Kvinnliga elitinnebandyspelares fysiska profil
- En beskrivning av utespelare The physiological profile of elite female
floorballplayer
- A study of field players Stefan Sandlund
Examensarbete, 30 hp
Idrottsmedicin, examensarbete för magisterexamen, 30 hp
Vt 2018
1 Extra information om uppsatsen
o Extern samverkan med: ………..
Denna uppsats har utformats och genomförts i samverkan med externa intressenter.
Det kan vara att projektidén utvecklats tillsammans med t ex en idrottsförening eller en arbetsplats, eller att studenten presenterat en idé som en arbetsplats eller
idrottsklubb tycker är intressant och där studenten kan genomföra sin datainsamling eller kanske till och med kan medverka i utformningen av uppsatsen.
Kort sagt: uppsatsen är intressant och relevant för någon utanför universitetets väggar
o Del i ett forskningsprojekt: ………
Denna uppsats har utformats och genomförts som en del av ett forskningsprojekt.
Det kan vara att projektidén utvecklats som ett komplement till ett forskningsprojekt, en pilotstudie, reliabilitets/validitetsstudie på en metod, nya idéer som fötts i
anslutning till ett pågående forskningsprojekt.
o Tvärvetenskapligt samarbete med: ………..
Denna uppsats har utformats och genomförts som ett tvärvetenskapligt projekt, där individer från olika arbetsplatser och med olika yrken medverkat.
Det kan vara så att studenter från olika program genomfört ett gemensamt projekt eller där handledare med olika kunskapsområden medverkat. För att detta kryss ska sättas ska samarbetet ha bidragit till att mer kunskap har nåtts jämfört med om uppsatsens innehåll belysts från enbart ett kunskapsområde
2
Abstract
Bakgrund:
Innebandy är en intensiv sport där snabba upprepade accelerationer och riktningsförändringar är viktiga ingredienser för framgång. Även om både
förflyttningssnabbhet och uthållighet är viktiga för prestationen i innebandy, finns inga studier som undersöker hur de relaterar till varandra och andra viktiga fysiska kvaliteter.
Syfte:
Att beskriva kvinnliga elitinnebandyspelares fysiska egenskaper och undersöka korrelationen mellan snabbhet i förflyttningar, aerob uthållighet, maximal styrka och explosivitet.
Metod:
19 kvinnliga elitinnebandyspelare i åldern (medel (SD)) 21,8år (±2,15), längd 168,8cm (±5,8) långa och vikt 65,9 kg (±6,3), rekryterades till studien. Ett testbatteri genomfördes över två dagar och bestod av snabbhetstester (Acc10, Acc20m, Pro-agility), explosivstyrketester (SLH, SJ, CMJ, CMJ:A), maximalstyrketest (IPU) och aerob uthållighet (Beeptest). Korrelationen mellan testresultaten analyserades.
Resultat:
Det fanns starka korrelationer mellan förflyttningssnabbhet och prestationen explosiv styrka, utom mellan vertikalhopp med armsving (CMJ:A) och snabbhet i riktningsförändringar (Pro- agility). Isometrisk styrka (IPU) relaterade endast signifikant till snabbhet i
riktningsförändringar (Pro-agility), vilket också aerob uthållighet (Beeptest) gjorde.
Slutsats:
För kvinnliga elitinnebandyspelare finns ett samband mellan explosiv styrka och snabbhet i alla förflyttningar, medan maximalstyrka endast verkar relatera till snabbhet i
riktningsförändringar. Arbetsförmågan i aerob uthållighetsarbeten verkar inte påverka prestationen i snabbhet negativt, utan på den här prestationsnivån kan båda utvecklas till tillräcklig nivå.
Nyckelord:
Löpsnabbhet Aerob uthållighet Hopp
Maximal styrka Korrelation
3
Abstract
Background:
Floorball is an intense sport where rapid repeated accelerations and changes of direction are important ingredients for success. Although both the locomotion speed and endurance are essential for achievement in floorball, there are no studies examining how they relate to each other and other important physical qualities.
Objective:
To describe female elite Floorball player's physical properties and examine the correlation between locomotion speed, aerobic endurance, maximum strength and explosiveness.
Method:
19 female elite Floorball players age (mean (±SD)) 21, 8 years (±2.15), height 168, 8 cm (±5.8) and weight (65.9 kg±6.3), were recruited to the study. A test battery was conducted over the span of two days and consisted of tests of locomotion speed (Acc10, Acc20, Pro-agility), explosive strength (SLH, SJ, CMJ, CMJ:A), maximum strength (IPU) and aerobic endurance (Beep test). The correlation between the test results were analyzed.
Results:
There were strong correlations between locomotion speed performance and explosive strength, except between vertical jump with arm swing (CMJ) and speed in changes of direction (the Pro agility). Isometric strength (IPU) significantly related to the speed in changes of direction (the Pro agility), as did aerobic endurance (Beeptest).
Conclusion:
For female elite Floorball players there seems to be a correlation between explosive strength and quickness in all types of locomotion, while the maximum strength only seems to relate to the speed in changes of directions. Work ability in aerobic endurance tasks does not seem to affect performance in locomotion speed, and at this performance level both can be developed to a sufficient level.
Keywords:
Sprint speed Aerobic endurance Jumping
Maximum Strength Correlation
4
Innehållsförteckning
Abstract ... 2
Innehållsförteckning ... 4
Introduktion ... 5
Metod ... 11
Resultat ... 17
Diskussion ... 22
Referenser ... 28
Bilagor ... 33
5
Introduktion
Innebandy är en snabbt växande lagsport som karaktäriseras av snabbt spel på små ytor där fem utespelare plus en målvakt från varje lag spelar med lätta kompositklubbor och en 7,2 cm i diameters plastboll på en yta av 20 x 40m. Planen avgränsas av en 0,5 meter hög sarg och matcherna i högsta serien spelas i perioder på 3 gånger 20 minuter effektiv tid med pauser på 10 minuter (Tervo & Nordström, 2014). Utespelarna får inte ta bollen med
händerna eller nicka. De får inte slå på bollen med klubban, så länge bollen är över knähöjd.
Spelarna får inte heller hoppa så att båda fötterna lämnar marken i syfte att hindra bollbanan eller annan spelare (International floorball federation, 2014). En opublicerad studie gjord på herrar i Schweiziska högsta ligan visade att spelarna genomför cirka 20 byten per match och de flesta bytena varar i cirka 60-90 sekunder (Meienberg, Wolf & Tschopp;
u,å). Spelet blir därmed intensivt och när spelplanen är liten, blir förmågan att upprepa snabba korta accelerationer, riktningsförändringar och inbromsningar, under en hel match, viktiga ingredienser för att nå framgång i sporten. Meienberg, Wolf & Tschopp (u,å) visade också att spelarna under varje byte uppnådde maximal respektive medel hjärtfrekvens på 94% och 82% av den maximala, men bara uppnådde en blodlaktat på 4,7-6,1mmol/l. Det här indikerar att innebandy främst belastar de aeroba energisystemen. Även om den här studien är gjord på herrinnebandyspelare på elit nivå kan man anta att samma ingredienser är viktiga för framgång även för daminnebandy. Med tanke på innebandyns karaktär är det därför av intresse att beskriva hur elit daminnebandyspelarna presterar i tester som speglar snabbhet i raka löpningar, riktningsförändringar och aerob uthållighet. Det är också
intressant att beskriva hur prestation i andra fysiska kvaliteter, så som maximal styrka, explosiv styrka och uthållighet, korrelerar till förmågan att förflytta sig snabbt. Snabbhet i rörelser och förflyttningar påverkas av alla dessa kvaliteter, när de i sin tur beror på faktorer som muskelvolym, andel snabba muskelfibertyper, förmåga att rekrytera muskelfibrer, men också mer rörelsespecifika komponenter så som timing i aktivitet mellan agonister,
synergister och antagonister och musklernas längd/kraft förhållande (Cormie, McGuigan &
Newton., 2011). Det som avgör är rörelsernas typ, riktning, hastighet, komplexitet, hur mycket tid som finns tillgänglig för muskelaktivering, storlek på acceleration/de-acceleration, massan som ska förflyttas och graden av trötthet (Cormie, McGuigan & Newton., 2011).
Beroende på hur sporten utförs, bidrar varje delkomponent olika mycket till prestationen.
6 Exempelvis kräver horisontella förflyttningar kräver mindre kraft än vertikala, när
acceleration mot gravitationen är mycket mindre. Innehåller sporten mycket och snabba riktningsförändringar ökar också kraftbehovet, eftersom stor tröghet ska övervinnas i vändningarna (Bartlett, 1997, s 164-201). Längden på accelerationer och hastigheten i löpningarna påverkar markkontakttider, reaktionskrafterna i fotisättningarna och förändrar om vertikala eller horisontala kraftriktningar är dominerande (Brughelli, Cronin & Chaouachi, 2011; Nagahara et al., 2018). Det finns inga studier som beskriver innebandyspelares
aktioner, skillnader mellan nivåer på spelare eller jämför dem med andra idrotter, men kombinationen mellan planens dimensioner, användandet av klubba och spelets regler (till exempel att spelare i aktioner mot boll eller motståndare inte får lämna marken med båda fötterna), gör att den profilen borde vara unik för innebandy som sport. Dessutom är det inte orimligt att anta att det även finns en mindre skillnad, mellan innebandy på olika nivåer, dam och herrinnebandy, när taktiken och därmed typen av aktioner, hastigheten i spelet och förflyttningarna skiljer sig åt.
Eftersom alla sporter också utförs i olika intensitet, har olika arbetstider och kvot mellan arbete och vila, är det också intressant att undersöka hur den aeroba uthålligheten korrelerar till snabbhet, och i förlängningen explosivs styrka och maximal styrka, hos just elitdaminnebandyspelare. Höga nivåer i både uthållighet och snabbhet är önskvärt, när förmågan till snabba upprepade aktioner beror på både maximal snabbheten och fram för allt kapaciteten i de aeroba stödsystemen. För att upprätthålla intensiteten vid upprepade, korta och högintensiva arbeten krävs återbildande av ATP via kreatinfosfat, som då till stor del sker via mitokondriellt ATP (Girard, Mendez-Villanueva & Bishop., 2011). Eftersom uthållighet och kvaliteter som bygger upp snabbhet, åtminstone i träning verkar motverka varandra (Wilson et al., 2012), är det intressant att beskriva hur daminnebandyspelaren på elitnivå löser den kompromissen. Träning av uthållighet har visat sig dämpa framförallt muskeltillväxt och hypertrofin av snabba muskelfibertyper Leveritt et al., (1999), vilket kan påverka snabbhet, explosiv styrka och maximal styrka negativt. Att innebandyn spelas med fem spelare plus målvakt på planen i 3x20 minuter med fria byten och tillåter 20 ombytta spelare gör att den kan skiljer sig i kvoten mellan arbete och vila från många andra
boll/lagidrotter och därmed vilka krav den ställer på energisystem och cirkulation. Ishockeyn
7 har visserligen liknande regler, men när de har större spelplan och förflyttningarna görs på skridskor borde arbete vila kvoten inom bytena bli annorlunda.
I dagsläget finns inga publicerade studier som beskriver fysiska egenskaper hos daminnebandyspelare, eller undersöker hur de fysiska kvaliteterna som är viktiga i
prestationen av innebandy relaterar till varandra. De flesta av idrottmedicinska studier om innebandy har huvudsakligen inriktat sig på mekanismer, förekomst och prevention av skador, eller i undersökningar där man använt innebandyspelare till studieobjekt vid träningsinterventioner (Tervo & Nordström, 2014). Idag finns en publicerad
populärvetenskaplig artikel, som undersökt fysisk kravprofil i innebandy (Holmberg, 2003) och den behandlar endast herrinnebandyspelare. Eftersom den har några år på nacken och spelets karaktär och regler har ändrats, är den tyvärr inte längre aktuell. Till skillnad från 2003 spelas innebandymatcher numera med effektiv speltid och de flesta lag rullar på tre kedjor. Det här gör att spelet förmodligen blir snabbare och varje spelare har kortare total speltid.
För att hitta studier, som undersökt sambanden mellan snabbhet, uthållighet, maximal styrka och explosiv styrka, blir man tvungen att söka sådana som är gjorda på andra idrotter.
För att öka relevansen mot innebandy får de gärna vara gjorda på lagidrotter, när de oftast innehåller liknande rörelser och kräver en kombination av både uthållighet och snabbhet.
Vertikala, horisontala och upprepade hopp används ofta i studier gjorda på lagsportare när de visat sig ha hög validitet mot explosiv styrka (effektutveckling) i extensioner över fotled, knäled och höftled (Markovic, Dizdar, Jukic & Cardinale; 2004). Prestationen i
förflyttningssnabbhet har i flertalet studier visat sig korrelera positivt med prestationen horisontell, vertikal och upprepade hopp (Vescovi & McGuian, 2008; Hori et al., 2008;
Raquena et al., 2008; Robbins, 2012; Rodrigues-Rosell et al., 2010), men det finns också studier som inte kunnat finna detta samband (Spitieri et al., 2014; Nimphius et al., 2010).
Det anges två möjliga förklaringar till de avvikande resultaten. Första förklaringen kan vara att om vertikala hopp inte ingår som en naturlig del av sporten, speglar sådana test inte utövarnas explosiva styrka på ett rättvisande sätt, eftersom bristande koordination kan lägga hinder i vägen (Nimphius et al., 2010). Den andra förklaringen kan vara att när prestationen i hopptester relateras till förflyttningar med riktningsförändringar, mäter hopptesterna
8 muskulär effekt/explosivitet vid för låga belastningar, eftersom krafterna vid
riktningsförändringar vida överstiger de krafter som krävs i enkla hopptest (Spitieri et al., 2014). Det har resonemanget stödjs ytterligare av studier som visat samband mellan
prestationen i hopptester, längre accelerationer och riktningsförändringstest, men inte med de kortare (Thomas et al., 2017; Chaouachi, 2009; Alemsaroglu, 2012; Sekulik et al., 2013).
Några studier har undersökt förhållandet mellan snabbhet och styrka hos kvinnliga
bollidrottare. De hittade alla signifikant samband mellan snabbhet i kortare accelerationer, riktningsförändringstest och maximal dynamisk styrka i benen. (Nimphius et al., 2010; Spiteri et al., 2014; Thomas et al, 2017; Peterson et al 2006). Även om det fortfarande utförs många studier där man använder sig av mått på dynamisk styrka har isometriska tester av maximal styrka på senare tid blivit mer vanliga. Nuzzo et al., 2008 och McGuigan et al., 2010 visar också att styrka i isometriska dragtest nästan har en perfekt korrelation till styrka i 1RM knäböj. Studier som använde sig av isometriska tester av styrkan och på det sättet
undersöker relationen mellan maximal styrka och snabbhet i förflyttningar, visar på en lite annorlunda bild än de som använder dynamiska tester. Dessa finner visserligen positiva signifikativa samband med riktningsförändringstest och korta raka accelerationerna, men inte med raka accelerationer på längre löpsträckor (Thomas et al., 2017; Spitieri et al., 2014;
West et al., 2011;). Oavsett om studier mäter maximal styrka dynamiskt (1RM) eller isometriskt, visar de flesta att korrelationen mellan maximal styrka och
förflyttningssnabbhet blir lika hög och i de flesta fall högre om jämförelsen görs mot styrka relativt till kroppsvikten (Swinton et al., 2014; West et al., 2011; Requena et al., 2011;
Peterson et al., 2006). Swinton et al,. (2014) menar att skalningen av styrkan är viktig när man undersöker små homogena grupper, men verkar inte göra lika stora utslag om grupperna är stora.
Även om det finns många studier på lagsportare där både löpsnabbhet i förflyttningar och aerob uthållighet (VO2max) ingår, är det få som undersöker korrelationen mellan dem. Av de som ändå gör det, visar de flesta på mycket svag till svag icke-signifikant korrelation mellan snabbhet i raka förflyttningar och VO2max, medan korrelationen mellan VO2max och snabbhet i riktningsförändringar är något högre, även om inte heller den uppnår signifikans (Lockie et al., 2016; Gharbi et al., 2015; Dardoure et al., 2014; Cipryan & Gajan, 2011;
9 daSilva, Guglielmo & Bishop, 2010). Två studier fann något överraskande positiva signifikanta korrelationer. Higham et al., (2013) visade på ett moderat signifikant samband mellan
VO2max och raka accelerationer, medan Chaouachi et al., (2009) visade på en stark korrelation mellan snabbhet i riktningsförändring och VO2max uträknat från ett Yo-Yo- intermittent test. I det senare fallet förklarar författarna den något överraskande
korrelationen med hur man uppmätte VO2max, när användandet av yo-yo intermittent test för att beskriva den aeroba kapaciteten är tveksamt. Något som också stöds av flertalet studier (Castagna et al., 2006a; Castagna et al., 2006b; Thomas, Dawson & Goodman, 2006;
Boullosa et al., 2013; MatrineZ-Lagunas & Hartmann, 2014).
Det inte finns några publicerade studier som beskriver kvinnliga elitinnebandyspelares fysiska delkapaciteter, eller undersöker relationen mellan de fysiska kvaliteter bygger upp egenskaper viktiga för prestationen i en högintensiv intermittent aktivitet som innebandy.
När arbetskraven för att utföra en aktivitet är unik för sport och nivå, är inte heller studier gjorda på andra lagidrotter direkt överförbara. Syftet med den här studien är därför att dels beskriva kvinnliga elitinnebandyspelares fysiska profil, men fram för allt undersöka hur fysiska kvaliteter som snabbhet i förflyttningar och aerob uthållighet relaterar till varandra, men även hur snabbhet i förflyttningar relaterar till andra fysiska egenskaper, så som maximal och explosiv styrka. Studien kommer att begränsas till att bara inkludera
utespelare, när målvakternas arbete skiljer sig för mycket från utespelarnas och man därför inte kan vänta sig de uppvisar samma fysiska kvaliteter. Förhoppningsvis kan de här
beskrivningarna vägleda spelare och ledare att lägga upp träning för att utveckla nödvändiga fysiska kvaliteter optimalt, i en innebandykontext. Även om studier på andra sporter inte är direkt överförbara på innebandy, tyder tidigare forskning på andra lagidrotter att det även hos kvinnliga elitinnebandyspelare finns:
- En positiv korrelation mellan prestationen i förflyttningssnabbhet, i kort rak accelerationer (Acc 10 och Acc 20) och riktningsförändringar (Pro-agility), och prestationen i vertikala (SJ, CMJ och CMJ:a) och horisontala hopp (SLH).
- En positiv korrelation mellan prestationen i förflyttningssnabbhet, i korta raka accelerationer (Acc 10) och riktningsförändringar (Pro-agility), och relativ maximal styrka i höftled, knäled och fotled, uppmätt i ett isometriskt dragtest (RS:ipu).
10 - Inget samband mellan prestationen i förflyttningssnabbhet, i både raka
accelerationer(Acc 10 och Acc 20) och riktningsförändringar (Pro-agility) och prestationen i ett aerobt uthålligt arbetsprov (Beeptest).
11
Metod
Deltagarna i studien rekryterades från ett representationslag, som säsongen 2012/2013 spelade i innebandyns högsta division för damer i Sverige och avslutade säsongen på 4:e plats av totalt 12 lag. 25 spelare ingick i truppen, rekryterades och deltog vid testtillfällena, men endast resultaten från 19 redovisas i den här studien. Spelarna som ingick i studien var kvinnor på 21,8år (±2,15), 168,8cm (±5,8) långa och vägde 65,9 kg (±6,3). Bortfallen berodde på att två individer var målvakter, tre individer saknade tidigare erfarenhet av de
genomförda testerna, när de anslöt sent till truppen och slutligen det sista på att en spelare haft upprepade problem med skador i både hamstrings och fotleder och därför avstod testerna som en försiktighetsåtgärd. Alla tester genomfördes tidigt på hösten före matchsäsongen. Deltagarna gav sitt muntliga medgivande till att testresultaten kunde användas i forskningssyfte. Analysen av testresultaten användes sedan till att lägga upp deltagarnas individuella träning. Alla tester som ingick i studien genomfördes i samma ordning och föregicks båda dagarna av en standardiserad uppvärmning (se bilaga 1).
Dag 1 inleddes med och invägning och följdes av fyra hopptester för att mäta spelares explosiva styrka i nedre extremiteterna. De hopptester som användes genomfördes i följande ordning stående längdhopp (SLH), squat jump (SJ), countermovement jump (CMJ) och countermovement jump med armsving (CMJ:a). Alla hopptesterna utfördes enligt Markovic, Dizdar, Jukic & Cardinale (2004) och har visat hög reliabilitet (ICC 0,95-0,98).
Första dagen tester avslutades sedan med ett isometriskt dragtest (IPU) som framförallt aktiverar benmuskulaturen och mäter den maximala styrkan över knäled, höftled och fotled.
Testet är en modifikation på den som är beskriven av James, Roberts, Haff, Kelly & Beckman (2015) och har visats ha hög reliabilitet (ICC 0,96).
Dag 2 inleddes mätning av spelarnas accelerationssnabbhet med löpningar på 20m. Tiden när utövaren passerade 10 meter (Acc10) och 20 meter (Acc20) registrerades. De linjära snabbhetstestet efterföljdes av ett pro-agility test för att utvärdera snabbheten i
riktningsförändringar. Reliabiliteten i Pro-agility test har undersökts av Eriksson, Johansson &
Back (2015) och visat sig hög (ICC 0,96). Testtillfället avslutades med ett Beeptest för att
12 utvärdera den aeroba uthålligheten. Testet utfördes enligt Leger, Mercier, Gadoury &
Lambert (1988) och har visat sig både reliabelt (ICC 0,95) och valid mot VO2max (r= 0,9).
I alla testerna registrerades det bästa resultatet, som sedan analyserades.
Vikt. Vikten mättes med en vanlig portabel badrumsvåg (OBH-Nordica 6256). Vågen kontrollerades mot krönta vikter dagen innan testtillfället. Vikten på närmsta 0,5kg registrerades.
Stående längdhopp. Testet mättes med ett 5 meters måttband fasttejpat på marken så att 0-punkten ligger i bakkant av en upptejpad linje. Testet genomfördes med att
försökspersonen ställer sig med tårna upp mot den tejpade linjen och utför ett så långt stillastående jämfotahopp med armsving, som möjligt (se figur 1).
Figur 1. Illustration av stående längdhopp (SLH).
Hopplängden mäts från bakkanten på de upptejpade linjen och den häl eller kroppsdel som vid landningen tar i marken närmst den linjen. Om försökspersonen efter landningen tar ett steg bakåt, tar ner handen eller någon annan kroppsdel hamnar närmare uthoppslinjen, mäts sträckan därifrån. Tre försök med cirka 15 sek vila genomfördes och bästa resultatet på närmsta centimeter registrerades.
Squat jump, Countermovement jump och countermovement jump med armsving. Höjden på alla vertikala hopptester mättes genom att omvandla tiden i luften (flygtiden) till
hopphöjd enligt formeln: Hh=G x TfxTf/8 (Bosco, Luthanen & Komi, 1983) Hh= hopphöjd i meter
G=Gravitationskraften (9,814m/s2) Tf= flygtiden
13 En mekanisk kontaktmatta med microcontroller och mjukvara (Chronojump system;
Spanien) och användes för att analysera hopphöjden. Systemet har visat sig mäta hopphöjd med hög reliabilitet (ICC 0,95) (de Blas, Padulles, Lopez del Amo & Guerra-Balic, 2012).
Försökspersonerna utförde tre maximala upphopp av varje typ, med cirka 15 sekunders vila mellan varje hopp. Bästa resultatet av varje typ av hopp registrerades till närmsta
millimetern. För att standardisera landningen instruerades försökspersonerna att utföra ett lätt vristhopp vid landningen av varje hopp.
Squat jump. Försökspersonerna utförde upphopp från statisk position. Händerna hölls i midjan och försökspersonerna instruerades att gå ner till 90 grader i knäled, hålla
överkroppen kroppen så upprätt som möjligt men ändå belasta hela foten. I det läget ska försökspersonen pausa minst 2 sekunder och sedan trycka sig uppåt utan att ”gunga” i bottenläget (se figur 2). Till hjälpmedel att undvika gungandet i bottenläget höll testledaren en hand på försökspersonens axel med instruktionen att hoppa så snabbt som möjligt när handen togs bort.
Figur 2. Illustration som visar utförandet av squat jump (SJ).
Countermovement jump. Händerna hölls i midjan och försökspersonerna instruerades att snabbt gå ner till 90 grader i knäled, hålla överkroppen kroppen så upprätt som möjligt men ändå belasta hela foten, och utan paus hoppa uppåt (se figur 3).
Figur 3. Illustration som visar utförandet av counter movement jump (CMJ).
14 Countermovement jump med armsving. Försökspersonerna instruerades att snabbt gå ner till cirka 90 grader i knäled, hålla överkroppen kroppen så upprätt som möjligt men ändå belasta hela foten, utan paus hoppa uppåt och svinga med armarna (se figur 4).
Figur 4. Illustration som visar utförandet av countermovement jump med armsving (CMJ:a).
Isometriskt dragtest. Den isometriska maximalstyrkan i höftled, knäled och fotled
uppmättes via en lastcell som registrerar dragspänning. En S-lastcell för 500kg drag (IP68;
Vetek; Sverige) kopplat till en vågindikator (DFWL; Vetek; Sverige) nyttjades. Utrustningarna kontrollerades mot krönta vikter dagen före testtillfället. Testet genomfördes genom att försökspersonen drog i ett handtag som förbinds via karbinhakar kedjor och en lastcell till en platta som denne står på. I draget skulle flektionen i knä och höft vara relativt jämt fördelade och ryggen rak Fötterna placerades i ungefärlig höftbredd med tyngdpunkten mitt under foten, handtaget hålls mellan låren så att knäna kan skjuta framför kedjan (se figur 5).
Dragremmar användes som hjälpmedel för att minska påverkan av greppstyrkan.
Figur 5. Illustration som visar utförandet av isometriskt dragtest (IPU).
Höjden på handtaget bestämdes genom att mäta in ledspringan i knäleden ovanför tibia och nedanför patellan, stående på raka ben. Höjden justerades men hjälp av länkarna på en kedja. Dragremmar användes för att ben och höftstyrkan skulle mätas och inte begränsas av greppstyrkan när greppstyrkan troligtvis inte påverkar hoppförmågan. Försökspersonerna instruerades känna efter om kraften fördelades jämt på hela foten och sedan försöka räta på benen och dra i handtagen med full kraft i minst 5 sekunder. Två försök med ca 2 minuters vila genomfördes och bästa resultatet på med 0,5kg marginal registrerades.
15 Accelerationssnabbhet. Accelerationssnabbheten mättes genom att spelarna genomföra tre maximala 20 meters löpningar från stående start. Tiden mättes med hjälp av fotoceller, (Speed trapp 2; Brower Timing System; USA), placerade på 0-10 och 20 meter.
Tidtagningssystemets mäter tiden med en noggrannhet på 0,01 av en sekund. Första fotocellen placerades på 50 cm höjd från marken med de övriga två på en höjd av 1 meter.
Försökspersonerna startade med främre fotens tår 30cm från första fotocellen och tilläts inte lyfta främre foten eller gunga kroppsvikten fram och tillbaka för att skapa mer fart innan startlinjen (se figur 6). Spelarna uppmuntrades att fortsätta springa maximalt några meter förbi sista fotocellen.
Figur 6. Illustration som visar startpositionen i accelerationstesten (Acc10 och Acc20).
Riktningsförändringssnabbhet. Snabbheten i riktningsförändringar mättes genom att spelarna genomförde två upprepningar av Pro-agility test. Tiden mättes med hjälp av fotoceller och en tryckplatta, (Speed trapp 2; Brower Timing System; USA) och bästa tiden registrerade med en noggrannhet av 0,01 av en sekund. Testet går till så att försökspersonen startar från en position med båda händerna på mittlinjen och en fot på var sida om
densamma. Försökspersonen springer sedan 5 yards åt ena hållet, 10 yards åt andra hållet och sedan 5-yard tillbaka till mitten (se figur 7). Tiden startas när försökspersonen släpper tryckplattan med händerna och avslutas när fotocellen i mitten passeras för andra gången.
För godkänt resultat måste foten ta i eller passera linjen på båda sidoförflyttningarna (Eriksson, Johansson & Back; 2015).
16
Figur 7. Illustration som visar utförandet av Pro-agility test (Pro-agility).
Aerob uthållighet. Aerob uthållighet mättes med ett Beeptest. Under testet springer personen fram och tillbaka på en 20 m sträcka (se figur 8). Hastigheten startar på 8,5km/t och stegras med 0,5km/t vid varje minut. Arbetsförmågan mäts genom antalet sträckor som individen kan upprätthålla en viss hastighet utifrån testets utformning. Testet går till så att testpersonen måste nå fram och sätta foten på eller förbi den linje som markerar 20 meter sträckan varje gång en ljudsignal ges. Testpersonen varnas varje gång denne inte klarar av att hålla given takt och har då två sträckors löpning på sig att komma ikapp. Testet avslutas när personen inte längre klarar det. För att tillgodoräkna sig sista sträckan måste
testpersonen komma inom 3 meter från linjen när ljudsignalen ges.
Figur 8. Illustration som visar utförandet av Beeptest.
Resultatet i beeptestet redovisas i både nivå och antal löpningar, men också i antal löpna meter. Värdet för antal löpna meter är det som används i den statistiska analysen.
Statistisk analys. Korrelationsanalysen utfördes i programmet Microsoft excel-office 2013 med data analysis toolpack extension. Pearsons korrelation räknades ut och signifikansen kontrollerades via Anova och en probabilitetsnivå på <0,05 för signifikans användes.
Dessutom beräknades medelvärden, standardavvikelsen och spridning. Bedömning av korrelationens styrka har gjorts som följer. R=0,0 är trivial, R=0,1 är liten, R=0,3 är moderat, R=0,5 är stark, R=0,7 är mycket stark, R=0.9 är nästan perfekt och slutligen R=1 är helt perfekt (Hopkins, 2000).
17
Resultat
Beskrivningen av daminnebandyspelarnas prestationstester, vikt, längd, och body mass index (BMI) redovisas i tabell 1. Medelvärde, standardavvikelse och spridning (maximalvärde och minimalvärde) uträknades från deltagarnas bästa värde i de olika testerna. Relativ styrka i isometriskt dragtest (RS:ipu) räknades ut genom att dela resultatet i isometrisk leg lift (IPU) med deltagarens kroppsvikt. Body mass index (BMI) uträknades genom att dela deltagarens vikt i kilogram med kvadratdaten av deltagaren längd i meter.
Tabell 1.
Deskriptiv statistik, medelvärde (medel), standardavvikelse ±(SD), högsta värde (max) och lägsta värde (min) av 19 dam elitinnebandyspelare.
Medel ±SD Max Min
Acc10 (sek) 1,93 0,07 2,08 1,83
Acc20 (sek) 3,38 0,09 3,56 3,25
Pro-agility (sek) 5,42 0,15 5,63 5,05
SLH (cm) 185,06 12,82 233,00 185,00
SJ (cm) 25,25 3,05 30,20 18,80
CMJ (cm) 28,41 3,07 33,60 22,60
CMJ:a (cm) 32,89 3,47 39,90 24,70
IPU (kg) 126,21 17,66 157,00 91,00
RS:ipu (IPU/Vikt) 1,92 0,20 2,28 1,40
Beeptest (m) 1871,58 299,84 2220,00 1260,00
Vikt (kg) 65,87 6,31 73,00 51,00
Längd(cm) 168,87 5,81 178,50 158,00
BMI(Vikt/(Längd*Längd)) 23,05 1,82 26,96 20,43
Not. Acc10=10 meter acceleration, Acc20=20 meter acceleration, SLH= Stående längdhopp, SJ=Squat jump, CMJ=Countermovement jump, CMJ:a= Countermovement jump med
armsving, IPU= isometriskt drag test, RS:ipu= Relativ isometriskt dragteststyrka, BMI=
body mass index, sek=sekunder, m=meter, cm=centimeter, kg=kilogram
18 I tabell 2 redovisas alla relationer mellan uppmätta resultat i prestationstesten, vikt, längd och BMI hos de 19 försökspersonernas. Korrelationsanalysen visar att resultaten i alla förflyttningssnabbhetstester (Acc10, Acc20, Pro-agility) korrelerar mycket starkt till nästan perfekt till varandra. Tiden på 10 meter acceleration (Acc10) korrelerar också signifikant (P<0,05) starkt negativt till mycket starkt negativt till både horisontella (SLH) och vertikala hopp (SJ, CMJ, CMJ:a). Däremot hittas ingen signifikant korrelation till varken Beeptest eller isometrisk styrka uppmätt i absoluta värden (IPU) eller relativt till kroppsvikten (RS:ipu) (se figur 9). Tiden på 20 meter acceleration (Acc20) korrelerar signifikant negativt men något svagare, moderat till starkt, till både horisontella och vertikala hopp. Inte heller tiden på Acc20 korrelerar signifikant till varken absolut (IPU), relativ (RS:ipu) styrka, eller aerob uthållighet (Beeptest) (se figur 10). Tiden i riktningsförändringtestet (Pro- agility) korrelerar till signifikant negativt med liknande styrka, moderat till starkt, till SLH, SJ och CMJ, men den uppnådde inte signifikans mot CMJ:a. Däremot fanns en signifikant moderat negativ
korrelation till relativ isometrisk styrka (RS:ipu) och aerob uthållighet (Beeptest) (se figur 11).
Prestationen i beeptest korrelerar inte statistiskt signifikant med någon annan variabel än Pro-agility.
19 Tabell 2
Pearsons korrelation (r) mellan resultat i prestationstester, längd, vikt och BMI hos 19 elitdaminnebandyspelare.
Acc10 Acc20 Pro-agility Beeptest
Acc10 1,00
Acc20 0,94* 1,00
Pro-agility 0,74* 0,80* 1,00
Beeptest -0,10 -0,21 -0,48* 1,00
SLH -0,75* -0,68* -0,59* 0,09
SJ -0,62* -0,55* -0,61* 0,02
CMJ -0,74* -0,63* -0,62* -0,09
CMJ(A) -0,60* -0,48* -0,43 -0,25
IPU -0,15 -0,01 -0,03 -0,18
RS:ipu -0,41 -0,37 -0,50* 0,13
Vikt 0,22 0,36 0,45 -0,35
Längd 0,13 0,19 0,31 -0,19
BMI 0,18 0,31 0,33 -0,29
Not. Acc 10=10 meter acceleration, Acc20=20 meter acceleration, SLH= Stående längdhopp, SJ=Squat jump, CMJ=Countermovement jump, CMJ:a= Countermovement jump med
armsving, IPU= isometriskt drag test, RS:ipu= Relativ isometriskt dragteststyrka, BMI= body mass index
*=Signifikans Anova probabilitetsnivå <0,05
20
Figur 9. Linjär regressionsanalys mellan kort acceleration (Acc10) och: A. Horisontellt hopp (SLH), B. Vertikalt hopp (CMJ), C. Relativ isometrisk dragstyrka (RS:ipu), D. Aerob uthållighet (Beeptest).
Figur 10. Linjär regressionsanalys mellan lång acceleration (Acc20) och: A. Horisontellt hopp (SLH), B.
Vertikalt hopp (CMJ), C. Relativ isometrisk dragstyrka (RS:ipu), D. Aerob uthållighet (Beeptest).
21
Figur 11. Linjär regressionsanalys mellan riktningsförändringssnabbhet (Pro- agility) och: A. Horisontellt hopp (SLH), B. Vertikalt hopp (CMJ), C. Relativ isometrisk dragstyrka (RS:ipu), D. Aerob uthållighet (Beeptest).
22
Diskussion
Resultatet av den här studien ger stöd till en och förkastar delvis två av de hypoteser som skulle prövas. Den stöder att det hos kvinnliga elitinnebandyspelare finns ett statistisk signifikant samband mellan både vertikala (SJ, CMJ och CMJ:a) och horisontala hopp (SLH), och prestationen i förflyttningssnabbhet både i raka accelerationer (Acc10 och Acc20) och i riktningsförändringar (Pro-agility). Det här är i linje med många tidigare studier gjorda på lagsportare (Vescovi & McGuian, 2008; Hori et al., 2008; Raquena et al., 2008; Robbins, 2012). Endast mellan CMJ:a och Pro-agility uppnår korrelationen inte statistisk signifikans, vilket kanske kan förklaras med att armarnas pendelkraft bidrar positivt till höjd i vertikala hopp (Harman et al 1990) kan samma pendelkraft kan vara negativt för förmågan till riktningsförändringar. Tunga armar innebär en högre tyngdpunkt och längre momentarm som måste påverkas för att ändra riktning. Harman et al., (1990) menar också att den ökade hopphöjden i vertikala hopp med armsving delvis beror på att en väl koordinerad armsving, gör att man kan applicera mer kraft och under längre tid i fot, knä och höftsträckarnas starkaste vinklar. De förklarar detta med att kroppstyngdpunktens vertikala lägen kan höjas utan att benens och höftens vinklar behöver förändras, i och med att det är armarnas tyngdpunkt som höjs och inte övriga kroppens. Det här kan också förklara varför CMJ:a genomgående uppvisar lägre korrelationer mot förflyttningssnabbhet än de två andra
vertikala hoppen som inte utförs med armsving (SJ och CMJ) hos just den här studiegruppen.
Orsaken till det skulle kunna vara att innebandyspelares relativa ovana att använda sig av armarnas pendelkraft i både löpning och hopp. Vertikala hopp med armsving under en innebandy match mycket sällsynta beroende på spelets regler och beroende på det snabba spelet, håller innebandyspelare också ofta båda händerna på klubban när de förflyttar sig, och använder därmed inte armarnas pendelkraft i förflyttningar. Brist på hoppteknik är också något som Nimphius et al., (2010) anger i sin diskussion en liknande orsak till att de inte hittade någon signifikant korrelation mellan vertikalhopp och förflyttningssnabbhet när de i sin studie undersökte kvinnliga softballspelare.
Den lägre korrelationen mellan vertikala hopp med armsving och förflyttningar i jämförelse med vertikala hopp utan armsving är annars något som man inte hittar i andra studier.
Rodrigues-Rosell et al. (2010) visar i sin undersökning av fotbollsspelare nästan identiska korrelationer när de jämför vertikala hopp med och utan armsving med raka accelerationer.
23 Peterson et al., (2008) och Robbins., (2012) använder visserligen bar vertikala hopp med armsving men uppvisar i sina studier minst lika höga korrelationer med raka accelerationer (r=0,88-0,9 respektive r=0,59-0,71), som liknande studier där man använder vertikala hopp utan armsving (Vescovi & McGuian, 2008; Hori et al., 2008) (r=0,65-0,9 respektive r=0,62).
I likhet med tidigare studier visar resultaten i den här studien visar också på att korrelationen är något svagare när hopp jämförs med snabbhet i riktningsförändringar än mot raka
accelerationer. Något som stöds av andra studier (Hori et al., 2008, Robbins, 2012, Vescovi &
McGuigan 2008, Spitieri et al 2014). Förklaringen kan vara att krafterna i
riktningsförändringar är högre än i hopp vilket gör att explosiva tester mot tyngre belastningar än kroppsvikten skulle vara lämpligare. Hori et al (2008) visar också att riktningsförändringstester korrelerar högt till styrkan i hängande styrkefrivändningar och CMJ på 40kg. I överenstämmelse med tidigare studier (Peterson et al., 2008; Meylan et al., 2009) som både undersökt korrelationen mellan både vertikala och horisontala hopp och förflyttningssnabbhet, visar den här studien att det inte finns något större skillnad. Det vill säga om jämförelsen görs mellan CMJ och SLH, vilket kanske inte är riktigt rättvisande, när SLH görs med armsving medan CMJ inte gör det. En mer korrekt jämförelse är att istället jämföra CMJ:a med SLH och då visar den här studien väsentligt högre korrelation mellan förflyttningssnabbhet och horisontala hopp än vertikala hopp. Det här skulle innebära att förflyttningssnabbhet i den här studiegruppen påverkas mer av explosiv styrka i
höftsträckarna än knästräckarna, då krafterna knästräckarna dominerar i vertikalhopp medan höftsträckarna dominerar horisontala (Robertson & Flemming, 1987). Det här kan kanske delvis förklaras med att innebandyns mindre spelplan gör att accelerationer och riktningsförändringar blir korta. Första stegen i korta accelerationer och
riktningsförändringar har i biomekaniska studier visat sig vara mer beroende på horisontala krafter än vertikala (Dos´Santos et al., 2018). Däremot visar det den här studien, i motsats till tidigare studier, att korrelationen mellan hopp och snabbhet i förflyttningar är starkare i den kortare accelerationen på 10m än den längre på 20m. Det här är svårförklarat och skulle behöva studeras vidare, när andra studier visat på ett motsatt samband. Det studier som jämfört flera längder på accelerationssträckor, visar genomgående att korrelationen blir starkare med längre sträckor (Peterson et al., 2008; Vesconi & McGuigan 2008; Chaouachi et al., 2009; Robbins 2012).
24 Hypotesen om förhållandet mellan relativ isometrisk styrka (RS:ipu) och snabbhet i korta accelerationer (Acc10) och snabbhet i riktningsförändringar (Pro-agility), måste förkastas när man betraktar den här undersökningens resultat. Den relativa isometriska styrkan visar visserligen på en signifikant stark (r=0,50) korrelation till snabbhet i riktningsförändringar, men varken till kortare (Acc10) eller längre (Acc20) rak acceleration. Resultaten liknar i stort tidigare studier som undersökt den maximala isometriska styrkans relation till snabbhet i förflyttningar. Thomas el al., (2017), Spitieri et al., (2014) och West et al., (2011) fann alla starkare korrelationer i riktningsförändringstester och korta accelerationer. Thomas et al., (2017) fann till exempel signifikanta samband i ett riktningsförändringstest, acceleration på 5 meter men inte till en acceleration på 10 meter. Den minskade korrelationen vid längre sträckor inte oväntat, när längre sträckor innebär att man kommer upp i högre löp hastigheter och får kortare markkontakttider (Nagahara et al., 2018) vilket i sin tur ökar rörelsernas hastighet och minskar tillgänglig tid för muskelaktivering. Enligt Cormie,
McGuigan & Newton., (2011) förskjuter det här beroendet från maximalstyrka till att istället begränsas av kvaliteter som förknippas med explosivitet, så som ”rate of force
development” och musklernas förmåga till att bibehålla kraftutveckling under höga kontraktionshastigheter. Även om den här undersökningen visar liknade mönster som tidigare studier, är dock korrelationen mellan styrka och snabbhet i riktningsförändringar oväntat låg. Spitieri et al.,(2014) som undersökte basketspelande kvinnor visade högre korrelationer. Skillnaden skulle kunna bero på vilket riktningsförändringstest som använts.
Spitieri et al., (2014) använde t-test och 5-0-5-test, medan den här studien använde sig av Pro-agility. Skillnaden är att man i Pro-agility förmodligen inte kommer upp i samma hastigheter i vändningarna, när accelerationssträckorna är längre i de andra testen. En annan förklaring skulle kunna vara att man i innebandy kan fritt välja strategi för hur man förflyttar sig. Genom att man i spelet för bollen med en klubba och inte har några
”stegregler”, kan spelaren välja att lösa accelerationer och inbromsningar med antingen ökad stegfrekvens eller steglängd. Om man väljer att lösa inbromsningar med flera snabba fotisättningar, fördelas krafterna över fler aktioner och varje kraftimpuls kan vara lägre samtidigt som rörelsehastigheten i varje steg högre och tiden tillgänglig för muskelaktivering mindre. Om individen istället väljer att göra samma inbromsning över färre fotisättningar och längre steg, krävs högre kraftimpuls (Bartlett, 1997, s 164-201). När individen har möjligheten att välja strategi för hur de utför accelerationer och inbromsningar gör det att
25 sambandet mellan till förflyttningssnabbhet och både maximalstyrka och explosivitet svårare att generalisera. Kanske hade det också varit lämpligare att testa maximalstyrkan med hjälp av 1RM knäböj, eftersom tidigare studier som gjort det funnit högre korrelationer till förflyttningssnabbhet (Hori et al., 2008; Nimphius et al., 2010; Peterson et al., 2006).
Sambandet kanske skulle kanske bli högre, men istället uppstår ett validitetsproblem, eftersom studiegruppen i föreliggande undersökning har mycket olika
styrketräningsbakgrund. En kvarstående frågan skulle i det här fallet bli om den eventuellt högre korrelationen hade berott på sambandet mellan snabbhet i förflyttningar och maximalstyrkan i nedre extremiteterna eller med testpersonernas vana vid testövningen.
Dessutom skulle skaderisken vid testtillfället troligtvis öka. Med tanke på den relativt låga korrelationen mellan CMJ:a och snabbhet jämfört med CMJ, som kan förklaras med armarnas pendelkraft (Harman et al., 1990) hade kanske resultatet istället blivit bättre om ett isometriskt styrketest som inte involverade överkroppen hade använts på den här studiegruppen.
Den sista hypotesen som skulle prövas får också delvis förkastas, när resultaten visar på en moderat men statistiskt signifikant korrelation mellan prestationen i aerob uthållighet (Beeptest) och snabbhet i riktningsförändringar (Pro-agility). I överenstämmelse med hypotesen visades däremot att raka accelerationer (Acc10 och Acc20) varken korrelerar positivt eller negativt med aerob uthållighet uppskattat genom Beeptest och inte heller med någon annan prestationsvariabel. Tidigare studier, som använt Beeptest när det jämfört relationen mellan aerob uthållighet och snabbhet, hittade inget heller något sådant samband, varken till raka accelerationer eller till riktningsförändringstest (Dardouri et al., 2014; Gharbi et al., 2015). Inte heller de studier som uppskattat VO2max med hjälp av Yo-Yo intermittent test fann någon korrelation med snabbhet i raka accelerationer (Lockie et al., 2014; Chaouachi et al., 2009). Chaouachi et al (2009) hittade däremot ett statistiskt signifikant samband mellan yo-yo testet och snabbhet i ett riktningsförändringstest. När slutlöphastigheten i ett Yo-yo intermittent test är ganska hög, är det troligt att både snabbhetstesten och yo-yo testen delvis prövar samma egenskap. Girard, Mendez-
Villanueva & Bishop., (2011) menar också att prestationen i intermittenta arbeten till stor del beror på snabbhet, vilket också påvisas i tidigare nämnda studier av Dardouri et al., (2014) och Gharbi et al., (2015). Den signifikanta korrelationen i den här studien skulle kunna
26 förklaras med vilka tester som användes. Eftersom vändningarna i Beeptestet och Pro-agility, som användes i den här studien, liknar varandra till utförandet, är det troligera att
sambandet mellan prestationen snarare beror på bättre teknik och därmed rörelseekonomi, än på en koppling mellan snabbhet och aerob uthållighet. Att snabbhet i raka accelerationer och andra prestationsvariabler varken uppvisar negativa eller positiva signifikanta samband till prestationen i Beeptest, tyder däremot på, att det på den här nivån inte föreligger något större motsatsförhållande mellan aerob uthållighet och snabbhet, explosivitet och maximal styrka. Det här kan förklaras med att VO2max till största delen begränsas av hjärtat och cirkulationssystemets kapacitet att transportera syre till musklerna och så länge dessa system klarar att svara upp mot ökade energikrav, kan den aeroba uthålligheten öka trots högre muskelmassa och större andel typ-2 muskelfibrer, även om det i sin tur kan påverka lokala faktorer för syreupptag, så som mitokondrie och kapillärtäthet, negativt (Åstrand, Rodahl & Strömmen, 1970, s171-173, 320-323).
Den här uppsatsen är den första som undersökt prestationen i olika fysiska kvaliteter hos kvinnliga elitinnebandyspelare. Det är också första studien som tagit ett större perspektiv och analyserat hur snabbhet, explosivitet, styrka och aerob uthållighet hos
bollsport/lagsportare, vilka alla är viktiga ingredienser för prestation, när boll/lagsporter ofta består av intermittenta och högintensiva arbeten. Undersökningen visar i likhet med andra studier att snabbhet i raka accelerationer är till högre grad beroende av och explosivstyrka, medan prestation i riktningsförändringar är mer beroende av maximalstyrka. Det här kan vare en viktig kunskap för den som lägger upp träningen, när riktningsförandringar är ofta förekommande i innebandy och främre korsbands skador ofta uppstår vid
riktningsförändringar (Renström et al., 2008). Huruvida explosiviteten testas genom vertikala eller horisontala hopp verkar inte spela någon roll i den här populationen, vilket kan spara tid för utövarna och resurser för lagen, vid testtillfällena. Däremot verkar vertikala hopp med armsving inte lämplig för att testa den explosiva styrkan för den här gruppen med
innebandyspelare, när det testet korrelerar svagare till snabbhet i förflyttningar än andra hopptest. Studien tyder också på att hög aerob arbetsförmåga inte verkar påverka snabbheten negativt. Tvärt om kan snabbhet i riktningsförändringar vara en fördel för arbetsförmågan. Därmed behöver inte spelare kompromissa mellan snabbhet och aerob uthållighet, åtminstone på den här nivån.
27 Nuvarande studie ställer kanske mer frågor än den ger svar. Hade studien gjorts med på fler lag och på fler individer hade resultaten blivit säkrare. Det hade också öppnat större
möjligheter till fler och säkrare statistiska analyser, genom uppdelning i subgrupper, utföra ickelinjär regression eller multivariabelanalys, utan att till alltför hög grad riskera att göra statistiskt typ två-fel. Om studien gjorts på fler lag hade resultaten också kunnat
generaliseras till att säkrare säga något om vad som är gemensamt för kvinnliga
elitinnebandyspelare. Den nuvarande studien säger endast något om hur just det här laget vid just den här tidpunkten. Eftersom studien genomfördes på försäsong, när relativt liten andel av träningen består av innebandyspel/match, kan det innebära att resultaten påverkas mer av övrig träning det genomfört just inför mättillfället, än hur de presterar på grund av att de spelar innebandy. För att kunna ge en bättre bild vore det bra om framtida studier följde individerna med prestationstester över en hel säsong. Det skulle dessutom vara bättre för att beskriva hur de olika fysiska egenskaperna påverkar varandra, eftersom man då kan jämföra förändringar av individernas prestation i tester över tid och genomföra en
korrelationsanalys på dessa istället för på absoluta prestationsnivåer. Den här studien begränsas av att endast vara en analys av hur ett innebandylag på en viss nivå ser ut. Den säger egentligen inget om de uppnått elitnivå i innebandy på grund av hur det presterar i vissa fysiska kvaliteter, om det är oväsentligt, eller om de rent av nått den nivån trots sina fysiska egenskaper. För att undersöka vilka fysiska kvaliteter eller relationer mellan fysiska kvaliteter, som är framgångsfaktorer för innebandy, borde framtida studier även innefatta prestationsmått i innebandy, som till exempel laget serietillhörighet, tabellplacering eller individuella spelares plus/minus statistik. Sådana studier skull ge mer kunskap om vilka fysiska egenskaper som är viktiga om man vill prestera på elitnivå i kvinnlig innebandy.
28
Referenser
Alemdaroglu, U. (2012). The relationship between muscle strength, anaerobic performance, agility, sprint ability and vertical jump performance in professional basketball players.
J Hum Kinet, 31, 149-158. doi:10.2478/v10078-012-0016-6
Åstrand, P.-O., & Rodahl, K. r. (1970). Textbook of work physiology [by] Per-Olof Ästrand [and] Kaare Rodahl. New York,: McGraw-Hill.
Bartlett, R. Introduction to Sports Biomechanics [electronic resource] : Analysing Human Movement Patterns. In. Retrieved from https://annalindh-
primo.hosted.exlibrisgroup.com/openurl/46LIBRIS_ALB/46ALB_VU1?u.ignore_date _coverage=true&rft.mms_id=991000899703803631 Tillgänglig för användare inom Försvarshögskolan/Anna Lindh-biblioteket fulltext EBSCO Academic eBook Collection
Bosco, C., Luhtanen, P., & Komi, P. V. (1983). A simple method for measurement of mechanical power in jumping. Eur J Appl Physiol Occup Physiol, 50(2), 273-282.
Boullosa, D. A., Tonello, L., Ramos, I., Silva, A. e. O., Simoes, H. G., & Nakamura, F. Y.
(2013). Relationship between Aerobic Capacity and Yo-Yo IR1 Performance in Brazilian Professional Futsal Players. Asian J Sports Med, 4(3), 230-234.
Castagna, C., Impellizzeri, F. M., Belardinelli, R., Abt, G., Coutts, A., Chamari, K., &
D'Ottavio, S. (2006). Cardiorespiratory responses to Yo-yo Intermittent Endurance Test in nonelite youth soccer players. J Strength Cond Res, 20(2), 326-330.
doi:10.1519/R-17144.1
Castagna, C., Impellizzeri, F. M., Chamari, K., Carlomagno, D., & Rampinini, E. (2006).
Aerobic fitness and yo-yo continuous and intermittent tests performances in soccer players: a correlation study. J Strength Cond Res, 20(2), 320-325. doi:10.1519/R- 18065.1
Castillo-Rodriguez, A., Fernandez-Garcia, J. C., Chinchilla-Minguet, J. L., & Carnero, E. A.
(2012). Relationship between muscular strength and sprints with changes of direction.
J Strength Cond Res, 26(3), 725-732. doi:10.1519/JSC.0b013e31822602db
Chaouachi, A., Brughelli, M., Chamari, K., Levin, G. T., Ben Abdelkrim, N., Laurencelle, L.,
& Castagna, C. (2009). Lower limb maximal dynamic strength and agility determinants in elite basketball players. J Strength Cond Res, 23(5), 1570-1577.
doi:10.1519/JSC.0b013e3181a4e7f0
Cipryan, L., & Gajda, V. (2011). The influence of aerobic power on repeated anaerobic exercise in junior soccer players. J Hum Kinet, 28, 63-71. doi:10.2478/v10078-011- 0023-z
Comfort, P., Stewart, A., Bloom, L., & Clarkson, B. (2014). Relationships between strength, sprint, and jump performance in well-trained youth soccer players. J Strength Cond Res, 28(1), 173-177. doi:10.1519/JSC.0b013e318291b8c7
29 Cormie, P., McGuigan, M. R., & Newton, R. U. (2011). Developing maximal neuromuscular
power: Part 1--biological basis of maximal power production. Sports Med, 41(1), 17- 38. doi:10.2165/11537690-000000000-00000
da Silva, J. F., Guglielmo, L. G., & Bishop, D. (2010). Relationship between different measures of aerobic fitness and repeated-sprint ability in elite soccer players. J Strength Cond Res, 24(8), 2115-2121. doi:10.1519/JSC.0b013e3181e34794
Dardouri, W., Selmi, M. A., Sassi, R. H., Gharbi, Z., Rebhi, A., Yahmed, M. H., & Moalla, W. (2014). Relationship Between Repeated Sprint Performance and both Aerobic and Anaerobic Fitness. J Hum Kinet, 40, 139-148. doi:10.2478/hukin-2014-0016
DosʼSantos, T., Thomas, C., Jones, P. A., & Comfort, P. (2017). Mechanical Determinants of Faster Change of Direction Speed Performance in Male Athletes. J Strength Cond Res, 31(3), 696-705. doi:10.1519/JSC.0000000000001535
Eriksson, A., Johansson, F. R., & Back, M. (2015). Reliability and criterion-related validity of the 20-yard shuttle test in competitive junior tennis players. Open Access J Sports Med, 6, 269-276. doi:10.2147/oajsm.s86442
Federation, T. International. Floorball. (2014). Rules of the game. Retrieved from
http://www.floorball.org/Liitetiedostot/Regulations/2015/Rules%20of%20the%20Ga me%20Edition%202014%20(ENGLISH).pdf
Fyfe, J. J., Bishop, D. J., & Stepto, N. K. (2014). Interference between concurrent resistance and endurance exercise: molecular bases and the role of individual training variables.
Sports Med, 44(6), 743-762. doi:10.1007/s40279-014-0162-1
Gharbi, Z., Dardouri, W., Haj-Sassi, R., Chamari, K., & Souissi, N. (2015). Aerobic and anaerobic determinants of repeated sprint ability in team sports athletes. Biol Sport, 32(3), 207-212. doi:10.5604/20831862.1150302
Girard, O., Mendez-Villanueva, A., & Bishop, D. (2011). Repeated-sprint ability - part I:
factors contributing to fatigue. Sports Med, 41(8), 673-694. doi:10.2165/11590550- 000000000-00000
Harman, E. A., Rosenstein, M. T., Frykman, P. N., & Rosenstein, R. M. (1990). The effects of arms and countermovement on vertical jumping. Med Sci Sports Exerc, 22(6), 825- 833.
Higham, D. G., Pyne, D. B., Anson, J. M., & Eddy, A. (2013). Physiological, anthropometric, and performance characteristics of rugby sevens players. Int J Sports Physiol Perform, 8(1), 19-27.
Holmberg, Johansson, Svantesson, Börjesson, & Nilsson. (2003). Fysisk prestationsförmåga hos manlig innebandyelit. Svensk idrottsmedicin, 22(3), 4-10.
Hopkins, & Will. (2000). New view of statistics. Internet society for sport science. Retrieved from http://sportscience.sportsci.org/resource/stats/index/html website:
30 Hori, N., Newton, R. U., Andrews, W. A., Kawamori, N., McGuigan, M. R., & Nosaka, K.
(2008). Does performance of hang power clean differentiate performance of jumping, sprinting, and changing of direction? J Strength Cond Res, 22(2), 412-418.
doi:10.1519/JSC.0b013e318166052b
James, L. P., Roberts, L. A., Haff, G. G., Kelly, V. G., & Beckman, E. M. (2017). Validity and Reliability of a Portable Isometric Mid-Thigh Clean Pull. J Strength Cond Res, 31(5), 1378-1386. doi:10.1519/jsc.0000000000001201
Leger, L. A., Mercier, D., Gadoury, C., & Lambert, J. (1988). The multistage 20 metre shuttle run test for aerobic fitness. J Sports Sci, 6(2), 93-101.
doi:10.1080/02640418808729800
Leveritt, M., Abernethy, P. J., Barry, B. K., & Logan, P. A. (1999). Concurrent strength and endurance training. A review. Sports Med, 28(6), 413-427.
Lockie, R. G., Jalilvand, F., Moreno, M. R., Orjalo, A. J., Risso, F. G., & Nimphius, S.
(2016). Yo-Yo Intermittent Recovery Test Level 2 and its Relationship to other Typical Soccer Field Tests in Female Collegiate Soccer Players. J Strength Cond Res.
doi:10.1519/jsc.0000000000001734
Markovic, G., Dizdar, D., Jukic, I., & Cardinale, M. (2004). Reliability and factorial validity of squat and countermovement jump tests. J Strength Cond Res, 18(3), 551-555.
doi:10.1519/1533-4287(2004)18<551:rafvos>2.0.co;2
Martínez-Lagunas, V., & Hartmann, U. (2014). Validity of the Yo-Yo Intermittent Recovery Test Level 1 for direct measurement or indirect estimation of maximal oxygen uptake in female soccer players. Int J Sports Physiol Perform, 9(5), 825-831.
doi:10.1123/ijspp.2013-0313
McGuigan, M. R., Newton, M. J., Winchester, J. B., & Nelson, A. G. (2010). Relationship between isometric and dynamic strength in recreationally trained men. J Strength Cond Res, 24(9), 2570-2573. doi:10.1519/JSC.0b013e3181ecd381
Meylan, C., McMaster, T., Cronin, J., Mohammad, N. I., Rogers, C., & Deklerk, M. (2009).
Single-leg lateral, horizontal, and vertical jump assessment: reliability,
interrelationships, and ability to predict sprint and change-of-direction performance. J Strength Cond Res, 23(4), 1140-1147. doi:10.1519/JSC.0b013e318190f9c2
Nagahara, R., Takai, Y., Kanehisa, H., & Fukunaga, T. (2018). Vertical Impulse as a Determinant of Combination of Step Length and Frequency During Sprinting. Int J Sports Med. doi:10.1055/s-0043-122739
Nimphius, S., McGuigan, M. R., & Newton, R. U. (2010). Relationship between strength, power, speed, and change of direction performance of female softball players. J Strength Cond Res, 24(4), 885-895. doi:10.1519/JSC.0b013e3181d4d41d
Nuzzo, J. L., McBride, J. M., Cormie, P., & McCaulley, G. O. (2008). Relationship between countermovement jump performance and multijoint isometric and dynamic tests of strength. J Strength Cond Res, 22(3), 699-707. doi:10.1519/JSC.0b013e31816d5eda
31 Peterson, M. D., Alvar, B. A., & Rhea, M. R. (2006). The contribution of maximal force
production to explosive movement among young collegiate athletes. J Strength Cond Res, 20(4), 867-873. doi:10.1519/r-18695.1
Renstrom, P., Ljungqvist, A., Arendt, E., Beynnon, B., Fukubayashi, T., Garrett, W., . . . Engebretsen, L. (2008). Non-contact ACL injuries in female athletes: an International Olympic Committee current concepts statement. Br J Sports Med, 42(6), 394-412.
doi:10.1136/bjsm.2008.048934
Requena, B., Garcia, I., Requena, F., de Villarreal, E. S., & Cronin, J. B. (2011). Relationship between traditional and ballistic squat exercise with vertical jumping and maximal sprinting. J Strength Cond Res, 25(8), 2193-2204.
doi:10.1519/JSC.0b013e3181e86132
Requena, B., Gonzalez-Badillo, J. J., de Villareal, E. S., Ereline, J., Garcia, I., Gapeyeva, H.,
& Paasuke, M. (2009). Functional performance, maximal strength, and power
characteristics in isometric and dynamic actions of lower extremities in soccer players.
J Strength Cond Res, 23(5), 1391-1401. doi:10.1519/JSC.0b013e3181a4e88e
Robbins, D. W. (2012). Relationships between National Football League combine performance measures. J Strength Cond Res, 26(1), 226-231.
doi:10.1519/JSC.0b013e31821d5e1b
Robertson, D. G., & Fleming, D. (1987). Kinetics of standing broad and vertical jumping.
Can J Sport Sci, 12(1), 19-23.
Sekulic, D., Spasic, M., Mirkov, D., Cavar, M., & Sattler, T. (2013). Gender-specific
influences of balance, speed, and power on agility performance. J Strength Cond Res, 27(3), 802-811. doi:10.1519/JSC.0b013e31825c2cb0
Swinton, P. A., Lloyd, R., Keogh, J. W., Agouris, I., & Stewart, A. D. (2014). Regression models of sprint, vertical jump, and change of direction performance. J Strength Cond Res, 28(7), 1839-1848. doi:10.1519/jsc.0000000000000348
Tervo, T., & Nordström, A. (2014). Science of floorball: a systematic review. Open Access J Sports Med, 5, 249-255. doi:10.2147/OAJSM.S60490
Thomas, A., Dawson, B., & Goodman, C. (2006). The yo-yo test: reliability and association with a 20-m shuttle run and VO(2max). Int J Sports Physiol Perform, 1(2), 137-149.
Thomas, C., Comfort, P., Jones, P. A., & Dos'Santos, T. (2017). A Comparison of Isometric Midthigh-Pull Strength, Vertical Jump, Sprint Speed, and Change-of-Direction Speed in Academy Netball Players. Int J Sports Physiol Perform, 12(7), 916-921.
doi:10.1123/ijspp.2016-0317
Vescovi, J. D., & McGuigan, M. R. (2008). Relationships between sprinting, agility, and jump ability in female athletes. J Sports Sci, 26(1), 97-107.
doi:10.1080/02640410701348644
32 Wang, R., Hoffman, J. R., Tanigawa, S., Miramonti, A. A., La Monica, M. B., Beyer, K. S., . .
. Stout, J. R. (2016). Isometric Mid-Thigh Pull Correlates With Strength, Sprint, and Agility Performance in Collegiate Rugby Union Players. J Strength Cond Res, 30(11), 3051-3056. doi:10.1519/jsc.0000000000001416
West, D. J., Owen, N. J., Jones, M. R., Bracken, R. M., Cook, C. J., Cunningham, D. J., . . . Kilduff, L. P. (2011). Relationships between force-time characteristics of the isometric midthigh pull and dynamic performance in professional rugby league players. J
Strength Cond Res, 25(11), 3070-3075. doi:10.1519/JSC.0b013e318212dcd5
Wilson, J. M., Marin, P. J., Rhea, M. R., Wilson, S. M., Loenneke, J. P., & Anderson, J. C.
(2012). Concurrent training: a meta-analysis examining interference of aerobic and resistance exercises. J Strength Cond Res, 26(8), 2293-2307.
doi:10.1519/JSC.0b013e31823a3e2d
Xavier, d. B., M, P. J., Luis, L. d. A. J., & Miriam, G.-B. (2012). Creation and Validation of Chronojump-Boscosystem: A Free Tool to Measure Vertical Jumps. Revista
Internacional de Ciencias Del Deporto International Journal of Sport Science, 8(30), 334-356.
Ej Publicerade referenser
Meienberg,D., Wolf,M. & Tschopp,M. (u,å). Wettkampfanalyse
im Unihockey: Ermittlung von physiologischen Kenngrössen anhand einer Analyse eines NLA Meisterschaftsspiels
33
Bilagor
Bilaga 1.
Uppvärmning tester:
Jogg/löpning; 5min; ca 70% av VO2max (”snack tempo”) Passiv rörlighet: känn på ytterläge med en töjning
- Vader - Fotled - Hamstring - Säte - Ljumskar
- Framsida lår/höftböjare - Sidoböjning
- Bröstmuskel
Aktiv rörlighet (2x5/övn och sida) - Utfallssteg med käpp - Sidoutfall
- Skorpionen - Vindrutan - Stora armcirklar
