energi från författare, läsare, omvärld och kontext. Detta innebär

också att den erfarenhet ’Texten’ kan förmedla är föränderlig, eftersom den själv är föränderlig.” [Georgii-

Hemming 1997, s. 8.] Författaren har inte kontroll över det skrivnas innebörd och kan därför inte ses som en

auktoritet – varken i hermeneutiskt eller biografiskt avseende: ”Texten” kan, med Barthes ord, ”läsas utan

faderns garanti”. [Barthes 1993, s. 385.] Vidare liknar Georgii-Hemming ’Texten’ vid analysanden: ”För att

spara utrymme och slippa omtagningar väljer jag att presentera Lacans texter med den avsedda jämförelsen

inlagd: som om ’Texten’ var analysanden. Någon gång blir det ansträngt, men jag anser att fördelarna

överväger.” [Georgii-Hemming 1997, s. 33.] Jag intar en likartad position i läsningen av Chivas Regal: texten

agerar ställföreträdande analysand (medan uttolkaren intar analytikerns position). Georgii-Hemmings metodik är

fördelaktig eftersom den arbetar mot verkets manifesta självförståelse, den framhäver mening där mening

motsäger sig själv – i ’Textens’ felsägningar. Dessa felsägningar (sprungna ur undertexten) är inte nödvändigtvis

talade, utan dess sprickor framträder likväl i Chivas Regals uppbrutna struktur och flödande språk (det är här den

särskilda relationen mellan det Symboliska och det Reala återfinns).

Ensam sittande i en halvtom bar på Sveavägen för många år sedan så händer följande: Dörren öppnas och in kommer en man klädd i sammetsröd manchesterkostym och en stor vid, svart hatt, och ansiktet med maskaran svart under ögonen. Mannen går fram till baren och beställer en röd drink, vad som helst bara den är röd. Han pratade som ett barn men ögonen … ögonen. […]

Mannen som kom in i baren, med hatt och för trång kostym, ja, det var ingen mindre än Öijer, året var 2001 och hans diktsamling Dimman av allt fyllde de svenska bokdiskarna. Resten av kvällen vill jag inte klä i ord men jag glömmer den aldrig, det var stort.

Typiskt för samtliga texter skrivna om Öijer är skribentens behov av att idolisera och viljan att anknyta personliga band (ofta via ett festminne) till författaren. Efter en ingående beskrivning av Öijers person går Gröning över till att citera en dikt ur Dimman av Allt: ’”Vi lämnade/varje fest sist av alla/och vi hade ingenting/bara våra unga ansikten /…/ och jag vet inte vad det är värt/hur mycket som finns kvar/men det satte sig i våra kläder/satte sig i vårt hår/och vi har inte kommit hem/det är en lögn att vi kommit hem/vi kommer aldrig hem/ingen av oss kommer hem”’. Bortsett ifrån att citeringen innehåller otaliga felaktigheter är tendensen tydlig: dikten används instrumentellt för att förhöja skribentens personliga minne (och önskade relation) till författaren.

Men även när de anekdotiska inslagen förklingat återfinns tendenser till personcentrering som fjärmar forskningen från den litterära texten. Bäckströms avhandling återger, trots sin medvetenhet, stundtals dessa idoliserande anslag. Författarjaget och diktjagens intima relation omnämns tidigt, i samband med Bäckströms modifiering av poetik-begreppet:

Outsidern skiljer inte på poesi och liv, och därför formar sig Öijers svar till en poetik som till stora delar är så övergripande att den också kan beskrivas som en livssyn. […] Hos en outsider som Bruno K. Öijer måste emellertid detta sammanfall av liv och dikt uppfattas som ett conditio sine qua non. Jag har därför tillåtit mig att förhålla mig till ett något utvidgat poetikbegrepp, eftersom den undersökning av författarens poetik som står centralt i avhandlingen är avsedd att kasta ljus över outsiderpositionen som helhet.

I redogörelsen för Öijers poetik använder sig Bäckström främst av offentliga uttalanden av Öijer och är relativt knapphändig med litterära analyser. Chivas Regal lyser exempelvis med sin frånvaro i Bäckströms avhandling, trots det (ambivalenta) underlag romanen kunde ha skänkt till den outsider-tes Bäckström driver. En angelägen infallsvinkel i denna problematik är Öijers poetiska tilltal utöver boksidan. I en debattartikel efter stipendieutkastningen 1975

46

Göran af Gröning, ”Bruno K. Öijer: den svenska poesins Hermesgestalt”, Tidningen Kulturen, 2014-04-04.      

47

Bäckström 2003, s. 17.

skriver Öijer, under den retoriska rubriken ”Varför förstår vi inte dina dikter?”, följande i Aftonbladet:

Det beror på att min poesi inte ger er någon syndaförlåtelse. Ni är mästare i det ceremoniella självmordet, medan mina bilder är ett passfoto till det desperata livet och förvandlar er nattvard till en silverbägare fylld av kolera. […] Ni förstår inte min poesi helt enkelt för att den inte är skriven till människor, som böjer sina huvuden i likfernissa. Den rör sej i stället kring dom, som vänder sina ansikten uppåt! Emot järnvägsrälsen.

Under sjuttiotalet använder sig Öijer av ett surrealistiskt bildspråk – det poetiska tilltalet förefaller vara permanent oberoende av vilken sorts uttalande som görs; om det är intervjuer, debattartiklar, manifest eller diktuppläsningar tycks irrelevant. Det poetiska tonläget och de suggestiva scenerierna förblir intakta. Anmärkningsvärt är Öijers kommentar till surrealismens anspråk: ”Det finns ju ingen surrealism, vad det gäller är att vara sann emot sig själv, fylla dikten med det kaos man upplever ute i livet.”

Denna närhet mellan författare och diktjag är självfallet medveten ifrån Öijers sida, och därför anser jag det viktigt att, kanske inte de- eller rekonstruera, utan snarare fastställa platsen för dessa konstruktionsprocesser, för att inte ytterligare ge spridning åt mytbilden.

I Öijers uttalande föreligger nämligen en ansats till avförtrolling som ofta förbises: en konkret kritik av en vedertagen verklighetsförståelse. Denna kritik formuleras än tydligare av Öijer i intervjun med Börjlind som ges under samma år. Jag citerar återigen Öijer: ”Men jag tål inte den stämpel jag har fått, som nån slags amoralisk surrealist. Det accepterar jag inte. Det finns ingen öververklighet, allt som finns är verklighet.”

I uttalandet uppdagas en annan, icke- romantisk verklighetssyn som sällan inlemmas i analysen av Öijers person och verk.

Uttalandet är ingen förkastelse av surrealismen, utan tvärtom en kritik riktad mot en slapp kvasirealism. Öijers kritik är för den delen ingen ny sådan, utan härstammar från den freudianska psykoanalysens uppluckring av dikotomin verklighet/fiktion – ett (vetenskapligt) projekt som fick en avgörande inverkan på den surrealistiska konströrelsens förståelse och utforskande av det omedvetna. I texten ”Le stade du miroir comme formateur de la fonction du Je” (1949) (”The Mirror Stage as Formative of the I Function – as Revealed in Psychoanalytic Experience”) nämner Lacan det surrealistiska missnöjet i samband med den                                                                                                                          

48

Bruno K. Öijer, ”Varför förstår vi inte dina dikter?”, Aftonbladet, 1975-07-22.

49

Gunder Andersson, ”Det mesta som skrevs under 60-talet är fruktansvärt tråkigt”, Aftonbladet, 1974-06-24.

50

Börjlind 1976, s. 43.

samtida verklighetsförståelsen: ”As I myself have shown, human knowledge is more independent than animal knowledge from the force field of desire because of the social dialectic that structures human knowledge as paranoiac; but what limits it is the ’scant reality’

surrealistic unsatisfaction denounces therein.”

Det är verklighetens brist på verklighet (peu de réalité) som det surrealistiska missnöjet utpekar. Med andra ord: genom att positivistiskt fokusera på den tingliga, ontiska omvärlden osynliggörs poesins, drömmens och det (paradoxala) begärets betydelse. Det är, för att tala med Lacan, ”the specular image [that]

seems to be the threshold of the visible world”.

Öijers surrealismkritik är alltså ingen förnekelse av konströrelsens betydelse, utan tvärtom en kritik som syftar till hur denna konsttradition förstås slentrianmässigt. Uttalandet: ”Det finns ingen öververklighet, allt som finns är verklighet” efterlyser en expansion av den gängse verklighetsförståelsen. Om en kort uttrycker sig i lacanska termer ämnar Öijer med poesins medel underminera speglingens imago-funktion som upprätthåller skillnaden mellan in- och utsida – fiktion och verklighet. Det vill säga den (motsats)struktur som organiserar vår vardagliga förståelse av världen.

Detta utgör en stabil tolkningslinje som genomgående försummats i behandlandet av Öijers verk. Det är därför essentiellt att skifta analytiskt perspektiv och metodologiska utgångspunkter i studiet av detta författarskap, framförallt i syfte att utmana den rådande förförståelsen (som i sin tur avgör vad som är möjligt att se i ett författarskap). I Öijers fall märks den dominanta förståelsen av en romantiskt färgad bild av författaren som manligt geni inklusive outsider. Och detta får konsekvenser: Öijers verk behandlas ofta svepande och instrumentellt i syfte att belysa vissa tendenser eller idéer hos den förföriska författargestalten.

Mot denna bakgrund är bristen på distinktion mellan författar- och diktjag i Johan Svedjedals essä ”Bruno K. Öijer, Sven Delblanc och sjuttiotalets bokmarknad” bekymmersam. Svedjedal likställer alltemellanåt författaren Öijer med dennes diktjag – presenterar Öijer som medveten strateg, samtidigt som Svedjedal själv tenderar att skriva en hagiografi. Bäckström uppmärksammar även att Svedjedals essä ”innehåller en hel del ’myter’ om Öijer som inte stämmer med faktiska förhållanden, men som oförmedlat förs vidare”.

En av orsakerna till

51

Jacques Lacan, Écrits, Bruce Fink (övers.), WW Norton & Co, New York 2006, s. 77.

52

Lacan [2006], s. 77.

53

Lacan [2006], s. 77 f.

54

Bäckström 2003, s. 23.

detta är troligtvis att Svedjedal använder sig av Eric Fylkesons ”självbiografi” I åttonde huset:

Livsfris i tolv rum (1993), en inte helt tillförlitlig källa. Låt mig exemplifiera.

Öijer debuterade som sagt 1973 med Sång för anarkismen som trycktes i 300 exemplar på Poesiförlaget, ett litet stencilförlag drivet av Eric Fylkeson i Karlstad. Enligt Svedjedal delades hälften av upplagan ut gratis till spärrvakter och annan personal på Stockholms Lokaltrafik i mediestrategiskt syfte.

Detta överensstämmer emellertid inte med verkligheten, vilket Öijer själv anmärkte på när Lena Malmqvist disputerade på sin avhandling Från Orfeus till Eurydike. En rörelse i samtida svensk lyrik. Fylkeson menar även att han och Öijer inte är vänner, ett påstående som avsevärt reducerar bokens källvärde.

Fylkesons antipati gentemot Öijer demonstreras implicit i Svedjedals essä: Fylkeson citeras då han beskriver Öijer som en beräknande provokatör för vilket det svenska kulturlivet är ”’ett strategiskt komplicerat fältslag’”

(jmf Pierre Bourdieus fältteori). Fylkeson hävdar alltså att Öijers aktioner kan verka impulsiva, men vars hela offentliga person, gestik, klädsel, sätt att hålla cigaretten etcetera, är uttänkta komponenter som tillsammans utgör en noggrant beräknad helhetsbild.

Ett konstaterande som visar på en principfast, men likväl konstlad sida hos Öijer, som står i motsats till dennes stränga autenticitetsanspråk. Olle Thörnvall uppmärksammar den problematiska motsättningen respektive mytspridningen Fylkeson och Öijer emellan:

Biografiska uppgifter har han [Öijer] alltid varit ytterst knapphändig med. Somligt har även Fylkeson givit spridning åt, antingen medvetet eller omedvetet. Därvid ska man också ha i minne att den senare med förtjusning fabulerat och mytologiserat om sitt eget liv. Han talade redan från början om att ”förbättra vederbörandes biografi”, och ibland får man känslan av att han och Öijer som unga fantiserat ikapp. Men en storlögn som hans I åttonde huset från 1993, en

”livsfris” modell önskedröm, har Öijer ännu inte givit sig på. Om man inte tar hans

”självupplevda” roman Chivas Regal från 1978 alltför bokstavlig, vill säga.

Detta är ett exempel på hur tidigare forskning låtit sig förvillas av författarnas konstruktioner rörande det egna författarskapet, eller författarkollegors – både i beundrande och pejorativa ordalag. Men hur uppstår då dessa konstruktioner och mytologiseringar? Ett exempel återfinns i efterordet till Per-Eric Söders diktsamling SOT (2006) där Håkan Sandell samtalar med författaren om tiden i poesigruppen Vesuvius och dåtidens syn på outsiderskapet. Söders                                                                                                                          

55

Johan Svedjedal, Gurun och Grottmannen och andra litteratursociologiska studier, Gedins förlag, Falun 1996, s. 83.

56

Bäckström 2003, s. 381.

57

 Svedjedal 1996, s. 83.  

58

Olle Thörnvall, Det svarta puzzlet – en essä om Bruno K. Öijer, ellerströms förlag, Lund 2002, s. 28.

medverkan i Chivas Regal omnämns i en historia kring romanens tillkomstprocess under en rumlande vistelse i Tunisien. Attraktionskraften inför mytologiska motiv syns även i Per-Eric Söders fall, vilket illustrerar hur poetkollegorna ömsesidigt fabricerar historier om varandra:

HÅKAN SANDELL : I Öijers roman Chivas Regal från 1978, svartsynens mästerverk i svensk litteratur, går berättaren under namnet Alias. Den närstående kumpanen och antihjälten heter Cloudy och jag har alltid föreställt mig att det i viss grad är ett porträtt av dig?

PER-ERIC SÖDER : En av Brunos och mina resor gick till Tunisien. Jag levde rövare medan han skrev på romanen. En natt hann vi med att tillbringa bland Kartagos ruiner. Annars är det väl snarare den grandiosa gesten än den storslagna artefakten som intresserar oss. Misslyckandet

hellre än framgången.

Den tanken finns inom sufismen. I den turkiska staden Konya (där poeten Rumi levde) dansar dervischerna i december varje år. De attraherar mig. Bilf en dåre, som Eric Hermelin skrev. Så visst, jag är i Brunos bok vad Dean Moriarty är i Kerouacs På drift. Jag tycker för övrigt att han givit mig ett mycket distinkt namn.

Söders uttalande visar tydligt på att ett raffinerat fabulerande sker poeterna emellan, på det sociala såväl som litterära planet – att tillintetgöra skillnaden mellan liv och dikt visar sig med andra ord vara ett gemensamt projekt. Söder framställer den resa som han och Öijer gjorde tillsammans som grunden till romanen och likställer explicit sig själv med romangestalten

”cloudy”. Denna intimitet, och stundtals rena brist på distinktion mellan författare och diktjag, är likaså symtomatiskt för den mediala representationen av personen Öijer och receptionen av dennes verk. Att Öijer fungerar som en solitär representant för den svenska poesi- undergroundscenen i Svedjedals essä är alltså inte speciellt förvånande – den polära uppställningen mellan å ena sidan Öijer och å andra sidan Sven Delblanc förstärker en endimensionell bild av såväl Öijers författarskap som sjuttiotalets svenska litteraturklimat (som försvårar finare nyanseringar att framträda i ett vidare spektra). Dikten citeras med syfte att påvisa författarjagets habitus, position i fältet och politiska ställning, och nonchalerar poesins inneboende mångtydighet.

Trots att Bäckströms avhandling håller sig på avstånd och problematiserar sådana enkla dispositioner är analysen klart centrerad kring Öijers person, idévärld och outsiderposition. En alltför omfattande vördnad för författarens person är, enligt min uppfattning, problematisk – speciellt då Bäckström (lite reservationslöst) säger sig respektera Öijers ”idévärld”:

59

Per-Eric Söder, SOT – Valda och nya dikter, ellerströms förlag, Lund 2006, s. 164 f.