Magisteruppsats
Äldre personers upplevelser av sociala
aktiviteter och dess betydelse för välbefinnandet
- En kvalitativ studie
Författare: Amelie Svensson &
Maja Vestergren Karlsson Handledare: Amanda Hellström Examinator: Eva Benzein Termin: VT16
Ämne: Omvårdnad Nivå: Avancerad Kurskod:4VÅ20E
Abstrakt
Bakgrund: Enligt Socialstyrelsens årliga undersökning, Öppna jämförelser vid ett särskilt boende i södra Sverige, framkom att de äldre visade missnöje med de sociala aktiviteterna som erbjöds vid boendet. Eftersom missnöje kan leda till minskat
välbefinnande var det därför av intresse att undersöka vad som sker med välbefinnandet om en intervention med fokus på individanpassade sociala aktiviteter genomfördes vid boendet.
Syfte: Syftet med denna studie var att undersöka hur äldre personers upplevelse av välbefinnande påverkas när indvividanpassad social aktivitet införs på deras särskilda boende.
Metod: Studien har en kvalitativ design där en inledande intervju med öppna frågor som berör välbefinnande och social aktivitet nyttjades. Intervjun användes som underlag för en intervention, där deltagarna fick välja två aktiviteter som de ville utföra under en treveckorsperiod. Dess effekt utvärderades genom en uppföljande intervju med öppna frågor.
Resultat: Resultatet visade att vara självständig, att få vara delaktig och få bestämma över sin vardag hade betydelse för välbefinnandet. Deltagarna hade svårigheter med att precisera begreppet välbefinnande, men de uttalade samtidigt positiva erfarenheter av de individanpassade sociala aktiviteterna som genomfördes. Deltagarna var mycket nöjda med individanpassade sociala aktiviteter. Resultatet påvisade att deltagarna hade låg tilltro till att omvårdnadspersonal skulle få tid över för att genomföra sociala aktiviteter.
De hade en önskan om att detta skulle bli en del i vardagen.
Konklusion: Det är av stor vikt att se till varje individs vilja och intresse för att gynna den äldres välbefinnande. Det är också viktigt att omvårdnadspersonal ändrar sitt förhållningssätt angående social aktivitet och ser de möjligheter som finns och satsar på kvalité istället för kvantitet.
Nyckelord: Omvårdnadspersonal, personcentrerad vård, social aktivitet, vårdhem, välbefinnande, äldre, äldre personer.
Abstract
Background: According to the National Board on Health and Welfare annual survey, Open comparison, elderly in Swedish special housing showed dissatisfaction with the social activities offered at the accommodation. Since dissatisfaction might lead to decreased well-being, it was hypothesized that by offering an individualized social activity well-being could be positively affected.
Objective: The aim of this study was to examine how older people's experience of well-being is affected when individual social activity introduces at their nursing home.
Method: The study had a qualitative design where an initial interview with open questions relating to well-being and social activity was used as a basis for an
intervention in which participants were asked to choose two activities that they wanted to perform during a three week period. Its effect was evaluated with a follow-up interview with open questions.
Results: The elderly persons had a wish that personalized social activity would become a part of everyday life. The result showed that being independent, being involved and having control over their daily lives had significance for their well-being. The
participants had difficulties to specify the concept of well-being before the intervention, but they expressed positive experiences from the personalized social activity in terms of increased well-being. The results showed that the participants had low confidence that nursing staff would make time to implement social activities. Participants were satisfied with the personalized social activities. They wished this would become a part of
everyday life.
Conclusion: It is of great importance to ensure every individual's willingness and interest to promote the well-being of older people. It is also important that nursing staff change their approach regarding social activities and see the opportunities that exist and focus on quality instead of quantity.
Keywords: Care home, elderly people, nursing home, nursing staff, older people, personcentred care, social activity, well-being.
Tack
Vi vill tacka samtliga deltagare för att vi fått tagit del av er upplevelse som idag ligger till grund till förbättringsarbetet, individanpassad social aktivitet, ISA.
Vi vill också tacka ledningen i aktuell kommun för visat förtroende och stort engagemang.
Innehåll
1 Inledning_____________________________________________________________1
1.1 Begreppet välbefinnande...1
1.2 Nutida och framtida äldreomsorg...2
1.3 Social aktivitet...2
1.4 Teoretisk referensram...3
1.5 Problemformulering...5
2 Syfte_________________________________________________________________5 3 Metod_______________________________________________________________5 3.1 Design...5
3.2 Förförståelse...6
3.3 Urval...6
3.4 Bortfall...6
4 Datainsamling________________________________________________________7 4.1 Intervju...7
4.2 Aktivitetsschema...8
5 Analys_______________________________________________________________8 5.1 Etiska överväganden...9
6 Resultat_____________________________________________________________10 6.1 Pre- Intervention...10
6.1.1 Det svårdefinierade begreppet välbefinnande...10
6.1.2 Gynnsamma faktorer för upplevelse av välbefinnande...10
6.1.3 Förutsättningar för att känna meningsfullhet i vardagen...12
6.1.4 Individanpassade aktiviteter...13
6.2 Post-Intervention...13
6.2.1 Positiv upplevelse av interventionen trots låga förväntningar...13
6.2.2 Ökat fysiskt och psykiskt välbehag...14
6.2.3 Betydelsen att få ha en roll...15
6.2.4 Aktivitetsschema...16
7 Metoddiskussion_____________________________________________________17 8 Resultatdiskussion____________________________________________________19 8.1.1 Begreppet välbefinnande...19
8.1.2 Anhöriga och dess betydelse...19
8.1.3 Autonomi och fysisk förmåga...20
8.1.4 Det sociala samspelet på ett särskilt boende och sociala aktiviteter som vardag...21
8.1.5 Avsaknad av tydlig information och bristande tilltro...22
8.1.6 Intervention...23
8.2 Slutsats...23
8.3 Praktiska implikationer och fortsatt forskning...24 Referenser____________________________________________________________26
1 Inledning
Socialstyrelsen genomför årligen Öppna jämförelser där samtliga personer som bor vid särskilt boende och är över 65 år har möjlighet att delta (Socialdepartementet, 2010).
Syftet med undersökningen Öppna jämförelser är att kartlägga de äldres uppfattning om sin vård och omsorg. Resultatet används sedan för jämförelser mellan kommuner och andra verksamheter och som underlag för utveckling och förbättring av vården och omsorgen om den äldre (Socialstyrelsen, 2014).Enligt Öppna jämförelser från 2014 ansågs möjligheterna att komma ut i friska luften som mycket låga av de äldre i en kommun i södra Sverige, samtidigt som utemiljön upplevdes som mycket trivsam. Det fanns också ett stort missnöje runt de aktiviteter som erbjöds. Missnöjet var större jämfört med riksgenomsnittet (se bilaga 1). Utifrån tidigare forskning framgår att individanpassade sociala aktiviteter kan ha positiv inverkan på den äldres välbefinnande (Hellström och Sarvimäki, 2007; De Klerck, 2005). Samtidigt pekar Socialstyrelsens öppna jämförelser på att individanpassningen av de aktiviteter som erbjuds inte lyckats fullt ut (Socialstyrelsen, 2014). Det var därför av intresse att undersöka hur
välbefinnandet påverkas om en intervention med fokus på individanpassade sociala aktiviteter genomförs vid ett särskilt boende.
1.1 Begreppet välbefinnande
Begreppet välbefinnande tar sikte på den subjektivt upplevda känslan där människors upplevelse av välbefinnande är individuellt och behöver inte enbart upplevas i frånvaro av sjukdom (Socialdepartementet, 2010; WHO, 2013). Enligt Diener, Kesebir och Lucas (2008) används begreppet välbefinnande då personer ska utvärdera kvaliteten av deras liv. Välbefinnande kan handla om upplevelsen av den egna livssituationen och en persons välbefinnande kan även relateras till meningsfullhet (Socialstyrelsen, 2013).
Enligt Sjögren och Györki (2010) definieras begreppet välbefinnande som att må bra.
Välbefinnande är ett nyckeluttryck för äldreomsorgen där välbefinnande och kvalité i livet ska bevaras och stimuleras (SOU, 2008:51). Svensk sjuksköterskeförening (2012) betonar att det ligger i specialistsjuksköterskans ansvar att stärka personers
välbefinnande genom att ge äldre möjlighet att få vara delaktig.
1.2 Nutida och framtida äldreomsorg
SOU (2008:51) menar att äldreomsorgen idag i för stor utsträckning använder sig av standardiserade utbud och alltför ofta låter bli att ta hänsyn till individuella behov. Det finns även en bristande förmåga att se den äldre och anpassa insatserna efter den unika individen och dennes behov. Hellström och Sarvimäki (2007) och De Klerck (2005) belyser att äldre vid särskilda boenden inte hade någon större möjlighet att vara delaktiga i utformningen av sina levnadsvillkor samt begränsade möjligheter till egenbestämmande, vilket ökade risken för lågt välbefinnande. Bradshaw, Playford och Riazi (2012) beskriver att rutinerna på ett särskilt boende ofta är baserade på att
maximera effektiviteten i vården men där det inte finns mycket utrymme för de äldre att vara delaktiga. De beskriver att om de äldre gavs möjlighet till delaktighet bidrog detta till känsla av välbefinnande.
Det krävs ett nytänkande kring äldreomsorgen för att kunna ge den äldre möjligheten till upplevelse av meningsfullhet i livet. För att tillgodose behovet måste det finnas ett förhållningssätt där insatserna utgår från den enskilda individen och att insatserna utformas utifrån detta synsätt, personcentrerad vård som enligt Socialstyrelsen likställs med individanpassad vård (SOU 2008:51). Ekman et al. (2011) beskriver att
utgångspunkten för personcentrerad vård är att man lyssnar på patienten för att förstå hur olika symtom påverkar deras vardag. Dunn (2006) betonar att vård-
omsorgspersonalen alltid ska involvera patienterna, om de så önskar, i beslutstagande gällande deras vård.
Ett mål för äldreomsorgen är att den äldre ska ha inflytande över sin egen vardag. Ju mer beroende den äldre är av insatser desto större ansvar har äldreomsorgen för den äldres trygghet och välbefinnande (Socialdepartementet, 2010). McKinley och Adler (2006) rekommenderar att verksamheter bör se över tidsplanering och rutiner för att göra dem mer flexibla så att det passar den enskilda personen. Det är även väsentligt att omvårdnadspersonalen upprätthåller det som skapar mening och sammanhang för den äldre (Socialdepartementet, 2010).
1.3 Social aktivitet
Aktivitet är när en person är delaktig i olika sysselsättningar och kontakter med andra människor och att det inkluderar vardagssysselsättning som fritidsaktivitet, fysisk
motion och meningsfull aktivitet (Ekelund, Dahline-Ivanoff och Eklund, 2014). Enligt WHO (2013) definieras en aktivitet som en persons genomförande av en uppgift eller handling.
Forsman, Herberts, Nyqvist, Wahlbeck och Schierenbeck (2013) belyser att social samhörighet kan öka känslan av meningsfullhet för den äldre personen. Genom intervjuer med personer vid särskilt boende framkom det att sociala aktiviteter ökade känslan av välbefinnande då personerna hade något att se fram emot (ibid). Malmberg och Ågren (2011) belyser att det är betydelsefullt att bibehålla aktiviteter och sociala kontakter för att bevara sitt egenvärde. Forsman et al. (2013) beskriver att äldre
personer på särskilt boende försökte leva ett så normalt liv som möjligt genom att delta i sociala aktiviteter. Salthouse (1991) beskriver att personer som behåller sin aktiva förmåga och medverkar i många aktiviteter förväntas uppleva mindre kognitiv
nedsättning över tiden. I en senare studie av Soubelets (2013), framkommer att stigande ålder associerades med lägre nivåer av engagemang i sociala aktiviteter men även lägre nivåer av engagemang hos personer med kognitiv svikt.
Enligt statens offentliga utredningar har äldre vid särskilt boende små möjligheter till social aktivitet. Orsakerna till detta är exempelvis att de sällan får sociala aktiviteter beviljade och att psykiska och sociala behov får stå tillbaka för medicinska och praktiska behov och att en beviljad social aktivitet kan utgå på grund av tidsbrist hos personal (SOU, 2008:51). Inom äldreomsorgen är det betydelsefullt att en aktivitet tolkas utifrån individens egna helhetsperspektiv på tillvaron (WHO, 2013)
1.4 Teoretisk referensram
Synen på ett gott åldrande styrs av våra egna uppfattningar och föreställningar. Förutom den egna uppfattningen finns det också ett antal olika teorier framtagna av olika
forskare i olika tidsperioder, som ger sin syn på den åldrande personen och behov av stimulans och aktiviteter. Även om dessa teorier inte avgör hur insatser ska utföras, sätter de ändå sitt avtryck på oss och skapar riktlinjer som vi ibland omedvetet rättar oss efter (Tornstam, 2011). Enligt Malmberg och Ågren (2011) används teorier även för att se och förstå den äldre personen och åldrandet som en process och därefter utveckla modeller för vård och omsorg av äldre. De beskriver att teorier kan utvecklas över tid
och kan ligga till grund för nya (ibid). Som en del i det goda åldrandet finns som utgångspunkt två olika teoretiska perspektiv gällande aktivitet, aktivitets- och disengagemangsteorin (Victor, 2006). De beskrivs vara varandras motpoler.
I disengagemangsteorin beskrivs att den äldre genom åldrandeprocessen drar sig undan från social aktivitet som en del i det naturliga åldrandet och det anses vara en ömsesidig process där även samhället lösgör den äldre (Tornstam, 2011).
I aktivitetsteorin beskrivs att den äldre som håller sig aktiv, både socialt och genom olika sysselsättningar kan få lättare att uppleva ett gott åldrande. Aktivitetsteorin belyser att genom åldrandet förändras den tidigare rollen man haft i livet, exempelvis att
yrkesrollen går förlorad. För att bibehålla känslan av att vara behövd så krävs ett socialt samspel, vilket innebär att personen antingen behåller, byter ut eller ersätter sin tidigare roll. Det centrala i aktivitetsteorin för ett gott åldrande bygger på att den äldre personen har samma behov, önskemål och intressen som i medelåldern. Enligt teorin är det goda åldrandet knutet till aktiviteter, vilket innebär att den äldre bör delta i många olika aktiviteter. Den äldre bör också hålla kontakten med människor i sin omgivning. Om en person inte längre orkar eller klarar av att utföra de aktiviteter som var av värde tidigare, ska nya aktiviteter ersätta dem. I aktivitetsteorin beskrivs att den äldre genom
åldrandeprocessen förlorar vissa förmågor såsom social samvaro och fysisk kapacitet.
Det är därför viktigt att upprätthålla aktivitet för att motverka förlusten och därigenom uppleva ökat välbefnnande (Tornstam, 2011). Havighurst och Andbrecht (1953)
beskriver aktivitetsteorin om det psykosociala åldrandet och betonar vikten av att bevara delaktighet och social aktivitet för att känna välbefinnande. Att hålla sig aktiv med olika sysselsättningar och kontakt med andra människor antas leda till en ökad tillfredställelse och en bättre anpassning till tillvaron.
Tornstam (2011) beskriver att aktivitetsteorin är omdiskuterad då det har varit svårt att bevisa dess effekt, anledningen till kritiken beror på att hänsyn inte har tagits till individuella behov av aktiviteter hos den äldre. Han belyser att det är viktigt att se till olikheten hos människan och har istället utformat gerotrancendensteorin. I
gerotrancendensteorin beskrivs att disengagemang och aktivitet bör utformas utifrån den äldres tidigare livsstil, önskemål och individuella behov, vilket stämmer överens med personcentrerat synsätt (ibid). I enlighet med personcentrerad vård ses patienten som en
person med egen förmåga till informerade val och där autonomi och medbestämmande betonas och respekteras (Ekman et al., 2011). Vårt resultat kommer belysas utifrån samtliga ovanstående teorier.
1.5 Problemformulering
SOU (2008:51) betonar att det är viktigt att lägga märke till och förstärka de resurser den äldre personen har för att uppnå ett individanpassat förhållningssätt. De belyser att inom en individanpassad vård- och omsorg kan den äldre få en meningsfull vardag, både genom till exempel social samvaro och gemenskap.
Utifrån tidigare forskning (Hellström och Sarvimäki, 2007; De Klerck, 2005) framgår att individanpassade sociala aktiviteter kan ha positiv inverkan på den äldres
välbefinnande. Samtidigt pekar Socialstyrelsens Öppna jämförelser på att
individanpassningen av de aktiviteter som erbjuds inte lyckats fullt ut. Det är därför av intresse att undersöka vad som sker med välbefinnandet om en intervention med fokus på individanpassade sociala aktiviteter genomfördes vid ett särskilt boende. Då flertalet av tidigare studier som finns har genomförts med en kvantitativ design saknas idag en beskrivning av den subjektiva upplevelsen utifrån den boendes perspektiv. Därmed är det också viktigt att fånga och beskriva den äldres egna upplevelse av att få tillgång till individanpassade sociala aktiviteter.
2 Syfte
Syftet med denna studie var att undersöka hur äldre personers upplevelse av
välbefinnande påverkas när individanpassad social aktivitet införs på deras särskilda boende.
3 Metod
3.1 Design
Studien hade en kvalitativ design. Kvalitativ datainsamlingsmetod tillåter deltagaren att med egna ord berätta om upplevelsen (Forsberg och Wengström, 2013). Enligt Polit och Beck (2012) syftar den kvalitativa forskningsmetoden till att synliggöra, förklara och ge djupare förståelse för människors subjektiva upplevelse.
3.2 Förförståelse
Vi hade som förförståelse att det erbjöds för mycket generaliserade gruppaktiviteter på våra särskilda boende i kommunen och där äldreomsorgen i för låg utsträckning såg betydelsen av att se till varje individs intresse. Denna förförståelse stärktes då vi tillgavs Öppna jämförelsers resultat från 2014 (se bilaga 1) och därefter grundades idén till studien.
3.3 Urval
Genom selektivt urval erbjöds elva personer av totalt tjugofyra boende vid ett särskilt boende i en kommun i södra Sverige att delta då det var ett lämpligt antal som underlag för studiens syfte och omfattning (Polit och Beck, 2012). Specifika inklusionskriterier var att deltagarna skulle vara över 65 år och att de bodde permanent vid aktuellt särskilt boende. Då studien byggde på att deltagarna skulle kunna genomföra två intervjuer och uttrycka önskemål om aktivitet, valdes att exkludera boende med känd kognitiv svikt, afasi, grav hörselnedsättning där hjälpmedel ej används eller sådant sjukdomstillstånd att deltagaren själv bedömde sig att inte orka genomföra intervjuerna. Även personer i livets slut exkluderades, då prioriteringar i vårdandet ligger på andra typer av insatser som är mer till gagn för individen i den situation personer befinner sig i. Nio personer valde att delta. Genom selektivt urval erhålls en bra fördelning gällande kön, ålder, kognitiv och fysisk förmåga vilket ger variation i resultatet (Forsberg och Wengström, 2013). De inkluderade deltagarna var tre män och sex kvinnor, mellan åldrarna 68 år och 94 år. Tiden som personerna hade bott vid särskilt boende varierade från sex månader upp till fyra år.
3.4 Bortfall
En deltagare fick avbryta sitt deltagande pga allvarlig sjukdom. Personen var med i den inledande intervjun och vid två tillfällen av de individanpassade aktiviteterna. Hens upplevelse är inkluderat i resultatet för inledande intervjun, men resultat finns inte att tillgå på den uppföljande intervjun då hen inte kunde medverka.
4 Datainsamling
4.1 Intervju
En inledande intervju genomfördes. Utifrån innehållet i den inledande intervjun valdes två individanpassade sociala aktiviteter av deltagaren, d.v.s interventionen. Enligt vår tidigare erfarenhet har den äldre vid särskilt boende inga orimliga önskemål på
aktiviteter utan det handlar om små vardagliga detaljer som den enskilde anser förgyller tillvaron, t.ex. korsord, motionscykling, promenad, högläsning, titta i fotoalbum,
musikunderhållning m.m. De sociala aktiviteterna erbjöds endast på denna nivå, då interventionen inte fick innebära några ökade kostnader eller högre personalomsättning.
Interventionen skulle pågå under cirka tre veckors tid varav den sociala aktiviteten skulle utföras två ggr/vecka. Det innebar att varje deltagare skulle erbjudas minst sex tillfällen att få genomföra sina valda aktiviteter. Motiveringen till varför aktiviteten skulle utföras två ggr/vecka är att den aktuella kommunen, i vilken studien
genomfördes, har satt som mål/krav att äldre personer vid särskilt boende ska erbjudas en aktivitet minst två ggr/vecka. Ett aktivitetsschema lämnades ut till varje
studiedeltagare, se bilaga 2. När treveckorsperioden av interventionen var avslutad gjordes en uppföljande intervju.
Vid både den inledande och uppföljande intervjun använde vi oss av en intervjuguide med öppna frågor, se bilaga 3. Intervjuguiderna innefattade frågor kring hur deltagarna beskrev sin upplevelse av social aktivitet och välbefinnande. Ämnesområde för den uppföljande intervjun var även individanpassad social aktivitet, där intervjuaren också samtalade med deltagaren kring upplevelsen av att delta i interventionen.
Intervjuerna skedde i deltagarnas egna lägenheter vid det särskilda boendet. Enligt Svanström (2014) så är det att föredra att intervjun sker i den miljön den äldre är van vid. Tidpunkten för intervjun var överenskommen i samråd med deltagare samt vård- och omsorgspersonal, så det inte störde deltagarens dagliga medicinska- och
omvårdnadsbehov. Forsberg och Wengström (2013) belyser att det är viktigt att intervjun genomförs i en ostörd miljö och att störande moment bör minimeras.
Vid intervjun var båda författarna närvarande men det var AS, som inte har någon relation med deltagarna, som ställde frågorna. Forsberg och Wengström (2013) påpekar att det är viktigt att intervjuaren inspirerar deltagaren att ge uttryck för sina upplevelser, värderingar, attityder och uppfattningar. Att AS har skött intervjun själv gör att hon har
ägnat sig bara åt att lyssna, vara närvarande och ställa frågor som ger tillräckligt uttömmande svar medan MVK ansvarat för inspelningen. Den inledande intervjun varade mellan 20-35 minuter och den uppföljande intervjun 15-25 minuter.
4.2 Aktivitetsschema
För att kunna kontrollera följsamheten till studiens upplägg hade
omvårdnadspersonalen uppmanats att fylla i ett schema. Schemat innehöll information om typ av aktivitet, datum, tid och duration. Omvårdnadspersonalen hade även ombetts att notera hur aktiviteten varit och reaktioner som hen kunnat se hos deltagaren, se bilaga 2.
Genom informationen från aktivitetsschemat och informationen som framkommit i intervjuerna har vi fått en uppfattning om det deltagaren berättar överensstämmer med vad omvårdnadspersonalen uppfattat.
Författarna har kontrollerat att aktivitetsschemat fyllts i under perioden då
interventionen pågick. Om aktivitet utgick pga. sjukdom eller annan orsak har detta noterats. Aktivitetsschemat användes för att kunna övervaka följsamhet till studien, men också att författarna fick två perspektiv, både deltagaren och personalen, på vad
aktiviteten medförde.
5 Analys
Inspelningarna av intervjuerna har transkriberats av båda författarna tillsammans. Vi har använt oss av kvalitativ innehållsanalys med vägledning utifrån Graneheim och
Lundman (2004). Efter transkriberingen blev första delen i analysprocessen att båda författarna läste igenom hela textmaterialet flera gånger för att få en helhet. När
materialet analyserades har författarna gått igenom intervju för intervju uppdelat på pre- och postintervention där meningsenheter har identifierats från deltagarnas upplevelse.
Meningsenheter som innehöll information relaterat till vårt syfte plockades ut där vi även tog med omgivande text för att bibehålla sammanhanget. I nästa steg
kondenserades de meningsbärande enheterna ned vilket innebar att meningar och fraser med väsentlig innebörd kortades ned till några få ord i syfte att korta ned texten men ändå bibehålla innehållet. Intervjuerna har först analyserats enskilt där meningsbärande enheter plockats ut. Därefter har meningsbärande enheterna förts samman till ett gemensamt dokument där alla samtliga meningsbärande enheter utgör grunden för kondensering och kategorisering. De kondenserade meningsenheterna har kodats det vill
säga att innehållet ytterligare abstraherats. Koderna grupperades i kategorier som återspeglar det centrala budskapet av upplevelsen. Dessa kategorier utgör det manifesta innehållet. Enskilda beskrivningar redovisades genom citat, vilket också bidragit till ökad trovärdighet och transparens. Samtliga delar i analysen har gjorts gemensamt av båda författarna.
Exempel på analysstegen:
Meningsbärande enhet
Kondensering Kod Subkategori Kategori Familjen får mig att
må bra…jag vet att det finns personal som kan stötta mig när jag inte klarar något själv…jag sitter här och hoppas att personalen växlar några ord med mig…
Anhöriga har stor betydelse, rädsla för ensamhet, söker efter socialt umgänge.
Trygghet, stöd för att kunna vara
självständig, umgänge och aktivitet.
Delaktighet, anhöriga, socialt aktivitet.
Gynnsamma faktorer för välbefinnandet.
Jag har ju ingen aning vad som skulle ske…
hade inga
förväntningar…jag hade små
förhoppningar…jag vet inte hur personalen ska hinna med…
Vågade inte ha någon
förhoppning, rädsla att vara till besvär, var glada att det skulle hända något nytt.
Små
förväntningar, låga krav, spännande med någon ny händelse.
Tidsbrist hos personal, upprymdhet, nytänk.
Positiv upplevelse av interventionen trots låga förväntningar.
5.1 Etiska överväganden
Efter godkännande av etiska kommittén med diarienummer (SPÄ 2015: 35/2015-08- 31) skickades informationsbrev ut till förvaltningschef för äldreomsorgen samt enhetschef på berört boende (se bilaga 4-5). Efter godkännande av de båda och när urvalet av deltagare var klart skickades informationsbrev ut till deltagarna (se bilaga 6).
Samtliga deltagare har givit sitt informerade samtycke både muntligt och skriftligt och de etiska krav gällande forskning har följts vid genomförandet av studien där
informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekrav tillgodosetts.
Av författarnas gemensamma erfarenhet brukar den äldre tycka om att samtala kring frågor som berör livet, både tråkigheter och när det hänt trevliga händelser. Att samtalet spelades in upplevde författarna att deltagarna inte var besvärande av men det var också något som vi tagit hänsyn till eftersom det var frivilligt att delta i studien och de hade både skriftligt och muntligt fått information om ljudinspelningen.
6 Resultat
Syftet med denna studie var att beskriva social aktivitets betydelse för den äldres upplevelse av välbefinnande. Resultat kommer att redovisas i två delar. Pre-
intervention baseras på inledande intervjun och post-intervention baseras på uppföljande intervjun. Resultatet stärks genom citat, där varje citat refereras med deltagarnummer inom parantes.
6.1 Pre- Intervention
I den inledande intervjun gavs deltagarna möjlighet att uttrycka vad välbefinnande var för dem, hur de upplevde att sociala aktiviteter inverkade på deras välbefinnande och deras upplevelse av dåvarande aktivitetsutbud. De inledande intervjuerna resulterade i sju stycken subkategorier som bildade tre kategorier enligt följande: Det
svårdefinierade begreppet välbefinnande, gynnsamma faktorer för upplevelse av välbefinnande och förutsättningar för att känna meningsfullhet i vardagen.
6.1.1 Det svårdefinierade begreppet välbefinnande
När deltagarna ombads att beskriva vad välbefinnande innebar för dem hade de svårt att definiera begreppet. Detta fick förtydligas av författarna genom att använda uttrycket
”att må bra”. Ordet välbefinnande var inget ord som deltagarna använde i vardagen då de pratade med personal eller anhöriga. Det diskuterades mer ofta om vad som just får dem att må bra respektive dåligt. När deltagarna gavs möjlighet att beskriva vad som får dem att må bra, blev det lättare för dem att sätta ord på upplevelsen.
6.1.2 Gynnsamma faktorer för upplevelse av välbefinnande
Anhöriga till den äldre hade en betydande roll för upplevelsen av välbefinnande. De anhöriga innebar stor social stimulans som gav den äldre hanterbarhet för att klara av vardagen. Den äldre beskrev flera sociala aktiviteter som hen genomförde tillsammans med sina anhöriga som var bidragande för upplevelsen av välbefinnande. Dessa aktiviteter var dock inga aktiviteter som den äldre ansåg sig kunna välja som
individanpassad social aktivitet på grund av att de ansågs vara en självklarhet att fortgå.
ändå vilket gav de äldre störst inverkan på välbefinnandet. Känslan och vetskapen om att familjen hade det bra var väsentligt.
Det framkom från deltagarna att det var trevligt när det kommer någon eller händer något. En deltagare beskrev att det är en upplevelse av välbefinnande att vara tillsammans med gamla vänner och prata om gamla tider och allt möjligt.
”Sen sitter vi några kompisar och ljuger tillsammans. Då fördärvar man ett par timmar rätt fort. Det är en upplevelse av välbefinnande att sitta därnere tillsammans med gamla vänner och prata om gamla tider och allt möjligt, då mår jag bra” (1)
Att kunna vara självständig var betydelsefullt för den äldre. Det var av stor vikt för flera deltagare att kunna utföra personlig ADL självständigt om de visste att det fanns resurser tillgängliga i närheten, i form av personal. Att själv få vara delaktig och få bestämma över sin vardag påverkade välbefinnandet positivt. En deltagare beskrev att självständighet för hen var att ingen annan ska besluta om hur man ska ha det och hur man lever sitt liv, utan att man får bestämma det själv.
”Ja det innebär att man kan gå upp, klä på sig och tvätta sig själv”. Att fungera nåt sånär normalt, så gott man kan. Det blir ju lite hur som helst med det nu. Det tar tid, men det får ta tid. För det har jag gott om...(Skratt)” (3)
Fysiskt välmående var väsentligt för välbefinnandet. Det var mycket den äldre skulle vilja göra om hen hade kunnat men inte genomförde på grund av exempelvis smärta, känsla utav bristande ork och fysisk begränsning såsom förlamning. Två av deltagarna uttryckte en stor önskan om att inte vara fysiskt begränsade, vilket gjorde att de inte kunde utföra det som tidigare givit dem välbefinnande. En deltagare beskrev att det inte var någon som hjälpte dem med motivation för att förbise oförmågorna vilket deltagaren trodde kanske skulle öka delaktighet vid sociala aktiviteter. Deltagare antydde att det kunde bero på tidsbrist hos personal.
Flera deltagare hade stort fokus på deras fysiska oförmågor istället för att lägga vikt på de funktioner de hade kvar och se möjligheterna utifrån det, vilket ledde till en negativ inverkan på välbefinnandet. Deltagarna informerade om allt de tidigare hade kunnat göra och som de nu själva hade uppfattningen om att de inte var dugliga till längre.
Tre deltagare upplevde att det var svårt att på egen hand skapa social gemenskap p.g.a.
nedsatta fysiska förmågor. En av dessa tre deltagare hade även sett att övriga medboende hade svårt att själva knyta sociala kontakter på avdelningen.
”Gymnastik hade intresserat mig men jag kan inte använda mina händer på samma sätt längre”(6)
6.1.3 Förutsättningar för att känna meningsfullhet i vardagen
Det visade sig i den inledande intervjun att deltagarna inte hade insikt om vad som kunde erbjudas i aktivitetsväg. Detta trots att den deltagare som varit bosatt kortast tid på boendet hade varit där i över sex månader. Det var otydlig och bristfällig information från omvårdnadspersonal gällande aktiviteter på boendet. Deltagarna hade ingen insikt om vad eller att det fanns utbud och flera tyckte att aktiviteterna var ointressanta vilket inte gav gynnsamma förutsättningar för att känna meningsfullhet.
”Jag är social av mig men jag har inte varit med på några aktiviteter här. Jag vet inte varför, det har väl inte varit aktuellt. De har väl inte frågat”(8)
Sju av nio deltagare hade varit engagerade i studieförbund innan de flyttade in vid det särskilda boendet. Vid tidpunkten för intervjun var endast en av deltagarna fortfarande aktiv i studieförbund. En deltagare belyste att den gärna ville ha social gemenskap men inte i så stora grupper. Deltagaren uttryckte att hen hade svårt att komma fram i stora sammankomster på grund av blyghet men tyckte om att medverka i aktiviteter i mindre grupper.
I samband med valet av de individanpassade aktiviteterna blev deltagarna positivt överraskade att deras önskemål var genomförbara. Fyra deltagare uppvisade sådan stor glädje att de blev generade. Många deltagare upplevde att det var tråkigt och drygt om dagarna. De beskrev att måltidssituationer var en form av sysselsättning som de hade som aktivitet dagligen. Att ha något att se fram emot och något som fördrev tiden var väsentligt för att skapa en mer meningsfull vardag.
”Det är ju trevligt när det kommer någon att prata med det är ju lite dåligt med det här, så sitter jag här ibland och tycker det blir så förbannat drygt” (1)
6.1.4 Individanpassade aktiviteter
I slutet av den inledande intervjun gavs deltagarna möjlighet att välja två
individanpassade aktiviteter som sedan skulle genomföras två ggr/vecka under tre veckors tid. Då aktiviteterna var självvalda respekterades önskan om självbestämmande vilket var en av kategorierna som framkom för att skapa välbefinnande. Aktiviteter som valdes var: Musikunderhållning, promenad med personal, gruppgymnastik, sångstund på terapin, bakning ensam med en personal, cykling, spela Fia i sin lägenhet och dans, se bilaga 7.
6.2 Post-Intervention
I den uppföljande intervjun fick deltagarna beskriva förväntningar och upplevelser av de individanpassade aktiviteterna samt om de påverkat välbefinnandet. De uppföljande intervjuerna resulterade i fem subkategorier som bildade tre kategorier enligt följande:
Positiv upplevelse av interventionen trots låga förväntningar, ökat fysiskt och psykiskt välbehag och betydelsen att få ha en roll.
6.2.1 Positiv upplevelse av interventionen trots låga förväntningar
Majoriteten av deltagarna hade inga eller små förväntningar på de utvalda aktiviteterna.
De gick inte ut med några större förväntningar på grund av att upplägget var nytt för dem alla. Deltagarna visade sig också frågande gällande hur omvårdnadspersonalen skulle ställa sig till interventionen då deltagarna upplevde att omvårdnadspersonal knappt hade tid för ordinarie service- och omvårdnadsinsatser. En deltagare hade som önskemål att få komma ut en gång i veckan, men kände själv att det skulle vara svårt för personalen att få tid.
”Personalen har ju inte tid att gå med mig, det är bekymmer om de ska följa med till tandläkaren bara, de kan inte vara borta så länge”(2)
Samtliga deltagare som varit med i studien hade en genomgående positiv upplevelse av de tre veckorna med interventionen. Alla deltagare som hade valt promenad som
individanpassad aktivitet och fått det utfört enligt överenskommelsen, var mycket nöjda.
”De hinner inte visa sig förrän jag slänger på mig jackan. Bästa av allt är promenaden, åh så gott, hade ni kunnat ordna det hade det varit bra”(1)
Två av deltagarna hade även negativa upplevelser i samband med en aktivitet vardera som inte utfördes enligt det som var överenskommet mellan deltagaren och författarna.
Den ena deltagaren upplevde det som en besvikelse och den andra konstaterade bara att så var fallet utan att lägga någon verbal värdering i detta sammanhang. Den
förstnämnda deltagaren hade blivit lovad att få baka ensam med en personal vilket hen fick en gång, vid andra tillfället var det även ytterligare en person med vilket gjorde att studiedeltagaren inte ville vara med att baka. Vid tredje tillfället tackade hen nej pga.
missnöje av att aktiviteten inte genomförts så som utlovats.
”Den gången jag bakade ensam var det jättebra. När jag kom ner andra gången på bakningen, då var det en annan människa som var därnere och bakade. Hon bestämde allting. Jag hade ingenting att säga till om, ändå tror jag att det var mina ingredienser.
Är hon därnere nästa gång jag ska baka så ska jag inte gå ner där”(5) Den andra deltagaren skulle få gå skogspromenad tillsammans med en
omvårdnadspersonal men fick det aldrig, utan fick gå ensam. Deltagaren beskrev att det inte fanns en förväntan att någon omvårdnadspersonal skulle följa med från boendet.
Det fanns en önskan och hen hade tyckt det var trevligare att gå ut och på promenad om hen inte hade varit ensam. Deltagaren brukade ibland sitta ute och vänta tills någon annan person gick förbi som hen kunde gå tillsammans och slippa känslan av otrygghet av att behöva gå ensam i skogen. Omvårdnadspersonalens motivering till att låta deltagaren gå ensam var att de tyckte att hen var i fysiskt skick för att kunna gå själv.
”Promenaden hade jag önskat personalen var med, jag är rädd det ska hända något, det har hänt så mycket i världen nu”(2)
6.2.2 Ökat fysiskt och psykiskt välbehag
Alla deltagare uttryckte positiva upplevelser av interventionen som genererade i att deras psykiska och fysiska välmående ökade, men att koppla samman det till begreppet välbefinnandet var svårt för en del. Det var svårt att beskriva exakt hur upplevelsen kändes men känslan av att vara glad och välmående beskrevs av majoriteten av deltagarna. På frågan om de aktiviteter som de valt hade påverkat deras välbefinnande svarade direkt tre av deltagarna att de individanpassade sociala aktiviteterna hade påverkat deras välbefinnande till det bättre. De menade att de blev på bättre humör och kände ett välbehag i kroppen.
”Mina aktiviteter har påverkat mitt välbefinnande till det bättre. Det har de åh ja”(4)
Två deltagare ansåg att välbefinnandet inte påverkats överlag av aktiviteterna men samtidigt upplevde de ett nöje för stunden och att aktiviteterna var bra. En av dessa två deltagare beskrev att de inte upplevdes vara någon skillnad på välbefinnandet, då hen hade så mycket annat att tänka på. Hen uttryckte parallellt att välbefinnandet inte minskades av den individanpassade sociala aktiviteten vilket bidrog till att deltagaren hade roligt för stunden och därigenom ökade det psykiska välbehaget.
Social samvaro var viktigt för tre deltagare vid val av aktivitet för att kunna känna gemenskap och därigenom uppleva välbefinnande. Fyra deltagare beskrev att de mår bra när det händer saker, är sociala och berättar att de alltid har varit det.
”Det är kul att gå ut och träffa andra, man blir ju inte sådär isolerad. Det är ju inte så roligt att ligga här i en säng, dag ut och dag in. Jag vill att det händer lite”(8)
Tre deltagare hade som förväntning att den fysiska förmågan skulle förbättras, och de upplevde framsteg gällande detta i samband med avslutad intervention.
”Att jag skulle få muskler och så att de inte skulle torka igen. Lite mer rörelse för leder och så. Cykling vill jag gärna fortsätta med, hela kroppen är i rörelse”(7)
Samtliga deltagare som valde promenad beskrev ett kroppslig och psykiskt välbehag över att vara ute i friska luften. Två av deltagarna berättade att de var födda på landet vilket var av betydelse för deras upplevelse av utevistelsen.
”Visst är det skönare att vara ute lite. Är jag ute känns det ju bättre. Jag blir piggare, jag var ute mycket förr, jag bodde i skogen”(5)
6.2.3 Betydelsen att få ha en roll
Samtliga deltagarna ville gärna fortsätta med sina individanpassade aktiviteter. De var nöjda och tyckte det var rolig stimulans både fysiskt och psykiskt. Deltagarna visade stor tacksamhet över att få varit delaktiga och de kände sig utvalda. De äldre upplevde ödmjukhet inför att få interventionen genomförd. De uttryckte glädje av att ha fått en roll tilldelad sig där de fortfarande kände sig betydelsefulla.
”Jag är nöjd och hoppas det blir mer av dessa aktiviteter i fortsättningen om det finns möjlighet, ett skeende som varit eller hur det blir framöver det vet jag inte, tack för att ni ordnade detta”(4)
En deltagare upplevde det positivt att få en uppgift tilldelad där hen kände ett krav på sig själv och samtidigt kände sig viktig. Flera deltagare har också en framtidstro om att utveckla eller förbättra nuvarande självvald aktivitet, de var upprymda och hoppfulla att de individanpassade aktiviteterna inte endast skulle bli en tillfällighet.
”Jag kommer att fortsätta gå på gymnastiken. Jag visste ju inte att det fanns sån gymnastik. Till en början var det bra övningar, men de kommer säkert att utvecklas lite mer. Det var i och för sig lätta rörelse, men jag räknar med att det kommer att fortsätta med nya”(2)
6.2.4 Aktivitetsschema
Durationen på samtliga aktiviteter varade mellan femton minuter till en timme. De ifyllda aktivitetsscheman användes som underlag för att jämföra deltagarnas egna upplevelse med omvårdnadspersonalens för att utvärdera upplevelsen av välbefinnande utav den individanpassade aktiviteten. Den deltagare som fick avbryta på grund av sjukdom innan interventionen var avslutad fick två aktiviteter utförda där hen upplevdes av omvårdnadspersonal som mycket nöjd. Fyra av aktivitetsscheman stämde helt överens då både deltagare och omvårdnadspersonal påvisade positivt uttryck. Två av deltagarnas aktivitesscheman påvisade mer positiv upplevelse från personalens sida än den äldre själv uttryckte. En deltagare upplevdes neutral i samband med aktivitet vilket även speglades i båda intervjuer. En annan deltagare upplevdes neutral under intervjun men enligt omvårdnadspersonalens upplevelse var hen mycket nöjd vid de
individanpassade sociala aktiviteterna.
Den aktivitet som visade sig mest positiv, både i aktivitetsschemat och deltagarnas upplevelse, var promenaden. Aktivitetsschemat visade att omvårdnadspersonalens upplevelse av deltagarnas reaktioner och känslor i samband med promenad är att de var mycket nöjda och tyckte det var underbart att komma ut i friska luften, vilket även bekräftades av deltagarna.
7 Metoddiskussion
Då författarna genom litteratursökning såg att flertalet av tidigare studier som fanns genomförts med en kvantitativ design saknades en beskrivning av den subjektiva upplevelsen utifrån patientens perspektiv, därav valet av metod.
Totalt erbjöds elva personer att delta, varav två tackade nej innan studien påbörjades.
Vald design till denna studie gav inte möjlighet att inkludera personer med känd kognitiv svikt, afasi, grav hörselnedsättning där hjälpmedel inte används eller sådant sjukdomstillstånd att deltagaren själv bedömde sig att inte orka genomföra intervjuerna samt exkluderades personer i livets slut. Enligt Codex (2016) har Sverige ett bristfälligt system gällande ställföreträdarskap när det gäller personer med hälsotillstånd som gör att samtycke inte kan inhämtas. Föregående nämnda patientgrupper får inte glömmas bort då de också har ett behov av sociala aktiviteter och uppleva välbefinnande (ibid).
För att öka chanserna att erhålla utförliga och innehållsrika svar användes öppna frågor.
Författarna hade avsatt 30-45 minuter för vardera intervju men det visade sig att deltagarna inte hade behov av en intervju över 30 minuter, trots följdfrågor där de ombads utveckla svar. Detta tolkades som att det inte berodde på deltagarens fysiska hälsa utan att de inte hade mer utförliga svar att ge, då de ofta upprepade svaren när de ombads utveckla svaren på de öppna frågorna. Vad som upplevdes som svårt för flertalet äldre var just berättandet, de hade säkert upplevt det enklare med fler frågor som endast krävde korta svar. En deltagare uttryckte besvikelse på sig själva då denne inte hade mer uttömmande svar att delge. När man genomför samtal och intervjuer med äldre personer är det viktigt att tänka på att samma fråga kan besvaras på olika sätt om frågan ställs flera gånger. Forskning belyser att det är väsentligt att återkomma till samma frågor för att säkerställa att de svaren som ges är sanningsenliga och inte resultat av en s.k. mental anpassning. Mental anpassning kan vara ett vanligt förekommande tillstånd bland äldre och innebär att en persons förväntningar skapas utifrån rådande omständigheter (Forsman, 2014).
Det går inte att bortse från att författarna inte har någon stor vana av intervjuteknik, men det uppfattades inte som att innehåll saknades eller att innehåll blev mer uttömmande i jämförelse med första och sista intervjun.
Den författare som hade en relation till deltagarna sedan tidigare upplevde det obekvämt att vara den som var passiv under intervjun. Författaren som genomförde intervjun upplevde inte situationen som uppstod som besvärande. Tre deltagare delgav under den inledande intervjun vissa av sina svar genom ögonkontakt med den passiva författaren,
vilket gjorde att den andra författaren fick åberopa uppmärksamheten på nytt genom att upprepa senaste meningen och därigenom bekräfta vad deltagaren har berättat.
Den uppföljande intervjun gjordes i nära anslutning till att interventionen avslutats.
Detta kan därmed ha ökat tillförlitligheten, då deltagarna hade sina upplevelser och intryck i färskt minne. Det var då lättare för den äldre att minnas upplevelsen och därefter beskriva den.
Författarna upplevde att en deltagare hade svårare att svara på frågorna vid den
inledande intervjun än vad som hade förväntats. Deltagaren tillfrågades ett flertal gånger under den inledande intervjun om hen upplevde intervjun som ansträngande vilket hen förnekade. Det visade sig att deltagaren ofta är trött direkt efter måltid. Vid den
uppföljande intervjun fungerade det bättre då annan tidpunkt valdes för intervjun.
Då intervjuerna genomfördes med äldre personer sågs inte möjlighet för deltagaren att läsa igenom den nedskrivna intervjun vilket annars kan leda till ökad validitet. Som författare var vi noga under intervjuns gång att be deltagaren förtydliga ett svar om vi var rädda för att innebörden skulle misstolkas. Tekniken som användes för
ljudinspelning höll hög kvalitet och det var inga bekymmer med att återskapa intervjuerna.
En styrka var att båda författarna var med vid samtliga intervjuer och kunde se
deltagaren och bilda en direkt uppfattning, innan materialet transkriberades. Detta ökade chansen för att författarna uppfattade deltagaren likvärdigt. För att inte den egna
erfarenheten och förförståelse skulle ta överhand och påverka resultatet har vi
tillsammans genomfört samtliga delar i intervju och analys. Den förförståelsen som vi har med oss i samband med intervjun och vid analys kan ändå påverka resultatet negativt såväl som positivt (Dahlberg, 2014). Detta hanterades genom att författarna medvetet försökte undvika förhastade slutsatser. Enligt Polit och Beck (2012) rekommenderas det dels att en enskild medlem ur forskargruppen genomför
analysprocessen ensam för att säkerställa följsamheten men att det i vissa fall är mer lämpligt att flera personer från forskningslaget är med tidigt i kodningsprocessen för att öka tillförlitligheten.
Det visade sig under studiens gång att omvårdnadspersonalen hade bristande motivation gällande både deltagarnas val av aktivitet och ifyllandet av aktivitetsscheman vilket
uppmärksammades och påtalades flera gånger. Det är enligt Polit och Beck (2012) viktigt för trovärdigheten av datainsamlingen att forskaren har kontroll över förfarandet vilket underlättades då studien genomfördes på författarnas arbetsplats. Författarna insåg i efterhand att omvårdnadspersonalen borde delgetts information om studiens upplägg vid flera tillfällen då omvårdnadspersonal hade svårt att ta till sig information när de endast fick det vid två-tre tillfällen. Detta är något som författarna bär med sig för eventuell framtida forskning.
Författarnas ovanstående resultat har styrks av andra vetenskapliga studier, men där majoriteten av dessa studier inte är genomförda i Sverige. Därför är det komplicerat att likställa vårt resultat med andras, då uppsättning av särskilt boende kan se olika ut i jämförelse med andra länder i världen. Samtidigt finns det en möjlighet till
överförbarhet av resultatet till övriga särskilda boende i Sverige, då särskilda boende har liknande förutsättningar gällande autonomi och personaluppsättning (Socialstyrelsen, 2013). Detta kan gynna förutsättningen att införa av individanpassad social aktivitet, som i sin tur kan genera i ökat välbefinnande.
8 Resultatdiskussion
8.1.1 Begreppet välbefinnande
Det framkom i studien att deltagarna hade svårigheter med att precisera begreppet välbefinnande samtidigt som Koistinen et al. (2012) belyser att ordet välbefinnande är ett av de vanligaste begreppen vi använder i Skandinavien. Båda författarna upplevde att de äldre hellre använde vardagsspråk och det verkade inte vara viktigt för dem att använda just ordet välbefinnande. Deltagarna pratade hellre genom förklaringar om vad som gör dem glada, lyckliga och välmående. Begreppet välbefinnande upplevs även vara nära besläktat med livskvalitet då de är beroende av samma gynnsamma faktorer (ibid). Ordet välbefinnande visade sig vara förvirrande för den äldre och kan förklara deltagarnas svårigheter med att beskriva innebörden av välbefinnande. Detta löstes av författarna genom att bryta ner begreppet till att må bra enligt Sjögren och Györki (2010).
8.1.2 Anhöriga och dess betydelse
Studien visade att anhöriga hade stor betydelse för den äldre gällande upplevelsen av välbefinnande vilket stärks av Warr, Butcher och Robertson (2004) som belyser att familjen har stor betydelse för välbefinnandet för den äldre. Deltagare i vår studie som hade täta besök av anhöriga var de som påtalade att anhöriga hade betydelse för upplevelsen av välbefinnande. Deltagare som inte hade anhörigbesök särskilt ofta berörde inte anhöriga som en viktig indikator för att uppleva välbefinnande. När de var nöjda med frekvensen tenderade deras nivå av välbefinnande att vara högre. Även Wolff (2013) beskriver att få besök av anhöriga ökar upplevelsen av välbefinnande men att det är av betydelse av hur ofta anhöriga besöker dem. Enligt Normann och Fröling (2010) är det väsentligt att tillvarata anhörigas kompetens och goda kännedom om den som vårdas, likt McCloskey, Donovan, Stewart och Donovan (2015) som också betonar att äldreomsorgen bör se till att anhöriga bli mer involverade i samband med sociala aktiviteter för att stärka personens upplevelse av välbefinnande.
En deltagare i vår studie påtalar även att gamla vänner var av stor betydelse för att uppnå välbefinnande. I gerotrancendensteorin belyses att ytliga relationer minskar med åren men att kontakt med anhöriga eller närmsta vänner bibehålls (Tornstam, 2011, Wadensten, 2005). Wolff (2013) konstaterar att vänner kan vara av större betydelse än närstående för att erhålla känslan av välbefinnande.
8.1.3 Autonomi och fysisk förmåga
Vårt resultat visade att självbestämmande hade stor betydelse för välbefinnandet i positiv riktning. Koistinen et al. (2012) beskriver att deltagarna i deras studie angav att autonomi var en av de viktigaste indikatorerna för upplevelse av välbefinnande, detta tillsammans med fysisk kapacitet och social samvaro. Wikström och Emilsson (2014) beskriver i sin studie att omvårdnadspersonal var de som avgjorde om den äldre skulle medverka i aktiviteter eller inte. Den äldre själv fick inte möjlighet till att bedöma om hen ville medverka. Tornstam (2011) förklarar att aktivitet eller disengagemang ska tolkas utifrån den innebörd den har för den äldre själv och inte utifrån innebörden från den som vårdar patienten. Detta kan jämföras med författarnas intervention där sikte togs på att den äldre själv skulle få välja social aktivitet.
Enligt Hammarström och Torres (2012) beskrivs att de viktigaste faktorerna för upplevelse av välbefinnande hos äldre personer är att de har en god hälsa och har sin
fysiska förmåga i behåll. Författarnas studie belyser att flera av deltagarna fokuserade på fysiska begränsningar och lade stor vikt på fysiska oförmågor. Detta resulterade i att de såg till det som inte fungerade istället för att se potentialer till vad de skulle kunna utföra för sociala aktiviteter vilket påverkade välbefinnandet negativt. Thomas, O
´Connel och Gaskin (2013) belyser att de äldre deltagarna i deras studie upplevde att deras hälsa, så som till exempel försämrad syn, hörsel och rörelsebegränsningar påverkade deltagandet i sociala aktiviteter. De beskrev att patienterna avstod från aktiviteter då de var rädda att inte klara av dem och för att få fler av de äldre att medverka i sociala aktivitet kan en aktivitet behöva anpassas efter fysiska
begränsningar. Som ett exempel beskriver de att en anhörig kommit på idén till att förstora bingobrickor så att hennes mamma och övriga med synnedsättning kunde delta.
Detta bekräftar ytterligare vikten av att involvera anhöriga när det gäller social aktivitet, då de har en grundkännedom om personen och kan därefter ge förslag som kan vara anpassade efter den enskilda individens fysiska begränsningarna.
8.1.4 Det sociala samspelet på ett särskilt boende och sociala aktiviteter som vardag Vidare visar studien på att deltagarnas tidigare intressen var i högsta grad av värde att samtala om. Vid valet av de individanpassade sociala aktiviteterna var det en del aktiviteter som kunde relateras till tidigare intressen, samtidigt som andra deltagare valde helt andra aktiviteter som de idag kunde känna att de skulle kunna vara intresserade av. Hjaltadóttir och Gústafsdóttir (2007) beskriver att det kan vara värt mödan att ta tillvara deltagarnas tidigare intressen. Därför är det viktigt att
omvårdnadspersonalen hjälper hen att hitta nya sätt att njuta av sina tidigare intressen.
Även om den tidigare aktiviteten idag är för avancerad för den äldre att genomföra kan liknande aktiviteter erbjudas som hen kan njuta av. Vi som författare kan dra lärdom av detta, kanske skulle vi varit mer fokuserade på tidigare intressen och därigenom försökt att få deltagaren att se till vad de skulle kunna utföra i aktiviteten, men parallellt är det en balansgång så att den enskilde inte såg det som ett misslyckande om den inte skulle klara av att genomföra det. Samtidigt visade det sig att flera deltagare självmant valde bort tidigare intressen då de hade för stor fokus på vad de inte klarade av.
Det framkommer i vår studie att deltagarna hade svårt att skapa sociala relationer på egen hand, detta upplevde även deltagarna i Mattiasson och Andersson (1997), Polenick och Flora (2013) och Thomas, O`Connel och Gaskin (2013) i sina studier och samtidigt
betonar de sistnämnda att omvårdnadspersonal är betydelsefull för att underlätta det sociala samspelet. Wolff (2013) påvisar att omvårdnadspersonal med små medel, utan utökade personalkostnader kan försöka underlätta samspel och förbättra relationerna mellan patienterna, detta för att främja upplevelsen av välbefinnandet. Deltagarna upplevde att omvårdnadspersonalen var under tidspress vilket inte var gynnsamt i det sociala samspelet mellan de äldre.
Resultatet i vår studie visade även på att många deltagare upplevde det väsentligt att ha någon form av aktivitet för att det inte skulle bli så tråkig vardag. Polenick och Flora (2011) klarlägger att regelbundna sociala aktiviteter med andra patienter kan bidra till ökat välbefinnande. Enligt disengagemangteorin (Tornstam, 2011) får den äldre genom stigande ålder ett ökat behov av enskildhet. Deltagare i Wadenstens studie (2005) beskriver att de äldre behöver vara ensamma för att kunna vila och reflektera. Detta stärks inte i författarnas studie då det snarare påvisade att den äldre hade behov av social stimuli för att uppleva välbefinnande. Aktivitetsteorins brister enligt Tornstam (2011) anses vara att hänsyn inte har tagits till varje persons intresse och behov av aktivitet. Han belyser att den äldre medvetet väljer bort aktiviteter som inte skapar meningsfullhet. Detta resonemang styrks av författarnas studie, då flera av deltagarna uttryckte att de inte ville vara delaktiga i de aktiviteter som erbjöds på boendet som inte gav dem meningsfullhet. Genom individanpassade social aktivitet väcktes en ökad motivation för deltagandet i aktiviteter.
8.1.5 Avsaknad av tydlig information och bristande tilltro
Vår studie klarlägger att det var otydlig och bristfällig information från
omvårdnadspersonal gällande aktivitetsutbudet på berört boende. Flera deltagare kände inte till att det fanns aktiviteter att delta i, innan studiens genomförande. Det är ett allvarligt fynd som är viktigt att betona. Eldh, Ekman och Ehnfors (2008) belyser att inte få tillräcklig information samt att inte bli sedd som en person med individuella behov har visats leda till osäkerhet i interaktionen och missnöje med vården. Vårt resultat påvisade att deltagarna hade låg tilltro till att omvårdnadspersonal skulle få tid över för att genomföra sociala aktiviteter. Vi hade inte förväntat oss att deltagarna skulle ha så mycket funderingar kring personalens tid. Det framgår tydligt att de äldre var rädda för att vara till besvär och våga be omvårdnadspersonal om hjälp då de upplevde att de var stressade. Kvaal, Halding och Kvigne (2014) påtalar att den äldre får
skuldkänslor om de skulle vara självcentrerade, vilket medför att dessa känslor hämmar
