0
Psykopaten i garderoben
En queer läsning av Bret Easton Ellis American Psycho
Södertörns Högskola | Institutionen för Kultur och Lärande Kandidatuppsats 15 hp | Litteraturvetenskap | Höstterminen 2013
Av: Oscar von Seth
Handledare: Claudia Lindén
L
Abstract
The novel American Psycho was first published in 1991. It recieved harsh criticism and was viewed as a work of heterosexism, misogyny and pointless violence. Despite the criticism, the protagonist, a wealthy serial killer yuppie namned Patrick Bateman, fascinated the readers. He hides his monstrosity behind a façade of heteronormativity, but this essay shows that the norms in American Psycho are fragile. Batemans relationships are shallow, his identity is constructed out of traditional masculinitynorms and even though he’s homophobic there’s a homoerotic undertone in the text, as well as gothic patterns that give the novel a fair amount of queerness too. This analysis shows that the fear of AIDS, imprinted in the text, works as a representation for Bateman’s discrepancy concerning his sexuality. It brings to light that Bateman’s feelings towards two of his collegues are charachterized by homoerotic yearnings, and that shallow readings, where the text is not interpreted, allows the brutal violence to divert attention from the novel’s queer meaning.
Sammanfattning
Romanen American Psycho publicerades 1991. Den fick hård kritik och sågs som ett heterosexistiskt, misogynt verk fullt av meningslöst våld. Trots kritiken fascinerade protagonisten, den förmögna seriemördaryuppien Patrick Bateman, läsarna. Bateman döljer sin monstrositet bakom en heteronormativ fasad men den här uppsatsen visar att textens heteronorm är bräcklig. Batemans relationer är ytliga, identiteten är konstruerad från traditionella maskulinitetsnormer, han är homofobisk, även då gotiska, homoerotiska undertoner präglar texten. Analysen visar att AIDS-skräcken som präglar boken är synonym med Batemans sexualitetsdiskrepans, att hans känslor för två av hans kollegor är av homoerotisk karaktär, samt att i ytliga läsningar av romanen, där texten inte tolkas, gör det explicita våldet att läsarens uppmärksamhet avleds från romanens queera innebörd.
Nyckelord
American Psycho, Patrick Bateman, Seriemördare, Våld, Bret Easton Ellis, Ytlighet, Djup, Queerteori, Heteronormativitet, Queert läckage, Litterär pornografi, Misogyni, Sadism, Maskulinitet, Homofobi, Gotik, Homosexualitet, Gay cruising, Samkönat begär
Innehållsförteckning
Introduktion: ”Surface, surface, surface”...3
Syfte och frågeställning...5
Teori och metod...6
Queera läsningar...6
Gotisk queerhet...7
Metodiskt tillvägagångssätt...9
Analys: Psykopaten i garderoben...9
En imiterad heteronorm...9
American Psychos sex- och våldsskildringar...14
Maskulinitet och homofobi...20
Queert läckage, gay cruising och samkönat begär...24
Avslutning: ”Somewhere… nowhere”...34
Källor...36
Litteratur...36
Internet...37
Introduktion: ”Surface, surface, surface”
I december 1990 skrev författaren och journalisten Roger Rosenblatt om Bret Easton Ellis American Psycho i The New York Times. Med brinnande engagemang sågade han romanen och beskrev den som ”pointless”, ”themeless” och ”worthless”.1 I sin artikel vände sig Rosenblatt framför allt mot det misogyna och brutala våld som skildras i Ellis närgångna text. På grund av våldet uppmanade han allmänheten att vägra köpa romanen:
That nonact would give a nice ending to our tale. It would say that we are disgusted with the gratuitous degredation of human life, of women in particular. It would show that we can tell the real books from the fakes.2
En sak hade Rosenblatt rätt i: Bret Easton Ellis roman är en å ena sidan motbjudande text, full av sadism, mord, sex och cynism, men å andra sidan gjorde han ett i min mening synnerligen märkbart misstag i bara se till textens yta. Detta är oundvikligen vad som har fått honom att påstå att American Psycho inte är en ”riktig” bok utan en ”falsk”, vilket för en prisbelönt och hyllad författare som Rosenblatt är en märkligt amatörmässig och simpel beskrivning av Ellis text, som inte gör den rättvisa utan enbart underskattar den.
American Psycho är en bok om yuppien Patrick Bateman, en tjugosexårig förmögen man som arbetar på Wall Street i slutet av åttiotalet. Han har exklusiv smak, rör sig i fina kretsar på Manhattan med sin fästmö Evelyn och sina arbetskollegor men bakom den perfekta fasaden döljer sig någonting monstruöst. Bateman har en nattlig blodtörst och är en sadistisk, kvinnohatande seriemördare och våldtäktsman vars offer framför allt är prostituerade kvinnor, men även homosexuella män och hemlösa. I romanens mest famösa passager skildrar Ellis sin protagonists vansinnesdåd med obarmhärtigt avklädd detaljrikedom. De explicita våldsskildringarna var anledningen till att American Psychos originalförlag, Simon & Schuster, beslutade att bryta sitt kontrakt med författaren och stoppa romanens publicering bara en månad innan dess utgivningsdatum.3 Beslutet fattades efter att några av romanens mest våldsamma sidor hade läckt till pressen och orsakat kritiken som bland andra Rosenblatt stod för. I en annan artikel i slutet av 1990
1http://www.nytimes.com/1990/12/16/books/snuff-this-book-will-bret-easton-ellis-get-away-with-murder (2013-10-25).
2 Ibid.
3 Julian Murphet, Bret Easton Ellis' American Psycho: A Readers Guide, New York & London:
Continuum, 2002, s. 67.
skrevs det om hur Los Angelesfilialen av NOW, National Organisation for Women, också uppmanade till bojkott av Ellis bok. Organisationen kallade American Psycho för en
”how-to novel on the torture and dismemberment of women”, vädjade till allmänheten att inte köpa den och därmed markera att ”violence against women is no longer socially acceptable”.4 Men två dagar efter att Simon & Schuster stoppade utgivningen plockades American Psycho upp av bokförlaget Vintage, ett dotterbolag till Random House, och publicerades 1991.5 Romanens rykte var ordentligt skadat men det minskade inte försäljningssiffrorna. Intresset för American Psycho var och är fortfarande enormt, trots att bokens tillgänglighet än idag är begränsad i vissa länder.6 Romanen filmatiserades år 2000 av den kanadensiska regissören Mary Harron, med storstjärnan Christian Bale i huvudrollen och filmens intäkter översteg femton miljoner dollar.7 I Hollywood planeras för närvarande en TV-serie om Patrick Bateman och American Psycho: The Musical hade premiär i på the Almeida Theatre i London i december 2013.8
Kommersialism, likgiltighet och yta är genomgående teman i all Ellis litteratur men det innebär inte att romanerna saknar djup, eller ”mening”. Debuten Less Than Zero publicerades 1985, när Ellis var 21 år och fortfarande gick på college. The Rules of Attraction kom två år senare och båda böckerna tilltalade unga, uttråkade människor i en hel generation och gav Ellis stjärnstatus som deras talesman.9 Likgiltighets- och ytlighetstematiken är absolut tydligast i romanen Glamorama som publicerades 1998 och handlar om terrorister inom modeindustrin, i vilken Patrick Bateman också figurerar.
Bateman är utan tvekan Ellis ytligaste protagonist, med en mörk baksida men inget tydligt djup. Han är fixerad vid exklusiva märken och har en extravagant livsstil. Vid en läsning som inte sträcker sig längre än till textens yta är det lätt att avfärda honom som schablonartad och ensidig men Bateman kan ha dolda motiv för sina sadistiska handlingar, vilka döljs bakom en konstruerad normalitet. Romanens sensationella våldsskildringar tenderar dock att avleda uppmärksamheten från motiven och de
4 http://www.nytimes.com/1990/12/06/books/now-chapter-seeks-boycott-of-psycho-novel (2013-10-25).
5 Casey C Moore, "We're not through yet: The Patrick Bateman debate", i The Comparatist 2012:36:5, s. 229.
6 American Psycho placeras på bokaffärernas översta hyllor i Australien, med en ”Restricted-etikett” på omslaget. Samma sak gäller i Nya Zeeland och fram till år 2000 klassificerades romanen som skadlig för minderåriga i Tyskland, med kraftiga begränsningar gällande försäljning och utlåning på bibliotek (http://en.wikipedia.org/wiki/American_Psycho, 2013-10-25).
7 Murphet 2002, s. 72f. I filmversionen av American Psycho fokuserade regissören mer på de socialsatiriska aspekterna av Ellis text, snarare än det misogyna våld som präglar den litterära förlagan.
8 http://insidetv.ew.com/2013/09/10/american-psycho-tv-series/ (2013-12-18). För mer info om musikalversionen av American Psycho se http://www.almeida.co.uk.
9 Murphet 2002, s. 13.
försvinner i textens extremitet. I sin artikel om kontroversen kring American Psychos publicering skriver queerteoretikern Carla Freccero: ”somehow the truth must be there, lurking beneath the surface […] [but] there is no truth to be found beneath appearances, and the accumulation of Bateman’s successful, unnoticed, and ultimately deeply unsatisfying torture-murders that do not teach him – or the rest of us – anything, proves that point”.10 Freccero drar slutsatsen att det varken finns ”svar” eller ”sanning” under textens yta, men är det troligt att en så ambitiös författare som Ellis har skapat en endimensionell berättelse utan betydelse och mening? Är det rimligt att American Psycho inte är mer än en poäng- och värdelös roman utan substans och djup? Våldet är det som syns tydligast, det som sticker ut, men det innebär inte att det inte finns fler aspekter av texten att närma sig i en analys. Murphet konstaterar samma sak: ”The various murders and acts of torture could be seized upon as effectively the only content worth scrutinizing;
and considered apart from the rest of the book, they are so objectionable that the
’meaning’ of the novel could be reduced to sensationalist exploitation”.11 Värt att beakta när man närmar sig texten är att handlingen berättas uteslutande ur Batemans perspektiv.
Han är romanens berättare men de ord han använder behöver inte nödvändigtvis vara textens utsaga, framför allt med anledning av att han aktivt gömmer sin mörka, mordiska baksida från omgivningen och därmed är en i grund och botten opålitlig berättare.
Mot slutet av romanen bekänner Bateman att ”surface, surface, surface was all that anyone found meaning in”.12 Påståendet indikerar att texten redan ”vet” att den kommer att uppfattas som platt och ytlig. I min mening är detta en lek med läsarens engagemang.
Där det finns yta finns det oundvikligen också lager av djup, även om lagren inte är uppenbara vid första anblicken. Rosenblatt och Freccero bekräftar med sin kritik att yta är det som de finner betydelse i, men det beror på att de har läst texten utan att tolka den.
Syfte och frågeställning
Syftet med min uppsats är att visa att American Psychos protagonist, Patrick Bateman, använder heteronormativa strategier för att dölja att han är seriemördare. Samtidigt ämnar jag påvisa att hans besinningslösa våldsdåd fungerar som ytterligare en strategi, som döljer hans och romanens queerhet. Min avsikt är inte att likställa Batemans
10 Carla Freccero, "Historical violence, censorship, and the serial killer: The case of American Psycho", i Diacritics 1997:27:2, s. 52.
11 Murphet 2002, s. 24.
12 Bret Easton Ellis, American Psycho, London: Picador, 2012, s. 360.
monstrositet, hans misogyna kvinnosyn och sadistiska handlingar med en avvikande sexuell läggning, utan snarare att visa att våldet i American Psycho ”hemlighåller” textens queera aspekter.
Bateman döljer att han är en mordisk psykopat, ingen i hans omgivning anar att han är en seriemördare vilket visar att han är en skicklig skådespelare, men samtidigt är han en opålitlig berättare, en protagonist som ljuger och förställer sig, och med anledning av det samkönade begär som Ellis text på subtila sätt insinuerar är det i min mening rimligt att anta att texten döljer mer än Batemans monstruösa baksida. Jag kommer att ge flera exempel på hur homosexualitet insinueras och visa att sexualitetsproblematiken hos romanens protagonist kan ge en förklaring till hans utpräglade, våldsamma kvinnohat, vilket i tidigare forskning om American Psycho inte har undersökts särskilt ingående.13
Frågan jag ämnar besvara är om det finns mer än sadistiskt våld, exploaterat sex och märkesfixering i Ellis roman, och om det är möjligt att ”läsa” Patrick Bateman ut ur garderoben?
Teori och metod
Queera läsningar
Att läsa queert är en alternativ tolkningstradition som knyter an till lesbiska- och gaystudier inom humaniora samt feminismens klassiska motströmsläsningar, varvid man
13 Det finns omfattande forskning om American Psycho, bland annat ett flertal svenska kandidat- och magisteruppsatser i litteraturvetenskap i vilka romanen analyseras. Dock tillämpas inte ett queerteoretiskt perspektiv i något av dessa arbeten. I de engelskspråkiga publikationer som finns om American Psycho fokuseras det inte heller på textens queerhet. Däremot läggs vikt vid många fler aspekter än textens misogyna våldsskildringar, vilket många av romanens kritiker har fastnat vid. Steven Grivas doktorsavhandling från Universitetet i Melbourne 1999, Invasive Cultures: American Culture in Bret Easton Ellis’ American Psycho, tar upp amerikansk kultur och kommersialism som genomgående teman i alla Ellis romaner. I Ruth Helyers Parodied To Death: The Postmodern Gothic of American Psycho gör Helyer kopplingar mellan American Psycho och gotisk litteraturtradition. Carla Frecceros Historical Violence, Censorship, and the Serial Killer handlar om kontroversen kring American Psychos publicering och i sin artikel menar Freccero att romanens mottagande hade kunnat bli mer positivt om läsaren hade fått en förklaring till varför Patrick Bateman mördar människor, i form av ett förflutet trauma som orsakat hans galenskap. I Serial Masculinity: Psychopathology and Oedipal Violence in Bret Easton Ellis’s American Psycho skriver Berthold Schoene om Ellis roman ur ett genusperspektiv där han gör kopplingar mellan maskulinitet, sexuellt våld och autism. Den mest ingående, om än mycket kortfattade analysen av Patrick Batemans eventuella homosexualitet finns i Julian Murphets avsnitt ”Is Patrick Bateman gay?” i Bret Easton Ellis’ American Psycho: A Readers Guide s. 82.
läser mot texten för att synliggöra dess sexistiska fundament. 14 Men där den feministiska läsmetoden syftar till att avslöja sexism fokuserar den queera läsarten på att granska heteronormativiteten i populärkulturella produkter och litterära verk.
I Queerfeministisk Agenda skriver Tiina Rosenberg att heterocentriska tolkningar har haft företräde i kulturhistorien, men att heterokulturell dominans är långt ifrån vattentät då det finns ”sprickor i alla slags kulturer där det som inte kan inordnas i ett samhälles normer och synsätt sipprar ut”.15 Rosenberg kallar detta för ”queert läckage” och menar att den på ytan enhetliga heterosexuella kulturen alltid läcker queerhet.16 För att upptäcka läckaget görs queera läsningar med fokus på sådant som inte sägs rakt ut men kan synliggöras genom att analysera det som är ologiskt i texten, sprickorna i fasaden, det som sker bakom stängda dörrar men avslöjas om man kikar in genom nyckelhålet. I Queera läsningar beskrivs metoden: ”Det är en läsning som tar fasta på textens tystnader, det den samtidigt avslöjar och döljer, och inte minst det som framstår som avvikande och udda och som bryter mot normativa uppfattningar om kön och sexualitet.” 17
Med anledning av Patrick Batemans utåt sett heteronormativa livsstil, hans utpräglade homofobi, kvinnoförakt och våldsbenägenhet kan American Psycho enkelt avfärdas som ett heterosexistiskt och misogynt verk utan mening, en sadistisk splatterroman och ”handbok i tortyr och styckning av kvinnor”. Genom att göra en queer läsning av texten, i vilken jag fokuserar lika mycket på sådant som sägs som sådant som inte sägs, hoppas jag kunna påvisa att det finns mer under ytan och att skenet bedrar.
Gotisk queerhet
I introduktionen till Queering the Gothic skriver redaktörerna William Huges och Andrew Smith att gotiken alltid har varit queer.18 Gotisk litteratur är inte bara gamla spökhistorier som utspelas i kråkslott och kyrkor, i karga och dimmiga ödemarker, med avsikt att skrämma sina läsare. Då berättelserna ofta handlar om moraliskt tvivelaktiga personer med mörka hemligheter som både fascinerar och förför sina läsare, har genren alltid kontrasterat och utmanat rådande samhällsnormer. Med anledning av American Psychos
14 Tiina Rosenberg, Queerfeministisk Agenda, Stockholm: Atlas, 2002, s. 119.
15 Ibid., s. 123ff.
16 Ibid., s. 118.
17 Katri Kivilaakso, Ann-Sofie Lönngren, Rita Paqvalén (red.), Queera läsningar, Halmstad: Rosenlarv Förlag, 2012, s. 10.
18 William Hughes & Andrew Smith (red.), Queering the Gothic, Manchester: Manchester University Press, 2011, s. 1.
mörka och blodiga aspekter placerar romanen sig väl i den gotiska genren, där berättelserna ofta präglas av romanfigurernas rädsla för det förbjudna och ett hemlighållande av deras normbrytande begär. 19 I sin bok Skin Shows skriver queerteoretikern Judith Halberstam att ”hemligheten” i gotiska romaner ofta är av sexuell karaktär.20 Halberstam definierar gotiken som ”fear and desire at the same time – fear of and desire for the other, fear of and desire for the possibly latent perversity lurking within the reader herself”.21 Den gotiska litteraturgenren är spännande då den ger oss inblick psyket hos ”den andre” där identifikationen gör oss delaktiga i ”det avvikande”. Detta är signifikativt för verk som Frankenstein, Dr. Jekyll och Mr. Hyde, Dracula, The Picture of Dorian Gray och även för American Psycho.
Den queerfeministiska forskaren Eve Kosofsky Sedgwick skriver att gotiska romaner var den första formen av litteratur som hade en tydlig koppling till homosexualitet och att böckerna påvisade en dialektik mellan homosexualitet och homofobi där den senare framträdde i texten i form av ”paranoid plots”.22 I American Psycho har Patrick Bateman ett mentalt sammanbrott som manifesterar sig i form av en slags mordisk paranoia, där hans eskalerande vansinne får honom att spåra ur, tappa greppet och kontrollen över en identitet som han har konstruerat för att kunna passera obemärkt i heteronormativitetens strömlinjeformade omgivningar. Gotiska romaners normbrytande berättarperspektiv strider mot traditionella, samhälleliga konventioner och romanernas protagonister är ofta monster eller vampyrer, vilka fungerar som symboler för det avvikande och därmed också det queera. Här är Bateman inget undantag, han är en vanligt förekommande gotisk arketyp, vilken litteraturforskaren Ruth Helyer i sin artikel om American Psycho beskriver som: ”dark, brooding, and silent aristocrats, with guilty secrets and unpleasant habits.
These mad or evil people, occationally the monstrous undead, present us with ’doubles’, the other side to the traits respectable society has chosen to uphold”.23 Bateman är å ena sidan heteronormativ, å andra sidan ett monster som i Helyers mening representerar
”regression, deceit and untrustworthiness”.24
19 Ruth Helyer, "Parodied to death: The postmodern gothic of American Psycho", i MFS Modern Fiction Studies 2000:46:3, s. 726.
20 Judith Halberstam, Skin Shows: Gothic Horror and the Technology of Monsters, Durham & London:
Duke University Press, 1995, s. 21.
21 Ibid., s. 13.
22 Eve Kosofsky Sedgwick, Between Men: English Literature and Male Homosocial Desire, New York:
Columbia University Press, 1985, s. 91f.
23 Helyer 2000, s. 726.
24 Ibid., s. 726f.
Metodiskt tillvägagångssätt
Jag kommer att inleda min analys med att visa hur American Psychos heteronorm manifesterar sig och fungerar som ett döljande av protagonistens monstrositet. Sedan kommer jag visa att det monstruösa hos Bateman i sin tur fungerar som en fasad, vilken döljer textens queera aspekter. Med exempel ur romanen och primärt fokus på sådant som avviker från heteronormen ämnar jag tolka texten och således synliggöra en subtilt framskriven sexualitetsproblematik i form av en outtalad eller omedveten homosexualitet hos protagonisten, vilken överskuggas och döljs av romanens explicita våldsskildringar.
Det finns en markant diskrepans mellan vad Bateman erkänner om sin sexualitet och vad han påstår sig attraheras av, aspekter av texten som inte ter sig uppenbara vid första anblicken eftersom de brutala våldsskildringarna avleder uppmärksamheten från medlidande, mening och identifikation med textens berättare. För att besvara min frågeställning kommer jag att granska Batemans relationer till kvinnor och män, samt de maskulinitetsnormer, den homofobi och misogyna kvinnosyn som präglar romanen. Jag kommer att visa vad dessa textuella aspekter har för betydelse för Batemans konstruerande av heterosexuell identitet och hur det queera läckaget manifesterar sig i Ellis text.
Analys: Psykopaten i garderoben
En imiterad heteronorm
I sin artikel om postmodern maskulinitet i American Psycho beskriver litteraturforskaren Mark Storey Patrick Batemans identitet som ”self-fashioned out of clichéd masculine language”.25 Storey menar att språket Bateman använder för att skapa identitet präglas av normer och intern, klichéartad maskulinitetslogik. I Storeys mening är Ellis protagonist
”the epitome of a certain type of masculinity. Phsysically perfect, financially successful, popular with women, and surrounded by every concievable luxury, he is the ulimate cliché
25 Mark Storey, "And as things fell apart: The crisis of Postmodern Masculinity in Bret Easton Ellis's American Psycho and Dennis Coopers Frisk", i Critique: Studies in Contemporary Fiction 2005:47:1, s.
62f.
of the 1980s male”. 26 Protagonistens identitet präglas av den dominerande samhällsnormen eftersom han ”vill passa in”.27 Bateman berättar:
There wasn’t a clear, identifiable emotion within me, except for greed and, possibly, total disgust. I had all the characteristics of a human being – flesh, blood, skin, hair – but my depersonalization was so intense, had gone so deep, that the normal ability to feel compassion had been eradicated, the victim of a slow, purposeful erasure. I was simply imitating reality, a rough resemblance of a human being, with only a dim corner of my mind functioning. Something horrible was happening and yet I couldn’t figure out why – I couldn’t put my finger on it.28
Bateman bekänner att han ”imiterar verkligheten”. Han insinuerar med andra ord att han, för att framstå som normal enligt de definitioner av normalitet som är rådande i den
”verklighet” han existerar, spelar en roll. I ett av romanens sista kapitel säger han: ”There is an idea of Patrick Bateman, some kind of abstraction, but there is no real me, only an entity, something illusory”.29 Han ser sig själv som ett tomt skal men spelar normal med sådan övertygelse att vid de tillfällen då han öppet erkänner sina brott för folk, går detta dem helt förbi. Trots yttringar som: ”my need to engage in… homicidal behaviour on a massive scale cannot be, um, corrected […] But I… have no other way to express my blocked… needs”, är det ingen som hör vad han verkligen säger. I enlighet med den heteronorm som American Psycho respresenterar, svarar fästmön Evelyn direkt, ”If you’re going to start again on why I should have breast implants, I’m leaving”.30
Utåt sett består Batemans tillvaro av jobb, träning och umgänge med sina kollegor från Wall Street. Han tillbringar även en del tid med sin fästmö samt andra kvinnor som han bjuder ut på lyxiga Manhattanrestauranger. Storey konstaterar att Bateman verkar i ett traditionellt och maskulint språksystem i vilket hans identitet är konstruerad för att efterlikna den kultur han befinner sig i.31 Bateman och kollegorna gillar således samma slags tjejer: ”big tits, blonde, great ass, high heels”, en kvinnotyp som män i en heterosexuellt kodad omgivning förväntas attraheras av.32 Batemans verklighet är heteronormativ och i citatet beskrivs ”det normala” som ”[the] ability to feel compassion”, en förmåga att vara medmänsklig. Denna syn på mänsklighet går dock stick i stäv med
26 Storey 2005, s. 60.
27 Ellis 2012, s. 228.
28 Ibid., s. 271.
29 Ibid., s. 362.
30 Ibid., s. 325.
31 Storey 2005, s. 59.
32 Ellis 2012, s. 29.
Batemans och de övriga romanfigurernas textuella agerande. Medkänsla är en allmänt vedertagen norm som protagonistens abnormitet kontrasterar men den förekommer egentligen inte i texten. Här finns det ingen att sympatisera med och Bateman må fungera som romanens tydligaste symbol för det avskyvärda, någonting avvikande i form av en sadistisk mördare som lever ett dubbelliv och bedrar alla runtomkring, men vad gäller avsaknad av medmänsklighet skildras var och en av romanfigurerna som skyldiga.
Alla spelar de roller som förväntas, anpassar sig och ingen ser någon annan, lyssnar eller bryr sig om någonting mer än sin egen framgång och sitt yttre, om vilket genusvetaren Berthold Schoene skriver: ”The majority of charachters in American Psycho have no distinctive features, no identity and virtually no otherness; instead of being themselves, they only look like themselves, but even appearances cannot save them from anonymous obliteration as they continue to confuse – and be confused with – eachother.”33
Förvirringen som Schoene nämner manifesteras tydligt i relationen mellan Bateman och fästmön Evelyn. De har varit tillsammans i två år men utöver den tidsmässiga indikationen på seriositet i förhållandet fastställs aldrig varför de håller ihop. Tecken på tillgivenhet förekommer knappt, ett par kindpussar på en julfest är den i stort sett enda fysiska närhet de har i texten. De pratar över varandras huvuden med två separata monologer utan publik: ”Evelyn is talking but I’m not listening. Her dialogue overlaps her own dialogue. Her mouth is moving but I’m not hearing anything and I can’t listen, I can’t really concentrate”.34 I Evelyns ögon är Bateman en attraktiv man med humor. Han har ett bra jobb och de har samma vänner men de verkar inte kära i varandra. Murphet skriver: ”In American Psycho there is no love, and the antagonism remains absolute. That is to say, men and women in this textual world exist on parallel, untouching and opposed planes of reality; each sex satisfies for the other only preconcieved and fixed expectations”.35 Murphet menar att kvinnor och män i American Psycho inte kan samexistera utan förutfattade meningar om hur kvinnor och män traditionellt sett ”är”, vilket visar att romanen har en på ytan konventionell syn på sexualitet och genus. Men den heteronormativa verkligheten i Ellis text har inget känslomässigt värde. Eftersom varken Bateman eller Evelyn säger att de älskar eller överhuvudtaget gillar varandra framstår relationen som ”arrangerad” och innehållslös.
33 Schoene 2008, s. 383.
34 Ellis 2012, s. 118.
35 Murphet 2002, s. 31.
Utöver kindpussarna förekommer endast en passage i texten där Bateman och Evelyn befinner sig i en intim situation. I början av romanen, efter en middag hemma hos henne då de övriga gästerna har gått, ska paret gå och lägga sig. Hon har gjort sig färdig för att sova, Bateman ligger bredvid henne i sängen och förväntar sig sex men: ”After attempting to have sex with her for around fifteen minutes, I decide not to continiue trying”.36 Han ger upp men ligger kvar en stund och tittar på TV-shop innan han slutligen går hem till sig där han onanerar och får ”a weak orgasm”.37 Vad texten avslöjar om Batemans och Evelyns relation är inte bara att de inte har någonting att prata om, utan också att det inte verkar existera några basala sexuella motiv till deras förhållande. Bateman försöker visserligen men han ger upp och trots detta förblir de ett par. Detta kan tolkas som att det finns andra motiv till relationen varav upprätthållandet av heteronormen framstår som ett tydligt incitament när man tittar närmare på Evelyns förslag att paret ska gifta sig.
Halvvägs in i romanen berättar hon om ett bröllop som hon nyligen har varit på. Hon säger, ”Weddings are so romantic. She had a diamond engagement ring. You know, Patrick, I won’t settle for less”.38 Sedan fortsätter hon:
’Oh, and lots of chocholate truffels. Godiva. And oysters. Oysters on the half shell. Marzipan. Pink tents. Hundreds, thousands of roses. Photographers.
Annie Leibovitz. We’ll get Annie Leibovitz,’ she says excitedly. ’And we’ll hire someone to videotape it!’ […] Touching my hand, my Rolex, she breathes in once more, this time expectantly, and says, ’We should do it.’
I’m trying to catch a glimpse of our hardbody waitress; she’s bending over to pick up a dropped napkin. Without looking back at Evelyn, I ask, ’Do…
what?’
’Get married,’ she says, blinking. ’Have a wedding.’ […] ’Patrick?’ she asks, waiting for my answer.
’Jeez, Evelyn,’ I say, stuck. ’I don’t know.’
’Why not?’ she asks petulantly. ’Give me one good reason we shouldn’t.’39
Evelyn talar om att ”hålla bröllop”, vältra sig i rosor, exklusiv choklad, ostron och att anlita en professionell fotograf för att föreviga allting. Det är en märkbart ytlig beskrivning av en traditionell vigsel, snarare än ett ömhetsbevis. Bateman framstår
36 Ellis 2012, s. 23.
37 Ibid. Värt att tillägga är att i sovrummet är Evelyn och Bateman inte ensamma, utan i sällskap av Batemans bästa vän Timothy Price som lämnar paret först efter att ha blivit ivägkörd av Evelyn, eftersom han ihärdigt flirtar med henne medan hon förtjust fnittrar, även då hon ”låtsas” ointresserad.
Bateman ligger på överkastet och iakttar dem båda, övertygad om att de har en affär, samtidigt som han konstaterar att Timothy, inte Evelyn, är den enda intressanta person han känner.
38 Ibid., s. 119.
39 Ibid., s. 119f. Fotografen Evelyn nämner, Annie Leibovitz, är en amerikansk porträttfotograf som är öppet homosexuell (http://en.wikipedia.org/wiki/Annie_Leibovitz, 2013-11-12).
dessutom som mycket ointresserad. Inte bara ägnar han sig åt att betrakta den sexiga servitrisens kropp istället för sin fästmö, han svarar med lamt engagemang att han ”inte vet” och Evelyns reaktion på Batemans ointresse kan likaså tolkas som ett slags normanpassande. Hon frågar inte, ”Älskar du mig inte?” när han uttrycker sin osäkerhet, bryr sig således inte om relationens innehåll utan är mer intresserad av att iscensätta en normalitetsuppvisning i form av en dyr bröllopsfest. Även detta kan betraktas som en heteronormsimitation. Bateman och Evelyn uppfyller med sitt förhållande och sin förlovning de förväntningar som finns på ett ungt kärlekspar i deras konventionella omgivning, trots att kärlekslösheten är lika påtaglig i deras dialoger som i sovrummet.
Bateman älskar alltså ingen förutom sig själv. Hans självkärlek, Narcissusmotivet och fixeringen vid sin egen spegelbild är några klassiskt gotiska inslag. Enligt Matthew M.
Roy som har forskat om Strindbergs användande av Narcissustematiken har just spegeln en lång tradition som symbol för samkönat begär och homosexualitet i litteraturen.40 Utseendefixeringen som präglar American Psychos samtliga romanfigurer manifesterar sig i form av långa, detaljerade beskrivningar av manikyr, pedikyr, gym- och solariebesök. I ett av romanens första kapitel, ”Morning”, beskriver Bateman hela sin morgonrutin i detalj.
Han redogör för läsaren hur han rakar sig, vilka produkter han använder, vilka ansiktsmasker, schampos, balsam och hudkrämer som finns i hans badrum och varför de är bra. Hans beteende signalerar å ena sidan att utseende är viktigt i de sammanhang där han verkar och å andra sidan att han maskerar sig med hjälp av en klanderfri yta.
Halberstam skriver att i gotisk litteratur är extrem skönhet eller extrem fulhet ofta sammankopplat med perversitet och då i synnerhet med homosexualitet.41
Bateman ser enligt sig själv extremt bra ut, kvinnor attraheras av honom, liksom homosexuella män. Batemans fascination vid sitt utseende kan läsas som en slags attraktion, en fascination av sitt eget ansikte, sin muskulösa, perfekt tränade kropp och sitt könsorgan. Denna attraktion tydliggörs när Bateman, på en middag i början av romanen, skakar hand med en människa han inte har träffat förut och istället för att artigt le mot personen han möter, ler han åt hur snygg han själv ser ut i spegeln: ”’Hi. Pat Bateman,’ I say, offering my hand, noticing my refelction in a mirror hung on the wall – and smiling at how good I look”. 42
40 Matthew M. Roy, August Strindbergs Perversions: On the Science, Sin and Scandal of Homosexuality in August Strindberg’s Works, Ann Arbor, Mich: UMI 2001, s. 26f.
41 Halberstam 1995, s. 64f.
42 Ellis 2012, s. 10.
American Psychos gotiska mönster gör betydelsen av att närma sig texten hermeneutiskt snarare än bokstavligen viktig, om inte nödvändig, för att förstå den. Som jag tidigare har nämnt leker författaren med läsarens engagemang och bjuder in till tolkning. Romanens gotiska inslag är en tydlig indikation på detta, eftersom queerheten inte skildras som uppenbar. Det vore för enkelt, så utåt sett präglas American Psycho av en till synes orubblig heteronormativitet som är imiterad, och således bekräftar att Bateman hemlighåller
”någonting” som avviker från normen.
American Psychos sex- och våldsskildringar
I American Psycho förekommer många fler kvinnor än Evelyn. Hennes väninna Courtney till exempel, som Bateman har en affär med, samt hans sekreterare Jean, ”who is in love with me and who I will probably end up marrying”.43 Dessutom ligger Bateman med ett stort antal prostituerade tjejer. Sexet beskrivs i detalj, med ett pornografiskt språk.
Scenerna är ”rakt-på-sak”, porriga, men inte för att de skildrar sex utan för att de skildrar själva sexakterna på ett sätt som är själlöst och tvetydigt nog för att få läsaren att bli delaktig i handlingen på samma sätt som i filmpornografi.44 Murphet skriver att Ellis är intresserad av pornografi eftersom porr är en konsumtionsvara, precis som alla de märkeskostymer, hud- och hårvårdsprodukter som Bateman använder. American Psycho innehåller en mängd referenser till olika varumärken, somliga kapitel är helt och hållet uppbyggda som marknadsförande katalogtexter för teknikprylar, designerplagg eller rockband och Ellis menar därför: ”why not throw in some porn amidst all the clothes and all that useless hipness?”45
Det generella sättet på vilket sex förekommer i American Psycho är således i form av litterär pornografi. Batemans sexliv skildras ytligt, distanserat och fritt från emotionellt engagemang. Textstyckena är skrivna med långa meningar och kommatecken snarare än punkter vilket resulterar i ett aldrig upphörande, mekaniskt och känslolöst textflöde. Om detta skriver Murphet: ”The absence of all emotional content here is at one with the nature of the rhetoric […] [and] stranded in its own boredom”.46 ”Vanligt sex” tråkar ut Bateman och gör honom distraherad, vilket manifesteras tydligt i kapitlet ”Deck Chairs”
när han ligger med älskarinnan Courtney, som är tillsammans med en av hans kollegor:
43 Ellis 2012, s. 61.
44 Moore 2012, s. 232.
45 Murphet 2002, s. 39.
46 Ibid., s. 38.
’I want you to fuck me,’ Courtney moans, pulling her legs back, spreading her vagina even wider, fingering herself, making me suck her fingers, the nails on her hand long and red, and the juice from her cunt, glistening in the light coming from the street-lamps through the Stuart Hall venetian blinds, tastes pink and sweet and she rubs it over my mouth and my lips and my tounge before it cools.
’Yeah,’ I say, moving on top of her, sliding my dick gracefully into her cunt, kissing her on the mouth hard, pushing into her with long fast strokes, my cock, my hips crazed, moving on their own desirous momentum, already my orgasm builds from the base of my balls, my asshole, coming up through my cock so stiff that it aches – but then in mid-kiss I lift my head up, leaving her tounge hanging out of her mouth starting to lick her own red swollen lips, and while still humping but lightly now I realize there… is… a… problem of sorts but I cannot think of what it is right now […]47
Courtney verkar njuta mer än Bateman. Han är bara fysiskt närvarande, lägrar henne
”snyggt” med schablonartade porrfilmsmanér, noterar hur gatlampornas ljus sipprar in genom persiennerna och hans delaktighet framställs som manisk snarare än njutningsfull.
”Problemet” som Bateman nämner visar sig vara att han har glömt den spermiedödande salvan vilket resulterar i att han avbryter samlaget och rusar in i badrummet för att hämta den. Här skildrar Ellis en allmänt vedertagen uppfattning på nittiotalet, då man trodde att kondomanvändande inte räckte för att inte smittas med HIV. Man trodde att man dessutom behövde spermiedödande medel för att vara helt säker. Ovanstående exempel är ett av många tillfällen i texten som visar att åttio- och nittiotalets AIDS-skräck löper som en kall underton genom hela romanen. Bateman och hans kompisar pratar mycket om huruvida de ”kan” få AIDS eller inte, eftersom de bara har sex med tjejer. Med anledning av i vilken tid romanen utspelar sig samt när den gavs ut är AIDS i det här fallet oundvikligen associerat med homosexualitet. Rädslan för sjukdomen kan således tolkas som en kollektiv rädsla för samkönat begär, framför allt bland romanens män.
I sin artikel om den queera gotiken i Frankenstein, vilket är ett av gotikens mest kända litterära verk, skriver Mair Rigby om hur Mary Shelleys roman fungerade som en allegori för den syn på homosexualitet som var rådande i England vid tiden för bokens publicering: ”non-reproductive desire equals death”.48 Frankenstein publicerades i en tidsålder då homosexuella handlingar var belagda med dödsstraff i England och samma allegoriska perspektiv kan appliceras på American Psycho. Ellis roman kom ut i början av nittiotalet, i samband med att AIDS-epidemin fick homosexuella män att dö i tusental i
47 Ellis 2012, s. 97f.
48 Mair Rigby, ”’Do you share my madness?’: Frankenstein’s queer Gothic”, i William Hughes &
Andrew Smith (red.), Queering the Gothic, Manchester: Manchester University Press, 2011, s. 45.
USA. Det är rimligt att anta att det var ett socialt klimat i vilket det inte var enkelt att komma ut som homosexuell. Att vara bög var på sätt och vis lika med att underteckna sin egen dödsdom vilket tydliggörs redan på American Psychos fjärde sida, när Batemans kompis Tim Price redogör för nyheterna i dagens tidning: ”strangled models, babies thrown from tenement rooftops, kids killed in the subway, a Communist rally, Mafia boss wiped out, Nazis […] baseball players with AIDS, more Mafia shit, gridlock, the homeless, various maniacs, faggots dropping like flies in the streets”.49 Kontentan är att i början av nittiotalet resulterade homosexualitet i död i AIDS, på samma sätt som homosexuella fördes till galgen i artonhundratalets England. AIDS-skräcken som präglar Ellis text visar att homosexualitetsproblematik är ett genomgående, om än abstrakt, huvudtema i American Psycho, vilket går hand i hand med protoagonistens löpande karaktärsutveckling. Bateman tappar successivt förståndet, mördar alltmer besinningslöst, blir alltmer aggressiv, vilket kan tolkas som en reaktion på att hans egen identitet är fångad i den textuellt sociala och homofoba verklighet som romanen utspelar sig i.
Bateman har en kollega som heter Luis Carruthers, som senare i romanen kommer ut som gay och bekänner sin kärlek till protagonisten. Carruthers är tillsammans med Courtney, Batemans älskarinna som han ligger med i föregående exempel. När Bateman har avbrutit samlaget och kommer in i badrummet för att hämta den spermiedödande salvan, distraheras han av sakerna i Carruthers badrumsskåp och noterar vad Luis använder för parfym, medan Courtney ligger naken och väntar i sängen. När sexakten sedan fortsätter är Luis närvarande även i dialogen:
’Luis is a despicable twit,’ she gasps, trying to push me out of her.
’Yes,’ I say, leaning on top of her, tonguing her ear. ’Luis is a despicable twit. I hate him too […]50
Ur ett queerteoretiskt perspektiv blir Luis textuella närvaro i sexscenen, inklusive den påtagliga AIDS-skräcken, både tolkningsbar och talande. I Between Men: English Literature and Male Homosocial Desire skriver Eve Kosofsky Sedgwick om litteraturens
”erotiska trianglar” i vilka den sexuella kopplingen mellan två rivaliserande män som kämpar om samma kvinna, är lika intensiv och potent som deras respektive koppling till kvinnan.51 Bandet mellan de rivaliserande männen har i Sedgwicks mening en
49 Ellis 2012, s. 4. (min kurs.)
50 Ibid., s. 99.
51 Sedgwick 1985, s. 21.
homoerotisk underton och hon skriver att kvinnan betraktas som: ”changeable, perhaps symbolic, property for the primary purpose of cementing the bonds of men with men”.52 Mot bakgrund av Sedgwicks tes, samt Batemans intresse av sakerna i Luis badrumsskåp, väcks frågan om vad bandet mellan Bateman och Carruthers har för betydelse för berättelsen?
När sexakten med Courtney avslutas är det med en ”orgasm so weak as to be almost nonexistent”.53 Bateman tappar ståndet i samma ögonblick som han kommer för att därefter kraftlöst ”vissna” ut ur henne med märkbar besvikelse efteråt. I de sexscener där Batemans upphetsning blir mer märkbar, vilka förekommer från mitten av romanen och fram till slutet, finns alltid en förväntan på att sexet ska resultera i våld. Detta är som mest framträdande i de tre kapitel som kallas ”Girls”. I dessa textstycken har Bateman sex med två tjejer samtidigt och sexakterna slutar alltid i misshandel, tortyr eller mord. Sexet beskrivs på samma sätt som i exemplet ovan, visuellt och porrfilmsartat, som ”a hardcore montage” med textrader fulla av ord som ”cock”, ”cunt”, ”asshole” och ”fuck”. 54 Storey beskriver dessa partier som ”a certain type of male fantasy” som representerar Batemans dominanta maskulinitet. 55 Men i min mening representerar porrfilmsmontagen heteronormen snarare än Batemans dominans. Protagonisten följer normativa uppfattningar om hur heterosexuella samlag ska gå till, orden och gesterna är porrfilmsartade men han beter sig inte som en porrskådespelare. Som i exemplet med Courtney distraheras han och beskriver de ”venetianska” Stuart Hallpersiennerna lika detaljerat som henne. Dessutom tappar han ståndet då det ”föreligger ett problem av något slag” vilket kan bero på AIDS-rädslan men även kopplingen till, och tankarna på, Luis Carruthers. Även Courtney verkar vara medveten om Batemans intresse för Luis i scenen. Hon säger bestämt: ”I want you to fuck me”, med eftertryck på ”mig”, vilket kan tolkas som en reaktion på Batemans tankspriddhet, då hans förvirring möjligen grundar sig i att han på ett symboliskt plan faktiskt samtidigt har sex med Luis.
Att Bateman tappar ståndet i sexuella situationer är något som inträffar på flera ställen i romanen, till exempel när han har sex med en tjej som han har träffat på en restaurang, som misslyckas med att kåta upp honom genom oralsex, ”even her sobs fail to arouse me”, berättar han, och torterar henne därför till döds. 56 Det är i våldsskildringarna som följer
52 Sedgwick 1985, s. 25f. (min kurs.)
53 Ellis 2012, s. 101.
54 Ibid., s. 291.
55 Storey 2005, s. 61.
56 Ellis 2012, s. 314.
sexakterna som Bateman blir upphetsad, vilket resulterar i förlösande klimax. Våldet fungerar således som den orgasm han inte uppnår genom sex. Det kan därmed tolkas som att det är på grund av Batemans oförmåga att njuta av heterosexuella samlag som kvinnorna bestraffas med fasansfull tortyr. 57 Han betraktar dem som objekt, köttstycken och han går igång på tanken på att dissekera dem snarare än att attraheras av dem.
American Psyhcos första makabra och misogyna våldsskildring inträffar halvvägs in i romanen när Bateman träffar sin gamla flickvän från Harvard, Bethany. Under en lunch berättar Bethany att hon har en ny pojkvän som både hon och Bateman gick på universitetet tillsammans med. Pojkvännen är numer en av ägarna till den populära Manhattanrestaurangen Dorsia där Bateman, trots ihärdiga försök, aldrig har lyckats boka bord. Här konfronteras protagonisten med ett synnerligen markant misslyckande som förminskar hans maskulina framtoning. Han behöver snabbt återta kontrollen vilket han gör genom att ”avmaskulinisera” pojkvännen, och peka ut honom som homosexuell:
’But he was a fag,’ I blurt out.
’No, he was not, Patrick,’ she says, clearly offended.
’I’m positive he was a fag.’ I start nodding my head.
’Why are you so positive?’ she asks, not amused.
’Because he used to let frat guys – not the ones in my house – like, you know, gang bang him at parties and tie him up and stuff. At least, you know, that’s what I’ve heard,’ I say sincerely, and then, more humiliated than I have ever been in my entire life, I confess, ’Listen, Bethany, he offered me a… you know, a blow-job once. In the, um, civics section of the library.’58
Maskulinitetsforskaren R.W. Connell skriver att heterosexuella mäns fientlighet mot homosexuella är en social praktik vars poäng är att ”dra sociala gränser [och] att definiera
’verklig’ maskulinitet genom att ta avstånd från det avvisade”.59 Connell menar att hos homofoba individer ”flyter gränsen mellan hetero- och homosexuell samman med gränsen mellan maskulin och feminin. Man uppfattar homosexuella män som feminiserade män och lesbiska kvinnor uppfattas som maskuliniserade kvinnor”.60 Batemans utpekande av Bethanys pojkvän som bög är således den grövsta av förolämpningar. Han ”feminiserar”
pojkvännen och här är Batemans intention att återta sin status och markera att han har
57 Värt att nämna är att jag inte avser att likställa ”heterosexuella samlag” med slätstruket eller ”mjukt”
sex. Det finns människor som definierar sig som heterosexuella men gillar BDSMF under ömsesidiga förhållanden. Vad jag menar är att ömsesidigheten i sådana relationer markant skiljer sig från Batemans sätt att kombinera sex och våld för att uppnå njutning, då det i hans fall leder till övergrepp och mord.
58 Ellis 2012, s. 230f.
59 R.W. Connell, Maskuliniteter, övers. Åsa Lindén, Göteborg: Daidalos, 2008, s. 76.
60 Ibid.
kontroll över situationen, även då det han berättar framstår som påhittat. Trots den spända stämning som lunchen präglas av lyckas Bateman lura med Bethany hem till sig efteråt, under förevändningen att det är för varmt att ta en promenad utomhus och att han har en flaska fint vitt vin i kylskåpet. Inledningsvis är hon tveksam, anar oråd, men följer ändå med honom hem där hon direkt konstaterar att Batemans exklusiva David Onicatavla hänger upp och ner på vardagsrumsväggen. Detta är ytterligare en förolämpning, ytterligare ett av Batemans misslyckanden, så när Bethany har ryggen till kontrollerar han att spikpistolen är laddad med vilken han därefter spikar fast sin exflickvän i golvet. Han torterar ihjäl Bethany genom att först klippa av hennes tunga och våldta henne oralt. I kombination med dominans och brutalitet hetsar detta till en början upp honom, men han tappar så småningom intresset när han inte lyckas ejakulera. Istället biter han av hennes läppar och amputerar en av armarna, vilken han använder för att slå sönder sin ex-flickväns ansikte tills det ”rasar in i huvudet”.61
Batemans våldsamma raseri blir som mest framträdande vid morden av kvinnor. Det är så enormt att han i ett senare kapitel beskriver hur han river upp en kvinnas mage med händerna, ”making wet snapping sounds”.62 Han dödar inte kvinnor, han tillintetgör dem.
Om detta skriver Schone: ”His victims are subjected to a process of utterly annihilative abjection. Patrick will not rest until he has reduced them to a pulp of nothingness”.63 Detta blir mycket tydligt i ett av romanens sista kapitel, ”Tries to cook and eat girl”:
I spent the next fifteen minutes beside myself, pulling out a bluish rope of intestine, most of it still connected to the body, and shoving it into my mouth, choking on it, and it feels moist in my mouth and it’s filled with some kind of paste which smells bad. After an hour of digging, I detatch her spinal chord […] I want to drink this girl’s blood as if it were champagne and I plunge my face deep into what’s left of her stomach, scratching my chomping jaw on a broken rib.64
Ellis använder orden ”digging”, ”plunge” och ”scratching” i exemplet, ord med uppenbart sökande innebörd. Bateman gräver efter svar, han dyker desperat och bokstavligen in i kvinnor för att förstå varför de inte kan tillfredsställa honom på ett mindre blodigt, mer traditionellt vis. Trots alla morden skrapar han ändå bara på ytan och kommer inte till någon djupare insikt om varför han mördar. Till skillnad från i sexscenerna där Bateman
61 Ellis 2012, s. 242. (min övers.)
62 Ibid., s. 293.
63 Schoene 2008, s. 391.
64 Ellis 2012, s. 331.
