Män, maskulinitet och den manliga kroppen

! !

Spornosexualitet

Män, maskulinitet och den manliga kroppen

! Johan Sammelin

Institutionen för sociala och psykologiska studier Sociologi III

30 hp

Gerd Lindgren Lisbeth Bekkengen 2015-01-22 Löpnummer

Förord

"

Att bara läsa är på något vis väldigt skönt. Man behöver bara ta emot och det krävs ingen egentlig prestation. Det är förvånande hur stor del av den avsatta perioden för en C-uppsats det går att ägna sig åt denna njutning. Att skriva är bara ångest.

"

Jag önskar att tacka min handledare Gerd Lindgren och min opponent Sanna för sina värdefulla synpunkter och kritik och Filip Roumeliotis för all uppmuntran och stöd. Jag vill också tacka Love för att jag fick vara tråkig och skriva om mina ”snoppar och snippor” när du ville göra något roligare och Ann-Sofie för att jag inte skulle orka ta mig för allt detta utan dig.

"

"

"

"

Innehållsförteckning

"

"

Förord 1

Innehållsförteckning 2

1. Abstract in english 3

2. Inledning 4

3. Syfte och frågeställning 6

4. Teoretisk referensram 7

4. 1. Maskulinitet 7

4. 2. Den sociala kroppen 8

4. 3. Textens disposition 10

5. Metod och material 11

5.1. Urval av texter 11

5.2. Validitet och reliabilitet 11

5. Metrosexualitet och ”den nya mannen” 13

6. Hegemonisk maskulinitet 17

7. Spornosexualitet 21

7. 1. Den hårda kroppen 23

7. 2. Sport 27

7. 3. Pornografi 31

8. Diskussion 34

Referenser 41

Litteratur 41

Artiklar 42

Mediakällor 44

1. Abstract in english

During the last decade of the twentieth century both ’manhood’ and gender studies seems to have undergone changes. With the field of masculinity and the critical studies of men, added as

”subsections” of broader gender studies, new knowledge has been produced to better grasp the production of gender and power relations of patriarchy. During the same decade as the

’metrosexual’ first appeared of the urban stage, acts of homophobia and attitudes towards

’manhood’ seems to have changed. The ’macho’ ideal from the eighties apparently gave way for a more inclusive and gentle masculinity and this ’softening’ of men resulted in ’the new man’ or ’new masculinity’. Brittish journalist and author Mark Simpson, who published the first ’obersvation’ of metrosexuality back in the nineties, now proposes that a new generation of metrosexual men have entered the international stage of masculinity. He calls them ’spornosexuals’. According to Simpson they are the heirs of the metrosexuals widened or feminized masculinity but instead of ’new man’

attitudes, fashion and grooming they focus their attention towards their own well chiseled, lean muscular and defined male bodies. This paper reviews academic texts on men, masculinity and the male body in an attempt to create a sociological understanding of the spornosexual expression and practice.

"

Under slutet av förra seklet verkade både ”manlighet” och genusvetenskap ha förändrats. Med nya fält som maskulinitet och kritiska mansstudier breddades studier av genus och ny kunskap har producerats för att bättre belysa produktionen av genus och patriarkala maktrelationer. Samma årtionde som den ”metrosexuella” mannen dök upp, verkade homofobi ha minskat och attityder kring manlighet förändrats. ”Macho-idealet” från åttiotalet hade till synes givit vika för en mera öppen och mildare maskulinitet, och denna mjukare manlighet resulterade i föreställningar om ”den nya mannen”. Journalisten Mark Simpson, som myntade begreppet ”metrosexualitet”, föreslår nu att en ny generation av metrosexuella klivit upp på den internationella maskulina scenen. Han kallar dem ”spornosexuella”. Enligt Simpson är de arvtagare av metrosexualiteten, men istället för mode och hår- och hudvård fokuserar de spornosexuella på sina egna välformade muskulösa manliga kroppar. Denna uppsats försöker genom akademiska texter om män, maskulinitet och den manliga kroppen sociologiskt belysa spornosexualitet.

"

Keywords: sociology, masculinity, metrosexual, spornosexual, gender, embodiment, body, sport, pornography


2. Inledning

Det har ibland påståtts att mannen och manligheten genomgått en kris sedan slutet av förra århundradet (Connell 2005 ; Mullany 2004). Tanken om en manlighet i kris bygger troligt på föreställningar om en slags konflikt som uppstått när mannens roll på något vis förflyttats, att förväntningar på män förändrats, att män sökt sig bort från det traditionellt manliga eller att män sökt nya sätt att förverkliga idéer om manlighet. Tankar har funnits om en allmänt ökad

”jämställdhet” och att denna inte enbart inneburit förändringar för kvinnor (Frisén & Holmqvist et.

al. 2014). Det har talats om en ”ny man”, en ”mjukare” man (Aarseth 2009 ; Whitehead 2007), som kanske sökt nya vägar efter ett historiskt avsteg från en tidigare roll som familjeförsörjare under industrialismen (Aarseth 2007). ”Metrosexualitet”, som beskrivning en ny stilmedveten,

narcissistisk och mjuk man myntades på 1990-talet och har sedan början av 2000-talet blivit ett nästintill vardagligt begrepp (Simpson 2014). Under 1990-talet blev även Bill Clinton president i USA och han beskrevs i media som en ”mjukis” i förhållande till de tidigare presidenterna (Bordo 1999 ; Anderson 2005). Huruvida det är en kris som inträffat eller ej, så verkar någonting förändrats i hur män ”gör kön” men också och hur vi verkar se på män och maskulinitet. Exempelvis har män har blivit alltmera utseendefixerade och missnöjda med hur de ser ut (Frisén & Holmqvist et. al.

2014), någonting som tidigare främst uppmärksammats bland kvinnor. För somliga verkar en mjukare ”mansroll” välkomnats medan andra eventuellt sett ”den nya mannen” som en onaturlig beklädnad av en naturlig ”inre manlighet”. I ett svenskt kontext kan vi exempelvis tänka oss hur programledaren och hantverkaren Ernst Kirchsteiger (Mattsson 2005) verkade tillsynes

förkroppsliga den nya mannen kontra ”Raw Man”-kurser där män förväntas finna sin manliga

”kärna”, sin ”råa kraft” och upprätthålla en polaritet till kvinnor (Wiklund 2014). Om vi nu väljer att se den manliga ”könsrollen” som en enhetlig entitet så kanske den skulle kunna tänkas ha genomgått någon form av kris. Men i sådana fall en kris som inte nämnvärt kastat om

maktförhållanden eller maskulinitetens överordning.

"

I en artikel i den brittiska tidningen Telegraph skrev Mark Simpson tidigare i år en artikel med titeln The metrosexual is dead. Long live the ’spornosexual’ (2014). Simpson var den journalist och författare som under 1990-talet menade att någonting hade börjat hända med medelklassmän i urbana miljöer. Det hade börjat lägga mera tid och uppmärksamhet på hur de klädde sig, de hade börjat köpa parfymer och hudkrämer och de hade alltmer börjat stirra sig själva i spegeln. Han kallade dem ”metrosexuella”. De metrosexuella var i första hand heterosexuella män som i högre

utsträckning börjat ägna sig åt sådant som tidigare bara kvinnor eller homosexuella män gjort (Frank 2014 ; Buerkle 2009 ; Simpson 2014 ; Stanley 2014). Men nu menar alltså Simpson att den metrosexuella mannen är död och han påstår att en ny generation av dessa män dykt upp. Han kallar dem för ”spornosexuella” (Simpson 2014 ; Stanley 2014) och menar att de verkar ha flyttat den metrosexuella mannens livsstilsprojekt till sina egna kroppar. Vi kan anta att detta nya kroppsfokus eller kroppsprojekt troligt inte är ett helt isolerat fenomen i förhållande till övergripande former av manligt framförande. I bred massmedia talas det, vid sidan om ”drömjobb” och ”drömhus”, även om ”drömkroppen” och de tekniker och discipliner som krävs för att förverkliga denna dröm och ikläda sig den. Men drömkroppen är alltid könad och den verkar har en plats i en given ordning.

Denna text avser att undersöka spornosexualitet utifrån utifrån delar av den forskning och

samhällsvetenskap som sedan 1990-talet börjat belysa män, maskulinitet och den manliga kroppen.

”Sporno” är en sammanslagning av orden ”sport” och ”porno”, alltså sport och pornografi.

Spornosexualitet är på så vis ett maskulint kroppsprojekt som metrosexualitetens manliga fåfänga tillsynes banat väg för och som nu hämtar sina ideal ur sportens och pornografins värld. De spornosexuella männen har muskulösa och definierade kroppar och de syns ofta barbröstade på glättiga tidningsomslag, i dokusåpor eller i ”selfie”-bilder tagna spegeln på gymmet (Simpson 2014). Genom att se hur den manliga kroppen och maskulinitet skapas och upprätthålls i dessa två domäner, kan vi förhoppningsvis röra oss bortom en snäv och essentialistisk föreställning om en socialiserad och mottagen ”könsroll” och förhoppningsvis kunna synliggöra de ”gamla” idéer denna nya spornosexualitet kan tänkas vara ett uttryck för och vad som kanske egentligen inte förändrats.

"

"

"

"

"

3. Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att analysera spornosexualitet som fenomen och vad det kan tänkas vara ett uttryck för. Med utgångspunkten i spornosexualitet avser jag att undersöka domäner där kropp och maskulinitet möts genom de senaste dryga två decenniernas akademiska intresse för män och maskulinitet och mäns kroppar.

"

Den övergripande frågeställningen är huruvida spornosexualitet berör ett nytt manligt

kroppsprojektet där ”definierad” inte bara handlar om kroppens muskulatur, utan även som man? Är de spornosexuella männen helt enkelt en ny generation av 1990-talets metrosexuella män eller kan vi betrakta spornosexualitet som enbart ett symptom för en mera övergripande och tillsynes ständig strävan att leva upp till bilden av en ”idealman”?

"

"

4. Teoretisk referensram

Den huvudsakliga teoretiska utgångspunkten är hämtad ur R. W. Connells banbrytande bok Masculinities (2005), där hon utvecklar och redogör för sin teoribildning kring maskulinitet. Det teoretiska ramverk som byggs i boken är grundläggande för analysen av ”spornosexualitet” i jämförelse med ”metrosexualitet”. När det gäller kroppen, eller i detta fall den manliga kroppen, är den teoretiska grunden något mera differentierad. En stor del hämtar jag ur den amerikanska kulturvetaren Susan Bordos texter (1997 ; 1999) om den manliga kroppen i kulturen, tillsammans med en rad texter om kroppens sociala varande. Jag ser dessa två delar som nödvändiga för att belysa maskulinitet och dess sociala ”kroppslighet” och samtidigt röra sig bort från alltför naturalistiska och essentialistiska eller evolutionära och biologiska förklaringsmodeller.

"

4. 1. Maskulinitet

Vardagligt talat sätts ofta likhetstecken mellan ”manlighet” eller ”maskulinitet” och det betraktas nog i allmänhet som uttryck för personlighet, identitet, karaktärsdrag eller egenskaper män (i första hand) verkar bära med sig i sin (socialiserade) könsroll, alternativt kommer ur ett naturligt

(biologisk) kön. Eller kulturellt och semiotiskt sett (som en symbol eller tecken) något som uppstår i polaritet till femininitet eller kvinnlighet oavsett om det läggs i sammanhanget ”natur” eller

”kultur”. Connell definierar maskulinet i förhållande till essentialistiska synsätt på kön och genus och hennes utveckling av begreppet maskulinitet och dess kunskapsfält kan sägas ta sin

utgångspunkt i en kritik av könsrollsteorin. Maskulinitet är inget verkligt objekt. Det finns ingen generell maskulin entitet som framträder i alla samhällen (Connell 2005, 43). På så vis bör vi inte betrakta det maskulina som ”för-socialt” eller i Foucaults mening ”prediskursivt” (1976). Det existerar så att säga inte innan samhället, men det är heller inte enbart ett resultat av samhällelig påverkan i form av en passivt ”mottagen” könsroll. Även om könsrollsteorin var det första betydelsefulla försöket att skapa samhällsvetenskap om maskulinitet (och femininitet) så riskerar detta begreppspar att enbart tolkas som internaliserade könsroller, produkter av socialt lärande och socialisering (a. a. 21-22). Connell menar att detta är ett för snävt och förenklat sätt att se på

”skapandet” av genus och de system av relationer det verkar i (ibid.). Vi bör istället för att tala om en manlig könsroll, se på maskuliniteter i ett system av genusrelationer: Rollteorin är generellt sett logiskt vag, samma begrepp används för att beskriva ett yrke, en politisk status, en hobby, ett skede i livet och ett kön (Connell, 2005, 26). I könsrollsteorin utgår socialt handlande från en struktur definierad av biologisk skillnad (dikotomin man-kvinna) inte en struktur definierad av sociala

relationer, exempelvis ”manligt” och ”kvinnligt” eller ”hård” och ”mjuk”. Polarisation är en nödvändig del av konceptet (könsroll). Detta leder till missuppfattning av social verklighet som överdriver skillnaden mellan män och kvinnor och grumlar strukturer av ras, klass och sexualitet.

Exempelvis har den ”klassiska” manliga könsrollen nästan helt uteslutit homosexuella män (Connell 2005, 25). Könsrollsteorin har även svårt att fånga förändring (a. a., 7), och har grundläggande svårigheter i att fånga in frågor om makt (a. a., 27). Den har inget sätt att förstå förändring som en dialektik inom genusrelationer.

"

The male sex role approach, then, is fundamentally reactive. It does not generate a strategic politics of masculinity. I think this is an underlaying reason why men who had worked hard for sex role change in the 1970s could make no effective

resistance in the 1980s to ideologues who rejected their modernity as ’softness’, and instituted a cult of an imaginary past. (Connell 2005, 27)

"

Connell fångar in förändringar i ”den manliga könsrollen” vilka vi, något förenklat, istället bör se som maskuliniteter. Maskuliniteter lever i ett fält av sociala relationer och är någonting långt mera dynamiskt, föränderligt och ideologiskt samt föremål för dominans och utövande av makt än något som endast bör beskrivas som en mottagen och internaliserad roll. Maskulinitet existerar enbart kontextuellt i en hel struktur av genusrelationer (Connell 2005, 185). En idé om ”maskulinitet”

finns inte, eller kan inte uppstå, i ett naturaliserat tillstånd. Maskulinitet ”uppstår” alltså inte utanför ett system av dessa genusrelationer. Så istället för att definiera maskulinitet som en norm, en

naturlig karaktärstyp eller en essentiell kärna av ”manlighet” behöver vi titta på processer och relationer genom vilka män och kvinnor genomför könade liv (Connell 2005, 71). I den mån det går att definiera maskulinitet överhuvudtaget kan vi se det som en position inom genusrelationer och praktiken genom vilken män och kvinnor aktiverar positionen samt effekterna av dessa praktiker i kroppslig erfarenhet, personlighet och kultur (ibid.).

"

4. 2. Den sociala kroppen

Om synen på maskulinitet, både som ett karaktärsdrag i fråga om livsstil, identitetsdrag eller personlighet och ett verktyg för analys, endast existerar i en given könsordning eller system av genusrelationer så verkar den (manliga) kroppen uppfattas som mera ”stabil”. Den manliga kroppens anatomi och fysiologi är till skillnad från maskulinitet i princip konstant i kulturella och historiska skiften (Connell 2005, 43). Kroppsliga skillnader blir på så vis en av de främsta

signifikanterna i skillnader mellan män och kvinnor och dessa skillnader läses ofta på komplexa vis som själva den essentiella källan till skillnader mellan det maskulina och feminina (Morgan 2002, 407). Denna biologiska kropp har också den medicinska disciplinen länge dominerat och den har ordnats och tolkats som frisk, sjuk, normal eller avvikande (Johansson 1997, 10). Men denna anatomiska och ”slutna” entydighet verkar ha börjat vittra sönder och kroppen har fått en historia och en sociologi i hur den omformats i olika kulturella fält och inom olika maktrelationer (ibid.).

Kroppens fysiologisk fakta, kroppens ”biologiska bas” handlar om en historisk process rörande kroppen, inte en bestämd och given uppsättning av biologisk determinism (Connell 2005, 71).

Sociologi om kroppen, i synnerhet den manliga kroppen, är någonting relativt nytt (Morgan 2002).

Kroppen verkar ha saknats i den sociologiska tankevärlden, eller på sin höjd varit en ”frånvarande närvaro” (Waskul & Vannini 2006), och sociologins subjekt (eller aktör) har beskrivits som

förunderligt fråntagen sin kropp (Shilling 1991). Men sedan tidigt 1990-tal har kroppen kommit att bli ett nytt område för samtidens sociologiska intresse (ibid.). Genom att se till hur en ”social kropp” regleras och objektifieras har samhällsvetenskapen börjat kunna se hur vi präglas, mejslas och anpassas som kulturvarelser (Johansson 1997 ; Cregan 2006). Det sociala och kulturella sätter spår i och märker kroppen med bland annat klasskoder och kropps- och skönhetsideal (Johansson 1997, 14). Karin Johansson (2007) menar att det inte finns något sätt att tänka på kroppen som inte innehåller en social dimension (min kursivering). Susan Bordo framför i The Male Body – A New Look at Men in Public and in Private (1999) kritik av bland annat den medicinska synen på kroppen i att den exempelvis inte helt verkar ta i hänsyn att anorexi eller ”bigorexi” (”muskelmissnöje”) endast uppstår i väldigt specifika kulturella miljöer (221). Denna sociala kropp kan sägas föregå den individuella och fysiska kroppen (Morgan 2002), i hur den formas och bärs upp enligt bland annat utseendeideal, kön och identitet. Foucault menar att makt och kunskap lämnar spår på kroppens yta och inom våra kroppar. Den sociala kroppen kan, i hans ord, ses som en ”kroppens politiska

anatomi”, någonting som föregår den fysiologiska anatomin (Waskul & Vannini 2006, 10 ; Butler 2006, 176). Trots sin biologiska natur draperas kroppen med symbolisk mening och symboliskt värde när den blir ett objekt för diskurs (ibid.) Vi använder alltså våra kroppar för att ”koda” eller visa viljestyrka, kontroll över vår åtrå och förmågan att hantera och forma våra egna och andras liv (Bordo 1997). Vi kan tala om ett förkroppsligande (embodiment). Från det perspektivet avser förkroppsligande att beskriva processen där kroppen som objekt aktivt erfars, produceras, upprätthålls eller formas som ett kroppsligt subjekt (Waskul & Vannini 2006, 3). Kroppen och erfarenhet av förkroppsligande är mångfasetterat och komplext, i människors levda erfarenhet och interaktion, i sociala institutioner och kulturella processer, samhället och historien (ibid.). David

Morgan argumenterar för att män och idéer om maskulinitet i den moderna samhället både är kroppsliggjort och icke-kroppsligt (Morgan 2002, 407). ”Mannen” kan alltså skapas dels som en slags kropp och som resultatet av ideologi. I fråga om det senare kan exempelvis, som Anja Hirdman skriver, tänka oss att det finns en ”imaginär” maskulinitet som påverkar hur både pojkar och flickor reglerar sina självbilder (Hirdman 2008, 60). Men som Connell menar (med eventuellt en något marxistisk ton); för att förstå både vetenskapliga och vardagliga uttryck för maskulinitet kan vi inte hålla oss på nivån av rena idéer, vi måste titta på dess praktiska bas (2005, 4). Chris Shilling påstår att kroppen är omgiven och tolkad genom diskurser av meningsskapande, men de kan inte reduceras till enbart diskurs (1991, 664). Kroppen måste förstås som verkligt materiellt fenomen vilket både är påverkat av och påverkar kunskap och samhälle (ibid.). Alltså en social kropp. Med en sådan utgångspunkt kan vi belysa den manliga kroppen och enligt vilka mönster av maskulinitet ett nytt ”kroppsprojekt” skapas och upprätthålls.

"

4. 3. Textens disposition

Jag kommer att utgå från en kort redogörelse av metrosexualitet och ”den nya mannen” för att sedan se ur vilka social sammanhang, och i förhållande till vad, en sådan företeelse kan tänkas häröra. Genom att redogöra för två områden i samhället där maskulinitet och kropp möts: våld och aggression samt homofobi vill jag titta lite närmare på hegemonisk maskulinitet, ett centralt begrepp inom Connells (2005) teoretiska ramverk. Sedan avser jag att sammanfatta det lilla som hittills skrivits och talats om kring spornosexualitet och försöka belysa detta ämne genom att se till tre områden: ”Den hårda kroppen”, sport och pornografi. Jag avslutar med en diskussion om

metrosexualitet och spornosexualitet som förkroppsligande och maskulinitetsideal samt försöka se vad ”spornosexualitetet” som fenomen kan tänkas vara ett uttryck för och vad det berättar om vår sociala samtid.

"

5. Metod och material

Denna text är en litteraturstudie där jag summerar, sammanfattar, kommenterar och refererar till ett urval av litteratur, texter, rapporter och akademiska artiklar vilka kan bidra till att sociologisk belysa

”spornosexualitet” och min övergripande frågeställning. Jag presenterat även ett antal

tidningsartiklar, bilder och andra mediatexter som dels ett stöd i mitt resonemang och dels för att försöka placera det valda ämnet i en social verklighet och en mänsklig livsvärld. Därav har jag i strikt bemärkelse inte analyserat dem.

"

5.1. Urval av texter

För att undersöka spornosexualitet som fenomen har jag i huvudsak studerat vetenskapliga artiklar från 1990 fram till 2014. Denna tidsperiod anges i många fall vara en tidsperiod då studier av män och maskulinitet, som en slags ”subkategori” i det större området ”genus” (Kimmel 2008, 32), börjar kristalliseras som ett intresseområde för samhällsvetenskapen och ”kroppen” gör sitt intåg i sociologin (Morgan 2002). Materialet består främst av texter inom områdena ”män och

maskulinitet” samt ”sociologin om kroppen” varav ett flertal publicerats i den amerikanska

akademiska tidskriften Men & Masculinities. Urvalet av vetenskapliga artiklar har främst skett via sökningar i de akademiska databaser jag som student har tillgång till via Karlstads

universitetsbibliotek.

"

5.2. Validitet och reliabilitet

För att skapa bättre förutsättningar till att faktiskt avspegla det jag avsett att göra och för att uppnå tillräcklig precision i att ringa ett område har jag främst försökt att begränsa och precisera urvalet:

Sökningarna har gjorts med fritextsökning på orden eller meningarna ”masculinity”, ”the male body”, ”metrosexual”, ”embodiment”, ”hegemonic masculinity”, ”sport”, ”pornography”.

Strängarna har körts som sökningar ensamma eller i kombination med varandra och filtrerade efter

”sociology” eller ”social science”. Jag har även nyttjat ett slags ”snöbollsurval” genom att söka mig vidare via refererat till annan forskning, andra texter eller författare. I den mån det varit möjligt, försökt att använda mig av så ”färska” forskningsrapporter och artiklar som möjligt (kring de senaste fem till tio åren) men aldrig överträtt den valda tidsperioden 1990 till 2014.

"

Artikelmaterialet behandlar främst forskning och tanketradition inom det ”efterindustriella”

västerländska kapitalistiska samhället. Ett verkligt utvecklat globalt perspektiv saknas på så vis.

Den sociala betydelsen av kroppens hudfärg har inte direkt kunnat redogöras för i detta

sammanhang, även om den kan antas bära en oerhört betydelsefull social mening och vara föremål för kunskap, makt och förtryck.

"

5. Metrosexualitet och ”den nya mannen”

"

Schmidt: Your caveman ideas about manhood are so over. Manhood today is about exfoliation, Ha! And cheese courses, and emotional honesty, and Paxil. And yes, cutting peppers in the classic style de julienne. You may have bested me in a competition of pre-Clinton manhood, but I am Schmidt. A refined and enlightened pescetarian. About 90% of the time. (New Girl 2012)

"

Metrosexualitet som populärkulturellt begrepp kan inte sägas ha en helt stabil eller tydligt avgränsad definition. Men det kan sägas röra en beskrivning av ny form av manlig identitet som innehåller ett förändrat perspektiv på maskulinitet (Anderson 2005b, 351). Journalisten Mark Simpson lanserade begreppet under 1990-talet för att beskriva ny slags man vars uppkomst han uppfattade som ett tecken på förändringar i maskulinitet (Simpson 2014). Detta sker under samma decennium som media alltmera börjar fokusera på det manliga utseendeidealet (Frisén et. al. 2014).

I beskrivningar av metrosexualitet verkar det i första hand handla om en modern urban

heterosexuell medelklasslivsstil där bland annat kläder och accessoarer, hår- och hudvård, nyttjas av män för att väcka åtrå hos heterosexuella kvinnor och beundran hos andra heterosexuella män (Buerkle 2009). Det skulle kunna innebära en ny maskulin arketyp som bär många karaktärsdrag vilka vanligtvis associeras med femininitet eller homosexuella män (Frank 2014). Att vara fåfäng eller narcissistisk och lägga vikt vid sitt utseende, konsumera skönhetsprodukter eller intressera sig för mode, har i västvärlden traditionellt sett inte tillhört den ordinära manliga, heteromaskulina repertoaren eller rekvisitan. Denna metrosexuella man har även beskrivits som (vid sidan av att lägga vikt på sitt utseende) någon som är bekväm med varierande sexuella och kulturella identiteter och som istället för att vara macho eller dominerande är känslig, reflekterande och uttrycksfull (Whitehead, 2007, 237). I många fall är detta egenskaper och dispositioner som kunnat uppfattats som uttryck för femininitet, eller manlig homosexualitet. Med allt detta som utgångspunkt finner vi med andra ord en förändrad maskulinitet som verkar stå i stark konstrast till föreställningen om en traditionell maskulinitet, vars själva utgångspunkt kan sägas ha handlat om att konstituera sig själv genom att röra sig bort från allting som kan tänkas närma sig femininitet, sådant som visar svaghet eller antyder på homosexualitet (Buerkle 2009, 88).

"

Det skulle också vara möjligt att se den metrosexuella mannen som ett förkroppsligande av en ”ny man” som dyker upp under slutet av förra seklet. På nittiotalet förespråkade president Bill Clinton

att homosexuella män och kvinnor öppet ska kunna tjänstgöra i den amerikanska militären, vilket startade en nationell debatt kring frågan (Andersson, 2005a, 1). En amerikansk president, ledaren av den enda kvarvarande supermakten efter Sovjetunionens och östblockets fall, var en man som spelade saxofon och hade homosexuella vänner. Den amerikanska kulturvetaren Susan Bordo menar att Bill Clinton under sitt första år som president porträtterades i media som en avvikelse från den traditionella bilden av en amerikansk stadsman. Med sin mjuka fysik, emotionella öppenhet och levnadsglädje verkade han ständigt behöva bevisa för omvärlden att han kunde spela hårt (”hard ball”) och vara tuff (1999, 55). Stephen Whitehead resonerar, i sin analys av brittiska

premiärministrars maskulinitet, att gränserna i den traditionella genusdikotomin blivit allt mera suddiga och överlappande överallt i det samtida samhället (2007, 236). Han ser en förändring i den parlamentariska och politiska arenan, som länge präglats av traditionell heterosexuell maskulinitet (oavsett om denna artikulerats eller av män eller kvinnor), och menar att metrosexuell maskulinitet numera är den slags maskulinitet som vinner val (Whitehead 2007). Vi skulle kunna tänka oss att metrosexualitet är en slags förskjutning av maskulina ideal, eller rättare sagt en utvidgning eller förflyttning av vad som anses accepterat inom ramarna för heterosexuell maskulinitet. När det exempelvis gäller obetalt hushållsarbete har denna ”nya man” inneburit en slags ”femininisering”

av och ett avsteg från den traditionella familjeförsörjarens maskulinitet i västvärdens

industrialiserade samhälle (Aarseth 2009, 425). Helene Aarseth intervjuade 1990 fyra män i

Skandinavien om deras deltagande i hemmet och medverkan i det obetalda hushållsarbetet. Femton år senare genomförde hon uppföljande intervjuer för att belysa förändringar i deras narrativ och drog slutsatserna att män inte i första hand släppt sitt motstånd och ”givit vika” för feministisk kamp och strävan att bryta en könad arbetsdelning mellan hem och arbetsliv, utan att förändringen även underlättats av nya maskulina livsstilar och konsumism (Aarseth 2009).

"

Frågan återstår om huruvida den metrosexuella mannen är ett förkroppsligande av mera omfattande förändringar i maskulinitet (eller representationer av maskulinitet) i västvärlden, eller om det rör om ett uttryck av ett manligt livsstilsprojekt som tagit till sig, eller iklätt sig, sådant som tidigare hållits utanför och på avstånd. Den metrosexuella mannen är någon som uppskattar konst, kan laga mat, har ett ombonat hem och visar varma mänskliga känslor (Buerkle 2009, 79). Detta har av

nödvändighet inte alltid uteslutits från en maskulinitetsdiskurs. Men med sin utgångspunkt i det moderna västerländska kapitalistisk samhället är han även någon som, i förhållande till det traditionella, förändrat sina konsumtionsvanor och sättet han vårdar sitt yttre.

"

[Om] man bläddrar i en tidning som huvudsakligen vänder sig till yngre heterosexuella män, som just Slitz eller Café, och noterar sida efter sida med glansiga helsidesannonser, får man intrycket av att det inte bara är bögarna som förväntas ha ett ”kvinnligt” konsumtionsmönster […] Under senare år har det i västvärlden skett en förändring av den traditionella mansrollen, särskilt i storstäderna. (Liljestrand 2003, 27)

"

Även om Liljestrands utgår ifrån en generell ”könsroll”, så är detta intressant. Det har visats sig att 30-35 procent av unga amerikanska män har ”metrosexuella tendenser” genom att de konsumerar hudvårdskräm och parfym. Metrosexualitet har på så vis inneburit en ”boom” på marknaden (Harrison, 2008). Även om denna konsumtion i sig, och av nödvändighet, troligt inte har inneburit ett paradigmskifte för ”typiskt” manligt framförande så verkar fler vanor och praktiker tagit sig in i maskulinitetens tillsynes väl angränsade sfär. Exempelvis har det även blivit vanligt för män att hålla kroppshåret i ”schack”, eller helt avlägsna det, genom att ansa, raka eller vaxa behåring på specifika ställen på kroppen, en praktik som förut setts som typiskt kvinnlig (Frank 2014 ; Harrison 2008).

"

Oavsett svaret, om det finns något sådant, är det uppenbart att metrosexualitet på samma sätt som maskulinitet endast kan skönjas i relation till någonting annat. Trots sin populäritet de senaste åren, ger metrosexualitet oss enbart en slags definition av maskulinitet (Buerkle 2009, 88). Eric Anderson (2005) menar att metrosexualitet i många fall bör ses som ett uttryck av det han kallar inkluderande maskulinitet (338). Detta inkluderande handlande skulle kunna sägas utgå från en mera ”öppen”

eller ”mottaglig" maskulinitet som inte i samma utsträckning behöver distansera sig från och utestänga det feminina, det ”mjuka” eller det ”homosexuella” för att definiera och reproducera sig självt. Teorin om inkluderande maskulinitet bygger bland annat på tanken att där homofobi

förtunnas leder det till en ökad spännvidd av accepterade könade beteenden (Anderson,

McCormack et al. 2011, 444). Något som i sin tur kan tänkas bidrar till att göra denna distinktion mellan traditionellt kvinnliga och manliga aktiviteter diffusare (Buerkle 2009, 79). Eller att

kvinnors och mäns sexuella identiteter börjat sammanblandas och på så vis utökat vidden av bilder som anses acceptabla för män (Groban 1999, 18). Genom att ta till sig och praktisera andra ”vidare”

former av manligt framförande verkar denna inkluderande maskulinitet alltså röra sig bort från en strävan att förverkliga sig enligt de ideal den ”traditionella mannen” påbjuder samt dennes

förväntade egenskaper och attityder. En ”traditionell man” kan måhända vara svår att skapa en tydligt definition av men utgångspunkten kan sägas vara en dominerande heterosexuell maskulinitet

vars hårda kärna och yttre gränser konstruerats och positionerats med hjälp av en uttalad och socialt agerad distans till femininitet och manlig homosexualitet. För att bli betraktad som en ”riktig man”

har det med andra ord inte varit tillräckligt att bara följa reglerna, utan även att bli sedd som en förespråkare av dem (Anderson & Kian 2012, 15). Ett verkligt socialt agerande som för

homosexuella kan ha inneburit bland annat diskriminering, förföljelse, straffande och även mord (Connell 2005, 40). Syftet med denna praktik är inte bara att misshandla och förtrycka individer.

Det handlar även om social gränsdragning där ”äkta” maskulinitet definierats genom sin distans till det förkastade (ibid.).

"

Maskulinitet som kunskapsobjekt kan enbart skönjas i relation till någonting annat (Connell 2005).

Metrosexualitet är alltså en beskrivning av ett fenomen, en narrativ form för att fånga in

förändringar i maskuliniteter i de västerländska samhället, alternativt en ny utmanare till en tidigare

”äkta” man. Men vad är denna ”traditionella” eller ”äkta” maskulinet som metrosexualitet då behöver definieras i förhållande till? I den tidsperiod då den metrosexuella mannen först dyker upp verkar västvärlden precis ha lämnat 1980-talets pumpade action-hjältar och homofobins höjdpunkt bakom sig. Metrosexualiteten är inte ”ny” i bemärkelsen att den vänder sig mot, eller innebär ett avsteg från, en historiskt stabil och given traditionell maskulinitet. Connell ser inte maskulinitetens historia som linjär, det finns ingen verklig utvecklingslinje som reglerar allt och inget enkelt skifte mellan ”traditionellt” och ”modernt” (2005).

"

Sammanfattningsvis kan vi alltså betrakta metrosexualitet som ett uttryck av förändringar i vissa former av maskulina koder. En förändring som främst kanske kan ringas in i genom att se till konsumtion, livsstil och att sköta om sitt yttre. Talet om en ”den nya mannen”, som i högre grad verkar röra tanken om större förändringar i maskulinitet, överlappar ibland metrosexualitet och det kan tänkas inneburit bestående förändringar men tillsynes utan att direkt rubba den manliga

dominansen. Att metrosexualitet eller ”den nya mannen” behövt namnges och ringas in visar kanske att någonting annat också finns där.

"

6. Hegemonisk maskulinitet

"

Set your sights on good fortune Concentrate

Pull back the hammer Try to hold the gun straight

"

Hit the gym each night, stay cool and seldom speak Keep the heart of a champion Never let them see you're weak

Ur The Mountain Goats – For Charles Bronson (2011)

"

Ett nyckelbegrepp i Connells teori om maskuliniteter är hegemonisk maskulinitet (2005). Inom könsrollsteorin kanske vi kan tänka oss en manlig idealbild och en ”traditionell manlig roll”

förknippade med särskilda egenskaper och attribut. Men på samma sätt som könsrollsteorin har svårt att fånga förändring, kan detta synsätt inte belysa hur manlig dominans verkar bibehållas trots sociala förändringar. För att göra en kort redogörelse för hegemonisk maskulinitet skulle jag vilja gå tillbaka till idéen om en ”äkta” maskulinitet som metrosexualitet och ”den nya mannen” på 1990- talet verkade innebära ett avsteg från. 1980-talet verkade vara höjdpunkten för homofobi

(Andersson et. al. 2011) och actionhjältarna på bioduken blev allt grövre och våldsammare.

"

I dokumentärfilmen Tough Guise: Violence, Media, and the Crisis in Masculinity talar Jackson Katz om på vilka sätt våldsam maskulinitet konstrueras som norm i USA (Lund 2003). Filmen är främst en analys av populärkultur och Katz belyser frågan genom en studie av film, media och leksaker för pojkar i ett försök att spåra rötterna och anledningarna till ett ökat våldsbejakande bland män i samtidens USA (ibid.). En historieskrivning från Humphrey Bogart och James Bond, via Clint Eastwood fram till Sylvester Stallone som Rambo och slutligen Arnold Schwarzenegger i rollen som ”Terminator”, vars hela kropp var en dödsmaskin (ibid.). Kropparna blir större och synligare, vapnen växer och fler människor mejas ner. De manliga hjältarna på filmduken skulle kunna ses som kraftfulla projektioner av en föränderlig idealbild vars evolution rört sig i en riktning mot alltmer svällande muskler och ett maskulint förkroppsligande av aggression och våld. Tillsammans med ett tillika avsmalnande känsloregister blev våld i allt högre grad Hollywoods förverkligande av maskulinitet (Connell 2005, 214, egen översättning). 1970-talet då Rambo tog sig an sina problem

med hjälp av en bazooka var även en tidsperiod som innebar ett ökande tryck på jämställdhet mellan män och kvinnor. Connell menar att det verkar som att det uppstod en marknad för

maktuttryck (power representations) på en arena som män fortfarande kunde kalla sin egen, det vill säga ”rent våld” (a. a., 215). Dessa skådespel i manlig styrka och aggression, om än enbart rörliga bilder etsade på celluloid, kan berätta något om de strategier och tekniker som används för att skapa en idealbild för maskulinitet. Vi bör inte tolka maskulinitet som bärande ett fixerat anlag eller benägenhet till våld, därför måste vi undersöka specifika maskuliniteter för att förstå hur social spänning uttrycks som våld av specifika individer. (Connell 2005, 258). Vi kan alltså inte säga att män generellt sett bibehåller sin dominans i samhället genom direkt våld eller aggression mot utmanare av ordningen. Inom könsrollsteorin kan anlag och benägenhet ses som knutna till en specifik internaliserad roll och detta riskerar att grumla våra möjligheter att se hur en patriarkal ordning verkar kunna reproduceras genom hur vissa former av maskulinitet är överordnade femininitet andra maskuliniteter.

"

Kimmel talar i boken Guyland om en slags ”grabbkod” som ett antal egenskaper, attribut och värden som är knutna till vad som väntas av ”en riktig man” (2008, 52). Det kan även ses som en uppsättning regler och kriterier för att bedöma enskilda individer och reglera vad som är accepterat för ”grabbar” (”guys”) (ibid). Att vara en man i denna bemärkelse kan exempelvis handla om att inte visa känslor, aldrig ge upp, vara stark, vara aggressiv, inte visa rädsla, få ha sex, att vara hänsynslös, bli rik eller att vinna (ibid.). Dessa ideal verkar närmast förkroppsligade i 1980-talets action-hjältar och, som vi kommer undersöka längre fram, inom sportens och den heterosexuella pornografins domäner. Det är nog inte heller svårt att tänka sig hur en sådan maskulinitetskod kan komma att resultera i utövande av våld om den utmanas. Men genom att se till hegemonisk

maskulinitet, som Connell föreslår (2005) kan vi se hur en genusordning upprätthålls även när inte våld kommer till användning eller ens behövs.

"

Katz menar att homofobi är en av de mest kraftfulla disciplinära mekanismer i en manlig

gruppkultur. Han menar att män och pojkar övervakar varandras attityder, beteenden och enligt en given definition av manlighet (Lund 2003, 106). Att få sin heterosexualitet ifrågasatt verkar hålla pojkar och män från att utmana positioner i en traditionell ordning. Anderson ser att det finns en rad sociala faktorer som formar och reproducerar kulturella konstruktioner av en idealiserad

heterosexualitet, varav homohysteri är en av de mest betydelsefulla (Anderson & Kian 2012, 166).

Homohysteri är ett begrepp Anderson differentierat från homofobi genom att beskriva det som mäns

rädsla att bli ”homosexualiserade” om de överträder strikta könade gränser (ibid.). Homohysteri kan visa till vilken grad och i vilken form homofobi uppstår i särskilda sammanhang, platser eller tidpunkter. Homofobi är på så vis den resulterande handlingen, angreppet, våldet eller tekniken som ska stratifiera och nedtrycka för att försvara en dominerande position (Connell 2005). Om vi nu tänker oss att metrosexualiteten och ”den nya mannen” i form av en inkluderande maskulinitet, inte fann gamla, traditionella och maskulina former och ideal eftersträvansvärda (Anderson 2005b) och ¹ att homofobin minskat anmärkningsvärt snabbt sedan millenieskiftet (Anderson & Mccormack 2014, 5), vad är det som gör att män och maskulinitet fortfarande verkar besitta dominerande position i så många domäner och fält, så många institutioner och organisationer? Vilka var dessa, som Connell nämner som ”kulten kring det illusoriska förflutna” i citatet ovan, som reagerade på 1970-talets mjukisman? Spontant verkar det i många fall inte längre gångbart eller legitimt att hävda sin ”manlighet” genom att agera homofobiskt. Det verkar heller inte längre vara helt legitimt att vara dominerande och ”macho” och action-hjältarna i amerikanska filmer har till synes tonar ner sin utlevelse av manlig naturkraft och rå aggression. Någonting verkar tillsynes förändrats, men trots metrosexualitet och ”den nya mannen” verkar hierarkin i genusrelationer i stort sett fallit tillbaka på samma sätt. Det verkar hela tiden funnits maskulina ideal som inte behövt hävda sig med öppet våld och dominans.

"

Svaren i hur ordningen kan upprätthållas som legitim och naturlig är hegemonisk maskulinitet. En våldsam maskulinitet är i den bemärkelsen inte hegemonisk, den är förtryckande och dominerande.

En hegemoni kan beskrivas som en ordning vars effektivitet bygger på att maktförhållanden är naturaliserade och självklara och den som innehar den hegemoniska positionen behöver inte i första hand ta till våld eller öppet förtryck för att behålla den. Tvång och våld ingår i alla former av

dominans, men i hegemoni kommer våld och dominans till användning enbart när ordningen hotas (Giddens 1992, 110). Att göra en detaljerad och fullständig redogörelse för Connells teori om hegemonisk maskulinitet, dess produktion och dess sociala konsekvenser och makteffekter lokalt och globalt är inte målet här men för att förstå hur sociala relationer, kulturella uttryck och förkroppsligande är betydelsefulla i produktionen av hegemonisk maskulinitet behöver vi ha en allmän förståelse över vad det innebär:

"

Anderson (2005) använder begreppet ”ortodox” maskulinitet i den refererade texten. Jag har valt att enbart

1

använda Connells begrepp ”hegemonisk maskulinitet” för att undvika onödig förvirring. I en senare text (Anderson 2012) används båda begreppen tillsammans i förhållande till ”inkluderande” maskulinitet.

Hegemonisk maskulinitet kan definieras som den konfiguration av könad praktik vilken kroppsliggör det för tillfället accepterade svaret på patriarkatets

legitimitetsproblem, som garanterar (eller tar för givet) mäns dominerande position över kvinnor. (Connell 2005, 77, egen översättning)

"

Så om vi tänker oss att det på en plats inte längre är legitimt att hävda sin överordning genom exempelvis homofobiska angrepp så behöver dessa maskuliniteter andra former av könad praktik som ett nytt ”svar” på en ifrågasatt patriarkal struktur. Väldigt förenklat kan vi se det som ideal, vilka i olika sammanhang och domäner reproducerar en ”naturlig” och självklar maskulinitet och placerar denna i en överordnad position till andra maskuliniteter och till femininitet. Hegemonisk maskulinitet är inte en fixerad karaktärstyp, alltid och överallt likadan. ”Det är snarare den

maskulinitet som ockuperar den hegemoniska positionen i ett givet mönster av genusrelationer, en position som alltid är omstridd” (Connell 2005, 76, egen översättning). Att se till maskuliniteter och hegemoniska former av dessa är ett kraftfullt redskap till att belysa hur kultur och sociala

institutioner reproducerar särskilda genusrelationer och makteffekter. I vårt ”efterindustriella”

samhälle växer exempelvis unga män upp i en era utan en vägkarta, ritning eller snabbguide vad en man är och hur man blir en (Kimmel 2008, 50). Men den eventuella bristen på en traditionell och enhetlig manlig ”könsroll” verkar inte nödvändigtvis ”befria” eller tvinga ut dem ur genusrelationer och könad praktik. Män, som i egenskap av konsumenter, blir målet för stora hollywoodstudior, tränings- och grabbtidningar, sport, teve- och datorspel och teknologi (a. a. 15). En kultur som i många fall verkar bära med sig och behöva idealbilder, en specifik genusordning och en hegemoni för att fungera och återskapas.

"

För att kort sammanfatta kan vi se att homofobi kunnat vara ett försvar av hegemonisk maskulinitet som resulterat i våld och aggression, men även utanför våldsutövande haft kraft att hålla ihop idealbilden av en ”äkta man”. Efter 1990-talets metrosexuella man och ”den nya mannen” verkar en sådan idealbild genomgått förändringar, utan att män i egentlig mening förlorat sin position som överordnade i samhället. Den hegemoniska maskuliniteten kan på så vis sägas fått ett nytt svar på sitt legitimitetsproblem. I följande avsnitt avser jag att redogöra för det Simpson ser som den metrosexuella mannens evolution (2014), bilden av den hårda kroppen samt två områden som har beskrivits som domäner vilka bygger på och producerar former av hegemonisk maskulinitet (Anderson 2005 ; Bordo 1999 ; Connell 2005, m. fl.): Sport och pornografi.


7. Spornosexualitet

"

Sheila: WHAT?? Your classmates beat you up for being a Jew?

Kyle: No! For not being a metrosexual.

Sheila: Gerald! Gerald, get down here!

Gerald: Here I come!

Kyle: Oh no! Dad's metrosexual too?

Gerald: Kyle! You look terrible!

Sheila: The boys at school beat him up, Gerald.

Gerald: Oh, really?! Well, don't you worry, Kyle. We can cover that black eye up with some cream base, and the coat and pants we'll bleach with an acid wash for a fun vintage look. (South Park 2003)

"

Metrosexualitet som begrepp har använts för att beskriva män och maskulinitet i förändring, ge namn åt en slags ny maskulin livsstil centrerad kring narcissism, utseendefixering och

”femininisering”, en ny manlig arketyp eller en förändrad form av könad konsumtion (Liljestrand 2003). När Mark Simpson (2014) på nittiotalet tittade in i kristallkulan för att spå maskulinitetens framtid, såg han att den var ”täckt i mjukgörande kräm”. I sin spaning efter en ny slags man verkade han förutspått ett fenomen och namngav det han fann. När han under 2002, i en ny artikel, pekade ut den brittiske mittfältaren David Beckham som idealbilden för metrosexualitet verkade alla, enligt Simpson, plötsligt förstå vad det handlade om (ibid.). Bara ett drygt decennium senare är denna så kallade metrosexualitet (i västvärlden i alla fall) troligt ingen marginell livsstil eller helt underordnad utmanare av hegemonisk maskulinitet. Politiker, sportstjärnor och ordinära

medelklassmän ”outas” som metrosexuella (Whitehead 2007 ; Simpson 2014 ; Frank 2014 med flera). Ernst Kirchsteiger, denna ”mjukisman” som klev in i de svenska hemmen via sina

teveprogram väcker knappast längre samma provokationer från ”riktiga” hantverkare och ”grabbar”

som han en gång gjorde (Mattsson 2005). Många producenter av skönhetsprodukter har särskilda produktlinjer riktade till män (Harrison 2008) och även om den metrosexuella mannen kan avbildas som en karaktärstyp i en komediserie (New Girl 2012), så visar männen i exempelvis ”New Girl”

på en rad olika maskuliniteter vilka skulle kunna ses som en numera genomsnittlig och vanlig man (Ezzel 2014). Simpson menar att den metrosexualitet han spanade efter och namngav på nittiotalet idag, tjugo år senare, blivit så vanlig att han är normaliserad (Simpson 2014 ; OBS 2014).

Metrosexualitet verkar helt enkelt blivit ”mainstream” i västvärldens urbana efterindustriella samhälle. Oavsett om metrosexualitet är en form av manliga aktörer med förändrade

konsumtionsvanor (Liljestrand 2003 ; Frank 2014 ; Harrison 2008), ett samhälleligt symptom på en utbredd internalisering av en ”inkluderande maskulinitet” eller en förskjutning av hegemonisk maskulinitet med förändrade förväntningar på män, så verkar den lämnat spår i den västerländska mannens ideal. Enligt Mark Simpson har en ny generation av metrosexuella män flyttat sitt livsstilsprojekt från sin garderob till sin kropp:

"

Glättiga tidningar kultiverade den tidiga metrosexualiteten. Kändiskulturen sände den sedan in i omloppsbana. Men för dagens generation är sociala medier, selfies och porr utloppen för den manliga åtrån att bli åtrådd. De vill vara eftertraktade för sina kroppar, inte sin garderob. Och särskilt inte för deras intellekt. (Simpson 2014, egen översättning)

"

I en artikel i den brittiska tidningen Teleraph skriver Simpson om vad han menar är en slags fortsättning i den metrosexuella mannens evolution. Han kallar denna nya generation

”spornosexuella” (ibid.). I artikeln (Simpson 2014) och vid en senare intervju i Sveriges Radio P1 (OBS 2014) beskriver Mark Simpson detta ”nya” förkroppsligande av maskulinitet.

Sammanfattningsvis kan de spornosexuella sägas vara unga män som bestämmer sig för att forma sina kroppar till eftertraktade handelsvaror, de är bekväma med nakenhet och de är muskulösa, kroppsligt definierade och ”rippade” samt ofta tatuerade. Spornomannen kommer vanligtvis ur arbetarklassen och syns ofta i reality-TV (dokusåpor) och i ”selfies” framför spegeln på gymmet.

De bygger på sitt eget ”varumärke” och arbetar på sin kropp istället för att, som den under industrialismen förvärvsarbetande arbetarklassmannen, arbeta på fabriker eller bruk. De kan

marknadsföra sig själva som personliga tränare och hälsoexperter och riktar sig till andra unga män som vill se ut som dem. Mark Simpson menar även att män, först genom metrosexualiteten och nu via spornosexualitet, är ”friare” – de kan ta sig an andra andra sätt att vara och får tillåtelse att vara mera individualistiska och inte tvingade in i en gammal snäv bild av hur en man ska vara (OBS 2014 ; Simpson 2014). Han spårar även dessa nya maskulina uttryck till ökad jämställdhet och tolerans till homosexualitet. I och med detta har kvinnor fått det bättre och kan idag i högre grad

”välja” män än förut. Simpson menar att Kvinnor blir mera kräsna eftersom de har större möjligheter och i sin tur ställer de högre krav på mäns utseende än tidigare (ibid.). Chefer och överordnade på arbetsplatser kan idag vara både kvinnor eller öppet homosexuella män och därför har den den ”vanliga” mannen alltmer varit tvungen att börja anpassa sig till utseendeideal och bry sig om sin kropp och sin stil (ibid.).

"

7. 1. Den hårda kroppen

Om vi ska försöka ringa in denna spornosexualitet, som Simpson (2014 ; OBS 2014) definierar den, i förhållande till metrosexualitet handlar det onekligen mer om ett kroppsprojekt. Ett projekt som syftar till att drapera sig i en manlig kropp som är lagom muskulös, tonad, definierad (en kropp med ett minimum av underhudsfett) och strategiskt hårlös samt att agera på alla möjligheter som ges till att visa upp sig. I en av studierna som presenteras i boken Projekt perfekt – om utseendekultur och kroppsuppfattning (Frisén & Holmqvist et. al. 2014) säger unga män att deras utseendeideal är

”hälsosamt vältränad”, inte bodybuilder eller brottare, men tillräckligt för att det ska synas att man rör på sig ofta, och många anger även idrottsstjärnor, särskilt fotbollsspelare, som exempel på ett utseendeideal (42). Det verkar alltså inte längre röra sig om de uppumpade amerikanska

actionhjältarna från 1980-talet som Jason Katz talade om i Tough Guise (Lund 2003). Den spornosexuella mannens kropp faller med andra ord, väl på plats i den idealbild respondenterna i studien (Frisén & Holmqvist et. al. 2014) angav. Ett ideal som kommit att kallas ”lean muscularity”,

Bild 1. Samir Badran från dokusåpan Paradise Hotel.

vilket kan beskrivas som en slank kropp där musklerna ändå syns tydligt eftersom man inte har så mycket kroppsfett (a. a., 43). Troligt för att distansera sig från associationer till de steroidstinna och ibland groteskt muskulösa manliga kropparna från 1980-talet, har även uttryck som ”aestethic bodybuilding” använts. Denna önskan att någonting ska synas på kroppen, att vi vill kultivera ett utseende som passar den bild vi har av oss själva och hur vi uppfattar att andra ser på oss. Vad är det denna kropp ska visa för andra och varför är det viktigt? Det är välkänt att vi bedömer andra efter hur vi uppfattar och ser på deras kropp. Exempelvis att människor redan från tidig ålder associerar övervikt med en mängd negativa karaktärsdrag, som lättja, impulsivitet och slarvighet (Frisén &

Holmqvist et. al. 2014, 34 ; Groban 1999 ; Paul & Townsend 1995). Eller att feta människor ses som varmare, vänligare men mindre lyckliga, mindre disciplinerade och mindre attraktiva än de som är smala (Groban 1999, 7).

"

Vi kan tala om kroppsbild (body image) som är en mental bild av kroppen som den framstår för andra (Featherstone 2010). Bilden av vår kropp ska visa vilka det sanna jaget, vem vi är, vilken personlighet, karaktärsdrag och vilka andra ”inre” egenskaper vi har samt att vi bedömer andra på samma vis (Groban 1999 ; Featherstone 2010 ; Frisén & Holmqvist et al. 2014). Det är sedan länge välkänt att kulturella föreställningar kring kroppsbild och kroppsliga ideal har sociala konsekvenser.

En allmän tro att smalhet är mera hälsosamt än modest övervikt är ingenting som kommit ut medicinsk forskning, vilket kan visa på att det även härrör ur kulturella och estetiska ideal (Groban 1999, 13). Exempelvis i diskriminering mot överviktiga i arbetslivet (Paul & Townsend 1995), att överviktiga afroamerikaner bedöms mildare än överviktiga vita amerikaner samt att överviktiga överlag anses mindre flitiga och mindre maskulina (Trautner, Kwan & Savage 2013) eller

korrelationer mellan BMI och lön (Cawley 2003). I den sistnämnda studien rapporterades även en stor skillnad mellan hur övervikt påverkade män respektive kvinnors löner. Kultivering av utseende har en starkt könad dimension, där kvinnors kroppar för utstå en rigidare granskning (Featherstone 2010, 202). Enligt Bordo har den ”hårda” respektive ”mjuka” kroppen starka kulturella

anknytningar och det är inte bara kvinnor som fått förkroppsliga det ”mjuka”. Nazisterna

förkroppsligade juden i biler av en kort, mjuk, och krökt kropp – själva kontrasten till den stolta, nakna och muskulösa ariska kroppen som avbildades på nazisternas affischer och i skulpturer (Bordo 1997 ; 1999). Den hårda kroppen var den rena och sanna ”facsistkroppen”.

"

Frisén & Holmqvist et. al. (2014) talar om att mäns utseende har kommit mer i fokus eftersom män, i och med den ökade jämställdheten, kan känna sig osäkra på hur de ska vara och bete sig för att

uppfattas som manliga och att visa sin manlighet rent kroppsligt kan då bli viktigare (126). I fråga om att visa sin ”manlighet kroppsligt” kan det även vara fruktbart att se till hur maskulinitet förkroppsligas och verkar i relation till det icke-maskulina. Johansson beskriver synen på arbetarkroppen under 1900-talets början som ”[…] i kontrast till tjänstemannens ängsligt disciplinerade eller stadsproletariatets förslummade kropp var det brunbränd mannakraft som representerade framtidsfolket” (1997, 252). Den arbetarkropp Johansson (ibid.) beskriver skulle likväl kunnat vara Samir Badran, om än eventuellt utan tatueringar (Bild 1). Men den muskulösa kroppen har förlorat sin association med kroppsligt arbete och har istället blivit en symbol för viljestyrka, kraft och kontroll (Groban 1999, 6). Muskler har egentligen ett väldigt lite värde i vårt efterindustriella ”tjänstesamhälle” och musklers potentialitet verkar istället vila i högre grad i dess kulturella betydelse (Bordo 1999, 88). Den typ av arbete många människor har idag innebär antagligen minimalt kroppsligt arbete och denna praktik resulterar troligt i, eller ger näring till, en

”mjuk kropp”. Betydelserna skrivna i bilden av den klassiska hårda kroppen kanske lever kvar som ett ideal, som någonting gudalikt. Målet av en strävan för att förverkliga sig själv ur den manliga kroppens ”naturliga” potentialitet. Den hårda kroppen blir en fallisk kropp.

Bild 2. Månadens Shoutout: Läsarnas egna bilder ur Iron Man Magazine (2014).

Utan att gå för djup in i psykoanalys kan det vara värt att ägna denna fallos en kort redogörelse.

Begreppet, som det används här, härrör ur Lacans psykoanalys (Butler 2006 ; Connell 2005). Hos Lacan är maskulinitet en plats i en symbolisk och social ordning, och ägaren av fallos besitter den symboliska ordningens ledande position. Men vi bör ej förväxla denna fallos med någon verklig, empirisk penis (Connell 2005, 20). Någonting falliskt blir en metonym till hegemoniska maskulina ideal. I likhet med fallos är hegemonisk maskulinitet inte någonting som går att bära. Det falliska är på samma vis ett begär efter ouppnåeliga ideal och en fördold auktoritet vi kopplar till idéer om maskulinitet (Hirdman 2008, 29). Det är inte heller något som är möjligt att uppnå eller

förkroppsliga som man (eller kvinna). Det skulle kunna beskrivas som en ”naturlig” och

förhärskande idealbild att sträva efter, eller en fantombild (Lindgren 1996), som visar hur en ”riktig man” ska vara. Fallos är förkroppsligad i den erigerade mänskliga penis (Bordo 1997, 698). Penis (alltså den verkliga kroppsdelens) potential till ”hårdhet” och alla suggestioner som det rör har förflyttats till hela den manliga kroppen där den kan verka som symbol för styrka, kraft och uppåtsträvande (Bordo 1999, 91, min kursivering). Den mystiska fallos, en kulturell symbol för maskulinitet (a. a., 43) och den stolta hårda kroppen är en metafor för mästerlighet och styrka (a. a., 49). Metaforerna i bilden av den inoljade och muskulösa, barbröstade och skrikande Rambo med en gigantisk bazooka under armen finns här inom räckhåll.

"

Under en av de fokusgruppsintervjuer om kroppsuppfattning och internetanvändande som Frisén &

Holmqvist et. al. (2014) presenterar i boken, berättade många svenska pojkar att de undvek att ladda upp bilder på sig själva på social medier eftersom de var rädda att uppfattas som homosexuella eller feminina (134f), vilket kan ge en indikation på en homohysteri kring kroppsbild. I analyser av reklam, media och kultur verkar samma föreställningar återkomma; vår mainstreamkultur undviker att avbilda män som enbart kroppar, som sexobjekt eller intima relationer eftersom rädslan för homosexualitet är en del av konstruktionen av den offentliga bilden av den hegemoniska mannen (Wörsching 2007, 202).

"

På så vis är den klassiska formulan för att representera män att alltid visa dem i handling [action], fördjupade i vad de gör, tillsynes ovetande om eventuella betraktare. De vidrör aldrig sina egna kroppar, visar sig aldrig som rena objekt för åsyn eller betraktar sig själva i spegeln. (Bordo 1999, 197, min översättning)

"

Detta verkar inte vara fallet för den spornosexuella mannen. Han har en ivrighet att objektifiera sig själv, jämföra sig med andra och eventuellt väcka avundsjuka i andra män (OBS 2014 ; Simpson 2014). I programmet OBS i Sveriges radio P1, där Mark Simpson medverkar, förs ett samtal om vår visuella kultur och hur de spornosexuella männen tar bilder av sig själv framför spegeln på gymmet (OBS 2014). I det som benämns som vår ”visuella kultur” blir dessa ”selfies” (egenhändigt tagna porträtt av sig själv) ett sätt att ”finnas”. Selfie-bilden i gymmets spegel blir ett sätt att likt Adonis vinna gudinnan Afrodites åtrå.

"

Själva ordet ”sporno” är en sammanflätning av orden ”sport” och ”porno”, alltså sport och

pornografi. Jag skulle vilja stanna kvar vid dessa två teman och försöka titta närmare på hur vi kan skapa förståelse om spornosexualitet genom hur dessa domäner tillsammans har vävts in i

produktionen och reproduktionen av maskulinitet och förkroppsligande. Det rör sig, som vi kommer se, om mer än bara att exempelvis sport och pornografi ibland delat utrymme i tidningar och media.

Exempelvis att Aftonbladets rosa sportbilaga Sportbladet länge innehållit annonsplatser för olika slags betalnummer för telefonsex riktat till heterosexuella män (Helin 2013). Sport och pornografi är domäner där vi kan se maskulinitet och kropp mötas (Connell 2005 ; Bordo 1999 ; Anderson 2005 ; Anderson & Kian 2012).

"

7. 2. Sport

I samhällen där kraft och styrka blivit irrelevant för arbetsmarknaden har sport, som en av de mest maskulina institutionerna, blivit den föredragna arenan genom vilken pojkar initieras in i

maskulinitet och ”lär sig” att bli män (Wörsching 2007, 203). Historiskt sett har sport relativt nyligt blivit den ledande konstruktören av maskulinitet i massmedial kultur (Connell 2005, 54). Inom sport, som exempelvis fotboll, har kroppen onekligen ett syfte. Det är en instrumentell kropp, den måste kunna åstadkomma ett givet mål och den måste göra det bättre än en andra kroppar. Eller om vi tänker oss kampsport som MMA eller proffsboxning, helt enkelt oskadliggöra en annan kropp.

Men sportkroppen är även ett resultat av samma instrumentella idrottspraktik och verkar ofta ”bära med sig” och reproducera kroppen som en rad symboler utanför idrottens domäner. För det första, i reklambilder av sport, och inom idrottsdiskurser verkar det fungera särskilt bra att ”maskulinisera”

produkter. Sådan reklam verkar dra nytta av mäns rädsla att misslyckas i kampen om dominant status, med andra ord rädslan att misslyckas som ”riktiga män” (Wörsching 2007, 198). Anderson kallar sport för en ”hypermaskulin” institution (2005). Att vinna, ”nå toppen” eller bemästra

någonting är en disposition som ständigt verkar artikuleras i både diskurser om maskulinitet, och sport. Vad kroppen faktiska kan åstadkomma blir på så sätt en viktig del i den maskulina identiteten (Frisén, Holmqvists et. al. 2014, 143). Skönhetsprodukter riktade till män marknadsförs i många fall med associationer till idrott och stora manliga sportstjärnor brukar efter sin karriär lansera

varumärken för olika slags produkter för män. För det andra, verkar ”utseendekulturen” i sporten (a. a., 157), via samma mediakanaler och kultur bidra till att skapa kroppsliga idealbilder för både män och kvinnor. Men det finns skillnader hur denna instrumentella kropp uppfattas i fråga om maskulinitet och femininitet.

"

Inom typiskt ”kvinnliga” respektive ”manliga” idrotter stämmer kroppsidealet ofta överens med samhällets ideal. Exempelvis förväntas kvinnliga konståkare att ha en liten och smal kropp, och manliga hockeyspelare förväntas vara starka och kraftfulla (Frisén, Holmqvists et. al. 2014, 158).

Detta visar ett exempel på en kroppslig dimension av komplexiteten i hur maskulinitet och

femininitet kan gestaltas i sport. En tonårsflicka uttrycker i en forskningsintervju att ”[ju] bättre en kille är, desto snyggare kropp får han, för att han har muskler och så, men ju bättre en tjej är, desto fulare kropp har hon”. (a. a., 160). Att ha ”rätt” kropp för ändamålet innebär alltså för män att vinna och vara ”snygga”. I detta faller verkar det som att kvinnor får nöja sig med att vinna. Om de önskar att uppfattas som ”snygga” bör de inte ha en allt för effektiv och kraftfull kropp. Den hårda

sportkroppen blir en symbol för bultande styrka av maskulint potential. Det låter i oroväckande grad som att det psykoanalytiska objektet för kvinnors påstådda ”penisavund” har spritt sig ut i hela den manliga kroppen. Den hårda kroppen blir i sådana fall ett falliskt ideal, varåt män kan anses bära en starkare naturligt kroppslig potentialitet. Det är den ”dominerande kroppen”, som inte enbart förkroppsligar mäns överordning över kvinnor, utan även andra män. En kraftfull kropp som i såväl idrottens kompetitativa arena som krigets slagfält, har tillåtelse, eller uppmuntras till våld (Morgan, 2002, 413). Eller förväntas kunna utstå våld mot kroppen.

"

Eric Anderson och Edward M. Kian (2012) har undersökt vilken typ av narrativ sportjournalistik bygger kring huvudskador som drabbar spelare under matcher i amerikansk fotboll. De menar att amerikansk fotboll länge haft en betydelsefull roll i konstruktionen av maskulinitet i USA, och synen att utövare under matcher ska kunna offra sin kropp för att nå seger och ära varit

förhärskande (a. a., 153). Exempelvis uttalanden eller imperativ om att ”vara en man” (ibid.) eller hylla spelare som återvänder ut på planen efter tuffa och farliga tacklingar. Diskurser inom

sportjournalistiken har uppmuntrat spelare att dölja sin rädsla i jakten på seger och att deras kroppar

ska vara ett förbrukningsbart vapen i ett atletiskt krig (a. a., 155). En svensk fotbollsspelare som enligt samma diskurs hyllats för sin uthållighet och höga smärttröskel är mittfältaren och tidigare landslagsspelaren Stefan Schwarz. Han har spelat fotboll med bruten fot, bruten arm och dessutom gått av planen själv med hälsenan avkapad (Lundberg 2012). Förutom seger verkar idéer och

hyllande av tapperhet, självkontroll och styrka med andra ord finnas både i sportens och krigets diskurs. Dessa ideal förknippade med konstruktionen av hegemonisk maskulinitet verkar nödvändiga för att vinna viktiga matcher och dödliga strider. Vi kan tänka oss soldaten som svimmar vid paraden och blir objekt för sanktioner och disciplin (Morgan 2002, 414), eller den unga mannen som berättar om tränaren som förnedrade dem om de inte visade fullständig tuffhet (Kimmel 2008, 54). Bilden av en oborstad ”krigare” i sporten, oavsett om det är Stefan Schwartz,

Bild 3. Fotbollsspelaren Christian Ronaldo.

den ärrade hockeyspelaren Börje Salming eller skidåkaren Tomas Wassberg , verkar skilja sig ² nämnvärt från bilden av den metrosexuella David Beckham eller den yngre Christian Ronaldo (Bild 3) som med sina plockade ögonbryn, vaxade, definierade och vältonade kropp enligt Mark Simpson förkroppsligar spornosexualitetens nya idealbild (2014 ; OBS 2014). Inom denna text finns varesig möjlighet eller någon direkt poäng att redogöra för eller jämföra de omedelbara sportsliga eller instrumentella kvalitéer som idrottsmän bär i förhållande till det estetiska elementen av deras kroppar. Vad som dock är av vikt för denna redogörelse är en skillnad i hur de bär upp och framför maskulinitet och hur en slags maskulin sportkropp kan bli ett sätt att befästa maskulinitet även utanför spelplanen.

"

Sammanfattningsvis kan vi tänka oss att sporten länge varit en oerhört könad domän. I en slags värld där ”femininitet” och ”maskulinitet” förenas som ”cheerleadern” och ”kaptenen i

fotbollslaget” – ett motsatspar som hör ihop och inte verkar kunna existera utan varann (Bordo 1999, 115). Även om en snabb översikt skulle kunna visa att ”damidrott” eventuellt fått mer utrymme i media och att tolerans för homosexualitet ökat inom den sportsliga domänen (Anderson 2005), så verkar ett system av hegemoniska maskulina ideal utgöra sportens själva spelplan. De gemensamma metaforer kring krig och sport och dess plats i konstruktionen av maskulinitet och manliga kroppar kanske säger något om vårt samhälle. Men vad som eventuellt är än mera talande för vår samtid är sporten som metafor för kapitalism och ett nyliberalt marknadsekonomisk

samhälle, med sitt fascinerande och oändliga spektakel av tävling och omvälvning vars resultat alltid faller tillbaka i samma slags hierarki som förut (Connell 2005, 256). Idrottsstjärnan och den framgångsrika entreprenören är båda män som bär liknande former av maskulinitet (ibid.). Något förenklat kan vi tänka oss att samma slags maskulinitet alltså behövs både för att vinna fotbollsligan och skapa tillväxt i företaget, och oavsett vem som vinner så förändras inte själva hierarkin. Det finns alltid vinnare och förlorare. Det finns alltså onekligen områden i det moderna samhället där förkroppsligande, genus och makt möts (Morgan 2002, 414), och sporten verkar kunna vara ett sådant område och institution. Frågan återstår i hur ”nytt” och ”fritt” det egentligen är, detta uttryck för maskulinitet som spornosexualitet verkar vara enligt Simpson (2014).

"

Bilden av Tomas Wassberg är för mig denne tystlåtne och kraftfulle ”krigare” till man som tog ut sig fullständigt och

2

sedan kollapsade vid mållinjen med saliv och snor i form av långa istappar i sitt vildvuxna skägg.