Svaren på biskop Faxes första fråga (i Lunds domkapitels arkiv) visar att särskilda ordningsmän tillsatts i praktiskt taget alla socknar. Från Kyrkoby församling uppges att ordningsmännen var förordnade av Kungl. Maj:ts be-fallningshavande. Från Hemmesdynge meddelas att de var »av landshöv-dingen befullmäktigade». Från Gustafs församling meddelas att »sexmän är tillika ordningsmän». Ifrån Grönby heter det att »åldermän i varje by finnes och äro desamme tillika ordningsmän.» Bruzelius (1930:80) uppger från Ingelstads härad att ordningsmännen var utvalda bland lagets äldsta dräng-ar.
Från ett par socknar i Kristianstads län omtalas även att åldermännen hade erhållit tryckta instruktioner. I Blekinge län var deras åliggande in-skrivna i den för länet utfärdade byordningen.
Svaren på Faxes andra fråga visar att ordningsmännen som regel var när-varande vid ungdomens samlingar, även om detta inte var uttryckligen fö-reskrivet. I flera församlingar fullgjorde de sina skyldigheter utan klander, i andra »någorlunda». Från Kärrstorp och Önnarp uppges att ordningsmän-nen »fullgöra sin skyldighet så vitt möjligt». Man kunde dock inte undra över att »de stundom tveka att framträda mot en överlägsen styrka». Från Glostorp heter det att oordningar inte kunde hindras, »ty då en ensam ord-ningsman ibland 30 à 40 personer icke vågar besöka sådana samlingar, för att icke bliva blottställd, så avhåller han sig så mycket villigare därifrån som de husbönder som upplåtit sina rum till dessa nöjen, honom därom icke till-sagt.»
På sina håll i södra Skåne har ungdomen själv utsett en »huvudman eller ålderman». Prosten Lönqvist omtalar (1924:11) »drängåldermannen». Han upprätthöll ordningen och utdömde böter och avslutade med en »oration», i vilken han tackade värdfolket, flickorna och spelmannen samt förmanade alla att gå stilla hem var och en till sitt (jfr Solberg 1915–16:400 f.). Nico-lovius (1847:131) tecknar en liknande bild:
För att tillse, att allt vid dessa sammankomster gick ordentligt till, voro tillsatta för varje sommarlag en ordningsman, som tillika var talman, och tvenne ståndsbröder, så kallade därför, att de skulle stå för utdelningen av öl och brännvin och hade sam-ma funktion, som sam-marskalkar hava, där likörerna äro av finare slag.
Nicolovius fortsätter så med att referera ordningsmannens tal, där denne med exempel från Gamla testamentet varnar för dryckenskap och som slutar med att man läste Fader vår och sjöng en psalm. Även Bruzelius (1930:81)
Julstugor och sommarlag 25 omtalar att man efter dansens slut gjorde bön och sjöng psalmer. Talman-nens väl formulerade ord kunde ha sin förklaring i att han reciterade en skri-ven text (Gerward 1996:170).
Platsen
Före sommarlagens början uppgjorde drängarna en plan för var de skulle äga rum. Även om någon direkt fråga om platsen inte ingår i biskop Faxes frågelista, ger svaren likväl upplysning. Från V. Ingelstad uppges att de hölls i böndernas hus. I Mellan-Grevie kunde de förekomma hos såväl åbor som husmän. I rapporten från Gässie talas om »lag i omgång». Därpå kom-mer en intressant uppgift:
Och som det blivit visitator bekant, att drängar vid städslandet förbehållit sig av sin tillkommande husbonde rättighet att hålla lag på dess bekostnad, varigenom denne nedsatt sitt husbondevärde och befordrat skadeliga böjelser hos den tjänande ungdo-men så föreslogs ett vite av 5 riksdaler banko till socknens fattiga.
I stället borde ungdomen »öva sig i Guds ord» och få tillfälle att »utan större samling anställa gagneliga kroppsövningar eller oskyldiga lekar utan trak-tering eller spel och dans».
I sin beskrivning av Hällestads pastorat i Torna härad 1828 omtalar kyr-koherde Åkerman att »ungdomens samqwäm under julen hållas hos alla åboarne efter omgång och om på något ställe är hinder för dans och spel, samlas blott drängarne derstädes en afton att dricka öl och brännvin, hwilket kallas Brölla-gille» (Åkerman 1828:14). Nicolovius (1847:73) uppger att ungdomens sommarlag började »på det stället, där de sist sjungit maj i by».
På aftonen annandag jul börjades i byarna de så kallade julstugorna ... Varje bond-gård upplät då en gång sin sommarstuga till de ungas julnöje, där de, fastän stugan ej kunde eldas, höllo sig varma med dansar och lekar och öl. Samlingen skedde kl. 6 om aftonen, och dansen varade vanligtvis till kl. 2 på natten.
Om sommarlaget heter det i Klinghammers dialektlexikon att det ägde rum i sommarstugan, det rymligaste och förnämligaste rummet i bondens bo-ningshus, men utan kakelugn eller annan eldstad, så att man i allmänhet en-dast om sommaren kan vistas där. Från Bara härad anför han ett ordbelägg:
»Ded e rolit å ha sommarlav te nämndemannens, för där e en sådden stor sommarstua.» Ordet sommarstuga är i Skåne belagt redan 1579 från Hyby i Bara härad (Ingers 1979:23). I Oxie härad kunde sommarstugan enligt Klinghammer även kallas »’bärstue’ därför att i det rummet inbärgas alle-handa saker, vilka ej annorstädes hava deras bestämda plats». Klinghammer bygger här, utan att ange det, på Nicolovius, som lämnar denna hemmagjor-da och helt felaktiga förklaring till ordet. I själva verket kallades rummet i södra Skåne för bästu= bakstuga, beroende på rummets belägenhet ytterst i mangårdsbyggnaden (Ingers 1979).
26 Nils-Arvid Bringéus
På 1860-talet tycks bönderna ha blivit mindre villiga att upplåta sina sommarstugor. Ungdomarna föredrog därför att hålla till i en avsides belä-gen gård, ofta på samma ställe år efter år (Gerward 1996:175). Bruzelius (1930:81) omtalar sålunda att gillet »hölls alltid på samma ställe, så länge som det tilläts. Sålunda hölls nämnda gille inom Ingelstorps by under 14 år hos en gubbe, vid namn Sven Nilsson.»
Deltagarna
Sommarlagen och julstugorna var de ogiftas nöjen. De som förblev ogifta kunde deltaga också i mogen ålder. Med giftermålet inträdde män och kvin-nor däremot i en ny social gemenskap. Utanför gemenskapen stod stånds-personernas ungdom. Nicolovius berättar (1847:83) om hur han och hans jämnåriga
hade obeskrivligt roligt åt de baler, som anställdes på prästgårdarna inom häradet och hos därvarande ståndspersoner vid jultiden. Salen, i vilken vi dansade, var eklä-rerad med ett par talgljus på kakelugnen och ett eller två talgljus i varje fönsterluft.
Bakom dessa sistnämnda såg man inifrån huvud vid huvud, packade tillsammans, så tätt som möjligt och tillhöriga drängar och pigor, vilka med otroligt tålamod uthär-dade att i denna obekväma ställning hela natten igenom åskåda de dansande, i hopp dels att sättas i tillfälle att justera något redan bland dem infört, dels ock att uppsnap-pa något nytt.
Såväl drängar som pojkar deltog i sommarlagen, men det fanns en viss skill-nad. Matthias Solberg omtalar (1915–16:400): »Gossarne, som ej få dansa, som ock äro ganska starkt subordinerade under drängarne, få ock mycket vara behjälpelige med inskänkningen.» Här och var kunde de unga pojkarna fira för sig själva. Prosten Lönqvist skriver (1924:9) att »sedan hålla drängar för sig och gossar för sig sommarlag hela sommartiden igenom på alla hälgedagar.»
Män och kvinnor, pojkar och flickor, bildade naturliga enheter. Dessa agerade vanligen var för sig, men de kunde också mötas i ett reciprocitets-system. De lekstugor som började om påsken kallades i Oxie och Skytts hä-rader enligt Klinghammer för »påske-stue». Till dessa brukade drängarna bjudas av pigorna. Vanligen var detta en genbjudning eftersom det var bruk-ligt att drängarna bjöd pigorna på köpebullar under fastlagen (Bringéus 1977:51 f.). I Bara härad var det i stället brukligt att pigorna bjöd drängarna vid gillet annandag pingst (Lönqvist 1924:10 f.). Vid majgillet bjöds vanli-gen flickorna, men på sina håll fick de betala »sjongepengar» för att få del-taga (Gerward 1996:176).
Den sammanparning av pojkar och flickor som ägde rum vid fastlagsgil-let varade enbart för kvällen, framhåller såväl Nicolovius som Per Nilsson i Espö (Nilsson 1871). I Danmark där man utsåg »gadelam» och »gadebas-se» skulle dessa däremot hålla ihop under hela sommaren (Schmidt 1940).
Julstugor och sommarlag 27
Deltagarna bestod av både böndernas egna barn och deras tjänstefolk. I upp-lösningsskedet tillät dock inte bönderna längre sina barn att deltaga. Eva Wigström uppger att det skedde en social segregation under 1840-talet.
»Storböndernas barn deltogo ej däri, mäst på grund däraf att inga äldre an-sedda personer där höllo vård öfver glädjen. Dessa danser urartade sålunda ej sällan till självsvåld ock osedlighet» (Wigström 1949:26).
Tjänstefolket i Ravlunda höll »kransagille» för sista gången 1866. Dräng-ar och pigor vDräng-ar inte längre böndernas bDräng-arn och då vDräng-ar det inte lika lätt att få låna hästar och vagnar av husbönderna (Gerward 1996:166).
Förtäringen
På de stora godsen var sommarens och höstens gille en arbetsbelöning för de underlydande, varvid herrskapet stod för förtäringen. Husfrun på Tos-terup Sophie Ehrensvärd har fört noggranna anteckningar om hushållningen under åren 1795–1832. Av dessa framgår att bönderna som slog gräset i skogen vid slottet bjöds på slåtteröl eller skogsgille, då det även dansades i skogen. Till detta gille bryggdes 4 tunnor öl och bjöds på 6 kannor brännvin.
Spelmännen fick 16 skilling var i betalning. När skörden var bärgad bruka-de man bjuda på ett »höstegille» och då dansabruka-des bruka-det på logen eller på går-den. Gillet brukade sluta rätt tidigt och bönderna tog med sig hem till byarna det öl som fanns kvar och fortsatte kalaset hemma, »varmed de äro bäst be-låtna och husbonden med», skriver Sophie Ehrensvärd (Stjernswärd 1945:
72 f.). Hennes make Carl August Ehrensvärd var sommaren 1795 med om slåtterölet på Tosterup i början av juli, då hela bygden mötte upp. Han
rap-Dansen vid slåtterölet på Tosterup 1795. Teckning av C. A. Ehrensvärd. Efter S. Å. Nilsson 1982:12.
28 Nils-Arvid Bringéus
porterar i ett brev: »jag feck si det Hedervärda Bondståndet i Skåne i all sin pragt dansa med träskor …» Dessbättre tecknade han också av det dansande bondfolket i de ålderdomliga dräkterna (Nilsson 1982:12 f.). Denna teck-ning är, såvitt jag vet, den enda autentiska illustrationen av ett sådant tillfäl-le. – Inte minst för upprätthållandet av en god relation till underlydande måste sådana fester ha varit en bjudande plikt för herrskapet. Inte bara på Tosterup var de en återkommande begivenhet.
Där gillena gick på omgång torde husbondfolket ha svarat för förtäring-en. Aftonvarden bestod enligt Nicolovius »av smörgåsar och klunkar av den kringvandrande ölkannan». Eva Wigström uppger från Rönnebergs härad (1949:26):
Öl och bröd bestods vanligen af den bonde, i hvars loge dansen egde rum. Brödet skars i små tärningar, »brännvinssoppor», och bjöds på en tallrik till supen. Pigorna
»salade» till kaffe åt sig.
I sitt dialektlexikon skriver Klinghammer om julstugorna att de
under julen anställes av ungdomen turvis hos hemmansägarna i en by. Vid dessa till-fällen utgöres undfägnaden av endast kall mat, julöl och brännvin; men denna enkla undfägnad oaktat fortgår dansnöjet från aftonen till ganska långt ut på morgonen, då icke trötthet, utan i hemmen väntande sysslor, åtskilja de dansande.
Även om förtäringen som regel var sparsamvid såväl julstugor som som-marlag, fann ungdomen på att göra den mera festlig åtminstone vid ett till-fälle om året, det s.k. majgillet. Vid kringgången på valborgsmässoaftonen, då man sjöng majvisan, var det sedvana att få ägg i belöning (Agrell 1973).
»På det sista stället, där de sjöngo, sjöngo de in sig d.v.s. att deras sommar-lag skulle där börjas», omtalar Nicolovius (1847:135) från Skytts härad.
Lönqvist meddelar (1924:9):
hwad ägg och bröd de således samlat, hafwa de på samma natt å somliga ställen straxt förtärt, ty hustrun, tär de sommarlaget betingar, bakar om natten pannkakor till dem af äggen. Å andra ställen hafwa de giömt ihopsamlade ägg och bröd, till dess de skulle hålla frimåndag, tå hustrun, tär sommmarlaget håls, bakar äggekakor till dem.
Från Vemmenhögs härad heter det om majgillet:
Den gård, i hvilken »sjångegilled» skulle stå, gömdes alltid till sist, emedan der skul-le de »sjånga in». Några dagar efter vårens slut började detta »sjångegilskul-le», hvilket varade i två dagar. Då skulle till gården, der gillet stod, bäras mjölk, gryn, fläsk och ägg eller också penningar. I detta gille överenskoms om så kallade »sommerlau», jemförliga med julstugorna; det bestämdes vanligen då, att man skulle dansa sön-dags eftermiddagarne, och öfverenskommelsen räckte merändels för hela sommaren (Nilsson 1871:88).
I slutskedet på 1860-talet tycks förplägnaden ha blivit rikligare (Gerward 1996:175 f.; Tillhagen 1965:61), men sedan ungdomen själv fick ordna ut-rymme för sommarlagen fick de också ordna med förtäringen. Äggen med-fördes och koktes på platsen.
Julstugor och sommarlag 29
Julstugorna
Biskop Faxes fråga om ungdomens »tillåtne samlingar» syftar direkt på den tidigare länskungörelsen i Malmöhus län. Detsamma gäller deras tidsut-dräkt som inskränkts till kl. 11. Svaren i Lunds domkapitels arkiv belyser rådande praxis liksom de lokala besluten om danssamlingarnas tidpunkt.
Julstugorna hörde till ungdomens sedvanerätt, och mot denna gör präster-skapet inga invändningar. I Bjällerup hölls de några gånger jultiden. Så var också fallet i Råby, »men sistlidet år alldeles icke».
I Borgeby och Löddeköpinge hölls samlingarna »i synnerhet emellan jul och kyndelsmässa». Nicolovius uppger att julstugorna »fortsattes alla helig-dagar och stundom även någon annan dag till kyndelsmässodagen, då de upphörde». I Bunkeflo och Hyllinge talas om »de tillåtna lekstugorna mel-lan jul och fastlagen». I Melmel-lan-Grevie söder om Malmö beslöts vid prostvi-sitationen 1822 att ungdomen hädanefter endast fick samlas till julstugor
»en gång i veckan från annandag jul till veckan för fastlagssöndag». I Gäs-sie tillstaddes att »de vanliga julstugorna kunde hållas en gång i veckan från och med annandag jul till veckan före fastlags söndag men icke å någon af-ton näst före sön- eller högtidsdag». Tidpunkten anger kyrkoherde Åkerman i Hällestads pastorat 1828 vara från jul till fastlagstiden (Åkerman 1828:
13 f.).
Allra längst tycks julstugorna ha varat i sydöstra Skåne. Från Löderup och Hörup meddelar prästen, att ungdomens samlingar
som ofta förefalla, i synnerhet emellan Mikaeli och jul nästan varje lördagskväll samt hela julhögtiden och fortfara ofta med dessa samlingar nästan varje lördagsaf-ton till fastlagen ingår. Och hade väl ungdomen haft för avsikt att anställa sådana samkväm sistlidne fastlagstid, om de icke därifrån blivit hindrade genom påminnel-se i församlingen.
Enligt Bruzelius (1930:80) var det i Ingelstads härad brukligt att ungdomens dansgillen började vid »Helgonamosse» och fortgick till och med fastlags-måndag.
Sommarlagen
Plantören Matthias Solberg uppger att sommarlagen »tager gärna sin början från Pingstehelgen eller då de fått tillsått vårsädet, och påstår var helgedags eftermiddag till dess de begynt hösta» (Solberg 1915–16:400). Sommarla-gen var således anpassade till arbetslivet. En intressant uppgift kommer, som svar på biskop Faxes cirkulär, från Stora Köpinge:
Väl säga närvarande sockenmän att sådana samlingar icke ske ofta, men pastor tror sig äga så mycken kännedom härom, att då man undantager några söndagar om strängaste våren och ävenså om brådaste hösten, kan varken väder eller väglag av-skräcka ifrån samkväm.
30 Nils-Arvid Bringéus
Enligt landshövding Adlerfeldts ovan nämnda kungörelse 1765 skedde samlingarna från pingst till midsommar. I Torna Hällestad varade sommar-laget under samma period, men även från Mikaeli till jul (Åkerman 1828:
13 f.). Under denna period inföll Mårten som var en betydelsefull bondefest med åldermansbyte i sydvästra Skåne. Också drängarna kunde hålla gille då. »Majgillet» började enligt Bruzelius (1930:80) på pingstdagen och fort-for varje söndags eftermiddag till »Helgonamosse».
Från Löderup och Hörup heter det i svaret på biskop Faxes frågor: »När påsken är förbi börjar ungdomen med sina så kallade majgillen och fortfara därmed alla söndagseftermiddagarna till midsommar.» Att samlas före gudstjänstdagar var förbjudet, men å andra sidan kunde söndagssamman-komsterna inverka menligt på tjänstefolkets arbetskraft dagen efter. Från Mellan-Grevie uppges att drängarna hade föga skicklighet till sina göromål på måndagen, när de fortsatt sitt gille med dans inemot morgonen. Därför beslöt man att ungdomen årligen fick hålla trenne gillen, »nämligen om ef-termiddagen annandag påsk och pingst samt midsommardagen, vilka lingar hållas i omgång hos åboarna». Om en åbo eller husman ordnade sam-lingar på andra tider i sitt hus med »samling av drängar och pigor till gille med eller utan spel och dans, skall till socknens fattiga böta fem riksdaler banko, som kyrkorådet genom sexmännen låter uttaga».
Ett sådant försök att koncentrera sommarlagen till bestämda tillfällen gjordes även på andra håll.Ifrån V. Ingelstad uppges det att »ungdomens nöjen hava i senare tider fått ökad fart, så att å själva påskedagen blivit an-ställt ett dränggille med dans». Kyrkorådet beslöt därför att man borde utom julstugorna endast hålla »2 eller högst 3 gillen om året, till exempel vid påsk, pingst och midsommar med utsatt vite för den husfader som tillåter samlingar i sitt hus vid andra tillfällen».
I Gässie beslöt man att från nästa flyttningstid, den 29 oktober, skulle det inte vara tillåtet med ungdomens
så kallade lag i omgång. Däremot må, till dess billiga uppmuntran, ungdomen samlas och roa sig tvenne gånger om året, nämligen annan dag påsk och annandag pingst om eftermiddagen, och kan, med husböndernas tillåtelse, detta påsk- och pingstgille även få fortsättas följande dagen eller tredje dag påsk och pingst på eftermiddagen.
I Bunkeflo och Hyllie hade ungdomen nyligen börjat samla sig varje sön-dagseftermiddag. Endast ett par sammankomster borde äga rum om somma-ren, t.ex. vid midsommarstiden och efter inbärgningen.
Vad föreskrifter av detta slag kom att betyda kan man naturligtvis fråga sig. Uppenbart är dock att seden med sommarlag hade försvagats, något som ju redan biskop Faxe konstaterade vid prästmötet 1814 och som svaren på hans frågor 1822 ytterligare visar. Sommarlagen skulle dock fortleva in på 1860-talet.
Julstugor och sommarlag 31
Nöjena
Dansen var det viktigaste på julstugorna och sommarlagen. Spelmannen var därför en betydelsefull person. På Söderslätt fanns det tydligen gott om spelmän under senare hälften av 1700-talet. Matthias Solberg omtalar näm-ligen att man inför sommaren kom överens om »huru mycket öl och bränn-vin var dräng skall betala till spelmannen, som var helgedags eftermiddag skall spela för dem, och vilken speleman de helst vilja nöttja» (Solberg 1915–16:400). »Varje kväll efter dansens slut upptog spelmannen de så kal-lade ’spelmanspenningarna’», omtalar Bruzelius (1930:80). Uppenbarligen räckte det med en spelman. Fanns ingen spelman att tillgå kunde deltagarna i stället sjunga under det att de dansade (Tillhagen 1965:61).
Också lekarna spelade en viktig roll vid ungdomens sammankomster.
»Nu kan en se, ad dan har längt se, sa pian andajul, når hon vänta julalegar-na», löd ett gammalt ordstäv (Wigström 1949:26).
Om julstugorna var efterlängtade av tjänstefolket var de en nagel i ögat för prästerskapet.
Vi hafva ju sett att folket ej förr kommit ur kyrkan, för än de begifvit sig till krogen, gått sedan hem, frossat och supit hela dagen och derpå flera aftnar och nätter igenom med dans, spel, fylleri, oanständigt skämt ... firat deras Frälsares födelsefest.
Så skriver kyrkoherden i V. Karup Lars Anton Borg i en ovanlig juldags-predikan på 1780-talet med rubriken »Den andliga julstugan» (Gierow 1985). Borg beskriver pantleken »Gömma ringen» och fortsätter med 16 gå-tor, berättar om förtäringen som bestod av julöl, brännvin, kaffe, äpplen och nötter och skildrar hur deltagarna på vägen hem från gillet brukade skrika och stoja. I sin skildring av den för åhörarna välkända miljön utvinner Borg något uppbyggligt i sin motbild:
Låtom oss ej förgäta dansen, men som fröjden är andelig, så skall och dansen blifva andelig. I denna Julstuga är allting andeligt. Rätt nu skall sjungas och spelas. Men i det stället att i världsliga gillen sjunges och spelas visor, skall här sjungas psalmer ...
När gästerna äro fulla, plägar vanka svordomar och bannor, innan gillena lycktas, men vi vilja sluta vårt gille med böner och välsignelser.
När gästerna äro fulla, plägar vanka svordomar och bannor, innan gillena lycktas, men vi vilja sluta vårt gille med böner och välsignelser.