Svenska landsmål
och svenskt folkliv
Swedish Dialects and Folk Traditionsför svensk folkkultur
Kungl. Gustav Adolfs Akademien Svenska landsmål
och svenskt folkliv 2004
SVENSKA LANDSMÅL OCH SVENSKT FOLKLIV 2 00 4 (3 30 )
2004
Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades 1878 av J. A. Lundell.
Den utkommer årligen. Följande artiklar ingår i detta nummer:
Håkan Berglund-Lake, Brådska i brädgården. Om arbete och
arbetsintensitet som funktion av levnadstvånget 7 Nils-Arvid Bringéus, Julstugor och sommarlag 17 Ingvar Svanberg, Samiska växtnamn och folkbotaniska uppgifter hos
Johan Turi 43
Staffan Fridell, »Giäsande Oos i Siöar och Myror». Betydelsevariation och etymologi för ordet os ’källdrag, strömdrag, vak, åmynning’ 51 Ann-Marie Ivars, Ena byxor och ena skitkarlar. Om flertal av en i
finlandssvenska dialekter 65
Maj Reinhammar, En jämtländsk 1700-talsdikt 79 Perry Ahlgren, Ett bröllopsbrev på jämtska från 1700-talet.
Dess författare och tillkomstmiljö 97
Maj Reinhammar, Rune Wästerlund 1931–2004 115
Lars-Erik Edlund och Eva Thelin, Aktuell litteratur om svenska dialekter 119 Litteratur. Av Arnold Dalen, Cecilia Hedlund, Eva Kärrlander,
Jan Nilsson, Valdis Ordéus, Maj Reinhammar, Birgitta Skarin Frykman, Olof Sundqvist och Ingvar Svanberg 127 Bidrag till tidskriften och skrifter som önskas recenserade kan sändas till redaktören
Maj Reinhammar
Kungl. Gustav Adolfs Akademien Klostergatan 2
753 21 Uppsala
Frågor rörande abonnemang och distribution ställs till Swedish Science Press, Box 118, 751 04 Uppsala, tfn 018-36 55 66, fax 018-36 52 77, e-post info@ssp.nu
ISSN 0347-1837
Titel 1 SVENSKA LANDSMÅL OCH SVENSKT FOLKLIV 2004
2 Förfnamn
SWEDISH DIALECTS
AND
FOLK TRADITIONS 2004
Periodical founded 1878 by J. A. Lundell
Published by
THEROYALGUSTAVUSADOLPHUSACADEMY, UPPSALA
Editor:
MAJ REINHAMMAR
Editorial board:
LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, BENGT AF KLINTBERG, LARS-GUNNAR LARSSON, BIRGITTA SKARIN FRYKMAN and MATS THELANDER
Kungl. Gustav Adolfs Akademien/Swedish Science Press
Titel 3
SVENSKA LANDSMÅL
OCH
SVENSKT FOLKLIV 2004
Tidskrift grundad 1878 av J. A. Lundell
Utgiven av
KUNGL. GUSTAVADOLFSAKADEMIEN, UPPSALA
Redaktör:
MAJ REINHAMMAR
Redaktionsråd:
LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, BENGT AF KLINTBERG, LARS-GUNNAR LARSSON, BIRGITTA SKARIN FRYKMAN och MATS THELANDER
Kungl. Gustav Adolfs Akademien/Swedish Science Press
4 Förfnamn Årgång 127. H. 330
Tryckt med bidrag från Vetenskapsrådet
© Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien
Omslagsbild: Dansen vid slåtterölet på Tosterup. Teckning av C. A. Ehrensvärd.
Efter S. Å. Nilsson, Carl August Ehrensvärds resa i Skåne (1982).
ISSN 0347-1837
Printed in Sweden by Textgruppen i Uppsala AB 2004
Titel 5
Innehåll Contents
AHLGREN, PERRY, Ett bröllopsbrev på jämtska från 1700-talet. Dess
författare och tillkomstmiljö . . . 97
— Summary: An 18th century wedding invitation in Jämtland dialect. Its authorship and origins . . . 113
BERGLUND-LAKE, HÅKAN, Brådska i brädgården. Om arbete och arbetsintensitet som funktion av levnadstvånget . . . 7
— Summary: Haste in the timber yard: On labour and its intensity as a function of the instinct to survive . . . 16
BRINGÉUS, NILS-ARVID, Julstugor och sommarlag . . . 17
— Summary: Farm servants’ merrymaking in 18th- and 19th-century Skåne . . . 40
EDLUND, LARS-ERIK och THELIN, EVA, Aktuell litteratur om svenska dialekter . . . 119
FRIDELL, STAFFAN, »Giäsande Oos i Siöar och Myror». Betydelse- variation och etymologi för ordet os ’källdrag, strömdrag, vak, åmynning’ . . . 51
— Summary: ‘Giäsande Oos i Siöar och Myror’. The etymology and varying meanings of the word os ‘vein of water, current, hole in the ice, river mouth’ . . . 63
IVARS, ANN-MARIE, Ena byxor och ena skitkarlar. Om flertal av en i finlandssvenska dialekter . . . 65
— Summary: Ena byxor ‘one pair of trousers’ and ena skitkarlar ‘real milksops’. On the plural of en in Finland-Swedish dialects . . 77
REINHAMMAR, MAJ, En jämtländsk 1700-talsdikt . . . 79
— Summary: An 18th-century poem in Jämtland dialect . . . 96
REINHAMMAR, MAJ, Rune Wästerlund 1931–2004 . . . 115
— Summary . . . 118
SVANBERG, INGVAR, Samiska växtnamn och folkbotaniska uppgifter hos Johan Turi . . . 43
— Summary: Sami plant names and ethnobotanical information in the writings of Johan Turi . . . 50
Litteratur Reviews Beskrivning av Runö i Livland. Nyutgåva av F. J. Ekman, Beskrif- ning om Runö i Liffland (1847). Av Marianne Blomqvist. Hel- singfors 2003. Anm. av Maj Reinhammar . . . 141
— Summary . . . 143
6 Förfnamn
DAHLLÖF, TORDIS, Mikaeli. Sommarens slut och vinterns smygande ankomst. Uppsala 2003. Anm. av Valdis Ordéus . . . 138
— Summary . . . 140 Frågelist och berättarglädje. Om frågelistor som forskningsmetod och
folklig genre. Red.: Bo G. Nilsson, Dan Waldetoft, Christina
Westergren. Stockholm 2003. Anm. av Birgitta Skarin Frykman . 143
— Summary . . . 149 HELANDER, NILS ØIVIND, Ii das £at murrii iige báktái. Davvisáme-
giela illatiivva geavaheapmi. Kautokeino 2001. Anm. av Cecilia Hedlund . . . 132
— Summary . . . 134
VON LINNÉ, CARL, Om Smålands Naturalhistoria. Stockholm 2003.
Anm. av Ingvar Svanberg . . . 154
— Summary . . . 155 Lyssna på svenska dialekter! Utg. av Eva Thelin. Uppsala 2003.
Anm. av Eva Kärrlander . . . 135
— Summary . . . 136 MEBIUS, HANS, Bissie. Studier i samisk religionshistoria. Östersund
2003. Anm. av Olof Sundqvist . . . 150
— Summary . . . 154 Nordisk dialektologi. Red.: Gunnstein Akselberg, Anne Marit Bødal
og Helge Sandøy. Oslo 2003. Anm. av Arnold Dalen . . . 127
— Summary 131
RYDÉN, MATS, Botaniska strövtåg. Svenska och engelska. Uppsala 2003. Anm. av Jan Nilsson . . . 136
— Summary . . . 138 Stadens odlare. Red.: Christina Wieselgren. Stockholm 2003. Anm.
av Ingvar Svanberg . . . 155
— Summary . . . 157 Författare . . . 159
Brådska i brädgården 7
1 Se t.ex. LUKA, »Söndagsvanor», G. Edlund (Skönvik); LUKA, »Helg och högtid», J. Sun- din (Väja); E. Lundholm (Kramfors); U. N. Norrmén (Kramfors); A. Bostedt (Bollsta); P. E.
Sundström (Bollsta); J. Höglund (Sandviken); P. Nyman (Björknäs); A. Bodén (Lugnvik);
P. A. Öman (Strömnäs); O. Näslund (Marieberg); A. Åkerblom (Östrand); K. Andersson (Klampenborg).
Brådska i brädgården
Om arbete och arbetsintensitet som funktion av levnadstvånget
Av Håkan Berglund-Lake
I självbiografiska skildringar av arbetet vid de tidiga sågverken utmed norr- landskusten omnämns ofta brådskani brädgården. Brådska var benämning- en på det högt uppdrivna arbetstempo i justerings- och utlastningsarbetet som uppstod vid vår- och höstskeppningen, när fartygen i stort antal och med kort varsel anlände till sågverken med krav på snabb lastning.1 Förfat- taren och plankbäraren Karl Östman beskriver denna brådska i flera av sina noveller:
Vid det lilla sågverket pågick utskeppningen efter »dödsäsongen» nu med iver.
Brådskan där var stor. Lastningsordern, som kommit från huvudkontoret ner till brädgårdsfaktorn en morgon och som befallt att trehundra standard virke av olika di- mensioner och sorter skulle vara justerat och utlastat före veckans utgång, hade satt igång allt vad röras kunde därnere (Östman 2003:12).
Och i brädgården … där är brådska. Flera ångare och skutor ha börjat komma in. De ha redan förtöjt, och nu vill man ha last. Det smäller öfverallt, det dånar, det rullar upp och ned med vagnar, lastade med kapadt virke (Östman 1909:95).
Sågverken var helt beroende av utländska marknader, vilkas krav och svängningar styrde verksamheten vid sågverken på ett för sågverksbolagen oåtkomligt sätt, men däremot högst konkret och påtagligt genom de fartyg som anlände till verket och genom de villkor för arbetets utförande som kö- paren ställde. Ekonomhistorikern Alf Johansson konstaterar i sin studie av Stocka sågverk: »För sågverkets ledning gällde det att utnyttja de goda till- fällen man fick, producera just vad den enskilde köparen ville ha och leve- rera just vid den tidpunkt som passade honom» (Johansson 1988:101). Kun- de inte lastningen påbörjas omedelbart vid fartygets ankomst, kunde rede-
8 Håkan Berglund-Lake
riet dessutom fordra ersättning, s.k. väntningspengar eller liggedagspengar, för de dagar fartyget fick ligga i hamn i väntan på att lastningen kunde på- börjas.
Sågverksbolagen tvingades »jaga» tiden. För att bolagen skulle klara le- veranserna i rätt tid till de fartyg som aviserat sin ankomst för lastning måste arbetarna arbeta övertid. Principen tycks ha varit att sätta in så många arbe- tare som möjligt under så kort tid som möjligt (Johansson 1988:283). Det var denna »jakt» på tiden som framkallade brådskan i brädgården och i ut- lastningen. För justerar- och lastarlagen blev arbetet vid brådska mycket in- tensivt och arbetstempot högt uppdrivet. Om denna hets i arbetet berättar en f.d. brädgårdsarbetare från Salsåker i Ångermanland: »Många vildhjärnor frågade inte efter vad kroppen tålde, utan arbetade och stod i, så att de knappt orkade äta under måltidsrasterna» (EU 35091).
Men frågan är om arbetarna tvingades att arbeta i detta intensiva tempo som en konsekvens av ett kapitalistiskt produktionssätt eller om det i stället var ett uttryck för en syn på arbete som hade sitt ursprung någon annanstans än inom sågverksindustrin, sprungen ur erfarenheter på andra platser och i andra sammanhang, från miljöer där sågverksarbetarna vuxit upp och blivit socialiserade. De allra flesta hade sitt ursprung i agrara miljöer, i jordbruks- och skogsbygder, främst i norrlandslänen, i Värmland och i Dalarna (Nel- son 1963:259–261; Norberg 1980:27–48). Brådska, eller brågöra, var ock- så i dessa trakter benämning på arbetsintensiva göromål som inte gick att skjuta upp (se t.ex. ULMA 27265, 27376). Särskilt slåtterarbetet brukar om- talas som arbetskrävande och intensivt. Från Värmland heter det t.ex.:
I juli kom så sommarens brådaste tid, slåtteranden. Då hade även pigorna och hus- modern bråda dagar, den sistnämnda med extra matlagning, de förra med höräfsning efter 5–6 slåtterkarlar dagligen i ett par veckors tid (Ernvik 1951:132).
Men var brådskan en annan i jordbruksarbetet än vid sågverken? Förändra- des den kroppsliga upplevelsen av arbete, när den självproducerande bon- den eller torparen blev lönearbetare vid sågverken? Vad var det för driv- krafter som tvingade människor att arbeta hårt och intensivt med vissa upp- gifter? I den här artikeln ska jag diskutera sågverksarbetarnas attityd till det intensiva och återkommande arbetet i brädgården som benämndes brådska, utifrån arbetet som en fysisk erfarenhet, dvs. den kroppsliga upplevelsen av arbetet. I detta perspektiv kan erfarenheten av arbete aldrig vara annat än möda och ansträngning, men det var, som jag ska försöka visa, en ansträng- ning som inte var pålagd utifrån utan uppkommen ur levnadstvånget. Denna möda beskriver Hanna Arendt som »mer pockande och mer angelägen än alla andra uppgifter eftersom livet självt hänger på den» (Arendt 1988:114).
Arbete och liv hör ihop. Arbetet är, som Karl Marx skriver på ett ställe, »den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså att förmedla det mänskliga livet» (Marx 1969:38). I ett sådant perspektiv, där arbetet har med livsprocessen och levnadstvånget
Brådska i brädgården 9 att göra, blir arbetsprocessen »en ändlös, cyklisk upprepning: man måste äta för att arbeta och arbeta för att äta» (Arendt 1988:174). Det var detta biolo- giska imperativ som under 1800-talets senare del, när jorden inte längre kunde ge alla försörjningsmöjligheter, fick människor att bryta upp från trakter där de var födda och hade vuxit upp. Många emigrerade till Amerika, medan andra i stället valde inhemska alternativ. En särskild lockelse hade norrlandskustens många och hastigt expanderande sågverk, där efterfrågan på arbetskraft vid denna tid var omättlig och där alla som var beredda att ar- beta hårt kunde räkna med anställning och goda förtjänster.
Lönearbetet och försörjningsmotivet
De människor, som under sågverksindustrins expansionsperiod i slutet av 1800-talet sökte sig till de norrländska sågverken i hopp om utkomst och bättre levnadsvillkor, hade i allmänhet inget yrkeskunnande som sågverks- arbetare men var vana vid hårt kroppsarbete. Det var också personer med fysisk styrka och uthållighet som sågverksbolagen i första hand efterfråga- de. Sågverken var vid denna tid föga mekaniserade och alla led i produk- tionskedjan innehöll många manuella moment, vilket gjorde att produktio- nen blev arbetskraftsintensiv. Som Alf Johansson visat handlade aldrig organisationen av sågverksproduktionen om att i någon större utsträckning ersätta människor med maskiner eller hjälpanordningar. Den enskilde arbe- tarens insats handlade mest om muskelkraft, om arbetsförmåga och uthål- lighet.
Uppgifterna att dra timmer med pickhake, tumma det med märkyxan, forsla in det i såghuset med spettkätting, lägga in det i ramen, posta ramarna, kanta de sågade bi- tarna, transportera det nysågade virket med vagn till brädgården, stabblägga det med hjälp av puta och krok, justera det torkade virket med hjälp av handsåg och get, lasta det i pråmarna och lasta från pråmarna till fartygen var tekniskt sett ungefär desam- ma (Johansson 1988:232).2
Ett avtal, muntligt eller skriftligt, med arbetet som utgångspunkt upprätta- des mellan bolaget och arbetaren om fysisk prestation i utbyte mot kontan- ter och materiella förmåner. Kontraktet innebar att bolaget fick rätt att ut- nyttja den anställdes arbetskraft under en viss tid för egen räkning mot en löneersättning. Arbetaren blev under denna tid bunden till arbetsuppgifter vid sågverket. I en numera klassisk artikel hävdar den brittiske historikern E. P. Thompson att den industriella kapitalismen förde med sig en annan at- tityd till tid och arbete, där arbetet på detta sätt sågs separerat från livet utan- för arbetsplatsen (Thompson 1983). Men fanns verkligen arbete som en se-
2 Se också svaren på ULMAs specialfrågelista om sågverkstermer, »Sågverk och brädgård»
(M 221), t.ex. ULMA 28147 (Alnö sn); ULMA 31063, ULMA 31066 (Sundsvall); ULMA 31084 (Alnö sn); ULMA 31272 (Alnö sn och Sköns sn); ULMA 31083 (Njurunda sn).
10 Håkan Berglund-Lake
parat kategori i sågverkssamhällena, tydligt skild från andra aktiviteter som upptog människor i deras dagliga liv? Hur det än var med den saken upp- levdes knappast arbetet som skilt från kroppen.
Det är svårt att föreställa sig att arbetaren skulle förlora beröring med sin egen kropp och dess rytm så snart som hans arbetskraft togs i anspråk i en industriell och kapitalistisk varuproduktion. I sin analys av den kapitalistis- ka marknadsekonomin betecknar Karl Polanyi denna separering av arbets- kraften från arbetarens kropp som en fiktion. Han menar att arbete bara är
»ett annat namn på en mänsklig verksamhet som hör ihop med livet självt, som inte framställs för att säljas utan av helt andra skäl och som inte kan av- skiljas från resten av livet, lagras eller mobiliseras» (Polanyi 1989:87). Sy- nen på arbetet såsom tillhörande kroppen medför att arbetsförmågan hos sågverksarbetaren efter avslutad arbetsdag följde med honom till andra verksamhetsfält och arbetsuppgifter. Det var här frågan om arbetsuppgifter som i kombination med lönearbetet bedömdes vara nödvändiga för att klara försörjningen och upprätthålla livet vid sågverken. Detta känner vi till också från förindustriella samhällen: det ständiga »görandet», den mångfald av uppgifter som dagligen utfördes, och måste utföras, för att klara överlevna- den, där det blir svårt att ringa in vissa, men inte andra, uppgifter som arbe- te. Det är, som antropologen Tim Ingold pekat på, så att
work is life, and any distinctions one might make within the course of life would be not between work and non-work, but between different fields of activity, such as farming, cooking, child-minding, weaving and so on (Ingold 1995:6–7).
Försörjningsstrategier
Det finns många uppgifter i arbetarminnena och andra självbiografiska skildringar som visar att lönearbetet, anställningen vid sågverket, endast var en form av arbete som fanns vid sidan om annat arbete, som rutinmässigt utfördes och måste utföras för att garantera försörjningen (Berglund-Lake 2001:39–66). Det var ett mångsyssleri som hela familjen var engagerad i och vars syfte var att sänka utgifterna och utnyttja de resurser i form av fär- digheter och kunnande som var och en besatt och som bl.a. kom till uttryck i en partiell självhushållning: man hade hushållsgris och potatisland, man fiskade, plockade bär, bakade bröd, vävde, snickrade möbler, lagade skor osv.
Det här beskrivna försörjningsmönstret syftade till att jämna ut inkomst- variationer över året. Sett i ett årsperspektiv täckte nämligen inte mannens årsinkomst som fast anställd sågverksarbetare familjens mest elementära behov av föda. Detta var en följd av att sågverksproduktionen var starkt be- roende av årstidernas växlingar. För sågverken innebar vintern så många praktiska svårigheter, t.ex. dåliga ljusförhållanden, is och snö, att produk- tionen måste reduceras eller periodvis ställas in. Av samma orsaker kunde
Brådska i brädgården 11 heller inga timmertransporter tas emot eller någon utskeppning ske. Vintern innebar därför alltid en tid av arbetslöshet och sämre betalda jobb för såg- verksarbetarna, ett faktum som hörde till naturens ordning och som det där- för inte gick att ifrågasätta. I denna historiska situation existerade ingen full sysselsättning eller säker inkomst över året, vare sig inom jordbruket eller inom industrin; det var svårt att ens tänka sig möjligheten. Både sågverks- industrin och jordbruket styrdes av naturen och årstidernas växlingar, vilket betydde intensivare aktivitet under sommarhalvåret och betydligt lägre un- der vintern.
Inom jordbruket handlade det om att under den korta växtperioden på sommaren få så stora skördar som möjligt. Det gällde att under andtiderna, de arbetsintensiva skördeperioderna i jordbruket, hinna med vad som måste göras: vårbruket, slåttern, sädesskörden, potatisupptagningen, tröskningen.
Det var en period av hamstring, att samla i lador, bodar och källare, i syfte att bygga upp en buffert inför den stundande vintern. Alla hade erfarenhet av att det inte gick att genomleva vintern utan välfyllda förråd av baslivs- medel. Det var också detta som sågverksarbetarbefolkningens försörjnings- strategi handlade om: att lägga upp förråd när möjligheterna fanns.
Sommarhalvåret var den tid då de stora förtjänsterna kunde göras, en tid då ett överskott kunde och måste genereras för att förekomma de umbäran- den som man av erfarenhet visste att vintern skulle föra med sig i form av arbetslöshet och sämre betalda jobb (Berglund-Lake 2004). För att man skulle klara vintern måste delar av sommarens förtjänster sparas och omsät- tas i basvaror för kosthållet, vilka var möjliga att lagra för framtida bruk.
Det var regel att familjerna på hösten köpte en fjärding saltströmming eller en tunna sill och en säck rågmjöl, ibland också amerikanskt fläsk, salt nöt- kött och fårkött, som sedan lagrades i förråd tillhörande bostadskasernerna.
Ökad arbetsmängd – högre lön
Vid sågverken hade huvuddelen av arbetsstyrkan ackordslön. De som arbe- tade i såglaget, vilket omfattade arbetarna i timmerbommen, i såghuset och i stabbläggningen, avlönades efter ett gemensamt gruppackord, det s.k. såg- ackordet, som baserades på mängden sågat virke (Johansson 1988:237).
Här var arbetarna bundna till den jämna rytm som bestämdes av sågramar- nas hastighet. Andra förhållanden rådde i brädgården och i utlastningen, där arbetet ofta var ryckigt och oregelbundet. Den arbetstid och arbetsrytm som i praktiken gällde i justeringsarbetet och utlastningen var, som ovan beskri- vits, en funktion av båtarnas ankomst, dvs. brädgårdsarbetets rytm styrdes av skeppningens rytm. »För att sågverket inte skulle drabbas av försenings- avgifter gällde det att sätta in folk där det behövdes för rivning av tak, jus- tering, utfrakt, lastning och stuvning», skriver Alf Johansson (1988:273).
Det blev brådska i brädgården och efterfrågan på arbetskraft blev akut och
12 Håkan Berglund-Lake
ofta större än tillgången, varför arbetarna gavs möjligheter till övertidsarbe- te och därmed till extra inkomster. I sin självbiografi skriver fackförenings- agitatorn Johan Emil Berglund att
man tiggde att få gå på »skoft». Så benämndes övertidsarbetet. Trots att man arbetat synnerligen tungt i tolv timmar bad man alltså om att få ett skoft eller ett litet ackord att utföra under natten för att i någon mån kunna förbättra den dåliga avlöningen (Berglund 1946:43).
Även i arbetarminnena är berättelser om skoftning vanliga, vilket visar att skoftarbete var utbrett och institutionaliserat vid sågverken.3
Av sågverkets arbetsstyrka hade brädgårds- och utlastningsarbetarna de största möjligheterna att påverka sin inkomst genom att öka arbetsmängden, framför allt genom ett högre arbetstempo på ackordsarbetena. Vi kan se att den tidsnorm som gällde för en normalarbetsdag överskreds kraftigt under utlastningssäsongerna, vilket gjorde att lönerna vid varje löneutbetalning blev avsevärt högre än vanligt. Enligt de löneutbetalningar som gjordes vid Stocka sågverk 1891 var relationen mellan den lägsta utbetalningen och den högsta under säsongen, dvs. mellan en period då verksamheten gick på låg- varv och en period då utlastningen var som intensivast, ungefär 1:3 för jus- teringsarbetena och hela 1:11 för utlastningsarbetena (Johansson 1988:136–
137).
Av detta förstår vi att tid för lönearbete under perioder av brådska sattes framför tid för annat arbete och att tid för raster och dygnsvila reducerades.
Detta känner vi till från agrarsamhället under 1800-talet, från skildringar i uppteckningar och från notiser i bondedagböcker, där tiden för arbete under sommarens intensiva arbetsperioder och tiden för nattvila under samma pe- rioder blev väsentligt högre respektive lägre än under vintern (Myrdal 1991;
se även Erixon 1938). Det gällde att passa på när tillfälle gavs, med vetskap om att möjligheten var ändlig. Det var arbetsuppgifter som hade en definitiv början och ett definitivt slut.
Arbetsförmåga, självrespekt och prestige
Att kunna höja sin lön för att vidga försörjningsmarginalerna var sannolikt den viktigaste drivkraften för att öka sina arbetsinsatser i ackordsarbetet.
Men det fanns också andra motiv som vi måste beakta för att förstå männi- skors vilja att arbeta hårt vid brådska. Arbetet hade inte enbart med livspro- cessen att göra – »work is more than labor», proklamerar antropologen Wal-
3 Om skoftning vid sågverken, se EU 37717 (Äskja); LUKA 3298 (Domsjö); LUKA, »Sön- dagsvanor»: E. Ramstedt (Sandviken); F. Östman (Gustavsberg); LUKA, »Helg och högtid»:
A. Bodén, (Lugnvik); H. Kristiansson-Gran (Kramfors); J. Lindberg (Skönvik, Nyvik);
P. Nyman (Björknäs, Strömnäs); P. E. Sundström (Bollsta); P. A. Öhman (Strömsnäs);
(Strömnäs); Nordgren 1946:69 (Heffners).
Brådska i brädgården 13 ter Goldschmidt, »it is a source of gratification; it is often the most impor- tant source of self-definition» (Goldschmidt 1995:86).
Sågverksarbetet hade en dimension av både personlig och social belö- ning. Det fanns en stolthet bland sågverksarbetarna som låg i själva arbets- förmågan, i förmågan att prestera. Arbetet var knutet till uppfattningen om vem man var och vem man önskade presentera sig som. Genom sin förmåga att arbeta blev man någon, räknades man som någon, både inför sig själv och inför andra. Det man kunde göra med kroppen – visa kroppsstyrka, våg- halsighet, uthållighet och tåla fysisk smärta – ingöt respekt och anseende, gav prestige och en speciell nimbus bland arbetskamraterna.
Detta var centrala värden hos alla människor som levde i, och som var so- cialiserade i, en värld där försörjningsmarginalerna var små. I de områden från vilka sågverksarbetarna främst rekryterades – överbefolkade skogs- bygder i Sveriges inland, där brukningsenheterna var små och jordarna magra – var arbetsförmågan den främsta förutsättningen för att klara för- sörjningen. Överlevnaden hängde ihop med förmågan att arbeta. Här liksom inom sågverksindustrin var arbetskraften inte självklar utan ofta en bristva- ra under den begränsade tid då ett visst arbete måste klaras av. Janken Myr- dal konstaterar: »Den arbetskraft som fanns tillgänglig vid slåttern bestäm- de höskördens storlek» (Myrdal 1981). I dessa miljöer blev arbete, som Ella Johansson uttrycker det,
ett mycket värdeladdat och fetischerat begrepp: arbetsduglighet och arbetsamhet an- sågs vara medfödd eller något som vissa individer hade internaliserat, alltså en vik- tig, djupt förankrad del av personen (Johansson 1994:22).
Den som kunde arbeta, ta i när det behövdes, var en riktig arbetskarl och kunde alltid räkna med att vara behövd och få uppskattning av andra.
Vi ser att kroppslig förmåga var något varigenom man både vid sågverket och i agrara miljöer gärna manifesterade sig själv. Arbetet vid brådska i brädgården liksom under andtiderna var kollektiva och därmed publika och sociala tillställningar. Det var tillfällen då den egna arbetsförmågan expo- nerades, blev avläsbar i direkta handlingar och kunde uppfattas och bedö- mas av andra. Men inte för dess egen skull utan i relation till den materiella utdelning som den kollektiva arbetsinsatsen syftade till att maximera. Man deltog som en del i en kollektiv arbetsinsats, där var och en bidrog till det gemensamma slutresultatet. Detta är särskilt tydligt i brädgårdsarbetet.
Inom justerar- och lastarlagen betalades alla arbetare lika. Det var det sammantagna arbetet som räknades. Detta gav upphov till en press på alla i laget att uppehålla ett visst tempo i arbetet. Här såg man ner på svaghet och saktfärdighet. I en av sina noveller skriver Karl Östman:
Ut ur laget med honom om han är svag! […] Fram bara här! Lika långa steg av alla!
Lika snabba fötter av alla också. Lika mycket arbete – när betalningen var lika för alla. […] En kar, kar, som drar benen i deras lag – när det var brådska och när det låg stora virkeshögar överallt på bryggorna? Ned med karen, ned med honom! (Öst- man u.å.; se även Östman 1923:141).
14 Håkan Berglund-Lake
Man visade alltså gärna upp vad man »gick för» i syfte att framstå som full- god och duglig, ofta i en jämförelse med andra i laget under pågående arbe- te. Det var därför inte ovanligt att det uppstod moment av tävlan under ar- betets gång, där det gällde att visa vem som var »värst»; man jagade på var- andra och bedömde varandra. Även olika lag kunde inbördes hetsa varandra i arbetet. »Råkade så till att tvenne jämna lag kommo att justera intill var- andra och de hade att bearbeta likartade dimensioner, så drevs arbetet upp till hart när ursinne», berättas det från Husum (Freudenthal 1938:38). Det var en tävlan som gav dubbel belöning, mera pengar och högre prestige. Så- dana uppgifter om tävlan i arbetet finns också i uppteckningsmaterialet som berör det kollektiva arbetet under slåtter och skörd (se t.ex. Hellspong 2000:
257–258.)
När det gäller brädgårdsarbetet är intrycket att arbetaren aldrig måste tvingas att arbeta hårt och intensivt när arbetsgivaren ansåg att det be- hövdes; det var egenskaper som redan fanns internaliserade i arbetarnas kroppar. Detta är troligen orsaken till att »direkt kontroll» och övervakning av arbetstempot från arbetsgivarens sida saknades vid sågverken. Arbets- lagen i brädgården hade stor självständighet i fråga om arbetets utförande och kunde i stor utsträckning bestämma arbetstempot själva och därmed på- verka sin egen lön. Det var en viktig drivkraft, både för den enskilda indivi- den och för laget som helhet. Den övervakning som arbetsgivaren bedrev, gällde mer arbetets kvalitativa sidor än arbetstempot (Johansson 1988:384, 390).
Brådska – en funktion av arbetsuppgiften
När det gäller brädgårds- och utlastningsarbetet är det uppenbart att det var arbetsuppgiften som bestämde arbetets rytm och intensitet. Arbetet var rik- tat mot uppgiften. I arbetarens perspektiv, stående inför arbetsuppgiften med sin kropp och arbetsförmåga, var arbetet vid sågverket uppgiftsorien- terat på samma sätt som arbetet i jordbruket och i hemmasfären. Var man än befann sig så tänktes aktiviteter i första hand som uppgifter med bestäm- da och definierade syften (Ingold 1995:16), som man visste gav effekt om de utfördes på ett sätt som tidigare visat sig vara relevant i liknande situa- tioner.
Vid brådska i brädgården liksom vid brådska i andtiderna var det frågan om arbetsuppgifter som man utifrån tidigare erfarenheter visste måste göras omedelbart, precis »nu», som det inte gick att vänta med. Brådskan tillhörde uppgiften; den var en oreducerad del av arbetet. Undvek man att arbeta nu, fick det följder för försörjningssituationen längre fram, ja, t.o.m. för över- levnaden. Avståndet till svältgränsen var aldrig stort. Brist på mat fanns hela tiden närvarande som ett möjligt scenario. Alla hade upplevt naturens nyckfullhet; vintern kunde bli kall och lång och skördarna kunde slå fel. Det
Brådska i brädgården 15 var krafter som låg bortom det kontrollerbara och som man hade att anpassa sig till och bygga upp en beredskap inför.
För sågverksarbetarna handlade det om att, när tillfälle gavs, dra in så mycket kontanter som möjligt till hushållet, vilka sedan kunde omsättas i varor för att omedelbart konsumeras eller för att läggas upp i förråd för kon- sumtion inom en snar framtid. Här spelade det ingen roll om matvarorna var självproducerade, naturaförmåner eller köpta för pengar. Upplevelsen var att arbete var kopplat till mat, till livsförnödenheter; man arbetade för att äta och man åt för att arbeta. Och mer arbete gav mer mat. Denna grundläggan- de erfarenhet av arbete var en drivkraft i det dagliga livet, som inte föränd- rades i och med att bönder, torpare och husmän tvingades in i en lönearbe- tartillvaro. Arbetet följde kroppen, och kroppens arbete upprätthöll livet och garanterade överlevnaden, oavsett om det rörde sig om lönearbete inom in- dustrin eller om egen produktion av livsförnödenheter.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Kyrkohistoriska arkivet, Lund (LUKA): Söndagsvanor vid sågverken i äldre tid;
Helg och högtid i sågverkssamhällena i äldre tid.
Nordiska museet, Stockholm: Etnologiska undersökningen (EU): Sågverksarbetar- minnen.
Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala: Frågelistsvar (ULMA): Arbete, trötthet och vila (M 40);. Brådska och snabbhet, dröjsmål och långsamhet (M 42); Såg- verk och brädgård (M 221).
Litteratur
Arendt, Hannah, 1988 [1958]: Människans villkor. Vita activa. Göteborg.
Berglund, Johan Emil, 1946: Ur mitt liv som arbetare och agitator. Stockholm.
Berglund-Lake, Håkan, 2001: Livet äger rum. Försörjning och platstagande i norr- ländska sågverkssamhällen. Uppsala.
— 2004: Preconceiving a World to Come. Anticipations of the Future in the Settings of the Forest Industry around 1900. I: Ethnologia Scandinavica, vol. 34.
Erixon, Sigurd, 1938: Regional European Ethnology 2. Functional Analysis—Time Studies. I: Folk-Liv, nr 3.
Ernvik, Arvid, 1951: Glaskogen. Bygd, arbetsliv och folkkultur i Jösse, Nordmarks och Gillbergs härader under 1800-talet. Uppsala.
Freudenthal, W. E., 1938: Livet på ett Norrländskt sågverk decennierna före sekel- skiftet. Söderhamn.
Goldschmidt, Walter, 1995: Task Performance and Fullfillment: Work and Career in Tribal and Peasant Societies. I: Meanings of Work. Considerations for the Twenty-First century, ed. Fredrick G. Gamst. New York.
Hellspong, Mats, 2000: Den folkliga idrotten. Studier i det svenska bondesamhällets idrotter och fysiska lekar under 1700- och 1800-talen. Stockholm.
Ingold, Tim, 1995: Work, Time and Industry. I: Time & Society, vol. 4.
Johansson, Alf, 1988: Arbetets delning: Stocka sågverk under omvandling 1856–
1900. Lund.
16 Håkan Berglund-Lake
Johansson, Ella, 1994: Skogarnas fria söner. Maskulinitet och modernitet i norr- ländskt skogsarbete. Stockholm.
Marx, Karl, 1969 [1867]: Kapitalet. Kritiken av den politiska ekonomin 1. Kapita- lets produktionsprocess. Lund.
Myrdal, Janken, 1981: Betingsläror och arbetsåtgång i lantbruket. I: Rig 64.
— (red.), 1991: Alla de dagar som är livet. Bondedagböcker om arbete, resor och umgänge under 1800-talet. Stockholm.
Nelson, Helge, 1963: Studier över svenskt näringsliv, säsongarbete och befolknings- rörelser under 1800- och 1900-talen. Lund.
Norberg, Anders, 1980: Sågarnas ö. Alnö och industrialiseringen 1860–1910. Upp- sala.
Nordgren, Ali, 1946: Barndomsminnen från gamla Heffners. I: Från stad och bygd i Medelpad.
Polanyi, Karl, 1989 [1944]: Den stora omdaningen. Marknadsekonomins uppgång och fall. Lund.
Thompson, Edward Palmer, 1983 [1967]: Tid, arbetsdisciplin och industrikapita- lism. I: Herremakt och folklig kultur. Socialhistoriska uppsatser. Stockholm.
Östman, Karl, 1909: Två arbetare. I: Pilgrimer. Stockholm.
— 1923: Den breda vägen. Stockholm.
— 2003 [1923]: Sågverken – Grottekvarnarna. I: 3 x Östman – arbetaren och förfat- taren. Sundsvall.
— (u.å.): Hets. Blad ur ett sågverks historia. I: Nya Samhället.
Summary
Håkan Berglund-Lake, Haste in the timber yard: On labour and its intensity as a function of the instinct to survive
During the expansion of the sawmill industry in the late 19th century, work in the timber yards was often extremely intense as a result of vessels arriving at short notice and having to be loaded without delay. This article discusses the sawmill workers’
attitudes to tasks that required strenuous and intense effort. The emphasis here is on labour as a physical experience. In such terms, the experience of labour can never be a matter of anything but toil and exertion. However, this exertion was not imposed from the outside, but arose from the instinct to survive: people worked in order to eat, and ate in order to work. And more work meant more food. It is argued here that this was a fundamental part of the experience of labour and a basic driving force in everyday life, and that nothing changed in this respect when farmers and crofters be- came wage earners in the sawmill industry.
Julstugor och sommarlag 17
Julstugor och sommarlag
Av Nils-Arvid Bringéus
Under min studenttid på 1940- och 1950-talen anordnade Lunds studenters folkdanslag årligen en s.k. julstuga i Akademiska Föreningens stora sal.
Själva uppslaget exemplifierar den revitalisering av gamla folkseder som förekom i studentkretsar redan vid mitten av 1800-talet, då lundastudenter- na arrangerade bondbröllop på låtsas (Bringéus 1966:68). På julstugan bjöds mat och dryck, men det viktigaste var dansen och lekarna.
Under den varma årstiden fanns inga studenter i Lund, varför det inte var möjligt att återuppliva drängarnas och pigornas s.k. sommarlag. Men både julstugorna och sommarlagen hörde alltsedan den danska tiden till ungdo- mens nöjen i Skåne. De bör därför behandlas tillsammans fast de hör till oli- ka årstider.De måste däremot särskiljas från arbetsfesterna som arrangera- des av bönderna som tack för arbetshjälp vid olika tillfällen (Löfgren 1973).
Myndigheterna och folkseden
I den samhällsstruktur som formades i den s.k. hustavlan i Luthers lilla ka- tekes samverkade tre stånd: läroståndet eller det andliga ståndet, värjestån- det eller det politiska ståndet samt näroståndet eller hushållsståndet. Rela- tionen mellan husbönderna och deras barn och tjänstefolk var baserad på så- väl förpliktelser som rättigheter. Husfadern hade både det materiella och det andliga ansvaret för sitt husfolk och hade ett sanktionsmedel i husagan. Där- till kom den s.k. tjänstehjonsstadgan 1664, förnyad 1723 och 1739, att när- mare reglera förhållandet mellan husbönderna och deras tjänstefolk. Den 17 oktober 1687, året efter kyrkolagens tillkomst, utfärdades även en ordnings- stadga om eder och sabbatsbrott som gällde alla samhällsstånden.
På basis av dessa regelverk kunde såväl det andliga ståndet genom bisko- pen och prästmötet som det politiska ståndet genom landshövdingen och kronobefallningsmännen liksom genom det civila rättsväsendet agera. Hus- hållsståndet hade i sin tur möjlighet att utfärda egna byordningar; både bön- der och tjänstefolk kunde därjämte åberopa sedvanerätten, dvs. »bruklig plägsed och övlig sedvana», vilken för Skånelands vidkommande kunde sträcka sig tillbaka till den danska tiden (Schmidt 1940).
18 Nils-Arvid Bringéus
Tillgången på arbetskraft spelade en avgörande roll för bönderna såväl i Danmark som i Sverige. Husbönder och tjänstefolk var därigenom beroende av varandra. Tjänstehjonsstadgan den 6 augusti 1723 förbjöd tjänstefolkets sammankomster om helgdagarna med drickande: »I lika måtto ware alt swärmande wid slåtter- och skiörde öhl ... förbudit.» Vid riksdagsbehand- lingen krävde de skånska riksdagsmännen att den paragraf »som talar om det der nedre brukeliga maijöhlet och sommargillet» skulle utgå och ville
»blifwa wid landetz härtils brukelige plägseed och öflige sedwana» (Bon- deståndets riksdagsprotokoll 1939:306). Bönderna var uppenbarligen ange- lägna om att behålla ett gott förhållande till sitt tjänstefolk. Men det hjälpte inte. Redan samma år åberopar tingsrätterna tjänstehjonsstadgan vid ett par mål (Gerward 1996:66, 183). Skytts häradsrätt utfärdade förbud mot »som- margillen och andra dylika upptåg antingen om sön- och högtidsdagar eller om afton och natten förut, så framt de vilja undgå laga böter» (Gerward 1996:151).
Vemmenhögs härads dombok 1746 lämnar ett nytt exempel. På angivan- de av kyrkoherden Samuel Billing hade kronobefallningsmannen Aspelin låtit inkalla drängarna från Aggarps, Hyltarps och Stora Svedala byar för att de sjungit majvisan, rest majstänger om midsommaraftonen samt »haft så kallade sommarlag och uti nestledne sommar hwarje söndag och helligdag med dryk, spehl, dans och annor slik fåfänga ohelgat». Eftersom inga bevis lämnats befriades de anklagade dock från plikt (Engström 1931:54 f.).
Kyrkoherdens ingripande föranleddes uppenbarligen av ett prästmötes- beslut föregående år där det i § 26 heter:
Såsom ett stort missbruk på åtskilliga ställen i stiftet, medelst spel uti fastelagen wid sommar och slåttegillen, som anställas lögerdags eller andra högtidsdagars aftnar, samt otidigt maj-sjungande, med mera, tvärt emot kongl. förordningar; så anmodas ven. clerus [vördiga prästerskapet], att det på allt sätt ville söka till att förekomma slika otidige missbruk, och, i fall wederbörande ej i godo vilja låta förmå sig, att där- med avstå, låta dem hos vederbörl. världslig domstol angivas, att där umgälla vad lag förmår (Lunds domkapitels arkiv, A VII:4).
Den 28 maj 1746 utfärdade Kungl. Maj:t en »föreställning och warning, til samtelige undersåtarne i riket om sön- och högtidsdagars behörige firande».
Såväl landshövdingarna som biskoparna i riket ålades verka härför (Utdrag 3, s. 2320 f.). Detta ger även en förklaring till Linnés uppgift i Västgötare- san 1747 om midsommardansen: »Detta menlösa nöjet nekades fuller dem af själasörjarena» (Fossenius 1951:286).
Kyrkan höll fortfarande ett öga på ungdomens dansnöjen. Vid prästmötet i Lund i oktober 1754 heter det att domkapitlet vad gällde »slåtter- och andra gillens anställande dagen före någon helgdag» skulle anhålla hos Kungl. Maj:ts befallningshavande att sådana gillen måtte bli alldeles av- skaffade. Jag har dock inte kunnat finna att beslutet verkställdes.
Om julstugorna berättar prosten Lönqvist från Bara härad 1775:
Julstugor och sommarlag 19 Annandag jul ske besök wänner emellan och julstugor hållas av ungdomen, som se- dan wara alla helgedagsafftnar, på somliga ställen till kyndelsmässan, hwilcka borde alldeles avskaffas, medan mycket tär förelöper till Guds förtörnelse, de rättsinnigas förargelse och lättsinnighetens fortplantande i barnen.
Lönqvist insåg dock att också en prästman kämpade förgäves mot julstugor- na utan någon form av rättsligt stöd:
Redeliga präster tala nog tär på, när de sådant få weta, men så länge sådant ej blifwit högsta makten konnogt, som kan det wid straff och fördubblade witen förbjuda; så kunna underdomare, som sig ei hafwa någon föreskrifwen lag i sådan casu, icke på- lägga de brottslige något straff (Lönqvist 1924:8).
Ett sådant förbud förelåg i själva verket redan i Malmöhus län. I en (tryckt) kungörelse av landshövding Adlerfelt i Malmöhus län den 3 april 1765 he- ter det:
Enligt inlupen Rapport, har jag med missnöje förnummit, huru som allmogens tienste folck på Landet (drängar, gåssar och pigor) allt ifrån Pingest-Högtiden till midsommar, tagit sig den skadeliga osed före, at hwarje helgedag, på något ställe samman komma, at ther supa, dantsa, spela kort, och desse med flera odygder utöfwa långt ut på nätterna; Fördenskull och som ett dylikt olagligit förfarande, icke allenast är stridande emot de allmenne om Sabbathens tillbörliga helgande utfärdade hällso- samma Kongl. Förordningar, utan jemwäl gjör wederbörande oskickelige till det ar- bete, de böra förrätta; altså har jag funnit skjäligt, at härmed allmenneligen kund- giöra låta, det hwarje dräng, större eller mindre, så ofta han hädan efter dermed be- trädes, bör, utom den plickt, som allmenna Lagen och Kongl. Förordningarne på dy- likt brott utsätta, böta sine fem Dal. S:mt och hwarje piga Tre Dal. S:mt som tillfalla Socknens fattige, samt hwarje gåsse eller flicka under 15 år 2:ne Söndagar å rad sittia i Stocken wid kyrckjo-dören at skämmas (Länskungörelser … 1765).
Landshövdingen framstår här som en veritabel glädjedödare samtidigt som han finner motivering för sitt ingripande både från prästernas och husbön- dernas synpunkt.
Större förståelse för den ungdomliga livsglädjen präglar kyrkoherde J. F.
Swananders beskrivning från Bara härad 1796–1797:
Bland allmogens hemnöjen äro sommarölen och julstugorna. Ungdomen af bägge könen samla sig hvar uti sin by helgedags aftnana. En spelman, en fjerding öl och allmän munterhet och glädje utgör här ett helt himmelrike. Utom desse samlingar skulle umgängessättet blifva alltför sträft och ohyfsat (Swanander 1958:96).
Troligen är det hans vidsynte och kultiverade fader, prosten Frosten Sva- nander, som står bakom häradsbeskrivningen (Carlquist 1951:192).
Swananders inställning delades av den tyske författaren och historikern Ernst Moritz Arndt (1769–1860), som gjorde sig noga underrättad om seder och bruk under sina resor i Sverige. Den 30 augusti 1804, då han for från Landskrona till Malmö, infogar han följande berättelse i sin reseskildring:
Folkets fordna munterhet, dess högtider och lustbarheter hafva här nästan försvun- nit, tillika med forntidens gamla sagor och plägseder; det nu rådande förnuftets tide-
20 Nils-Arvid Bringéus
hvarf är fattigt på sådana saker, och synes äfven hafva gjort menniskorna fattigare.
För 40 eller 50 år tillbaka hade man dans och andra gillen i flera distrikter och byar uti Skåne. Om detta än geck något för långt, så borde man dock ännu unna folket några nöjen. Fordom hade man här om sommaren en myckenhet gillen och lustbar- heter, som anställdes tourvis i alla byar och kallades sommarlag (Arndt 1808:150).
Arndt företog sin resa fyrtio år efter landshövding Adlerfelts kungörelse, alltså vid den tidpunkt då en förändring av festseden skulle ha ägt rum.
Landshövdingens ingripande kan alltså ha bidragit härtill.
Nya ingripanden skulle följa. Genom allmän kungörelse den 7 oktober 1811 inskärpte landshövding Vilhelm af Klinteberg tjänstefolkets skyldig- het att med flit och trohet tjäna sina husbönder:
För att sätta en laglig gräns emot den utswäfwande lefnad, som bland ungdom och tjenstehjon, blifwit bemärkd, genom ständiga samqwäm och dryckeslag sommarti- den, samt lekstugor under öfriga årstiderne, hwilka at de börjas wid weckans slut, eller å helgedagarne, stundom i flere dagar fortsättas; och giöra tjenstehjonet oskickeligt till det arbete, husbonden har rätt, att af detsamma utfordra, ock af hwilka samqwäm wanligen alstras fylleri, sedefördärf, lättja och bekymmerslöshet för det goda och nyttiga, hwarigenom de sjelfwe blifwa odugelige medlemmar i samhället, och jemte det, de störta sig i egen olycka, ådraga sine föräldrar och anhörige sorg och bekymmer; Alltså, och på det å ena sidan dess för det allmänna och enskilta skade- liga och tidehwarfet wanhedrande följder må undwikas, men å andra sidan ungdom och tjenstehjon ej mer än andre betagas tillfälle att under hwilans stund, taga del i et nöje, som med måttlighet njutit, gifwer anständig glättighet och wederqwickelse;
alltså warda de så kallade dryckeslag och samqwäm tjenstedrängar emellan, härige- nom å det allwarligaste alldeles förbudne; wid en hwar förelagdt wite tre r:dr 16 s., hälften till angifwaren och andra hälften till socknens fattige; Äfwensom tillika för- ordnas, at lekstugor, då de hållas, böra wara slutade före klockan ellofwa på aftonen, wid tre r:dlr 16 s. wite för hwarje person som utöfwer berörde tid deri fortfar.
Vidare påbjöds att innan rum uppläts för lekstugor i någon gård skulle ål- dermannen underrättas härom för att tillse att oordningar och överträdelser av det som här stadgats inte skulle äga rum.
Börandes en hwar wid lekstugans slut, utan drögsmål i ordning och stillhet, förfoga sig hem, så att ej någon resande eller andre ofredas eller förolämpas, och icke eller något hinder och uppehåll i den följande dagens arbete, deraf wållas.
Landshövdingen använde således både piska och morot. Han missunnade inte ungdomen deras nöjen, bara de skedde med måttlighet. Samtidigt insåg han att det också måste sättas kraft bakom orden. Genom allmän kungörelse den 9 november 1811 stadgades därför »att ålderman i varje byalag bör till- sättas för att därstädes befordra ordning och skick». I länskungörelsen den 10 december 1811 infördes en instruktion »för ållder eller ordningsmän».
Till deras åligganden hörde bl.a. att biträda prästerskapet »till kyrkodisci- plinens iakttagande». De skulle även till kronobetjänte angiva om det fanns någon i byalaget som var begiven på dryckenskap, oljud, slagsmål eller andra laster.
Julstugor och sommarlag 21 Genom en ny kungörelse den 9 december 1811 påtalade landshövding af Klinteberg ungdomens och tjänstefolkets vårdslösa umgänge med elden varemot varken husböndernas erinringar eller allmänna stadganden kunnat råda bot.
Vid vite av 3 riksdaler och 16 skilling förbjudes den å särskilte orter i länet, öfliga osed, att under julhelgen, om nätterne wandra omkring från det ena stället till det andra, att till helgens firande åtnjuta wälplägnad, derunder ett owarsamt handterande af ljus i lycktor, lätteligen kan bereda olägenhet och skada.
Även biskopen höll ett vakande öga över ungdomens nöjen. Vid prästmötet 1814 heter det: »Ungdomens utsvävande nöjen och samlingar hava för- minskats såväl om sommaren, som jultiden.»
En kunglig skrivelse av den 30 april 1817 med syfte att genom sparsam- het och hushållning sprida välmågan i landet gav landshöving af Klinteberg ännu en gång anledning att utfärda en kungörelse. Den var baserad på syn- punkter som en inom länet tillförordnad kommitté framlagt. I länskungörel- se den 26 juni 1817 föreskrevs att lokala överenskommelser borde fattas för att främja detta syfte och som ledning härför uppställdes sex punkter. I den sista heter det, »att onödige, ofta förbudne samqwäm och gästabud bland ungdomen ej tillåtas». Dessa förbud kunde prästerskapet förankra på sock- enstämmorna, »varom ock från högvördige domkapitlet vidare anmodan lä- rer vara att förvänta». Av domkapitlet uppmanades prästerskapet att utlysa sockenstämmor och där träffa »passande överenskommelse». Sockenstäm- moprotokollet i Vellinge den 13 november 1828 ger ett exempel på sådana ordningsregler:
De tillåtna tillfällen till oskyldiga nöjen för ungdomen äro: fyra gånger vid jultiden, en gång om påsk, en gång om pingst, två gånger wid midsommar, twå gånger wid Mårtensmessan och en gång före fastlagen. För nöjestillställningar wid andra tider böte wärden 5 riksdaler banko. Likaledes böte den musikant, som lemnar sitt biträde wid andra tider än de tillåtne 5 riksdaler banko (Christoffersson 1920: 424 f.).
Reglerna kan förefalla tämligen generösa, men därpå heter det: »Genom dessa ordningsregler förbjudes frimåndagar, lekstugor, sommarlag och ’kli- negillen’.» Sockenstämmobeslut av detta slag erhöll dock aldrig den sank- tion från högre ort som möjligen skulle ha förlänat dem mer respekt (Svens- son 1935:311).
Föreskrifter i byordningarna
Genom byordningar kunde bönderna själva också reglera ungdomens sam- mankomster. F. museichefen Bengt-Arne Person, som förbereder en utgåva av skånska byordningar, har haft vänligheten lämna mig tre exempel.
Landshövdingens i Malmöhus län kungörelse av den 7 oktober 1811 åbe- ropas i en byordning för Norra Håslövs åboar den 5 februari 1818. I första paragrafen förbinder sig husbönderna att hädanefter inte ge ungdomen och
22 Nils-Arvid Bringéus
tjänstehjonen frihet till dryckeslag, ej heller till »så kallad julastuga som nära svävar ifrån den ena årsdagen till den andra, vilka samkväm vanligen alstrar fylleri, sedesfördärv, lättja och bekymmerslöshet». Åldermannen kunde dock bevilja tillstånd till lekstugor under juni och juli månader. Ock- så vid mårtensdagstiden skulle de ha samma frihet, men inte mer än under två dagar. Under julhelgen skulle de även hålla lekstugor samt vid kyndels- mässa en dag.
För ordningens upprätthållande vid ungdomens sammankomster var även husbönderna själva ansvariga när de upplät plats för sammankomster- na. I en ordning utfärdad i Nordanå (Gärdslövs socken) den 22 december 1823 meddelas att »våra tjänare och ungdom vid åtskilliga tillfällen tagit sig den friheten att olovligen från sina husbönder och föräldrar bortgå för att hos någon av byns inbyggare samlas och där uppsätta dans eller supeslag».
Detta ledde »matföräldrar och föräldrar till ledsnad, skada och förargelse, helst åtskilliga av dessa från sådana samlingar ej hemkommit förrän andra dagen, och dagen därpå varit mest odugliga till sin husbondes arbete» (jfr Engström 1931:31).
I Vallby, Ö. Klagstorps socken i Vemmenhögs härad, överenskom man den 14 november 1825 att ungdomen inte fick ha mer än tre frimåndagssam- lingar om året, vilka inte fick vara längre än till klockan tolv på natten. De fick inte supa mer brännvin i något sommarlag eller någon julstuga än fyra stop. Drack de mera med husbondens samtycke fick denne böta en riksdaler banko till byns kassa.
I Trensums gästgivaregård i Blekinge fann den tyske resenären F. W. von Schubert bland taxor och förordningar anslagna i gästgivarestugan »äfven förbud mot alla dryckeslag på gästgifvaregården samt de så kallade dans- och lekstugor i privata hus, jemte en förordning, att värdshusen om vintern efter kl. 8 och om sommaren efter kl. 9 blott äro öppna för resande» (von Schubert 1823:139). I den tryckta byordningen för Blekinge län 1833, for- mellt utfärdad den 31 januari 1822, ingår en särskild paragraf »Om Lekstu- ga»:
Ingen må, wid tre r:dr 16 sk. wite, någon lekstuga med spel och dans hos sig hålla eller hålla låta. Men will ungdom inom by eller hemman uti åldermanslaget någon gång komma tillsammans, för att på sådant sätt roga sig, äger åldermannen dertill lof gifwa, och sammankomsten, hwilken högst åtta timmar må fortsättas, sjelf eller ge- nom bisittare bewista, för att tillse, det icke något owäsende, oljud eller förargelse må uppkomma. Inträffar sådant, må ålderman eller bisittare, om han å åldermans wägnar tillstädes är, samlingen genast åtskilja, och den som sätter sig deremot, ware till ofwan stadgade wite förfallen. Ålderman äger också, att ifrån slike samman- komster för alltid eller på wiss tid utesluta den eller dem, som gjort sig kände för öf- werdåd eller osedligt uppförande, hwilka äfwen wid enahanda wite äro pligtige, att åldermans tillsägelse hörsamma.
Julstugor och sommarlag 23
Biskopens frågor
Lundabiskopen Vilhelm Faxe var en ordningsman och i ett domkapitelscir- kulär 1821:233 anbefaller han prästerskapet att besvara en frågelista som innehåller inte mindre än 432 punkter. De flesta gäller kyrkolivet, men en del frågor knyter an till länsstyrelsens tidigare åtgärder. I § 45 frågar bisko- pen:
Äro ordningsmän i Socknen tillsatte? fullgöra de sin skyldighet? äro de tillstädes wid ungdomens tillåtne samlingar? förefalla sådana ofta? inträffa derwid oordningar så wäl i afseende på tiden, då de anställas, som sättet, till exempel genom swalg och dryckenskap, eller andra oanständiga nöjen och tidsfördrif?
Som synes ansluter biskopens frågor direkt till de föreskrifter landshöv- dingen tidigare utfärdat. Det stora problemet var uppenbarligen den tillta- gande dryckenskapen mot vilken såväl världsliga som andliga myndigheter gemensamt sökte ingripa. I sin reseberättelse 1817 skriver von Schubert:
»På några trakter i Blekinge klagar man öfver sedernas förderf, förorsakadt af brännvin; ity att ungt folk om söndagsaftnarna der och hvar göra sam- manskott för att traktera sig å dansstugor» (von Schubert 1823:102).
Benämningen
Julstuga är den gängse benämningen för ungdomens sammankomster om julen i Skåne. Klinghammers handskrivna dialektlexikon belägger »Ju- lastua» från Torna, Bara, N. och S. Åsbo. I Frosta och Harjagers härader ta- lade man om »jula-leg». Den går uppenbarligen tillbaka till den danska ti- den, ty i Danmark brukas samma beteckning sedan gammalt. Mera generellt kunde man tala om »lekstuga» som i byordningen för Blekinge.
»Sómmar-lav» (sommarlag) definierar J. E. Rietz i sitt dialektlexikon (1867:402a) som en »sammankomst, som om sommaren hålles af ungdom söndagsaftnarne för att roa sig». Enligt SAOB (S 13858) var sommarlag i äldre tid en benämning för »ungdomens festliga sammankomster i olika gårdar i en by på söndagseftermiddagarna under sommaren (fr.o.m. vårar- betets slut)».
I Vemmenhögs härads dombok 1746 talas om »s.k. sommarlag» (se ovan).Plantören Matthias Solberg omtalar från senare delen av 1700-talet:
»Denna samling kallas sommarlag eller höringslag.» Sommarlag är den vanligaste beteckningen i källmaterialet, men det förekommer även enstaka variationer. Swanander använder som vi sett beteckningen »sommaröl» och i Skytts härads dombok 1723 talas om »sommargillen». I sydöstra Skåne kallades sommarsammankomsterna för »majgillen».
Prosten Bering i Örkelljunga skriver i svaret på biskopens frågor 1822:
»Sällan händer det att ungdomen är samlad vid så kallade julstugor eller sommarlag som det heter på slättbygden.» »Sommar-lav» belägger Kling-
24 Nils-Arvid Bringéus
hammer från Bara härad, »Sommer-lav» från Oxie och Skytts härader. Dia- lekt- och ortnamnsarkivet i Lund har även enstaka uppgifter från Ljunits och Ingelstads härader. Ordet tycks inte ha brukats i Danmark, även om motsvarigheter till de skånska ungdomssammankomsterna funnits.
Ordningsmännen
Svaren på biskop Faxes första fråga (i Lunds domkapitels arkiv) visar att särskilda ordningsmän tillsatts i praktiskt taget alla socknar. Från Kyrkoby församling uppges att ordningsmännen var förordnade av Kungl. Maj:ts be- fallningshavande. Från Hemmesdynge meddelas att de var »av landshöv- dingen befullmäktigade». Från Gustafs församling meddelas att »sexmän är tillika ordningsmän». Ifrån Grönby heter det att »åldermän i varje by finnes och äro desamme tillika ordningsmän.» Bruzelius (1930:80) uppger från Ingelstads härad att ordningsmännen var utvalda bland lagets äldsta dräng- ar.
Från ett par socknar i Kristianstads län omtalas även att åldermännen hade erhållit tryckta instruktioner. I Blekinge län var deras åliggande in- skrivna i den för länet utfärdade byordningen.
Svaren på Faxes andra fråga visar att ordningsmännen som regel var när- varande vid ungdomens samlingar, även om detta inte var uttryckligen fö- reskrivet. I flera församlingar fullgjorde de sina skyldigheter utan klander, i andra »någorlunda». Från Kärrstorp och Önnarp uppges att ordningsmän- nen »fullgöra sin skyldighet så vitt möjligt». Man kunde dock inte undra över att »de stundom tveka att framträda mot en överlägsen styrka». Från Glostorp heter det att oordningar inte kunde hindras, »ty då en ensam ord- ningsman ibland 30 à 40 personer icke vågar besöka sådana samlingar, för att icke bliva blottställd, så avhåller han sig så mycket villigare därifrån som de husbönder som upplåtit sina rum till dessa nöjen, honom därom icke till- sagt.»
På sina håll i södra Skåne har ungdomen själv utsett en »huvudman eller ålderman». Prosten Lönqvist omtalar (1924:11) »drängåldermannen». Han upprätthöll ordningen och utdömde böter och avslutade med en »oration», i vilken han tackade värdfolket, flickorna och spelmannen samt förmanade alla att gå stilla hem var och en till sitt (jfr Solberg 1915–16:400 f.). Nico- lovius (1847:131) tecknar en liknande bild:
För att tillse, att allt vid dessa sammankomster gick ordentligt till, voro tillsatta för varje sommarlag en ordningsman, som tillika var talman, och tvenne ståndsbröder, så kallade därför, att de skulle stå för utdelningen av öl och brännvin och hade sam- ma funktion, som marskalkar hava, där likörerna äro av finare slag.
Nicolovius fortsätter så med att referera ordningsmannens tal, där denne med exempel från Gamla testamentet varnar för dryckenskap och som slutar med att man läste Fader vår och sjöng en psalm. Även Bruzelius (1930:81)
Julstugor och sommarlag 25 omtalar att man efter dansens slut gjorde bön och sjöng psalmer. Talman- nens väl formulerade ord kunde ha sin förklaring i att han reciterade en skri- ven text (Gerward 1996:170).
Platsen
Före sommarlagens början uppgjorde drängarna en plan för var de skulle äga rum. Även om någon direkt fråga om platsen inte ingår i biskop Faxes frågelista, ger svaren likväl upplysning. Från V. Ingelstad uppges att de hölls i böndernas hus. I Mellan-Grevie kunde de förekomma hos såväl åbor som husmän. I rapporten från Gässie talas om »lag i omgång». Därpå kom- mer en intressant uppgift:
Och som det blivit visitator bekant, att drängar vid städslandet förbehållit sig av sin tillkommande husbonde rättighet att hålla lag på dess bekostnad, varigenom denne nedsatt sitt husbondevärde och befordrat skadeliga böjelser hos den tjänande ungdo- men så föreslogs ett vite av 5 riksdaler banko till socknens fattiga.
I stället borde ungdomen »öva sig i Guds ord» och få tillfälle att »utan större samling anställa gagneliga kroppsövningar eller oskyldiga lekar utan trak- tering eller spel och dans».
I sin beskrivning av Hällestads pastorat i Torna härad 1828 omtalar kyr- koherde Åkerman att »ungdomens samqwäm under julen hållas hos alla åboarne efter omgång och om på något ställe är hinder för dans och spel, samlas blott drängarne derstädes en afton att dricka öl och brännvin, hwilket kallas Brölla-gille» (Åkerman 1828:14). Nicolovius (1847:73) uppger att ungdomens sommarlag började »på det stället, där de sist sjungit maj i by».
På aftonen annandag jul börjades i byarna de så kallade julstugorna ... Varje bond- gård upplät då en gång sin sommarstuga till de ungas julnöje, där de, fastän stugan ej kunde eldas, höllo sig varma med dansar och lekar och öl. Samlingen skedde kl. 6 om aftonen, och dansen varade vanligtvis till kl. 2 på natten.
Om sommarlaget heter det i Klinghammers dialektlexikon att det ägde rum i sommarstugan, det rymligaste och förnämligaste rummet i bondens bo- ningshus, men utan kakelugn eller annan eldstad, så att man i allmänhet en- dast om sommaren kan vistas där. Från Bara härad anför han ett ordbelägg:
»Ded e rolit å ha sommarlav te nämndemannens, för där e en sådden stor sommarstua.» Ordet sommarstuga är i Skåne belagt redan 1579 från Hyby i Bara härad (Ingers 1979:23). I Oxie härad kunde sommarstugan enligt Klinghammer även kallas »’bärstue’ därför att i det rummet inbärgas alle- handa saker, vilka ej annorstädes hava deras bestämda plats». Klinghammer bygger här, utan att ange det, på Nicolovius, som lämnar denna hemmagjor- da och helt felaktiga förklaring till ordet. I själva verket kallades rummet i södra Skåne för bästu= bakstuga, beroende på rummets belägenhet ytterst i mangårdsbyggnaden (Ingers 1979).
26 Nils-Arvid Bringéus
På 1860-talet tycks bönderna ha blivit mindre villiga att upplåta sina sommarstugor. Ungdomarna föredrog därför att hålla till i en avsides belä- gen gård, ofta på samma ställe år efter år (Gerward 1996:175). Bruzelius (1930:81) omtalar sålunda att gillet »hölls alltid på samma ställe, så länge som det tilläts. Sålunda hölls nämnda gille inom Ingelstorps by under 14 år hos en gubbe, vid namn Sven Nilsson.»
Deltagarna
Sommarlagen och julstugorna var de ogiftas nöjen. De som förblev ogifta kunde deltaga också i mogen ålder. Med giftermålet inträdde män och kvin- nor däremot i en ny social gemenskap. Utanför gemenskapen stod stånds- personernas ungdom. Nicolovius berättar (1847:83) om hur han och hans jämnåriga
hade obeskrivligt roligt åt de baler, som anställdes på prästgårdarna inom häradet och hos därvarande ståndspersoner vid jultiden. Salen, i vilken vi dansade, var eklä- rerad med ett par talgljus på kakelugnen och ett eller två talgljus i varje fönsterluft.
Bakom dessa sistnämnda såg man inifrån huvud vid huvud, packade tillsammans, så tätt som möjligt och tillhöriga drängar och pigor, vilka med otroligt tålamod uthär- dade att i denna obekväma ställning hela natten igenom åskåda de dansande, i hopp dels att sättas i tillfälle att justera något redan bland dem infört, dels ock att uppsnap- pa något nytt.
Såväl drängar som pojkar deltog i sommarlagen, men det fanns en viss skill- nad. Matthias Solberg omtalar (1915–16:400): »Gossarne, som ej få dansa, som ock äro ganska starkt subordinerade under drängarne, få ock mycket vara behjälpelige med inskänkningen.» Här och var kunde de unga pojkarna fira för sig själva. Prosten Lönqvist skriver (1924:9) att »sedan hålla drängar för sig och gossar för sig sommarlag hela sommartiden igenom på alla hälgedagar.»
Män och kvinnor, pojkar och flickor, bildade naturliga enheter. Dessa agerade vanligen var för sig, men de kunde också mötas i ett reciprocitets- system. De lekstugor som började om påsken kallades i Oxie och Skytts hä- rader enligt Klinghammer för »påske-stue». Till dessa brukade drängarna bjudas av pigorna. Vanligen var detta en genbjudning eftersom det var bruk- ligt att drängarna bjöd pigorna på köpebullar under fastlagen (Bringéus 1977:51 f.). I Bara härad var det i stället brukligt att pigorna bjöd drängarna vid gillet annandag pingst (Lönqvist 1924:10 f.). Vid majgillet bjöds vanli- gen flickorna, men på sina håll fick de betala »sjongepengar» för att få del- taga (Gerward 1996:176).
Den sammanparning av pojkar och flickor som ägde rum vid fastlagsgil- let varade enbart för kvällen, framhåller såväl Nicolovius som Per Nilsson i Espö (Nilsson 1871). I Danmark där man utsåg »gadelam» och »gadebas- se» skulle dessa däremot hålla ihop under hela sommaren (Schmidt 1940).
Julstugor och sommarlag 27
Deltagarna bestod av både böndernas egna barn och deras tjänstefolk. I upp- lösningsskedet tillät dock inte bönderna längre sina barn att deltaga. Eva Wigström uppger att det skedde en social segregation under 1840-talet.
»Storböndernas barn deltogo ej däri, mäst på grund däraf att inga äldre an- sedda personer där höllo vård öfver glädjen. Dessa danser urartade sålunda ej sällan till självsvåld ock osedlighet» (Wigström 1949:26).
Tjänstefolket i Ravlunda höll »kransagille» för sista gången 1866. Dräng- ar och pigor var inte längre böndernas barn och då var det inte lika lätt att få låna hästar och vagnar av husbönderna (Gerward 1996:166).
Förtäringen
På de stora godsen var sommarens och höstens gille en arbetsbelöning för de underlydande, varvid herrskapet stod för förtäringen. Husfrun på Tos- terup Sophie Ehrensvärd har fört noggranna anteckningar om hushållningen under åren 1795–1832. Av dessa framgår att bönderna som slog gräset i skogen vid slottet bjöds på slåtteröl eller skogsgille, då det även dansades i skogen. Till detta gille bryggdes 4 tunnor öl och bjöds på 6 kannor brännvin.
Spelmännen fick 16 skilling var i betalning. När skörden var bärgad bruka- de man bjuda på ett »höstegille» och då dansades det på logen eller på går- den. Gillet brukade sluta rätt tidigt och bönderna tog med sig hem till byarna det öl som fanns kvar och fortsatte kalaset hemma, »varmed de äro bäst be- låtna och husbonden med», skriver Sophie Ehrensvärd (Stjernswärd 1945:
72 f.). Hennes make Carl August Ehrensvärd var sommaren 1795 med om slåtterölet på Tosterup i början av juli, då hela bygden mötte upp. Han rap-
Dansen vid slåtterölet på Tosterup 1795. Teckning av C. A. Ehrensvärd. Efter S. Å. Nilsson 1982:12.
