Rustningarna i Kalevala Thordeman, Bengt
Fornvännen 1940(35), s. 173-186 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1940_173 Ingår i: samla.raa.se
RUSTNINGARNA I KALEVALA
AV
B E N G T T H O R D E M A N
Ide dagar, n ä r detta nedskrives, ä r det a n d r a r u s t n i n g a r än dem som falla inom F o r n v ä n n e n s arbetsområde, som ä r o föremål för v å r a i n n e r s t a t a n k a r . I Karelen, d ä r minnet av K a l e v a l a - r u n o r - n a s odödliga h j ä l t a r bevarats, d ä r s k a p a r i denna s t u n d histo- r i e n s g u d i n n a själv n y a h j ä l t a r och n y a bragder, som ej s k o l a glöm- m a s av Nordens folk. Orter, för alltid förknippade med Kalevalas upptäcktshistoria, såsom V u o n n i n e n , V u o k k i n i e m i och L a t v a j ä r v i , ligga inom ett område som n u ä r föremål för hela världens u p p m ä r k - samhet u n d e r namnet Suomiissalmi-sektorn, och över Suvantos vat- ten, d ä r V ä i n ä m ö i n e n rodde den dag då kantele s k a p a d e s , g å r n u på vintriga i s a r den r y s k a offensiven fram i våg på våg. I en tid som d e n n a s t å r forskningen helt försagd. Men lika visst som s a n n i n g och rätt åter en g å n g skola komma till heders, lika visst kommer åter den 'onyttiga' forskningen att bli en omistlig del av k u l t u r e n , och på oss, som ä n n u stå utanför, vilar det a n s v a r e t att ej misströsta om vetenskapen. H o n behöver mer än n å g o n s i n det som vi efter r i n g a förmåga k u n n a offra i hennes tjänst.
De finska r u n o - s å n g e r n a eller Kalevala, som de gemensamt b r u k a benämnas,1 h a i h u v u d s a k u p p t e c k n a t s i Karelen, och till en början antog m a n också att de uppstått i dessa trakter, n ä r m a s t i B j a r m a - riket vid Vita Havs-kusten o m k r i n g D v i n a s m y n n i n g . Den fortsatta forskningen måste om också motvilligt vika från denna ståndpunkt.
Ett studium av r u n o r n a s s p r å k och av den n a t u r och k u l t u r de s k i l d r a pekar på a n d r a breddgrader, och n u m e r a torde det existera
1 Strikt vetenskapligt bör Kalevala-naranct reserveras för Elias Lönn- rots på de första runo-uppteckningarna uppbyggda epos, vilket icke kan användas som källa för ett studium av fornlitteraturon. Jag har emeller- tid i det följande för enkelhetens skull använt namnet Kalevala som syno- nym för hela den finska runo-litteraturen.
1 7 4 B E N G T T II O li I) E M A N
fullständig enighet om att Kalevalas hem är att söka i Egentliga Fin- land och landskapen där omkring. Även ortnamnen lokalisera dik- terna åt delta håll. I ingermanländska varianter av sångerna om stri- den mellan Untamo och Kalervo är den förre hemma i Suomi, Egent- liga Finland, och den senare i Karjala, troligen en förvrängning av Kalandi, det medeltida namnet på trakten kring Nystad, och samma namn förekommer också i en sång om 'den ursvenske kämpens' frieri. Luotola, dit. Iwemminkäinen beger sig, antas vara skärgården
"väster om Abo. Hjälten Ahti säges icke blott vara ägare av Luotolas silver utan även konung eller äldste i Saari, som betyder 'ön', må- hända ösel, Dagö eller troligast Åland. Från Saari måste också Kaukamoinen fly »djupare in i Sverige, mitt in i Estland». Även Got- land, Vuojola, spelar en stor roll i Kalevala. Runodiktningens största hjältedåd är väl det mystiska palladiet Sampos bortrövande genom Väinämöinen. Elias Lönnrots Kalevala-cykel och Jean Sibelius' kring denna uppbyggda tondikt ha gjort oss förtrogna med att Väinämöi- nens färd gick till Pohjola, Nordlandet. Om Kaarle Krohns revolu- tionerande åsikt att: Pohjola här är en interpolation för Vuojola kom- mer att bekräfta sig, får Kalevalas hela kulturhistoriska orientering en ny belysning. I Lemminkäinen-sviten har på en del håll info- gats en nordost om Ladoga upptecknad visa om en gotländsk köpman, Vinceiitius eller Vilhelm Lydecken, tydligen av tyskt ursprung, som övervintrar i Finland och i samband med en älgjakt bryter av sina skidor, och i en uppteckning från Latvajärvi skildras hur Väinämöinen kokar salvor och med dessa botar de ovanliga, ej ens till namnet kända sjukdomar, som angripit Vuojolas barn. Väinä- möinen själv, centralgestalten i Kalevala, lokaliseras av Kaarle Krohn lill Kumo älvs dalgång, där familjenamnet Väinä förekommer 1 Karkku socken ännu på 1500-talet — måhända buret av ättlingar till
runohjälten. Här ligger Birkala, som sedan gammalt satts i förbin- delse med birkarlarna, och Krohn framkastar att 'den skelögde lap- pens' hat till Väinämöinen — inlediiingsmotivet i Sampo-cykeln — lår sin förklaring som en återspegling av de undertryckta lapparnas hat till skatteindrivarna, över huvud taget kan Sampo-sången be- traktas sora en skildring av ett historiskt vikingatåg från det ännu halvt hedniska Finland, måhända mot Gotland och dess rikedomar. En fingervisning rörande tidpunkten för detta och liknande härjningståg har man i så fall rätt att finna i gotländska myntfynd och befästnings-
R U S T N I N G A R N A I K A L E V A L A 1 7 5
a n l ä g g n i n g a r från 1100-talets s e n a r e del.2 Att m å n g a av s å n g e r n a stått u n d e r inflytande av en kristen k u l t u r framgår av egennamnen, som i stor u t s t r ä c k n i n g u t g ö r a s av mer eller mindre lätt i g e n k ä n n l i g a hel- gonnamn, till övervägande del baserade på västeuropeiska former, d ä r i b l a n d namnet på vår egen Birgitta ( P i r j a t t a ) , och över h u v u d ta- get å t e r g å r ett y n g r e skikt av r u n o r n a på medeltida legender.3
D e s s a a n t y d n i n g a r om K a l e v a l a - s å n g e r n a s k u l t u r h i s t o r i s k a ställ- ning må vara nog för att k l a r g ö r a att d e n n a u r den finska folksjälen f r a m s p r u n g n a skapelse h a r s t a r k a b a n d som k n y t e r den s a m m a n med svensk k u l t u r och att den u t g ö r en viktig k ä l l a även för den svenska fornforskningen.
Studiet av Kalevala h a r i F i n l a n d fortgått med växande intensitet och i m p o n e r a n d e s k a r p s i n n e u n d e r ett å r h u n d r a d e och u t g ö r nu- m e r a k a n man säga en s ä r s k i l d vetenskap med eu omfångsrik littera- tur, t y v ä r r till s t ö r s t a delen otillgänglig för den, som i likhet med författaren till dessa r a d e r ej b e h ä r s k a r finska språket. I Kalevala- s ä l l s k a p e t s å r s b o k för 1937 publicerade tvenne författare, J o r m a Leppäaho och K u s t a a V i l k u n a , en studie över de i Kalevala före- kommande olika rustiiingsbenämiiiiigarna och de r u s t n l n g s t y p e r som k u n n a a n t a s dölja sig bakom dessa,4 ett mycket välkommet b i d r a g lill vår ofullständiga kännedom om förekomsten av r u s t n i n g a r i Norden u n d e r medeltiden och dessförinnan. Bortsett från den u n i k a V a l s -
• B. T h o r d e m a n , Medeltida myntfynd från Stockholm, Samf. S:t Eriks Årsbok 1939, s. 124.
3 Det föregående referat av J u l i u s K r o h n , Finska Litteraturens historia, I, Kalevala, Hfors 1891, s. 133, 233, samt K a a r l e K r o h n , Kalevalastudien I, 1924, s. 86 f., 91, 120—131, II, 1926, s. 153—157, IV, 1927, s. 6—24, 129 f. (Folklore Fellows Communications 53, 67, 72). Jfr även J. J a a k k o 1 a, Kalevalas ursprung, Svenska Dagbladet 20 o. 23. 3.
1926. Senare forskningar, särskilt av Jaakkola, V. Salminen, M. Haavio oeh Lauri Kettunen, torde på cn del punkter ha boriktigat Kaarle Krohns resultat, men då deras skrifter på grund av språket icke varit mig till- gängliga har jag ansett mig böra referera enbart den senares åsikter.
Ev. meningsskiljaktighcter um dessa torde icke äga större betydelse i närvarande sammanhang.
4 J. L c p p ä a h o ja K. V i l k u n a , Muinaisrunojemme sotisopa, Kalc- valaseuran Vuosikirja 17, 1937, s. 169 ff. Jag står i stor tacksamhetsskuld till magister Toini Niemimaa fiir hennes välvilja att delge mig innehållet i och delvis översätta nämnda avhandling samt för inånga värdefulla an- visningar. För ev. missförstånd, beroende på min bristande kännedom om språket och Kalevala-lilteraturcn, är jag naturligtvis ensam ansvarig.
176 B E N G T T II O II I ) E M A N
gärderustningen5 och från de rika Korsbetningstynden0 — som ju dock äro strängt tidsbegränsade till 1300-talets mitt även om deras skiftande konstruktioner belysa den tidigare utvecklingen ~ äga vi blott några enstaka rustniugsfragmciit från nordiska fynd och knap- past mer från Europa i övrigt. För att fylla ut bilden måste vi till- gripa ett studium av samtida bildframställningar och skriftliga käl- lor. En grundlig realfilologisk behandling av den fornnordiska litte- raturen ur denna synpunkt föreligger sedan länge av Hjalmar Falk.7
Den motsvarande luckan för det finska kulturområdets vidkommande har nu fyllts genom ovannämnda studie, vars huvudresultat här skall refereras och kommenteras och på några punkter kritiskt granskas.
Det är huvudsakligen två av Kalevalas hjältar som beskrivas såsom försedda med rustningar: Lemminkäiiieii, krigaren, äventyraren och kvinnogunstlingen, och llmarinen, den store smeden, underverket Sam- pos mästare. De benämningar på rustningarna, som vanligen förekom- ma, äro sotisopa, 'krigsrustning', vainovaatteet, 'ofredskläder', vaski- vaippa, 'kopparmantel', rautakauhtana, 'järnmantel', rautapaita, 'järnskjorta', rautaliivit, 'järnväst', och panuen paita, 'gnistaskjorta'.
Dessa ord ge föga ledning till en bestämning av konstruktionen och man vill närmast känna sig böjd för att här tänka på ringbrynjan. Särskilt 'gnistaskjorta' framstår som ett mycket ex- pressivt namn på en sådan, nyblankad och med solljuset spelande i de tusen länkarnas facetter. Vad beträffar 'kopparmanteln' erinrar man sig att ringbrynjeskjortor av östligt ursprung ofta voro försedda med mönster av inflätade bronsringar. Emellertid förtäljes i några fjärrkarelska och gränskarelska varianter av Lämminkäinen-cykeln huru flickor och mödrar spunnit och vävt materialet till dessa plagg som ett slags skicklighetsprov eller som en blivande brudgumsgåva.
Krigsdräktens tyg borde vara så förstklassigt som möjligt, och av en del varianter framgår att det var av linne. Detta jämföres av de fin- ska författarna med de Unpanzarar, 'linnepansar', och den silkitreya, 'silketröja', som i den nordiska sagolitteraturen omtalas såsom strids- dräkt.8 Vi lämnas här i okunnighet om huruvida dessa rustnings-
5 G. A r w i d s s o n , Armour of the Vendel Period, Acta Archaeologica 1939, s. 31 ff.
8 B. T h o r d e m a n , Armour from the Battle of Wisby 1361, Sthlm 1939.
7 Hj. F a l k , Altnordische Waffenkunde, Krnia 1914 (Vidoriskapsse1.- skapets Skrifter II, Hist.-Fil. Klasse, 1914, no 6).
8 F a l k , a. a. s. 181, 186.
R U S T N I N G A R N A I K A L E V A L A 1 1 1
plagg genom förstärkning mel järnplåtar eller stoppning voro av- sedda att ge ökat skydd åt kroppen, eller om de voro sådana vapen- skjortor som under 1200- och förra hälften av 1300-talet allmänt buros över ringbrynjan, eller om de endast voro en dräkt av förnämligare slag för krigsbruk utan det metalliska skydd, som de kämpande ger- manerna sedan gammalt försmådde.1' Singulaiformer som kauhtana, 'mantel', paita, 'skjorta', vaippa, 'kåpa', förutsätta endast ett enda plagg, medan pluralformen vaatteet, 'kläder', anger att plaggen varit flera.
I skildringen av hur llmarinen gör sig redo för friarfärden till Pohjola erhålla vi en god bild av hur en Kalevala-hjälte var utrustad och lära samtidigt känna en annan rustningsbenämniiig, av större intresse än de föregående: Sedan han badat tar llmarinen på sig en linneskjorta, tättsittande byxor och ett plagg av kläde, som i sin tur är »låst» med lustut och metallhalten. Teräsvöissä tenhosampi, 'i stålgördlar [är mannen | starkare' slutar beskrivningen av denna scen, en fras som är lånad ur en skyddsbesvärjelse.10 Även Lemmin- käinen avslutar i en variant påklädningen med att binda kring sig lustut då han rustar sig för den farofyllda färden till gästabudet i Päivölä, medan han i andra varianter anlägger vainovaatteet, 'ofreds- kläder', eller pelervopaita, 'linneskjortan' som hans moder förfärdi- gade som jungfru och buren av fadern som brudgum.11
Vad är då detta lusto eller lustu (pl. lustut)? Ordets betydelse har varit oklar. Elias Lönnrot sammanställde det etymologiskt med luusto, 'skelett, benbyggnad, liensamling', och erhöll så betydelsen 'benharnesk', en översättning sora Kaarle Krohn ännu flerstädes an- vänder i sina »Kalevalastudien». Knligt den senare forskningen är emellertid denna sammanställning felaktig. Däremot sammanhänger det etymologiskt med lapska lasto, 'vide, videbark, vidja'.12 Leppäaho och Vilkuna påpeka ordets förekomst i finska dialekter med bety- delsen 'årsring i trädstam', 'trädens hårda ytved', 'den hårda bind- ning varmed liebladet fästes vid skaftet', o. s. v. Grundbetydelsen
• P. G. II a m b c r g, Zur Bewaffnnng nnd Kampfesart der Germanen, Acta Archaeologica 1936 s. 21 ff.
10 K a a r 1 c K r o h n. a. a. 111 s. 17.
11 K a a r l e K r o h n , a. a. Il s. 91.
12 Jfr Mem. Soc. Finno-Oiigrienne 45, 1919, s. 119. Jag har rörande de språkvctcnskapliga frågorna haft förmanen att få anlita professor Björn Collinders sakkunskap.
12 — Fornvännen V.lkll.
178 /( E N G T T I I II II 1) B M ,1 V
torde vara något s l a g s band. Ge- mensamt för betydelseskiftning- a r n a är innebörden av en h å r d yla eller elt hårt skal som s t r ä c - ker sig r u n t o m k r i n g något. Men ordet förekommer också i betydel- sen av r e g e l b u n d n a vikningar, t. ex.
vecken i eu kjol och de vecklik- ua nilo r e g e l b u n d n a s p å n r a d e r n a på ett tak. Vi h a på detta sätt nått Ii a in till ett betydelsekomplex, som i stark förkortning ger en g a n s k a träffande s k i l d r i n g av den asia- tiska, r u s t n i n g s t y p som påträffats i B i r k a och Korsbetningen och som ser ut som s a m m a n s a t t av plisserade r a d e r av hopflätade j ä r n l a m e l l e r (fig. 1). Likheten med ell spåntak ä r slåonde. J a g kan för min del oförbehållsamt a n s l u t a mig lill denna de båda finska forskar- nas identifiering av termen lusto, som de vilja översätta med 'något Av r u n o r n a s s k i l d r i n g a r ser man att lustut lindades som bälten k r i n g kroppen. D e s s a bälten k u n n a h a v a r i t flera, fogade Intill v a r a n d r a , sä att de täckt s t ö r s t a delen av balen, varvid man i r u n o r n a jämfört dem med livstycken ulan ä r m a r . Som eu fullständig illustration härtill framstår den bild av en sannolikt lamellrustningsklädd k r i g a r e som funnits bland de numera överkalkado m å l n i n g a r n a i Skibby k y r k a på Själland1 8 (fig. 2 ) . Det k a n ytterligare, i a n s l u t n i n g till det ovan citerade ordet vaskivaippa, 'kopparmantel', e r i n r a s om alt lamellrustningen om ock sällsynt före- kommer även i koppar.1 4
Fig. 1.
Rekonstruerad modell av lamellrutt- ning från Korsbetningen.
Hec-Diisirucied model ol lamellnr arm- our from Korsbetningen.
s l a g s med j ä r n förstärk! bälte'.
13 Armour 1361, 1'ijj;. 363.
14 Armour 1361, not 1!)7. Även från Korsbetningen föreligger ett frag- ment av en koppar- eller bronslamell (a. a. fig. 401:2). — I vissa gräns- karelska varianter har In/ilo ersatts av ordet lurjukset. Denna term sam inanställes av L, och V, etymologiskt med det ostfrisiska och lågtyska dia-
/; U S T N I N G Å R N A I K A I. E V A I. A 179
Fig. 2.
Krigare i lamellrustning (till vänster) och överdrags- rustning (till höger). Kopia av kalkmålning i Skibby
kyrka, Själland.
Warrior in lameliar armour (lett) and coat of plalcs (right).
Copy of the fresco in Skibby Church, Danmark,
De båda isolerade lamellrustningsfynden från ö s t e r s j ö o m r å d e t , från B i r k a och Korsbetningen, som hittills endast kompletterats av n å g r a få och vaga avbildningar, h a h ä r m e d erhållit en högst intres- s a n t b a k g r u n d i den finska k u l t u r e n från korstågstiden och å r h u n d r a - dena n ä r m a s t dessförinnan, och man f r å g a r sig nu med en viss spän- n i n g om detta n y f u n n a s p r i d n i n g s o m r å d e k a n belysa d e r a s gåtfulla u p p t r ä d a n d e i Norden.
De a l t e r n a t i v man i k r o n o l o g i s k t och k u l t i i r g e o g r a f i s k t h ä n s e e n d e h a r att r ä k n a med ä r o följande:
lektordet lurde, lurd, lurding, luren och förklaras åsyfta ett skydd påminnan de om ett stoppat linnepansar. Det iir kanske ej uteslutet att bakom denna rustningstyp kan ligga don konstruktion som jag kallat >överdragsrust- ning> (coat of plates), cn förmodan som rimmar väl med den västeurope- iska härledningen av benämningen.
ISO B fi ,V G V T II (I Ii II E M A N
____r MLWL A K J
» T A
1 1 1 '
Fig. 3.
Arktisk bcnlamcllrustning. Viborgs Museum.
Airlii- lamellar armour of bone. Viborg Museum.
1. Lamellrustningen tillhör det urfinska kultiirbeståndet och bar medförts av finnarna Iran deras ursprungliga bosättningsområde.
2. Lamellrustningen i Finland är en utlöpare av den arktiska la- iiielli-iisliiingen, som i Östra Sibirien varit i bruk ända in i våra dagar.
3. Lanicllrusliiiiigen bar pä -KMl-talet medförts av avarerna till Europa (fynd från Dschitigarinsk, Kertsch, Kunszontmårton, Castel Trosino) och har vandrat norrut i omedelbar! sammanhang härmed, antingen över Ryssland15 (fynd från Borsna, guv. Tschernigov) eller över Mellaneuropa (fynd från Scliretzheiin).1"
4. Lamellrustningen har inkommit över Ryssland på vikingatiden.
5. Lamellrustningen har sprit) sig till Norden i saraband med mon-
15 A r m o u r 1861, s. 365.
111 A r \v i d s s o n, a. a. s. 82.
RUSTNINGARNA l KALEVALA 181 golinvasionen på 1240-talet. Att denna rustningstyp i stor utsträck-
ning användes av de mongoliska krigarna framgår av samtida avbild- ningar.17
Vad först beträffar alternativ 2 har A. Helander redan för länge- sedan sammanställt en benlamellrustning av arktisk typ, som tillhör Viborgs Museum, med Kalevalas lusto (luusto).1H Nämnda rustning (fig. 3) hade av en köpman från det numera beryktade Terijoki för- värvats i Fjärrkarelen eller Olonets. Ehuru Helander endast kände denna rustningstyp från Alaska ville han dock ej utesluta möjlig- heten av att ett sammanhang kunde föreligga mellan denna och Ka- levalas rustning. Sedan vi numera veta att benlamcllrustningens egentliga utbredningsområde är att söka hos tschuktscher och ko- ryaker i Sibirien19 och att benrustningslameller påträffats så långt västerut som vid Tomilovo nära Ural2 0 har denna möjlighet vunnit ytterligare i sannolikhet. Tomilovo-fynden tillhöra, enligt vad pro- fessor A. M. Tallgren haft vänligheten meddela mig, dels den sar- matiska pre-romerska kulturen och dels 200—400-talen e. Kr. He- landers alternativa förklaring på Viborg-rustningcns isolerade förekomst i Fjärrkarelen, nämligen att den hemförts från Alaska omkr. 1825 av amiral A. A. Etholén, som vid denna tid skänkte två dylika (ill Abo Akademi, förefaller en smula ansträngd om det är riktigt att rustningen förvärvats på landsbygden. För att verk- ligen kunna anse sammanställningen av Kalovalas lusto med den arktiska benruslningen för något mer än elt hugskott, värt att ytter- ligare prövas, skulle man likväl vilja ha både något litterärt be- lägg på att benruslning verkligen förekommit i de finska runo- sångerna och även ytterligare något fynd av benlameller från dessa trakter. 21
För min del har jag stannat vid alternativ 3 eller 4 såsom de san- nolikaste utan att ha ansett mig kunna förebringa avgörande skäl för
" Armour 1361, fig. 249, 296.
18 A. H e l a n d e r , Luinen sotisopa, Suomen Museo 1899, s. 1.
19 Armour 1361, s. 254 ff.
80 A. H e i k o 1, Antiquités de la Sibério occidentale, Hfors 1894 (Mém.
Soc. Finno-Ougricnnc VI), s. 90 ff.
21 Den nuvarande samiiKinsnörningen av Viborgrustningen har på mu- seet gjorts med ledning av de benrustningar från Alaska som finnas i Natio- nalmuseet i Helsingfors, Jag har att tacka statsarkeologen dr C. A. Nord- man för förmedling av den i fig. 3 återgivna bilden av Viborgruslningcn.
182 B E N G T T H O R D E M A N
det ena eller det andra av dessa. Jag har dock framhållit att hjälm- fyndet från Tuna i Väte22 och rustningen från Valsgärde ge vid han- den att under 500-talet en påverkan från sydöstra Europa på den för- nämligare krigarutrustningen i Sverige låter sig påvisas, och samma
Fig. 4.
Krigare i lamellrustning (till höger). Antemcnsalct från Hroddetorp, Västergötland.
Warrior in lameilar armour (right). Altar front from Hrodde- torp, Sweden.
tankegång har oberoende av mig framställts av Greta Arwidsson.23
Detta skulle tala till förmån för alternativ 3, medan å andra sidan den fullständiga avsaknaden av varje lamellfynd i Norden före Birka- fyndet på DOO-talet, liksom vikingatidens livliga förbindelser österut över huvud taget, gör alternativ 4 lika sannolikt.
I denna fråga ha emellertid Leppäaho och Vilkuna tagit deciderad ställning för alternativ 5. Enligt deras mening är Birka-fyndet en iso-
22 N e r m a n , Ein Spangenhelm gefunden auf Gotland, Finska Fornmin-
n •sITu-cningens T i d s k r i f t X L ( K x c a v a t i o n e s et s t u d i a 1934), s. 118.
23 A. a. s. 58 f.
/( V S T \ I N G A It S \ I K A I, E V A L A 183
lorad företeelse, ell av en slump från del fjärran ("enlralasieu inkom- met Importexemplar, och på den nistningsframslällning pa Hrodde- torps-antemensalet från 1100-talet, som jag tolkat som eu bild av en lamellrustning,*4 äro enligt deras uppfattning järnfjällen nedåt- och
m
_. vi
Fig, 5.
Hertig Bengts av Finland sigill. Kftcr avgjutningar av G. Fleetwood. Skala 1:1.
The seal ot Duke Ilengt of Finland. After casls hy (I.
Fleetwood. Scalc 1:1.
ej uppåtriktade, vilket de böra vara på en lamellrustning (lig. 4).
Broddetorpsrustningen skulle sålunda vara eu fjällrustning av tidig medeltidslyp och därmed falla utanför det problem som här syssel- sätter oss. Härtill må först och främst invändas att man på Brodde- torps-bilden icke kan se om fjällen äro vare sig uppåt- eller nedåt- riktade. Det är ej heller av sådan! skäl jag antagit att den visar en lamellkonstruktion utan på grund av rustningens allmänna karaktär och de proportionsvis långa metallförsläikningariia. Det skall villigt medges att man ingalunda kan bevisa atl det är en lamellkonstruktion vi här ha framför oss, men man har ännu mindre rätt all påstå att det är en fjällrustning. Denna bild kan emellertid gott lämnas ä sido i diskussionen, där den aldrig spelat någon avgörande roll.
'-* A r m o u r 1361, fig. 262.
184 B E N G T T H Ö R D E M A N
De båda finska författarnas resonemang går ut på att det är vid 1200-talets mitt som lamellrustningen framträder, och de ha som bevis härför framdragit en i detta sammanhang förut obeaktad bild, nämligen hertig Bengts av Finland sigill (fig. 5). I dennes rustning ha de trott sig igenkänna cn lamellrustning och därav skulle man kunna draga den slutsatsen att ifrågavarande rustningstyp under se- nare delen av 1200-talet var särskilt på modet hos den högsta aristo- kratien och följaktligen kunde antas ha varit ganska ny vid denna tidpunkt. De nå på så vis fram till det resultatet att lamellrustningeu sannolikt kunnat vara i bruk i Finland vid tiden för Birger Jarls tåg 1249, trots att det förefaller att vara en väl kort tidsfrist för att rust- ningstypen skall ha hunnit dessförinnan upptagas i Norden från mongolerna — slaget vid Liegnitz i Schlesien, där dessas utrustning definitivt visade sin överlägenhet över de tyska riddarnas, utkämpa- des den 0 april 1241.
Vid sin bedömning av hertig Bengts rustning ha de likväl låtit vilseleda sig av den något förenklade teckning av sigillet som publi- cerats av Hansen.2-"' Jag har underkastat do originalavtryck av si- gillet, som finnas i Biksarkivet i Stockholm, en noggrann gransk- ning,26 och jag hyser ej skymten av tvivel att sigillbilden framställer en ringbrynjeskjorta av det slag som den tidens furstar och riddare bruka bära på sina sigill. Även i reproduktionen fig. 5 torde detta kunna iakttagas, särskilt om man jämför behandlingen av bålens rustning med benens, där något annat material än ringbrynja ej kan förutsättas. Härmed kan hertig Bengts sigill avföras ur diskussionen.
Vad beträffar påståendet att Birka-rustningen eller -rustningarna skulle varit enstaka importföreteelser, så låter detta naturligtvis säga sig. Lamellrustningen skulle i så fall två gånger ha inkommit till Norden. Några särskilda skäl för att så skulle ha förhållit sig finnas dock ej, snarare däremot för en motsatt uppfattning, ty jag erinrar om att lamellfynden från Korsbetningen ge vid handen att dessa rust- ningar i flera fall varit grundligt ommonterade vid det tillfälle då de
26 R. Ha u s en, Finlands mcdcltidssigill, Hfors 1900, nr 1.
" Jag står i tacksamhetsskuld till rikshcraldikorn frih. Harald Fleet- wood, som berett mig tillfälle att studera sigillen, och till frih. Gustaf Fleetwood, som ställt till mitt förfogande tvenne, med den precision, som utmärker hans arbeten, utförda avgjutningar av de båda bäst bevarade exemplaren. Fig. 5 är sammanfogad av fotos av de varandra komplette- rande delarna av dessa båda sigillavtryck.
R U S T N I N G A R N A l K A L E V A L A 1 8 5
b u r o s för sista gången den 27 juli 1361 och s å l u n d a vid denna tid- p u n k t föråldrade och u r b r u k och följaktligen kvarlevor av ett långt tidigare infört rustningsmod.
Så vitt j a g k a n finna föreligger därför ingen a n l e d n i n g att frångå den s t å n d p u n k t till problemet, som j a g tidigare intagit. De möjlig- heter j a g h ä r ovan n ä m n t som alternativ 1 och 2 torde för n ä r v a r a n d e u n d a n d r a g a s i g v å r o m p r ö v n i n g . Men ä v e n om l a m e l l r u s t n i n g e n in- kommit till östersjöområdet redan u n d e r förhistorisk tid ä r därmed ej sagt att denna k o n s t r u k t i o n från b ö r j a n vunnit fast fot i F i n l a n d . J a g vill inte bestrida, att den k a n h a blivit k ä n d d ä r först vid tiden för B i r g e r J a r l s krigståg, men j a g vill ej hålla detta för sannolikt.
J a g föreställer mig, att den redan vid denna tid b e t r a k t a s som g a n s k a föråldrad i Sverige, där man — av sigillen att döma — sökt följa med de k o n t i n e n t a l a r i d d a r m o d e r n a å t m i n s t o n e bland a r i s t o k r a t i e n . J a g skulle hellre vilja tro att den tidigare blivit spridd till F i n l a n d genom handeln på Novgorod eller Gotland eller genom de finska k r i g s t å g till Vuojola, v a r o m r u n o r n a om den g a m l e V ä i n ä m ö i n e n s strider för att vinna Sampo ä r o odödliga minnen.
S U M M A R Y
BENGT THORDEMAN: The Armour of Kalevala.
In lhe depths of the forests of Karelia, where, at the time these lines were written, Finlaiuls army was perfonning its heroic deeds, there has been preserved to our days on the lips ol the people tho great heroic cpic, Kalevala, which conslitutes the first gift ot the Finnish spirit to European culture. The heroes of Kalevala — Väinämöinen, tho wiso old man. Lä—- ininkäinen, the warrior, adventurer and favourite ot women, llmarinen, the skilled smith and tho creator of Sampo, — appear before us as representatives of different sides of the Finnish psyche, sprung from the depths of the soul of the Finnish people. When the Kalevala songs wore written down for the first time, about a century ago, it was assumed that in the days before the dawn of history they had originated in the träets where they had been ehiefly preserved; but the comprehensive and acute researches which have subsequently been pursued have indicated that their provenanee is to be sought in the coastal regions of south-west Finland, and that they go back to the centuries about the end ol the Viking period and the beginning of the Middle Ages. Thus their having been brought into doser spatial connection with Sweden makes them of more direct importance for Swedish antiquarian research.
186 B E N G T T II O R D E M A N
T h e Kalevala s o n g s contain a rich material for the knowledge of ancient Finnish culture. T w o F i n n i s h research w o r k e r s , .1. L e p p ä a h o and K. Vil- k u n a , have recenlly published an interesting study of the designalions ot a r m o u r met wilh in Kalevala (note 4 ) . T e r m s such as riiiiliikniihtana,
*iron raantlo, r a u t a p a i t a , »iron shirt>, and p a n u e n paita, » s p a r k l i n g shirt», will probably refer to mail a r m o u r . It is often mentioned that g i r l s and ninlhers spän and wove tho material for a r m o u r a s a sort of fest of skill or a s a gift to a t u t a n bridgcgroom, and sometimcs it a p p e a r s that the material w a s linen. Those a r e compared by the a u t h o r s with the l i n p a n z a r a r .
»linen a r m o u r » , and (he silkitreya, »silken jacket», w h i c h a r e s p ö k e n of in the Nordic s a g a literature a s battle d r e s s (note 7 ) . A n o l h e r term o c c u r r i n g at times is lurjukset, which word is Iraced by the a u t h o r s back- lo lhe L o w ( i e r m n n dialcet word lurde, liirding, e t c , and which is ex- plained a s r e f e r r i n g (o paddcd linen a r m o u r . It is not clear w h c l h e r these forms of a r m o u r may conceivably have been reinforced with stilched-on iron plates or iron plates riveted on the inside, but this is p r o b a b l y not out of the question; in that case we a r e dealing wilh tho type of a r m o u r which I have designaled »coat of plates» (note 6 ) . T h e a r m o u r which is called lusto (pl. lusliit) is of special interest. T h e word b a s been associated ctymologically by earlier investigalors wilh the word luusto. »skeleton», which h a s led lo lhe Iranslalion »bone a r m o u r » , hut the a u t h o r s rightly reject this derivalion, and, wilh lhe help of certain dialect w o r d s , show that the term must refer lo a lameliar a r m o u r of Asialic origin, which h a s also been met wilh in Sweden from the lOth century ( B i r k a ) and 1361 ( W i s b y ) (fig. 1).
L e p p ä a h o and Vilkuna advauce lhe assumption tfaat lhe lOth century lind from Birka only r e p r e s e n t s a single cxample fortuitously imported from the East, and that lamellar a r m o u r did not really reach the North until lhe middle ot the 13th c e n t u r y , t h r o u g h the agency ot the Mongols, at that time p u s h i n g t o w a r d s E u r o p é . I n s u p p o r t of their opinion they adduee a picture of a r m o u r on a scal from tho 1280"s w o r n by D u k e Hengt of F i n l a n d (fig. 5 ) . T h e a u t h o r of the present p a p e r disputes, however, that this picture represents lamellar a r m o u r ; in h i s view tho D u k e is w e a r i n g a n o r d i n a r y s h i r t of mail. H e m a i n t a i n s b i s view, advanced earlier (note 6 ) , that the real period of tho s p r e a d of lamellar a r m o u r in the North w a s long before the time of the battle ot W i s b y ; in several cases the a r m o u r met with in lhe coinmon graves after this battle had been remounted and mndernised. It had p r o b a b l y eome to the North in tho Viking period, when intercourse between Sweden and the E a s t w a s p a r t i c u l a r l y lively, or p e r h a p s slill earlier. F r o m a general cultural- historical point of view it is more probable that the B i r k a find m a r k s the period ot the absorption of the type in the North t h a n that tho latter w a s adopted at the middle of the 13th c e n t u r y , and there is no trace ol its having been adopted elsewherc in E u r o p é at the period last-mentioned.
