JÄMFÖRELSE AV EGYPTEN OGH SAUDIARABIEN UNDER DEN ARABISKA VÅREN
Statsvetenskapliga institutionen Statskunskap C, HT-19
Kandidatuppsats Lennar Gaynullin
Handledare: Anders Sjögren Antal ord: 13 939
Antal sidor: 39
Innehåll
Abstract ………...3
1. Inledning ………4
1.1. Val av fall ………..4
1.2. Problemformulering ………..5
1.3. Syfte och forskningsfråga ………...6
2. Tidigare forskning ………..7
3. Teori………..11
4. Metod och material ………...13
5. Operationalisering ………...15
6. Bakgrund………...17
6.1. Egyptens militärbaserade ledningsstruktur ……….….……17
6.2. Saudiarabiens stam och familjebaserade ledningsstruktur ………...17
6.3. Den arabiska våren ………...18
7. Analys ……….18
7.1. Militärens grad av institutionalisering i Egypten och Saudiarabien ………18
7.1.1. Egypten ………...19
7.1.2. Saudiarabien ………..20
7.2. Relation mellan militär och befolkning i Egypten och Saudiarabien ………...22
7.2.1. Egypten ………...22
7.2.2. Saudiarabien ………..23
7.3 Militärens ekonomiska välstånd i Egypten och Saudiarabien ………...25
7.3.1. Egypten ………...25
7.3.2. Saudiarabien………...27
7.4 Rebellernas mobiliseringsstyrka ………...28
7.4.1. Egypten ………...28
7.4.2. Saudiarabien ………..29
8. Slutsats ………...34
9. Referenser…..………36
Abstract
This paper will introduce the explanatory factors that led to loyalty or disobedience of the military forces to the regimes in the Arab countries during the revolutionary wave in the Middle East 2011.
There are few who noticed that the revolutions and uprisings that took place in the Middle East during the Arab Spring 2011 differed from the earlier one’s by one important factor: That the revolutions took place in heavily military-based regimes. The result of the revolution in Egypt was that the leadership lost its power and was forced to step down particularly due to the military actions. However in Saudi Arabia the regime could remain in power and its military even supported the regime in Bahrain. That is why this paper is focused on finding the answer on question: Why did the military support the rebels in Egypt but did not do that in Saudi Arabia 2011?
When answering this question, I apply a research design that is a comparative Few Case Study or more correctly Indirect Method of Difference. That is why the analysis will be focused on the structure of the military forces in these two countries and the conditions in which they served to regimes. Results of the analysis will be presented in the summary.
Nyckelord: Mellanöstern, Egypten, Saudiarabien, militären, polis, rebeller, revolution.
1. Inledning
Den arabiska våren var ett massuppror som inträffade i Mellanöstern 2011 och påverkade regionens nuvarande situation. Även om denna upprorsvåg uppstod i Tunisien spreds den sedan snabbt över stora delar av arabvärlden. Det kan dock beaktas att utfallen av upproren och revolutionerna under denna tid såg olika ut över hela regionen. Dessa olika utfall var regimens fall, inbördeskrig eller regimens överlevnad (Niakooee 2013:421). Militären betedde sig på olika sätt i varje enskilt fall och dess agerande var en bidragande faktor enligt Zoltan Barany. Det innebär att de tog ställning för regimen eller för rebellerna eller splittrades i två läger (Barany 2011:26). Undersökningen kommer därför fokusera på att upptäcka anledningar som ledde till olikheter i militärbeteende i två av de tre utfallen:
störtade och överlevande regeringar. Det ska utföras genom analys av två länder i regionen som hade olika utfall av upproret.
Bland länder där regimen störtades valdes Egypten medan bland länder där den överlevde valdes Saudiarabien. Båda ländernas regering garanterade sin trygghet med säkerhetsstyrkor i form av militär och polis. Det var dock militären som kallades till tjänst när ett stort antal rebeller mobiliserades eftersom polisen inte kunde klara av storskaliga protester. Dessutom vistas militären oftast i kaserner och kan därför inte försvinna när de kallas till tjänst. Det skiljer dem från polisen som kan göra det eftersom polismän lever med den civila delen av befolkningen och kan därför lätt beblandas med den.
Därmed när de kallas till tjänst blir det svårt att förfölja polisen som överger sina poster (Rahmetov 2012:12). Därför kommer undersökningen att analysera framför allt militärbeteende i de två länderna 2011.
1.1. Val av fall
Eftersom utgångspunkten i denna undersökning var en analys av militärens olika inflytande på utfallen av revolutioner under den arabiska våren 2011 skulle det innebära en fördjupning i händelser som ägde rum i regionens länder. Dock med anledning att undersökningen planerade analysera två motsatta utfall valdes slutligen fallen med en störtad och en överlevande regim. Det fanns två fall under den arabiska våren då regimen störtades: Tunisien och Egypten. Under undersökningen föredrogs det dock att välja Egypten på grund av att militären njöt av goda relationer med Egyptens president som själv hade militär bakgrund (Brooks 2017:2) och författarens bättre överblick på saker som skedde där (Yin 2018:30). Med syfte att uppfylla undersökningsstruktur behövdes det även ett annat fall. Genom en intensiv läsning av tidigare forskningar i ämnet avslöjades det att fallet med Saudiarabien och händelseutvecklingen där under den arabiska våren knappt har undersökt inom den akademiska forskningen. Saudiarabien representerar ett fall där regimen överlevde kravaller och samtidigt en
händelse där militären spelade en unik roll. Därför var Saudiarabien passande till denna undersökning (Yin 2018:32). Det som var unikt i fallet med Saudiarabien är att saudiska militären skulle agera på två fronter för att förhindra förening av proteströrelser i Saudiarabien och Bahrain. Det kan dock sägas att Egypten och Saudiarabien skiljer sig i fler än ett avseende och de är därför inte mest lika samt att det kan finnas andra alternativa förklaringar till utfallsskillnad. Men det ansågs ändå att det kan göras en begränsad jämförelse mellan dessa två länder genom att endast analysera varför militären valde agera på olika sätt. Detta resonemang baserades på faktum att det var just militären men inte polisen som kallades till tjänst när protester hotade regimens överlevnad. Det berodde givetvis på militärens bättre förmåga att motstå våldsamma protester genom att använda sin stridserfarenhet.
1.2. Problemformulering
Tidigare var termen revolution enligt encyklopedin oftast anknuten till de industriella revolutionerna som innebär ekonomiska och tekniska förbättringar. I dag inkluderar termen revolution också ett ytterligare kriterium nämligen uppkomsten av uppmaningar till styrande regimen som bytts omedelbart till en ny som skiljer sig mycket från den föregående regimen (Britannica 2018). Exempelvis har de engelska, franska och ryska revolutionerna inte bara etablerat nya ekonomiska, sociala och kulturella situationer i respektive länder men också störtat de styrande regimerna och ersatt dem med helt andra.
Dessa exempel representerar dock bara sekulära samt aristokrati- eller överklassbaserade regimer (Britannica 2018).
Dock enligt Derek Lutterbeck upptäckte forskare som analyserade de samtida revolutionerna i Mellanöstern att dessa önskade genomföra regeringsskifte i en helt annan miljö av mycket militärbaserade auktoritära regimer där militären var den avgörande makten för olikheter i de varierande utfallen trots att de hade skiljaktig status i varje särskilt land. Detta skiljer Mellanösterns revolutioner på ett stort sätt från den föregående revolutionsmallen (Lutterbeck 2013:1).
Religion spelar också en viktig roll i dessa arabiska länder enligt Zoltan Barany och den påverkade delvis militärens agerande. Dessutom utmärktes revolutioner och uppror i Mellanöstern med att de förekom i länder vars militära strukturer var absolut utan insyn. Därför väckte de en global
uppmärksamhet även om det var svårt att samla information om vad som egentligen skedde i dessa länder (Barany 2011:26).
Trots detta menar Mehran Kamrava att det finns fyra typer av regeringskontroll över militären som skulle bidra till deras anknytning till regimen varav två är relevanta inom ramen för denna
undersökning. Den ena gäller i stater som organiserar militären inom en ensamstående institution.
gäller där regimen litar på stamrelationer för att kontrollera militären som exempelvis i Saudiarabien (Kamrava 2000:2).
Till följd av allt ovanstående ska två av Mellanösterns länder med motsatta utfall iakttas i denna undersökning nämligen Saudiarabien och Egypten för att identifiera de viktigaste anledningarna till att militären var lojala till regimen eller förrådde den.
Det fanns olika orsaker till missnöje. I Saudiarabien var det regimens varaktiga ovilja att förbättra levnadsförhållandena i landet och en långsiktig diskriminering av shiiter i landets östra delar. Det är viktigt att lägga märke till att det var framförallt shiiter som inspirerades av tendensen i Mellanöstern och det var därför de försökte förbättra sin ställning i kungariket (Niakooee 2013:432–434).
Samtidigt var orsakerna till missnöje i Egypten att landet påminde om ett sultanat där det fanns
flerpartisystem som skulle tjäna som indikator på demokrati i landet. Detta var dock endast en illusion eftersom Egyptens ledare Hosni Mubarak och partiet som han ledde var de enda maktkällorna som bestämde över allting och inte lät oppositionen påverka politiken över huvud taget. Mubarak hade makt under en lång period och därför blev befolkningen trött på korruptionen och den ekonomiska stagneringen som hans styre ledde till. Detta bidrog till att massupproret spreds snabbt i Egypten liksom tidigare i Tunisien. Både i Egypten och i Tunisien bröt missnöjet ut efter att det skapats omänskliga levnadsförhållande för befolkningen i länderna och det var framför allt unga som protesterade där. Andra följde sedan dessa två uppror runt hela Mellanösterns region (Niakooee 2013:427–428; Fazlhashemi 2013:14).
1.3. Syfte och forskningsfråga
Syfte med denna undersökning är att jämföra militärens roll under den arabiska våren i Egypten och Saudiarabien. Det innebär sökandet efter anledningar till militärens olika beteende som påverkade på deras roll i båda fallen.
För att identifiera de viktigaste anledningarna till militärens olika agerande i de två fallen valde jag som i inledningen ovan nämnt länder med olika utfall och bland annat status som ledaren har i landet som i sin tur påverkar det militära systemet. Det ena av de länderna blev Egypten som representeras av en president med militär bakgrund. Medan det andra blev Saudiarabien som representeras av en stam och familjebaserad ledning som styrs av kungen som symboliserar kungariket.
Analysen av anledningarna som ledde till militärernas roll i konflikter och vidare utvecklingen av stridigheter kommer bidra till kunskap kring varför militären knöt sig till rebellerna eller inte gjorde det samt förutse liknande utvecklingar i framtiden.
Forskningsfråga:
Varför stödde militären rebellernas sida i Egypten men verkade mot den i Saudiarabien under den arabiska våren 2011?
Uppsatsen omfattar först teoretiska avsnitt som: tidigare forskning, teori, metod och material, operationalisering samt bakgrund. Därefter kommer en analytisk del där ett antal anledningar till militärens olika beteende betraktas för att få svar på forskningsfrågan. Resultatet kommer sedan presenteras i sammanfattningen.
2. Tidigare forskning
När det gäller militärens roll under den arabiska våren finns det flera forskare som bidragit med synpunkter i ämnet och syfte med detta avsnitt är att jämföra dessa synpunkter och dra fram en gemensam tankelinje. Forskare resonerade dessutom kring anledningar som kunde påverka militärens olika beteende och inom ramen av sina undersökningar presenterade de ett flertal av
förklaringsfaktorer.
En av forskarna som analyserade militärens beteende var Zoltan Barany som hävdade att:
No institution matters more to a state’s survival than its military and no revolution within a state can succeed without the support or at least the acquiescence of its armed forces (Barany 2011:24).
Enligt Barany innebär det dock inte att militärens stöd är tillräckligt för framgången av någon revolution. Han påstår att militärens roll ensamt inte räcker för att bidra till ett positivt utfall av en revolution. Han skriver att det är självklart att revolutioner kräver mycket politiska, sociala och ekonomiska krafter och det är därför de misslyckades. Militärinblandning är dock en viktig och nödvändig faktor för att en revolution ska uppnå sitt mål (Barany 2011:24). Barany påstår detta efter att ha analyserat sex arabiska länder och utfall av den arabiska våren där. Han förklarar att exempelvis i Tunisien och Egypten där militären vägrade att utöva våld mot rebeller och genom sin närvaro stödde rebellerna störtade de den styrande regimen.
Barany skriver dessutom att militärens beteende varierades beroende på huruvida regimen var legitim samt hur militären relaterade sig till regimen och samhälle i stort. Huruvida olika säkerhetsstrukturer i staten var förenade eller splittrade på grund av religiösa eller etniska skillnader samt huruvida det fanns konfrontationer mellan militären och polis (Barany 2011:25). Deras beteende berodde också på externa faktorer som risken av en extern invasion samt revolutionära sammansmältningen det vill säga rebellernas mobiliseringsstyrka (Barany 2011:25). Militären har dessutom ett institutionaliserat
intresse i att skydda och driva fram sitt beslut om att antingen strida mot regimen eller stödja dess motstånd eller förbli neutrala tills konflikten upplöses (Barany 2011:24).
Barany sätter sig emot föreställningen om att misslyckande revolutioner skedde där militären sattes in mot protester och lyckades där regimen gick fram mjukare. I verkligheten befallde alla ledare att undertrycka protester men det var officerare som gick med på eller vägrade att genomföra denna befallning. Eftersom de ansåg att deras och landets framtid blir bättre om regimen störtas (Barany 2011:26). Detta stödjer igen iden om att militären kan avgöra revolutionens framgångsrika resultat.
Detta sista bevis förklaras av att Mellanösterns regimer är starkt baserade på militären och deras lojalitet. Därför i fall regimer förlorar militärens lojalitet blir de sårbara.
Samtidigt skriver Risa Brooks i sin artikel 2017 att Baranys redovisning av de händelserna som ägde rum i regionen under den arabiska våren samt hans beskrivning av militärens roll under
upprorsutveckling var en av få i detta område på slutet av den arabiska våren. Trots att hon reflekterar till Baranys senare verk enar Brooks ändå att det fanns brist på studier om arabiska militären av regionala forskare (Brooks 2017:3). Detta visar att hon är med hans beskrivning av militären.
Dessutom menar Brooks liksom Barany att nivån av enighet mellan militären och polis var en av faktorer som kunde påverka militärens beteende. Detta visade sig tydligt i Egypten och Tunisien där militären agerade annorlunda jämfört med polisen på grund av interna stridigheter mellan institutioner (Brooks 2017:9). Brooks reflekterar dessutom i Lutterbecks artikel och hävdar att om det inte finns någon relation mellan militären och befolkningen kommer de snarare försvara regimen mot
demonstranter, något som hände i Bahrain där revolutionen misslyckades. Detta stödjer också indirekt Baranys idé om att utan militärens stöd kan befolkningen inte störta regimen. Samtidigt anser Brooks liksom Bellin och Barany att nivå av rebellernas mobilisering kan påverka militärens beteende vilket hände i Tunisien och Egypten då militären vägrade att strida mot rebeller på grund av deras stora antal.
Det betyder igen att det är just militären som bestämmer över revolutionsutfall (Brooks 2017:11).
Medan i sitt tidigare verk påstår Brooks dessutom att militären var bland de mest eller även den viktigaste andelen inom statsapparaten i alla stater i Mellanöstern. Trots olika försök med
liberaliseringen av politik och ekonomi förblev staterna i Mellanöstern icke-demokratiska. Därför förlitade ledarna sig ofta på militären för att upprätthålla sin position (Brooks 2004:129). Militären användes enligt Brooks för att kämpa mot utmanare eller oppositionella till regimen. Dessa tjänster som militären utförde försvarade ledningen och var därför den makt som regimen inte kunde ignorera utan var tvungen att skapa goda relationer med (Brooks 2004:129).
Militären hade betydande roller även i politiken och detta berodde enligt Brooks på att militären var en källa till makt och en slutlig garant av regimens säkerhet (Brooks 2004:131).
Massiva demonstrationer kunde dock enligt Brooks destabilisera dessa civilmilitärers relationer.
Oppositionens protester förstärkte förtrycket och detta ökade militärchefens offentliga roll eftersom de förväntades agera mot den. Detta förstärkte ledarens beroende av militärchefen som gjorde att
militären gynnades av en sådan politisk-militär maktbalans. Detta gjorde i sin tur att militärchefens politiska makt blev enorm. Därför trots att regimens ledare kunde befalla militären trycka ned offentlig opposition, gjorde han detta med en risk för sig själv (Brooks 2004:133). Detta eftersom militären kunde vägra att skjuta människor som hade liknande samhällsstatus eller som de kunde identifiera sig med starkt. Ändå fanns det ibland enligt Brooks möjlighet att undvika icke-underkastelse även i sådana fall om ledaren placerade familjemedlemmar i de allra viktigaste positionerna inom den militära och civila byråkratin. Politiska ledare kunde dessutom stödja officerarnas privata ekonomiska intressen genom att blunda för korruption inom militära strukturer (Brooks 2004:134).
Samtidigt beror resultatet av vilken revolution eller vilket uppror som helst i Mellanöstern enligt Seyed Amir Niakooee alltid på kombination av faktorer som storlek och kraft av uppror, militärens agerade i samband med uppror samt reaktion av internationella makthavare (Niakooee 2013:422). Han menar att om stora delar av befolkningen mobiliseras baserat på antingen den religiösa, etniska eller sociala bakgrunden kommer militären vända sig från regimen och kommer inte att skydda den. Men samtidigt ska internationella makthavare vägra att inträda och skydda regimen eller förbjuda den att använda alla möjliga metoder för att förbli vid makten. Bristen på framgångsrika revolutioner och uppror beror på att dessa faktorer sällan förekommer samtidigt (Niakooee 2013:423).
Medan om militären är förenad och stödjer regimen samt har höga kapaciteter för att motverka uppror misslyckas rebeller enligt Niakooee med sina demonstrationer. I detta fall kommer dock de
internationella makthavare inte inträda helt eller göra det på regimens sida (Niakooee 2013:423). Detta visar tydligt att Niakooee har samma synpunkt som Barany när det gäller militärens nödvändiga stöd för revolutionens framgång och samtidigt revolutionens misslyckande utan det.
Enligt Bård Kårtveit och Maria Jumbert var det följande faktorer som orsakade att militären stödde rebellerna: om deras ekonomiska tillstånd drabbades och om det fanns brist i ett internationellt stöd till deras verksamhet. Vidare ökade risken för deras illojalitet beroende på nivån av militärens
institutionalisering i staten. Nästa anledning var nivån av protestersmobilisering som kunde vara liten eller stor. Om den var liten trycktes den snabbt ned men om den var stor blev det dyrt att strida mot den och militären valde då att stödja rebeller (Kårtveit, Jumbert 2014: 9).
Philippe Droz-Vincent hävdar att militären spelade en betydande roll för regimer i Mellanöstern även innan 2011 men deras institutioner var black boxes difficult to open innan 2011. Fast det centrala elementet som drabbade Mellanösterns regimer var rebellernas mobiliseringsstyrka och deras domino
effekten över regionen spelade militären den betydande rollen. De gjorde detta genom att vägra skjuta mot rebeller, vara vaktare före övergången av styre eller förbli med regimen och undertrycka protester (Droz-Vincent 2012:136). Detta påstås igen i linje med Baranys resonemang.
Medan menar Derek Lutterbeck som kommenterade militärens roll under den arabiska våren att det fanns två typer av anledningar som kunde påverka militärbeteende. Den första handlar om militärens institutionalisering. Om militären var institutionaliserad kunde den stödja rebeller annars stödde den regimen. Detta menar han i likhet med Barany som också lyfter betydelse av militärens institutionella intressen. Den andra anledningen handlar om kommunikation mellan militären och regimen samt relationen mellan militären och samhället i stort som motsvarar igen Baranys ord (Lutterbeck 2011:5–
6). När relationen mellan regimen och militären var stark var det mer sannolikt att militären skulle verka mot rebellerna medan om relationen var svag visade militären samtycke med och stödde även rebellerna. I länder där det fanns starka band mellan militären och samhället agerade militären inte eller åtminstone inte utnyttjade makt mot det medan en svag relation mellan militären och samhället resulterades i militärens aktiva agerande mot rebellerna (Lutterbeck 2011:6).
Enligt Anvar Rahmetov kan länderna som drabbades av revolutioner och uppror samt orsaker till detta delas in i tre grupper:
Exempelvis i Egypten och Tunisien störtades de styrande regimerna och det resulterades av militärens professionalitet. Eftersom professionella trupper inte delar upp sig i olika fraktioner under den
politiska konflikten, utan värderar sitt rykte som innebär att de vägrar använda vapnet mot sin egen befolkning (Rahmetov 2012:8).
Vidare menar Rahmetov att i Jemen och Libyen skedde ett inbördeskrig och det resulterades av
stamkonflikter och splittrandet som påverkade militären och några andra säkerhetsstrukturer som ledde till splittring inom säkerhetsapparaten samt att den politiska eliten fördelades bland olika rörelser (Rahmetov 2012:8).
Slutligen menar Rahmetov att i Bahrain och Syrien kunde regimen behålla sin makt och det
resulterades av militärens lojalitet till regimen. Eftersom dessa länder styrs av etniska minoriteter och utan militärstöd kunde regimen inte förbli vid makten (Rahmetov 2012:8).
Alla dessa tre punkter kan anses som bekräftelse till att militärens roll var viktig under den arabiska våren. Detta stödjer Baranys synpunkt och även förstärker den.
Dessutom enligt Rahmetov när militären spelar en viktig roll i staten finns det en ytterligare faktor att nämna: statens förberedning mot utlandsinspirerade militärkupper. För att försäkra sig mot de
militärkupperna fördubblar regimer antal myndigheter som är ansvariga för statssäkerhet, grundar de
parallella militära strukturerna samt tillsätter särskilt lojala regimsanhängare på huvudpositionerna inom den militära strukturen. Denna lojalitet baseras på stam, religiös eller fraktionsrelation med regimen. Detta ledde dock till att militären svarade grovt på alla utmaningar från rebellernas sida (Rahmetov 2012:8).
Diskursen ledde således till att Baranys påstående som presenterades i början av detta avsnitt representerar den allmänna inställningen om militärens viktiga roll under den arabiska våren 2011.
Avsnittet presenterade dessutom de viktigaste undersökningarna som utformade de grundläggande utgångspunkterna för min studie. I mitt fall utesluts dock den internationella påverkan på
militärbeteende i båda fallen.
De presenterade anledningar till militärbeteende liknar dock varandra ofta och det kan konstateras att dessa är mest diskuterade och betydande faktorer. Därför undersöktes just de här faktorerna i
analysdelen:
1. Militärens grad av institutionalisering. Militären som representerar en separat institution och inte kontrolleras av de särskilt trogna regimföreträdarna kan ha sina egna intressen i det slutliga utfallet av någon revolution eller något uppror. Medan bidrar en total kontroll över militären genom bland annat medlemmar från den styrande familjen till att regimen kan vara säker i deras lojalitet.
2. Relationen mellan militär och befolkning. Om militären märker att regimen undertrycker befolkningens missnöje med ledningen på ett våldsamt sätt kan de stödja rebeller under upprorsutveckling. Särskilt om militären har etniska, religiösa eller familjetillhörighet till befolkningen. Men om det inte finns någon relation mellan militären och befolkningen stödjer militären regimen i stället.
3. Militärens ekonomiska välstånd. Militärens lojalitet till regimen ökar om den därifrån får en stabil inkomst. Lojaliteten sjunker om inkomsten är låg eller dålig.
4. Rebellernas mobiliseringsstyrka. Denna spelar också en roll genom att ju större regimensmotståndet är desto svårare det blir att strida mot det och militären kan välja att undvika stora förluster och vända sig mot regimen i stället men om oppositionen är svag finns det ingen poäng i att stödja den.
3. Teori
Tidigare forskning visar att fyra typer av faktorer verkar vara betydelsefulla för att förklara militärens vägval i båda fallen. Den här studien kommer därför att använda sig av dem för att pröva vilken
betydelse de har egentligen haft. Nedan kommer också den teoretiska förklaringen av ovannämnda faktorer.
Barany hävdar att militären agerade olika runt om i Mellanöstern beroende på regimens förmåga att skapa goda politiska, sociala och ekonomiska förhållanden i landet och på dess generositet i
förhållande till militären. Eftersom ju mer pengar den gav till militären desto större var deras
benägenhet att skydda regimen. Dockstyr ledare som ofta har en militär bakgrund ibland trupper själva eller genom trogna familjemedlemmar (Barany 2011:25).
Dessutom menar Brooks att det är mycket viktigt att känna till hur stor del av den sociala
sammansättningen som representeras av militären. Om militären representerar hela befolkningen genom exempelvis religiös eller etniskförbindelse blir det svårare för dem att strida mot befolkningen.
I detta fall när ledaren befaller militären att undertrycka rebeller som militären associerar sig med kan det leda till en hög grad av missnöje och protest bland militären och bidra till deras potentiella
olydnad. Därför bör ledaren som ger sådana befallningar förvänta begränsningar i genomförandet av sådana för militären känsliga order (Brooks 2017:10). Men om regimen väljer militären från särskilt lojala befolkningsgrupper på grund av deras religion, stam eller familjeförbindelse undviker regimen militärens illojalitet. Eftersom militären kommer att bli intresserad i regimens stabilitet och genomföra alla befallningar. Annorlunda uttryckt: en selektiv anställning bör föredras framför allmän rekrytering för att exkludera militärens förräderi (Brooks 2017:10).
Medan enligt Eva Bellin är statens välstånd en viktig faktor för att militären förblir lojala till regimen eftersom om deras ekonomiska situation försämras kommer de snarare vända sig från regimen. Det betyder att när regimen inte längre kan betala löner eller spendera pengar på militärutrustningen kan det leda till splittrandet inom armen. Detta kan leda till att militären inte ska försvara regimen från befolkningens missnöje och växande hot riktade mot regimen (Bellin 2004:144). Samtidigt påverkar graden av militärens institutionalisering på deras tillstånd i staten och deras attityd till reformer. Ju mindre militären är institutionaliserad desto mindre är de fria från regimen och desto värre ser de på reformer. Medan om militären är hög institutionaliserade kan de utforma en fristående institution oberoende från regimen och ha en positiv syn på reformer (Bellin 2004:145). Det är också viktigt i vilken grad regimen står inför en hög mobilisering bland befolkning. Eftersom även om den kan undertryckas bidrar det till fruktansvärda förluster från båda sidor och kan drabba militärens integritet (Bellin 2004:146).
Avsnittet presenterade således de logiska grunderna till de fyra förklaringsfaktorerna som
presenterades i tidigare forskningen. Det underlättar till dess förståelse och dessa förklaringar kommer sedan att användas i operationaliseringen.
4. Metod och material
För att genomföra denna undersökning användes en av de två jämförande designerna som utarbetats av John Stuart Mill för de utvecklande studierna det vill säga olika utfalls-designen.
Anledningen till att det valdes en sådan design var att undersökningssyftet handlade om att jämföra ett fall där en händelse inträffade med en annan där händelsen inte inträffade. En annan anledning var att hitta de viktigaste förklaringarna till en existerande teori i stället för att testa den som det ofta görs inom teoriprövande undersökningar (Esaiasson 2017:112–113).
De två analysenheterna valdes därför strategiskt för att ha ett positivt och ett negativt utfall av den arabiska våren. Därför valdes Egypten och Saudiarabien där skillnaden i militärbeteende medförde, enligt antagande i denna undersökning, att utfallen av den arabiska våren är helt motsatta varandra. Ett sådant resonemang utgår från Baranys påstående som diskuterades i tidigare forskningen (Esaiasson 2017:117).
Därmed varierar de båda fallen i den beroende variabeln militärbeteende. Det finns dock flera möjliga anledningar till militärbeteende i dessa länder och de kommer att jämföras konsekvent i relation till Egypten och Saudiarabien med hjälp av Mills design för att åstadkomma forskningssyfte. Anledningar till militärbeteende är: militärens grad av institutionalisering, relationen mellan militär och befolkning, militärens ekonomiska välstånd och rebellernas mobiliseringsstyrka. Dessa anledningar preciseras vidare i operationaliseringen.
Medan olika utfalls-designen exkluderar nackdelar som en lika utfalls-design har genom att det saknas variation i den beroende variabeln samt ger möjlighet att analysera olika fall. Denna design innebär att forskare inte bara använder fall där någon händelse inträffar eller inte inträffar utan kombinerar dessa ihop (Esaiasson 2017:117).
Dock finns det även nackdelar med denna design. Exempelvis att det är svårt att hitta de negativa fallen där undersökningsfaktor analyseras. En annan nackdel är att designen inte kan betrakta
samspelet av faktorer som påverkar utfallet (Esaiasson 2017:117-118). Även om det finns en brist med förklaringar om hur orsak påverkar utfall krävs det inte att utforma en perfekt design för att genomföra utvecklande studier för att det ändå ska vara möjligt att komma fram till ett relevant resultat. Designen är tillräckligt bra för att leda intressanta slutsatser (Esaiasson 2017:120-121).
Samtidigt användes en kvalitativ textanalys för att analysera texternas innehåll. Enligt den anses vissa textinslag att vara viktigare än andra. Det händer dock ofta att textens riktiga innehåll ligger under ytan och för att förstå detta innehåll krävs det ofta en mycket intensivt läsning (Esaiasson 2017: 213) för att också kunna utnyttja textens latenta budskap förutom dess yttre betydelse (Esaiasson 2017:227). Det
blir viktigt för att komma fram till vilka idéer som är rådande i sammanhanget. I denna undersökning var det också särskilt viktigt att jämföra likheter och skillnader mellan kontexter (Esaiasson 2017: 212- 213).
Det finns dessutom två varianter av en kvalitativ textanalys och de både användes i denna undersökning.
Det första handlar om att systematisera innehållet i texterna och handlar således om att klargöra
strukturen genom att lyfta fram och göra begripligt de aspekter som hade betydelse för undersökningen (Esaiasson 2017: 213).
Den andra handlar om att kritiskt granska innehållet i texterna. Denna typ av analys går ett steg längre än de systematiserade studier eftersom de inte bara klargör texten men också kritiskt bearbetar den.
Det finns två metoder att utgå ifrån vid kritiskgranskning: att undersöka beviskraften av de argumenten som presenteras - argumentationsanalys. Eller genom att avslöja maktrelationer som beskrivs i texten - kritiskanalys. I min undersökning användes dock endast argumentationsanalys, vilket syftar till att värdera styrkan i argument. Den avgörs av att slutsatserna får stöd av de skäl som anges och att dessa skäl är tillförlitliga. Det betyder att de är sanna, empiriska eller berättigade. Argumentationsanalysen bygger på två saker: först rekonstrueras skäl samt slutsatser och sedan kontrolleras skälens
tillförlitlighet och om de stödjer slutsatser (Esaiasson 2017:214).
Dessutom har alla de utvalda texterna en tydlig producent och det var framför allt vetenskapliga artiklar som användes för att skapa den teoretiska delen av uppsatsen bland annat: Risa Brooks kapitel
”Civil military relations in the Middle East” och Anvar Rahmetovs artikel ”Authoritarian collapse:
concepts cases and knowledge accumulation”. Detta gjordes för att basera den teoretiska delen på en grund som inte kan väcka misstron till sig, för att skapa den analytiska delen av uppsatsen användes välkända tidningar som: BBC News, Reuters och Al-Jazeera. En tydlig producent krävdes för att veta vem som förmedlar information i syfte att ha ett trovärdigt material (Esaiasson 2017: 224). Det användes också Britannica encyklopedin för att förstärka analysdelens tillförlitlighet. Ett annat sätt att göra tidningsmaterial mer tillförlitlig var att genom deras flertal kunna jämföra dem med varandra i analysdelen och förstärka deras oberoende. Det betyder att undvika texternas beroende av utsagor från andra eller samma ursprungskälla samt att källorna är äkta och inte tendensiösa (Teorell & Svensson 2016:105-106). Alla dessa källor användes dock när det gällde händelseförloppet under
upprorsutvecklingen medan för att samla data om exempelvis militärens grad av institutionalisering eller militärens ekonomiska vällstånd användes oftast tidigare studier i ämnet från forskare Zeinab Abul-Magd, Yezid Sayigh, Julian Reder eller Toby Dodge. Detta gjordes av anledning att ytterligare säkra informationen i analysdelen. Alla källor är dessutom samtida som ökar deras trovärdighet ännu
mer. (Teorell & Svensson 2016:104). Texterna valdes således snävt som betyder ett urval var begränsad strategiskt för att omfatta ett relevant textmaterial (Esaiasson 2017:225). Detta berodde också på att det fanns ett flertal texter och artiklar som handlade om den arabiska våren men jag var fokuserad just på militärens beteende (Esaiasson 2017:226).
Samtidigt används de officiella uttalanden från ledarna i båda länderna strax efter situationen blev lugn igen där. Eftersom de var på arabiska översatte jag dem till engelska, som underlättar att förstå den, med hjälp av min vän som talar arabiska.
På grund av att Saudiarabien och Egypten skiljer sig åt i mer än en faktor valdes kanske inte den bästa förklaringen till olikheten i utfall men dessa tekniker användes när materialet studerades. Samtidigt är den valda designen den bästa möjligheten att jämföra det utvalda materialet.
5. Operationalisering
Här kommer anledningarnas tolkning och precisering för att det blir lättare att använda dem vidare i analysdelen.
1. Militärens grad av institutionalisering:
Kan vara låg eller hög det vill säga ingen eller en absolut självständighet av militärinstitution från regimen.
Det betyder huruvida militärinstitution är oberoende i sin verksamhet. Om den styrs av officerare som representerar regimen innebär detta att militären är låg institutionaliserade, kan inte föredra sina
intressen framför regimens och lyder regimen fullständigt. Allt detta betyder att militären är bunden till regimen. Dock om militären är organiserade i en ensamstående institution och har en separat
ledningsstruktur innebär detta att militären har en hög grad av institutionalisering. Detta betyder att militärinstitution kan verka oberoende från regimen. Därigenom kan den militära institutionen föredra sina egna intressen framför regimens när det är dags att välja en eller annan sida i konflikten.
Empiriskt betyder det att militären förblev lojal till regimen eller förrådde den.
2. Relationen mellan militär och befolkning:
Kan vara svag eller stark det vill säga att militären ansätter eller skyddar befolkningen.
Det baseras på huruvida militär representerar befolkning genom en religiös eller etnisk relation med den. Om militär har en svag stam, religiös eller etnisk förbindelse med befolkning innebär detta att relationen mellan militär och befolkning är svag. I så fall kan militären agera aggressivt mot rebeller.
Om militären kan till ett viss mån associeras med befolkning innebär detta att relationen mellan militär och befolkning är stark. I så fall ska militären välja att inte använda våld mot rebeller.
Empiriskt betyder det att militären alltid har undertryckt och blockerat eller skyddat och stött rebeller i deras kamp mot regimen.
3. Militärens ekonomiska välstånd:
Kan vara låg eller hög det vill säga att militären saknar eller har ett ekonomiskt stöd.
Det innebär att regimen satsar mer på att förbättra militärtrustning eller på att betala militära löner.
Dock är det viktigaste för regimen att militären förblir lojal till den. Därför bör regimen ge privilegier till officerare bland övriga militären eftersom det är de som styr ordinarie militären. Detta beror på att militären utgör en struktur där de relateras till varandra genom ett rangsystem. Faktum att Egypten och Saudiarabien är militärbaserade regimer gör rangsystemet ännu viktigare. Detta system innebär att hög rangerade militär eller officerare styr över låg rangerade militär och detta bidrar till en bra ordning och disciplin (DA PAM 600-35 2017:1). Därför ska regimen skapa goda relationer just med officerare genom att bidra till deras höga ekonomiska välstånd även när de går på pension för att de ska förbli lojal till regimen under sin militärtjänst. Om regimen inte bryr sig om officerare och deras framtid leder det till officerarnas låga välstånd och därför kan de vara missnöjda med regimen och förråda den.
Men om regimen privilegierar officerare och erbjuder lukrativa möjligheter för deras framtida karriär kommer officerare att ha anledningen till att bli lojala regimen.
Empiriskt betyder det att militärstrukturens brister eller förmåner gör att officerare själva eller med regimens hjälp skaffar sitt välstånd samt att militärtjänst är frivillig eller obligatorisk.
4. Rebellernas mobiliseringsstyrka:
Kan vara låg eller hög det vill säga befolkningen kan vara svagt eller starkt inspirerad för att protestera mot orättvisan.
Det visar befolkningens förmåga att samla krafter för proteseter. En låg mobiliseringsstyrka betyder att rebellerna samlar ett litet antal protesterade och det är därför lätt att trycka ned deras motstånd utan stora förluster. Medan om mobiliseringsstyrka är hög innebär detta att de har en chans att stå för och driva fram sina intressen. Det blir dessutom svarare att kämpa över deras motstånd utan fruktansvärda konsekvenser. Detta kan bidra till att militären väljer att undvika konfrontationer med rebeller.
Empiriskt betyder det att endast en del eller hela befolkningen protesterade.
6. Bakgrund
För att kunna analysera militärbeteende krävs det att känna till vad landet utgör i sig själv. Först kommer information om Egypten och sedan om Saudiarabien.
6.1. Egyptens militärbaserade ledningsstruktur
Enligt Roger Owen utvecklades statsapparaten i Egypten efter andra världskrigets slut. Det innebar bland annat att ett byråkratiskt system, polis och militären blev alltmer viktiga där. Detta var ett resultat av att Egypten strävade mot stabilitet efter befrielsen från kolonialmakten. Regimen genomförde också landreformer under 1950-talet (Owen 2004:23). Strävandet efter samarbete och förening bland länderna i Mellanöstern under Panarabismens anda blev Egyptens viktigaste mål. Det fanns även 3 års militärsamarbete med Syrien när båda länderna var förenade i United Arab Republic (UAR) mellan 1958 och 1961 (Owen 2004:23–24). Gamal Abdel Nasser blev regimens ledare fyra år efter militärkuppen 1952 och skapade parlamentet på nytt med bara ett ledande parti samt verkade sedan dess som den mest aktiva politiska aktören inom Egyptens enpartiregim. Owen menar detta eftersom han var statens ledare, befälhavare inom armen samt partirepresentant. Nassers beslut diskuterades därför inte eftersom det inte fanns någon som kunde strida med honom (Owen 2004:27).
6.2. Saudiarabiens stam och familjebaserade ledningsstruktur
Enligt Roger Owen grundas monarkier i Mellanöstern på andra legitimitetskällor än monarkier i Europa gjorde (Owen 2004:40). Ärvandet bestäms inte bara genom släktskapet men också genomen kombination av de personella: beredskapen och ålder samt familjedygd hos pretendenten det vill säga förstfödslorätt eller ålderskonditionsprincipen. Det första sättet handlar om val inom den styrande familjen men det andra sättet låter pretendenter från andra familjer att vara efterträdare på tronen det vill säga att efterträdare kan komma inte bara från den kungliga familjen men också från familjer som har stambaserat släktskap med den styrande familjen (Owen 2004:41). Stam innebär i sig själv ett system av sociala organisationer baserat på rejäla eller presumtiva familjeförbindelser (Britannica 2018). Dock i det saudiska fallet kan båda sätten appliceras till en familj. Eftersom Saudiarabiens kungafamilj är tillräckligt stor för att hitta en lämplig efterträdare inom den styrande familjen (Owen 2004:41). En snabb ekonomisk utveckling enligt Owen skedde i Saudiarabien efter det att olja hittades på halvön innan andra världskriget vilket bidrog till ökad välfärd (Owen 2004:40). Medan fanns det problem med hur militären skulle organiseras för att undvika militärkuppen som ägde rum i
Mellanöstern under 1950 och 1960-talen. Därför fanns det också två sätt att undvika det: en liten armé med en stor andel utländska trupper eller en stor arme som leds av kungen själv som enligt Owen leder
6.3. Den arabiska våren
Enligt Mohammad Fazlhashemi blev den arabiska våren beteckningen för en serie folkresningar som svepte över Nordafrika och Mellanöstern. De folkliga proteser som kom att bli startpunkt för en av nutids stora världshändelser började med en tragisk händelse. Den 17 december 2010 blev omvärlden skakad av nyheten om den unge tunisiska mannen Mohammad Bouazizi som i ren desperation brände sig offentligt i protest mot den olidliga situationen som han hamnat i (Fazlhashemi 2013:14).
Självbränning var Bouazizis reaktion mot tjänstemannens förbud mot honom att försörja sig själv och släktingar eftersom hans fruktbistånd blev beslagtaget (Fazlhashemi 2013:14). Fazlhashemi hävdar att denna aktion inspirerade befolkningen över hela Tunisien och utvecklades sedan till protester mot styrande skick i landet. Några veckor därefter hade protester tvingat den tunisiska diktatorn Zine El- Abiedin Ben Ali att lämna landet. Därefter spreds trenden till Egypten där presidenten Hosni Mubarak störtades. Vågen spreds även över Syrien och Libyen (Fazlhashemi 2013:14).
Men i en rad andra länder enligt Fazlhashemi och särskilt i de oljerika diktaturerna runt persiska viken har makthavare försökt förhindra den arabiska vårens politiska reformer med hjälp av ekonomiska insatser som höga lön och stora bidrag till befolkningen. De folkliga upproren har alltså bara på några år ritat om den politiska kartan i den så kallade MENA (Mellanöstern och Nordafrika) regionen (Fazlhashemi 2013:15).
7. Analys
Tidigare i teorin presenterades fyra anledningar som förklarar skillnaden i militärbeteende. I det här avsnittet ska de prövas på empirin genom att använda materialet som valdes ut med hjälp av den kvalitativa textanalysen. Bland materialet som kommer att analyseras finns det för det mesta akademiska texter och tidningsartiklar men också videomaterial. Allt material ska grupperas i fyra undergrupper som motsvarar de fyra förklaringsfaktorerna av militärens beteende. Varje av dem ska presenteras ett i taget i förhållande till först Egypten och sedan Saudiarabien. En sådan analys ska visa varför militären agerade på olika sätt i Egypten och Saudiarabien.
7.1 Militärens grad av institutionalisering
Denna del presenterar skillnader i militärens relation till regimen.
7.1.1. Egypten
Supreme Council of the Armed Force eller (SCAF) är en institution som existerar i Egypten sedan militärkuppen 1952 när Gamal Abdel Nasser och hans supportrar störtade den styrande monarken.
Nasser kallades sedan, som en del av propagandan, för mannen som grundade parlamentet. Det skulle representera nationens makt samt säkrar rättigheter och friheter för det egyptiska folket (Abul-Magd 2012:152).
Några år senare 1962 bestämde sig militären för att etablera socialismen i landet för att tillfredställa samhällskrav. Sedan nationaliserade de och byggde fler företag som bidrog till industrialiseringen av landet. Officerarna blev cheferna för dessa statliga företag, även om de inte hade kunskaper för detta (Abul-Magd 2012:153).
Det blir uppenbart att militären spelade en viktig roll i Egypten under den andra hälften av 1900-talet och som det nämns delvis ovan grundades officerarnas republik efter att militären störtade monarkin 1952 och i synnerhet efter att Gamal Abdel Nasser blev president efter folkomröstningen 1956 (Sayigh 2012:4).
Även om den militära ledningen demilitariserades under Anwar Sadat presidentskap och
marginaliserades under Hosni Mubaraks ledning hade den officerare republiken ändå aldrig försvunnit men utökat de nya sätten för kontrollen över landet. Detta visade sig tydligt och kulminerades när militären grep makten 2011 (Sayigh 2012:4). SCAF militärkupp 2011 baserades på dess inflytande inom media, byråkrati, säkerhetsapparat samt rättssystem (Sayigh 2012:16). Den inkluderar dessutom ungefär 450 000 trupper (CNN 2011). SCAF blev den ledande institutionen efter Mubaraks fall och kontrollerade Egypten sedan dess. Den försökte etablera kontrollen över landet och ignorerade konstitutionen. Detta innebar att den nya regimen ville stå över lagen (Sayigh 2012:1).
Militären genomförde revolution bland annat på grund av det växande antal poliser och
underrättelsetjänster under Mubaraks ledning sedan 1991där säkerhetsstyrkor representerade regimen och försäkrade dess existens och bidrog till stridigheter över resurser och en institutionell kamp.
Militären kritiserade inrikesministeriet för dess förtroende på polis och underrättelsetjänster under det sista årtiondet av regimenstyre. Kritiken baserades på att detta system bidrog till en spridande
korruption och en växande ställning som Gamal Mubarak (Hosni Mubaraks son) fick i landet (Sayigh 2012: 15).
Dock hade sammanflätningen mellan de två säkerhetsstyrkorna en stor betydelse för regimenskontroll.
Denna sammanflätning ökades när SCAF visade sin högre status över polisen genom att ta makten 2011 eftersom polisen sedan dess blev underordnad SCAF och tvingades därför utföra tjänster åt
militären. Detta bidrog dock till att SCAF demoraliserade polisen och minskade dess betydelse. Med detta förnedrade militären polisen i samhällets ögon (Sayigh 2012:15).
Analysen av all tillgänglig information visade att militären i Egypten representerade en självständig institution och hade därför möjlighet att bedöma vems intressen de borde stödja för att bland annat öka sitt inflytande. Militären kunde backa upp regimen eller befolkningen och därmed ta ställning för ledningen eller rebeller.
7.1.2. Saudiarabien
Medan GCC eller Gulf Cooperation Council som är bland annat en militärunion av Gulfstater grundades 1981 och inkluderar: Saudiarabien, FAE, Oman, Kuwait, Qatar och Bahrain (Asharq al- Awsat 2011). Samtidigt uppstod behov att grunda en militärgren av GCC för att skydda dess
medlemsstater. Därför skedde Peninsula Shield Force eller PSF planeringsfas mellan 1981–1984 och dess bildningsfas mellan 1985–1989 (Ministry of Defense). PSF skulle innebära förenade
militärstyrkor från alla GCC stater. Dock bestod PSF 5000-armén i början framför allt av de saudiska militärerna och dess huvudkvarter etablerades också i Saudiarabiens östra del 1985. PSF skulle representera säkerhetsmyndighet inom GCC och syfta till försvar av GCC stater mot alla politiska uppror. PSF baseras på principen av en kollektiv och integrerad säkerhetsstyrka där varje medlem av GCC ska försvara säkerhet och GCC staters andra intressen för att inte tala om deras territorium och suveränitet (Asharq al-Awsat 2011).
Dock var PSF från och med grundandet av GCC ett outbildat organ och kunde inte genomföra alla försvarsuppgifter. Därför kunde den exempelvis inte försvara Kuwait när Irak invaderade den 1991.
Det berodde på att GCC fokuserades framför allt på de politiska och ekonomiska affärerna och prioriterade inte militärförsvar. GCC var mer fokuserad på oljeexport än på att grunda en militär organisation som skulle lösa regionala stridigheter med Iran. GCC litade mer på den arabiska
enigheten och sunniternas förmåga att lösa problem politiskt (Reder 2017). Därför när stora konflikter skedde i regionen blev det framför allt de internationella makthavare som USA, Storbritannien eller Frankrike som fick lösa alla konflikter i Mellanöstern (Al-Rawashdeh 2015:75).
Den dåliga organisation i allt som gällde armén bidrog till att det var endast på ett GCC möte 2000 då det grundandes en förenad GCC Defense Council och Supreme Military Commitee. Sedan insisterade den saudiska kungen Abdullah på GCC möte 2006 att PSF skulle omstruktureras till en snabbreaktiv kraft med trupper baserade i samtliga GCC stater men under en gemensam styrelse (Asharq al-Awsat 2011). I dag omfattar PSF armén ungefär 40 000 trupper. Därmed förblir PSF att vara GCC
Medan när det gäller saudiska militär blir det klart att militären i Saudiarabien styrdes redan från 1950- talet av militärchefer vars familj hade koppling till Saud-familj men också av officerare som kom från stammar med den traditionella lojaliteten till Saud-familj (Cordesman, Obaid 2004:5). Detta var dock innan Saud-familj blev större och under 1990-talet fick möjlighet att utse kungafamiljens medlemmar till alla ledande positioner inom den militära strukturen (Cronin 2013:4).
Militärens rekrytering beror dessutom i Saudiarabien mer på deras stam tillhörighet, konservatism och personliga lojalitet till regimen än på deras militärförmåga (Cordesman, Obaid 2004:5). Detta ökar naturligtvis deras lojalitet till regimen eftersom sådana förbindelser är väldigt känsliga och det är svårt att bryta dem. Att vara militär associeras med hedersvärdighet och det räknas dessutom som ett eftertraktat yrke (World History 2017).
Saudiarabiens försvarssystem består av två separata arméer. Den första säkerhetsstyrkan kallas Ministry of Defence and Aviation eller (MODA) som inkluderar 200 000 trupper (Americans for Democracy 2015:4-5). Den rapporterar till inrikesdepartement som inkluderar olika
underrättelsetjänster (World History 2017).
Den andra är National Guard som är stam organiserad och baseras på de traditionella vanorna och inkluderar 25 000 medlemmar. Dessa styrkor är bra utrustade och tränade med hjälp från USA. Fast officerare kan dessutom tränas i kung Abdul Aziz militärakademi nära Riyadh (World History 2017).
National Guard eller SANG (Saudi Arabian National Guard) verkar egentligen som armen men är samtidigt en inåtriktad styrka som stödjer regelbundna styrkor inom nationellt försvar. SANG
kontrolleras av kungen själv som minskar chanser för militärens bristande lojalitet. Den orienteras till att försvara monarkin i krig men under fredstid fokuseras den på att försvara landets oljefält (World History 2017). SANG ingår dessutom i Peninsula Shield Force inom GCC, är administrerad separat och dess befälhavare rapporterar direkt till kronprins (Teitelbaum 2011).
Mutawwi är en moralpolis som anknytas till religiösa institutioner och ser till att kvinnor klär hijab, affärer är stängda under bön, fasta hölls under Ramadan samt att ingen bryter mot islamiska normer (World History 2017, Britannica 2019).
Analysen av all tillgänglig information visade att saudiska militären befinner sig under en absolut kontroll av Saud-familj och har dessutom starka lojalitet grunder till regimen. Det betyder att militären kommer att förbli trogna till regimen under alla omständigheter.
Det utvalda materialet gjorde således möjligt att jämföra huruvida militären var anknutna till regimen i Egypten och Saudiarabien och beroende på detta vilken grad av valfrihet de hade i sina handlingar.
Eftersom detta kunde påverka militärbeteende ansågs denna anledning vara lämplig för att besvara forskningsfrågan.
7.2 Relationen mellan militär och befolkning
Denna del presenterar skillnader i militärens representation av befolkningen.
7.2.1. Egypten
Relationer mellan militären och Egyptens befolkning är komplexa. Militären anskaffade sig ett stort stöd hos befolkning genom att försvara landet i krig och genom att vara den primära arbetsgivaren för de unga egypterna. Militären representeras dessutom av den egyptiska befolkningen. Människor ser därför på militären som sina försvarare och på den hela militärinstitutionen som chansen att garantera sin framtid (Stein 2013). Egyptiska befolkningens tro på militären som ledare för deras revolutionära rörelser är djupt rotat i folkets medvetande. När Nasser genomförde sin revolution 1952 gjorde han detta stödjande det folkliga upproret mot den styrande koloniala monarkiska regimen. Militärstöd garanterade störtandet av regimen och ledde till grundandet av ett nytt styrelseskick (Stein 2013). Trots ledningens militära bakgrund genomfördes det en rad förbättringsreformer liksom införandet av
socialismen och regimens ökande ansvarstagande för underhållning av folkbehov (Angrist 2010:204).
Medan uppror börjades den 25 januari 2011 och gav möjlighet till militären att bekräfta deras status som representanter av befolkningens intressen (Stein 2013; Britannica 2018). Under dagen som skulle sedan kallas för ”Day of Rage” och äga rum i Saudiarabien, samlades egypterna i Kairo och i fler andra städer efter fredagsbön för att demonstrera mot fattigdomen och den politiska ojämlikheten (Britannica 2018). Facebook och radiostation spelade viktiga roller för revolutionens spridning (Dodge 2012:66).
Det fanns dock ett enormt antal poliser framför Riksdagshus i Kairo och det var förmodligen en faktor som förklarade att upproret inte avslutades samma dag eftersom det var omöjligt att bryta sig igenom dem (Al Jazeera 2011). Rebellerna stred med poliser som använde vattenkanoner och gas för att lugna ned protester (Britannica 2018). Fem personer dödades och minst ett hundra skadades i Kairo. Trots detta godkände Mubarak polisens agerande och uppmanade dessutom armén att komma in i staden (Al Jazeera 2011).
Militären förblev dock neutrala men detta hjälpte befolkningen att störta Mubarak under följande dagar eftersom de inte inträdde på regimens sida. Om de skulle göra det kunde människor inte vinna över den allierade militärpolis styrkan (Stein 2013).
Rebellerna var glada över att militären deltog i stridigheter eftersom de trodde att militären och
befolkningen var en enig makt. Militären kommer alltid vid en kritisk situation för att rädda landet från dess sönderfall. Människor fotograferades dessutom med glada militäre bredvid stridsvagnar samt sjöng patriotiska sånger och allt påminde de tidiga revolutionerna i Egypten från 1881 och 1952 då militären stödde befolkningen i kamp mot regimen (Abul-Magd 2012:156).
Därmed är det omöjligt att tänka på befolkningen utan att nämna militären vilket visar militärens viktiga roll i det egyptiska samhället (Stein 2013).
Analysen av all tillgänglig information visade att relationen mellan militären och befolkningen i Egypten har mycket djupa rötter inte bara i historien men också socialt. Därför föredrog militären att inte ta ställning för regimen under konfliktutvecklingen.
7.2.2. Saudiarabien
Det är viktigt att känna till att officerare inom den saudiska armén väljs för att bevara stam och familjemakt av Saud-familj som påverkar deras relation till befolkningen särskilt när det gäller shiiter (Cronin 2013:2). Eftersom Wahhabi religiös rörelse inom Sunni islam ligger i grunden för
Saudiarabiens kultur (Boundless World history 2019). För att inte tala om att Sunni - Shia skillnaden räknas som ett mycket långvarigt problem inom det saudiska samhället (Wrampelmeier 1994).
Medan Saudiarabiens planerade ”Day of Rage” som skulle äga rum på fredag den 11 mars handlade om de grupperna som protesterade för bättre politiska friheter i Saudiarabien. Fast de första upproren uppstod i den oljerika östra delen av landet under den andra hälften av februari 2011 med shiiternas demonstrationer för befrielse av politiska fångar. Två år senare blev det känt att alla stridigheter ledde till 15 döda, 60 skadade och fängelsestraff för 169 personer som deltog i protesterna. Här spelade den religiösa skillnaden en viktig roll eftersom det var främst shiiter som bor och protesterade där dock genom att tillhöra en annan religion utsattes de mycket mer för våld än exempelvis sunniter. Ändå ledde upproren inte till någon förändring i regimens relation till shiiter i Saudiarabien och det finns inga tecken på att situationen kommer att förändras i den närmaste framtiden (Rieger 2014:5).
Två skilda proteströrelser skulle uppstå på fredagen den 11 mars. Det förväntades att sunniter skulle demonstrera främst i huvudstaden Riyadh. Medan shiiter som utgör en minoritet på ungefär två miljoner människor och är koncentrerade i östra provinsen av Persika viken, planerade sina
demonstrationer främst i städerna Hufuf och Qatif (Jamjoom 2011). De hade dessutom flera orsaker till detta, nämligen sin nedsatta ställning i Saudiarabens samhälle, politisk och ekonomisk
diskrimination samt restriktioner angående deras religiösa liv. Shiiter krävde lika rättigheter med
sunniter och bättre möjligheter att hitta jobb eftersom de var exempelvis förbjudna att sitta i regeringen (Henderson 2011) eller bli rekryterade i armen (Cronin 2013:25).
Dock såg missnöjda aktivister i Riyadh mer journalister och polismän än rebellerna i verkligheten. Det var därför det inte krävdes en stor ansträngning för att trycka ned protester. Med undantag för de östra delarna av Saudiarabien fanns det inga storskaliga uppror i kungariket (Black 2011).
”Day of Rage” skulle innebära möjligheten för den arabiska våren att sprida sig över det konservativa Saudiarabien men alla förhoppningar var förgäves. Eftersom den östra delen av Saudiarabien är landets oljeproducerande regionen samt hem för den shiitiska minoriteten blev territoriet det viktigaste målet för åtgärder för de saudiska trupperna. Det fanns dock knappast demonstrationer i Saudiarabiens huvudstad eftersom det inte fanns verksamma politisk oppositionella partier samt att det inte heller fanns någon massiv protest för att människor var rädda att gå ut på gatorna (Black 2011).
Anledningar till att människor var rädda för att visa sig på gatorna var att helikoptrar flög över rebellernas möjliga samlingsplatser. Det finns dessutom religiösa restriktioner när det gäller protester och regimen i Saudiarabien använde detta argument för att förbjuda kravaller och hota dessutom med fängelsestraff till dem, som inte lyder (Friedman 2011). Detta annonserades innan ”Day of Rage”
skulle äga rum den 11 mars 2011. Den lugna situationen i Riyadh berodde förmodligen också på en incident i den östra staden al-Qatif dagen före, den 10 mars sköt poliser rebeller och dödade två av dem samt skadade fler av dem (Friedman 2011). Polis menade att man öppnade eld när de
konfronterades med beväpnade människor något som nekas av aktivister (BBC News 2013).
Den viktigaste anledningen till de lugna protesterna i Riyadh var att det inte fanns någon strävan till att byta regimen och alla var nöjda med kungen och ville bara omdana den absoluta monarkin (Boundless World History 2019) till den konstitutionella monarkin (Friedman 2011).
”Day of Rage” blev således ett misslyckande för demokratiseringsrörelser som samlade endast dåligt förenade protester i den östra delen av landet. Allt detta innebar att förväntningar om att uppror som svepte över den arabiska världen skulle spridas över dess mest konservativa stat hade kraschats av hårda säkerhetsansatser och officiella varningar mot protester (Black 2011).
Analysen av all tillgänglig information visade att relationen mellan militären och sunniter är bättre än med shiiter eftersom shiiter tillhör en annan tro och protesterade dessutom mycket kraftigt. Därför agerade militären mer aggressivt mot dem. Fast det knappast finns någon relation även med sunniter om de representerar en annan stam än den som relateras till Saud-familj. Det blir tydligt om man tittar på hur säkerheten förstärktes i huvudstaden. Denna förstärkning betydde att regimen var rädd också för sunniternas mobiliseringsstyrka.
Det utvalda materialet gjorde således möjligt att jämföra huruvida militären i Egypten och
Saudiarabien hade begäran att skydda och stödja befolkningen under upprorsutveckling. Eftersom detta kunde påverka militärbeteende ansågs denna anledning vara lämplig för att besvara
frågeställningen.
7.3 Militärens ekonomiska välstånd i Egypten och Saudiarabien Denna del presenterar skillnader i orsakerna av militärens lojalitet till regimen.
7.3.1. Egypten
Egyptiska militären eller framför allt officerare spelade en betydande roll i den egyptiska ekonomin (CNN 2011). De var alltid mycket ekonomiskt inflytelserika men särskilt efter att Mubarak kom till makten i början av 1980-talet.
Dock först efter 1979 fick militären 1,3 miljarder dollar i form av årligt stöd, som från och med 2012 blev även 1.55 miljarder dollar (Egyptian Military Budget 2001-2012). Detta skedde efter att det tecknades ett fredsavtal med Israel och det erkändes att ett stort antal officerare inte var politiskt
önskvärda. För att sysselsätta dessa officerare grundade staten en union som kallades National Services Private Organisations (NSPO). Det grundade företag som styrdes av de pensionerade officerarna.
Genom subsidier och skattebefrielser privilegierade staten dessa företag bland andra egyptiska företag (Abul-Magd 2012:153–154).
Sedan under Mubarak ägde tre för militären viktiga ändringar rum:
1. Under 1980-talet marginaliserades de generalerna som spelade ödmjuka roller i ekonomin och politiken. Men ändå behöll de sina ekonomiska källor framför allt inom NSPO genom att denna union bidrog till byggandet av infrastrukturen (Abul-Magd 2012:154).
2. Under 1990-talet i samband med växande liberalisering av ekonomin fick militären det vill säga officerare möjlighet att utöka sina företag genom att skapa nya som hade statliga avdelningar men på marginalen av privatiserad ekonomi (Abul-Magd 2012:154).
3. De senaste 10 åren kännetecknades av att ett stort antal officerare och pensionerade officerare blev tjänstemän inom byråkratin och privatsektor (Abul-Magd 2012:154). Dessutom åtnjöt militären under Mubarak ett stort inflytande i politiken genom starka relationer med Washington och USA:s militära ledning (Abul-Magd 2012:154–155).
Militären fick också möjlighet att studera på amerikanska militära akademier. Kommunikation med Pentagon gjorde att militären spelade en viktig roll inom Egyptens utrikespolitik (Abul-Magd 2012:155).
Efter 1991 utökade egyptiska militären sitt genomslag i nästan alla sfären av Hosni Mubaraks ”crony patronage” system. Det skedde genom att officerare lockades av löften att vara anställda på ledande positioner inom regeringen och olika företag efter att de lämnar den militära institutionen och går på pension (Sayigh 2012:1).
Dock för att få alla vinster i framtiden skulle militären eller främst officerare vara lojala till presidenten och acceptera relativt låga löner medan de tjänar i armén. De fördelar som militären gynnades av kom alltså först när de lämnade sin militärtjänst. Systemet innebar att de fick en annan lön som tillägg till en standardpension (Sayigh 2012:4). Detta innebar dessutom att det fanns möjlighet hos ordinarie militär att ersätta pensionerade officerare.
Militärtjänst i Egypten är dessutom obligatorisk (CNN 2011) och när människor rekryteras faller de automatiskt under förhållanden som bestäms av lagen 1975 som ger belägg för anställda att få pension.
Pension för en rekryterad person räknas enligt följande system:
Det fasta systemet: månadsinkomsten exkluderar vilka kompensationer, bonusar och provisioner som helst. Den maximala månadspensionen blir 151 dollar.
Det rörliga systemet: månadsinkomsten innehåller kompensationer, bonusar och provisioner. Den maximala månadspensionen blir 181 dollar (SSPTW: Africa 2011).
Dessutom var Egypten under Nassers tid utrustad framför allt med Sovjetunionens vapen och finansierad med sovjetiska pengar men under Sadat utvisades även alla Sovjetunionens rådgivare ur landet och efter 1978 blev Egyptens militärinstitution den näst största mottagaren av USA militärstöd (CNN 2011). Samtidigt sjönk spenderingar på militären i Egypten mellan 2007 och 2011 från 5 till 4,3 miljarder dollar (Egyptian Military Budget 2001-2012). Runt 60 % av den militära budgeten går till löner medan resten går till militärutrustning (SSPTW: Africa 2011).
Analysen av all tillgänglig information visade att militär eller framför allt officerare i Egypten hade ett mycket högt ekonomiskt välstånd under Mubaraks ledning. Därför skulle de inte ha lusten i att förråda regimen. Det fanns samtidigt möjlighet hos ordinarie militär att bli officerare efter att de föregående officerarna gick på pension. I Egypten satsas dessutom mer pengar på militären än på utrustningen.
7.3.2. Saudiarabien
I början är det viktigt att känna till att armen i Saudiarabien är en liten struktur där människor tjänstgör frivilligt (Cronin 2013:2) och där även allra minsta positioner inom den militära strukturen kontrolleras av de saudiska familjemedlemmarna. Detta blev möjligt efter 1990-talet i samband med ökande antal prinsar i Saud-familj. Sedan dess har alla officerare rötter i kungafamiljen (Cronin 2013:4).
Allt ovanstående betyder att ordinarie militärfrivilliga inte kan bli officerare och skaffa ett högt
välstånd. Eftersom även om gamla officerare ska pensioneras kommer det alltid finnas efterträdare från kungafamiljen som ska ersätta pensionerade officerare. Därför att regimen är intresserad i att alla officerare skulle vara särskilt lojala till Saud-familj. Dessutom har Saudiarabiens system av rotation som pensionerar officerare stora brister i organisation. Därför finns det ofta officerare som tjänstgör under lång tid och inte låter unga officerare att ersätta dem. Detta leder till att de äldre officerarna kan använda sin höga status för att få vissa vinster (Cordesman, Obaid 2004:5). Bristen av organisation leder dessutom till en hög grad av korruption (Cordesman, Obaid 2004:6).
Samtidigt kan en hög nivå av militarisering i Saudiarabien reflekteras i dess höga militär utgifter.
Militärutgifter i Saudiarabien ökade mellan 2007 och 2011 från 45,3 till 48,5 miljarder dollar (Saudi Military Budget 2001-2012). Dock är den saudiska dokumentationen av militärutgifter mycket dålig detaljerad och det är ibland svårt att första vad pengar går till. Militärutgifter spenderas dock mest på att utveckla militärindustri men inte på att höja löner till militären (Wezeman 2018). Saudiarabiens militärutgifter hjälpte sedan 2000-talet snarare till att bilda diplomatiska och ekonomiska relationer med USA än att förbättra sina militärstrukturer. Detta resulterades av att regimen satsade på USA:s vapenproduktion, genom att köpa militärutrustning där (Cronin 2013:25).
Analysen av all tillgänglig information visade at ordinarie militären inte kan bli officerare i Saudiarabien och skaffa ett högt ekonomiskt välstånd. Detta beror på att alla högsta positioner är redan upptagna av kungafamiljens medlemmar som inte låter ordinarie militären att trappa upp i rangen jämfört med egyptiska militären. I Saudiarabien satsas dessutom mer resurser på
militärutrustningen än på militären själva.
Det utvalda materialet gjorde således möjligt att jämföra huruvida militären eller framför allt officerare i Egypten och Saudiarabien hade särskilda ekonomiska grunder för att vara lojala regimen. Eftersom detta kunde påverka militärbeteende ansågs denna anledning vara lämplig för att besvara
forskningsfrågan.
