GODA o ch DÅLIGA TIDER

GODA ^{o c h}

DÅLIGA TIDER

Här i Orsa resoneras det i dessa dagar man och man emellan om den förestå­

ende kommunala uttaxeringen. Det är nu 12 år sedan en sådan förekom i Orsa.

Men vi, som varit i den avundsvärda situationen att slippa undan den börda andra socknars invånare ha i sin kom­

munalskatt, få nu också känning av denna. Skogsmedelsfondens avkastning, vilken hittills så att säga betalat vår kommunalskatt, räcker inte längre till.

Varför? »Ja, tiderna äro dåliga», säger man. Men för att få ett mera sakligt svar på den frågan vända vi oss till den, som mer än någon annan känner Orsa sockens ekonomi ooh Orsa sockens skogs- medelsfond, dess historia, förvaltning och användningen av dess medel. Det är nämndemannen Bengtar Erik Ersson i Slättberg, han som oavbrutet i 30 år varit ledamot av styrelsen för skogsme- delsf onden.

Bengtar med sina många kommunala förtroendeuppdrag är en mycket upp­

tagen man, men trots det är han älsk­

värdheten själv, när jag ringer upp ho­

nom och framför mitt ärende. »Kom bara hit», säger han, »så ska’ vi nog re­

sonera med varandra»'.

Då jag kommit upp till Bengtargår- den i Slättberg och blivit mottagen av den verkligt artige gamle gentleman, som Bengtar är, dröjer det en stund, in­

nan samtalet löper i de banor, som av­

sett var. Det ligger en bibel på bordet, en av de vackra, numrerade biblar, för­

valtningsnämnden för ärkebiskop Sö­

derbloms minnesfond utgivit. Vi tittar 1 den och vi får upp Syraks bok. Under tystnad läser vi det ena nyttiga och väl­

behövliga rådet efter det andra. »Ja», säger Bengtar, »Syrak var en vis man.

Och han kände kvinnorna. Vet du, vad han säger om dem? Jo, 'liksom solen är en prydnad på Herrens höga himmel, är en dygdig kvinna en prydnad i sitt hus’.»

Så bläddrar vi vidare, tittar på bil­

der och läser här och där. Till slut kommer vi till Jobs bok. »Ja», säger min värd, » jag tycker Herren bär sig åt med Job som en dålig körkarl med sin häst — när någon skryter av honom, hur duk­

tig han är att köra, piskar han hästen, för att visa vad han duger till, så länge att han nästan stupar». Då säger jag att Job blev prövad i hårda tider. »Pre­

cis som vi», tillägger jag. Och då är vi inne på ämnet.

Goda tider nu mot förr.

»Hårda tider», säger Bengtar, »tider-

2

— Bengtar berättar.

na har väl aldrig varit så goda som nu.

Inte har någon förr i världen kunnat tjäna en tunna potatis på en dag. Som nu. Jag minns år 88, då jag for i Bergslagen och sålde slipsten. Där såg jag folk, som arbetade hårt i gruvorna för en krona om dagen, ja, t. o. m. för åttio öre. Och på det skulle de försör­

ja familj. Då ansågs det som en skam att ligga fattigvården till last, och var och en sökte ärligt att klara sig själv.

Men människorna var då för tiden nöj­

da med det allra nödtorftigaste. Man arbetade ooh läste bibeln. Se, i min ungdom trodde vi på Gud, och trodde att vi skulle komma till himlen, när vi dog.

Hela veckorna arbetades det hårt och in­

te som nu bara åtta timmar om dagen, men när det ringde helgsmål på lördags­

kvällen, då var det slut för veckan. Då hände det, att gubbarna i arbetet tog av sig hattarna, och en och annan läste t. o. m. ett Fader vår. Det är klart, att folket på sätt och vis hade det bättre under sådana förhållanden. Nu ska’

det finnas av allting, och ingen är nöjd.

Ingen vet heller, vad han skall tro. Det är föreningar och kaos av allting. Kan­

ske inte ens de, som ska’ vara religiösa, tro på Gud. Och att vara bonddräng, sådant arbete anses alltför simpelt. Yem bryr sig nu om att baka en kaka bröd hemma, fastän det blir tre gånger billi­

gare än att köpa. Ofta kunde många människor ställa det bättre för sig, men det är lättast och bekvämast att få un­

derstöd av allmänna medel. Så är det här i socknen också, det går åt mycket pengar till arbetslöshetsunderstöd. Och inte bara till dem. Vi skulle överhuvud­

taget lära oss att rätta munnen efter matsäcken och inte använda mera pen­

gar än det finns. Man kan göra sådant.

Det går att försaka i en hel del fall. Då hade vi kunnat slippa uttaxeringen nu, och fondmedlen hade räckt till.»

Vi ha pratat oss varma, d. v. s. jag har lyssnat mig varm, medan Bengtar pratat. Kaffebrickan kommer in och vi ta oss en behaglig paus, som dock inte blir lång, ty jag ber Bengtar berätta för mig om den märkliga fonden, som vi här i Orsa ha haft ooh ha en sådan välsig­

nelse av. Och berätta om detta ämne, det kan han. Flödande kommer det siffror, data och upplysningar. Allt kan jag inte återge, men jag tycker, att det är på sin plats, att i kort samman­

Bengtar E r ik Ersson.

drag berätta det Bengtar förtalte i det­

ta sammanhang.

S ko g sm edelsf onden.

Då storskiftet gick över Orsa avsattes en tredjedel av det skogsanslag kungl.

m :t beviljade jordägarna i Orsa till ge­

mensam egendom. Avkastningen skulle användas till kommunens nödiga utgif­

ter. Det var den dåvarande landshöv­

ding de Maré, som tillsammans med jordägarna i Orsa utarbetade detta för­

slag. På detta sätt uppkom alltså den s. k. besparingsskogen i Orsa. Avverk­

ningen på denna började på 1870-talet och fortgick under åtskilliga år. De träd, som mätte över 14 engelska tum i brösthöjd, avverkades och såldes. Köpe­

skillingarna bildade Orsa sockens skogs- medelsfond, som nu uppgår till kronor 9,686,147: 04. Denna penningsumma är placerad i olika slag av aktier och obligationer, i bankinsättningar och i kommunlån. Av denna fond får ingen­

ting röras. Den skog, som däremot nu avverkas, säljes på skogsauktioner, och köpeskillingen fonderas ej utan använ­

des jämte fondens räntemedel för kom­

munens behov. Avverkningen sker ef­

ter en år 1910 uppgjord skogshushåll- ningsplan, vilken fastställdes att gälla 10 år. Sedermera reviderades den, och domänstyrelsen förordnade, att den­

samma skulle gälla till år 1940. Enligt denna plan får varje år avverkningen uppgå till 55,000 m3, men i denna siffra ingår ej torrskog och gallringsskog. Be­

sparingsskogen förvaltas av allmännings- styrelsen, som står under Konungens Befallningshavandes överinseende.

H ur fonden förvaltus.

Orsa sockens skogsmedelsfond förval­

tas i sin tu r av en styrelse bestående av ordförande och två ledamöter. Läns­

styrelsen tillsätter ordföranden, men le­

damöterna väljas av Orsa jordägande

socknemän på kommunalstämma. Läns­

styrelsen håller auktionerna, indriver köpeskillingen och redovisar denna till skogsmedelsfondens styrelse, vilken se­

dan har att placera dessa. Alla. kapital­

placeringar måste dock prövas och god­

kännas av länsstyrelsen.

Detta är i mycket kort sammandrag vad Bengtar berättade om fonden, dess tillkomst och förvaltning. Under berät­

telsens gång ha vi gjort åtskilliga avvi­

kelser från ämnet och kört in på många sidospår. Så fick jag t', ex. veta, att Orsa socken under kristiden hade myc­

ket stora inkomster av besparingsskogen.

Utom det att de ordinarie avverkningar­

na då såldes till höga pris, såldes det torrskog för 1,650,000 kronor och till bränslekommissionen för 650,000 kronor.

Visserligen voro utgifterna då också större, så t. ex. betaides för fonden en krigskonjunkturskatt på 382,000 kronor.

Men tack vare dessa försäljningar kun­

de socknen betala en skuld på två mil­

joner kronor, ådragen genom järnvägs- teckningar.

»Och», säger Bengtar, »det var jag, som genomdrev att det blev betalt, och det gjorde styrelsen utan att fråga jord­

ägarna. Det kan hända, att de satt sig emot betalningen och velat ha pengarna till något annat. Och då hade vi ännu stått där med vår skuld. Men nog har man fått streta», tillägger vår sages­

man.

Varför vi nu få betala kommunalskatt.

»Men i alla fall har ju hittills fon­

dens och besparingsskogens avkastning räckt till att täcka kommunens utgif­

ter», fortsätter Bengtar. »Men som det nu är ställt i Orsa, måste vi ju ha ut­

taxering. Dels har skogsförsäljningar- na inbringat mindre än förut, och så slukar alla anslag, främst då till ar­

betslösheten, väldiga pengar. För när­

varande ha vi en brist på 254,297 kro­

nor att fylla. Och då. är det klart, att det måste falla på sockenbornas lott. att betala skatt här som annorstädes. H är finns ju så få skattekronor, att taxe­

ringen snart stiger till kr. 4:50, som den nu är fastställd till. Om vi bara kunde rätta oss litet mera efter vad vi har att ta av», tillägger Bengtar litet smått bekymrad. »Men det har jag ju sagt så många gånger förut.»

Klockan har blivit mycket. Vi ha pratat och glömt tiden. Jag tackar Bengtar för den inblick han givit mig i vår kommuns ekonomiska liv, och han är nog älskvärd att säga, att han med nöje skall giva mig ytterligare lektioner.

Då jag går hem, har jag huvudet fullt av ekonomiska spörsmål, som sannerli­

gen förekommer mig olösliga. Men den blixtrande stjärnhimlen och den annal­

kande vinterns första svaga norrskens­

flamma sopa bort tankar på pengar och anslag och skatt, och av allt vi talat under kvällen minns jag mest Bengtars tal om de gamla, som »trodde på Gud och trodde att de kom till himlen, då de

d o g ...» Lisa Lorem. GYNNA ANNONSÖRERNA!

ERIK ANDERSSON

U t f ö r I N K A S S O U P P D R A G F ö r r ä tta r B O U P P T E C K N I N G A R och

A R V S K I F T E N .

Ombud för Stockholm s, iGöteborgs m . fl.

k ö p m an n afö ren in g ar.

J. B J ÖR C KS

S K O M A K E R I I B O R N ,

rekom m enderas i allm än h eten s hågkom st.

E t t s t a r k t och v ä lg jo rt a rb e te u tlo v as.

O B S .! N e d s a tta p rise r, reel behandling.

Skogsvidd vid Pilkalampinoppi.

Till Pilkalampinoppi— Blecktjärnsklinten.

E tt blad ur gästboken i brandtornet på Pilkalampinoppi.

Blecktjärnsklinten på vida myrar, Orsas vaktpost på mossdjup mark, viska vackert i minnets öra,

res dig dårande, stolt och stark!

Res dig fjärran i det fördolda långt på mossen, där martall står gles och grågrön bland gula tuvor, hjortron, ängsull och dvärgbjörkssnår!

Syner skymta och bilder blänka, då jag känner din ” knipp” igen.

Ödemarkernas lockton vaknar

ur den djupa tystnad, som tyglat den.

Minnen vakna från ljusa dagar utan tankar och sorg och strid, där världen viker och ödemarken stämmer hjärtat till helig frid.

Bertel Gripenberg.

16 juli 1919.

Kalkbruket

en viktig Orsa-industri.

För Orsa Skoltidning av And. L u s t i g . __________

En. geologisk karta över Dalarna vi­

sar, att där finns en rik omväxling av urberg och yngre bergarter. Urberget består till större delen av gnejs, granit, porfyr och leptit. De yngre bergarter­

na representeras av bl. a. sandsten och kalksten.

I norra Dalarna, förekommer av ur­

berg oftast porfyr och gnejs, av de yngre sandsten och — på enstaka stäl­

len -—- kalksten.

Huru sandsten och kalksten bildats.

Sandsten och kalksten tillhöra de s. k.

lagrade bergarterna och ha bildats i sänkor i urberget. Sänkorna ha näm­

ligen ofta fyllts med vatten, i vilket uppslammade korn av söndervittrat berg förekommit i stor mängd. Så småning­

om har slammet lagt sig till ro på bot­

ten och där bildat mer eller mindre mäk­

tiga lager.

I vissa vattensamlingar levde sto­

ra mängder skaldjur, såsom kräftor, snäckor, musslor, koraller. Skalrester från dessa ha genom i vattnet utkristal­

liserade kalkspatkorn förenats till en fast massa — kalksten. Kalkstenen har o-fta namn just. efter dessa, djur, vilkas rester ingå i densamma, såsom oclocer- kalk, korallkalk, leptaenaka.lk.

I Orsa förekommer såväl sandstenen som kalkstenen, vilka, sedan gammalt ut­

nyttjats för resp. slipstenstillverkning och kalkbränning.

Orsakalken börjar utnyttjas.

I detta sammanhang intresserar oss kalkstenen mest, då den utgör råvaran för en av ortens mest kända och bety­

dande industrier, nämligen A.-B. Skatt- ungbyns Kalkbruk.

Såsom av namnet framgår var det i Skattungbyn som bruket började sin verksamhet. Kalkbränningen där har gamla anor men var länge endast av­

sedd för ortens behov och bedrevs hant­

verksmässigt i små öppna ugnar.

År 1900 beslöto emellertid dåvaran­

de ägarna av fyndighetema att indu­

strialisera driften, och en efter dåtida förhållanden modern schaktugn bygg­

des.

I början av år 1902 utfärdades, stif­

telseurkund för 'A.-B. Skattungbyns

' 2 8

B R Ä N D K A L K O C H K A L K S T E N S M J Ö L

t fö rd elak tig aste p rise r, er- g hålles frå n

V * 11.-8. S k attu n gb yn s K alkbruk

Mässbacken. Telefon 21.

Kalkbruk, och den 19 april samma år bildades bolaget med ett aktiekapital av 100,000 kr. Detta bolag övertog av för­

utvarande ägarna såväl fyndigheter som anläggningar, varjämte en ny kalkugns- anläggning planerades vid Kallholn.

Undersökningar hade nämligen visat, att därvarande kalkberg innehöll en sten av ännu högre kvalitet än den som fanns i Skattungbyn.

Åren 1903—04 byggdes vid Kallholn en schaktugn liknande den i Skattung- byn. Sedan år 1912, då en större ring­

ugn anlades därstädes, är driften helt förlagd till Kallholn eller Kallholsfors, som lastplatsen numera benämnes.

Under årens lopp utvidgades och mo­

derniserades driften alltmer. År 1926 påbörjades en ombyggnad av den gamla schaktugnen, som försågs med ett helt nytt bränningssystem. Senare anlades en kalkkva.rn för framställning a,v kalk- stensmjöl. Växelspår och lastkajer ha flera gånger om- och tillbyggts., och helt nyligen har en s. k. malmvagnsvåg, på vilken kalken kan vägas sedan den las­

tats på vagnarna, inmonterats.

Brytningen av kalken.

Som förut nämnts är kalkstenen vid Kallholn av ovanligt god beskaffenhet.

Där finns ett lager av leptaenakalk, vil­

ket har en mäktighet av mer än 150 me­

ter. Denna kalkstens,art är ovanligt ren och lämpar sig väl för framställning av kalk till tekniska ändamål.

Kalkbrottet.

Kalkstenen brytes i ett lager av c:a 25 meters tjocklek. Borrningen sker med luftdrivna borrar, vilka äta sig in i berget med en hastighet av ungefär 5 meter per timme. Borrhålens djup va­

riera mellan 1 och 6 m. Sprängningen sker med olika slag av sprängämnen, beroende på vilken grovlek man önskair på stenen. Somliga sprängämnen splitt­

ra nämligen mer än andra,. Då leptce- nakalken är ganska lös, ligger största svårigheten i att få den nog grov; grus

Utsikt över kalkbruket från »tippen».

och mindre stenar kunna nämligen icke brännas.

Stenen sorteras i tre olika grovlekar.

Den grövsta forslas till ringugnen, mel­

lanstorleken — av en knytnäves storlek ungefär — till schaktugnen och gruset till kalkkvarnen.

Bränning i ringugnen.

Ringugnen, som matas med den gröv­

sta stenen, liknar en tunnel, byggd i en stor oval. Utsidan av tunnelväggen är försedd med öppningar, belägna på någ­

ra meters avstånd ifrån varandra. Ge­

nom dessa dörrar inforslas stenen i ugnen. Då en avdelning är fullsatt, av- stänges den från bred vidliggande kam­

mare med en vägg av — papper. Nästa avdelning fylles så undan för undan. I någon sektion på ovalens motsatta sida härjar elden som värst. Tunnelns tak är försett med en massa små hål, genom vilka nedskyfflas stenkol i den. avdel­

ning, där bränning pågår. När en sek­

tion är genombränd, är naturligtvis pap­

persväggen förstörd, och elden sprider sig till nästa, så fort stenkol inmatas.

Kalken i den färdigbrända avdelningen svalnar så småningom, och om några dagar är den färdig att uttagas. En ny sats kalksten insattes omedelbart, nästa avdelning tömmes och fylles, och så går »ringdansen» oavbrutet.

Bränning i schaktugnen.

Schaktugnen liknar en masugn och består således av en vertikal tub. Inmat­

ningen sker vid tubens övre ände och uttagningen vid dess nedre. Kalkstenen måste, innan den nedslä.ppes, genomgå en kross och ett sorteringsverk, då den som nämnts inte får vara av mer än en knytnäves storlek.

Schaktugnen eldas med generatorgas, som slungas in i ugnen av en jättestor fläkt. Gasen hämtas från en långveds- generator, i vilken förbränningen blir ofullständig på grund av sparsam luft­

tillförsel. Genom väldiga rörledningar Förstklassig l / l * ■ h e r r -o . goSs

Klippning

till p rise r, som tr o ts a all k o n k u rre n s.

Ele k trisk hårklippning.

R. L E M O N - H E R R F R I S E R I N G .

kastas gasen, som har en temperatur av c:a 300° 0., in i ugnens förbrännings- sektion, som är belägen något nedanför ugnens mittparti. Där mötes gasen av en luftström, som matas in i ugnens nedre parti, där den färdigbrända kal­

ken ligger för att svalna. Genom detta arrangemang blir för det första luften uppvärmd, innan den inströmmar i för- bränningssektionen, och för det andra blir kalken fortare avsvalnad och kan uttagas.

Den förvärmda luften, som har en temperatur av omkring 700° C., möter a-lltså generatorgasen. Vid den rikliga lufttillförseln förbrinner gasen, och temperaturen stiger till 900 å 1000° C., varvid kalkstenen blir genombränd på 4 å 5 timmar. Avgaserna utsugas vid ugnens överkant. Kalkstensmassorna ovanför eldhärden bli då förvärmda oeh.

mera lättbrända, när de nått förbrän- ningssektionen. Även i denna, ugn på­

går driften kontinuerligt. Så fort kalk uttagits i ugnens botten, och fyllningen därvid sjunkit nedåt, inlägges ny kalle­

sten upptill.

Från denna ugn transporteras kalken på transportband till magasinet. Ugnen har en kapacitet av e:a 25 ton kalk per dygn. Tillsammans lämna de båda ugnarna omkring 40 å 50 ton per dygn.

Målning av kalk.

För att också kunna tillvarataga det grus, som ovillkorligen bildas vid bryt­

ningen av den lösa stenen, har man an-

De gamla kalkugnarna, fK alk­

kvarnen t. v.)

lagt en kalkkvam. I denna skjckas gru­

set först genom en grovkross, varefter flet torkas med varmluft. Från tork­

maskineriet går det dels. till en slung- kross, i vilken roterande släggor ytter­

ligare mala sönder gruset, dels till en kulkross, där den verkliga finmalningen sker. Kulkrossen består av en liggande cylinder, till ungefär hälften fylld med små flintskärvor. Då cylindern bringas i rotation, males eller rättare nötes kalk­

stensko rnen sönder till ett fint mjöl.

Från båda dessa krossar skickas godset

V I D B E H O V A V

Specerier, Glas & Porslin

V än d E d e r m ed fu llt fö rtro en d e till

M. H E D

T E L E F O N 14.

medelst en elevator till en luftseparator, vilken verkar på ungefär samma sätt som fläkten i ett tröskverk. I denna skiljes mjölet från grövre gods, var­

efter det senare ånyo får passera kul­

krossen.

Kalken släckes.

Kalkstenens renhet oeh noggranna bränning äro givna villkor för ernallan- det av en god kalkprodukt. En kalk­

sten, hållande mindre än 90 % kolsyrad kalk är föga lämplig för bränning.

Vid bränningen bortgår kolsyran, och man får kalciumoxid, en porös massa, som vid pågjutning upptar vatten till 2 å 3 gånger sin egen volym. Luften pressas därvid ur, och massan sönder­

faller i pulverform under stark värme­

utveckling. Därmed har släckt kallt bil­

dats.

Kalkens användning.

Förr användes den mesta kalken för jordbrukets behov. Numera har indu­

strien blivit den förnämsta avnämaren, 'dä kalk användes för en mångfald tek­

niska ändamål. Sålunda ätgär lör cel- lulosaframstälining stora mängder kalfc och kalksten. För varje ton suliatceliu- åosa åtgår 400 kg. kalk och för motsva­

rande mängd suifitcelmiosa 175 kg.

kaiksten.

Vid spritfabrikerna användes kalk for att draga de sista resterna vatten ur motorspriten. Vid tillverkning av tack­

järn av svavelhaltig malm tillsattes kalk­

sten för att oskadliggöra svavlet. Inom stålindustrien begagnar man bränd kaik för att binda den vid färskiinigsproces- sen bildade fosforsyran. För metallur­

giskt bruk är Orsa-kalken synnerligen (Lämplig, då den har en mycket läg sva­

vel- och fosforhalt.

Redan på 1500-talet upptäcktes, att soekersaftens syror kunde neutraliseras medelst tillsats av kalk. Senare uppfin­

ningar på området ha gjort kalken än mera oumbärlig för sockerfabrikationen.

Inom garvningsindustnen användes kalk för en mångfald ändamål, såväl vid rengöring av hudarnas köttsida som vid vanlig vitgarvning och sämskning.

Till sist bör kanske nämnas kalkens användning för byggnadsändamål och såsom jordförbättrande medel. Murbru­

ket är en blandning av släckt kalk och sand, som under luftens inverkan hård­

nar, oeh kolsyrad kalk bildas.

Som jordförbättrande medel var kal­

ken känd redan långt före vår tidräk­

nings början. Kalkens förbättrande in­

verkan på jorden kan i korthet samman­

fattas sålunda:

En i kemisk bemärkelse sur jord blir genom tillräcklig kalkning neutral eller alkalisk, varigenom bakterielivet i jor­

den gynnas i hög grad. Dessa bakterier påskynda förmultning oeh salpeterbild­

ning, varjämte bindningen av luftens fria kväve ökas. Vissa skadliga svavel- oöh järnföreningar oskadliggöras, den

(Forts, å sid. 14.)

T)et går fram åt

i Hansjö skolor.

1931

I e t t av d en n a tid n in g s a llra fö rsta n u m m er förekom en b e rä tte lse om en u ng m an, s itta n d e p å en s p a rk ­ s tö ttin g p å O rsasjöns is u n d e r vän­

ta n p å napp (d. v. s. g äd d n a p p ).

D en fru sn e fisk a re n dåsade till och dröm de sto rh e tsd rö m m a r om v a tte n ­ led n in g till H a n sjö skola.

D e n n a u to m o rd e n tlig a tid n in g h a r n u k n a p p a s t fy llt tr e å r, och likväl h a r dröm m en g å t t i u n d e rb a r u pp­

fyllelse. Ick e e n d a st H an sjö skolor u ta n jäm v äl h ela den sto ra och för­

n äm lig a byn h a i som m ar f å t t v a t­

ten led n in g . E t t le d n in g sn ä t p å över en m il ä r n e d la g t. 100 g å rd a r h a tillg o d o setts m ed p rim a k ä llv a tte n frå n den s. k . S k v allerb äck sk ällan p å Ö berget. L ed n in g en ä r fö rstk la ssig i frå g a om rördim ensioner, try c k , b ra n d p o s te r oeh a llt, m an rim ligtvis k a n v ä n ta av en v atte n le d n in g .

B ild e rn a belysa den snabba u t ­ vecklingen av H a n sjö v a tte n frå g a .

Storbelåten

b lir den som k ö p er sin a Skodon, Bottiner och Galoscher i

S e g e r s S k o a f f ä r ,

Goda v aro r. B illig a p riser.

Orsa på 1800-talet.

fin gammal

p l o c k a r e s

minnen.

Socknens skolmästare 1869—1911 berättar.

Återgivet för denna tidning av Erik. Göransson.

I.

Alla de gamla i socknen känna Erik Eriksson. Och vi andra se honom ibland, då han kommer i sin bil på väg ned till sitt arbete, ty denne 87-årige man är fortfarande i verksamhet som förestån­

dare för Kopparbergs läns sparbanks fi­

lial i Orsa. Gå vi in där, få vi se, hur han arbetar. Han måste skriva på ma­

skin och han stämplar sitt namn med en handstämpel, men uppfattningsförmå­

gan och minnet äro som förr. Hörseln är också utmärkt, men synen har det all­

tid varit sämre med. Han bor i sin ägandes gård i Heden, omgiven av gam­

la minnen. Han kan aldrig vara sysslo­

lös. När han vilar sig, spelar han på sin orgel, som han älskar, eller läser bi­

beln på engelska och jämför med aen svenska. »Har ni läst bibeln?» frågar han. »Har ni läst den från början till slut i dess helhet? Den innehåller så mycket märkvärdiga saker. Läs den, läs den!» säger han. Besökaren ber ho­

nom berätta om gamla tider. »Inte har jag något att berätta», säger han. Han är mycket anspråkslös. Men om man frågar ut honom på vissa punkter, kom­

mer han i gång. Efterföljande skild­

ring är ofta hans egna ord, men där­

emellan ha förklaringar ibland inströtts.

Erik Eriksson är född den 26 sept.

1846 i Maggås. Sin första utbildning fick han i Torrvåls småskola, där han enligt tidens sed gick tills han var 13 år gammal. Därpå gick han i två år i folkskolan i Kyrkbyn för Timm, den siste klockarprästen, och för Grape, som ofta vikarierade för Timm. Denne Timm var barsk och sträng och därtill något burdus i sitt sätt, så att eleverna av rädsla glömde sina ■ kunskaper. E.

minns, att han fick en fråga i katekesen men rabblade upp ett oriktigt svar. »Är

Ska ttu n g b yb o r!

N i ä r fo rtfa ra n d e b ä st b etjän ad e av a t t g ö ra E d r a a ffä re r hos H E R B E R T B R O B E R G .

du klok du?» frågade Timm. »Nej», svarade E. Historien röjer några ka­

rakteristiska drag hos den blivande skolmästaren: fyndighet, humor och en viss tillbakadragenhet.

Småskollär ar utbildning.

År 1863 hade Grape blivit ordinarie skolmästare i Orsa. Han hade fått i uppdrag av landstinget att utbilda små- skollärare, vilket skedde genom en kurs

Erik Eriksson.

på en vecka. Om en sådan kurs har AVikner tidigare berättat i Orsa Skoltid­

ning. Den tillgick så, att ledaren un­

dervisade de blivande småskollärarna på förmiddagen, och dessa övade sig med skolbarnen på eftermiddagen under le­

darens uppsikt. År 1864 bevistade Erik Eriksson denna kurs och blev så små- skollärare. En episod från kursen minns han. Han hade fått till uppgift att hål­

la en lektion över ett bibelställe. Han valde Romarebrevets 8:e kapitel, läste upp hela kapitlet för barnen och höll sedan en dundrande predikan. »Det var nog bra för oss, men det passade inte för barnen», sade Grape efteråt i sin kritik. Utan utbildning hade E. då intet förstånd om hur en sådan uppgift skulle behandlas.

I Stackmom.

Samma år skickades han av skolrådet som lärare till Stackmor a småskola.

Skolhuset var då ett nybyggt hus i östra byn, vilket dock ej nu finnes kvar. För­

sta natten fick han ligga i Styversgår- den. Skolsalen var stor och tom. Vägg­

fasta långbänkar funnos runtomkring salen, på vilka barnen skulle sitta. Böc­

kerna fingo barnen ha i händerna, ty inga pulpeter funnos framför bänkarna.

Antagligen fanns det också en sand­

bänk, där de mera försigkomna fingo öva sig i skrivning med en träpinne.

Lärarens arbete bestod mest i att höra upp och bestämma ny läxa. Förkla­

ringar gåvos sällan den tiden. Innan­

för skolsalen var en kammare, där den 18-årige läraren fick bo och laga maten själv vid en öppen spis. Väggbeklädnad saknades, och väggarna voro diktade med mossa. — Ännu bevarar E. kata­

loger från denna tid. Det synes, som om undervisningen pågått endast un­

der vårterminen med examen i slutet av maj i närvaro av Grape eller någon präst. Skolbarnen voro särskilt duktiga

(Forts, å sid. 14.) M ässbacks- och K a llm o r a b o r ! N y in k o m m et fö r v in te rn s behov: D am ', H ic k - och go ssp jäxsko r s a m t Galoscher och Bottiner. Gott kaffe och Konserve r

sa m t T o rrfisk och Lutad fisk.

H uvuda ffä re n: n a / c Filialen : R t. 42. • c t i i l U a R t . 32.

Från skolbänken

TOMTEN.

på människor, som glättigt fira jul.

Då tomten alla julklappar bereder i julklappsskogens stora gröna skjul.

Å t alla snälla mänskobarn i bygden han klappar gör, den gode tomtefar.

I stugan sysslat- man med julebrygden, och tomtefar han vaktar alla kar.

När julekvällen kommer, tomten snälle, i bygden delar alla klappar ut.

Så tyst han knogar till vartenda ställe, tills alla klappar tagit slut.

Då tomten skyndar sig till stugan åter, och äter julegröt i jättefat.

Om ej han gröten får, han bittert gråter, och bringar ofärd över husets far.

G u d r u n J ä r n e k . EN JULSAGA.

»0, så vackert!» utropade Signe, när hon öppnade ett paket med en förtju­

sande liten docka i. Signe hade öppnat många paket utan att säga något. Men när paketet från mor kom, blev hon glad. Hon visste, att det paketet inne­

höll något riktigt vackert. Huru många kvällar hade inte hennes mor suttit och sytt dockkläder åt Signes docka. Bara för att glädja henne. Snart hade Signe en stor hög med julklappar bredvid sig, och hennes bror John en lika stor. När hon vände blicken bort till sin mor blygdes hon. Mor hade endast fått en julklapp, vilken var från John. Oaktat

Slitstarka I Prisbilliga 1

k lä d e r och ty g e r fö r sk o lu n g d o m fin n as a lltid i g o d s o rte rin g hos

Aug. Larsson

Tel 21. ORSA. Tel. 21.

»Nu är det jul igen», sjunger vi snart i varje stuga i vårt land. Ja, julen nalkas, och med den jullov och all annan julglädje. Redaktionen önskar också en god jul åt alla sina små medarbetare. Ni kanske inte vet, att vi nu arbetat tillsammans i tre år och vi hoppas, att ni allt framgent ska’ bli lika ivriga och duktiga att fylla barnsidorna i skoltidningen.

Välkomna tillbaka alltså, när vi år 1934 ska’ börja på nytt. Alla, som skickar bidrag till det numret, får förresten vara med om en pristävlan, ty de bästa uppsatserna och de bästa teckningarna kommer att belönas med vackra och trevliga pris.

Ni har verkligen till detta nummer skickat in så många roliga julsagor och andra berättelser, att alla de, som varit värda att tryckas, visst inte få plats i tidningen, i synnerhet som redaktören bestämt, att barnbi­

dragen i detta nummer endast får fylla tre sidor. Vi brukar få fyra, som ni vet. Och alla vackra och ro- .liga teckningar sedan! Ja, det är ledsamt, att de ta stor plats och att det kostar mycket pengar, innan en teckning blir en bild i en tidning.

Men vi tycker, att ni alla, som är så duktiga att skriva och rita, ska’ göra en egen liten tidning hemma. Det blir en glad överraskning för far och mor på julaftonen. Säkert den bästa julklapp ni kan ge dem.

Till slut hoppas redaktionen, att alla barn i vår socken får en glad och rolig jul med många upplevelser, som sedan bli till sagor, berättelser, skå­

despel, dikter och teckningar i Orsa Skoltidning.

God jul, alltså! Och gott nytt å r !

mor inte fått någon julklapp av Signe, såg hon så lycklig ut, bara för att Signe var nöjd. Men då skämdes hon också grundligt. Inte en gåva hade mor fått av henne. Hon mindes så väl, att hon skulle sy en duk, men jämt var det nå­

got förhinder. En dag skulle hon åka skidor, en annan gång var det skridsko­

tävling, och då skulle hon naturligtvis vara med. Så blev duken glömd, och hon hade nu ingen julklapp åt mor.

På juldagsmorgonen fick Signe följa med till kyrkan. Orgeln tonade så vackert och julljusen brunno så stilla.

När kantorn sedan stämde upp »Var hälsad sköna morgonstund», sjöng också Signe med. Av predikan hörde Signe ingenting för att hon somnade. Hon

vaknade först, när de åkte hem i släden.

Men då tänkte hon, nu ska mor få sin julklapp, och så tog hon och gav sin mor en riktig omfamning och sade, att hennes mor var den bästa i världen. Och därmed hade mor fått sin julklapp, och Signe blev så lycklig, att hon måste gno­

la : »Mor, lilla mor, vem är väl som du.»

Fastän det nu inte var någon julsång.

Maidie Nordström.

GRANEN SOM FICK F IR A JUL I K YRK AN .

Det var en gång en gran, som stod långt inne i skogen. Den var gammal och liten och hade aldrig sett någon människa. Skogen, där den stod, var ännu okänd. För var gång det var jul, stod den och väntade, att den skulle få komma till människornas hus och få bli klädd med stjärnor och glitter. Men nu tänkte den, att nu kunde den dö, nu när den väntat så länge.

Det var dagen före julafton, då gra­

nen hörde ett prassel alldeles bredvid sig. Då den hörde det, blev den så rädd, att den skakade av sig all snö. Då såg den en man komma med en yxa över axeln. Den såg, att han gick och titta­

de på alla granarna. När mannen kom fram till granen, såg denna, hur han lyste upp. Mannen tog nu sin yxa, högg av granen och lade den på en kälke, som han hade med sig. Granen var då mycket glad.

Granen blev nu förd genom skogen fram till en kyrkby. Där blev den ställd på torget, där alla fingo titta på den. Den väntade på att den skulle bliva såld. Nu såg den en gammal kyrk­

vaktare komma gående emot sig. Han frågade, hur mycket granen kostade.

Kyrkvaktaren köpte granen och tog den med sig till kyrkan. Granen blev där satt i en fot och klädd med stjärnor och ljus och ställd framme i koret; Granen fick nu stå där ensam tills på juldagsmorgo­

nen, då kyrkvaktaren kom för att göra i ordning till ottan. Ljusen blevo då tända i granen. Den såg, hur folk bör-

Giv din flicka

i present

En 'Realistik’ ^permanent.

Anna Ericsons Damfrisering

ORSA. Tel. 208.

Från himlen blickar klara stjärnan neder,

jade komma nere i porten. Nu kom or­

ganisten och började spela första psal­

men, och allt folket sjöng med. Gra­

nen såg, hur trångt det var där nere i gången. Folk ville beundra henne. Nu kom prästen, och det blev dödstyst i kyrkan. Granen hörde, hur prästen ta­

lade om den nyfödde Kristus. Det var så andaktsfullt, att granen ville falla på knä och bedja. Och när de sjöngo, ville den så gärna sjunga med. Detta var gra­

nen som fick fira jul i kyrkan.

Olle Keding.

E N SAN N SPÖKHISTORIA.

Det var en dag, då det var väldigt tråkigt. Utanför huset skvalade regnet, vår hund Kom hem och var mycket smut­

sig. Jag läste läxan, och sedan gjorde jag i ordning min båge, ty något skulle jag ju ha för mig. Senare på kvällen fick vår hund bada. Jag bad mamma, att hon skulle berätta något för mig.

»Jag skall berätta en spökhistoria för dig», sade hon. Så började hon: »En gång då vi voro på väg hem från Mora, spökade det. Då vi kommo till Bäcka, slocknade billyktorna och det började lysa på sidan av vägen i stället. Men när de gingo ur för att titta, vad det var, slocknade det, och bilen började ly­

sa på nytt.

Men nu nyss en dag berättade en tant, som kom och skulle prova en kap­

pa : I Bäcka bodde förr en duktig pojke.

Då han var ute och exercerade, blev han duktigare än sin kapten. Kaptenen blev då avundsjuk på honom. En dag slog han utan vidare till honom. Då gick pojken och anmälde kaptenen. Kapte­

nen blev då avsatt. E fter en tid kom kaptenen till Bäcka och ställde till en stor fest. Dit bjöd han först och främst länsmannen i Orsa. Han bjöd också dit den duktiga pojken. Då festen var slut, dödade kaptenen pojken och hängde ho­

nom i hjulet av en kärra, så att det skulle se ut, som om han fastnat i hjulet och dödats. Men ingen sökte utreda saken, ty nästan alla hade varit med.

Allt detta hade skett just på den plats där vi sågo skenet. På så vis hämnades kaptenen. När en, som varit med på festen, låg på dödsbädden och höll på att dö, hade han talat om det och sedan hade han dött.. På så sätt kom san­

ningen i dagen.»

Ingmar Gunnars.

I F ör Slitvargar!

”Vänersborgs Pjäxan”

Praktisk och Populär Skobeklädnad för Skolungdom.

1.1 ta Stampa

Rikst. 37. ORSA. Rikst. 37.

NÄR JULTOMTEN FICK GRÖT.

»Mamma», sade Lisa, »får jultomten någon gröt?» »Nej, det finns ej några tomtar, så det blir ingenting av», sva­

rade mamma. Lisa såg bort till katten, den såg så sjuk ut. Mamma vände sig om och tyckte synd om kattkräket, och ville giva den litet köttfärs, men katten brydde sig inte om det. Men i detsam­

ma började katten kräkas, och mor tog upp den och gick ut och lade den i snön.

Nu vart det kväll, och Lisa skulle gå och lägga sig. Hon vaknade vid att nå­

gon nöp henne i näsan. Då hon steg upp, såg hon en tomte.

»Klä på dig och kom», sade tomten.

När de voro klara, gingo de till ladu­

gården, där lilla kisse låg. Snart kom (tomtedoktorn och sade, att katten be­

hövde magpumpning. Det var svårt att få ned slangen i magen, ty katten krä­

lade som en orm, men rätt som det var fingo de ned slangen. När det var klart, sade doktorn att det var något råttgift, och att han icke fick äta kött­

färs. Så gick han. »Yill ni ha någon julgröt?» frågade Lisa den andra tom­

ten. »Jag vet», sade tomten och nicka­

de. »Lämna mor den här skeden», sade han och räckte Lisa en träsked och gick.

( När Lisa vaknade på morgonen kom mamma in med en pepparkaka och sade:

»Tänk dej, katten är bra nu igen.» Då berättade Lisa, vad som hänt på natten, men mamma sade, att hon hade drömt, men då visade Lisa skeden. »Kanhän­

da», sade mamma, »ja, då får tomten

■julgröt».

Olov Örbom.

J u I e n.

Julen kommen är som barnen hålla kär.

D å får man klappar rara och till kyrkan fara.

I granen tindra ljusen.

D et är frid och fröjd i husen, B arnens ögon tindra klara.

D e äro ock så rara.

Mary Boberg.

EN JU LHISTORIA.

Det var julafton 1849. Klockan var 7 på kvällen och det var ungefär 32 gra­

der kallt. Vargarna ströko kring knu­

tarna i byn. Gamle knekten Jonas Larsson satt i sitt lilla knekttorp och läste julens evangelium. Då knackade det plötsligt på dörren. Jonas gick och öppnade, och in trädde en högväxt yng­

ling med famnen full av paket. Han bar sjömanskläder. Jonas blev så för­

skräckt, att han höll på att trilla bak­

länges, i det han utbrast: »Nej, san­

nerligen är det inte Karl, och jag som trodde att du var död.» »Ja, det är verkligen jag», sade Karl och trädde in i stugan, »och har nu beslutat att över­

ge sjömanslivet». Så gick han och öpp­

nade paketen, och där fanns det både mat och kläder. Snart stod grytan på den öppna spisen, och gröten var snart färdiglagad, och de började att äta. Se­

dan de ätit, började Jonas’ son Karl att berätta var han varit under alla resor, och vad han sett. När de skulle gå och lägga sig, sade Jonas: »Det var precis som jag kände på mig, att något konstigt skulle inträffa på julafton.»

Bernt Sundin.

IGELKOTTARNA.

En kväll, då jag kom ut på bron, sprang en igelkott över gården. Då gick jag in, hällde mjölk i en bunke och smulade sönder ost och vetebröd och le­

tade reda på några fiskhuvuden och ställde ut bunken och kastade det andra bredvid. Om en stund gick jag ut på bron. Då stodo två igelkottar där och drucko mjölk. Men då jag kom ut rul­

lade de ihop sig som två små klot, och det lät som en motorbåt från dem. Då gick jag in. Nästa kväll kom jag ut igen med mat åt dem. Men de rullade ihop sig då också och voro lika rädda som förut. Men när några dagar hade gått, rullade de inte ihop sig mer, när jag kom ut. Och snart voro de alldeles ta­

ma. En kväll tog jag en ostbit i han­

den och sträckte fram den mot igelkot­

ten. Han åt upp ostbiten, som låg i min hand. Och när han skulle ta en bit till, bet han mig i fingret i stället för i bi­

ten. Och det gjorde riktigt ont. Nästa kväll var det tre igelkottar där, två sto­

ra och en liten. Kvällen därpå var det fyra, två stora och två små. Det var väl mamma och pappa och deras barn, tän­

ker jag. Och de små voro heller inte rädda. Igelkottarna får mat varje kväll.

Margit Troivie.

Alla barn

ö n sk a M å lb ö c k e r o ch F ä r g lå d a i JULKLAPP.

S tö rs ta s o rte rin g i

Hedins Färghandel.

Teckning av Herbert Nordström

CONGORILLA.

En dag voro vi och sågo en film, som hette Congorilla. Jag tyckte att den var väldigt bra. Den handlade om en man och en kvinna, som foro genom Afrika. De hade några stora hilar med sig. I början var vägen bra för att va­

ra i Afrika. Men när de kommo längre bort, så blev vägen väldigt dålig, och till slut var det bara en stig, som djuren trampat. Så fingo de åka i gyttja och dy i fyra, fem dagar. Negrerna måste skjuta på. Till slut fingo de taga ka­

meler och lasta varorna på dem. Sedan åkte de i en motorbåt uppför en flod.

På stränderna var det alldeles fullt med krokodiler. Men längre uppför floden fanns det flodhästar, som kunde ha om­

kull båten. Men allting gick väl. Se­

dan fingo de gå väldigt långt. Till slut träffade de på ett dvärgfolk. Dvärg­

folket kom och betraktade dem mycket nyfiket. Sedan blevo de mycket goda vänner. De fingo cigaretter av den vi­

te mannen. De stodo där allihop och rök­

te. Sedan hostade alla. En stund se­

nare ville två dvärgar ha en cigarett till. Då skulle de själva tända eld på den. De gjorde slut på väldigt många tändstickor. Till slut fick den vite mannen lov att hjälpa dem.

Yi fingo se hur det firades bröllop mellan två dvärgar. Det såg väldigt ro­

ligt ut.

Men när de skulle fara, passade dvär­

garna på och åkte en bit. Då sade någ­

ra negrer, att 300 km. därifrån fanns det väldigt många gorillor. När de kommo fram dit, så flydde gorillorna upp i ett träd. Men då höggo två neg­

rer ned trädet. Sedan fångade de två gorillor, som sutto där. En dag, när de dukat upp maten, så kommo gorillungar- na och välte ut glasen. Sedan torkade de av sig på varandra. Så skulle de tvättas, men det var väldigt svårt. Yi sågo också, hur gorillorna fingo det, när de kommit till Amerika.

Bengt Bengtsson.

E N OKTOBERDAG.

Oktober är en ruskig månad. Var dag regnar det, ibland snöar det även.

Sällan eller aldrig tittar solen fram ur de grå molnen.

En sådan ruskig dag gingo Sven och

Rut landsvägen framåt. De hade inget hem. För ett par år sedan hade deras far, en fattig arbetare, dött. De hade bott hos en bonde, där modern tjänade.

När hon dog, körde den grymme man­

nen iväg de båda barnen. Ända sedan i somras hade de vandrat, ätit hos vän­

liga människor och sovit i en lada eller ute i det fria. Nu nalkades vintern, den mörka årstiden. Deras skor voro nästan utslitna, och nordanvinden blåste rakt igenom de tunna kläderna, Sven var tolv år och Rut var nio. De hade inte ätit något på hela dagen, fast klockan var halv fem. Men bortom kyrkan i byn låg den trevna, vitmålade prästgår­

den. Där tänkte de be om mat.

Sven klappade på dörren. En flicka i vitt förkläde och med halsduk på hu­

vudet kom och öppnade. Sven fram­

förde sin begäran. »Jag har inte till- låtelse att giva hort någonting, då pas­

torn är i kyrkan», svarade hon. »Ni få nog mat på annat håll.» Och hon isköt igen dörren framför dem.

De gingo vidare. När de kommit utanför byn, satte de sig ned och gräto.

De märkte inte, att en man i tarvliga kläder stod lutad över dem. »Yad grå-

|| samla

framtidskapital

1 •

genom studier

3 i Få Er fritid k an N i genom studier skapa en reservfond av kunskap, som ger rän ta u n d er kom m ande år. En m o d em väg till k unskap är studier per kor»

respondens — snabb, intres»

sant, effektiv.

V id K ooperativa fö rb u n d ets korrespondensskola kan N i stu d era bl. a. fö ljan d e äm nen:

svenska språket, engelska, upp*

satsskrivning, n a tio n a le k o n o ­ mi, räkning, b o kföring samt olika tekniska ämnen.

k o o p e ra tiv a fö rb u n d e ts k o r r e s p o n d e n s s k o la S t o c k h o lm

Sänd mig kostnadsfritt Edert prospekt över de ämnen jag understrukit.

Svenska (sats och fo rm lära) R ättsk riv n in g

U p p sa tssk riv n in g och sti*

listik

L itte ratu rk än n e d o m L itte ratu rh isto ria E ngelska sp råk et N ationalekonom i Sverges n ärin g sliv K o m m u nalkunskap H a n d elsju rid ik T ex tn in g

Namn: ...

O rsa S k o ltid n . Nov.

A d r e s s ... • ...

(S ändes i öppet k u v e rt, f r a n k e ra t m ed

T a la rk u rs , m ed m ötesledn.

B ok fö rin g , d u b b el ame­

rik a n sk

F o rtsättn in g sk u rs i bok*

föring L a n tb ru k sb o k fö rin g F ören in g sb o k fö rin g P rak tisk räk n in g A ritm etik G eom etri A lgebra F ysik

REDAKWfDfrOffSA

iKOLTIDNING

Nu skall redaktionen diskutera, om Orsa Skoltidning med mera.

Och redaktörerna tre, i Orsa Skoltidning se.

»Ja», säger herr Wennberg, »här är nog bra».

Herr Göransson tycker att den skall vi ta.

Och fröken Lorenz samtycker och säger ja.

L a r s M a s s er.

ter ni för?» frågade han vänligt. Rut berättade under tårar deras sorgliga öde.

När mannen hört deras berättelse, sade han: »Mitt öde är knappast bättre. Jag har dock åtminstone tak över huvudet.

Om ni vill, få ni ho hos mig. Kanske vi få det bra tillsammans.» — »O gärna, men vi äro nog till besvär !» sade Sven.

»Ack nej, jag är ensam. Jag var en gång smed. Jag var välbärgad och lycklig, och en vacker dag gifte jag mig.

Jag fick två söner, som togo ifrån mig alla mina pengar och spelade bort dem på krogen. Till slut togo de mitt städ och min hammare. Kort därefter dog min hustru. Sönerna har jag aldrig hört något av. Yill ni bli mina barn är jag mycket tacksam.»

De följde mannen ut på heden. Där låg hans koja. Det var torftigt där in­

ne. Barnen buro in ris och kvistar och tände eld i spiseln. Mannen tog ur ett skåp fram det lilla, som han kunde bju­

da p å : ett par torra brödbitar och litet salt kött, Barnen åto och tackade Gud för maten.

Så levde de en tid. En dag kom man­

nen hem från byn med strålande upp­

syn. Han hade fått plats hos hysmeden Mattsson. »Nu få vi mat och pengar till ved. Nu behöva vi varken frysa el­

ler svälta.»

Barnen hade det inte furstligt, men de hade ett hem, en far, hos den gode mannen på heden. Den ruskiga okto­

berdagen gav dem lycka för hela livet.

Gudrun Järnek.

E N SAG A. '

Det var en gång en pojke, som hette Hans. Han var ute och sökte arbete.

Då han hade vandrat några dagar, kom (Forts, å sid. 14.) Teckning av Bengt Bengtsson

Skolnytt

T I L L L Ä R A R E V I D F 0 R T S Ä T T N I N GS- S K O L A N

i N ed erb erg a h a r fö ro rd n a ts H j. H e d ­ m an, i S ta c k m o ra G ulis E r ik E rik sso n ocb i S lä ttb e rg P a u l R u d fe ld t.

U T G I F T S - O C H I N K O M S T S T A T E N

för folkskolan u n d e r . n ästk o m m an d e år h a r fa s ts tä llts . D en blev i s to rt s e tt som den v a rit fö ru t. S kolbarnen få således fo rtfa ra n d e fri sk o lm ateriel och få fri ta n d v å rd i tv å k la sse r coh för h alv a v g ift i de övriga. D ärem o t blev d e t ej h e lle r i å r n å g o t an slag till fri lä k aru n d ersö k n in g .

E N D E L L Ä R A R E

blevo vid sk o lsty relsen s sen aste sam m an­

trä d e u p p fly tta d e i högre lönegrad.

P R O S T E N B E R G G R E N O C H G R O S S ­ H A N D L A R E N P E R Å B E R G

h a f å t t skolstyrelsens u p p d ra g a t t o rd n a m ed skolgången fö r fo rtsä ttn in g ssk o lp lik - tig a frå n fin n b y a rn a .

T J Ä N S T L E D I G H E T

även u n d e r v å rte rm in e n 1934 h a r bevil­

ja ts lä ra rin n a n M ag d a J e n n e r i S k a ttu n g - byn.

L A G S T A D G A T S A M M A N T R Ä D E

m ellan folkskolestyrelsen och lä r a rk å re n i O rsa hölls den 14 nov. i k o m m unalsalen i O rsa. M ö te t öppnades m ed m orgonbön av folkskolestyrelsens ord fö ran d e, p ro s te n O tto B erg g ren , vilken d ä rv id a n k n ö t till L u th e r- m in n e t och fram höll L u th e rs in s a ts e r för fo lk u n d erv isn in g en .

E f te r h ä lsn in g so rd av p ro sten B erg g ren ta la d e folksk o lin sp ek tö ren K a rl L in g e om fo rtsä ttn in g ssk o la n , v a ru n d e r b erördes n y a b estäm m elser i fo rts ä ttn in g ssk o lsta d g a n sa m t a r b e ts s ä tte t i fo rtsä ttn in g ssk o la n . I den efterfö ljan d e diskussionen y ttr a d e sig lo k fö rare C. H . A ndersson, h r P . J . D ahl- k v ist, folkskollär. E rik G öransson, L isa L orenz och J o h . B oström .

D ä re fte r inledde folkskollär. E r n s t K e- din g den frå g a , som kom a t t tilld ra g a sig s tö rs ta in tre s s e t u n d e r m ö tet, näm ligen frå ­ gan om ra tio n a lise rin g av skolväsendet i

Böcker Leksaker Jultidningar

F Ö R H Ö J A JU L G L Ä D JE N . Å te rfö rs ä lja re e rh å lla ju ltid n in g a r

p å fö rla g e n s v illk o r.

A.-B. B rö d ern a O hlsén

Bok- och Pappershaondel.

O r s a .

S e l m a L a g e r l ö f

fyllde 7 5 år den 2 0 noo.

O rsa p å g ru n d v al av den u tre d n in g , som en k o m m itté inom folkskolestyrelsen g jo rt.

K o m m itté n föreslog in d ra g n in g av icke m in d re än 13 sm åskolor i d is tr ik te t. Som följd h ärav skulle b a rn e n frå n de e v e n tu e llt in d ra g n a skolorna in ack o rd eras i a n d ra b y a r eller fra k ta s m ed sk o lsk ju tsa r till n ä rm a s t lig g an d e sm åskola. I e t t fall, Å berga, kom- me å tg ä rd e n a t t b e ty d a fö rsäm rad skolform .

U n d er diskussionen fram höll folkskolin­

sp ek tö ren , a t t d e tta s tr ä n g t ta g e t e n d a st v ar en in v e n te rin g av m ö jlig h etern a till in d ra g n in om fö rh ålla n d en a m edgåve det.

Såväl g rosshandl. P . Å berg som n äm n d em an B e n g ta r E rik E rsso n ty c k te a t t n u gick .sparsam heten fö r lå n g t. Å berg g ran sk ad e fö rslag et, som k o m m itté n g jo rt, p u n k t för p u n k t, och föreslog slu tlig en en b é ty d lig t m in d re n e d sk ärn in g . B e n g ta r fram höll, a t t m an in te fick gå så lå n g t i b e sp arin g ar, a t t skolan bleve lid an d e d ä rp å .

F o lk sk o lesty relsen b eslu tad e sen are m ed 6 rö s te r m o t 4 a t t b ifa lla k o m m ittén s förslag.

M in o rite te n rö stad e på h r Å bergs förslag.

F o lk sk o llär. H e n rik B e rg lin d , Stockholm , R a d io tjä n sts a s s is te n t för skolradion, ta la d e d ä re fte r om sk olradion ju s t n u . T a la re n uppehöll sig u tf ö rlig t vid en enquéte, som R a d io tjä n s t g jo rt i v å ra s b lan d de lä ra re , som i sin u n d erv isn in g b e g a g n a t sig av skol- rad io , och m eddelade en del in tre s s a n ta u pp­

g ifte r u r denna.

E f te r fö re d ra g e t beto n ad e d r .Linge v ik ten av a t t sovra i sk o lrad io p ro g ram m et och a tt förberedelse och förhör voro nödvändiga kom plem ent till rad io n s u n d erv isn in g .

P ro s te n B erg g ren inledde frå g a n om olyck sfallsfö rsäk rin g av skolbarnen. U nder d e b a tte n läm nades fle ra exem pel p å a t t b a rn e n löpa f a r a fö r olycksfall u n d e r skol­

tid e n , och m ö te t enade sig om en fra m stä ll­

n in g till folkskolestyrelsen a t t u p p ta g a d en n a frå g a till behandling.

U n d er en p a u s i fö rh a n d lin g a rn a voro d e lta g a rn a in b ju d n a till p ro stg å rd e n , d ä r de u n d fäg n ad es m ed k affe och fingo till livs e tt tr e v lig t sam kväm sprogram m ed m usik,

Ovan Siljanskretsen av Folkskolans vänner

firad e s i tt å rsm ö te i O rsa söndagen den 1 oktober. H ö g tid sd a g e n inleddes m ed b a rn ­ g u d s tjä n s t i k y rk a n kl. 11, d å k o n tr a k ts ­ p ro s te n O tto B erg g ren p redikade. .

D e t en sk ild a å rs m ö te t hölls i K y rk salen . M ö te sd e lta g a rn a h älsad es v älkom na av ord­

föran d en , som ook sedan ledde dagens för­

h an d lin g a r. A llm än n a föreningens ären d en avgjordes i en h a st. A n s v a rsfrih e t bevilja­

des, och de avgående c e n tra ls ty re lse le d a ­ m ö te rn a om valdes.

K re ts e n s e g n a ären d en avgjordes sedan.

Ars- och re v isio n sb e rä tte lse r föredrogos och lades m ed ta c k s a m h e t till h a n d lin g a rn a . Till sty relse om valdes Jo h . B oström , o rd f., till v. ordf. e fte r k y rk o h erd e P . M edén, som f l y tt a t till R am sb erg , nyvaldes k om m inister F . W id g ren , E . Alb. Jo h an sso n , sekr. och k assö r, O. W ah lén , V ik a, v. sekr, och E dv.

Jo h an sso n . iS u p p le a n te r: Alb. B jörnem o och E . G ussander. R e v iso re r: O livia J o ­ hansson och H e lg a A ndersson.

T ill a rb e ts u ts k o tt v a ld e s : J o h . B oström , O. W ahlén, M ora, och Alb. B jörnem o, V åm - hus. S o ck en o m b u d : A. M ontelius, O rsa, O. W ahlén, M ora, E lise P ersso n , V åm hus, och M . D ahlborg, Ä lvdalen.

T idningen ” Folkskolans V ä n ” kom m er frå n och m ed 1934 a t t u tg å till v arje före­

ningsm edlem m o t en av g ift av 2 : 50.

P å e.m . hölls o ffe n tlig t fö rä ld ra m ö te i M issio n sk y rk an . E t t u p p m ä rk sa m m a t ta l hölls av folkskollär. G ö sta G ra n lu n d , D ju rs­

holm , över ä m n e t: ” U p p fo stra rk a lle ts in n e r­

sid a” , och av k o m m in ister F . W idgren över ä m n e t: ” D e t religiösa liv et u n d e r u n g ­ d o m såren ” .

Också en uppvaktning.

En lärarinna i Kyrkbyn hade namns­

dag. De vänliga små barnen uppvakta­

de med en blomma under en rast. Nästa rast kom en pojke med andan i halsen, öppnade näven och sa: »Jag kom för sent jag, med min slant till insamlingen.

Men här är . femton öre. — Dom lägger jag väl i min sparbössa nu då.»

sång och en sk ild rin g av frö k en L isa L orenz cm en cy k elfärd genom D a n m a rk och T ysk­

land.

M ö te t av slu tad es m ed n å g ra o rd av p ro s­

te n B erg g ren , som fram höll den s to ra b e ty ­ delsen av d e t a rb e te , som u tfö re s av alla, som h a en u p p g ift a t t fylla inom folk­

u n dervisningen.

En gedigen

M Ö B E L

k ö p e r Ni b illig a st frå n

Boggs Snickerifabrik

HANSJÖ - ORSA.

t e l . 157.