”vi kan fucking ta över världen typ”
En intervjustudie om upplevelsen av att delta i den separatistiska festivalen Statement Festival sommaren 2018
Frida Sjödin
C-uppsats i genusvetenskap VT 19
Handledare Jacob Bull Centrum för genusvetenskap Uppsala Universitet
1 Abstract
I slutet av sommaren 2018 arrangerades den separatistiska festivalen Statement Festival i Göteborg. Målet var att skapa en trygg festivalupplevelse för kvinnor, icke-binära och transpersoner. Genom intervjuer med tre besökare samt ett fenomenologiskt angreppssätt diskuterar den här texten upplevelsen av att delta i detta separatistiska evenemang. Det för att dels reda ut hur vi kan förstå festivalen som en kollektiv upplevelse. Festivalen präglades av en stark gemenskap och känsla av att alla var där för att de ville åstadkomma förändring. Något som härrörde ur de riktningar i livet som besökarna tagit snarare än att de alla befann sig på samma festival. Dels för att se hur vi kan förstå festivalen som en liminal upplevelse. Det var inte bara människorna där som var avgörande för att festivalen skulle komma att bli den upplevelse den var. Även rummets uppbyggnad och dess gränser var en avgörande komponent.
Festivalen var en avgränsad plats separerad från resterande samhället där normer och strukturer ställdes på ända. Slutligen undersöks hur blickar upplevdes på festivalen. Frånvaron av cis-män skapade ett rum där blickar uppfattades som vänliga och uppmuntrande snarare än objektifierande. Ett rum där människor kände sig bekväma med att dansa topless och där alla kände sig trygga. När helgen sedan var över upphörde detta och besökarna återgick till sina vanliga liv.
2 Innehållsförteckning
Bakgrund ... 3
Syfte och frågeställning ... 4
Teoretiska perspektiv ... 4
Tidigare forskning ... 6
Intervjuer och fenomenologi ... 7
Disposition ... 10
Analys ... 11
Att vara del av något större – orienteringen mot festivalen ... 11
Bananpiren 31 augusti till 1 september 2018 – liminala subjekt på festival ... 17
Det är mest snubbar som dömer – kläder, blickar och subjektivitet på festivalområdet ... 24
Avslutning ... 31
Käll- och litteraturförteckning ... 35
Otryckta Källor ... 35
Internetkällor ... 35
Litteratur ... 35
3 Bakgrund
Under de senaste åren har vi kunnat ta del av rapporteringar om ett ökat antal anmälningar av sexuella övergrepp i samband med festivaler runt om i Sverige (Johansson & Wikén 2017).
Under Bråvallafestivalen 2017 anmäldes hela 17 fall av sexuella ofredanden. Något som enligt arrangörerna är huvudanledningen till att festivalen lades ner efter den sommaren. Det hela behövde få ett slut menade de (Palm 2017). Som en reaktion på alla övergrepp, i synnerhet de på Bråvalla, twittrade komikern Emma Knyckare ut ”Vad tror ni om att vi styr ihop en asfet festival dit bara icke män är välkomna som vi kör tills ALLA män har lärt sig hur en beter sig?”.
Tanken bakom detta var att 97% av alla sexuella övergrepp begås av män, debatten som förs fokuserar dock inte på det utan snarare på alkoholkonsumtion och invandring (Statementfestival.se). Tweeten väckte stor uppmärksamhet och ett stort engagemang. Snart var festivalen inte bara en idé utan verklighet. Statement Festival som den kom att kallas syftade till att skapa ett rum där kvinnor, icke-binära och transpersoner ska kunna gå på festival och samtidigt känna sig trygga. Då de utgör den grupp som i störst utsträckning utsätts för dessa övergrepp (Statementfestival.se). Att cis-män inte var välkomna på festivalen skapade rabalder och heta debatter. Väl på plats hindrades dock ingen från att delta baserat på att den var cis- man. Trots det fälldes festivalen av Diskrimineringsombudsmannen i december 2018 baserat på marknadsföringen efter flertalet anmälningar.
Fenomenet kvinnofestivaler och separatistiska festivaler är dock inget nytt utan uppkom under 60- och 70-talet som en reaktion på att kvinnor uteslöts från vissa andra festivaler samt för att lyfta fram musik av och för kvinnor (Higgins 2008: 14). Den första brukar anses vara National Women’s Music Festival. En festival av kvinnor, för kvinnor men som även låter män delta (nwmf.info). Flera av de andra festivalerna som uppkom har sedan varit rent kvinnoseparatistiska vissa har även varit lesbiskseparatistiska (Higgins 2008: 14). Statement Festival är alltså inget unikt i sig utan kan förstås som del i ett nästan 60 år långt projekt av att bygga festivaler med kvinnor i fokus. I och med att syftet med Statement är att skapa en trygg festivalupplevelse är det intressant att studera hur de kroppar som faktiskt befann sig i rummet upplevde att det var. Det för att i debatten kring festivalen så har just upplevelsen av att vara del av något sådant försvunnit. I och med att själva syftet är att skapa ett tryggt rum som utgår från alla utom cis-män är det intressant att studera festivalen för att se hur väl detta lyckas samt vilka komponenter som är viktiga för att bygga ett sådant rum.
4 Syfte och frågeställning
Syftet med min undersökning är att med en fenomenologisk utgångspunkt och genom intervjuer studera det rum som Statement Festival utgjorde. Samt studera de personer som befann sig i detta rum och deras upplevelser av det, sina kroppar och sitt eget handlingsutrymme. Det för att skapa en ökad förståelse för den typen av rum och gemenskaper. Det kommer jag att göra utifrån frågeställningarna:
• Hur kan vi förstå Statement Festival som en kollektiv upplevelse genom de riktningar deltagarna tagit för att nå fram dit?
• Hur kan vi förstå deltagandet i festivalen som en liminal upplevelse?
• Hur upplevde intervjupersonerna sina och andras blickar under festivalen och hur förändrar det deras relation till kropp och kläder?
Teoretiska perspektiv
Min studie bygger på en fenomenologisk utgångspunkt med syfte att analysera upplevelsen av att delta i Statement Festival. Att arbeta fenomenologiskt innebär ett fokus på den levda erfarenheten och den levda kroppen samt hur våra handlingar formar våra kroppar och vår omvärld (Ahmed 2006: 2). Anledningen till att jag väljer att tillämpa detta angreppssätt beror på att festivalen uppkommit då ett stort antal kvinnor, transpersoner och icke-binära bär på erfarenheter av olika former av övergrepp. Grunden till hela festivalen är erfarenheter och upplevelser, därför är det även det jag vill studera när jag studerar festivalen.
I Queer Phenomenology skriver Sara Ahmed om hur queera kroppar är orienterade i världen.
Orientering handlar om hur vi rör oss i rum, hur vi upptar plats och vilka objekt som blir tillgängliga för oss (Ahmed 2006: 1–6). Bland annat är kön något som påverkar hur vi kommer att uppta plats i världen (Ahmed 2006: 59). Det blir således något som är intressant att studera i relation till Statement Festival då det är ett rum olikt andra rum, inte bara för att de bara tillåter vissa kroppar. Utan för att de kroppar som utesluts är de manliga kropparna som vanligtvis har tillträde till alla offentliga rum. Ahmed förklarar vidare att kroppar aldrig kan separeras från de utrymmen de vistas i. Snarare kan de förstås som ett extra lager hud på våra kroppar (Ahmed 2006: 9). Förhållandet mellan kroppar och rummen blir relevant att studera. Men det innebär även att kroppen inte kan studeras utan att rummet tas med i beaktning. När vi orienterar oss i världen finns det olika linjer som vi följer. När vi följer vissa linjer kommer vi att nå vissa saker medan vi inte kommer kunna nå andra (Ahmed 2006: 14–15). Det är alltså inte bara var vi är som är relevant utan även var vi varit. Det är inte bara det som sker på Statement Festival som
5 påverkar besökarnas upplevelser utan det är även allt det som de individerna varit med om tidigare.
Även Ahmeds Living a Feminist Life har varit betydelsefull i analysen av festivalen. I den diskuterar Ahmed bland annat olika former av feministisk organisering. Hon beskriver feminismen som något sensationellt. Vilket innebär att den både väcker känslor som exaltation och nyfikenhet. Känslorna utgår alltid från kroppen och från början är det ofta en känsla av orättvisa som får individer att röra sig mot feminismen (Ahmed 2017: 21–22). I och med att kroppar och rum ej går att separera blir även känslor kopplat till olika rum relevant att studera.
Känslan ligger bakom orienterandet mot det feministiska rummet. Feminismen är en värld en kommer i kontakt med genom att göra sig främmande för en annan värld (Ahmed 2017: 43).
Statement Festival, andra festivaler med för den delen, är en form av alternativ verklighet som skiljer sig helt från vardagen. För att vidareutveckla festivalen som en alternativ verklighet har jag valt att addera Jack Halberstams In a Queer Time and Place. Där diskuteras hur de tankar och idéer vi har om hur och var vi bör leva våra liv är en konstruktion. Termerna queer tid och queera platser kan användas för att erbjuda oss nya sätt att se på icke normativa beteenden (Halberstam 2005: 6). Queer tid handlar dels om att leva en livsstil som inte stämmer överens med de traditionella förväntningar som finns på livet (Halberstam 2005: 2). Men det kan även förstås som den temporalitet där någon lämnar ramverket för normativ reproduktion (Halberstam 2005: 6). Rent generellt tenderar människor att under festivaler temporärt leva ett annorlunda liv mot vad de gör i vanliga fall, då är dessutom Statement en festival olik andra.
Halberstam talar även om liminala subjekt, vilket är individer som kommit att uteslutas ur den norm som övervakar oss och den mänskliga formen (Halberstam 2005: 153). Som sagt fanns det andra normer på festivalen än vad vi ser i resterande samhället. Vilket är anledningen till att jag finner det intressant att anlägga teori om liminala subjekt på min empiri. För att kunna bygga vidare på liminaliteten samt ytterligare undersöka besökarnas relation till platsen har jag valt att addera ytterligare teori om liminalitet med hjälp av två avsnitt ur antologin Breaking Boundaries: Varieties of Liminality. Traditionellt sett refererar begreppet till mittstadiet i en övergångsrit. Det karaktäriseras av en uppluckring av etablerade strukturer och hierarkier. Det kan antingen vara rumsligt eller tidsmässigt som avses. Begreppet kan dock användas på alla de tillfällen då vi människor upplever förändringar i våra liv (Thomassen 2018: 39–40), framförallt övergående perioder som innehåller stor förändring (Szakolczai 2018: 28). Jag menar att de som besökte Statement Festival kan beskrivas som att de befann sig i ett liminalt tillstånd när de befann sig på festivalområdet. Inte bara när de passerar in eller ut, utan under
6 hela festivalen. Det för att festivalen var just en period där strukturerna i det omgivande samhället luckrades upp, men inte permanent utan bara för en helg. Så även om det fanns strukturer på festivalområdet var dessa temporära, därför anser jag att det är passande att de festivalen som ett liminalt tillstånd. Genom att de passerade över gränserna in till festivalområdet blev de del av denna liminala upplevelse och förändring kunde ske. Liminalitet handlar om känslan av och upplevelsen av att befinna sig i detta stadium och den levda erfarenheten (Thomassen 2018: 40, Szakolczai 2018: 16). I och med att det handlar om en upplevelse och en erfarenhet av ett fenomen passar det bra in i min analys.
För att ytterligare kunna bygga en förståelse för hur blickar upplevdes på festivalen har jag även valt att inkludera Iris Marion Youngs texter om förhållandet mellan den levda erfarenheten och den könade kroppen (1990). I likhet med Ahmed skriver hon om kroppen och hur förtryck ofta tar sig formen av kontroll av kropparna hos de förtryckta. Däribland mannens kontroll över kvinnokroppen (Young 1990: 11). Vårt kön påverkar alltså inte bara hur vi upptar plats utan även hur fria vi kommer vara att använda våra kroppar som vi vill. Ställt i relation till Statement Festival är det intressant att se om upplevelsen av hur en kan använda kroppen förändras i ett sådant rum. Young undersöker bland annat konstruerandet av kvinnan som ett objekt genom kroppen, klädsel och blickar (Young 1990).
Tidigare forskning
Även om inget finns skrivet om just Statement Festival sedan tidigare ansluter min text sig till en tradition av att studera erfarenheten av att besöka festivaler och likande stora musikevenemang, både i Sverige och i världen. Det för att syftet med min undersökning är att undersöka Statement Festival genom erfarenheten av att delta. Bland annat undersöker Jan Packer och Julie Ballantyne genom att blanda fokusgrupper med enkäter, hur deltagandet på musikfestivaler kan ha en positiv inverkan på unga människors psykiska- och sociala välmående (Packer & Ballantyne 2010). Det finns även många tidigare texter skrivna om de kvinnoseparatistiska festivaler och de mer kvinnofokuserade festivaler som finns och funnits under åren. Bland annat så undersöker Bonnie J. Morris flertalet kvinnoseparatistiska festivaler genom deltagande observation. En av de festivaler hon besöker är Michigan Womyn’s Music Festival (Morris 1999), som för övrigt är en av de festivaler som det finns mest material skrivet om. Sara F. Collas genomförde också etnografiska studier på festivalen under flertalet år. Där undersökte hon organiseringen av de som arbetade på festivalen (Collas 2005). Ytterligare en som skriver om festivalen är Lisa Higgins i sin avhandling. Genom deltagande observation under 17 år och fokus på erfarenheter undersöks diskursen om temporära separatistiska
7 gemenskaper (Higgins 2008). Alla ovanstående studerar festivaler i egenskap av att vara etnografer och besökare eller volontärer under många år. Jag däremot besökte inte festivalen utan har samlat all min empiri i efterhand. Därför har jag ingen egen relation till festivalen alls som kan påverka min tolkning av vad mina intervjupersoner säger, utan jag bygger en förståelse för fenomenet från grunden i och med den här studien.
Likt mig fokuserar alla ovanstående på erfarenheten och upplevelsen av att delta i separatistiska festivaler. Jag återkommer även till vissa teman som de studerar i sina texter. Bland annat undersöker jag upplevelsen av att känna sig bekväm med att vara topless på festivalen, något som även Higgins diskuterar. Det sker dock genom att hon fokuserar på de diskurser om kroppen som produceras genom kvinnors berättelser (Higgins 2008: 144). Att det redan finns studier gjorda om samma ämne är dock inget hinder vid en fenomenologisk studie. Det för att jag kommer att ställa andra frågor till materialet än vad som gjorts i andra empiriska studier (Dukes 1984: 200). Det finns alltså utrymme för vidare studier om det här ämnet. En fördel med att anlägga ett fenomenologiskt perspektiv är att kroppens betydelse i det hela förs fram.
Då inte bara kroppen som en bärare av erfarenheter utan även hur våra kroppar påverkas av och kommer att påverka festivalen. I och med att jag lägger ett annat fokus på kroppen kommer även rummet att spela en annan roll i min undersökning än vad det gör i de tidigare studierna, det för att kroppen och erfarenheterna aldrig kan separeras från rummet. Även om rummet givetvis är av betydelse hos de andra läggs inget vidare fokus på upplevelsen av rummet och vilka handlingsmöjligheter som rummet skapar. Genom att jag lägger mitt fokus på kroppen och den levda erfarenheten av att vara på festivalen kommer jag att kunna bidra med nya sätt att förstå fenomenet.
Intervjuer och fenomenologi
Den insamlingsmetod jag valt att arbeta med är intervjuer. Det för att syftet med denna studie är att studera fenomenet Statement Festival som det upplevts av besökarna. Inom den typen av fenomenologiska studier är det passande att använda intervjuer för att samla material (Englander 2012: 14). Genom att jag genomfört intervjuer har jag kunnat ta del av några besökares återgivelser av hur det var att delta i festivalen och på så vis närmat mig upplevelsen av fenomenet genom någon som faktiskt upplevt det. I min undersökning har jag genomfört intervjuer med tre personer som deltog i Statement Festival sommaren 2018. Det viktigaste vid urvalet av intervjupersoner till en fenomenologisk studie är att hitta personer med erfarenheter som motsvarar min studies tema (Englander 2012: 19). För att kunna göra det var jag tvungen att tydligt rikta mitt sökande mot de personer som var på festivalen. Dessa har jag funnit genom
8 snöbollsmetoden, som går ut på att du ber andra personer med bättre kontakter sätta dig i kontakt med potentiella informanter (Thomsson 2010: 61–62). Jag gjorde detta genom att höra mig för bland bekanta huruvida de kände någon som befann sig på festivalen. På så vis kunde jag snabbt finna individer som ville delta i studien. Trots bekvämlighetsurvalet var ingen av intervjupersonerna någon jag kände sedan tidigare.
Young menar att vi inte kan tala om kvinnor som en universell grupp då alla kvinnor har olika erfarenheter. Dessutom finns det faktorer som begränsar vad vi kan komma att uppleva, så som exempelvis klass och sexualitet. Samtidigt finns det även många likheter mellan kvinnors upplevelser. Enda sättet som vi kan lära känna alla dessa likheter och olikheter är just om vi lyfter fram våra individuella erfarenheter (Young 1990: 182). Det finns alltså en poäng med att bara ha några få intervjupersoner för att vi då verkligen kan fokusera på den individuella erfarenheten. Samtidigt som det inte behövs ett vidare stort material för en fenomenologisk studie kan det vara bra att inte bara intervjua en person. Det beror på att ett större material underlättar sökandet efter teman och motverkar att vi ser saker bara för att vi vill (Dukes 1984:
200). Just för att inte samla på mig ett alltför stort material samtidigt som jag ville ha tillräckligt för att kunna finna mönster så föll valet på att intervjua tre personer. En siffra som Englander även rekommenderar då det är det mest lätthanterliga för forskaren (Englander 2012: 21).
Alla mina tre informanter identifierar sig som kvinnor och är i åldern 20–30 år. De är alla vita.
Två är för närvarade studenter medan den tredje har studerat tidigare. Bägge studenterna har dessutom studerat genusvetenskap tidigare, något som eventuellt kan ha påverkat deras språkbruk och hur de ser på och upplever vissa saker. En lever i ett heterosexuellt förhållande men vill inte definiera sig som något. En identifierar sig som pansexuell och en som lesbisk. I och med att en fenomenologisk studie går ut på att studera den levda erfarenheten och att föra in kroppen i analysen är det relevant att poängtera vilka kroppar det är som upplevt just det jag studerar. I min text har jag gett dem de fingerade namnen Mona, Signe och Ingrid. Det för att anonymisera dem. Målet med en fenomenologisk undersökning är att resultatet ska vara representativt, trots att en arbetar med ett så pass litet material (Englander 2012: 20). Dessvärre är inte diversiteten bland mina intervjupersoner så stor. Därför vill jag påpeka att mina resultat inte kan ses som representativa för alla som deltog i festivalen, utan det här är några deltagares upplevelser av festivalen.
Intervjuerna var ca 45–60 minuter långa. Den första intervjun genomfördes på Uppsala universitet medan den andra ägde rum på ett café och den sista hemma hos informanten. I alla tre fall lät jag informanten välja den plats som de ville att intervjun skulle ske på. Den som
9 genomför en fenomenologisk studie måste spendera så mycket tid med sina informanter att den etablerar en delad förståelse av fenomenet. Detta kan dock vara svårt och Dukes föreslår att en kan genomföra djupgående intervjuer under en lång period om tiden ej finns till (Dukes 1984:
200). Inom min tidsram har dock inte heller detta varit möjligt, något som eventuellt återspeglas i min förståelse av Statement Festival som fenomen. Dock hade jag sedan tidigare en stor förförståelse av festivalen, vad den gick ut på och viss kunskap om hur besökare upplevt den.
Ingen kunskap kommer utan förutfattade meningar och fördomar, därför är det ingen idé att försöka dölja detta (Thomsson 2010: 42). I det här fallet kan mina förkunskaper hjälpa mig att skapa en delad förståelse för fenomenet på kortare tid. Det kan även vara så att jag kommer att tolka vissa saker baserat på den förförståelse jag har något som kan påverka slutsatserna.
Intervjuerna har varit semistrukturerade och fokuserade på just upplevelsen och känslan av att vara på festivalen. Syftet med frågorna ska vara att få en beskrivning av fenomenet och bör därför formuleras så att intervjupersonen får beskriva det denne upplevt (Englander 2012: 25).
Till intervjuerna förberedde jag ett papper med fem teman och några underfrågor till varje tema.
Valda teman var mycket generella och rörde ankomsten, tillhörighet, känslor, kläder och hemgång. Ett sådant angreppssätt skapar en stor frihet i intervjusituationen samtidigt som det fortfarande finns en struktur och intervjuaren styr diskussionen (Thomsson 2010: 59). Tanken var att jag som intervjuare skulle ringa in vad samtalet skulle handla om medan intervjupersonen sedan skulle kunna närma sig dessa teman ganska fritt. I och med att mitt syfte med intervjuerna var att fånga en upplevelse av festivalen ville jag att intervjupersonerna själva skulle få välja vad de ansåg viktigt att fokusera på. Utefter det ställde jag sedan frågor utifrån mina teman.
Värt att ta i beaktning är att de intervjuer jag genomfört är retrospektiva och behandlar något som skedde flera månader bakåt i tiden. Tidsaspekten och det mänskliga minnet kan alltså ha kommit att påverka svaren. Samtidigt anser jag inte att det utgör något större problem då jag inte vill ha detaljerade beskrivningar av hur det var utan snarare fånga känslan och upplevelsen.
Givetvis kan även känslorna för något komma att förändras i efterhand, precis som hur vi upplever något vi varit med om kan förändras. Alla mina intervjupersoner berättar att de talat mycket med andra om upplevelsen av att vara på festivalen i efterhand, både med andra som var där och personer som inte var det. Vi kan förstå detta återkommande berättande som att personerna skapar ett narrativ om festivalupplevelsen och det är just detta narrativ som även jag får ta del av i mina intervjuer. I och med den tid som gått kan detta narrativ kommit att förändrats något från den ursprungliga versionen. Samtidigt upplever jag att just detta i
10 efterhand konstruerade narrativ är precis lika intressant att studera som det mer färska minnet av att delta just för att det är genom narrativet som deltagarna kommer att minnas festivalen.
Hur vi minns saker anser jag är en del av hur upplevelsen går från att vara just en upplevelse till att bli en levd erfarenhet som finns med oss genom livet. Även om upplevelsen av att vara där kanske skiljer sig lite från den narrativ som kommit att konstrueras så är detta narrativ trots allt det sätt som festivalen kommer att leva kvar hos besökarna efter att festivalen är slut.
Ett sätt att effektivisera transkriberings- och analysprocessen är att inte transkribera hela intervjuer. Thomsson föreslår att en antecknar ned de avsnitt som är betydelsefulla och som en vill transkribera ordagrant samt de avsnitt som kanske räcker att få summerade (Thomsson 2010: 145–46). Intervjuerna spelades in och materialet lyssnades sedan igenom. Samtidigt antecknades de teman som samtalet kretsade kring och tiden ned. Sedan kunde jag använda dessa översikter för att jämföra intervjuerna och se vilka teman som återkom i materialet.
Meghan Cope menar att först sammanfatta allt material och sedan söka teman genom det och mina anteckningar, snarare än inom enskilda intervjuer, är ett av de bästa sätten att bygga teman (Cope 2010: 448). Efter att jag beslutat vilka teman som var centrala för min analys kunde jag sedan gå tillbaka och ordagrant transkribera relevanta delar. De teman som jag valde att lyfta fram ur min empiri är den kollektiva upplevelsen, den liminala upplevelsen och slutligen blickar samt kläder. För att min analys skulle svara mot mitt fenomenologiska syfte var alla de teman jag valde ut tvungna att handla om just upplevelsen eller känslan av att vara på festivalen.
Utifrån de teman jag fann har jag sedan konstruerat mina frågeställningar så att de fokuserar på ett tema var, det för att texten på bästa sätt ska fokusera lika mycket på alla tre teman.
Disposition
Analysen har delats in i tre avsnitt för att på bästa vis svara mot frågeställningarna och mitt syfte. Första avsnittet ägnas åt att undersöka festivalen som en kollektiv upplevelse och den gemenskap som fanns bland besökarna. Sedan följer ett avsnitt där jag diskuterar det rum som festivalen hölls i och dess gränser. Det för att kunna besvara frågan hur vi kan förstå festivalen som en liminal upplevelse. Slutligen kommer ett avsnitt där jag diskuterar kläder, kroppen och subjektivitet för att kunna svara på frågeställningen om hur blickar upplevs på festivalen. Allt knyts sedan samman i en sammanfattande avslutning och reflektion.
11 Analys
Att vara del av något större – orienteringen mot festivalen
Statement Festival hade inte varit någonting utan de individer som besökte festivalen.
Samlandet av alla dessa kroppar på ett och samma ställe utgjorde hela grunden för att festivalen skulle kunna komma att bli det queera rum som den var. I det här avsnittet ska jag undersöka gemenskapen på festivalen och hur vi kan förstå den som en kollektiv upplevelse. För att vi ska kunna anlägga ett fenomenologiskt fokus på ett fenomen måste vi börja med att fråga hur det var (Englander 2012: 18). Därför var en av de första frågor jag ställde till mina intervjupersoner hur det kändes att vara på festivalen. De svar jag fick kretsade till stor del kring förhållandet till de andra människorna på festivalen.
Frida: Du pratade om att du kände dig som en del av något större och ett större sammanhang när du var där. Vad var det som gjorde att du kände dig som en del av något liksom?
Mona: mmm… Alltså. Det har såklart jättemycket att göra med alla föreställningar som jag har om vem det är som åker dit. Vem är det som väljer att åka på en festival som är anordnad för tjejer och transpersoner. Att då tänker jag redan från början att det här är personer som bryr sig jättemycket om de här ämnena och det är jätteviktigt för dem att den här festivalen får lov att finnas och eh…
redan där tänker jag att jag delar mycket med de personerna. Även om en tänker att det är väldigt basic att känna att det ska finnas en festival där ingen blir utsatt för några sexuella trakasserier eller våldtäkter eller andra typer av hot. Så tror jag att det ger mycket […] Men det tror jag verkligen att man har förutfattade idéer om vem det är som vill gå dit och vi delar någonting.
Det finns alltså en tanke om och en känsla av att de personer som befinner sig i rummet redan är del av en gemenskap även innan de kommer till festivalen. Det är omöjligt för Mona att veta huruvida alla som är där faktiskt delar hennes åsikter och värderingar, utan det är ett antagande hon gör baserat på det ställningstagande som gjorts av festivalarrangörerna. Även Mona känner att hon är del av den gemenskapen tillsammans med de andra i rummet. Gemenskapen bygger på att de alla bryr sig mycket om samma ämnen. Eller alla antas bry sig om samma ämnen baserat på att de valt att besöka festivalen. Som Ahmed beskriver det följer vi alla linjer som leder oss genom världen. Men alla linjer leder inte samma väg utan vissa kommer att ledas mot vissa saker och andra mot andra. Linjerna för oss inte bara närmare eller längre bort från olika ting utan de för oss även samman med andra som eventuellt följer samma linje (Ahmed 2006:
14–15). Den starka gemenskapen som beskrivs av Mona härrör ur att besökarna har tidigare erfarenheter av att röra sig i samma riktning. Det finns en känsla av att det inte är vem som helst som befinner sig på festivalen, utan det är personer som hör samman genom sina intressen i
12 vissa frågor. Detta upplever Mona är anledningen till att dessa personer befinner sig på festivalen och anledningen till att hon känner en samhörighet med dessa individer.
Samtidigt som det handlar om vilka som befinner sig på festivalen handlar det om vilka som inte finns där. För även om cis-män uttryckligen inte är välkomna är det många andra som egentligen har tillgång till rummet som heller inte kommer befinna sig där. Det för att de inte följer de linjer som leder fram till festivalen. För att de inte delar de åsikter som krävs för att en ska ta sig dit. Det är enklare att röra sig i den riktning som många andra rör sig i snarare än att ge sig ut på egna vägar. Dels för att den riktningen blir tydligare, dels för att du kommer bli del i ett kollektiv som består av majoriteten av dem som finns i din omgivning. Kollektivet i sig blir en riktning (Ahmed 2017: 46). För någon som kanske inte följer exakt samma linjer som alla andra i sin omgivning kan det vara lockande att söka sig till sammanhang där de personer de kan bygga ett kollektiv med finns. Nu menar jag inte att mina intervjupersoner lever så avvikande liv i vanliga fall att de inte är del i något kollektiv alls. Tvärtom medför de linjer de följer i sina liv att de blir del av andra kollektiv också. De linjer de följer kanske heller inte alls ligger så långt från de mer befolkade linjerna. Skillnaden är att alla inte kommer inom räckhåll för festivalen. Att Mona uttrycker att gemenskapen och känslan på festivalen kommer ur att de alla är del i något större visar på hur påtaglig vår orientering kan vara för oss. Det genom att Mona påpekar hur vi hör samman med dem som delar våra åsikter och värderingar visar på att det finns en förståelse hos henne att det är genom de beslut vi tidigare tagit som vi kommer att hamna på olika platser.
I studien av Michigan Womyn’s Music Festival fastställer Higgins att alla besökare på denna kvinnofestival delar upplevelsen av att uteslutas eller förtryckas av den patriarkala ordningen.
Detta fungerar som ett band som knyter dem till varandra (Higgins 2008: 3). Likväl uttrycker Mona att en del av gemenskapen delvis är det faktum att de är personer som faktiskt får delta i en festival för kvinnor och transpersoner. En del i att tillhöra en av dessa grupper är att de har erfarenhet av att inte tillhöra patriarkatet utan underordnas detta. Men Mona uttrycker mer specifikt att en stor del av gemenskapen inte bara bygger på att de är personer som får delta, utan att det faktiskt är individer som väljer att delta. Någonting med det aktiva orienterandet mot rummet är det som ligger bakom gemenskapen. Att personerna som är där har valt att inte bara vandra vidare längs samma linjer som alla andra utan att de faktiskt vikit av mot festivalen.
Det går att förstå som att Mona upplever att ingen hamnar där av en slump, handlandet blir en viktig del i det hela. Enligt Ahmed bär alla våra kroppar på minnen av de orättvisor som tidigare drabbat oss (Ahmed 2017: 23). Alla kroppar på Statement Festival bär på minnen av att
13 förtryckas av ett patriarkalt förtryck i någon mån. Det är vad hela det rummet är uppbyggt kring.
Det blir något de delar, ett kollektivt kroppsligt minne. När du kliver in på festivalen blir du en del av detta kollektiva minne. Det kan även förstås som något nödvändigt för att du ska kunna välja att ta just de vägar som leder till festivalen. Du kommer inte kunna hamna där om du inte bär på dessa minnen.
Mona: […] Eh…och sen… och såklart också i relation till Metoo att det kändes ju som att det här var så extremt tydligt att man kände att man var en del av något större. Ehh… och att vara så närvarande i den debatten och i den rörelsen att då läses även det in i de personerna. Det kändes som att alla som är här har varit en del av det, på ett eller annat sätt typ. Alla som är här vill ha förändring.
Själva syftet med festivalen är att skapa en trygg festivalupplevelse för kroppar som inte är vana vid att uppleva trygghet. Att det finns kroppar som är vana vid att uppleva otrygghet antingen vid festivaler eller i andra sammanhang har varit en förutsättning för att festivalen kunnat skapas. Med det sagt vill jag poängtera att de som jag intervjuat, trots att de är kvinnor och queera, inte tillhör någon av samhällets mest utsatta grupper och antagligen upplever en relativt stor trygghet i samhället. Samtidigt som viljan att skapa trygghet är grunden för festivalen är det enligt Mona inte grunden för gemenskapen. Grunden till gemenskapen kommer snarare ur viljan att göra motstånd mot den patriarkala ordningen och den otrygghet som många upplever.
Ahmed menar att vi ska kunna skapa någon form av feministiskt kollektiv så måste vi utröna vad det är som vi är för och vad det är som vi är emot. Först när vi har gjort detta kommer vi att ha skapat ett kollektiv. Viet är inte någon grund utan det vi arbetar mot (Ahmed 2017: 2).
Det kan förstås som att det är i samband med att vi avgör vad vi är för eller emot som vi väljer vilken riktning vi ska ta. Det är alltså kroppar som har erfarenhet av att utsättas för patriarkalt förtryck som sedan beslutat sig för att det här är något de inte tolererar och något de är emot som kommer kunna bli del av det kollektiv som rör sig mot festivalen.
Vissa linjer kan ha en politisk potential, något som ytterligare kan bidra till skapande av kollektivet (Ahmed 2006: 14–15). Mona knyter festivaldeltagandet till rörelsen Metoo och att alla som väljer att delta i festivalen även ställer sig bakom denna rörelse. Alla som befinner sig på festivalen har färdats på denna linje som innebär ett politiskt ställningstagande. Något som sedan bidrar till känslan av att de är ett kollektiv. Att Mona knyter festivalen och dess besökare till Metoo rörelsen tydliggör inte bara kollektivet, utan även den politiska potential som Mona upplever att deras gemenskap har. Något som stärker dem. Det är inte bara en person som rör sig i denna politiska riktning utan det är något de gör tillsammans. Den linje de följer för dem samman och sedan följer de den som ett kollektiv. De blir en rörelse. En rörelse föds för att
14 förändra det som redan är. För att det ska kunna ske behöver den ett utrymme. En rörelse är inte bara en rörelse utan det är något som behöver ges en plats för att kunna hållas stilla, annars kommer den inte kunna skapa förändring (Ahmed 2017: 3). Ovan talar Mona just om känslan av att vara närvarande i en rörelse. Att hon kan vara det anser jag visar på just hur en rörelse getts ett utrymme. Den har stannats upp och just därför kan hon och de andra besökarna befinna sig i den. Olika former av kvinnofestivaler och cis-mansfria festivaler är skapade med syftet att ge utrymme och en röst till dem som besöker den (Higgins 2008: 4). I det här fallet är de som besöker den del i ett kollektiv med syfte att förändra. De är del i en rörelse och festivalen upplevs som det utrymme där de kan åstadkomma förändring. I Monas uttalande ovan framgår att det inte bara handlar om att samla de som traditionellt sett inte är förövare utan offer för sexuella övergrepp, utan det handlar om att samla dem som vill ha förändring. De vill inte bara ha ett tryggt rum att spendera en festival i en gång om året. Den här gruppen har en politisk agenda och potential och de söker en plats där de kan skapa förändring.
Ingrid: Det var lugn mjuk stämning. Man gick liksom inte in i någon. Alltså det var en sådan sak som jag vet att vi pratade om. Folk rörde sig på ett sätt som att, ja men om du har varit på festival, eller bara på en konsert, eller bara bland människor typ så vet man att man stöter i någon. […]
men det kändes som att när man gick där så gick man in i någon, eller stötte i någon med axeln sa bägge ”åh gud förlåt”. Båda vände sig alltid om.
Frida: Var det väldigt respektfullt?
Ingrid: Ja absolut det skulle jag säga.
Det var inte bara orienterande och rörelsen mot festivalen som var relevant för gemenskapen.
Det var även hur kropparna rörde sig på själva festivalen i samspel med varandra. Något som enligt Ingrid påverkar den stämning som var på festivalen. Enligt Halberstam handlar ett queert användande av tid och rum om att du utvecklas enligt andra logiker för lokalisering, rörelse och förflyttning (Halberstam 2005: 1). Ingrid uttrycker detta väldigt bokstavligt, besökarna på festivalen rörde sig faktiskt på ett annat sätt. De var mer uppmärksamma och respektfulla mot andras kroppar. Något som ger en lugn och mjuk stämning. Inom normbrytande grupperingar står kollektivet i fokus snarare än ett individuellt medlemskap (Halberstam 2005: 179). Något som går att förstå som att du kommer vara mer uppmärksam på de andra kropparna som finns i ditt kollektiv och mer benägen att uppträda respektfullt mot dessa. Sedan om dessa kroppar verkligen rörde sig annorlunda eller om det bara uppfattas så för att de kroppar som inte rör sig respektfullt inte är närvarande är svårt att avgöra. Tydligt är åtminstone att det finns ett stort fokus på den kollektiva upplevelsen på festivalen. Något som kan komma ur just den starka
15 känslan av att de har mycket gemensamt. Festivalen handlar inte bara om din egen upplevelse utan hur ni tillsammans har det på festivalen.
Frida: Fanns det någon som du kände att, den hör inte hemma här?
Signe: Nej. Men det var typ några artister som hade någon sånhär gitarrist med sig som var snubbe typ. Och då tänkte man ändå här är en minoritet. Fan vad nice att de får vara en minoritet för en gång skull Eh… Men det var inte så att jag kände att det var någon som inte hörde hemma där.
Frida: För de släppte ju in cis-män, jag vet inte hur många av alla 5000 deltagare som det kan ha varit. Visste du om att de släppte in dessa när du var där?
Signe: Nej.
Frida: Tror du att det hade känts annorlunda om du vetat om det.
Signe: Oj vad svårt att säga. Jag tror inte det för de hade ju fortfarande varit en minoritet liksom.
Så att nej jag tror inte det.
För att återknyta till att orienteringen mot festivalen även handlar om vem som inte kommer att komma inom räckhåll för festivalen. Egentligen är det alltså inte uteslutandet av alla cis-män som gör Statement till det speciella rum som det är. För det finns cis-män där, men de är en minoritet. Något som tycks vara ytterst centralt för den här besökaren. Det handlade om vem som får vara i majoritet. Alla rum är könade, exempelvis är hemmet ett traditionellt kvinnligt rum (Halberstam 2005: 8). Rum som festivaler är alltså inte traditionella kvinnliga rum, utan kanske snarare mannens domän. Här blir det tvärtom. Trots att det är ett offentligt rum är mannen minoritet och det är han som hindras från att röra sig fritt i rummet. Bara avvikande kroppar kommer att märkas när de gör entré. Det för att de ej är hemma i rummet (Ahmed 2006:
10). Trots att hon inte upplevde att mannen ej hörde hemma där noterade hon hans närvaro på ett sätt som indikerar att hans kropp trots allt inte passade in i rummet. Det var inte självklart att den skulle finnas där och därför kommer Signe att minnas en ynka gitarrist trots att han inte utgjorde någon stor del av festivalen. Att han inte hör hemma i rummet kan förstås som att det inte beror på att han är cis-man i sig, utan vilka erfarenheter som hans kropp bär på för att han är cis-man. Han bär inte på erfarenheten av att förtryckas på grund av sitt kön och han har antagligen aldrig behövt ta ställning till det. Vilket gör att han inte kan bli det av den gemenskap som finns på festivalen. Hans kropp hör inte hemma i rummet för den bär inte på rätt erfarenheter. Det är ansträngande att bebo de utrymmen som inte är anpassade efter en och ens kropp (Ahmed 2006: 62). Så länge som Statement Festival är ett utrymme som inte är anpassat efter cis-män och deras kroppar verkar Signe uppleva att det är okej att de trots allt finns där.
Jag tolkar det som att det är just denna ansträngning som hon vill att de ska känna, att de inte
16 ska uppleva sin närvaro som självklar. Signe uttrycker att majoriteten äntligen blivit minoritet.
I och med att festivaler är offentliga rum och dessa är maskulint kodade kan dessa rum anses vara präglade av en maskulin majoritet. Sedan om männen faktiskt är majoritet sett till antal alla gånger vet vi inte. Mina intervjupersoner har alla erfarenhet av att delta i festivaler utöver Statement Festival. Deras kroppar är alltså inga som brukar saknas på festivaler och deras kroppar är hemma i den typen av rum. Samma gäller säkert för många andra. Däremot kan avsaknaden av cis-män lyfta fram deras närvaro.
Frida: Kände du att man såg på folk annorlunda mot i ”vanliga samhället”?
Mona: Ja men absolut. Jag är ändå van vid att ha lesbiska relationer runtom mig eller liksom personer som inte definierar sig som man eller kvinna. Jag har ändå det ganska mycket i mitt liv och har också haft det de senaste åren såhär. Men jag tycker ju ändå att om jag går på gatan och ifall jag ser. Jag vet inte, men jag kommer ju fortfarande reagera mer på två personer som jag läser som kvinnor som håller varandra i handen och pussar varandra på gatan än ett heteropar för det är så. Så är det konstruerat, även ifall jag inte håller med att jag reagerar på det, men jag gör ju det.
Men där var det ju, det går ju inte att reagera för allting är ju icke-hetero. Eh… Så… Då blir det ju inte riktigt att man ser på det, det är mer bara som att man bara tar in allt och allt är bra.
Higgins menar att på alla kvinnofestivaler är det kvinnorna, främst lesbiska och feminister, som definierar kulturen och platsen (Higgins 2008: 35). Annars definierar kvinnor alltså främst platser som hemmet och inte offentliga rum. Även på Statement tycks det stämma att platsen inte definieras av mannen trots att det inte är en rent kvinnoseparatistisk festival. I citatet ovan kan vi förstå det som att Mona upplever att en stor skillnad mellan festivalen och samhället utanför är vad som väcker reaktioner och vad som bara passerar. Det normativa är ett resultat av upprepade kroppsliga handlingar som producerat ett handlingsutrymme. Det normativa blir det som ligger i linje med detta och det queera det som ligger utanför (Ahmed 2006: 66). I det vanliga samhället är alltså homosexualitet något som ligger utanför normen medan heterosexualiteten ligger inom den. Vilket kommer ur att den typen av handlingar reproduceras så till den grad att de normaliseras. Men som Mona beskriver det ovan ser det annorlunda ut på Statement Festival. Där är allting icke-hetero, vilket leder till att det inte ens går att reagera på det. Det har blivit det normativa medan ett heterosexuellt par med största sannolikhet skulle väcka reaktioner. Att homosexualiteten är normen betyder dock inte att alla på platsen är det, men precis som i Higgins studie definieras platsen och kulturen av det lesbiska. Men med nya normer kommer givetvis nya maktstrukturer, nu upplevde alla de jag talade med detta som positivt men en kan även tänka sig att det fanns de som upplevde dessa normer som förtryckande eller uteslutande.
17 Inom förståelsen av vad det innebär att vara ”straight” ryms bland annat tanken om att vända sig mot de objekt som den heterosexuella kulturen ger, samt bort från allt annat (Ahmed 2006:
21). Halberstam beskriver queera rum som rum där just queera personer interagerar med varandra (Halberstam 2005: 6). Ett queert rum kan då ses som ett exempel på något som inte kommit ur den heterosexuella kulturen utan snarare uppkommit då personer valt att vända sig mot det queera istället. Men som citatet ovan antyder skulle ett rum där homosexualitet är norm och det som definierar kulturen likväl kunna uppfattas som ett queert rum även om alla som interagerar i det rummet inte nödvändigtvis är queera. Att aktivt välja att vända sig bort från den heterosexuella kulturen kan likväl ses som en politisk handling vilket även ytterligare kan bidra till den kollektiva gemenskapen och upplevelsen. Det kan även vara ytterligare en anledning till att platsen definieras av kvinnor och då främst lesbiska, för även de heterosexuella besökarna väljer aktivt att vända sig mot det queera.
Festivalen var till stor del en kollektiv upplevelse då de som var där redan var del i ett kollektiv genom de riktningar de tagit i livet och för de erfarenheter som det gett dem. Det festivalen gjorde var dock att samla alla dessa på en och samma plats och ge dem ett utrymme för sin rörelse. Att det bara var just dessa kroppar som befann sig på festivalen ledde till att det var en mjuk och respektfull stämning på platsen. Det för att den kollektiva upplevelsen var något som stod i fokus. Det resulterade även i att det fanns andra normer på festivalen. För att gruppen producerade ett handlingsutrymme där allt som var icke-hetero var normen. Genom att förstå festivalen som en kollektiv upplevelse kommer vi att skapa en större förståelse varför vissa vill och kommer att delta i ett sammanhang som festivalen. Men även en förståelse kring varför det är så viktigt att inte vem som helst kan vara del av festivalen, exempelvis cis-män eller personer med värderingar eller förväntningar som ej stämmer överens. Härnäst ska jag se hur vi kan förstå festivalen som en liminal upplevelse.
Bananpiren 31 augusti till 1 september 2018 – liminala subjekt på festival
Vidare vill jag se hur mina intervjupersoner uppfattar den plats eller det rum som Statement Festival var och dess gränser. Det för att kunna studera hur vi kan förstå festivalen som en liminal upplevelse. För att kunna göra detta har jag fokuserat främst på ankomsten till och avresan från festivalen. Det för att dessa just markerar inträdet in i liminaliteten och sedan utträdet, men jag har valt att se hela festivalen som en liminal upplevelse. Att fråga om specifika situationer är nödvändigt för att kunna förstå fenomenet. Kan vi inte knyta det till en specifik kontext kommer det att bli svårt att analysera det (Englander 2012: 25). Dessutom anser jag att
18 just kontrasten mellan olika platser kan säga mycket om upplevelsen av dessa. Jag ställde frågan till Ingrid om när hon upplevde att hon anlänt till festivalen.
Ingrid: Det var nog när man kom in tror jag. När man gått genom kön och de kollat väskor. Då var man inne och kände fan nu är jag här. Det var nog lite en speciell känsla.
Traditionellt sätt anses vi behöva genomgå en separation från resterande samhället för att kunna vara med om en liminal upplevelse (Thomassen 2018: 43). Som Ingrid uttrycker ovan startar själva festivalen efter att hon stått i kön, visat sin biljett och fått väskan genomsökt. Det finns alltså en mycket tydlig, fysisk gräns som skiljer festivalen från resterande samhället. Gränsen kan dels ses som något som hindrar vem som helst från att ta sig in på festivalen. Samtidigt kan det ses som något som håller dem som befinner sig på festivalen inne, som hindrar dem från att interagera med det utanför. Som Ingrid påpekar behövde hon passera över gränsen till festivalområdet för att känna att hon var där och att upplevelsen kunde börja. Gränser har kraften att transformera den som korsar dem (Szakolczai 2018: 22). Besökarna på festivalen gick igenom en förvandling när de gick in på festivalen. Bland annat kunde gränsen förvandla enskilda individer med gemensamma åsikter till ett kollektiv och en gemenskap med en politisk agenda. Rummet och dess gränser blir avgörande för att kollektivet ska kunna uppstå. Väl inne kommer de alla dela denna upplevelse av att ryckas upp från strukturer och anlända till liminaliteten, även den liminala upplevelsen blir något kollektivt. För att kunna ta dig dit måste du våga omorientera dig och lämna de linjer som majoriteten av befolkningen följer, allt för att kunna bli del av detta lilla kollektiv och dess upplevelser.
Gränserna för festivalen kan även förstås som gränserna för den normativa reproduktionen. På festivalområdet gäller andra logiker och när besökarna passerar över dessa gränser blir de del av denna logik. Som Mona beskrev det i avsnittet innan var allting på festivalen icke-hetero och hon upplevde en stor skillnad från det vanliga samhället. Halberstam förklarar att olika queera subkulturer har möjligheten att producera alternativa temporaliteter genom att ge sina medlemmar medlen för att föreställa sig att deras framtid kan följa andra logiker än de traditionella (Halberstam 2005: 2). Trots sin flyktighet menar jag att festivalen kan anses göra det samma. Det queera kan producera ett liminalt tillstånd och liminala upplevelser där samhällets hierarkier gällande kön inte längre gäller. Där de som inkluderas kan förställa sig en värld och framtid som bygger på andra logiker än i samhället utanför. Upplevelserna av liminalitet och transformation är något som kan ske för en enskild individ eller för en grupp av människor. Den får oss att ifrågasätta allt vi tar för givet och tvingar personerna som är mitt uppe i det att reflektera över sina liv och upplevelser (Szakolczai 2018: 30). När gränserna för
19 festivalen korsas upplever besökarna denna transformation och detta ifrågasättande. När Mona tar upp hur allt var icke-hetero på festivalen reflekterar hon samtidigt över hur hon vanligtvis reagerar annorlunda på homosexuella par jämfört med heterosexuella. Men när allt är icke- hetero går inte det längre. Det blir uppenbart att de omvända strukturer som fanns på festivalen uppenbarar skeva strukturer i samhället. Även om Mona säkerligen var medveten om det här innan får hennes upplevelser av festivalen henne att reflektera över detta igen. När det sedan är dags att åka hem från festivalen kommer mina intervjupersoner återigen att korsa över gränsen för festivalområdet.
Signe: När man gick på bussen var det ju andra personer där. Då tänkte man ju att de kunde se. I och med att den [bussen] stannade precis utanför och vi kom i samlad trupp.
Frida: Kändes det starkt och bra att de kunde se eller var det så att det kändes lite konstigt att de kunde se.
Signe: Jag tror att det kändes bra och såhär… aa… och jag kände typ att nu är det jag som lämnar den bra världen och går in i patriarkatet igen typ.
Signe beskriver ovan känslan av att kliva på bussen som skulle ta henne från festivalen. Hon skiljer tydligt på festivalen och det Göteborg som låg utanför, den bra världen och patriarkatet.
I och med att de reser i samlad trupp befinner hon sig mer eller mindre i samma umgänge som på festivalen. Trots det upplever hon denna skillnad. Det bevisar vilken roll det fysiska rummet och dess avgränsning spelar. Även om gemenskapen byggde på en gemensam orientering spelade rummets gränser en stor roll för den känsla som präglade gemenskapen. När hon lämnar rummet kan inte gränserna längre garanteras och den bra känslan försvinner. Idéer och förväntningar på kroppen har visat sig avgörande för hur vi upplever och känner inför platser (Little 2007: 64). Att festivalen uppfattas som den bra världen kan förstås som att Signe upplevde att de förväntningar som fanns på hennes kropp var positivare för henne. Liminala upplevelser präglas av ett omkastande av strukturer, normer och hierarkier (Thomassen 2018:
39). Något som skulle kunna resultera i att vi upplever en plats där vi är med om en liminal upplevelse på ett negativt vis för att vi upplever förändring vilket kan vara jobbigt. Men i och med att Signe beskriver det som den bra världen kan vi förstå det som att hon upplevde den perioden mycket positivt. De förväntningar som fanns på hennes kropp under tiden där kan uppfattas som att de stämde överens med hur hon vill ha det. Medan utträdet för henne in i en värld med förväntningar på hennes kropp som hon inte håller med om.
Frida: Hur var det när ni skulle hem? För jag vet att de hade satsats mycket på nattvandrare och allt möjligt. Hur kändes det?
20
Mona: Alltså det kändes supertryggt, verkligen. Jag tyckte inte att det var några som helst konstigheter. Eh… sen så vet jag, eller jag kommer ihåg att vi gick på någon spårvagn. […] vi var tvungna att byta spårvagn för att komma dit [platsen de bodde på under festivalen] och då kommer jag ihåg att vi fyllde liksom en hel spårvagn med Statement personer. Sen var det flera som gick på nästa med, så vi var kanske tio personer eller fler som gick på nästa. Så vi kom in och då var det en massa män. Så var de någon som gjorde något, jag minns inte han var full eller något och var jobbig, och alla vi kollade på varandra och i samförståelse kände att ”herregud nu har vi gått in i verkligheten och den är rövig” typ. Men inte i terms av att man kände sig otrygg utan mer i såhär åh fy fan justja vid den här tiden brukar det vara massa fulla snubbar på bussen eller tunnelbanan eller tåget som man inte vill vara i närheten av.
När vi återintegreras i samhället efter en liminal upplevelse kommer vi att göra det med en ny status (Thomassen 2018: 43). Det är något som är speciellt med en liminal upplevelse, inte bara att den som genomgår den upplever förändring under upplevelsen utan även efter att den återvänder till strukturerna igen. Som Mona uttrycker ovan lämnar hon och de andra besökarna festivalen och möter världen som ”Statement personer”, de har intagit en ny status genom de upplevelser deras kroppar varit del av och nu bär på. När en tänker sig en ny status och ett återintegrerande är det lätt att tänka sig att det ska vara en status som förändrar ens position i samhället och en status som syns i andras ögon. Något som inte nödvändigtvis sker här, den nya statusen tar sig snarare formen av erfarenheter som kommer kunna påverka de nya riktningar som dessa kroppar sedan tar.
Även för Mona gav hemresan en insikt om att den värld vi lever i inte är som hon skulle vilja.
Det är mötet med fulla män på spårvagnen som ger henne den känslan. Hon beskriver det som att hon klivit in i verkligheten, vilken inbegriper en förståelse av festivalen som en fantasi eller en alternativ verklighet. När hon befann sig på festivalen kunde hon glömma det rådande läget i verkligheten så till den grad att de blev lite av en chock att återvända till den. När hon korsar gränsen ut från festivalen och ut i verkligheten är det som att hon får se den alternativa verklighet hon spenderat några dagar i raseras. En stor del av de amerikanska kvinnoseparatistiska festivalerna var att kvinnorna får makten att utforska en kultur, alternativ till den de lever sina vardagsliv i på festivalerna (Higgins 2008: 35). Det är alltså inte på något vis unikt för Statement Festival utan något som alla dessa festivaler har gemensamt. En del av festivalupplevelsen är att kunna leva ut en alternativ livsstil för en stund. Då det är en del av kvinnoseparatistiska festivaler och dessa funnits länge kan det sedan tidigare finnas en kännedom om detta hos de potentiella besökarna. Något som i sin tur kan påverka vilka det är som kommer att orienteras mot festivalen. De som rör sig mot festivalen blir de som vill utforska något annat än den värld de lever i och som kanske vill finna medlen för att kunna
21 föreställa sig ett liv utifrån andra normer. Som Mona uttryckte det ville alla ha förändring, de ville vara del i ett rum där detta var möjligt. Hopp är det som driver på kampen och som ger oss en känsla av mening i det vi kämpar för (Ahmed 2017: 2). För att någon ska orka med detta måste det finnas ett hopp. Något som jag upplever går att läsa in i Mona, Signe och Ingrids uttalanden om hur det var att lämna festivalen. Inte hopp inför att lämna utan det är deras förhoppningar på festivalen som framkommer samt deras hopp om hur världen skulle kunna vara. Det är hur de för en stund kan få glömma hur världen är och få ett hopp om något annat som framkommer.
Frida: Men kändes det typ såhär, blev det en väldigt tydlig kontrast såhär ”nu är jag ute i den vanliga världen” eller liksom ”ute ur bubblan”?
Ingrid: Ja jag tyckte att just den, just den känslan har jag tänkt mycket på. Eller jag har inte gått och funderat så mycket på det. Men de är av de sakerna jag bär med mig från, från den festivalen.
Att det var verkligen en mur typ. Eller jag vet inte om en mur är det bästa ordet. Det var som svart och vitt. Man kommer från ett rum som är så lugnt och tryggt på något sätt. […] Jag vet att vi pratade om det på vägen hem jag och mina kompisar att det kändes jobbigt att det som var där var typ inte verkligheten utan verkligheten är något annat.
För Ingrid är det jobbigt att veta att det som var på festivalen inte är den verklighet hon lever i.
Verkligheten är något annat, något hon inte vill att den ska vara. Liminaliteten lämnar spår på våra kroppar och formar oss (Thomassen 2018: 41). Upplevelsen av att leva en helg i den alternativa verklighet som är festivalen har satt sina spår på Ingrid. Det faktum att alla mina intervjupersoner tydligt minns hur det kändes att lämna festivalen flera månader efteråt visar på att det är en upplevelse som lämnat sina spår. Vårt samhälle är byggt utifrån mannens intressen medan kvinnans intressen har förbisetts. För att vi ska kunna vända den patriarkala ordningen krävs det att kvinnorna uttrycker sin vilja och sina intressen. Då inte sina intressen i egenskap av objekt för männen utan sina egna faktiska intressen (Young 1990: 181). Samtidigt innebär ett liminalt tillstånd ofta ett avgränsande från det vardagliga och de givna strukturerna i samhället. Individen i fråga försöker då finna vägen tillbaka till strukturerna. Överlag brukar detta tillstånd uppfattas som någon slags livskris (Szakolczai 2018: 28). Det anses alltså vara ett tillstånd som en inte vill befinna sig i. Men om en uppfattar de rådande strukturerna i samhället som förtryckande och som något som behöver förändras, är det snarare upplevelsen av att leva i detta förtryck som en vill undkomma. Ingrid vill uppriktigt att hela världen ska vara som det var på festivalen. För henne var det inte en kris att befinna sig där, det blev snarare en kris att komma ut i verkligheten igen med vetskapen om hur den är. I ett sådant läge kan ett rum där andra logiker och hierarkier gäller vara lockande. Ett rum där det inte finns några cis-män
22 och som bara rymmer andra individer som delar uppfattningen om att samhället behöver förändras. Det kan uppfattas som en chans till befrielse.
Halberstam beskriver det som att liminala subjekt är de vars mänskliga form inte längre övervakas (Halberstam 2005: 153). Något som skulle innebära en större frihet att forma sig och sin kropp utan att riskera att utsättas för sanktioner. I och med att förtryck brukar ta sig uttryck i kontroll av kroppen kan det för någon som tillhör den förtryckta gruppen vara positivt att slippa undan. Att inte längre övervakas av sin förtryckare. Dessutom kan ett aktivt orienterande mot dessa typer av rum och upplevelser bli en form av motstånd mot den patriarkala ordningen.
Istället för att inordna sig i den patriarkala ordningen uttrycker de just sina egna intressen och orienterar sig mot dessa. Queera grupperingar är en kritik mot heteronormativiteten som genomsyrar vårt samhälle (Halberstam 2005: 154). Att delta i ett sådant sammanhang blir alltså att röra sig längs linjer med andra som ställer sig kritiska mot samma saker som en själv och bli del av det kollektivet. Liminala upplevelser är inte nödvändigtvis något som bara sker slumpartat utan det kan vara en medvetet skapad upplevelse (Thomassen 2018: 50). Om vi kan skapa dessa upplevelser måste vi även kunna välja att delta eller ej i vissa fall. Halberstam menar att det faktum att det queera öppnar upp för nya alternativa livsnarrativ är något som lockar människor (Halberstam 2005: 2). Det finns alltså något i möjligheten att leva bortom samhällets strukturer som lockar människor. Det är inte alltid en upplevelse en vill undkomma utan som exempelvis Ingrid skulle vilja att hela samhället inkluderades i. Därför har hon, Mona och Signe alla rört sig mot festivalen. Samtidigt har det krävts att de omorienterat sig och desorienterat sig från resten av samhället och dess strukturer, annars blir inte den liminala upplevelsen tillgänglig. Vidare frågar jag Ingrid mer specifikt om hur hon tog sig hem från festivalen på kvällarna och hur det kändes.
Ingrid: Alltså det var en av de mest påtagliga sakerna med den festivalen. […] Mina kompisar åkte spårvagn för de bodde bara en liten bit in i Göteborg. De frågade om de skulle vänta med mig men jag sa att nej det är lugnt han [skjutsen] kommer snart. Jag satte mig ned och det tog bara några minuter innan någon av de som jobbade där kom fram. […] Det var påtagligt att man höll koll på varandra. Det var tryggt även där. Men jag vet att jag tänkte den för det kom ju massor med taxibilar liksom. Alla förarna var män.
Frida: mm
Ingrid: Och jag vet inte men det slog mig att det kändes konstigt.
Frida: På vilket sätt typ?
23
Ingrid: Eh… Det kändes otryggare på något vis. Att det var på festivalområdet behövde man aldrig bry sig. Du kunde lägga ifrån dig dina saker. Eh... och gå iväg och de låg kvar när du kom tillbaka.
Man behövde aldrig oroa sig när man stod på konserterna i folkmassorna så behövde man aldrig tänka på… typ vem står bakom mig, var är mina kompisar typ. När jag kom ut där och väntade då kändes det verkligen som att jag steg ut i en annan värld. Det kändes skillnad.
Kontrasten mellan de olika rummen är påtaglig. Inne på festivalområdet var allt tryggt men utanför där de manliga taxichaufförerna väntar på att köra hem besökarna blir det otryggt.
Ingrids känsla av männens närvaro visar återigen på gränsernas betydelse för festivalen som rum. Utanför festivalområdet är hon inte längre en del av detta liminala rum utan hennes upplevelse är över. För att en erfarenhet ska kunna bli möjlig måste vi lämna något annat bakom oss. Vi blir något nytt när vi lämnar en status eller identitet bakom oss (Szakolczai 2018: 18). I det här fallet upplever Ingrid att hon blir otrygg när hon lämnar tryggheten bakom sig. Hon lämnar även sin identitet som medlem i det kollektiv och den gemenskap som var på festivalen.
Istället blir hon den som har erfarenhet av att vara del av allt detta. Hon är bara precis utanför festivalområdet men trots det är känslan helt annorlunda.
En del av subkulturer är att de ifrågasätter vår förståelse av naturliga gemenskaper och grupperingar (Halberstam 2005: 153). Inne på festivalen fanns inga cis-män och därför kunde de heller inte utöva något förtryck. Något som tycks ha uppenbarat för Ingrid just hur skevt och otryggt det kan vara att befinna sig på platser med cis-män. Den trygghet som fanns i att vara i ett rum utan cis-män och den upplevelsen av att inte längre vara del av en patriarkal ordning får Ingrid att uppleva det som konstigt när cis-män sedan finns strax utanför. Det känns inte naturligt eller givet att de gör det. Platser är inte fixerade utan är i ett konstant blivande. Detta sker genom ett förhandlande av maktrelationer och identiteter där platsernas heterosexualitet fastställs (Little 2007: 65). Festivalområdet kunde, trots att det är en helt vanlig plats i annat fall, för en helg bli ett queert rum för att andra maktförhållanden gällde där. För att det inte var del i någon patriarkal ordning. Området utanför festivalen var dock inte del av detta, där rådde samma maktförhållanden som innan de gick in på festivalen. Det faktum att festivalen var så separerad från samhället kan ses som nödvändigt för dess existens. Samtidigt som det hindrade dessa nya normer och strukturer från att sippra ut och förändra något utanför. Insikten om att inget förändrats utanför trots att besökarna gått igenom en sådan omvälvande upplevelse, kan uppfattas som en del i att det blir en sådan stor kontrast att lämna platsen. För även om platsen utanför inte har förändrats så har besökarna gjort det, i och med att de bär på nya erfarenheter som kommer att påverka deras framtida riktningar.
24 En anledning till att det är intressant att studera hela festivalen som en liminal upplevelse är för att det ger en förklaring till varför festivalen kan domineras av normer och strukturer som skiljer sig så mycket från resten av samhället. För även om gemenskapen och kollektivet kan vara en anledning till att människor orienterar sig mot festivalen upplever jag den förklaringen som ofullständig. Genom att även studera festivalen som en liminal upplevelse får vi en ökad förståelse för varför just festivalen lockar människor och varför det är där som kollektivet samlas. Det erbjuder även en förklaring till vad som sker med kollektivet när de anländer till festivalen. Festivalområdet är alltså mycket betydelsefullt för den liminalitet som upplevs, det ramar in hela upplevelsen. I liminaliteten förändras alla sociala strukturer och normer. Något som kan verka skrämmande för vissa, men för den som är kritisk mot rådande strukturer och normer kan det snarare locka. Genom att separera sig från resten av samhället och korsa festivalområdets gränser kan besökarna för en helg leva i en alternativ verklighet där andra regler gäller. När de sedan lämnar detta rum slungas de tillbaka till verkligheten, något som upplevs som negativt. Slutligen kommer jag att undersöka hur blickar fungerar i det rum som är festivalen.
Det är mest snubbar som dömer – kläder, blickar och subjektivitet på festivalområdet I det här avsnittet är det slutligen dags att undersöka blickar och hur de ter sig och upplevs i det sammanhang som Statement Festival var och hur det påverkar besökarnas sätt att klä sig. Det kommer jag att göra dels genom att direkt tala om blickar, dels genom att diskutera uppfattningen av kropp och kläder. Enligt Young är kontrollen av kroppen en stor del i att tillhöra den förtryckta gruppen (Young 1990: 11). I och med att den förtryckande gruppen i det här fallet har uteslutits är det intressant att studera kroppen och hur den blir sedd på och själv ser på andra i detta rum.
Frida: Hur andra tittade på dig, kände du att det var annorlunda för att det inte var några män där?
Signe: Alltså jag tror inte ens att jag tänkte på det.
Frida: Nej… Tror du att du hade gjort det om det var killar där?
Signe: Ja, det tror jag. Och det märktes ju också att, det var ju en väldigt stor variation av vad folk liksom hade för kläder på sig där. Typ att folk kände sig bekväma med att ha på sig typ vad som helst.
Signe knyter genast känslan av att vara sedd på med vad för kläder som personerna känner sig bekväma med att klä sig i. Orientering handlar mycket om vilka kroppar som känner sig hemma var (Ahmed 2006: 7). Att personerna här kände sig bekväma med att ha vad som helst på sig
