KLEINER MUNSTERLANDER

Kleiner

)

KLEINER MUNSTERLANDER

STANDARD MED

SPECIALKLUBBENS KOMMENTARER

Standard för Kleiner Münsterländer FCI nr 102 (Kleiner Münsterländer Vorstehhund)

FCI-standard 1987-06-24; tyska SKKs Standard kom

mitte

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:

Tyskland

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:

Mångsidig jakthund

FCI-KLASSIFIKATION:

Grupp 7, sektion 1.2 Med arbetsprov

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:

Den tyska fågelhundsrasen kleiner munsterländer hör till den "familj" stående och stötande fågelhundar, som sedan många hundra år förekommit i Europa och som i typ och storlek kan sägas ligga mellan setter och spaniel.

Den lilla munsterländern anses ha skapats av Edmund Löns från staden Munster vid den holländska gränsen och erkändes som ras 1912. Löns kallade hundarna för "Heidewachtel", ett namn som fortfarande används för rasen i Holland.

Kleiner munsterländer anses som en mycket duktig och mångsidig jakthund.

Notera att bildtexter i huvudsak endast kommenterar de detaljer som beskrivs i intilliggande text, och att

andra fel eller förtjänster är okommenterade.

Specialklubbens kommentarer är markerade med kursiv text och brunt streck. •

Kleiner Munsterländer är känd sedan 1400-talet.

Stående spaniel eller Westfalisk Wachtelhund som den då kallades, utmärkte sig genom att ha en gott sök och ett fast stånd. I trakterna ar Miinsterland fanns på 1800-talet rester av dessa hundar kvar hos präs-

ter och bönder, dock så få till antalet att de ej var omnämnda i dåtidens rasbeskrivningar.

I slutet av 1800-talet är det främst två namn som förknippas med rasens kvarievnad och fortbestånd,

nämligen Löns och Jungclaus. två herrar som var för sig mer målinriktat började avla fram vad som senare skulle komma att kallas Kleiner

Munsterländer. Typiskt för Löns-hundarna var deras skimmelfärg, resning och robusta konstruktion, medan fungclaus-hundarna var mindre, ofta ned till 30 cm i mankhöjd, brun-vit till färgen och ofta med ljusbruna tecken på benen, kinderna och ovanför ögonen. Drfungclaus fick sedermera uppdraget att skriva den första standarden för rasen.

Först den 17 mars 1912 blev rasen godkänd med egen standard. Kleiner Munsterländer i Sverige idag varierar ofta i storlek och typ med såiäl små hun- dar med snipiga nospartier. som högställda och lufti- ga samt de som mer överensstämmer med den stan- dard vi idag arbetar efter. Eftersom rasen fortfarande år tämligen heterogen är det av stor betydelse vid all exteriörbedömning att ej högt premiera hundar som avviker från standarden. Kleiner Munsterländer ska vara rektangulär, kraftig och ha god resning med fjä- drande gång samt ett ädelt uttryck. Allt detta sammantaget gör en Kleiner Munsterländer till en bra jakthund med särdeles goda bruksegenskaper.

Där inget annat anges har Åsa Holm-Carlsson och Mats Jonsson bidragit med bilder.

S V E N S K A V O R S T E H K L U B B E N - K L E I N E R M Ü N S T E R L Ä N D E R

HELHETSINTRYCK:

Mycket ädelt och elegant men ändå kraftigt byggd hund.

Avvägningen mellan kraftfiillbeten och elegansen är viktig.

Vanligt är alltför lätta, bögställda hundar med klen benstomme.

Tunga hundar förekimimer också och ger ett fel helhetsintryck.

Kompakt hane av utmärkt typ.

E X E M P E L PÅ UTMÄRKTA TYPER

Hane av mycket god typ med knapp knävinkel, lagom med behåring.

Hane av utmärkt typ med utmärkta proportioner.

I Tik av utmärkt typ, utmärkt över- och underlinje.

Tik av utmärkt typ med utmärkta proportioner.

Rasens måttförhållanden samt uppförande och karaktär år inte specifikt beskrivna i standarden. Det är viktigt att Kleiner Munsterländer är en lugn harmonisk hund med tanke pä

rasens mångsidiga användning vid jakt. Det är också viktigt att rasen bibehåller sin ädelhet men ändå är kraftfullt bygd Detta får inte tolkas som att alltför kraftiga hundar eller hundar som

går över att tendera till spanieltyp ska accepteras. Lika fel ar alltför lätta hundar.

Proportionerna mellan mankhöjd och kroppslängd bör vara lätt rektangulära då alltför korta hundar tappar belhetsintrydt och rörelseschemat dessutom hämmas. Korrekta proportioner är en förutsättning för att Kleiner Miinsterländern ska kunna röra sig på effektivt sätt. Avståndet från nos till stop och från stop till nackknöl bör vara lika långt för att få rätt helhets- intryck.

Hane av utmärkt typ. Välplacerad skuldra med utmärkt förbröst.

Tik av utmärkt typ, något knappa knävinklar. Överbyggd med brant

S V E N S K A V O R S T E H K L U B B E N - K L E I N E R M Ö N S T E R L Ä N D E R

HUVUD:

Huvudet skall vara ädelt, torrt och lätt välvt. Typiskt för rasen är det uttrycksfulla huvudet.

För att huvudet ska få de rätta proportionerna är det viktigt att nospartiet år lika långt som skallpartiet. Skallen ska avsmalna mot nospartiet. något kilformad rätt framifrån sett. Alltför snipi- ga nospartier är vanligt, men det förekommer också alltför grova nospartier med öppen mungipa. Dessa båda fel ger en fel- aktig helhetsbild och karaktär åt huvudet.

Skallparti: Skallpartiet skall inte vara alltför brett.

Stop: Stopet skall vara måttligt markerat.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara brun. Ljusa fläckar på nos- tryffeln är inte önskvärt.

Hanhundshuvud med alltför markerat stop.

I

Kort, grovt nosparti.

Utmärkt hanhundshuvud med korrekt uttryck.

Utmärkt tikhuvud med korrekt uttryck.

Nosparti: Nospartiet skall vara kraftigt och långt. Nosryggen skall vara rak.

Läppar: Läpparna skall vara strama och väl åtllggande.

Ögon: Ögonen skall vara så mörkt bruna som möjligt. Ogonlock- skanterna skall vara väl åtliggande utan synliga bindhinnor.

Öron: Öronen skall vara breda och högt ansatta. De skall vara väl åtliggande och avsmalna i en spets. Öronen skall inte nå alltför långt in över läppränderna.

Det är viktigt för huvudets helhetsintryck att örat är rätt bebå- rat. Hela örat ska vara täckt med ett långt bår som ska räcka över ytterörats spets. Örat ska var så långt att de når över mun- gipan.

Bettet är inte beskrivet i standarden, men specialklubben i Sverige rekommenderar att bettet ska vara ett komplett saxbett.

Ett fel som ses allt oftare är oregelbundet bett (tångbett på två - tre tänder), som bör uppmärksammas ocb noteras i kritiken.

HALS:

Halsen skall vara medellång med muskulös och lätt välvd nacke.

I Halsansättningen är viktig för att få en vacker övergång mellan I hals, manke och rygg. Såväl långa som korta halsar föreko m-

• mer.

Alltför grovt huvud, öppen mungipa.

Ung hane med mörka ögon, rak nosrygg, Brant halsansättning.

väl ansatta och behårade öron.

Kort nosparti.

S V E N S K A V O R S T E H K L U B B E N - K L E I N E R M Ö N S T E R L Ä N D E R

KROPP:

Rygg: Ryggen skall vara medellång och fast.

Ländparti: Ländpartiet skall vara brett och starkt.

Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara djup och rymlig men inte tunn- formig.

Underlinje: Buklinjen skall vara lätt uppdragen.

I

Svans: Svansen skall vara medellång och ha lång fana. Den skall

bäras rakt men sista tredjedelen får vara lätt uppåtböjd. Tik med karp rygg.

Vanligt förekommande är hög svansföring vilket stör helhetsin- trycket. Svansen ska ha rikligt med behäng det innebär inte allt- för rikligt, (se bild sid 9).

Utmärkta fram- och bakbensvinklar. Hanhund med för kort rygg - kortare än lång.

EXTREMITETER:

Framställ: Frambenen skall vara raka och pälsen skall bilda fanor.

Bakställ: Bakbenen skall vara väl vinklade och pälsen skall bilda s.k byxor.

I

Tassar: Tassarna skall vara runda, välvda och slutna. Alltför mycket behåring är inte önskvärt.

Luftig tik med grund bröstkorg.

I

S V E N S K A V O R S T E H K L U B B E N - K L E I N E R M Ü N S T E R L Ä N D E R

HUD:

Huden skall vara stramt åtllggande.

PÄLS:

Pälsen skall vara medellång, tät och slät med endast lätt våglg- het. Den skall vara mycket åtliggande.

Färg: Brun och vit eller brunskimmel. Ljust tanfärgade tecken är tillåtna på nosparti och över ögonen.

I

ofta hundar som saknar behäng och helhetsintrycket blir helt fel.

STORLEK/VIKT:

Mankhöjd: Hanhund: 52 - 56 cm Tik: 50 - 54 cm Tillåten avvikelse +/- 2 cm.

Alltför mjuk och ullig päls, för mycket fana på svansen.

Öppen lockig päls.

Lagom med behäng.

J

Alltför pälsfattig.

•

Kleiner Mönsterländer med s.k. Jungclauska tecken, som är godkänd färg. I övrigt ej rastypisk.

F E L :

. =-e a . . - e se s:andarden är fel och skall bedömas i förhål- lande til graden av avvikelse.

- Entropion - Ektropion - Rovfågelögon

- Kort, slät päls på öronen

I

Det är av ytterst viktigt att ge akt på rädda osäkra hundar då detta inte är ett rastypiskt beteende. Det ska vara en lugn, vän- lig och stabil hund som ska klara av olika jaktsituationer.

NOTA BENE:

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter, som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

TESTIKLAR:

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

i

Alltför ljusa ögon, för kort behåring på öronen.

Välkroppad hane med tungt huvud som visar för mycket läpp.

-| Q S V E N S K A V O R S T E H K L U B B E N - K L E I N E R M Ö N S T E R L Ä N D E R

Kleiner

S T A N D A R D M E D

S P E C I A L K L U B B E N S K O M M E N T A R E R FÖR K L E I N E R M Ü N S T E R L Ä N D E R

Svenska Vorstehklubben © 2003

Textbearbetning och bildurval: Ann Carlström och Britt-Marie Dornell Thorn Granskad av SKK 2004

Layout: Hans Anderson