Unga kvinnors upplevelser från ravekulturen i
Stockholm - en studie om risk- och
skyddsfaktorer
Foto: Ludwig Landström/privat
Författare: Sonja Tofik
Handledare: Emma Sundkvist
Södertörns högskola | Institutionen för samhällsvetenskaper Kandidatuppsats 15 HP
Socialt arbete | höstterminen 2020
Abstract
"I can't stop raving" is a qualitative study based on five semi-structured interviews with young women who participate in the rave culture of Stockholm, Sweden. The study aimed to explore in what ways these women's experiences are characterised by safeness and worries. It identifies what risk and protective factors are prevalent in the environment, and what
strategies these women employ to negotiate the risks. Proceeding from risk and resilience research, further focus lies on negotiative processes of risk versus pleasure, to understand what actions propel participation in rave culture. Judith Butler's theories on performativity and agency were employed as models to situate risk-taking as part of identity-making processes. The study results tell how the young participants sometimes experience worry in the environment, but also their awareness and resilient capacities towards the risks involved. The community experience within rave culture was further identified as a strategic protective factor, in the informants' pursuit of risk reduction. The study also identifies how Swedish political discourse on narcotics negatively impacts the participants' reliance on law
enforcement and health services, even when facing explicit risk situations, indicating evident challenges for mainstream society to interact with rave culture and its participants.
Keywords: Rave, risk factors, protective factors, drugs, young females, performativity,
pleasure, resilience.
Sammanfattning
”I can’t stop raving” är en kvalitativ studie som bygger på fem semistrukturerade intervjuer med unga kvinnor som deltar i Stockholms ravekultur. Studien har syftat till att undersöka hur de unga kvinnorna upplevelser präglas av trygghet kontra oro. Vidare undersöktes vilka risk- och skyddsfaktorer som finns i miljön samt vilka strategier de unga kvinnorna använder sig av för att hantera riskerna. Studien utgår från risk- och resiliensforskning och
förhandlingsprocesser mellan risk och njutning har satts i fokus för att förstå mekanismerna bakom ravedeltagandet. Judith Butlers teorier om performativitet och agentskap har använts som modell för att situera risktagandet som del av identitetsskapande processer. Studiens resultat visar på att de unga deltagarna ibland upplever oro i sammanhanget, men att det finns en riskmedvetenhet och resilienta egenskaper hos individerna. Den upplevda gemenskapen inom ravekulturen identifierades som en strategisk skyddsfaktor i informanternas strävan efter riskreducering. Studien identifierar även hur den samhälleliga diskursen om narkotika negativt påverkar deltagarnas tillit till myndigheter—även vid explicita risksituationer— vilket indikerar utmaningar för majoritetssamhället att bemöta ravekulturen och dess deltagare.
Nyckelord: Rave, riskfaktorer, skyddsfaktorer, narkotika, unga kvinnor, performativitet,
njutning, resiliens
Förord
1. Inledning
Med rave menas evenemang för elektronisk dansmusik som inte nödvändigtvis har tillstånd, och som arrangeras bortom de legala, mer etablerade nattklubbarna (Anderson & Kavanaugh 2007). Dessa fester kan arrangeras både inomhus och utomhus, ofta utanför stadskärnan i miljöer som exempelvis i skogen (så kallade open air) eller lokaler i industriområden (Thornton 1995; Gavanas 2020). De som söker sig till ravefester har ofta ett gemensamt intresse för elektronisk dansmusik såsom techno och house. Besökarnas åldrar kan variera vilket tilltalar unga människor och formar ungdomskultur (Sjö 2005). Då vissa av festerna arrangeras utan den typen av reglering som styr de etablerade nattlivet med tillstånd från myndigheter, kontrolleras sällan åldersgränser, vilket tilltalar en ännu omyndig publik.
Studien ämnar undersöka unga kvinnors upplevelser av ravekultur i Stockholm, då ravemiljön kan innebära vissa risker. Alkohol- och narkotikabruk kan leda till sexuella riskbeteenden såsom potentiellt ofrivilliga sexuella kontakter och övriga risksituationer (Palamar, Griffin-Thomas, Ompad m.fl 2018). Kvinnor kan vara särskilt oroliga för att utsättas för sexuella risker (BRÅ 2020). Ravemiljön har emellertid kollektiva funktioner för både identitetsskapande kring musiken och upplevelser av samhörighet med kulturen och likasinnade (Thornton 1995; Kavanaugh & Anderson 2007). I denna studie är det framförallt psykosocial risk, i form av individuell som kollektiv risk, som står i fokus, då de unga kvinnornas beskrivningar av sina upplevelser från ravekulturen är det som undersöks. Skyddsfaktorerna är förhållanden och mekanismer som påverkar personernas förmåga att navigera sig och ta hand om sig i en miljö med riskfaktorer (Borge 2011).
Inom det sociala arbetet möter man ungdomar från olika bakgrunder med skilda behov gällande stöd. Att kartlägga unga kvinnors upplevelser från ravekulturen i Stockholm, som går att ses som ett område inom periferin för det sociala arbetet och dess insatser, är av vikt för att få förståelse för vilka behov grupper har som kan vara mindre synliga för
2. Problemformulering
Trots att kulturen, livsstilen och dess specifika riskfaktorer för ungdomar har varit
identifierad på samhällelig nivå sedan över 30 år har forskning om rave och dess deltagare förblivit ett smalt fält inom sociala studier. På senare år har det dock skett en ökning gällande intresset för området inom den sociologiska forskningen (Anderson & Kavanaugh 2007). Den forskning som bedrivits har främst haft ett folkhälsovetenskapligt perspektiv eller ett
kulturvetenskapligt perspektiv som utgångspunkt (Anderson & Kavanaugh 2007). Ett tvärvetenskapligt förhållningssätt bidrar till en ökad och mer nyanserad förståelse av ravekulturen och dess deltagare. Rave har stått i fokus i den allmänna samhälls- och
kulturdebatten i varierande grad sedan de kom till Sverige på slutet på 1980-talet (Gavanas 2020). I Sverige har det funnits ett motstånd från sociala myndigheter mot ravekulturen på grund av dess association till narkotikabruk (Gavanas 2020). Därav går ravefester att ses som arrangemang med riskfaktorer och det finns anledning att undersöka vilka risker som finns i miljön. Vidare leder det till frågeställningar om hur dess deltagare hanterar potentiella risksituationer och huruvida de upplever oro eller trygghet i sammanhang av rave. Enligt Djerf-Pierre & Wängnerud (2015) är kvinnors upplevda oro högre än mäns gällande personlig och social risk i samhället. Denna tes bör rimligtvis kunna appliceras även i
sammanhang av ravefester. Enligt den nationella trygghetsundersökningen (NTU) genomförd av BRÅ är det vanligare att kvinnor känner sig otrygga och oroliga för att utsättas för brott än män (38 % respektive 22 %) (BRÅ 2020). När det gäller oro för sexuella övergrepp och våldtäkt är kvinnor mer oroliga för att utsättas jämfört med män (21 % respektive 2 %) och det är kvinnor i åldersgruppen 20-24 år som är mest oroliga (46 %) (BRÅ 2020). Att undersöka upplevd oro och trygghet för unga kvinnor är av intresse då ravefester kan innebära risksituationer och statistiken visar att kvinnor överlag i samhället känner mer oro för risk. Att studera unga kvinnors upplevelser från ravekulturen har sin relevans i att skildra deras perspektiv och nyansera hur de faktiskt upplever risk inom miljön.
majoritetssamhället uppfattar som riskfyllda. Det är viktigt att uppmärksamma vilka behov som finns gällande förebyggande och stöttande insatser från samhällets sida för de unga som kan hamna i situationer av utsatthet. Enligt Wu (2006 s. 88-90, se Sanders 2006) har det saknats ett genusperspektiv i de studier som gjorts om ravekultur. Att undersöka vad det finns för skyddsfaktorer för unga kvinnor i miljön är också av vikt för att förstå vad som skapar trygghet då unga kvinnor riskerar att vara mer utsatta för sexualbrott (NTU 2020 m.fl). Ett genusperspektiv med fokus på kvinnor är därav relevant då detta område inte är särskilt studerat inom den svenska forskningskontexten för rave. I en kandidatuppsats i sociologi skriven av Winberg & Åhr (2017) undersöker författarna hur kvinnor mellan 20-30 skapar identitet utifrån kulturellt och subkulturellt kapital inom ravekulturen i Stockholm. Gavanas (2020) har forskat om Sveriges klubb- och ravekultur där ett genusperspektiv lyfts fram. Trots det finns det ett kunskapsglapp i den akademiska världen gällande unga kvinnors upplevelser av ravekulturen i Stockholm utifrån risker och trygghet.
Att skildra perifera perspektiv är relevant till svar mot den allmänna oro gällande ungdomliga livsstilar och subkulturer som kopplas till riskmiljöer. Att lyfta fram andra perspektiv om rave än de som förs fram av etablerad media och myndigheter och istället belysa de unga
kvinnornas personliga upplevelser blir ett sätt att närma sig en vidare förståelse för i vilken grad de upplever otrygghet och vad den bottnar i. Perifera perspektiv behöver lyftas inom det sociala arbetet för främjandet av demokratiska aspekter och värderingar. Att undersöka Stockholms ravescen utifrån trygghet och risk är av betydelse för att nyansera hur unga själva faktiskt berättar och beskriver sina egna upplevelser. Ett genusperspektiv är intressant att applicera i sammanhanget av rave för kvinnors särskilda potentiella utsatthet i förhållande till sexuell risk. Därav är det av vikt att studera fenomenet ur ett perspektiv där unga kvinnors erfarenheter får stå i centrum för att lyfta gruppens egna berättelser. Att anta ett
genusperspektiv på problemområdet gällande unga kvinnors upplevelser av oro och strategier inom ett fält av potentiella risksituationer är ytterligare ett glapp att undersöka och försöka fylla, vilket denna studie har som syfte.
3. Syfte & frågeställningar
Studiens syfte är att utifrån semistrukturerade intervjuer undersöka hur unga kvinnor
upplever sin trygghet och vad som väcker oro i sammanhang av ravefester. Vidare undersöks vilka strategier de har för att hantera risker i miljön. Detta är tänkt att undersökas med hjälp av följande frågeställningar:
Hur beskriver unga kvinnor sina upplevelser av att delta i Stockholms ravekultur?
Vilka aspekter av dessa upplevelser präglas av tankar eller känslor av oro, trygghet och risk? Vilka strategier använder sig de unga kvinnorna av för att reducera risker i miljön?
Vad för risk- och skyddsfaktorer för unga kvinnor i Stockholms ravekultur kan härledas ur dessa beskrivningar?
3.1 Avgränsningar
Upplevd oro, trygghet och risk går att studera ur olika perspektiv beroende studiens utformning. Min ursprungliga avsikt var att undersöka generell oro i sammanhang av rave men jag valde att operationalisera studiens syfte med ett genusperspektiv för att avgränsa materialets omfång. Unga kvinnors position och situation i sammanhanget av rave intresserar mig personligen, med tydliga aspekter av identifiering. Denna studie är avgränsad till unga kvinnor i åldern 18-22 år och deras upplevelser från Stockholms ravekultur. Att studera en grupp unga kvinnor blev för mig en relevant då det var särskilt ett ungdoms- och
4. Bakgrund
Ravekultur är en del av den urbana stadsmiljön där människor möts kring musik och dans. Sarah Thornton (1995) definierar i sin klassiska bok Club cultures rave som klubbar som hålls utanför etablerade danslokaler på självständiga platser och som spelar elektronisk musik såsom house, techno, acid house och jungle-musik m.fl (Thornton 1995). Under slutet av 1980-talet blev det allt fler ravefester som arrangerades i Stockholm och andra städer runt om i landet (Gavanas 2020). Det som skiljer ravefesterna från andra nattklubbar var att myndigheter, etablerade medier och marknadsaktörer inte fick insyn vilket gav upphov till en kultur som tog avstånd från samhällets dominerande normer och värderingar vad gäller moral som estetik (Gavanas 2020). Enligt Gavanas (2020, s. 227) granskning av rapporteringen i svenska mediearkiv framkommer det som att både polis och sociala myndigheter har ett repressivt förhållningssätt gentemot ravekulturen. När ravefesterna fick under 1990-talet sitt fäste i Sverige ökade även narkotikabruket i samhället, vilket var något politiker från både vänster och höger tog stark ställning emot då man strävade efter att skapa ett narkotikafritt Sverige (ibid.).
Att anordna rave har varit kontroversiellt i förhållande till majoritetssamhällets ideal om lag och ordning då de ofta illegala festerna kan ses som riskmiljöer. År 1996 inrättades den så kallade Ravekommisionen vid polismyndigheten i Stockholm för att få kontroll över det ökade narkotikabruket på ravefester (BRÅ 1999). Insatsen fick kritik för att fokusera på innehav och bruk av narkotika för att avskräcka unga från att bruka narkotika och att polisens intensifierade arbete inte hade någon påvisbar effekt på att färre unga skulle använda
narkotika (ibid.). Mycket har förändrats inom ravekulturen sedan 1990-talet men
myndigheternas förhållningssätt är tämligen oförändrad. Att endast rikta fokus på risken av att bruket av narkotika får till följd att man missar deltagarnas behov och perspektiv om risk. I en kandidatuppsats i sociologi skriven av Andersson Gullsby och Dunell (2016) är
risken för att bli utsatt för sexualbrott (Palamar, Griffin-Thomas, Ompad m.fl 2018). På många sätt kan man därav konstatera att ravefester är riskfyllda för dess deltagare, och framförallt för de minderåriga besökarna. Att gå på rave har dock andra funktioner för dess deltagare. De risker som deltagarna tar har även syften för utforskande av identitet där särskiljning från de normerande bidrar till den kollektiva samhörigheten och
identitetsskapande processer gällande distinkta intressen (Thornton 1995).
Studien ämnar undersöka hur unga kvinnor själva beskriver sin oro och upplevda trygghet i ravemiljöer samt undersöka vilka risk- och skyddsfaktorer som finns att beakta samt
kartlägga vilka strategier kvinnorna använder sig av för att navigera sig i miljön. Det är av vikt att uppmärksamma behov hos målgrupper som sällan finns tydligt representerade i statistiska undersökningar och blir därmed mindre synliga för majoritetssamhället. Det går att förstå ravedeltagare som självvalt marginaliserade då de flesta deltagare ofta kommer från ekonomiskt eller kulturellt resursstarka grupper (D’Andrea 2007 se Gavanas 2020 s. 146). Sanders (2006) menar dock att i och med att rave pågår i det fördolda fältet för allmänheten är det svårt att komma i kontakt med och stötta ungdomarna som eventuellt har vissa riskbeteenden och är i behov av stöd från samhället.
5. Tidigare forskning
I det här avsnittet behandlas ett urval av tidigare forskning inom området för studien. I och med att fältet berör flera forskningsområden har ett selektivt urval blivit aktuellt. För att få fram relevant forskning och en översikt för det aktuella forskningsläget har jag använt mig av sökord som ”rave, risk factors, drugs, young females, youth risk m.fl i diverse databaser för att täcka området. I och med att studien följer den abduktiva metodansatsen fick jag
5.1 Rave och narkotikapolitik
Enligt Hunt och Maloney (2009) är det framför allt två skilda perspektiv man antagit för att studera klubb- och ravekultur i forskningsvärlden; det folkhälsovetenskapliga perspektivet och det kulturvetenskapliga perspektivet. Inom det folkhälsovetenskapliga perspektivet ligger det centrala fokuset på narkotikabruk samt hur effekterna av narkotika påverkar och
karaktäriserar dess användare. Det kulturvetenskapliga perspektivet däremot har som utgångspunkt att studera rave genom att förstå hur fenomen som njutning, subjektivitet och social samhörighet samt hur ungdomskultur bildas (ibid.) Det patologiska förhållningssättet som narkotikarelaterade forskningsfrågor generellt har inom det folkhälsovetenskapliga perspektivet har i sin natur ett fokus på de sociala problemen och riskerna som narkotikabruk i klubb- och ravekulturen innebär, medan det kulturvetenskapliga perspektivet studerar fenomenet och dess aktörer som agenter. De menar att en kombination av dessa perspektiv kan leda till förståelse för vilken roll både risker, njutning och agentskap har i sammanhanget (ibid.). Användandet av ecstasy (MDMA) och andra klubbdroger har ökat dramatiskt i USA då dessa droger har en sammankoppling med klubb- och ravekulturen och de menar att droganvändningen ökar bland ungdomar (ibid.). Hunt och Maloney (2009) menar att klubb- och ravemiljöer kan bidra till en förhöjd risk för narkotikabruk bland unga.
Sjö (2005) har forskat om narkotika i svensk klubbkultur och genomfört 17 kvalitativa intervjuer med klubb- och ravedeltagare där han studerar relationen mellan ungdomskultur och nationen. Det som förenar deltagarnas motivationer i att delta i dessa evenemang är intresset för dans och musik. Det framkommer att narkotikabruket är vanligt i sammanhangen men inte nödvändigt och att bruket förekommer i andra miljöer utanför klubb- och
ravekulturen också. Akten att delta i klubb- och ravesammanhang och identitetsbyggandet kring det innebär ett ställningstagande emot etablissemanget för de deltagande (Sjö 2005, s. 34). Narkotikabruket är även en form av aktiv distansering från majoritetssamhället ideal (ibid. s. 35). Att ta avstånd från ”vanliga” pub- och diskoteksammanhang utan någon specifik musiknisch är någonting deltagarna också uppger som centralt i identiteten. Informanterna menar att deltagandet i dessa olika sammanhang har skilda syften, då ”alla” kan delta i vanliga pub- och diskotekssammanhang utan det gemensamma, smala intresset för
kraftigt berusad är någonting som inte är centralt för klubb- och ravekulturen menar
informanten. Vissa informanter menar också att det inte är samma fokus på könsdynamiker där män närmar sig kvinnor för sexuell kontakt. Dessa attityder är inte lika påtagliga i de alternativa musiksammanhangen menar en del informanter i studien. Erfarenheterna från ravekulturen är snarare en individualistisk upplevelse av självförverkligande som fungerar som en frizon från de normativa förväntningar som finns i samhället (Sjö 2005). Det finns en förskjutning i begreppen som Sjö (2005) använder sig av, då de etablerade klubbarna som spelar dansmusik idag har ersatt de gamla diskoteken och undergroundkulturen såsom rave- och svartfester står för de mer alternativa sammanhangen.
Magnus Linton som skrivit boken Knark (2015) menar att Sverige har en tradition av
nolltolerans mot narkotika. Börje Olsson, professor vid Sorad, centrum vid socialvetenskaplig alkohol och drogforskning, som ägnat en stor del av sin akademiska karriär åt att forska om droger i Sverige intervjuas av Linton för att få en samlad bild om den svenska modellen för narkotikapolitik. Enligt Olsson (se Linton 2015) har den svenska narkotikapolitiken strävat efter ett narkotikafritt samhälle och använt sig av repressiva metoder för att bemöta de narkotikarelaterade problemen. De politiska åtgärder som tagits fram har historiskt sett dominerats av att vara av karaktären att lösa och utplåna det så kallade narkotikaproblemet genom hård strafflagstiftning för både de som brukar och missbrukar narkotika, snarare än att minska användandet och erbjuda vård (ibid.). Historiskt sett har Sverige haft en restriktiv narkotikapolitik och det svenska narkotikabruket har varit förhållandevist lågt jämfört med andra europeiska länder (EMCDDA.ORG, se Sjö 2005). Under 1990-talet skedde dock en ökning bland unga som kopplas samman med klubb- och ravekulturens både lokala och globala spridning (Sjö 2005). Inom den västerländska forskningen om riskfaktorer gällande olagligt narkotikabruk har man framför allt koncentrerat sig på individuella faktorer och det har varit allt för lite fokus gällande förståelsen av den sociala miljöns betydelse för graden av risk (Rhodes, Lilly, Fernández, Giorgino m.fl 2003).
5.2 Risk- och skyddsfaktorer
objektiva faktorerna är beroende av sannolikheten av att ett negativt resultat ska inträffa i en specifik kontext medan de subjektiva faktorerna påverkas av upplevelsen av ett potentiellt hot eller fara. Objektiva riskfaktorer kan variera mellan individer beroende på biologiska faktorer (såsom ens ämnesomsättning) samt sociala faktorer (såsom socioekonomisk status och kulturella influenser). Subjektiva riskfaktorer skapas inom en kulturell ram och ackumuleras till en biprodukt av erfarenhet inom en given social miljö (Kelly 2006, s. 51 se Sanders 2006). Jessors teori (1991) om problembeteendeperspektivet kartlägger hur riskbeteenden, riskfaktorer och skyddsfaktorer samverkar som grund för ungdomars utveckling,
beteendemönster och livsstil. Jessor (1991) definierar riskbeteenden som beteenden där man tar en risk för njutning eller spänning trots vetskapen om potentiella negativa effekter. Omfattningen av risk bör behandlas och förstås som en balansgång mellan riskfaktorer och skyddsfaktorer (Jessor 1991). Teorin lägger tonvikt på att det inte finns några bestämda orsakssamband, utan att dessa snarare är dynamiska processer som kan gå i flera riktningar och att individers olika förutsättningar är avgörande för hur risken påverkar och upplevs (Jessor 1991 se Holmberg 2016).
Enligt Jessor (1991 s. 602) kan man dela upp riskfaktorer för riskbeteenden hos ungdomar i fem kategorier: ens biologiska arv, den sociala omgivningen, upplevelsen av omgivningen, personligheten och övrigt beteende. När man studerar sociala risker finns även skyddsfaktorer som man bör ta i beaktning. Dessa kan kompensera för riskfaktorerna och kan förklara varför många ungdomar trots ett flertal riskfaktorer inte hamnar i destruktiva riskbeteenden.
Skyddsfaktorerna har en betydelsefull roll vid närvaro av riskfaktorer och främjar positiva beteenden och utvecklingsprocesser. Den forskningen som gjorts gällande risk- och
skyddsfaktorer har enligt Borge (2011) dominerats av fokus på riskfaktorer. Hon menar att det är av vikt att studera risker och avvikelse men att det även behövs kompletterande
perspektiv gällande skyddsfaktorer, resiliens och bemästring för att förstå hur individer klarar sig i riskmiljöer. Hon menar att risk är en förutsättning för att utveckla resiliens och att risken måste förstås inom en specifik kulturell kontext.
5.3 Ungdomar
Sanders (2006 s. 16) menar att en stor del forskning visar på att ungdomars
delar intressen, värderingar och aktiviteter, vilket också går att applicera på ungdomars förhållande till det sociala sammanhanget av ravefester. När man identifierar risker för ungdomar är narkotikabruk någonting som kan klassificeras som en social och hälsorisk. Det går heller inte att separera relationen ungdomskultur och klubb- och ravekultur då scenen för ravekulturen tillgodoser kollektiva musikupplevelser för gemenskap för unga människor (Sanders 2006).
När man studerar ungdomar ur ett folkhälsovetenskapligt perspektiv finns det två inriktningar som man brukar utgå ifrån: det biomedicinska och det humanistiska. Det
folkhälsovetenskapliga perspektivet har som tidigare nämnts behandlar det patologiska hos människan och strävar efter att förstå hälsa som frånvaro av sjukdom, skada och risk. Det humanistiska perspektivet går att förstås som ett holistiskt synsätt där människans upplevelser och interaktioner är av betydelse (Pellmer, Wramner & Wramner 2012 se Häggström-Nordin, Magnusson 2016, s. 26). Ett annat fokus vid ungdomsstudier är att studera riskbeteenden. Med riskbeteenden menas beteenden som skiljer sig från ett utforskande som har en mer ändamåls- och utvecklingsmässig betydelse för ungdomar. Beteendena kan innebära
allvarliga och långsiktiga konsekvenser som påverkar ens hälsa negativt (Holmberg 2012 se Häggström-Nordin, Magnusson 2012, s. 280). Att unga människor experimenterar med vuxna livsstilar är dock nödvändigt för utvecklingen, emellertid är gränsdragningen mellan
utforskande och problembeteenden viktiga att kartlägga (ibid.). När man studerat ungas sexuella risktaganden brukar man relatera det till faktorer såsom exempelvis ett högt antal sexuella partners, oskyddade sexuella kontakter, alkoholkonsumtion, narkotikabruk och psykisk ohälsa m.m. (Fridlund 2014; Kastbom m.fl. 2015 Makenzius & Lasson 2013 se Holmberg 2012). Unga kvinnor utvecklar beteenden och psykologiska mekanismer för att undvika sexuell risk i form av våldtäkt genom fysisk distansering (Mc Kibbin, Shackelford, Minerr, Bates & Liddle 2011). I denna studie studeras vilka strategier informanterna har för att bemöta risk, varav det är av intresse att studera om strategierna är defensiva.
5.4 Risk och njutning
risktagandet och de faktiska negativa riskerna fungerar som en förhandling mellan att överväga risker med vilken effekt av njutning som man kan få ut av specifika droger.
Uppfattningen om vad som utgör en risk är beroende av hur sociala grupper påverkas av den sociala miljön. Många av de deltagare som går på raves upplever att sociala myndigheter saknar förståelse för varför man går på dessa sammankomster för dansmusik och att den representation som får ta plats är ensidigt vinklat ur de makthavandes perspektiv. Det finns en diskrepans mellan myndigheternas och deltagarnas egen förståelse av risktagande (Hunt, Evans & Kares 2007). Det finns en avsaknad av njutningens betydelse i den dominerande diskursen kring raves oavsett om det gäller narkotikabruk eller den sociala kontexten. Studiens resultat bygger på att deltagarna söker balans mellan risktagandet och de positiva effekterna av det, med en så minimerad personlig risk som möjligt. Att minimera risken trots risktagandet sker hos de unga i studien genom att ta droger tillsammans med vänner som man litar på och att vara medveten om setting, det vill säga förutsättningarna i miljön. Studien (2007) visar på att de unga har en god medvetenhet kring risker och har tillgång till
information om farmalogiska konsekvenser och att de med hjälp av egna strategier försöker reducera dessa risker.
6. Teoretiska utgångspunkter
Under detta avsnitt presenteras det teoretiska ramverk som studien utgår ifrån. Studien utgår ifrån att förklara risk- och skyddsfaktorer i ravemiljön utifrån riskdefinitioner och
resiliensperspektiv. För att förstå hur risk konstrueras i ravemiljön genom individernas handlande används Butlers (2007) teorier om performativitet och agentskap som förklaringsmodell.
6.1 Risk och njutning
Risk och njutning är begrepp som kommer att användas för att förstå hur de unga kvinnorna i sammanhang av rave balanserar risktagande och njutning. Definitionen om riskbeteenden förklaras av Jessor (1991) att man tar en risk för njutning eller spänning trots vetskapen om konsekvenserna. Riskens effekt bör förstås som en balansakt mellan riskfaktorer och
uppenbara farmakologiska risker för ungdomar, men att effekterna av beteendet kan leda till socialt positiva effekter såsom acceptans i gruppen och känslor av autonomi och mognad hos individen i fråga. För att komplettera synsättet om riskbeteenden kommer jag använda mig av Douglas riskdefinition med stöd av Hunt, Evans och Kares (2007) studie om risk och
njutning där de sätter de valda begreppen i en specifik sociokulturell kontext. De hänvisar till Douglas (1985;1992 se Hunt, Evans & Kares 2007) som i sin forskning om risker kritiserar den formen av förståelse av risk där det enbart ses som ett objektivt fenomen, utan att sätta risken i en specifik sociokulturell kontext. Risken konstrueras av sociala, kulturella och politiska processer som är beroende av den kontext man befinner sig i och de normer och värderingar som styr. Risk är ingenting som befinner sig i ett vakuum utan bestäms av hur man socialt konstruerar risk (Douglas 1985, 1992 se Hunt, Evans & Kares 2007).
Risktagandet kan med hjälp av Jessors och Douglas teorier förstås som en
förhandlingsprocess där man överväger riskens sannolika negativa konsekvenser i relation till njutningen. Hunt, Evans och Kares (2007) visar på att de flesta unga människor som deltar i rave har kunskap om objektiva risker såsom farmakologiska effekter och de har en
riskmedvetenhet där de med hjälp av egna strategier försöker reducera riskerna i miljön. Att vidare komplettera dessa riskteorier kommer jag göra en distinktion mellan olika sorters risker enligt Kellys (2006, se Sanders 2006) definition där man talar om objektiva riskfaktorer som varierar mellan individer beroende på biologiska faktorer och sociala faktorer såsom exempelvis ålder och kön, samt subjektiva riskfaktorer, vilka skapas som ackumulerad biprodukt av erfarenheter inom en given sociokulturell kontext. I
sammanhanget används subjektiva riskfaktorer som föreställda risker som produceras i samhälleliga normer och värderingar.
6.2 Resiliens
där elände- och avvikelse gällande problembeteenden dominerar, till att fokusera på individens skyddsfaktorer för att minska sårbarheten (ibid. s. 46). Jag vill även hävda att begreppet kan användas i att förstå hur unga kvinnor bemöter och hanterar raverelaterade risker, kopplat till alkohol och narkotika samt eventuella situationer där man riskerar att bli utnyttjad genom ofrivilliga sexuella kontakter och övrig form av utsatthet.
6.3 Agentskap och performativitet
Inom den feministiska teorin är ’subjekt’ och ’agentskap’ begrepp som används för att beskriva positioner och förmågor till handling. Carlson (2000)diskuterar dessa begrepp och utgår ifrån en dialog mellan Judit Butler och Seyla Benhabib i Feminist contentions (1995). Dessa teoretiker har skilda synsätt på hur begreppen ska förstås inom den feministiska forskningen men Carlson framställer vilka gemensamma nämnare de olika teoretiska
förståelserna har och hur de skiljer sig. Subjektet använder kroppen för att praktisera handling och kommunikation. Det innebär att subjektet har möjlighet till autonomi och agentskap. Agentskap definieras av Carlson (2000) som den förmåga man har som aktör att förverkliga i handling. Agentskapet ger förutsättningar för egenmakt och emancipation. Agentskap som teoretiskt begrepp har relevans för studien då de unga kvinnornas beteenden kräver en viss sorts grundtrygghet och förmåga för att navigera sig genom egenmakt i sammanhang av rave, vilket kan ses som en miljö med många risker.
Performativitetsteorin förklarar Butler (2007) som upprepade utföranden av handlingar som skapar och konstruerar genus och identitet. Butler (2007) menar att man med kroppens upprepade handlingar och beteenden bildar mönster och ritualer som skapar genus.
Genusskapandet är någonting man gör där de repetitiva praktikerna är kontextuellt bundna och skapar identitet som uppfattas och återspeglas i omgivningen. Performativitetsteorin fungerar som en begreppsapparat som förklarar hur vissa praktiker producerar
identitetsskapande i givna sociokulturella kontexter med bestämda normer (Butler 2007). Performativitetsteorin utgår inte från en enda handling utan ett upprepande mönster som naturaliseras genom kroppens uttryck i den bestämda kulturella kontextens varaktighet (ibid.). Butler (2007) menar att performativitetens yttringar kan leda till ett aktörskap där subjektet i sina iterativa handlingar kan utmana maktens dynamiker, normer och
förståelse för agentskap. Jag kommer använda mig av Butlers performativitetsteori för att förstå hur risktagande och riskbedömning i sammanhang av rave är någonting man gör genom upprepade, identitetsskapande processer.
Dessa teoretiska utgångspunkter ska appliceras för att få en förståelse för hur informanterna själva beskriver sina upplevelser från Stockholms ravekultur. Genom att se till dessa unga kvinnors motivationer till vad som kan betecknas som riskbeteenden tillskrivs de agens, och därmed nyanseras bilden och passiviserande rollbeteckningar av offer i en riskkontext kan undvikas. Risktagandet, som går att förstås som ett riskbeteende, de unga kvinnorna praktiserar i sitt identitetsskapande och sin strävan efter gemenskap är någonting som sker performativt där de gör en sammanvävd förhandling genom riskbedömning. Risktagandet kräver att subjekten utvecklar agentskap utifrån kontexten. Om man ser rave som en riskmiljö kräver det att aktörerna balanserar hanteringen av riskfaktorer, vilket även innebär ett
förvaltande av skyddsfaktorer. Skyddsfaktorerna är det som skapar resiliens i riskmiljöer. Vidare kommer jag att använda dessa teorier för att analysera och tolka mitt insamlade material.
7. Metod
I det här avsnittet presenteras vald forskningsmetod för studien och dess
tillvägagångssätt. Studien kommer att genomföras utifrån en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer som empiri. Studien utgår ifrån en icke-positivistisk forskningstradition där kunskap förstås som någonting som konstrueras av den
sociokulturella kontexten. Observationerna man gör är beroende av de valda teoretiska perspektiven och undersökarens förförståelse och på så vis finns ingen objektiv kunskap (Bildgard & Tielman 2007). Denna studie bygger på en abduktiv ansats, vilket kombinerar en teoristyrd ansats med det empiristyrda förhållningssättet genom att pendla mellan dessa för att uppnå logik för studien (Bryman 2018).
Insamlingen av data har genomförts med hjälp av fem semistrukturerade kvalitativa
intervjuer. Intervjuerna täcker därmed olika förbestämda teman som undersökningen kretsar kring, för att styra riktningen av innehållet och få så fylliga svar som möjligt genom
öppenhet för svar som nyanserar och beskriver företeelser som undersökaren kanske inte haft som avsikt att få svar på (ibid.). Den intervjuguide (se Bilaga 2) som etablerats för denna undersökning behandlar teman såsom när och varför man började gå på rave, hur man ser på rave utifrån risker, vad som skapar trygghet respektive otrygghet i miljön och hur det känns samt hur man hanterar situationer av otrygghet och rädsla och varifrån man kan söka stöd.
7.1 Förförståelse
Inom kvalitativ forskning är det av vikt att medvetandegöra och erkänna egna värderingar och ens val av teoretiska utgångspunkter (Braun & Clarke 2006, s. 7). Vid en undersökning inom ett problemområde där författaren själv har erfarenheter och bakgrund i, är det
väsentligt att upprätta transparens gällande förförståelse för att inte skada objektiviteten (ibid.). Då jag har bakgrund i den elektroniska musikscenen och rör mig i kulturella sammanhang med tät sammankoppling till ravekulturen har jag noterat en diskursiv
förändring inom scenen under den senaste tiden. Det har enligt mina observationer skett en ökande aktivitet av diskussioner på sociala medier bland DJ:s och arrangörer i samband med händelser som fått medial uppmärksamhet, dels när en person dog på ett rave i Stockholm (SVT 2017) och när en känd arrangör dömdes för våldtäkt av en 14-åring (Expressen 2020). Diskussionerna tyder enligt mig på att en större medvetenhet inom scenen har kommit att eftersträvas kring risker vad gäller unga personer som vistas i ravemiljöer. Då jag började gå på rave som tonåring och har egen erfarenhet och upplevelser av risk har jag reflekterat kring hur det kan påverka unga människor, men även hur det kan påverka ens känsla av
samhörighet och formandet av en alternativ identitet. Det som ofta lyfts fram är polisens eller arrangörernas perspektiv, och det är därav viktigt att tala med deltagare och inte minst
det en risk att omedvetet genom valideringen “leda” intervjupersonens svar i en uttänkt riktning genom att bekräfta det den säger. Intervjuguiden (se Bilaga 2) har dock diskuterats och godkänts av uppsatsens handledare, vilket reducerar risken för ledande frågor.
7.2 Urval
Urvalet för studien består av fem unga kvinnliga informanter i åldrarna 18-22 år som varit aktivt besökande och deltagit i delar av Stockholms ravescen. Informanternas ålder är avgränsad till 18-22 för att man som ung vuxen har närmare till hands gällande minnen av upplevelser som ungdom, men även att aktuella upplevelser är av intresse. Att intervjua barn och ungdomar kan det vara särskilt sårbart då de är minderåriga och behöver målsmans samtycke vilket är en av anledningarna till att informanterna för denna studie är unga vuxna. Att välja myndiga informanter motiveras också delvis i att minimera risken för obekväma situationer, i behandlingen av känsliga uppgifter, där jag som kandidatstudent saknar professionell kompetens vad gäller intervjuteknik med barn och unga.
Urvalet genomfördes genom ett så kallat snöbollsurval, vilket innebär att man genom sina kontakter kommer i kontakt med personer som är relevanta för studien och villiga att delta (Bryman 2018). Snöbollsurval är en form av bekvämlighetsurval där undersökaren genom sina kontakter hittar ytterligare respondenter som kan passar för syftet (Bryman 2018). Det bör dock anmärkas att urvalsmetoden inte skapar ett slumpmässigt stickprov som
representerar en hel population men att metoden är användbar när man bedriver kvalitativ forskning (ibid.). Snöbollseffekten var användbar då det fanns svårigheter med att komma i kontakt med unga kvinnor inifrån en subkulturell miljö som sker i det fördolda från
7.3 Metodologisk diskussion
Den kvalitativa forskningsmetodiken strävar efter att uppmärksamma och lyfta fram erfarenheter och upplevelser hos målgruppen som studeras (Bryman 2018). I att studera en kultur som kultiverar sina egna normer och oskrivna regler blir kvalitativ metodik relevant för att undersöka upplevelser och identifiera dess värdegrunder. Att genomföra intervjuer för att få en djupare förståelse för unga kvinnors upplevelser och erfarenheter blir därför en facil metod för att närma sig problemområdet. Intervjuer ger närhet till sitt forskningsmaterial, vilket bör eftersträvas vid studier av upplevelser och ger en djupare bild av komplexa
fenomen såsom hur upplevelser av kulturell vidd beskrivs (Bryman 2018). En aspekt som bör beaktas vid intervjuer om upplevelser i det förflutna är minnets föränderliga karaktär. De utvalda informanterna för denna studie är emellertid unga vuxna som har nära till hands gällande både samtida erfarenheter från ravekulturen och upplevelser från att de var
minderåriga. Braun och Clarke (2006) anmärker att den tematiska analysen har kritiserats för dess flexibilitet. De menar dock att konsekventa och tydliga metodologiska tolkningar inom ett bestämt teoretiskt ramverk skapar tillförlitlighet i den tematiska analysen, samt att transparens gällande sina förförståelser är en annan faktor som krävs för att kunna uppvisa god kvalitet. Det finns en risk för subjektivitet i den tematiska kodningsprocessen då
författarens egna tolkningar är det som extraherar koderna ur empirin. Genom att underbygga sin analys med citat och logiska resonemang kan man öka studiens tillförlitlighet.
7.4 Etik
författarens behåll. Konfidentialitetskravet efterlevs genom anonymisering i
transkriberingarna där intervjupersonerna benämns med fiktiva namn. Det finns en risk i att de personliga kontakter som lett mig till kontakten med mina informanter kan identifiera deltagarna trots anonymiseringen. De berörda personerna har blivit upplysta om att bejaka kravet om anonymitet och att inte röja några personuppgifter. Alla personuppgifter som berör informanterna raderas efter att uppsatsen blivit examinerad. Informanterna har även fått ta del av de rättigheter som de har enligt EU:s dataskyddsförordning om rätten att få ta del av samtliga personuppgifter som hanteras i samband med studien.
7.5 Tillförlitlighet och generaliserbarhet
Den kvalitativa forskningsmetoden har blivit kritiserad på grund av att risken för subjektiva tolkningar och slutledningar som kan göras på vid en eventuell nära relation mellan
forskaren, det valda ämnet och ens empiri (Bryman 2017). Till skillnad från den kvantitativa forskningen har man ett mindre urval vid kvalitativ forskning som inte går att generalisera för en hel population. Däremot finns det möjlighet att generalisera resultatet till de valda
teorierna för studien (ibid.) Inom kvalitativ forskning strävar man efter tillförlitlighet snarare än validitet och reliabilitet, vilket är kriterier som är intressanta för den kvantitativa
forskningsmetoden. Tillförlitligheten styrs av fyra delkomponenter som bör beaktas vid ett bedömande, dessa är studiens trovärdighet, pålitlighet, överförbarhet och konfirmering. Dessa begrepp svarar för intern validitet, extern validitet, att få liknande resultat vid ett annat
tillfälle och objektivitet (ibid.).Inför denna studie står förförståelsen för att upprätta den transparens som krävs för studiens tillförlitlighet. Som tidigare nämnts i avsnittet för min förförståelse finns en viss risk för subjektiva tolkningar, vidare är intentionen med studien att lyfta fram de unga informanternas röster och perspektiv om sina upplevelser. I
genomförandet av studien beaktas dessa faktorer genom att systematiskt genomarbeta det empiriska materialet och göra kopplingar till den tidigare forskning och det bestämda teoretiska ramverket.
7.6 Genomförandet av intervjuer
Att komma i kontakt med unga informanter var till en början svårt då mina personliga
denna studie. Jag skickade informationsbrev om studien till lärare vid olika gymnasieskolor i Stockholms innerstad varav jag fick kontakt med en lärare som spred informationsbrevet via mail till sina elever. Sedan fick jag använda mig av personliga kontakter som tipsade mig om unga arrangörer och deltagare för att komma i kontakt med personer i yngre åldrar med samtida upplevelser från Stockholms ravekultur. Vid denna kontakt fick informanterna information om studien syfte, anonymitet och samtycke för att säkerställa de etiska krav som ska beaktas vid genomförandet av intervjuer. I samband med att informationsbrevet skickades via mail till deltagarna berättade jag också om min utbildning och vilket lärosäte jag tillhör samt om min egen bakgrund som ravedeltagare. Detta görs för att både skapa förtroende för en professionalitet och skapa transparens mellan mig och informanterna. Trost (2010) menar att man ska sträva efter en subjektsrelation när man ska genomföra intervjuer, vilket innebär att man försöker reducera avståndet mellan intervjuaren och intervjupersonen. Det är även av vikt att visa solidaritet med intervjupersonerna för att skapa en ödmjuk och öppen
intervjusituation. Det innebär dock inte att man nödvändigtvis behöver hålla med om allt intervjupersonen säger (Trost 2010).
Att genomföra semistrukturerade intervjuer har som syfte att både lämna utrymme för
informanternas beskrivningar men även följa en lista i form av intervjuguide (se Bilaga 2) för att behandla de teman som är relevanta för studien (Bryman 2018). När man genomför
intervjuerna finns även möjlighet att ställa frågor som relateras till något intervjupersonen har sagt som befinner sig utanför intervjuguiden (Bryman 2018). Alla fem intervjuer
genomfördes via videokonferenser och spelades in med en diktafon för att vidare transkriberas. Intervjuerna som genomfördes var cirka 30 minuter långa. Att genomföra semistrukturerade intervjuer via videokonferens blev aktuellt för studien på grund av den pågående pandemin av Covid-19. Att inte ses i person kan givetvis påverka respondenternas svar då det blir ett fysiskt avstånd mellan intervjuaren och den som blir intervjuad. Emellertid kan det också skapa trygghet och närvaro för intervjupersonen när denne får genomföra intervjun i en familjär miljö. Fyra av fem informanter valde att ha kameran på vid
bakgrunder och erfarenheter samt det faktum att man inte nödvändigtvis brukar droger själv när man går på rave.
7.7 Kodning
Studien utgår ifrån en tematisk analys i Braun & Clarkes (2006) tradition, vilket är en analysmetod för att identifiera och kartlägga mönster i sitt material där man organiserar sin data i detalj på ett flexibelt sätt. I intervjuerna som står för min empiri framkommer det teman som ska infånga relevant information för studiens syfte. Informationen kategoriseras som teman som identifierar och synliggör mönster. Kodningen av empirin är en omfattande process där det endast är ett urval koder som extraheras och blir objekt för analys (ibid. s. 6). De teman som sedan urskiljs måste ha tydliga kopplingar till det som studien undersöker. Transkribering, upprepad genomläsning och kodning av intervjuerna är avgörande för att finna teman som speglar eller besvarar det som undersöks. Det är av stor vikt att läsa igenom materialet flera gånger för att undvika att bli allt för selektiv eller göra antaganden som inte är systematiskt genomförda (ibid. s. 16). Att färgkoda innehållet i de svar med likheter och relation till studiens frågeställningar ger en övergriplig mönsterbildning. Genom att vidare notera upprepade uttalanden i materialet samt andra tendenser som går att koppla till frågeställningarna och göra kommentarer på dessa, fick jag fram relevanta teman. När man identifierar teman har man som avsikt att kartlägga bland annat uttryck för repetitioner, likheter och skillnader, metaforer, saknade data men även språkliga kopplingar som kan leda till en förståelse kring kausala samband i informanternas medvetande (Bryan & Bernard 2003 se Bryman 2018). Bryman (2018) menar att kodningen ska ske genom följande steg; bli bekant med sitt material; koda innehållet; utveckla flera koder; bedöm tyngden av koderna som kategoriserade huvudteman och delteman; undersöka vilka kopplingar som uppstår; och slutligen notera vilka insikter som kommer fram från kopplingarna. Koderna som
Efter att ha genomarbetat mitt material kunde jag urskilja tre huvudsakliga teman samt underteman. Dessa är:
Upplevd oro: Det vill säga i vilken grad av känsla av oro i förhållande till risker som
informanterna beskriver utifrån sina upplevelser av rave. Den upplevda oron har som undertema riskfaktorer och otrygghet.
Strategier: De metoder som informanterna använder sig av för att möta risker i miljön och
skapar trygghet. Strategierna utgör det som kommer att kallas för skyddsfaktorer och resiliens. Inom detta huvudtema är gemenskapen det som står som grund för och det som bidrar till flera strategier. Gemenskapen skapar identitet och drivkraften i att delta i
ravefester. Betydelsen av vänskap och gemenskap är det undertema som står som grund för känslan av trygghet.
Risktaganden: De sociala processer som går att både ses som riskbeteenden men även som
utforskande gällande det okända för att uppleva spänning. Undertemat för denna kategori är stäva efter frihet, njutning och att gå emot normen. Risktagandet är den performativa,
upprepade process som skapar identiteten (Butler 2007) som raveare. Risktagandet går också att förstås som ett agentskap där de unga kvinnorna förhandlar mellan risk och njutning (Hunt, Evans & Kares 2007).
8. Resultat och analys
I det här avsnittet presenteras resultatet och analysen av intervjumaterialet. Informanterna kommer att benämnas med fiktiva namn. För att presentera resultatet från det empiriska materialet kommer detta göras genom citat direkt från intervjuerna eller som mer
sammanfattande text om någonting som framkommer som ett bredare tema om informanterna belyser liknande upplevelser. Vidare kommer empirin kopplas samman med de valda
teoretiska begreppen och jämföras med den tidigare forskning som presenterats.
framför allt gått på så kallade open-air, det vill säga öppna ravefester i naturmiljö. Vissa av informanterna har även gått på svartklubbar, det vill säga illegala fester inomhus
8.1 Upplevd oro
”Hon har köpt någonting här som har gjort henne så, vem är det som vill någon något illa?”
Alice Samtliga deltagare bedömer ravemiljön som potentiellt riskfylld. Det finns olika riskfaktorer som skapar känslor av otrygghet för informanterna. Dessa faktorer beskrivs
sammanfattningsvis som: oro kring avstånd till kollektivtrafik och samhällsservice, att bli lämnad ensam eller att tappa bort sina vänner, män som närmar sig med sexuella motiv, våldsamma män, att bli drogade, att inte kunna ta hjälp eller få hjälp av polisen om någonting allvarligt händer, att langare säljer narkotika med oväntande effekter, att det ibland saknas tillgång till vatten och att privatpersoner säljer vatten dyrt för ett vinstintresse, att vem som helst kan närvara vid öppna utomhusfester, att bli så pass påverkad att någon skulle utnyttja det, att arrangörer inte tar ansvar vid eventuella risksituationer, laddade aggressioner mellan killgäng, att behöva ha kontroll över sina saker, tystnadskultur där man döljer att personer med hög status inte beter sig okej, ovälkomnande på grund av sin unga ålder och att bli skuldbelagd om man skulle bli utsatt för någonting.
Alla nämnda faktorer har någon form av karaktär som utgör en form av risk, både som objektiva- och subjektiva riskfaktorer (Kelly 2006, se Sanders 2006). Informanterna är upplysta om vilka risker som finns i miljön gällande effekterna av alkohol eller
narkotikasubstanser samt rumsliga risker, vilket även Hunt, Evans och Kares (2007) kommer fram till i sin studie om risk och njutning i ravekulturen i San Fransisco. Det finns en oro kring effekterna att bli för påverkad, vilket kan leda till ofrivilliga sexuella kontakter samt upplevelser som utmanar den egna autonomin. Genusdynamiker där mäns potentiella våld mot kvinnor är en aspekt som återkommer i de unga kvinnornas upplevelser av
riskbedömning som skapar en viss oro. Risken kan upplevas symboliskt i form av att den kulturella kontextens förväntningar där sociala faktorer, såsom kön och ålder, spelar in skapar en oro för att någonting ska hända (Kelly, se Sanders 2006). Det finns även risker av
samhällsservice. De centrala aspekterna gällande den upplevda oron berör bland annat risken för att bli utsatt för övergrepp. Att kvinnor behöver vara på sin vakt beror på att den upplevda oron för att bli utsatt för sexuella övergrepp är mer utbredd hos kvinnor än män (NTU 2020) och även att fler kvinnor än män faktiskt blir utsatta för sexualbrott (BRÅ 2020). Oron gällande män som är märkbart påverkade eller beter sig konstigt genom närmanden leder till att en som ung kvinna eller en ung tjej kan känna ett behov av att behöva vara på sin vakt, vilket därav kan ses som en riskfaktor. Linda uttrycker det såhär: ”Alltså grejen är ju, framförallt… eftersom jag är liksom en liten tjej, som nu är 18 men när jag var 16, 17, 18 såhär… det märks ju att det finns människor som är större än mig, alltså fysiskt som kan göra vad de vill...”. I situationer där Linda upplever otrygghet brukar hon använda undvikande som strategi för att slippa känslan av oro gällande äldre vuxna män som upplevs som hotfulla. Undvikande som strategi bekräftas i den forskning som finns om att kvinnor utvecklar
beteenden för att undvika sexuell risk i form av våldtäkt genom fysisk distansering i det rumsliga (se Mc Kibbin, Shackelford, Minerr, Bates & Liddle 2011). Sofia nämner också att när hon upplever obehag brukar hon antingen gå därifrån eller hålla sig nära vänner, men generellt använder informanterna sig inte av defensiva strategier utan fortsätter sitt deltagande trots de farhågor som konstrueras i miljön. Detta kan förklaras genom den förhandlingsprocess mellan risk och njutning (Hunt, Evans & Kares 2007) där deltagarna strävar efter en så minimerad personlig risk som möjligt genom olika sociala strategier. En annan riskfaktor som skapar oro på rave är ovissheten kring vad det är för droger som säljs. Alice har bevittnat att andra ravebesökare fått i sig substanser som lett till drogutlösta psykotiska tillstånd. Här blir objektiva, hälsomässiga riskfaktorer tydliga i miljön som skapar oro.
Det var väldigt otryggt den här gången när det var en tjej som fick ett anfall och hon liksom låg och grävde i marken och skrek, och jag och mina vänner var så här: ni måste ringa en ambulans! Men just för det är så himla underground var de så här: nej, nej vi kommer få skit. […] Och man är såhär: hon har köpt någonting här som har gjort henne så, vem är det som vill någon något illa? Så det var väldigt obehagligt.
otrygghet. Även om vissa arrangörer försöker ta ansvar för verksamheten saknas det ibland organisatoriska strategier för riskåtgärder som skulle öka tryggheten för deltagarna.
Det var ett rave som jag var på… det var helt enkelt jättemånga som sneade liksom. Eller som hade fått i sig… Ja men de trodde att dem hade fått i sig ecstacy. Ambulansen kom typ fyra gånger på en kväll. […] det kanske borde vara någon här som har koll på vilka som är lite utanför typ, vilka som kanske säljer… Jag vet inte men det känns som att man borde ha lite koll på vad som händer. Även om det är jättesvårt också. Men nu har jag varit på raves där det finns vakter och sånt. Så det kanske är på gång liksom. Men vem som helst kan komma dit och säga sig ge ut vad som helst, och det är otryggt.
Alice Det finns en avsaknad av information kring hur sådana här situationer ska hanteras. Riskerna som kommer av en oreglerad narkotikamarknad är många, framförallt den att man som brukare i stort sett aldrig kan vara helt säker på vad det är man brukar. Att köpa narkotika på plats av opålitliga langare kan förstås som ett riskbeteende men även som en riskförhandling där man överväger en strävan efter att uppleva njutning mot risken att bruka någonting med negativa effekter (Hunt, Evans & Kares 2007). De unga kvinnorna beskriver önskemål om trygghetsvärdar för ökad trygghet och nämner att vissa arrangörer har sådana närvarande, men att det sker i en begränsad omfattning. De ser ett behov av ökad trygghet för att skydda framför allt ungdomar.
Det är ju väldigt mycket säljning av droger, eller det är väldigt mycket unga människor och väldigt lätt att få tag på saker. Ofta är det inte så kontrollerat av ålder, även om det står att det finns en åldersgräns så är det ofta mycket yngre folk som är där och har tillgång till saker som man kanske inte egentligen ha tillgång till.
Sofia Det finns en riskmedvetenhet hos informanterna där de ser ung ålder som något som skapar skörhet i ravemiljön. Att undvika att gå på rave ensam är också en metod för att undvika situationer där man riskerar utsatthet. Av de fem intervjupersonerna är det endast Sara som har gått på rave ensam. När jag ställde frågan om hon upplevde ravefester som trygga eller otrygga svarade hon såhär:
När du mailade började jag tänka på om jag någonsin känt mig otrygg på raves och jag tycker liksom att jag borde ha känt mig det för det är ändå en situation där mycket skulle kunna gå fel och jag tror att kanske om jag själv hade råkat ut för någonting då hade jag kanske inte... då tror jag definitivt att skulle kunnat känna mig otrygg men jag har aldrig gjort det.
Att anta att ravefester automatiskt skulle innebära känslor av otrygghet för unga ravedeltagande kvinnor blir en form av förbestämd och passiviserande, genusmässig rollbeteckning där kvinnorna antas sakna agens. Saras tillitsfulla förhållningssätt till
ravekulturen tyder på ett agentskap av riskbedömning och resiliens. Det innebär dock inte att man ska förringa att existerande känslor av otrygghet och risker som kan uppstå i miljön. De unga kvinnorna har objektiva riskfaktorer såsom sitt kön och unga ålder (Kelly 2006 se Sanders 2006). Sara upplever dock inte nödvändigtvis subjektiva riskfaktorer, det vill säga de risker som skapas i samhällets normativa förväntningar och värderingar om rave. Hon känner sig generellt sett trygg på raves men beskriver att hon skulle undvika att bli allt för påverkad i situationer där hon skulle vara på egen hand. Att bli påverkad ensam utgör en risk för
utsatthet då man har färre skyddsfaktorer att tillgå i situationen. Sara gör ett övervägande i sitt handlande där hon uppskattar balansen mellan risk och njutning och bedömer att
risktagandets effekter kan bli negativa (Hunt, Evans och Kares 2007). Här skapas ett
performativt agentskapande där hon i subjektsposition (Butler 2007) riskbedömer aktivt vid sitt deltagande i ravekulturen för att skydda sig själv. Givet att rave förstås som en riskmiljö går det att se Saras riskbedömande där hon balanserar risk och njutning som en form av resiliens och agentskap. Att hon generellt känner sig trygg på rave är en skyddsfaktor i form av tillit till de andra deltagarna och till sin egen agens.
8.2 Strategier
”Man får liksom bara stå upp för varandra.”
Linda Att gå på rave är någonting spännande för de unga kvinnorna på grund av de känslor av frihet och sammanhang som festerna utgör. Frihet är någonting som nämns både ordagrant ett flertal gånger i intervjuerna och även i uttryck som “fristad” och “frihetskänsla”. Känslan av frihet och gemenskap framträder starkast som skäl till dragningskraften med rave. Men även känslan av sammanhang där likasinnade möts med gemensamma intressen. Malin beskriver gemenskapen i följande citat: ”Det är lite som en annan värld. Så det är väl det, det hela är som en alternativ verklighet. Det är väl det som är tilldragande” och vidare beskriver Alice det: ”Gud det här är så hemma! Alla som är här, är här för att de gillar att vara i skogen och dansa!”. Att få samlas kring musik och dans och i sammanhang bortom normativa
känslan av sammanhang som något lustfyllt i upplevelsen. När informanterna beskriver sin trygghet finns det blandade beskrivningar om upplevelserna och har olika strategier för att bemöta otrygga situationer. Samtliga informanter söker trygghet hos sina vänner vilket också är någonting som Hunt, Evans och Kares (2007 s. 89) kommer fram till i sin forskning. De menar att betydelsen av kommunikation med vänner som man litar på är någonting som minskar risker i ravesammanhang, där setting, förutsättningarna i miljön, i form av att ha tillitsfulla relationer fungerar som skyddsfaktorer. Det går även att relatera till generella strategier som de unga kvinnorna använder sig av för att ta hand om varandra och undvika situationer som skapar oro.
Så jag har ofta mycket kompisar med mig... som man delar… man såhär håller ihop och det är väldigt tryggt. Och också att man pratar innan såhär ”här är mötesplats för om vi tappar bort varandra”, ”vi måste hålla fast vid varandra”.
Linda Yttre sociala faktorer såsom en god relation till familj och tillit till samhällsinstitutioner är någonting annat som påverkar upplevelsen av trygghet positivt. Att ha syskon som har erfarenhet av rave går att ses som en skyddsfaktor då en del av informanterna uppger detta som något som skapat trygghet. Både Sofia och Sara nämner äldre syskon som ingångar till ravekulturen i Stockholm som minderåriga. När Borge (2011) forskat om barns sunda utveckling i riskmiljöer är bra förhållanden till syskon en skyddsfaktor som skapar resiliens.
Jag tyckte att det kändes väldigt tryggt för hon hade koll. Hon visste vad det var för någonting och hon sa att det var roligt. Jag tror att om jag inte hade varit med henne, om jag hade varit med en kompis som aldrig heller hade varit på rave hade jag uppfattat det som läskigt eller obehagligt säkert. […] Jag tycker att det var väldigt skönt att vara där första gången med min syster för att det var tryggt och hon kunde visa mig hur saker gick till.
Sofia
Att uppnå det lustfyllda i form av njutning som rave ändå innebär för informanterna blir möjligt genom att använda de trygga sociala relationer som strategi för riskreducering. Även tillit till andra deltagare och gemenskapen skapar trygghet hos informanterna.
Malin Om någonting riskfyllt skulle inträffa finns även tillit för andra deltagare utanför ens
vänskapskrets, vilket även Sara uttrycker: ”I första hand hade jag sökt stöd hos mina vänner som var där. Men sen om de inte hade varit till hands hade man sökt sig till andra i publiken”. Linda uttrycker att ”det kan ju också vara skönt med en äldre kvinna som håller koll” för ökad trygghet när man går på rave som ung deltagare. Informanterna beskriver situationer där de upplevt att andra ravedeltagande kvinnor funnits som stöd och skapat trygghetskänslor. Den kvinnligt kodade gemenskapen och tilliten till andra deltagande i miljön blir en skyddsfaktor när oro uppstår.
Det var någon gång jag tappat bort mig och jag såg ingen jag kände i folkmassan och då gick jag fram till en kvinna som jag såg och sa det till henne och fick låna hennes telefon då min var urladdad och fick tag på en kompis tillslut. Sen har jag även varit med om att en kompis mobil hade försvunnit, hon hade tappat den, och då hade det varit ett helt gäng med tjejer som hjälpte till med ficklampor och letade på marken efter hennes telefon.
Sofia Den kvinnligt kodade gemenskapen beskrivs av Alice såhär: ”Sen så upplever jag också att jag och mina tjejkompisar är en grupp starka tjejer. Så det är ingen som är rädd för att säga ifrån. Så det känns också skönt att man har en stark grupp bakom sig.”. Att infinna trygghet i den kvinnligt kodade gemenskapen går att förstås som en performativ process som
producerar genus och identitet i subjektsposition (Butler 2007). En tydlig identifikation i gemenskapen inger agentskap, vilket går att ses som en inbyggd mekanism i det risktagande som de unga kvinnorna praktiserar i sitt ravedeltagande. Risktagandet kan förstås som ett riskbeteende i Jessors (1991) mening men även som ett agentskap enligt Butlers (2007) definition. Solidaritet och gemenskap är någonting som kopplas till ravedeltagarnas
motivationer till att delta (Kavanaugh & Anderson 2007). Borge (2011) refererar till Aaron Antonovskys teori (Antonovsky 1988, se Borge 2011) om känslan av sammanhang
(KASAM) som en skyddsfaktor som är applicerbar i den gemenskap unga kvinnliga ravedeltagare upplever. Gemenskapen gör risktagandet möjligt då det skapar trygghet.
Känslan av sammanhang blir en resilient egenskap (Borge 2011) hos de unga kvinnorna, som också bidrar till de performativa, identitetsskapande processer som kommer ur
8.3 Risktaganden
”Det är lite den här osäkerheten och riskerna man tar som jag tror många tänker är en del av
charmen…”
Sara Inom en subkultur eller en social grupp förskjuts standarder om vad som är accepterat i relation till majoritetssamhällets normer och värderingar. Att positionera sig mot mainstreamkulturen och dess normer är en del av ravedeltagarnas motivationer (Sjö
2005;Thornton 1995). Risktagandet är någonting som en av deltagarna i ravekulturen ser som någonting centralt i att delta, vilket påvisas på föregående citat om osäkerheten som en del av charmen. Att gå på rave har sin funktion i att skapa en alternativ livsstil kring elektronisk musik där det är det normbrytande och risktagande som attraherar. De unga kvinnorna
upplever emellanåt oro och risk i miljön. Det krävs en viss form av grundtrygghet när en som ung kvinna deltar i ravefester. Denna grundtrygghet kan förklaras utifrån Butlers (2007) förståelse för performativt agentskap. De unga kvinnorna beskriver risktaganden som ändå sällan har destruktiva tendenser för sig själva, då ingen av de intervjuade uppger att
någonting riskfyllt hänt på en personlig nivå.
De positiva effekterna på den sociala identiteten i sammanhangen av rave har en central roll i kvinnornas upplevelser. Gemenskapen har en viktig funktion i de positiva upplevelserna men det finns emellertid en medvetenhet om samhälleliga ideal om normbrytande beteenden och risker. Att gå mot normen är en viktig faktor i att performativt skapa en alternativ identitet (Sjö 2005). De unga intervjuade kvinnorna upplevde att gemenskapen i det alternativa sammanhanget var någonting som utmärkte sig i upplevelsen.
Ja, jag tänker att det är ett community, att grunden är i alla fall att folk är väldigt vänliga och snälla mot varandra och att det ska vara en trygg plats men det är inte alltid som det är det. Men och det här med att det känns lite som en revolt mot samhället att samlas fast man inte får, på en plats där man kanske inte får, och lyssna på ibland kontroversiell musik och dansa hur man vill. Att det är lite som… Att det går lite mot normen.
2007). Den upprepande praktiken av identitetsskapande genom att delta i gemenskapen utanför de normerande värderingar om subjektiva risker som tillskrivs ravekulturen innebär för informanterna trygghet inom den egna gruppen. Den sammanvävda riskbedömningen vid strävan efter tillfredsställelse är ett agentskap där de unga informanterna trots sin
riskmedvetenhet handlar performativt i sitt risktagande och fortsätter att gå på rave.
Ravefesternas påverkan på identiteten och känslan av samhörighet är för de unga kvinnorna givande och konstruktiva trots de aspekter av risk som ravefesterna innebär. För att förstå dragningskraften i det performativa risktagandet behöver man förstå det som en
förhandlingsprocess mellan risk och njutning (Hunt, Evans & Kares 2007). Njutningen deltagandet medför gör riskerna förhandlingsbara där de unga kvinnorna evaluerar risktagandets effekter.
Att ravefester porträtteras som riskkontexter från samhällets myndigheter och i etablerad media på grund av sina associationer till narkotika (Hunt, Evans & Kares 2007; Hier 2002; Gavanas 2020; Sjö 2005 m.fl) är någonting som de unga kvinnorna märker av i bemötandet av personer utanför ravekulturen. När Alice berättar om sina upplevelser från ravekulturen utifrån trygghet och oro beskriver hon att ibland måste ”försvara” scenen beroende på vem hon talar med.
Pratar jag med någon som är utomstående kulturen känns det som att de alltid tänker ”men vadå alla är sådär borta” och såhär att massa händer. Men alltså jag tycker inte att en massa händer. Jag känner mig generellt sett ganska trygg, sen så om jag skulle prata med någon som är mer inne i det skulle jag mer belysa, ja jag vet inte då skulle man kunna kolla mer på detaljer. Men generellt skulle jag säga att det är en ganska safe miljö.
Alice Det finns även bland de andra informanterna upplevelser av oförståelse för deltagandet från omgivningen utanför ravekulturens inre krets. När Sofia får frågan om hur utomstående och personer på hennes skola förhåller sig till att hon går på rave berättar hon om ett oförstående bemötande:
När jag pratar med folk som inte har någon relation till det tycker folk att det låter väldigt märkligt. I skolan hade jag inte någon direkt som… Jag tror att de flesta tyckte att det var lite såhär är man med i leken får man leken tåla. Om man är så dum att man går ut i skogen mitt i ingenstans och festar så få man skylla sig själv om det händer saker.
När ravedeltagande utmålas som ett avvikande beteende skapas en känsla av utanförskap (Kavanaugh & Anderson 2007) för de unga kvinnorna, vilket i sig blir en riskfaktor i
samband med situationer där stöd eller hjälp skulle behövas. De unga kvinnorna upplever en oförståelse från utomstående för vilka positiva effekter ravekulturen har för dess deltagare i form av gemenskap, lust och glädje. Att gå på rave som ung anses vara för många ett
riskbeteende och när de unga kvinnorna upplever en dömande mentalitet i sin omgivning blir det en extern riskfaktor utanför miljön med sina redan inneboende objektiva risker. Det leder till att deltagarna får lita på sin egen autonomi och agentskap i förhållande till riskfyllda situationer. Om någonting skulle hända upplever Malin att hon kan lita på sin inre förmåga att hantera situationer av risk även om man inom ravekulturen drar sig från att kontakta sociala myndigheter.
Det är ju just det där att det finns en kultur att inte lita på polisen eller ordningsvakter och så. Så man drar sig från att ha kontakt med dem men jag känner egentligen inte att det är något negativt, utan mycket saker löser man på egen hand. I mitt fall känner jag att jag ha en ganska bra inre kompass för när man ska ta kontakt med polisen eller sjukvården och när man kan lösa grejer själva. Men det gör definitivt att andra människor inte ringer när de egentligen borde för att det är en så stark kultur i att hålla sig borta liksom.
Malin Det Gavanas (2020) kallar för polisens och sociala myndigheters krigföring gentemot
ravekulturen har lett till att tilliten från arrangörer men även deltagare till dessa myndigheter skadas. Av myndigheternas repressiva förhållande till de illegala festerna följer tendenser att undvika att inkalla polis vid eventuella risksituationer eller potentiellt farliga situationer. Även om samtliga informanter uttrycker en generell tillit till myndigheter vid allvarliga risksituationer finns det tendenser att vara vaksam mot polisen på grund av oron kring
bemötandet av personer som brukar narkotika eller rör sig i sammanhang som associeras med narkotika. Det finns även en svag tilltro till att polisens insatser skulle hjälpa vid situationer av faktiskt utsatthet, vilket demonstreras i följande citat:
Hade något hänt på ett rave så tror jag att jag skulle ha lite svårt att höra av mig till polis. Dels för att det känns som att… eller såhär det känns som att de kan ändra fokus. […] jag vet en vän som hade polisanmält en våldtäkt och så vände dem hela polisanmälan mot honom och att det handlade om vilka substanser han hade tagit den kvällen.
