Anknytning: begreppet alla talar om

JURIDISKA  INSTITUTIONEN   Stockholms  universitet  

                             ANKNYTNING  

                         Begreppet  alla  talar  om  

Lisa  Etzner      

Examensarbete  i  Förvaltningsrätt,  30  hp   Examinator:  Pernilla  Leviner    

Stockholm,  Vårterminen  2013  

INNEHÅLL

SAMMANFATTNING s. 4

FÖRKORTNINGAR s. 5

1. BAKGRUND s. 6

1.1 Ämne, syfte, mål och avgränsningar s. 6

1.2 Metod och material s. 7

1.3 Frågeställning s. 8

2. VAD BETYDER ANKNYTNING s. 8

2.1 Anknytning ur ett psykologiskt perspektiv s. 8 2.2 Anknytning ur ett juridiskt perspektiv s. 10

3. GÄLLANDE RÄTT s. 11

3.1 Utlänningslagen s. 11

3.1.1 Anknytning till Sverige s. 12

3.1.2 Anknytning till anknytningsperson s. 12

3.

När uppehållstillstånd skall beviljas grundat på anknytning s. 13 3.

När uppehållstillstånd får beviljas grundat på anknytning s. 13 3.1.3 Anknytning, stark anknytning och särskild anknytning s. 15 3.2 Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga s. 16

4. DOMSTOLSAVGÖRANDEN s. 17

4.1 Migrationsmål UM 16739-10 s. 17

4.2 Migrationsmål UM 21797-10 s. 18

4.3 Migrationsmål UM 10272-12, ”Fallet med Halmstad-barnen” s. 19

4.4 Mål nr. 2268-11, ”De förlorade barnen” s. 24

4.5 HFD 2012 ref. 35 s. 27

5. ANALYS s. 29

KÄLLFÖRTECKNING s. 41

SAMMANFATTNING

Anknytning. Ett begrepp som vi i dagligt språkbruk kan slänga oss med lite till höger och vänster utan att egentligen fundera så mycket på vad begreppet egentligen betyder.

För oss betyder det just anknytning, att det finns en koppling till någon eller något. När

vi rör oss in på juridikens område har det visat sig inte längre vara lika självklart vad

begreppet betyder. Visserligen står begreppet fortfarande för en slags koppling till

någon eller något, men på vilket sätt och hur detta skall komma till användning inom

rättsväsendet är, som det skall komma att visas i denna uppsats inte alltid så enkelt att

avgöra. I arbetet med denna uppsats har det mestadels fokuserats på migrationsrätten

och Utlänningslagen samt omhändertagna barn enligt lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga, och domstolsprocessen i dessa ärenden. Det har i dessa

olika lagstiftningar visat sig vara något av en snårskog av olika anknytningsbegrepp

som till stora delar, och ibland även helt, saknar definition och tydlighet. Även

anknytningsbegreppets psykologiska betydelse har visat sig ha betydelse, mestadels

inom LVU-processen där det främst är denna typ av anknytning som diskuteras. I dessa

ärenden med omhändertagna barn diskuteras begreppet anknytning i förhållandet till

vem/var barnet får anses ha sin primära anknytning. Inom LVU-lagstiftningen (och

även SoL) finns dock begreppet anknytning inte att hitta. Däremot inom

migrationsrätten och UtlL. kan vi i lagtext utläsa de olika anknytningsbegreppen. Här,

och i domstolsavgöranden graderas anknytningen på så sätt att den kan bedömas vara

stark, mycket stark eller särskild i förhållande till någon eller något. Hur dessa olika

graderingar och styrkor skall definieras har visat sig under denna studie vara mycket

svårt att avgöra. Det har även visat sig att det lämnas mycket stort utrymme för fri

tolkning av begreppet och dess olika styrkegraderingar. Själva anknytningsbegreppet

har i denna studie visat sig vara komplext och mångfacetterat på ett sätt som gör det

svårt att med nuvarande lagstiftningsformuleringar hitta en logisk röd tråd som löper

genom lagtexten och även vidare in i domstolens avgöranden. Arbetet med denna

uppsats har således lett till att jag har ifrågasatt lagstiftarens brist på definiering av de

olika anknytningsbegreppen samt att jag har ifrågasatt domstolens kompetens att fatta så

korrekta beslut som möjligt inom dessa områden.

FÖRKORTNINGAR UtlL. – Utlänningslagen

LVU – Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga SoL – Socialtjänstlagen

HFD – Högsta förvaltningsdomstolen MiÖD – Migrationsöverdomstolen Jfr. – Jämför

Prop. – Proposition

RÅ – Regeringsrättens årsbok

1. Bakgrund

För ett par år sedan såg jag ett samhällsprogram på TV där det rapporterades om två LVU-omhändertagna barn vilka varit placerade i familjehem sedan ca 1 års ålder respektive 1 månads ålder, som efter 4 år i samma familjehem rycktes upp från ”sin”

familj och hemmiljö för att istället flyttas över till ett nytt familjehem. Detta fick stora mediala efterföljder, då det första familjehemmet offentligt ifrågasatte beslutet att flytta barnen till ett nytt hem, trots att barnen sedan mycket tidig ålder varit bosatta hos dem, och hade knutit an till dem som om de vore barnens faktiska familj. Detta fall har funnits med mig under åren som gått sedan jag såg det första TV-programmet om dessa barn, och tillsammans med den samhällsdebatt som idag är aktuell i fråga om anknytning mellan biologiska barn och deras föräldrar/närstående inom migrationsrätten växte idén om ämnet till denna uppsats fram. Det har under det senaste året flitigt rapporterats i media om olika migrationsärenden där t.ex. en förälder till ett biologiskt barn, vilket är svensk medborgare, inte kunde beviljas uppehållstillstånd i Sverige då anknytningen inte anses tillräcklig. Vidare kan LVU-omhändertagna barn utvisas tillsammans med den biologiska föräldern, trots att omhändertagandet förelegat under flera års tid då modern till barnen inte ansågs kapabel att ombesörja barnens dagliga grundläggande behov. Barnen utvisas tillsammans med modern, delvis pga. att de inte anses ha tillräcklig anknytning till Sverige, här torde då frågan om huruvida barnen kan anses ha tillräcklig anknytning till den biologiska föräldern aktualiseras, med tanke på att barnen inte sammanlevt med sin biologiska förälder på flera år.

1.1 Ämne, syfte och avgränsningar

Detta ämne är i skrivande stund väldigt aktuellt i samhällsdebatten, främst inom migrationsrätten. Det har under det senaste halvåret rapporterats i nyheterna om flertalet fall där just anknytning och anknytningsbegreppet spelat en betydande roll för den bedömning som gjorts i varje enskilt fall. Denna nyhetsrapportering har skapat stor uppmärksamhet och samhällsdebatt, troligen mestadels då samhället i stort inte har den insyn i, kunskap om och den förståelse som krävs, för de beslut som tagits i dessa fall.

Vid observationer av medias rapporteringar på området kan slutsatsen dras att media

sällan ger en samlad helhetsbild, utan snarare en något vinklad och ibland för snäv bild

av vad som sker. Inte sällan har faktiska felaktigheter rapporterats till följd av att

ämnesområdena har varit svåra för den icke insatta individen att förstå, och därmed

korrekt rapportera om. Förhoppningsvis kan denna uppsats ge en samlad och konkret redogörelse för hur rättsområdet ser ut idag, och göra en konkret bedömning utifrån hur begreppet används och vilka konsekvenser det ger. Målet med denna uppsats har därför varit att belysa ett rättsområde, och egentligen mer ett specifikt begrepp, nämligen anknytningsbegreppet, vilket har visat sig svårt för gemene man att förstå sig på (jfr.

media rapporteringen som varit). Målet har varit att se över vad begreppet anknytning har för innebörd och betydelse inom migrationsrätten och LVU-omhändertagande i det svenska rättssystemet. Vid denna genomgång har även begreppets psykologiska betydelse berörts, för att påvisa likheter eller skillnader mellan den juridiska betydelsen och den psykologiska. Målet har även varit att försöka göra ett rättsområde lättare att förstå, för såväl den insatta juristen och den dömande instansen som för den mindre insatta personen i samhället i övrigt. Detta för att på ett mer konkret och riktigt sätt kunna skilja på begreppets olika betydelser och användningsområden.

Syftet med detta arbete har således varit att utreda vad begreppet anknytning innebär, både rent juridiskt men även psykologiskt, samt att undersöka hur begreppet används i det svenska rättssystemet. I mitt arbete har jag valt att främst fokusera på anknytningsbegreppet i förhållandet mellan förälder och biologiska barn, samt förhållandet mellan barn och dess vårdgivare, t.ex. genom en familjehemsplacering. I arbetet har fokus lagts på förvaltningsrättens område, då främst migrationsrätten och UtlL., LVU-mål och SoL-avgöranden.

1.2 Metod och material

Utgångspunkten i detta arbete har varit att använda sig av den traditionella juridiska

metoden, rättsdogmatisk metod. Rättsdogmatisk metod går ut på att försöka fastställa

och tolka rättsregler med hjälp av de erkända rättskällorna, det vill säga författningstext,

förarbeten, rättspraxis och doktrin. Det är således viktigt vilket material som beaktas vid

användandet av den rättsdogmatiska metoden, vilket material som helst varken kan eller

skall beaktas enligt denna metod. Dock har bristen på litteratur inom området gjort det

svårt att endast jobba utifrån den rättsdogmatiska metoden. Det finns mycket litet

skrivet i doktrin såväl som i artiklar inom detta ämne, vilket har föranlett att arbetet till

stora delar vilar på domstolsavgöranden och praxis från främst förvaltningsrätten,

kammarrätten, Högsta förvaltningsrätten, migrationsdomstolen och

Migrationsöverdomstolen. För att tydliggöra hur begreppet anknytning används inom

andra ämnesområden än det juridiska har även psykologiska studier legat till grund för denna uppsats. Inom psykologin har det funnits ett större litteraturutbud, såväl doktrin som artiklar har funnits att tillgå. Ur det psykologiska perspektivet vilar uppsatsen mestadels på den framstående, numera avlidne psykoanalytikern John Bowlby´s fleråriga forskning på området.

1.3 Frågeställning

Själva huvudfrågan i detta arbete har varit hur begreppet anknytning används inom det svenska rättssystemet. Med denna huvudfråga har även ett flertal andra frågor utkristalliserats, vilka också har besvarats i detta arbete då dessa varit av betydelse för själva huvudfrågan. Dessa frågor har varit;

a, Vad betyder anknytning?

a:1 psykologiskt?

a:2 juridiskt?

b, I vilka svenska lagar används begreppet?

b:1 på vilket sätt används begreppet?

b:2 Vilka konsekvenser får användandet för den enskilda individen?

b:3 Vilka konsekvenser får det för samhället?

Fråga b:2 och b:3 kommer mestadels att beröras i analysdelen i denna uppsats, då dessa till större delen får en mer analytisk innebörd.

2. Vad betyder anknytning?

2.1. Anknytning ur ett psykologiskt perspektiv

John Bowlby menade att genom att definiera anknytningsbegreppet som en fundamental

form av beteende med en egen inre drivkraft, helt friställd från tidigare psykologiska

teorier kopplade till matning och sexuella drifter, men samtidigt lika viktig för

människans överlevnad, kunde anknytningsbeteendet och dess motivation tillmätas en

vidare teoretisk status än vad som tidigare varit fallet. Begreppet anknytning har inom psykologin använts under många år för att beskriva och beteckna en form av beteende som har central betydelse, för varje enskild individ såväl som för utvecklingspsykologer och kliniker. Bowlby menar att anknytningsteorin är att betrakta som en av de bäst underbyggda teorierna inom den socio-emotionella utvecklingen. För att ytterligare förtydliga vad begreppet anknytning syftar på menar Bowlby att när man säger att ett barn, eller en vuxen, är anknutet till eller har anknytning till någon, så innebär det att barnet/personen har en stark benägenhet att söka närhet till och kontakt med denna individ. Benägenheten att knyta an till en annan individ är ett attribut hos den anknutna individen vilken utgör en kvarstående egenskap som inte förändras särskilt av tillfälliga situationer, och som endast förändras långsamt med tiden. När det talas om anknytningsbeteende syftar det till varje form av beteende som leder till att en individ når eller bibehåller en närhet till någon annan klart identifierad individ, vilken uppfattas som i bättre stånd att klara av världen. Att känna anknytning till någon annan ger en stark känsla av trygghet, vilket är viktigt för att kunna bibehålla en relation till andra individer. Själva anknytningsbeteendet finns hos människan genom hela livet, men är absolut tydligast i barndomen, vilket gör att det betraktas som en väsentlig del av människonaturen och även biologiskt sett har en skyddsfunktion.

Det emotionella band som skapas mellan olika personer startar vanligtvis redan i spädbarnsåldern, då spädbarnet knyter an emotionellt till en speciell person, vanligast modern. Anknytningsbegreppet inom psykologin utgör en beteckning på barnets biologiska förprogrammerade benägenhet att knyta an till en speciell person. För det mesta avses anknytningen till dess moder, men det kan även vara andra personer i barnets närhet. Bowlby menade att det band som existerar mellan (främst) modern och barnet (men även andra primära individer, såsom barnets far) har, genom evolutionshistorien utvecklat ändamålsenliga dynamiska processer vilka garanterar barnets överlevnad och sunda utveckling.

1

 s.  50  ff.  Bowlby,  En  trygg  bas  

2

 s.  137  f.  Sommer,  Barndoms  psykologi  –  utveckling  i  en  förändrad  värld  

Inom psykologin använder man begreppet anknytning, eng. attachment eller affiliation, för att beskriva en form av konstruktiv copingstrategi

, där människan skapar en förtrolig kontakt med andra personer. Detta räknas som ett av människans grundläggande basala behov, ”need for affiliation”. Denna strategi, där barnet använder sig av sina tidigare erfarenheter från den yttre världen hjälper till att forma barnets inre representationer eller föreställningar vilka i sin tur vägleder barnets utveckling. Barnet lär sig på så sätt att bygga upp inre strukturer för att kunna hantera att t.ex. bli lämnad ensam.

2.2. Anknytning ur ett juridiskt perspektiv

Inom juridiken används begreppet anknytning främst i migrationsrätten och UtlL där just anknytning till en annan individ, eller till Sverige som land kan ha stor inverkan i vilket beslut som fattas i ett migrationsärende. Jämfört med hur psykologin definierar anknytning som en form av medfödd mänsklig copingstrategi för att fungera i det vardagliga livet, saknar juridiken en direkt definition av begreppet och dess specifika betydelse. Inom juridiken ges begreppet en vidare betydelse vilket innebär ett ökat tolkningsutrymme och ett bredare användningsområde. Det finns väldigt lite skrivet om just anknytningsbegreppet och dess betydelse för juridiken, varken i doktrin eller i artiklar står det att hitta en tydlig definition på vad som inom juridiken anses med anknytning. Vid en genomgång av doktrin på migrationsrättens område samt en överblick av gällande rätt ges dock en bild av att anknytning till viss del rent juridiskt har en liknande betydelse som begreppet har rent psykologiskt, dvs. en individs relation till en annan individ genom exempelvis biologiska band.

Inom psykologin används begreppet för att förklara människans förmåga att knyta an till en annan individ, medan det inom juridiken blir ett mått på huruvida en individ har någon koppling till en annan individ eller inte. Själva användningen av begreppet skiljer sig därmed åt mellan juridiken och psykologin. Ur det juridiska perspektivet används även begreppet anknytning i relationer till annat än andra individer, t.ex. anknytning till                                                                                                                

3

 Med  copingstrategi  menas  den  strategi  människan  använder  för  att  klara  av  en   situation.  Det  finns  i  regel  två  typer  av  strategier,  en  aktiv/konfronterande  och  en   passiv/undvikande  strategi.  

4

 s.  62  f.  Havnesköld  &  Risholm  Mothander,  Utvecklingspsykologi  

5

 s.  50  ff.  Diesen  m.fl,  Prövning  av  migrationsärenden  –  Bevis  8  

Sverige som land. I detta fall saknas den psykologiska definitionsmöjligheten, här gäller det att istället försöka hitta en annan infallsvinkel på hur begreppet skall definieras, se nedan under 3.1.1.

3. Gällande rätt

Begreppet anknytning används inom flera lagar i den svenska rätten, i detta arbete har jag valt att fokusera främst på UtlL samt Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och Socialtjänstlagen (SoL). I vare sig LVU eller SoL används begreppet anknytning i den direkta lagtexten, i dessa fall kommer begreppet på tal först i beslut och avgöranden, där det har resonerats kring frågan anknytning. Här har begreppets betydelse en starkare koppling till den psykologiska definitionen än vad den kan tyckas ha i migrationsrätten.

3.1. Utlänningslagen

Begreppet anknytning förekommer på flera ställen i UtlL, i huvudsak används begreppet i förhållande till prövningar om asyl och uppehållstillstånd. I 5 kap 3-3e §§

UtlL. anges i vilka situationer där uppehållstillstånd skall eller får beviljas grundat på anknytning samt vilka rekvisit i övrigt som skall vara uppfyllda för beviljandet.

Inledningsvis, innan jag går in på de olika typerna av anknytning som existerar inom UtlL. bör det sägas att när det gäller ansökan om uppehållstillstånd grundat på exempelvis anknytning (men även grundat på studier eller arbete) så är huvudregeln att sådan ansökan skall ha gjorts före inresa till Sverige, ansökan skall således ha ingetts vid svensk beskickning utanför Sveriges gränser.

När det talas om anknytning bör det skiljas på anknytning till en person, så kallad anknytningsperson (i Sverige), och annan särskild anknytning till Sverige som land. Till största delen reglerar UtlL. förhållandet anknytning till specifik anknytningsperson, men i viss del även annan särskild anknytning till Sverige. Med anknytningsperson framgår av doktrin att det innebär en person som är bosatt i Sverige, svensk eller utlänning, eller en person som beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.

När det gäller                                                                                                                

6

 s.  299  f.  Diesen  m.fl.,  a.a.  

7

 s.  50  Diesen  m.fl.,  a.a.  

anknytning till anknytningsperson följer en genomgång nedan, där jag redogör för paragraferna var för sig, för att göra det lättare att förstå skillnaden mellan när uppehållstillstånd skall beviljas och när uppehållstillstånd får beviljas. Anknytning till anknytningsperson är fokus för denna uppsats, men en inledande, övergripande genomgång gällande anknytning till Sverige som land är av vikt för ökad förståelse gällande hela ämnesområdet.

3.1.1 Anknytning till Sverige

I vissa fall då det saknas anknytning till en specifik anknytningsperson, eller vid situationer där anknytning till anknytningsperson visserligen existerar men i sig inte kan ses som tillräcklig, kan det istället göras en bedömning huruvida det finns någon annan särskild anknytning till Sverige vilken skulle kunna föranleda ett beviljande av uppehållstillstånd. Exempel på när en individ på annat sätt kan ha särskild anknytning till Sverige skulle kunna vara när en förälder som inte tidigare har ingått i det härvarande barnets hushållsgemenskap vill återförenas med sitt barn. I motiven framhålls det att denna punkt i lagstiftningen (5 kap 3a§ 3st. 3p. UtlL.) skall kunna tillämpas som en ventil endast i undantagsfall.

Här skall det vid bedömningen tas hänsyn till förälderns ålder, dess boendeförhållanden och försörjningsmöjligheter samt omständigheter i övrigt av humanitär art.

Vid denna bedömning skall det samtidigt avgöras om den anknytning som finns, kan innebära att det kan föreligga synnerliga skäl för att kunna bevilja uppehållstillstånd eller inte. Vid en sådan bedömning kan det t.ex. vägas in hur pass väl den sökande individen har anpassat sig i Sverige, om individen har etablerat sig på arbetsmarknaden och skapat sig ett socialt och arbetsmarknadsmässigt nätverk i Sverige. När det gäller barn ser man till hur väl barnet har rotat sig i skolan, hur det ser ut ur ett socialt perspektiv med kamrater, vänner och liknande.

3.1.2 Anknytning till anknytningsperson

När det talas om att uppehållstillstånd beviljats eller nekats pga. anknytning eller brist på anknytning menar jag att de flesta av oss får en bild av just anknytning till en specifik person. Just denna typ av anknytningssituation, när det åberopas anknytning till                                                                                                                

8

 s.  184  prop.  2004/05:170  

9

 s.  259  Wikrén  &  Sandesjö,  Utlänningslagen  med  kommentarer  

en anknytningsperson är den vanligast förekommande inom migrationsrätten. Med anknytningsperson menas en svensk eller utländsk person bosatt i Sverige, eller en person som beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Således kan en sökande individ inte åberopa anknytning till vad eller vem som helst i sin ansökan om beviljat uppehållstillstånd ingivet till Migrationsverket.

När ansökan om uppehållstillstånd handläggs är det viktigt att skilja på huruvida ansökan gäller en situation där uppehållstillstånd skall beviljas, i regel gäller detta kärnfamiljen, eller om ansökan gäller en situation där uppehållstillstånd får beviljas, i regel övriga anhöriga som inte ingår i kärnfamiljen.

3.

När uppehållstillstånd skall beviljas grundat på anknytning

I 5 kap 3§ UtlL. stadgas att uppehållstillstånd skall ges till medlemmar av kärnfamiljen, detta innebär att den närmaste familjen, dvs. make/maka, sambo och ogifta barn under 18 år skall beviljas uppehållstillstånd. Att lagstiftningen fick denna utformning beror på att den grundar sig på familjeåterföreningsdirektivet

. Syftet med familjeåterföreningsdirektivet är att fastställa villkor för rätten för tredjelandsmedborgare att återförenas med sin familj, oavsett i vilket land inom EU personen befinner sig. De i direktivet obligatoriska bestämmelserna gäller återförening med kärnfamiljen. De begränsningar i familjeåterföreningen som medges i direktivet finns angivna i separata bestämmelser (5 kap 17a och 17b §§ UtlL.). Utöver dessa begränsningar finns det inte utrymme att i den nationella lagstiftningen uppställa ytterligare krav som begränsar rätten till uppehållstillstånd i enlighet med familjeåterföreningsdirektivet.

Vissa krav på försörjning finns dock uppställda i 5 kap.

3b-3e§§ UtlL., se nedan under avsnitt 3.

3.

När uppehållstillstånd får beviljas grundat på anknytning

I 5 kap 3a§ UtlL. anges de övriga personer, vilka inte ingår i kärnfamiljen, som får beviljas uppehållstillstånd. Det kan bl.a. vara en individ som ämnar ingå äktenskap eller samboskap med någon i Sverige bosatt person, så kallad ”snabb anknytning”, eller                                                                                                                

10

 se  definition  gällande  anknytningsperson  under  avsnitt  3.1  

11

 EG-­‐direktiv  2003/86/EG  

12

 s.  243,  Wikrén  &  Sandesjö,  a.a  

någon annan nära anhörig som inte faller in under definitionen i 3§. Denna del av lagstiftningen är inte styrd av familjeåterföreningsdirektivet. När bedömning görs i ett så kallat snabbt anknytningsärende finns det krav på att förhållandet måste framstå som seriöst för att beviljande av uppehållstillstånd skall kunna ske. Förutsättningar för att kunna göra den bedömningen kan då vara att det ställs krav på att förhållandet i fråga har varat under en längre tidsperiod, att parterna har träffat varandra under en viss utsträckning, att de har ett gemensamt språk att kommunicera på samt att de har god kännedom om varandra. Här kan även hänsyn tas till om parterna väntar ett gemensamt barn tillsammans. Vidare får det inte finnas några särskilda skäl som talar emot att uppehållstillståndet beviljas i ett sådant ärende.

När det gäller övriga nära anhöriga vilka faller utanför kärnfamiljen och därmed inte omfattas av 3§ uppställs det andra villkor för att uppehållstillstånd skall kunna beviljas.

Här finns då ytterligare rekvisit som måste vara uppfyllda för att en sådan bedömning skall kunna göras. Endast den nära relationen räcker såldes inte alltid för att anknytning i tillräcklig utsträckning skall anses föreligga för att kunna bevilja uppehållstillstånd.

Själva anknytningen utgör här en form av utgångspunkt för bedömningen huruvida uppehållstillstånd kan beviljas eller inte, medan det är andra faktorer runtomkring själva anknytningen som får den avgörande betydelsen för beslutet. Ett sådant villkor är bl.a.

huruvida den sökande personen har tillhört samma hushåll som den åberopade anknytningspersonen tidigare, samt att det skall föreligga ett särskilt beroendeförhållande mellan anknytningspersonen och den person som söker uppehållstillstånd och detta förhållande skall ha förelegat redan i hemlandet.

I prop.

1996/97:25 anges att sådana andra anhöriga som inte kan anses falla in under kärnfamiljen skulle kunna vara t.ex. ogifta barn över 18 år som fortfarande har sammanlevt med sina föräldrar, eller föräldrar till anknytningspersonen som tidigare sammanlevt med sitt barn.

Det är således viktigt att skilja på när uppehållstillstånd skall beviljas och när det får beviljas, då det innebär att vi hamnar i olika paragrafer beroende på viken situation som föreligger. Som huvudregel gäller att kärnfamiljen skall kunna beviljas                                                                                                                

13

 s.  248  ff.,  Wikrén  &  Sandesjö,  a.a  

14

 s.  252  ff.,  Wikrén  &  Sandesjö,  a.a  

15

 prop  1996/97:25  s.  113  f.  

uppehållstillstånd medan övriga närstående personer får beviljas uppehållstillstånd om det finns tillräckliga skäl för det. Inskränkningar i dessa paragrafer, 3 och 3a§§ regleras i 3b-3e§§. T.ex. anges att beviljande av uppehållstillstånd grundat på anknytning till person enligt 3 eller 3a§§ är villkorad av att personen till vilken anknytningen åberopas kan sörja för både sig själv och den sökande utlänningen när det gäller exempelvis bostad, levnadsstandard etc. Detta gäller dock inte om den sökande personen åberopar anknytning till ett i Sverige bosatt barn.

Av Migrationsverkets information

framgår att ytterligare undantag från försörjningskravet finns, bl.a. undantas medborgare i Sverige, person med permanent uppehållstillstånd som vistats i Sverige i mer än fyra år och som har uppehållstillstånd för bosättning i Sverige samt person som beviljats flyktingstatusförklaring.

3.1.3 Anknytning, stark anknytning och särskild anknytning

I UtlL. skiljer lagstiftaren på anknytning, stark anknytning och särskild anknytning. Här kan det sägas att själva anknytningen utgör en grundplatta att stå på, och de andra utformningarna, stark respektive särkskild anknytning innebär i praktiken att begreppet snävas åt, och ges en mer direkt innebörd. Vid granskning av domstolsavgöranden kan här sägas att själva ”grundanknytningen” är relativt enkel att utröna, men huruvida den är tillräcklig för att leda till ett beslut om uppehållstillstånd avgörs genom att bestämma huruvida anknytningen är att se som tillräckligt stark. Det görs även i vissa fall en bedömning huruvida den starka anknytningen kan anses tillräcklig för att även kunna utgöra en särskild anknytning till Sverige. Bedömningen skulle således kunna sägas bestå i tre steg, steg ett där det avgörs huruvida anknytning föreligger eller inte, steg två där anknytningen graderas som tillräckligt stark eller ej, och steg tre där den starka anknytningen bedöms vara tillräcklig för att uppnå särkskild anknytning eller ej. Det saknas motivuttalanden gällande begreppet stark anknytning samt begreppet särskild anknytning. Dock skulle det kunna sägas att stark anknytning skulle kunna innebära de omständigheter där anknytning till en person bosatt i Sverige i och för sig är av sådant slag att den är tillståndsgrundande, dvs. att det finns förutsättningar för att bevilja uppehållstillstånd enligt 5 kap 3 § och 3a§ UtlL., och att man i och med det kan göra ett undantag från huvudregeln att ansökan om uppehållstillstånd skall ha lämnats in på                                                                                                                

16

 Med  barn  menas  enligt  UtlL.  en  person  under  18  år,  (1  kap.  2§  UtlL.)  

17

 se  http://www.migrationsverket.se/info/4442.html  

svensk beskickning före inresa i Sverige, och bevilja uppehållstillstånd trots att fullständiga förutsättningar kanske inte föreligger.

3.2. Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)

LVU reglerar ett område där barn som far illa på något av det i lagen uppställda sätt, kan omhändertas och beredas vård. För att LVU ska kunna tillämpas måste ett antal rekvisit vara uppfyllda. Det skall inte föreligga något samtycke till vård från någon av barnets vårdnadshavare. Härutöver krävs att någon av de i 2§ eller 3§ LVU uppställda situationerna föreligger. Har samtycke till vård lämnats är istället SoL tillämplig lagstiftning. Vid beslut om LVU-omhändertagande skall det således inte finnas något samtycke från barnets vårdnadshavare, samt att det i hemmet finns omständigheter i övrigt vilka gör att det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utvecklig skadas (2§ LVU). Även för de fall att den unge själv, på egen hand riskerar sin hälsa eller utveckling kan vård enligt LVU beredas (3§ LVU). Det finns alltså två olika huvudskäl till varför LVU kan bli tillämplig. Det ena huvudskälet är således någon omständighet i hemmet, t.ex. att barnet löper risk för misshandel, eller att den biologiska familjen brister i omsorgen gällande barnet. Det andra huvudskälet är om barnet skadar sig själv på något sätt, t.ex. genom att missbruka alkohol eller narkotika, eller genom att utsätta sig själv för onödiga risker såsom t.ex. prostitution. Även de situationer där barnet har inlett en brottslig bana faller in under denna reglering.

I 1§ 5 st. LVU anges att vid beslut enligt LVU ska vad som är bäst för den unge vara avgörande. Här anges således att barnets bästa alltid skall vara avgörande i samtliga beslut.

Inom LVU-lagstiftningen används inte begreppet ”anknytning” i själva lagtexten.

Begreppet används däremot flitigt i domstolsavgöranden, där begreppet får en vägledande betydelse för vad som är att se som barnets bästa i förhållande till om vård skall fortgå, var barnet skall placeras etc. Begreppet anknytning får inom LVU-mål en mer distinkt psykologisk innebörd, det är med utgångspunkt i psykologins definition som begreppet används. Domstolen tar här bl.a. ställning till i vilken grad barnet/barnen har knutit an till sitt familjehem, i vilken utsträckning anknytningen är att ses som god, hur anknytningen ser ut mellan barnet/barnen och dess biologiska familj. När vård ges                                                                                                                

18

 s.  314,  Wikrén  &  Sandesjö,  a.a.  

med stöd i LVU skall denna ges med utgångspunkt i att barnet/barnen skall, när vårdbehovet upphör, få återvända till sin biologiska familj. Därför är det viktigt att under vårdtiden se till att barnet/barnen får ha en bibehållen kontakt med sin biologiska familj i den utsträckning det är möjligt. Detta är av stor vikt för att barn har, enligt barnkonventionen rätt till sin biologiska förälder/föräldrar.

4. Domstolsavgöranden

I detta avsnitt kommer ett par avgöranden från migrationsdomstolen samt ett par avgöranden gällande LVU-omhändertagna barn att gås igenom. Varje fall presenteras genom en kort beskrivning av bakgrundsfakta, följt av hur domstolen har resonerat.

4.1. Migrationsmål UM16739-10, Förvaltningsrätten i Stockholm/ Migrationsdomstolen En afghansk man, vilken hade vistats i Sverige illegalt under flera års tid, beviljades uppehållstillstånd då han ansågs ha anknytning till en i Sverige bosatt dotter.

Migrationsdomstolen anförde att som domstolen uppfattade det nuvarande rättsläget saknades tillämplig bestämmelse i 5 kap. 3§ 1st. 1-4p. samt 5 kap. 3a§ 1st. 1-3p. eller 2st. UtlL., då det gällde en utlänning som åberopade anknytning till sitt i Sverige födda barn som utlänningen redan sammanbodde med. Migrationsdomstolen menade då att den bestämmelse som återstod var 5 kap. 3a§ 3st 3p. UtlL., där utlänning får beviljas uppehållstillstånd grundat på anknytning när det finns synnerliga skäl för det samt om utlänningen har särskild anknytning till Sverige. Migrationsdomstolen ansåg här att anknytningen till dottern, vilken var svensk medborgare och bosatt i Sverige, och vilken mannen var vårdnadshavare till, var att se som mycket stark, vilket även innebar att mannen fick anses ha mycket stark anknytning även till Sverige. Vid bedömningen om denna anknytning var att se som särskild menade migrationsdomstolen att hänsyn skulle tas till barnets bästa enligt 1 kap. 10§ UtlL., där hänsyn skall tas till barnets behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar. Med detta vid handen fann Migrationsdomstolen att det förelåg synnerliga skäl till att bevilja mannen uppehållstillstånd baserat på anknytningen till sin dotter. Frågan som kvarstod för migrationsdomstolen att besvara var då om anknytning av denna karaktär kunde leda till att undantagsregeln i 5 kap. 18§ 2st. 9p. UtlL. skulle bli tillämplig.

19

 art.  9  p.3  FN:s  konvention  om  barnets  rättigheter  

Migrationsdomstolen menade här att undantagsregeln kunde bli tillämplig om det fanns synnerliga skäl för det, samt att bedömningen skall göras med utgångspunkt i principen om barnets bästa. Migrationsdomstolen angav i sina domskäl att i denna bedömning, där mannen befunnit sig illegalt i Sverige under flertalet år, vägde barnets bästa tyngre, då en separation från sin far skulle kunna få allvarliga konsekvenser för barnet, vilka fick anses av större betydelse än mannens illegala vistelse i Sverige. Permanent uppehållstillstånd beviljades således med stöd av 5 kap. 18 § 2st. 9p. UtlL.

4.2. Migrationsmål UM 21797-10, Förvaltningsrätten i Stockholm/

Migrationsdomstolen

En indisk kvinna, vilken levt illegalt i Sverige under flertalet år, sökte uppehållstillstånd i Sverige pga. anknytning till sin son som är svensk medborgare och bosatt i Sverige.

Kvinnan var vårdnadshavare för barnet, bodde tillsammans med barnet och var i huvudsak den som hade ansvaret för sonen. Pojkens far sammanlevde inte med vare sig pojken eller den indiska kvinnan. Migrationsdomstolen ansåg att anknytningen till sonen var tillräckligt stark för att synnerliga skäl för beviljande av uppehållstillstånd förelåg. Här hänvisade migrationsdomstolen till att barnets bästa går före, migrationsdomstolen menade att en separation från modern skulle få beaktansvärda konsekvenser för sonen, därför ansåg migrationsdomstolen att det fanns synnerliga skäl att bevilja permanent uppehållstillstånd i enlighet med undantagsregeln.

Migrationsdomstolen angav att tillämpliga bestämmelser i detta anknytningsärende fanns att hitta i 5 kap. 3a§ 3st. 3p. samt 5 kap. 18§ 2st. 9p. UtlL. samt 1 kap. 10§ UtlL.

Här fanns dock en skiljaktig nämndeman, vilken ansåg att kvinnans långa illegala vistelse i Sverige, samt att hon under handläggningen av ansökan lämnat felaktiga uppgifter till de svenska myndigheterna inte borde beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

Den skiljaktige nämndemannen anförde vidare att då kvinnan hade delad vårdnad om

sonen tillsammans med sonens far, förelåg inte synnerliga skäl för att bevilja

uppehållstillstånd i enlighet med undantaget till huvudregeln att ansökan om

uppehållstillstånd skall ha varit inlämnad före inresa i Sverige. Nämndemannen ansåg

att det inte förelåg några hinder för pojkens pappa att ta hand om sonen under tiden som

kvinnan åkte tillbaka till Indien för att därifrån ansöka om uppehållstillstånd i Sverige.

Kommentar:

Här kan det antas att nämndemannen ansåg att kvinnans anknytning till den biologiska sonen, vilken var svensk medborgare och därmed har en ovillkorlig rätt att befinna sig i Sverige, inte var tillräckligt stark. Detta torde förefalla något märkligt, då kärnfamiljen enligt förarbetena har en principiell rätt att beviljas uppehållstillstånd i Sverige.

När det gäller en förälder som inte tidigare sammanbott med sitt barn har dessa dock inte den uttryckliga rätten till familjeåterförening som anges i 5 kap 3§ UtlL. Dessa faller istället under 5 kap. 3a§ 3p. UtlL. vilken ibland kallas för ”slasken”. Om uppehållstillstånd beviljas enligt denna paragraf har man således inte någon rätt till undantaget i 5 kap. 18§ 1 st. 5p. + 4 st. UtlL. då varken 5 kap. 3§ eller 5 kap. 3a§ UtlL.

nämns där. Den undantagsregel som istället kan bli tillämplig är då 5 kap. 18§ 1 st. 9p.

UtlL.

4.3. Migrationsmål UM 10227-12, ”Fallet med Halmstad-barnen”

Ärendet ledde hela vägen upp i MiÖD, som sedermera inte beviljade prövningstillstånd.

Nedan följer en genomgång av Migrationsverkets ställningstagande samt migrationsdomstolens avgörande i ärendet.

En serbisk kvinna, tillsammans med två barn, beviljades i november 2008 ett tvåårigt uppehållstillstånd grundat på anknytning till kvinnans partner, vilken var bosatt i Sverige. Kvinnan har även ett tredje barn, vilken erhållit svenskt medborgarskap (tillika även ett serbiskt) då mannen, till vilken kvinnan ansågs ha anknytning, erkänt faderskapet. Sedan september 2009 är samtliga tre barn omhändertagna enligt LVU, vidare är det äldsta barnet handikappad och behöver assistans dagligen. I september 2010 återkallade Migrationsverket det tillfälliga uppehållstillståndet då Migrationsverket gjorde bedömningen att förhållandet till den i Sverige bosatta mannen var att se som uppgjort och oseriöst, ett så kallat skenäktenskap för att möjliggöra bosättning i Sverige.

Migrationsdomstolen och sedermera även Migrationsöverdomstolen (MiÖD) fastställde Migrationsverkets beslut. Dessvärre diskuterades inte familjens anknytning till Sverige speciellt mycket i varken Migrationsdomstolen eller i MiÖD, då denna punkt inte                                                                                                                

20

 prop.  2004/05:170  s.  179  ff.,  Prop.  1996/97:25  s.  104  ff.  

åberopades i något utav överklagandena. Migrationsverket var den enda instans som berörde frågan om anknytning. Nedan kommer först en redogörelse för vilken bedömning Migrationsverket gjorde, efterföljt av den utredning Migrationsverket gjorde gällande familjens anknytning till kvinnans partner, samt till Sverige.

Migrationsverkets bedömning:

Inledningsvis nekades kvinnan och dennes barn uppehållstillstånd av Migrationsverket, men detta beslut överklagades till migrationsdomstolen vilka ändrade beslutet och beviljade familjen tillfälligt uppehållstillstånd.

När kvinnan och dennes barn beviljades tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige gjordes bedömningen att kvinnan hade anknytning till den i Sverige bosatta mannen, då dessa ämnade ingå äktenskap med varandra. Detta är en sådan anknytning som faller in under 5 kap. 3§ 1st. UtlL. då ansökan om uppehållstillstånd gällde en medlem av kärnfamiljen. Eftersom det handlar om en så kallad snabb anknytning, där paret inte sammanlevt under tillräckligt lång tid innan dess att ansökan om uppehållstillstånd lämnades in gjordes bedömningen att endast ett tillfälligt uppehållstillstånd skulle beviljas, med stöd i den så kallade seriositetsprövningen

. De då inlämnade uppgifterna rörande parets förhållande gjorde att förhållandet föreföll seriöst. När Migrationsverket en tid senare fick nya uppgifter rörande parets förhållande beslutades att det tillfälliga uppehållstillståndet skulle dras tillbaka, grundat på att förhållandet inte längre var att ses som seriöst. Bl.a. ansåg Migrationsverket att den serbiska kvinnan hade ingått ett skenäktenskap med den i Sverige bosatta mannen, vilket därmed föranledde att Migrationsverket uppfattade deras förhållande som oseriöst. Migrationsverket ansåg vidare att både den serbiska kvinnan och mannen i Sverige uppsåtligen hade inlämnat felaktiga uppgifter till de svenska myndigheterna.

I föreliggande fall innebar det tillbakadragna uppehållstillståndet för den serbiska kvinnan, också att de tillfälliga uppehållstillstånden för barnen drogs tillbaka, då dessa tillstånd är knutna till kvinnans tillstånd. Detta fick konsekvensen att två utav kvinnans tre barn således inte längre hade tillstånd att vistas i Sverige, medan det tredje barnet                                                                                                                

21

 s.  3,  UM  3460-­‐11  

22

 Seriositetsprövning  görs  i  ärenden  där  det  rör  sig  om  snabb  anknytning,  dvs.  när  

paret  i  fråga  inte  har  varit  gifta  eller  sambos  under  någon  längre  tid  innan  dess  att  

ansökan  om  uppehållstillstånd  lämnas  in.    

hade en ovillkorad rätt att uppehålla sig i Sverige, då detta barn hade dubbelt medborgarskap, dels ett svenskt, dels ett serbiskt medborgarskap.

Migrationsverkets beslut UM 3460-11:

Migrationsverket anför i sitt beslut från 2010 att uppehållstillstånd skall ges till en utlänning som är maka/make till någon som är bosatt i Sverige eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige enligt 5 kap. 3§ 1st. UtlL. Enligt 5 kap. 8§

UtlL. skall sådant beslut vara tidsbegränsat om makarna inte stadigvarande sammanbott före ansökan gjordes. Ett tillfälligt uppehållstillstånd som givits en utlänning får återkallas, om utlänningen medvetet har lämnat in oriktiga uppgifter till de svenska myndigheterna, eller om utlänningen medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydande karaktär för beslutet att bevilja uppehållstillstånd, enligt 7 kap. 1§ 1 st. UtlL.

När bedömning om återkallelse av uppehållstillstånd görs för en utlänning som redan har rest in i och befinner sig i Sverige, skall hänsyn tas till den anknytning som utlänningen har till det svenska samhället, och om det finns några andra skäl som talar för att tillståndet inte skall återkallas. Här skall särskilt beaktas om utlänningen har barn i Sverige och barnets behov, övriga familjeförhållanden, hur länge utlänningen har vistats i Sverige samt utlänningens levnadsomständigheter.

Migrationsverket anför vidare att tidigare har frågan om uppehållstillstånd grundat på anknytning, i praxis, bedömts med utgångsläge i anknytningen till det svenska barnet, när ett sådant finns. De flesta anknytningsärenden handlar då om en förälder som kommer till Sverige för att den vill återförenas med sitt i Sverige bosatta barn, vilket föräldern inte tidigare har sammanbott med. I detta specifika ärende uppfattar inte Migrationsverket det som att någon av bestämmelserna i UtlL. blir tillämplig, inte ens ventilen

i undantaget i 5 kap. 3a§ 3 st. 3 p. UtlL. där utlänning, när det finns synnerliga skäl ändå kan beviljas uppehållstillstånd om utlänningen har särskild anknytning till Sverige. Detta eftersom kvinnans barn sedan 2009 är omhändertagna med stöd i LVU och kvinnan därför varken sammanbor med, eller deltar aktivt i barnens vårdnad och uppfostran. Detta då barnen blivit LVU-omhändertagna genom ett beslut av länsrätten, där länsrätten funnit allvarliga brister i omsorgen om barnen då barnens                                                                                                                

23

 UM  3460-­‐11  s.3  f.  

24

 Prop.  2004/05:170  s.  184  

behov av trygghet och säkerhet blivit grovt åsidosatta. Att barnen är omhändertagna enligt LVU medför inget hinder från att deras tillfälliga uppehållstillstånd återkallas i samband med deras moders tillstånd och att de därmed utvisas ur landet tillsammans med henne, enligt 21a § 1 st. 1p. LVU.

Inte heller det faktum att kvinnan får anses ha en mycket stark anknytning till Sverige genom sin anknytning till barnet med svenskt medborgarskap gör att undantaget blir tillämpligt. Migrationsverket anför vidare att den starka anknytning som kvinnan således har till sin dotter inte är tillräcklig för att hon skall anses ha den särskilda anknytning till Sverige vilken definieras i ventilen. Anknytningen medför inte heller att det finns synnerliga skäl för att bevilja ett uppehållstillstånd.

Vidare resonerar Migrationsverket kring huruvida familjen kan anses ha någon annan, vidare anknytning till Sverige som land, och fann att kvinnan inte hade etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden och att hennes barn inte hade vistats i Sverige under en tillräckligt lång tidsperiod för att ge deras anknytning till Sverige en sådan styrka att den i sig kunde utgöra en grund för att inte återkalla deras tillfälliga uppehållstillstånd.

Familjen hade vistats i Sverige under ca. två års tid, vilket inte är att se som någon avsevärd tid i dessa situationer.

Det föreligger således inget hinder enligt Migrationsverket att återkalla familjens tillfälliga uppehållstillstånd och besluta om att utvisa familjen till Serbien. Inte heller det faktum att det yngsta barnet innehar svenskt medborgarskap (tillika serbiskt medborgarskap) utgör enligt Migrationsverket något hinder för att kvinnans och de två äldre barnens tillfälliga tillstånd återkallas.

Migrationsverket menar att det är upp till föräldrarna att besluta var det yngsta barnet skall bo, då flickan har dubbelt medborgarskap. Någon påtaglig risk för att familjen splittras föreligger således ej, då det är möjligt för den yngsta flickan att bosätta sig i Serbien tillsammans med övriga familjemedlemmar.

25

 Här  kan  nämnas  att  ett  tidsbegränsat  uppehållstillstånd  får  beviljas  en  utlänning   som  behöver  vård  enligt  LVU,  samt  dess  vårdnadshavare,  5  kap  12§  samt  5  kap   14§  UtlL.  

26

 UM  3460-­‐11  s.  8  

Migrationsdomstolen:

När ärendet överklagades till migrationsdomstolen åberopades endast familjens behov av skydd. Migrationsdomstolen var således bunden vid denna fråga och kunde således inte pröva frågor rörande familjens anknytning till Sverige. Migrationsdomstolen fastställde Migrationsverkets beslut om att återkalla de tillfälliga uppehållstillstånden och beslutet om utvisning tillbaka till Serbien.

Migrationsöverdomstolen:

MiÖD beviljade inte prövningstillstånd.

Kommentar:

Trots det faktum att vid beslut rörande barn, skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver, enligt 1 kap. 10§ UtlL.

så resonerar Migrationsverket väldigt lite kring just barnets bästa i detta ärende. I enlighet med 5 kap. 12§ UtlL. är det möjligt att bevilja ett utländskt barn tillfälligt uppehållstillstånd om barnet är i behov av vård enligt LVU. Det skulle således vara möjligt att bevilja dessa barn tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige, då barnen redan är omhändertagna enligt LVU. Det skulle även vara möjligt att bevilja barnens moder ett tillfälligt uppehållstillstånd på samma grund, att barnen är i behov av vård i enlighet med LVU, detta anges i 5 kap. 14§ UtlL. Det skulle alltså med detta i åtanke, vara möjligt att kringgå beslutet om återkallelse av uppehållstillstånd och utvisning med stöd i det faktum att barnen behöver vårdas i enlighet med LVU, mer om detta i avsnitt 5.

Tillägg:

Precis före inlämning av denna uppsats kom det till min kännedom att barnen har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att gå igenom Migrationsverkets beslut, men i en intervju med Aftonbladet berättar Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson att det framkommit nya omständigheter i ärendet gällande bl.a. barnens språkkunskaper i sitt hemlandsspråk samt läkarintyg, vilka föranlett Migrationsverket att göra en ny bedömning. De tre LVU-omhändertagna barnen får således stanna i Sverige hos sina respektive fosterfamiljer.

27

 http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16784580.ab  25  maj  2013  kl.  18.10  

4.4 Mål nr. 2268-11, Kammarrätten i Jönköping ” De förlorade barnen”

Bakgrund:

Målet handlar om två barn, födda 2004 och 2005, vilka blev omhändertagna med stöd av LVU i december 2005, när de var 1 år respektive 1 månad gamla. Barnen placerades i ett familjehem, och hade inledningsvis endast ett begränsat umgänge med den biologiska modern, som ensam var barnens vårdnadshavare. Våren 2009 utökades umgänget med den biologiska modern med siktet inställt på att barnen om möjligt skulle kunna flyttas tillbaka hem till den biologiska familjen. Under hösten 2009, den 28 oktober, beslutade socialnämnden att flytta barnen från sitt familjehem (fortsättningsvis kallat familjehem nr. 1) till ett jourfamiljehem. Detta blev extremt uppmärksammat medialt, där bl.a. Uppdrag Granskning gjorde flertalet uppmärksammade program. Umgänget med modern utökades under denna period. I mitten av juli 2010 flyttades barnen från jourfamiljehemmet till ett nytt, skyddat familjehem (fortsättningsvis kallat familjehem nr. 2). Barnen fortsatte att ha umgänge med sin biologiska mor, och under hösten 2010 inleddes även ett visst umgänge med familjehem nr. 1. Under hösten 2010 och våren 2011 gjordes en utredning om möjligheten för barnen att få flytta tillbaka till familjehem nr. 1. Under den här perioden begärde den biologiska modern att barnen skulle få flytta hem till henne igen.

Socialnämnden beslutade att barnen skulle fortsätta vårdas enligt LVU i familjehem nr.

2. Ytterligare en utredning gällande en eventuell återflytt till familjehem nr. 1 gjordes. I mitten av maj 2011 beslutade socialnämnden att barnen skulle flyttas tillbaka till familjehem nr. 1, men beslutet verkställdes aldrig.

Den biologiska modern överklagade socialnämndens beslut om att återflytta barnen till familjehem nr. 1 och menade att barnen hade det bättre i familjehem nr. 2.

Förvaltningsrätten i Jönköping upphävde socialnämndens beslut. Socialnämnden överklagade förvaltningsrättens beslut och yrkade att kammarrätten skulle ändra förvaltningsrättens dom och istället fastställa socialnämndens beslut om att återplacera barnen till familjehem nr. 1.

Socialnämnden anförde att barnen hade bott i familjehem nr. 1 under den viktigaste

tiden i livet, då anknytningen formas. Den grundläggande anknytningen har gjorts i

förhållande till det första familjehemmet där barnen betraktar sina familjehemsföräldrar

som sina ”psykologiska föräldrar”. Barnen har en stark anknytning till det första

familjehemmet, vilket har visat sig under de umgängestillfällen som ägt rum under hösten 2010 och våren 2011 mellan barnen och familjehem nr. 1. Vidare betraktar de båda barnen den biologiska sonen i familjehem nr. 1 som sitt syskon. Barnen har även varit väl rotade i det första familjehemmet med ett väl fungerande umgänge även utanför familjen, t.ex. via den umgängeskrets de knöt an till under sin förskoleperiod.

Enligt professor Anders Broberg

, kommer barnen, i ett långsiktigt perspektiv, må bättre av att få återvända ”hem”, till familjehem nr.1. Detta skulle således vara förenligt med barnets bästa då barnen gjort sin grundläggande anknytning till familjehem nr. 1.

Anders Broberg menade att banden mellan barnen och familjehem nr. 1 var väl så starka som de band som normalt uppvisas i förhållande till biologiska föräldrar.

Anders Broberg uppgav även att forskning på området visade att vid dryga fyra års ålder har barn utvecklat tillräckligt stark och stabila relationer till sina anknytningspersoner för att kunna klara av även en längre separation från dessa anknytningspersoner utan att åsamkas irreparabla skador. Det har även visats att små barn påverkas allvarligt negativt av att separeras från de personer de knutit an till under sina första levnadsår. Detta skulle således tala för att det bästa för barnen vore att få flytta tillbaka till den familj där de hade den grundläggande, starka anknytningen.

Vidare uppgav professor Anders Broberg att en återflytt av barnen snarare vara att se som att barnen flyttade hem igen, till vad som liknades med barnens biologiska föräldrar, än att se som en ny omplacering.

Som ytterligare stöd för att barnen borde få återvända hem till familjehem nr. 1 angavs att den biologiska modern inte har bedömts ha den omvårdnadsförmåga att hon inom de närmaste åren skulle kunna ta hand om barnen själv. Det skulle således bli aktuellt med en långsiktig familjehemsplacering, och då är det familjehem där barnen har sin primära anknytning bäst lämpat.

Den biologiska modern motsatte sig starkt en återflytt av barnen till familjehem nr. 1 med stöd i att det förelåg samarbetssvårigheter mellan familjehem nr. 1 och den biologiska modern. Hon uppgav vidare att samarbetet med familjehem nr. 2 fungerade mycket bra och att barnen hade det bättre i det hemmet. Hon har inget emot att barnen                                                                                                                

28

 Professor  i  klinisk  psykologi  vid  Göteborgs  Universitet  

29

 Mål  nr.  2268-­‐11,  s.  13  f.  “De  förlorade  barnen”  

har ett fortsatt umgänge med familjehem nr. 1, då barnen har haft en anknytning till det familjehemmet, men hon vill inte att barnen skall bo där. Hon ansåg vidare att barnen skulle ta för stor skada av att separeras från det nuvarande familjehemmet, familjehem nr. 2.

Kammarrättens bedömning:

Eftersom LVU är en skyddslagstiftning för barn och unga skall vad som är bäst för barnet alltid vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Om det då föreligger en konflikt mellan barnets och dess biologiska föräldrar skall föräldrarnas intressen träda tillbaka, det är således barnet som skall komma i första hand.

I en bedömning om vad som är barnets bästa skall det i varje enskilt fall tas hänsyn till det i förekommande fall aktuella omständigheter. Här skall hänsyn tas till allt som rör barnets fysiska och psykiska hälsa och dess utveckling. Både långsiktiga och kortsiktiga effekter för barnet skall beaktas.

När val av familjehem görs skall särskild hänsyn tas till hur väl samarbetet kan tänkas fungera mellan familjehemmet och den biologiska familjen, detta med hänsyn till barnets rätt att bibehålla kontakten med sin biologiska familj. Som tidigare nämnts under avsnitt 3, Gällande rätt, är detta en rättighet enligt barnkonventionen, samt att intentionerna med LVU är att när vårdbehov upphör, skall barnet flytta tillbaka till sin biologiska familj.

Kammarrätten anser att med barnets bästa för handen kan de inte bara se till anknytningsrelationen gentemot familjehem nr.1, då detta endast är en del av den helhetsbedömning som skall göras, både kortsiktigt och långsiktigt.

Kammarrätten går här in på att det i övrigt måste tas stor hänsyn till hur väl samarbetet mellan familjehemmet, socialnämnden och den biologiska familjen fungerar eller kan tänkas fungera. Enligt kammarrättens mening framstår möjligheterna att uppnå ett väl fungerande samarbete mellan familjehem nr.1 och den biologiska modern verkar vara                                                                                                                

30

 Mål  nr.  2268-­‐11,  s.  24  

31

 prop.  2002/03:53  s.  77  

32

 prop.  1996/97:124  s.  113  f.  

33

 Mål  nr.  2268-­‐11,  s.  26  

ytterst begränsade. En omplacering av barnen skulle därför kunna innebära en skaderisk för barnen genom bl.a. oro och lojalitetskonflikter som de med hänsyn till sin låga ålder antas få svårt att hantera.

Kammarrätten menar även att en återflytt av barnen kortsiktigt skulle skapa oro och separationsproblematik, vilket därför får kammarrätten att betvivla att barnets bästa kommer att tillgodoses genom en återflytt till familjehem nr.1. Det har även framkommit att familjehem nr.2 är att se som ett bra familjehem, där barnen har rotat sig väl och trivs bra. Det föreligger således inga skäl för att anta att barnen skulle ta någon skada av att stanna kvar i familjehem nr.2, förutsatt att barnen får möjlighet att umgås med och bibehålla kontakten med familjehem nr.1.

Kammarrätten finner således att barnen, sett ur ett helhetsperspektiv, skall stanna kvar i familjehem nr.2 då detta är mest förenligt med de syften och ramar som gäller för vård enligt LVU. Kammarrättens beslut överklagades inte, deras beslut kvarstår således.

4.5 HFD 2012 ref. 35 Bakgrund:

Linnea utsattes för allvarlig misshandel i hemmet under sina första två levnadsveckor.

Linnea omhändertogs omedelbart och placerades inledningsvis i ett jourfamiljehem och sedan 8 månaders ålder har hon bott i ett fast familjehem. Åtal gällande misshandeln väcktes mot båda Linneas föräldrar, fadern dömdes sedermera för misshandeln medan åtalet gentemot modern ogillades. Linneas moder har sedan ansökt om att LVU-vården skulle upphöra då hon ansåg att det inte längre förelåg någon grund för omhändertagande eftersom hon sedan Linneas fader dömdes för misshandel skiljde sig från mannen, samt hade ensam vårdnad om såväl Linnea som Linneas äldre broder.

Socialnämnden menade dock att vårdbehovet kvarstod, och att Linnea, efter dryga fyra år i samma familjehem hade så stark anknytning till det familjehemmet att hon skulle ta allvarlig skada av att flyttas tillbaka till det biologiska hemmet. Även Linneas rättsliga ställföreträdare menade att Linnea skulle ta skada av en återflytt till det biologiska hemmet, då Linnea har sin fulla trygghet i sin anknytning till just familjehemmet.

Linnea upplever familjehemsföräldrarna som sina egna föräldrar och en separation ifrån dessa skulle riskera att allvarligt skada henne. Den rättsliga ställföreträdaren menar även                                                                                                                

34

 Mål  nr.  2268-­‐11,  s.28