This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Europas stängda dörr
Man kan välja bland exempel, det ena värre än det andra. Det kan vara fråga om ett antal kineser som kvävts till döds i en container i Rotterdam. Det kan vara
nordafrikanska flyktingar, vars lik flyter iland nånstans på Spaniens kust.
Eller så kan jag välja juldagsnatten 1996. Då sjönk ett fartyg i Medelhavet, inte långt från Malta. Många människor dog under fasansfulla förhållanden. De var alla flyktingar på väg till Europa. Ungefär 300 människor omkom den där natten i vågorna.
Det var människosmugglare som hade organiserat överfarten. Detta var människor som försökte ta sig in i Europa illegalt. De hade betalt pengar och de övergavs och dog i vågorna.
Naturligtvis är det skändligt att ta betalt för att hjälpa människor i nöd och sedan brutalt överge dom och låta dom dö.
Men skändligheten börjar inte med smugglarna. Det börjar med ett Europa där lagar, gränsförordningar och en rasistisk människosyn leder till att ett "visst spill" av illegala flyktingar tolereras. Vare sig dom fraktas i ruttna pråmar, kvävs i containrar eller flyter iland på Spaniens stränder. För många människor, inte minst på den afrikanska kontinenten, återstår ingenting annat än att lägga sitt öde i smugglares händer. Hur många som dör på vägen vet vi inte. Den statistiken är olämplig. Hur många som lever illegalt i de europeiska länderna vet vi inte heller. När det gäller Sverige har jag hört olika uppgifter. Men siffran 10 000 personer låter inte orimlig.
Det här är ett Europa som jag inte vill ha. Det måste finnas andra lösningar på hur vi kan ta emot människor som söker asyl på vår kontinent av olika skäl. Varje gång jag tänker på den här organiserade skändligheten när det gäller på vilka sätt dessa människor tas emot, tänker jag att våra reaktioner är för svaga. Vi ser men bryr oss inte om det vi ser.
Många av dessa flyktingar är afrikaner. Inte alla, möjligen inte ens en majoritet. Men jag tänker att vi som ägnar en del av vårt liv till solidaritetsarbete med den afrikanska kontinenten också måste vara solidariska med de som delar afrikanernas öde. De döda kroppar som flyter i land på stränderna kommer från olika länder, olika kontinenter. Men om man visar solidaritet med Afrika och dess befolkning måste man också rikta denna solidaritet mot andra som utsätts för samma behandling.
Solidaritet är praktiskt arbete som bygger på en livsfilosofi. Somliga kallar denna idé socialism, andra humanism, andra igen kanske bara tänker på allmän medmänsklighet.
Naturligtvis, solidaritet är inte möjlig utan att grunden är en gemensam front där människor delar avgörande värderingar. Men inte nödvändigtvis är eniga i allt.
När jag tänker på de människor som kvävs och drunknar och fryser ihjäl och mördas på sexklubbar, bara för att de söker skydd och ett anständigt liv, tänker jag att detta är ett Europa i förfall. Inte ett Europa vi bör acceptera, med eller utan EU.
Det förefaller mig alltså, i all enkelhet, som om solidaritetsarbete idag, år 2003, är viktigare än någonsin tidigare i mitt liv.
Henning Mankell
