Kulturgeografiska institutionen

ARBETSRAPPORTER

Kulturgeografiska institutionen

Nr. 719

___________________________________________________________________________

Medborgarinflytande i planering

En fallstudie i Piteå Kommun

Simon Strandberg

Uppsala, april 2010

ISSN 0283-622X

Förord

Jag vill ta tillfället i akt att tacka ett antal personer som har varit till stor hjälp under mitt uppsats skrivande. Främst vill jag tacka min handledare Aida Aragao – Lagergren. Jag vill även tacka personalen på Piteå kommun som varit väldigt hjälpsamma och ställt upp på intervjuer. Speciellt riktar jag mig till Ulf Hedman som varit till stor hjälp även vid formulering av uppsatsen syfte och mitt tillvägagångssätt.

Avslutningsvis vill jag även tacka mina kurskamrater som har läst och kommit med

bra synpunkter.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1.INLEDNING

4

1.1 Syfte och frågeställningar 4

1.2 Disposition 4

1.3 Avgränsning 5

1.4 Metod 5

2.TEORIDEL

6 2.1 Demokratiteori 6

2.2 Den Svenska modellen 8

2.3 NIMBY – Not in my backyard 10

2.4 Communicative Planning 11

3. FALLSTUDIER

13

3.1 Strömbackastrand 13

3.2 Sandängestrand 15

3.3 Landsbygdsutveckling – Rosvik 17

4. AVSLUTANDE DISKUSSION 19

4.2 Experiment med medborgarinflytande - Rosvik 21

4.3 Avslutande tankar 23

5. KÄLLFÖRTECKNING

24

1. INLEDNING

Jag hade en diskussion med en grupp av mina kurskamrater om vad som var bra samhällsplanering. Diskussionen mynnade ut i att det inte går att svara på vad som är bra samhällsplanering, eftersom ett samhälles utformning kan ha fördelar för vissa grupper av människor och nackdelar för andra. Bra samhällsplanering är därför väldigt subjektiv och det går alltså inte att urskilja vad bra planering är. Diskussionen tog sedan ett nytt spår. Ett ganska logiskt sådant. Om planering är subjektiv, och ”bra”

samhällsplanering är beroende på vem den riktas till, vem ska man då planera för?

Svaret är självklart men gör snarare problemet än mer komplext. För medborgarna! Vi lämnar diskussionen i klassrummet där. Utan att gå in på om det finns någon kollektiv medborgarvilja att planera för eller inte. Istället vill jag vända fokus mot frågan: Hur fångar man allmänhetens uppfattning i en fråga? Den här uppsatsen kommer att försöka besvara denna fråga.

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att redogöra för och analysera olika typer av medborgarinflytande i fysisk planering. Med medborgarinflytande menar jag medborgarnas direkta medverkan i planeringsprocessen. Det kan dels vara genom yttranden i olika frågor inom olika planeringsprojekt. Det kan även vara andra former av medverkan. Tre planeringsprojekt inom Piteå kommun har valts ut som fallstudier.

Uppsatsen kommer inte kunna ge några absoluta sanningar utan bör snarare ses som en redogörelse och jämförelse av de valda projekten.

 Hur har Piteå kommun jobbat med medborgarinflytande i de olika projekten?

 Vilken möjlighet har medborgarna haft att påverka i de olika projekten?

 Vilka likheter och olikheter finns i det sätt medborgarinflytande har hanteras i projekten?

1.2 Disposition

Uppsatsens teoridel inleds med en kort redogörelse för olika typer av demokratiteori för att sedan gå in på att beskriva NIMBY (not in my backyard) fenomenet. Sedan redogörs för en riktning inom planeringsteori som heter Communicative planning.

Under fallstudiedelen redogörs sedan för de tre olika projekten i tur och ordning. Jag har valt att redogöra för var och en av projekten för sig för att göra det tydligt för läsaren.

1.3 Avgränsning

Jag har valt att avgränsa mig till Piteå kommun och sedan även till tre specifika

projekt inom kommunen. I princip kunde vilken stad som helst i Sverige väljas för

denna uppsats. Anledningen till att det blev just Piteå kommun är av personliga

kontakter som ger mig en bättre insikt i vilka projekt som är intressanta. När det gäller

stämningen var bättre och det        

val av projekt har jag valt två stycken där tjänstemännen brottas med en likartad problematik. Det är dels planeringen av två flerfamiljshus där villaägare i ett angränsande område har framfört klagomål. Det andra projektet är anläggningen av ett naturreservat där boende inom och i angränsning till området har haft synpunkter.

Det tredje projektet är av en annorlunda karaktär och är på många sätt ganska unikt inom kommunen. Bybor i en by i Piteå kommun har själva fått bestämma om hur de vill förbättra byns centrumområde. Jag valde att ta med det projektet eftersom det ger en vidare bild av vad medborginflytande kan vara och är intressant dels tack vare arbetssättet men även att det är rätt så unikt inom kommunen. I uppsatsen kommer jag inte beskriva projekten i sig speciellt detaljerat, fokus kommer hela tiden att ligga på kontakten mellan tjänstemän och medborgare. Jag har även valt att inte ta direkt kontakt med medborgarna utan fokuserar på att ge en återspegling av tjänstemännens uppfattningar. Anledningen till detta är att jag är intresserad av hur tjänstemännen arbetar med medborgarinflytande. Därav har jag även valt att bortse från själva besluten och politikerkontakten bakom projekten, med andra ord politikernas roll har även utelämnats.

1.4 Metod   

Materialet till den egna fallstudiedelen av uppsatsen kommer uteslutande att bestå av uppgifter från intervjupersoner. Jag har alltså valt ett kvalitativt arbetsätt. Eftersom jag i förväg hade en väldigt begränsad insikt i de olika ”fallstudierna” så skulle det ha varit svårt att genomföra någon kvantitativ studie. Dessutom innebär mitt fokus på planeraren/tjänstemannen att en kvalitativ studie är att föredra. De personer jag har valt att intervjua är de personerna som enligt Ulf Hedman, som är chef för miljö och bygg kontoret har mest insikt i de olika projekten.

Jag har valt att spela in alla mina intervjuer för att underlätta bearbetningen av intervjusvaren. Även om en bandspelare i många fall kanske kan avskräcka respondenten så tycker jag att i mitt fall överväger fördelarna nackdelarna. När jag själv utför intervjuerna vill jag kunna ha full fokus på samtalet och inte behöva sitta och anteckna under tiden. Totalt har jag genomfört fyra intervjuer, två av dessa var besöksintervjuer och de andra två genomfördes via telefon. Intervjuerna har varit ostrukturerade med öppna svar. Jag har använt samma frågor i alla intervjuer även om de har skilt sig åt på vissa punkter. Eftersom jag letar efter likheter och skillnader mellan de olika fallen är detta ett lämpligt tillvägagångssätt. Fördelen med personliga möten till skillnad från telefonintervjuer är att det är lättare att skapa ett förtroende till den som ska intervjuas, det är möjligt att använda kroppsspråk och visuella hjälpmedel.

Jag föredrar det personliga mötet och upplever att det är mer givande. I båda fallen då jag genomförde besöksintervjuer använde respondenterna papper och penna för att illustrera sina svar. Det är svårt att förstå kroppsspråkets inverkan på resultatet av intervjuerna men i de personliga intervjuerna upplevde jag att

var lättare att hålla igång samtalet än de intervjuer som  

1 Lars-Torsten Eriksson, Finn Wiedersheim-Paul (2006) Att utreda, forska och rapportera liber s.98-99

genomfördes per telefon. Nackdelar med besöksintervjuer i förhållanden till telefonintervjuer är att det kan vara svårare att få tid att genomföra intervjun och att det kan innebära vissa kostnader med resor.

Det var mycket lättare att boka tid för telefonintervjuer trots att tiden för själva intervjuerna var i stort sett desamma som besöksintervjuerna. Då jag har tillbringat stor del av min tid i Uppsala har det även inneburit vissa logiska problem med att genomföra besöksintervjuer. Det har varit den starkaste anledningen till varför jag valde att genomföra två stycken telefonintervjuer.

Om uppsatsen hade handlat om medborgarinflytande i Uppsala kommun hade jag tagit mig tid till att möta personerna personligen.

2. TEORIDEL

Teoridelen inleds med en kort redogörelse för olika demokratiteorier. Sedan följs en genomgång av den svenska modellen för demokrati. Teoridelen fortsätter sedan med en kort beskrivning av NIMBY fenomenet. Avslutningsvis presenteras en skola inom lanerings teori som heter Communicative Planning, teorin behandlar problematiken i amtalet mellan medborgare och tjänstemän.

p s  

2.1 Demokratiteori

I vissa aspekter av demokratin råder det en allmän konsensus bland forskare. Rätten till rösträtt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet är frågor där de flesta är överens. Men vad demokrati egentligen är och hur den ska se ut finns det skilda åsikter om. Tre olika synsätt kommer jag att redogöra för.

Valdemokrati/elitdemokrati

Politiker konkurrerar sinsemellan om väljarnas röster. Det finns inget antagande om en folkvilja eller allmänhetens bästa. Valet avgör ledare och krav på ansvar utkrävs i och med valet. Folkets begränsade möjlighet att välja mellan olika eliter skapar ett samtycke.

Ett stort valdeltagande eftersträvas inte eftersom okunniga människors röst kan förstöra valutgången. Förhoppningen är att de personer som inte är insatta i politiken inte heller ska rösta.

I en renodlad form av valdemokrati ska det inte finnas någon kontakt mellan väljarna och politikerna mellan valen. Politikerna styr under sin valperiod för att sedan antingen bli omvalda eller inte. Denna strikta form används eller diskuteras inte så ofta i modern tid. I stället förespråkas en form där politikerna lyssnar på opinionen och tar del av information men där påverkan från medborgarna mellan valen

2 Ibid

3 SOU 2000:1 s. 148-149

fortfarande hålls till ett minimum. Det valdemokratiska idealet med ansvar vid valen behålls på så sätt.

Deltagardemokrati

Alla ska vara med och utforma den gemensamma politiken. Att delta ses mer som en plikt än som en rättighet. Formen sätter större fokus på direkt inflytande och en decentralisering förordas.

Till skillnad från den valdemokratiska doktrinen ses medborgarnas deltagande i politiken som ett mål i sig. Det kan även ses som ett medel till att legitimera och hitta bättre lösningar på problem mellan valen. Medborgarna tillåts alltså att vara en del av beslutsprocesserna även mellan valen. För att alla ska kunna vara med och påverka ställs stora krav på jämlikhet i alla samhällssfärer. Alltså inte bara inom det offentliga utan också i det privata. Historiskt sett har den offentliga sfären varit dominerad av män och kvinnorna har lämnats utanför. På detta sätt kan inte kvinnornas erfarenheter tas tillvara. Deltagardemokrati lägger stor vikt vid att alla kan delta på lika villkor.

Den starkaste kritiken som har yttrats mot  deltagardemokratidoktrin är att medborgarnas inflytande mellan valen leder till politisk ojämnlikhet. De mest resursstarka grupperna i samhället har lättare att föra sin talan medan andra gruppers åsikter utelämnas.

Deliberativ Demokrati

På samma sätt som i deltagardemokrati bygger deliberativ demokrati på antagandet att människor både kan och vill delta i politiska diskussioner. Synsättet att medborgarna har en viss skyldighet att engagera sig återfinns även i denna doktrin.

Fokus i deliberativ demokrati ligger i samtalet mellan medborgare. Istället för att direkt fatta beslut i t.ex. folkomröstningar lyfts diskussion och konsensus fram.

Diskussion och samtal om frågor bör fortsätta så långt som möjligt i beslutsprocessen.

Målet är att nå någon form av konsensus. I slutändan kan ändå någon form av majoritetsbeslut behövas men inte förrän man försökt hitta lösningar på problemet genom samtal. Dialogen mellan medborgarna bör kännetecknas av jämlikhet och öppenhet. Alla ska ha samma rätt att yttra sig och alla argument ska ges utrymme.

Liknande kritik som riktas mot deltagardemokrati har även yttrats mot deliberativ demokrati. Alla har inte samma möjligheter att yttra sig och även om ett samtal följer de riktlinjer som ges om öppenhet och jämlikhet kan det vara svårt att helt utelämna de maktstrukturer som finns i samhället. På grund av detta så måste den deliberativa samtalsformen även kompletteras med olika former av representation för grupper som konsekvent utesluts ur processen.

4 Stig Montin, (2006) Moderna kommuner Liber ab s. 148-149

5 SOU 2000:1 s.22

6 Stig Montin, (2006) Moderna kommuner Liber ab s. 149-150

7 Stig Montin, (2006) Moderna kommuner Liber ab s. 150-151

        2.2 Den Svenska modellen

Den svenska modellen för demokrati kan ses som en hybrid av de tre olika idealtyper som redogjordes för ovan. Tre aspekter lyfts fram som särskild viktiga i det Svenska systemet, deltagande, inflytande och delaktighet.8

Deltagande

En central aspekt i Sveriges demokrati är att medborgarna inte bara erbjuds chansen att vara med och påverka beslut, utan att de även faktiskt utnyttjar den möjligheten.

Att kommunikativt leta efter den bästa lösningen på ett problem höjer inte bara kvaliteten på de beslut som fattas, det bidrar även till att öka den politiska medvetenheten. Genom deltagande i debatt och beslut bygger man även ett starkt socialt kapital som kan vara till nytta inom alla samhällssfärer. Det är av stor vikt att medborgarna deltar aktivt i medbestämmande för olika frågor. Ideella organisationer och skolor innehar därför en nyckelroll. Eftersom deltagandet är en så pass viktig aspekt ställer det stora krav på att staten och kommunen erbjuder metoder och former för deltagande som medborgarna tycker är meningsfulla och produktiva. Staten och kommuner bör i vissa fall ge organisationer, företag eller andra grupper rätten att ta beslut över sin egen situation, allt för att främja deltagandet. För att förverkliga deltagandet behövs många och olika offentliga rum där människor kan mötas. Det kan handla om allt från vägföreningar till stadsdelsnämnder. “Det är processen och det är samtalen mellan flera berörda som är värdefulla i sig”

Den svenska modellen vill lyfta fram den deliberativa demokratin. Det är viktigt att medborgarna inte ser demokratin som någonting som är låst vid kommun och stat.

Möjligheterna att påverka ska finnas även mellan valen och en viktig förutsättning är att de olika offentliga rummen lyfter fram olika lösningar och dess konsekvenser.9

En viktig aspekt när man talar om medborgarnas deltagande är att även diskutera deras möjlighet till inflytande. Medborgarna kan vara delaktiga utan att egentligen ha något inflytande. Varje medborgare måste försäkras om att deras röst blir hörd och att de kan påverka beslut. Även om det är lätt att argumentera för att delaktighet bygger upp en demokratisk medvetenhet så måste även medborgarnas åsikter ha betydelse.

Den svenska folkrörelsen har på många sätt byggs upp av att verksamhet är nära kopplad mellan teori och praktik och deltagande och resultat.

Men folkrörelsen har på många sätt tappat sin trovärdighet, och medborgarna som aktivt deltar känner inte att de har tillräckligt med inflytande. Det kan vara en av anledningarna till varför många medborgare söker sig bort från de traditionella formerna för politik. Många medborgare har svårt att se en tydlig koppling mellan sitt

8 Stig Montin, (2006) Moderna kommuner Liber ab s. 150-151

9 SOU 2000:1 s. 33-35

och andras deltagande och resultat. Det är alltså av ytterst vikt att enskilda medborgares medverkan får konkreta konsekvenser.10

Delaktighet

Delaktighet kan beskrivas som hur nära sammanlänkande medborgare känner sig till den politiska styrelsen. Känslan av delaktighet eller avsaknaden av delaktighet beror främst på erfarenheter av det politiska systemet. Formellt sett är allas möjlighet till delaktighet den samma, men klasskillnader, kön och etnicitet kan i praktiken vara hinder för människors delaktighet. För att de beslut som fattas ska bli så bra som möjligt krävs olika gruppers medverkan. Sedan är det även av stor vikt för Sveriges demokrati att skapa incitament för medborgarna att ta ansvar och bidra till kollektivets bästa. Medborgarnas delaktighet kan motverka elitism, utanförskap och vanmakt inför politiska beslut.

Målet är en demokrati där medborgarna i olika kontexter är med och tar ansvar för sina egna och andras angelägenheter. En förutsättning för att människor ska vilja delta är tillgången till beslut och diskussioner som kan har betydelse för deras framtid. Det är viktigt att den politiska arenan kan svara mot medborgarnas förväntningar.

Figur 1: Det dynamiska samspelet.

Källa:http://www.regeringen.se/content/1/c4/06/24/1c43643c.pdf

Ett dynamiskt samspel

De tre aspekterna av demokrati som tagits upp hänger samman och den ena aspekten kräver de två andra för att fungera väl. Politisk jämlikhet är ett krav för att inflytandet i politiken ska erbjuda delaktighet. Finns inflytande bara för vissa grupper går det inte       

10 SOU 2000:1 s. 35-36

11 SOU 2000:1 s. 36-37

stor vikt att planerare och po        

heller att uppnå full delaktighet. Vidare så måste det politiska systemet vara präglat av öppenhet och insyn för att tillåta ett deltagande. Information om beslut och offentliga handlingar måste finnas tillgängliga för allmänheten för att de ska ha en möjlighet att delta i debatt och diskussion. Medborgarna måste uppleva sitt deltagande som meningsfullt, dvs. uppleva att de har konkreta möjligheter att påverka beslut. Om kraven på inflytande och deltagande är uppfyllda kan medborgaren även känna en delaktighet i politiken. Att uppleva delaktighet är av stor betydelse då bristen på delaktighet kan innebära att medborgaren känner sig likgiltig och inte vill försöka att delta igen.12

2.3 NIMBY – Not in my backyard

NIMBY är ett fenomen som beskriver allmänhetens motstånd mot placeringen av en specifik verksamhet eller fysisk struktur. Motståndet är inte direkt riktat till verksamheten som sådan utan mot placeringen av verksamheten i närhet till de berördas bostad eller annan plats av personligt intresse.

Vanligtvis uppstår NIMBY motstånd i och med lokaliseringen av olika miljöskadliga eller riskfyllda industrier. Även verksamhet som rehabiliteringscenter för missbrukare, fängelser eller etablering av mentalsjukhus kan väcka ett NIMBY motstånd. Eftersom denna uppsats inte kommer att behandla ovan nämnda ämnen så kommer fokus ligga på andra former av NIMBY motstånd. Motstånd kan även uppstå då det påverkar marknadsvärdet för tomt och markägare i området, när livskvalitet försämras på grund av buller eller annan störande verksamhet, då estetiska värden försämras eller när områdets image försämras.

Det finns skilda meningar om hur NIMBY fenomenet ska uppfattas. Det finns många som menar att ett NIMBY motstånd är av negativ karaktär då motståndet ofta uppfattas som själviskt och att motivet är att skydda sina egna intressen. Kritiker menar även att enskilda individers yttranden i en fråga inte är representativa i samhället som helhet. De som är mer kritiska till ett projekt av något slag är även de som är mer villiga att göra yttranden i frågan. Vidare är de som yttrar sig oftast välutbildade, äldre och välbärgade.

Till skillnad från kritiken ovan som ger sken av att NIMBY fenomenet ska betraktas som något som är skadligt för demokratin finns det även forskare som menar motsatsen. NIMBY motståndet kan ses som en gräsrotsrörelse där medborgare aktivt tar upp kampen mot den politiska makten. Diskussion som uppstår i och med ett NIMBY motstånd kan i sig vara demokratifrämjande, då diskussionen kan leda till bättre beslutsunderlag. Det kan även bidra till att få en mer differentierad bild av allmänhetens intressen.

Allmänhetens bild av riskerna vid olika etableringar stämmer sällan överens med experternas. Riskerna kan dels innebär spridning av gift och kemikalier från en planerad industri, eller förminskat markvärde pga. annan typ av etablering. Det är av

litiker förstår allmänhetens syn på hot och risk för att         

12 SOU 2000:1 s.37-38 

möjligheter att tala. Samtal ka        

bättre kunna förstå och möta det motstånd som kan uppkomma. När NIMBY grupper medvetet eller omedvetet utesluts från planeringsprocesser kan det bidra till ett än starkare motstånd.

Det finns ett antal olika medel för planerare och politiker att möta NIMBY motstånd. På grund av uppsatsens fokus lyfts två metoder fram, kompensations- och konsensusbyggande. Kompensation kan ske på olika sätt, men för att det ska lyckas måste kompensationen som erbjuds väga upp de nackdelar en eventuell etablering medför. Allmänheten kan dock uppfatta ekonomisk kompensation som en muta och det är därför inte en gångbar metod i alla sammanhang. Genom att inbjuda motståndsgrupper att vara med i diskussionen kan de bidra till att lugna diskussionen och se till att den inte skenar iväg och får en mer fientlig ton. Det är viktigt att inte bara lyssna på gruppernas åsikter utan även försöka hitta konsensus i besluten.

Informella möten där diskussion lättare uppkommer är mer givande i den här typen av processer. När medborgarna känner delaktighet i diskussion ökar chanserna för att hitta en lösning som kan accepteras av fler.

2.4 Communicative Planning

Communicative Planning kan ses som en riktning inom planeringsteorin. Det är ingen enhetlig teori utan snarare en samling teorier av olika forskare. Gemensamt för dessa teorier är att hitta nya sätt att hantera demokrati, sätt som skiljer sig från den representativa demokratin. Fokus ligger på att hitta samtalsformer som är öppna för alla och som tar till vara på allas olika sätt att tänka, argumentera och värdera.

Målsättningen är att de bästa argumenten ska segra. Viktigt är att söka konsensus i beslutsfattande, men utmaningen ligger i att hitta synergieffekter i konsensusbyggandet, istället för en ”zero-sum” lösning där ingen förlorar så letar man efter en ”zero-plus” resolution där konsensus snarare förbättrar besluten. Lösningen på ett problem bör alltså inte bara balansera ut olika intressen utan genom kreativa möten samla intressen runt en ny ide.

En stor del av arbetsbördan för en planerare är att sköta mindre projekt och dess utvecklingsmöjligheter. Hur planerare och beslutsfattare agerar i de olika projekten beror på en bakomliggande tanke om vad i den lokala miljön som är värdefullt och vad som ska prioriteras, vem som ska prioriteras och varför. Det går alltså inte att planera utifrån ett blankt papper för det finns alltid underliggande tankar, medvetna eller omedvetna om vad som ska prioriteras. Om dessa tankar inte lyfts fram kan det förstärka de maktstrukturer som finns, där samma grupper och intressen blir prioriterade.

För att lyckas med ett samtal räcker det inte med att se till att alla har samma n ha olika form, det finns en mängd olika upplägg på ett  

13 Schively, Carissa (2007) Understanding the NIMBY and LULU Phenomena: Reassessing ur Knowledge Base and Informing Future Research

O J

ournal of Planning Literature 2007; 21; 255

samtal eller diskussion. Skillnaderna finns bland annat i hur mycket deltagarna har förberett sig, hur rummet är möblerat, i vilken ordning man talar och vem som talar och hur samtalet avslutas och används vid senare tillfälle. Istället för att godtyckligt välja en form för samtalet bör formen bestämmas gemensamt. Ett upplägg som passar bra för alla är troligtvis inte möjligt att hitta, men att man lyfter in formen i diskussionen ökar förutsättningarna för en rättvis dialog.

Utöver att hitta en lämplig form för hur diskussionen ska läggas upp bör det uppmärksammas att språket i samtalet har betydelse. Olika deltagare har olika sätt att uttrycka sig på, dels rent språkligt i valet av ord men även sättet man ser problem på.

Vissa kan exempelvis använda sig av konsekvenstänkande, som har sin grund i vetenskapligt tänkande, andra kan utrycka sina farhågor genom att tala om tro och rättigheter, andra genom att prata om rädslor och faror. Det viktiga är att ta tillvara på alla olika synpunkter och försöka hitta vägar så att inte deltagarna pratar förbi varandra. 14

Att analysera diskussionen

Resultatet av diskussionen som hålls på mötena kan omfatta åsikter av vitt skilda slag, det kan ha framkommit påstående och tankar om fakta, rädslor, värderingar och konsekvenser av olika handlanden. Alla olika tankar är en återspegling av hur medborgarna tycker och tänker om vissa aspekter men även deras upplevelser och känslor inför en specifik fråga. Det är vanligt att dessa olika påstående sedan förenklas till olika ståndpunkter som senare kan analyseras och ordnas för att öka förståelsen.

Många aspekter kan vid den här typen av förfarande utelämnas. Istället bör diskussionen fortsätta och analysen bör gå djupare för att inkludera alla känslor och tankar från en viss ståndpunkt. Deltagarna ska uppmuntras att leta bakomliggande betydelse av de viktiga ståndpunkterna som kommit upp i diskussionen. På detta sätt kan alla inblandade få en större förståelse inför andras tankar och känslor. Analysen av diskussionen blir på detta sätt en del av det offentliga samtalet och inte en abstrakt teknisk process som utförs i efterhand. Detta sätt att diskutera och analysera diskussionen ställer stora krav på de personer som håller i mötet. De måste kunna ställa de rätta frågorna till deltagarna och hjälpa deltagarna att koppla samman olika ståndpunkter men även att hjälpa till vid organisationen av samtalet. Dessa personer har en komplicerad roll i att kunna bidra med rätt frågeställning och olika inslag i diskussionen utan att leda den eller påverka den allt för mycket.

För att kunna utforma en plan eller en strategi av något slag måste det vara möjligt att utifrån diskussionen kunna komma överens om vad problemet eller ärendet rör, hur man ska gå till väga för att komma till en lösning och väga kostnader mot fördelar och

14

15Healy, Patsy (2003) The Communicative Turn in Planning Theory and its Implications for Spatial Strategy Formation s. 442-245

nackdelar. Sedan måste projektet även utformas så att det är genomförbart inom den faktiska situationen med de resurser som är tillgängliga.16

3. FALLSTUDIER

I denna del kommer de tre fallstudierna att presenteras. Varje studie kommer att redogöras för individuellt och inga kopplingar mellan de olika fallen kommer att göras.

3.1 Strömbackastrand

Det aktuella planområdet är beläget cirka 1 km sydost om Piteå centrum och omfattar 60 ha. Inom området ska det uppföras 2 st flerbostadshus, 5-6 våningar höga med cirka 60 lägenheter.

De uppförda byggnaderna kommer att blockera sikten över vattenspegeln för ett antal boende i ett angränsande villaområde. De boende i detta område har gemensamt med en frontperson i spetsen yttrat sig i frågan och även i slutändan överklagat planärendet. Villaägarna har yttrat sig i ett antal frågor rörande projektet, de anser att

rönytan inte bör bebyggas och att den planerade bebyggelsen kommer att förfula ett ttraktivt fritidsområde.

g a  

18

Figur 2: Inringade området är det aktuella planområdet. Det streckade området är villaområdet där boende har skickat in klagomål.

16 Ibid s. 245- 248

17http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/Str%c3%b6mbackastrand/utst%c3%a4llning/godkHa ndlingStr%c3%b6mbackaStrandPlanProg.pdf s. 2

18http://www.pitea.se/Sidmappar/35731/Str%c3%b6mbackastrand/utst%c3%a4llning/Str%c3

%b6mbacka%20strand%20detaljplan%20Samr%c3%a5dsredog%c3%b6relse%20090322.pdf

kallad grannyttrande där de        

Källa :www.hitta.se (bilden är modifierad)

När klagomålen kom in

Ulf Hedman, chef för Miljö- och Byggkontoret i Piteå kommun berättar att klagomålen från de boende i villaområdet inkom tämligen tidigt i planprocessen. Den lokala tidningen skrev i ett tidigt skeende om planen. Det väckte genast ett motstånd hos de boende i det närliggande bostadsområdet. Florian Steiner som är stadsarkitekt vid Piteå kommun berättar samma historia och tillägger att det egentligen inte fanns något fastslaget utöver att det skulle byggas ett antal flerbostadshus i området när tidningen skrev artikeln. Hedman menar att de berörda grupperna såg möjligheter som fanns för att påverka projektet inom ramarna för planeringsprocessen. I upprättandet av en ny detaljplan har allmänheten möjlighet att yttra sig i ett offentligt samråd och efter antagande från kommunfullmäktige har allmänheten tre veckor på sig att överklaga.

Villaägarna drev även en egen process på sidan av där de skrev debattinlägg och var med i tidningsartiklar. På detta sätt var inte kontakten mellan kommunen och grupperna kontinuerlig genom processen.

”De hade ett eget spår och vi var inte direkt inblandade i samtal med dem”- Ulf Hedman

Hedman menar att kommunen ständigt kompromissar i sina planer, för att väga olika intressen, bl.a. har de gjort vissa ändringar för att kunna bevara fotbollsplanerna i området. Problemet med villaägarna är enligt Hedman att det inte gick att kompromissa med dem. Det finns en tydlig vilja från kommunen att bebygga inom området medan villaägarna motsätter sig all form av bebyggelse. Steiner berättar att kommunen har ändrat sin utformning av planen för att möta åsikter som inkommit från villaägarna. Husen har flyttats längre bort från vattnet för att ge plats åt en gångväg närmast vattnet, antalet våningar på husen har minskat från sju våningar till fem. Den nuvarande strandpromenaden ska även rustas upp, delvis pga. villaägarnas yttranden i frågan. Steiner berättar att det fanns tankar inom kommunen att göra dessa åtgärder, men att villaägarnas åsikter även nu blev i åtanke. Trots dessa kompromisser kvarstår motståndet mot projektet. I skrivande stund väntar länsstyrelsens dom efter närboendes överklagan.

Tankar om processen

Både Hedman och Steiner tror att ett annorlunda bemötande från kommunens sida där kommunen försökt diskutera igenom frågorna med de berörda i ett tidigare skede i planprocessen hade kunnat ta udden av det starka motståndet och lugnat debatten något. Dock tror de inte att slutresultatet hade varit annorlunda. Hedman berättar att de uppmuntrar entreprenörer som driver ett projekt att agera tidigt för att få allmänhetens stöd. Han använder följande exempel:

” Om någon vill starta t.ex. en restaurang går vi från kommunen sida ut med en så som bor i närheten får information och möjlighet att  

19 http://www.pitea.se/sv/Leva-och-Bo/Bygga-och-Bo/Planer-och-fysisk- planering/Detaljplan/

yttra sig. Vi har märkt att om detta är den enda information som gått ut kan projektet inledningsvis möta ett starkt motstånd. Vår rekommendation till personer som vill starta den här typen av verksamhet är att de själva i ett tidigt läge sätter sig ner med grannarna och informerar dem om planerna och diskuterar olika farhågor som de kan tänkas ha. Motståndet brukar i dessa fall vara mindre ”.- Ulf Hedman

Hedman berättar att det starka motståndet som finns hos villaägarna gjorde att kommunen blev intresserade av att veta vad allmänheten tyckte om projektet. Hedman menar att de som är nöjda med något sällan yttrar sig. Detta var en anledning till att två högt uppsatta kommunpolitiker beslutade sig för att sätta sig ner och prata med ntresserade medborgare inom Piteå centrum. Hedman berättar att i stort sett alla var

ositiva till Strömbackastrand projektet.

i p  

3.2 Sandängestrand

Området Sandängestrand är beläget cirka 1 mil utanför Piteå tätort. Området är ett populärt fritidsområde för många piteåbor. Under sommarmånaderna kan stranden och dess omnejd ha över tusen besökare per dag. Området är populärt under alla månader om året även om besöksantalet är högst under sommaren. Från kommunen finns det en stark vilja att göra området till ett naturreservat. I skrivande stund har processen kommit en lång väg men markägarförhållandet är ännu inte löst.

Kommunen vill säkra området med dess unika karaktär för framtida generationer.

Peder Ljungqvist som är ansvarig tjänsteman för projektet berättar att kraven för att upprätta ett naturreservat är att det finns en skötselplan och föreskrifter om vad som gäller inom naturreservatet, han menar att ramarna för vad ett naturreservat innebär är ganska flexibla.

Figur 3: Den röda markeringen visar området som är tänkt att omvandla till

naturreservat. De bruna områdena inom naturreservatet och utanför är stug- och

bostadstomter. Källa: Peder Ljungqvist, Piteå kommun

Inom och i angränsning till det planlagda området finns ett antal bostads- och stugtomter vars boende har visat intresse och i vissa fall motstånd mot att området ska bli ett naturreservat. Ljungqvist som varit ansvarig för projektet berättar att inledningsvis när de första planerna om naturreservatet blev offentliga var intresset från allmänheten svalt. Första gången förslaget presenterades var i och med arbetet med en ny översiktsplan 2004.

När kommunen senare bestämde sig för att sätta planen i verket anordnades ett samråd där allmänheten var välkommen. Personliga brev skickades även ut till tomtägarna i och i angränsning till området. Ljungqvist säger att kommunen valde att anordna ett samråd trots att det inte finns några legala krav på detta för att de trodde att det fanns ett intresse från allmänheten att delta. Enligt Ljungqvist var detta starten på dialogen med tomtägarna, även om de hade haft en viss kontakt innan. På mötet fick kommunen många yttranden och synpunkter om naturreservatet. Ett flertal av tomtägarna var kritiska till det förslag som var utställt. Den största frågan handlade om hur landskapsbilden skulle förändras, de flesta tomterna har havsutsikt och de boende ville inte förlora denna kontakt med vattnet. Skötselfrågorna var även de en viktig fråga för tomtägarna som innan planen för naturreservatet hade röjt skog och skött marken själva, även på mark som inte var deras privata. Ljungqvist berättar att det blev en hel del upprörda känslor när kommunen satte stopp för den typen av åtgärder.

Kontakten med villa- och stugägare

Ljungqvist berättar att kommunen har träffat tomtägarna ett antal gånger, dels har de

mött upp tomtägarna i storgrupp men även i mindre grupper. Eftersom tomterna ligger

i små kluster så kunde frågor som berörde enbart vissa grupper tas upp i mindre

möten. Ljungqvist träffade även enskilda tomtägare för att diskutera frågor och

farhågor om naturreservatet. Ljungqvist menar att det är bra att diskutera allmänna

principer och frågor i storgrupp men att man även måste gå ner på lägre nivå. På de

större mötena enades kommunen och boende om vissa regler och principer för hur

området skulle skötas. Sedan skickades en kopia på samrådsanteckningarna ut till alla

boende så de fick en överblick om vad de hade kommit överens om. Eftersom

förutsättningarna är så annorlunda från en plats till en annan plats och tomt till tomt så

beslutade Ljungqvist att även tala med stugägarna i mindre grupper och på tu man

hand. Han berättar att det på denna nivå kunde komma upp specifika frågor. Det fanns

boende som var väldigt känslomässigt fästa vid små saker i naturmiljön, t.ex. fanns

det boende som ville spara enskilda träd från avverkning. Ljungqvist menar att det är

viktigt att förstå dessa känslor och att det i många fall är lätt att hitta kompromisser i

sådana fall. Kontakten med de boende ökar även på detta sätt, menar Ljungqvist, de

känner en delaktighet och ser att deras åsikter faktiskt spelar roll.

Den oro och motstånd som fanns i början av processen försvann efter alla möten med tomtägarna. Ljungqvist berättar att de boende till och med ställde upp frivilligt och gjorde vissa åtgärder på området.

”Det har i vissa fall varit rätt dyra åtgärder, men vi från kommunen sida har inte lagt ut några pengar förutom min arbetstid då. - Peder Ljungqvist

Ljungqvist är nöjd över resultat med medborgardialogen och menar att en stor anledning till framgången är att de boende har börjat förstå kommunens argument om allmänhetens bästa samtidigt som kommunen har visat förståelse för tomtägarnas situation och känslor. Genom alla olika träffar mellan kommunen och de boende så har de hittat ett gemensamt synsätt.

De förstår vårt argument om helhet och vi förstår deras speciella situation. – Peder Ljungqvist

Projektet att förvandla Sandängestrand till naturreservat fortsätter och Ljungqvist berättar att medborgardialogen kommer att fortsätta. Ulf Hedman som är miljö och bygg chef i Piteå kommun berättar att det starka allmänna stödet och framgången i dialogen med de boende har sporrat kommunen att driva markägarfrågan till domstol om inte en frivillig överenskommelse går att ordna.

3.3 Landsbygdsutveckling – Rosvik

Kommunfullmäktige i Piteå kommun har beslutat att utveckla ett antal byars centrum inom kommunen. Projektet leds av Roger Lundstig vid Piteå kommun som jobbar med frågor om landsbygdsutveckling. Önskan från politikerna inom kommunen var att de olika projekten skulle drivas av byborna inom de olika byarna. De ramar som sattes upp var att resurserna som avsattes skulle användas för att förbättra byns centrum. Utöver det hade byborna händerna fria. Projektet har bedrivits inom ett antal olika byar inom kommunen. I byn Rosvik har projektet kommit längst och väntar nu bara på att bli fysiskt genomfört. Rosvik ligger mellan Piteå och Luleå och har ungefär 2100 invånare.

Byaförening tar kommandot

Lundstig berättar att projektet inleddes med ett möte där byborna informerades om vilka möjligheter som fanns att jobba efter. Inbjudan gick genom byaföreningen och andra lokala föreningar. Mötet var öppet för alla, ett 40-tal personer kom på det första mötet och en mängd olika förslag inkom. Formen på mötena var ”inte så formell”, berättar Lundstig och han såg heller ingen anledning att det skulle behöva vara det när deltagarna var så få. Lundstig menar att denna typ av process när alla förslag välkomnas är väldigt tidskrävande. Det är svårt att komma överens och hitta konsensus bland en mängd olika förslag. Vissa förslag kunde uteslutas pga. rådande budget, en miljon kronor, andra pga. att det inte kunde ses som en centrumsatsning.

Bland annat fanns det önskningar om fotbollsplaner och liknande.

För att hitta ordning bland alla olika förslag prioriteringsordnades dessa efter

omröstningar. Olika förslag förkastades ofta och eftersom deltagarna kunde vara olika

vid olika möten drog detta ytterligare ut processen. För att uppmuntra till diskussion

och tänkande presenterade kommunen även en bilaga med lite statistik över boende i byn, det fanns även lösa förslag på möjliga åtgärder. Lundstig tog rollen som ordförande på de inledande mötena men hade sedan roll som expert och rådgivare, även andra experter var med bl.a. var tjänstemän från teknik- och gatukontoret med på vissa möten. Lundstig berättar att han inte ville vara så aktiv på mötena och menade att han inte ville påverka deltagarnas åsikter.

Lundstig menar vidare att kommunen kanske gjorde fel när de gick genom de olika föreningarna för att nå ut till byborna. De människor som kom på mötena var samma föreningsmänniskor som alltid engagerar sig för frågor i byn. Åldersfördelningen på mötena var skev och medelåldern låg mellan 40-50 år. Lundstig anser att det är en viktig men svår fråga att lyckas engagera de grupper av människor som av olika anledningar inte gör sin röst hörd. Han berättar att det från kommunen sida finns ett särskilt intresse att höra barnfamiljer och ungdomars åsikter.

Lundstig ser problem med att engagera människor när planerna i utgångsläget inte är nog konkreta. Den bilaga med statistik som presenterades var ett medel för att väcka intresse och göra diskussionen mer konkret. Lundstig tror att en mer styrd process skulle locka ett större intresse. Samtidigt menar han att det finns fördelar med en process utan riktlinjer. Dels de demokratiska att medborgarna har möjlighet att fritt yttra sig i frågor förutsättningslöst utifrån någon plan, men även att den långa processen där medborgarna måste träffas och kompromissa med varandra är önskvärd i sig. Bristen på riktlinjer blev särskilt märkbara när kommunen vände sig till skolungdomar för att få höra deras tankar och idéer. Lundstig berättar att han är besviken på att de inte fick in några konkreta förslag från ungdomar.

Torget ska rustas

Efter ett antal träffar med byborna, bildade de en arbetsgrupp på cirka fem personer.

Arbetet med att jobba fram en plan för centrum fortsatte sedan relativt fritt av arbetsgruppen. En plan färdigställdes och sattes sedan upp på affischer runt om i byn, samt skickades ut direkt i medborgarnas brevlådor. Det beslutades att det befintliga torget skulle rustas upp och en del av planen var att göra torget bilfritt. Det kom sedan in ett antal klagomål dels från privatpersoner men även från Konsumbutiken som låg på torget. Klagomålen var främst riktade mot planen att göra torget bilfritt. Planen reviderades efter klagomålen och godkändes senare.

Lundstig menar att arbetsgruppen misslyckades med att förankra sina beslut bland medborgarna. Han berättar att han var noga med att påpeka detta i ett tidigt skeende till arbetsgruppen. Att det var viktigt att de hade medborgarna med sig. Arbetsgruppen trodde hela tiden att de hade ett starkt stöd men så visade det sig alltså inte vara.

Lundstig tror att det hade varit bättre att härma processen i PBL (Plan- och

bygglagen), med utställning och samråd, för att göra det mer tydligt bland

medborgarna. Han menar även att hela processen i sig hade kunna dra fördelar av en

mer formell framtoning.

Medborgarna känner kanske då att mötet är viktigt och att det är något de borde delta i. - Roger Lundstig

Sedan försvarar Lundstig arbetsgruppens misslyckande. Han menar att det ofta blir liknande resultat. Intresset för vad arbetsgruppen höll på med var länge svalt bland byborna men när planen var nära att genomföras väcktes ett starkar intresse. Här menar Lundstig än en gång att processen i PBL har sina fördelar.

I PBL är det tydligt och jag tror att många inser att eftersom att de har möjlighet att yttra sig kan de inte strunta i det och sen komma och klaga. – Roger Lundstig

Lundstig tror även att människor är skeptiska till att det faktiskt är de som har makten i frågorna. Han menar att många tror att i slutändan kommer ändå kommunen bestämma.

4. AVSLUTANDE DISKUSSION

Jag har valt att inleda med att diskutera Strömbackastrand och Sandängestrand fallen, eftersom det finns många likheter mellan de två fallen. Sedan följer en diskussion om landsbygdsutvecklingen, diskussionen avrundas med avslutande tankar.

4.1 NIMBY motstånd i Stömbackastrand- och Sandängesstrand projekten.

Planerare och tjänstemän har både i Strömbackastrand- och Sandängesstrand fallen brottats med ett NIMBY motstånd. I Strömbackastrand-fallet har de boende i villaområdet framfört en mängd olika klagomål mot det planerade bygget av två flerbostadshus.

Den mest centrala aspekten är att de tycker att det inte passar in i den kringliggande miljön. De som klagar bor i det närliggande området med direkt utsikt över vattnet. Att de framför sina klagomål beror därför mest troligt på att de själva blir direkt påverkade. Kopplingarna till ett NIMBY motstånd är tydliga då de boende inte motsätter sig andra liknande projekt i kommunen utan just det som ligger i deras direkta omgivning. De är också de enda som framfört åsikter av detta slag, vilket ytterligare stärker kopplingen till NIMBY. De boende framför inte direkt en rädsla över att deras hem ska minska i värde pga. den försämrade utsikten men jag tror att den rädslan är påtaglig. Genom att inte lyfta fram den aspekten i sitt yttrande tror jag att villaägarna försöker bredda konflikten till att inte bara handla om deras personliga intresse. Jag anser även att det går att se tydliga kopplingar till ett NIMBY motstånd även bland villa- och stugägare inom och i närheten av det planerade naturreservatet, Sandängesstrand. De restriktioner som ett naturreservat innebär kan leda till att marknadsvärdet på fastigheterna försämras. Även om jag inte tror det kommer vara fallet, så fanns den oron bland ägarna.

För att undvika ett NIMBY motstånd är det viktigt att försöka involvera de som har

åsikter tidigt i processen. I fallet med Strömbackastrand inkom visserligen yttranden

från villaägarna i ett relativt tidigt skeende i processen men kommunen involverade

aldrig villaägarna direkt i planarbetet. Ulf Hedman beskrev det som att villaägarna drev en egen process för att häva planen vid sidan av planarbetet. Den kontakt som kommunen hade som uppkom i och med plansamråd och brev är av mer formell karaktär. Enligt teorin om NIMBY är en mer informell kontakt mer fördelaktig. Både Hedman och Steiner tror att kommunen hade att vinna på att ha en mer direkt kontakt med villaägarna. Hedman använde ett exempel då en entreprenör skulle etablera en restaurang. Hedman menar att det fanns stora fördelar med att entreprenören och grannarna hade en tidigt personlig kontakt. Detsamma borde även gälla vid ett projekt som Strömbackastrand, fast i det här fallet borde entreprenören vara utbytt till kommunen.

En viktig aspekt för att hantera NIMBY motstånd är att politiker och tjänstemän förstår motståndet. I det här fallet tror jag kommunen misslyckades med detta. I fallet med naturreservatet hade de ansvariga en lättare situation, då de i ett tidigt skeende i processen insåg att det fanns en stark opinion bland tomtägarna. De kunde därför aktivt möta upp med dem innan kommunen hade fattat några beslut om naturreservatet.

När det gäller NIMBY motstånd kan det ofta bero på rädslor och antaganden som kanske inte är sanna. Därför är det viktigt att tidigt möta upp med de inblandade innan sådana känslor har fått tid att gro. I planerna på husbyggen vid Strömbackastrand tror jag inte det finns allt för många falska rädslor och antaganden. Däremot tror jag att tonen i diskussionen är av ett mer elakartat slag pga. av bristen på direkt kontakt mellan kommunen och de närboende. Dessa tankar delar jag med Hedman och Steiner, det överensstämmer även väl med den forskning om NIMBY som tagits upp i uppsatsen.

I fallet naturreservat Sandängesstrand lyckades tjänstemännen sätta sig in i de berördas situation, de förstod de boendes tankar och känslor. Samtidigt som de boende kunde börja förstå helheten i projektet och förstå kommunens ståndpunkter och åsikter. Det här är insikter som jag inte tror kan nås genom formella möten i och med planprocessen. Ljungqvist som var ansvarig för bildandet av naturreservatet menar att de personliga mötena med de boende bidrog till att skapa en ömsesidig förståelse. Tankar och känslor som utifrån helheten inte var relevanta kunde diskuteras och i många fall tillgodoses. De informella mötena och i vissa fall personliga mötena med de inblandade är enligt mig det enda sättet att lösa ett NIMBY motstånd på.

Hedman och Steiner upplevde att det inte fanns någon kompromiss att tillgå mellan kommunen och villaägarna i Strömbackastrandfallet. Så kan det vara, men jag anser att det är omöjligt att säga med säkerhet pga. bristen på kontakt och därmed bristen på egentliga försök att hitta konsensus. Vidare kan det vara en möjlighet att vissa av de som stod bakom yttrandet skulle förändra sin åsikt även om yttrandet i sig skulle se likadant ut. Vikten bakom yttrandet skulle på så sätt förändras.

Om NIMBY motstånd generellt är bra för demokratin eller inte är en svår fråga att

svara på. I Strömbackastrandfallet kan man se hur de boendes yttranden lyfte fram

vissa aspekter av planen som sedan ändrades. Förmodligen då till det bättre, eftersom

både kommunen och villaägarna var överens på de punkterna. Vidare var det starka motståndet från villaägarnas sida ett incitament för politikerna att gå ut på staden och höra vad medborgarna hade för åsikter. Dessa aspekter tolkar jag som positiva och demokratifrämjande.

Att byggnationen av husen blir tidsmässigt förskjutet är ett problem av annan karaktär. I fallet med naturreservatet är det lätt att se många positiva demokratifrämjande aspekter. Det främsta är att det gick att hitta konsensus trotts så många inblandade. Att stug- och villaägarna ställer upp med frivillig arbetskraft för att genomföra diverse projekt på området visar att de känner delaktighet i de beslut som fattas. Det visar tecken på verklig konsensus, de boende accepterar alltså inte bara de beslut som tagits utan de är även villiga att se till att de genomförs.

Den process som drivits i och med naturreservatet är tidskrävande då otaliga möten, både personliga, i mindre grupper och i stora grupper har genomförts. Den blir även kostsam på personalsidan. Men processen som bedrivits i Strömbackastrandfallet blir även den tidsödande pga. av den överklagan som inkommit. Även om det är svårt att förutse hur en process kommer att utvecklas, finns det mycket att tjäna ekonomiskt på att söka konsensus som involverar medborgarna i planering. Om detsamma inte gäller i alla fall, så i alla fall i dessa två exempel som jag belyst.

4.2 Experiment med medborgarinflytande - Rosvik

Till skillnad från naturreservatet Sandängestrand och bostadshusen vid Strömbackastrand har medborgarinflytandet sett annorlunda ut i Rosvik. I de två förstnämnda fallen handlar det enligt mig om en dialog mellan medborgarna och kommunen. I utvecklingen av centrum i Rosvik har kommunen överlämnat beslutsmöjligheterna, kanske inte helt men delvis till medborgarna. Det är alltså inte en fråga om en konflikt eller meningsskiljaktighet mellan kommun och medborgare.

Den här typen av medborgarinflytande är enligt mig en artskillnad från den typen av medborgardialog som har förts i de två andra fallen.  

Lundstig menade att det egentligen var processen som var målet i sig. Om resultatet blev bra eller dåligt var underordnat om processen i sig var lyckad.

Processen med medborgarna var alltså målet i sig, till skillnad från de två andra projekten när medborgardialogen snarare användes som ett medel att nå målen. Den här typen av tankar som Lundstig har kan man spåra både till deltagardemokrati och deliberativdemokrati teori. Dessa teorier vill lyfta fram medborgarnas deltagande som ett mål snarare än ett medel. Grundläggande för detta är att alla medborgare har rätt att föra sin talan men även att de själva även utnyttjar denna rätt. I fallet Rosvik berättade Lundstig att det var föreningsmänniskorna som alltid var aktiva och medverkade på mötena. Åldersfördelningen och könsfördelningen var skev då äldre män var överrepresenterade. Kritiken mot både deltagardemokrati och deliberativdemokrati teori har varit just det att vissa grupper människor systematiskt kommer att utlämnas. Att de maktstrukturer som finns i samhället kommer att visa sig även i denna process. För att motverka detta måste utelämnade grupper lyftas fram.

Ett försök att lyfta fram ungdomars åsikter och idéer gjordes, men Lundstig var själv

besviken över resultatet. På många sätt tycker jag att fallet Rosvik visar de brister och stärker den kritik som framförts mot deltagardemokrati och deliberativdemokrati, då det var tydligt att det fanns en viss maktstruktur och att försöken som gjordes att bryta denna misslyckades.

Formen för samtalet

Jag tror att det är svårt att hitta en form för samtal eller möten då gamla maktstrukturer inte lyser igenom. Speciellt tror jag att detta kan bli än mer tydligt i en mindre by som Rosvik där alla känner alla. Det blir då svårare att gå ifrån de maktförhållanden som redan är etablerade och allmänt kända i byn. De som är framstående ledargestalter både socialt och på arbetsplatser kommer att åtnjuta en större respekt och deras åsikter kommer att ha större vikt än andras. Utöver detta kommer även de som är vana att uttrycka sig i tal och skrift ha en stor fördel. Dessa aspekter tror inte jag inte helt går att undvika.

Communicative planning belyser dessa problem och försöker hitta vägar att kringgå dem. För att hitta en form för möten och samtal där möjligheten att yttra sig är lika för alla och fokus ligger på att hitta konsensus kräver enligt mig en rätt så idealisk situation. I fallet Rosvik var det ungefär 30-40 personer som regelbundet dök upp på mötena och visade sitt intresse. Sedan var de endast ett fåtal som var villiga att jobba vidare med projektet och bilda en arbetsgrupp. Jag tror att för att kunna ha en jämn och rättvis process måste intresset vara större. Det är svårt att överhuvudtaget få ett bra urval av en befolkning på 2000 personer om endast 30-40 personer är villiga att engagera sig och göra en insats. Det svala intresset i Rosvik är således den största problematiken.

Sedan tycker jag även att idéerna i Communicative planning teorien är något av ett dilemma. Processen ska vara öppen och fri från styrning från myndighet, samtidigt ska alla ha möjlighet att yttra sig och alla farhågor och funderingar ska diskuteras samt analyseras. Jag tror inte att möten och beslut kan se ut på detta sätt utan en ganska stark styrning från någon utifrån. Lämnas beslutet att själva ordna formen och stilen på diskussionen till deltagarna kommer de starkare personerna att styra. I fallet Rosvik tog Lundstig rollen som ordförande på de tidiga mötena för att sedan övergå till rollen som expert eller rådgivare. Kontrollen låg alltså hos byborna. Det ställer stora krav på att ledarna på mötena är väldigt lyhörda och införstådda i sin egen roll.

En stark anledning till att låta medborgarna fatta beslut i egna frågor är att det ska

bli mer lokalt förankrat. Arbetsgruppen misslyckades med detta i sin första plan och

jag tycker det ställer ett tvivel till hur väl förankrad den slutgiltiga planen egentligen

var. I många fall kan jag tänka mig att en grupp samhällsplanerare som är väl

medvetna om hur svårt det är att fånga upp allmänhetens åsikter kan göra ett bättre

jobb. Lundstig försvarade arbetsgruppens insatser med att intresset från allmänheten

var så pass lågt. Möjligheten till deltagande är alltså inte det samma som faktiskt

deltagande. I SOU 121212 lyfts det fram att den svenska modellen inte bara kräver

förutsättningar för deltagande utan att den möjligheten också utnyttjas. När den inte

utnyttjas på ett tillfredställande sätt anser jag att en grupp tjänstemän som aktivt söker allmänhetens åsikter är att föredra.

Eftersom den här typen av projekt har varit rätt ovanliga inom Piteå kommun så saknas det en hel del kunskap, kanske dels från tjänstemännens sida men framförallt från befolkningens sida. Lundstig tror att likgiltigheten inför projektet grundar sig i allmänhetens förväntningar. Att det är få som förstår att de faktiskt har makt i dessa frågor och en möjlighet att påverka. Många tror att tjänstemännen och politikerna i slutändan kommer att göra som de själva vill. Lundstig menar att utfallet inte är det viktiga i sig, utan att kommunen bör dra lärdom från detta första försök.

Jag tror även att intresset bland befolkningen kommer att öka ju fler liknande projekt som genomförs. Möjlighet till deltagande finns och det tror jag är allmänt känt bland medborgarna. Kopplingen mellan deltagande och inflytande anser jag däremot inte är lika självklart. Till nästa gång ett liknande projekt är aktuellt tror jag att fler kan se den kopplingen och är villiga att engagera sig. Däremot om liknande projekt genomför fler gånger och det är samma personer som är villiga att engagera sig även denna gång bör kommunen se över sina rutiner. Om samma personer väljer att engagera sig är risken snarare att den maktstruktur som existerar förstärks.

4.3 Avslutande tankar

Jag tror att kommuner och tjänstemän har mycket att vinna på att satsa på och utveckla olika former av medborgarinflytande inte minst ur en ekonomisk fördel på kort sikt. Då menar jag att olika åtaganden och projekt där kommunen är initiativtagare kommer att flyta på bättre, då överklaganden kan förhindras med en bättre kontakt med medborgarna. På längre sikt tror jag även att medborgarna kan få bättre insikt i tanken på allmänhetens bästa och då kunna se bortom sin egen personliga vinning. Men det starkaste argumentet för en fortsatt utveckling inom medborgarinflytande i planeringsprocessen är de demokratiska aspekterna. De kan sedan leda till andra positiva effekter. Spontant tänker jag på hur vandalisering och skadegörelse i bostadsområden skulle kunna minskas om de boende i området känner en stark koppling till sitt område, om de själva får vara med och utveckla sitt område.

Förutom de demokratiska aspekterna tror jag även att det gynnar stadsplaneringen i sig. Jag vill då koppla tillbaka till min inledning. Bra planering, om sådan finns, är planering för allmänheten. Att ta reda på vad medborgarna tycker, tänker och känner om olika frågor blir då väldigt centralt. Jag anser inte att en representativ demokrati kan fånga upp det vida spektrum av åsikter och funderingar som finns. En demokrati där medborgarnas ges möjlighet till direkt deltagande är lösningen. Exakt hur detta deltagande ska se ut lämnar jag osagt. Däremot tror jag att det finns många aspekter från landsbygdsutvecklingen i Rosvik att ta vara på. En samhällsutveckling som lämnar rum för att lekmän ska få komma med egna förslag och inte bara har rätten att yttra sig är enligt mig rätt väg att gå.

Att som politiker, planerare och tjänsteman tro att man vet bättre än allmänheten är

inte bara dumdristigt utan även farligt för demokratin!

5. KÄLLFÖRTECKNING Litteratur

Eriksson, Lars-Torsten och Finn -Wiedersheim, Paul Att utreda, forska och rapportera liber 2006

Healy, Patsy The Communicative Turn in Planning Theory and its Implications for Spatial Strategy Formation. Readings in Planning Theory, Second Edition, Blackwell Publishing 2003

Montin, Stig Moderna kommuner Liber ab 2006 SOU 2000:1

Intervjuer

Hedman, Ulf chef miljö och bygg, Piteå kommun 20091127 Steiner, Florian stadsarkitekt, Piteå kommun 20091214 Ljungqvist, Peder, Arbetar med landsbygdsutveckling 20091216 Lundstig, Roger, Arbetar med Naturskydd 20091220 Internet

www.pitea.se, bygga och bo/ pågående planering/ strömbackastrand/ planprogram http://www.pitea.se, bygga och bo/ pågående planering/ strömbackastrand/

samrådsredogörelse program

www.pitea.se , bygga och bo/ pågående planering/ strömbackastrand/ Planhandling http://www.pitea.se, bygga och bo / pågående planering / samrådsredogörelse detaljplan

http://www.pitea.se/sv/Leva-och-Bo/Bygga-och-Bo/Planer-och-fysisk-

planering/Detaljplan