En kluven gestaltning av en delad karaktär: Skildring av dissociativ identitetsstörning i filmen Split (2016)

(1)

Kandidatuppsats

En kluven gestaltning av en delad karaktär

Skildring av dissociativ identitetsstörning i filmen Split (2016)

Författare: Hanna Götesson Handledare: Joakim Hermansson Examinator: Cecilia Strandroth Ämne/huvudområde: Bildproduktion Kurskod: BQ2042

Högskolepoäng: 15 hp

Examinationsdatum: 09-12-2020

Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.

Publiceringen sker Open Access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.

Open Access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet. Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten Open Access.

Jag/vi medger publicering i fulltext (öppet tillgänglig på nätet, Open Access):

Ja ☒ Nej ☐

Högskolan Dalarna – SE-791 88 Falun – Tel 023-77 80 00

(2)

Abstrakt

Avsikten med denna uppsats är att undersöka hur dissociativ identitetsstörning (DID) gestaltas i filmen Split. Stereotyper och missuppfattningar har representerats länge i film om psykiatriska sjukdomar och Split har blivit kritiserad för sin gestaltning av

syndromet, dock ser verkligheten med diagnosen olika ut. Analysen utforskar filmen genom de fyra DSM-IV kriterierna för DID. Scener analyseras med hjälp av Jens Eders karaktärsklocka och representation av personer med DID som de andra, vilket innebär personer med psykiatriska sjukdomar ofta blir alienerade i film, och vi tillsammans, som fokuserar på hur de humaniseras och inkluderas samt stimulerar publikens medkänsla.

Dessa metoder har använts för att komma fram till att filmen förhåller sig till DSM-IV kriterierna men att självaste gestaltningen av DID-karaktären är problematisk.

Komplexa symptom i syndromet diskuteras i filmen men i slutändan framställs personer med DID som en fara för sig själva och andra, vilket kan bidra till att skada deras självbild.

Nyckelord: Split, M. Night Shyamalan, dissociativ identitetsstörning, DID, DSM-IV, karaktärsklocka, karaktärisering, gestaltning, stereotyper, representation, självacceptans.

(3)

Innehåll

1. Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 2

1.1.1 Filmens synopsis ... 2

1.1.2 Shyamalans filmtrilogi ... 3

1.2 Syfte och frågeställningar ... 3

1.3 Teori ... 4

1.4 Tidigare forskning ... 5

1.4.1 De andra ... 6

1.4.2 Vi tillsammans ... 7

1.4.3 De andra och vi tillsammans i Shyamalans filmvärld ... 8

1.5 Metod och material ... 9

2. Samexisterande identiteter ... 11

3. Identiteters kontroll över personens beteende ... 14

4. Minnesförlust av personlig information ... 18

5. Traumaorsaker ... 20

6. Möjligheten att uppleva ett vi tillsammans ... 23

6.1 Samexisterande identiteter ... 23

6.2 Identiteters kontroll över personens beteende ... 25

6.3 Minnesförlust av personlig information ... 26

6.4 Traumaorsaker ... 27

7. Slutdiskussion ... 29

Referenslista ... 33

(4)

1

1. Inledning

Dissociativ identitetsstörning (DID) är en psykisk störning som har dokumenterats sedan filmmediets genombrott.¹ En kort beskrivning av den dissociativa störningen är att personen med den har olika personlighetstillstånd som uppstått från trauma som en försvarsmekanism. Dessa olika delar av jaget kan påverka personen genom sina egna tankar eller ta över kontrollen av personens beteende vilket kan skapa minnesförlust.

Dissociativ identitetsstörning har därefter gestaltats och representerats på olika sätt i både filmer och TV. Exempelvis handlar tidigare filmer som Psycho (1960) och Sybil (1976) och nyare verk som Split (2016) alla om karaktärer med identitetsstörningen, vissa med mer inkännande och korrekt skildring av dissociativ identitetsstörning än andra. Karaktärer med dissociativ identitetsstörning i media kan vara allt från en komplicerad mördare i Psycho till en besvärad men oskyldig kvinna i Sybil. Att en film som Psycho visar upp personen med dissociativ identitetsstörning som en farlig individ bidrar till att missuppfattningar och stereotyper om syndromet som lever kvar och fortplantas genom film än idag.

Utanför filmens värld har dissociativa fenomen förekommit i hela människans historia, och tagit sig uttryck som till exempel schamaners förmågor att sätta sig i trance.² I slutet av 1800-talet ansågs fenomenet att vara hysteriska symptom, varpå tidens läkare

försatte sina patienter i olika trancetillstånd.³ Personer med kognitiva

funktionsvariationer har även länge förknippats med händelser om psykotiska människor som agerat med oförutsägbart våld och till och med vållat andras död.

Kunskapen om psykiatriska sjukdomar har också vidgats och kunskapen har blivit större med mer forskning och information tillgänglig för allmänheten. Än idag finns ändå fördomar och stereotyper kvar om psykiska störningar som media främjar genom film och TV.⁴

1 Temenuga Trifonova, Warped minds: Cinema and Psychopathology, Amsterdam: University Press, 2014, s. 154.

2 Sigmund Karterud Theresa Wihlberg &

Öyvind, Urnes, Personlighetspsykiatri, 1. uppl., Lund: Studentlitteratur, 2014, s. 287.

3 Karterud, Wihlberg & Öyvind, Personlighetspsykiatri, s. 288.

4 Jacqueline Noll Zimmerman, People Like Ourselves: Portrayals of Mental Illness in the Movies, vol. 3. Maryland: Scarecrow Press, 2003, s. 101.

(5)

2 Verkligheten är oftast annorlunda än den som visas på film, men det är mestadels

genom media och filmers porträtt av karaktärer som lider av psykiatriska sjukdomar som vi blir uppmärksammade på dem. Hur karaktärerna representeras och berättigandet av vissa handlingar och beteenden beror delvis på filmkonventioner men även moraliska termer, som god och ond. Att veta vilka som är de goda respektive onda personerna hjälper publiken att förstå den narrativa framåtrörelsen.⁵ Ett ansvar som filmskapare är att överväga moraliska budskap genom åtskillnaden av hjälpsam eller skadlig

underhållning, varpå den senare tenderar att förnedra människor och minska deras värde. Detta är eftersom representationen av dessa karaktärer kan i slutändan påverka tittarens moraliska syn på verkligheten.⁶ Denna uppsats ska därför utforska hur Split hanterar och skildrar en uppdaterad iteration av en karaktär med dissociativ

identitetsstörning. Undersökningen är menad att skapa en större förståelse kring psykiatriska sjukdomar och är även riktad till andra filmskapare som kan bidra till att avstigmatisera sjukdomarna beroende på hur de väljer att porträttera dem på film.

1.1 Bakgrund

Split är en psykologisk thriller med fokus på en karaktär med dissociativ

identitetsstörning. Filmens problematiska gestaltning av syndromet är en del av orsaken till att den har blivit så uppmärksammad. Split skildrar en riktig psykiatrisk sjukdom men istället för att framställa en fullständigt realistisk beskrivning av syndromet så leker den mer med genren i superhjälte- och skurkuniversumet. Likt andra verk som boken Dr Jekyll and Mr Hyde inspireras Split av psykiska störningar och skapar en fantasi kring störningen med dess symptom som uppdelade personlighetstillstånd. Det finns en lång tradition inom film och fantastisk litteratur vars karaktärer och berättelser ofta inspireras av vad psykiska störningar kan innebära. I många fall som till exempel Split menar jag att verken ändå representerar och beskriver en faktisk sjukdom, och jag vill kritiska granska Split utifrån den utgångspunkten.

1.1.1 Filmens synopsis

Filmen handlar om tonårsflickan Casey som tillsammans med två tjejklasskompisar blir kidnappade av en man med dissociativ identitetsstörning. Mannen, som heter Kevin, har

5 Steven Maras, “Ethics Beyond the Code”, i Ethics of screenwriting: New Perspectives,

redigerad av Steven Maras, London: Palgrave Macmillian UK, 2016, s. 8.

6 Maras, s. 10.

(6)

3 flera identiteter men styrs mestadels av tre av dem som heter Dennis, Patricia och Hedwig. Dessa tre identiteter kallas för Horden som har målet att väcka en monstruös identitet med namnet The Beast. Dr. Fletcher, terapeuten till mannen misstänker sin patient som kidnapparen på grund av hans nya annorlunda beteende. Hon upptäcker tjejerna som har misslyckats med sina flykter varpå dem alla blir dödade av The Beast.

Casey blir dock skonad eftersom hon instämmer med The Beasts filosofi, och han och Horden flyr därefter från allmänheten som efterlyser dem.

1.1.2 Shyamalans filmtrilogi

Filmskaparen M. Night Shyamalan har skapat en filmtrilogi vid namn The Unbreakable trilogy, eller Eastrail 177 Trilogy, som är en superhjältethriller och psykologisk

skräckfilmserie. Den första filmen är Unbreakable (2000), den andra är Split och den sista är Glass (2019). Denna trilogi anknyter till superhjältegenren genom att

katalysatorerna för karaktärernas utveckling som gör dem till hjältar eller skurkar är att de har upplevt livsavgörande trauman, precis som superhjälten Batman och

superskurken Bane.⁷ Traumat är vad som är bestämmande för hur karaktärerna utvecklar sig, och dessa superhjältefilmer leker med denna sorts princip. Det finns två huvudkaraktärer i Split som är protagonisten Casey och antagonisten Kevin, vilket är den enda personen som lider av DID. På samma sätt sker denna princip i Split när Kevins syndrom, som är djupt rotad i trauma, utvecklas till en övernaturlig förmåga som gör karaktären till en superskurk. I slutet på Split visas även huvudkaraktären David Dunn från Unbreakable sitta på ett café och vittna nyheterna om Horden, vilket gör att publiken förstår att denna film är en del i en större helhet som kommenterar kring superhjältegenren.

1.2 Syfte och frågeställningar

Jag kommer att undersöka hur dissociativ identitetstörning gestaltas i filmen Split ur ett psykologiskt perspektiv genom att analysera karaktären Kevin i den. De verktyg som ska användas är fyra kriterier för dissociativ identitetsstörning och Jens Eders

analysmodell för att därigenom få utforska gestaltningen av karaktärens med dissociativ identitetsstörning möjlighet till självacceptans. Dissociativ identitetsstörning definieras

7 The Dark Knight Rises, dir. Christopher Nolan, USA, Legendary Pictures, 2012, [Film].

(7)

4 genom fyra kriterier av APA (American Psychological Association), vilka kommer förklaras mer ingående nedan. Jag kommer även använda mig av kategorierna de andra och vi tillsammans för att analysera karaktären som har en dissociativ identitetsstörning, och med de andra avses hur personer med syndrom exkluderas medan vi tillsammans inkluderar dem. Denna undersökning görs för att bidra med insikt om de stereotyper eller missuppfattningar som finns i film om dissociativ identitetsstörning och skapa större förståelse om den komplexa psykiska störningen. Detta utförs genom att följande frågeställningar besvaras.

• Hur gestaltas karaktären med dissociativ identitetsstörning i Split genom kategorierna de andra och vi tillsammans?

• Hur balanseras DID-kriterierna för att ge en viss typ av felaktig eller korrekt skildring av syndromet och vilket syfte tjänar det?

Utifrån dessa frågor diskuteras också frågan om filmskaparens etiska ansvar.

1.3 Teori

DID är ett syndrom med symtomen kronisk uppdelning, dissociation, som utvecklats på grund av tidigare upprepande trauman⁸ och anknytningsproblem.⁹ Dissociation uppstår när en person upplever en överväldigande eller hotfull situation och inte kan integrera upplevelsen till fullo. Personens olika upplevelser som formar delar av hens

personligheten eller självet blir kroniskt uppdelade med syftet som en

överlevnadsstrategi.¹⁰ En person med DID har en dissociativ organiserad personlighet som består av två eller flera olika åtskilda identiteter eller personlighetstillstånd, rättare sagt dissociativa delar.¹¹ Varje del har i viss grad olika känslor, tankar, beteenden, fysiska förnimmelser, ålder, genus och uppfattningar om världen omkring dem. Delar kan även vara i olika hög grad medvetna om varandra, som att vissa kan veta om andra delars existens medan de andra är fullt omedvetna om att de inte är ensamma delar av personen. Inom dessa personer finns ett komplext system vars delar kan påverka

8 Suzanne Boon, Kathy Steele & Onno van der Hart, Att hantera traumarelaterad dissociation:

färdighetsträning för patienter och deras

teraputer, 1. uppl., Vaxholm: Insidan, 2012, s. 22.

9 Jo L. Ringrose, Understanding and treating dissociative identity disorder (or multiple

personality disorder), London: Karnac, 2018, s. 1.

10 Boon, Steele & Van der Hart, s. 24.

(8)

5 varandra på olika sätt, genom reaktioner och handlingar.¹² Dissociativa delar kan ta full kontroll över personens agerande eller påverka dem från insidan med passivt inflytande, vilket personen kan antingen kan vara medveten eller omedveten om. När en del tar över från en annan del kallas processen växling, vilket kan ge upplevelsen att någon annan har kontroll över beteendet.¹³ Det är även vanligt att personen kan få

minnesförlust på grund av detta, vilket är ett definierande symptom på DID.¹⁴

För att få diagnosen dissociativ identitetsstörning måste följande kriterier i manualen för psykiatriska diagnoser DSM-IV¹⁵ uppfyllas.¹⁶

A) Två eller fler åtskilda identiteter eller personlighetstillstånd existerar sida vid sida, var och en med sitt eget relativt bestående sätt att uppfatta, tänka kring och relatera till omgivningen och sig själv.

B) Minst två av dessa identiteter eller personlighetstillstånd tar vid kommande tillfällen kontrollen över personens beteende.

C) Personen är oförmögen att minnas viktig personlig information. Oförmågan att minnas är mer betydande än vad som kan förklaras med vanlig glömskan.

D) Störningen beror inte på direkta fysiologiska effekter av någon substans eller någon somatisk sjukdom/skada, utan på upprepande trauma i tidig

barndom.¹⁷

1.4 Tidigare forskning

Denna del av uppsatsen kommer presenterahur olika psykiatriska sjukdomar skildras genom film. Diskussionerna kommer handla om hur personer med syndrom

representeras som avvikande i film. De visas inte minst ofta upp som våldsamma i skräckfilm, vilket påverkar publikens uppfattning om psykiatriska sjukdomar negativt.

Vidare berörs hur filmer med positiv representation kan se ut och skapa band mellan publiken och karaktärerna med syndromen genom humanisering av karaktärerna. Till

14 Anna Gerge (red.), Vad har du varit med om?

PTSD och dissociation hos barn och unga, förekomst, diagnostik och behandling, Vaxholm: Insidan, 2013, s. 89.

15 APA, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 4. uppl., 1994.

17 Boon, Steele & Van der Hart anger inte trauma som orsak i sin listning av kriterierna, men tar upp det i sin bok.

(9)

6 sist sätts Splits föregångare Unbreakable in i ett större sammanhang för att undersöka vad verket försöker berätta genom sina karaktärer.

1.4.1 De andra

Hollywoodfilm präglas ofta av en fascination av multipla och alternativa världar, skriver Temenuga Trifonova. En av dessa imaginära världar är skräckfilmer som ofta handlar om transformation av jaget eller verkligheten. Dessa filmer om det multipla använder ofta negativa mentala tillstånd, som DID, med dess skiftande identiteter och opålitliga berättare som narrativ struktur.¹⁸ I denna berättelsestruktur löser karaktären pusslet som hans mentala tillstånd utgör i en process av självuppvaknande och upplysning vilket föreslår att DID är overkligt.¹⁹

Shawn M. Phillips konstaterar att i 1960-talets amerikanska popkultur har fysiskt och/eller mentalt funktionsvarierade personer hamnat i kategorin som ”avvikare” i skräckfilmer.²⁰ Gruppen exkluderas beroende på att de är annorlunda, och de blir de andra medan publiken kan bekräfta sin egen normalitet.²¹ Karaktärerna ifråga skildras med avvikelser från representerade normer, ofta som mördare, vilket förstärker

gränserna mellan det normala och de andra, och det gör det svårt för publiken att identifiera sig med den personen som visar avvikande egenskaper, skriver Phillips.

Jacqueline Noll Zimmerman beskriver också hur våldsamma attribut ofta ges till

mentalsjuka personer i film så att de sammankopplas med varandra. Zimmerman skriver att publiken först skapar sympati för Psychos huvudkaraktär Norman Bates genom att tycka synd om honom. När publiken sedan får veta att han är mentalt sjuk och en mördare, vilket stöttar sambandet mellan de båda karaktärsdragen, omvandlas denna sympati till skräck. Denna stereotyp med våld och mentalsjukdomar i skräckfilmer blir till sist genremässigt oskiljbara.²²

18 Trifonova, s. 179.

20 Shawn M. Phillips, ”The Most Dangerous Deviants in America: Why the Disabled Are Depicted as Deranged Killers”, i Mental Illness In Popular Media: Essays on the Representation

of Disorders, redigerad av Lawrence C. Rubin, North Carolina: McFarland & Co, 2012, ProQuest Ebook Central, s. 64, 68. Egen övers.

21 Phillips, s. 69–70.

(10)

7 Peter Byrne skriver också om Psycho och att publikens uppfattning förstärks av att psykiatriska sjukdomar är så starkt kopplade till våld i psykomördargenren. Tesen att det finns en dold ondska hos en mentalsjuk person anser Byrne att dessa filmer troligtvis har tagit inspiration till från Stevensons Dr Jekyll and Mr Hyde,²³ som är en fiktiv fantasi kring personlighetsklyvning. Det finns dock en annan aspekt av filmer med kognitiva syndrom i fokus. DID blandas till exempel ofta ihop med schizofreni som är en psykiatrisk sjukdom karaktäriserad av psykotiska symptom av

hallucinationer, vanföreställningar och desorganiserat tal,²⁴ trots att det är inga symptom som DID har. Filmen Me, Myself and Irene (2002) visar en huvudkaraktär med

psykiatriskt syndrom av DID, som två växlande personlighetstillstånd, men det misstas för schizofreni av filmarna, varpå syndromet förlöjligas under filmens gångs. Sådan missrepresentation visar ofta personer med schizofreni som antingen våldsamma hot eller som roliga gestalter, skriver Byrne. Han menar att associationerna mellan våldet i film och schizofreni skapar missuppfattningar vilket får riktiga konsekvenser för personer med sjukdomen, eftersom de som en konsekvens uppfattas som hot vilket skapar rädsla och negativitet i samhället generellt.²⁵ För allmänheten definieras de därmed som de andra.

1.4.2 Vi tillsammans

Temenuga Trifnova tar upp att amerikansk filmkultur från 1960 omformade synen på DID, som då refererades till multipel personlighetsstörning, från en sjukdom till ett socialt acceptabelt sätt att uttrycka olycka eller ångest. Ett exempel är Sybil som genom slutet av filmen firar huvudkaraktärens interaktion med sina personlighetsdelar, vilka inte längre hindrar hennes personliga utveckling, utan istället främjar den.²⁶ Även Zimmerman konstaterar att kognitiva sjukdomar och syndrom kan skildas positivt i filmer. Ett exempel är A Beautiful Mind (2001) som på ett relativt realistiskt sätt humaniserar lidandet som schizofreni innebär. Filmskaparen framkallar empatiska samband mellan huvudkaraktären och publiken genom att de upplever symptomen av schizofreni tillsammans, som svårigheten med att urskilja på vad som är verkligt eller

23 Peter Byrne, ”The butler(s) DID it – dissociative identity disorder in cinema”, Journal of Medical Humanities, vol. 27, nr. 1, 2001, s. 27.

24 Stephen R. Marder & Tyrone D. Cannon,

“Schizophrenia”, The New England Journal of

Medicine, redigerad av Allan H. Ropper, vol.

381, nr. 18, 2019: 1753.

25 Byrne, s. 28.

26 Trifonova, s. 168–170.

(11)

8 inte.²⁷ Benny och Joon (1993) tar steget längre genom att normalisera schizofreni som en vardaglig del av livet. Filmen prisar det unika och kreativiteten som abnormiteten kan innebära, menar Zimmerman.²⁸

1.4.3 De andra och vi tillsammans i Shyamalans filmvärld

Split är som sagt den andra delen i M. Night. Shyamalans trilogi vari den tredje är Glass och den första är Unbreakable som diskuteras om nedan. Periel Shapiro m.fl. skriver att Unbreakable med sin seriösa ton visar en empatisk och realistisk skildring av lidande på grund av trauma och PTSD. Publiken inkluderas i protagonistens resa till förbättring och skapar gemenskap med honom. Denna skildring är diskret jämfört med Split samtidigt som båda visar dissociation med fysiologiska ändringar, något som det finns ett allmänt intresse av att veta mer om, menar författarna.²⁹ Hela filmen visar på

potentiell behandling av PTSD via exponeringsbaserad terapi och ger en sammanfattad bild av psykiatriska sjukdomar.³⁰ Gestaltningen i filmen är visserligen fiktionaliserad men öppnar diskussionen om mentala och kroppsliga tillstånd, varpå den växande medvetenheten om tillstånden kan påverka hur allmänheten ser på både läkemedel och mental hälsa, anser Shapiro m.fl..³¹ Valerie Palmer-Mehta påstår dock att

representationen av mentalt sjuka i filmen är negativ. Den goda protagonisten, David, visas ha övernaturliga förmågor medan den onda antagonisten, Elijah, är en

funktionsvarierad man i rullstol. Han gestaltas som konstig och annorlunda jämfört med andra på grund av sitt handikapp, och avslöjas vara en farlig massmördare. Elijahs handikapp och mentalsjukdom är en stor del av karaktäriseringen av honom som ondskefull.³² Shyamalan sammankopplar alltså redan i Unbreakable handikapp med mentalsjukdom, och mentalsjukdom med ondska, vilket fortplantar en skadlig, exkluderande stereotyp av och rädsla för de som är icke-normativa.³³

Sammanfattningsvis har psykiatriska sjukdomar använts länge i film och skildras på olika sätt, med fascination och ofta för underhållningens skull. Filmerna handlar ofta om traumat som karaktärerna måste konfrontera eller så förknippas tillstånden med

27 Zimmerman, s. 73–74.

28 Zimmerman, s. 76.

29 Periel Shapiro, Anthony Tobia & Rehan Aziz,

”Is the Film Unbreakable really about PTSD with Dissociation?”, Academic Psychiatry, vol.

43, nr. 6, 2018, s. 872.

30 Shapiro, Tobia & Aziz, s. 871–872.

31 Shapiro, Tobia & Aziz, s. 871–872.

32 Valerie Palmer-Mehta, ”Refracting Mental Illness Through Disability: Towards a New Politic of Cultural Locations”, Journal of American Culture, Massachusetts: Wiley Periodicals, Inc, vol. 37, nr. 4, 2013, s. 358.

33 Palmer-Mehta, s. 356, 362.

(12)

9 våld. De negativa gestaltningarna som framställs av psykiska störningar har verkliga konsekvenser på publiken. Karaktärer visas vara isolerade och utstötta från samhället för att de är annorlunda. En stor del av analysen kommer fokusera på samma ämne eftersom filmen uppvisar flera av dessa andrafierande egenskaper. Uppsatsen kommer dock även undersöka området åt andra riktningen, nämligen hur Split representerar förutsättningarna för självacceptans och gemenskap.

1.5 Metod och material

Split hanterar en viss dimension av en karaktär med DID men kan inte ses som en representativ helhet för vad den dissociativa störningen står för. Jag tänker undersöka vad den har att bidra med sitt perspektiv på DID, samt vad som kan anses som

informativ respektive påhittad och missledande information. Split drivs av mystik för att problematisera filmens koncept med hjälp av metaforer. Den tacklar även övernaturliga element i sin skildring av DID men utspelar sig ändå i en relativt vanlig värld. Jag kommer använda mig av alla fyra DSM-kriterierna som ett verktyg för att undersöka karaktären med DID och hur han skildras.

Jens Eder skriver att publiken kan skapa sympati för karaktärer genom att bli nära dem på olika sätt. Eder menar att människor kan vara nära varandra på olika sätt, det kan vara fysiskt som spatiotemporal närhet, vilket är närhet i tid och rum. Närhet kan även vara mentalt, vilket kan både vara kognitivt eller emotionellt, och även intimt, vilket är relationer var personer har privat vetskap om varandra.³⁴ Det finns olika tekniker att intensifiera känslan av närhet till en karaktär, anser Eder. Det är möjligt att medföra insikt och sympati via berättelsestruktur, som ett delat mål eller motivation. Att veta en karaktärs personlighet och allmänna egenskaper kan även utveckla publikens förståelse för karaktären.³⁵ Vad som också kan främja sympati är genom spatiotemporal

anknytning, såsom att se en person, en karaktär, upprepande gånger vilket vi människor, publiken, reagerar mer positivt på.³⁶ Genom audiovisuella verktyg och

inramningstekniker som surround-ljud och close-ups kan även det känslomässiga avståndet mellan publiken och karaktären förminskas, påstår Eder.

34 Jens Eder, ”Ways of Being Close to Characters”, Film Studies, vol. 1., nr. 8, 2006, s. 69.

35 Eder, ”Ways of Being Close to Characters”, s. 73.

36 Eder, ”Ways of Being Close to Characters”, s. 72.

(13)

10 Eders modell för att göra karaktärsanalys utgår från att karaktärer består av fyra

aspekter: fiktionella varelser, artefakter, symboler och symptom. Karaktärer analyseras som fiktionella varelser genom ett psykosocialt perspektiv och de attribut som

karaktären har i den fiktionella världen, som utseende, handlingar, beteende, socialt, tankar och känslor med mera, som alla har en funktion. Artefaktanalys betonar hur karaktärer framställs och blir representerade av filmiska tekniker, det audiovisuella, som stil i bild och ljud och hur det ger publiken ett intryck av karaktären. Symbolvärdet avser vad karaktärer står för, vilken sorts indirekt mening den förmedlar, vilket är ofta kopplat till filmens tema. Slutligen analyseras symptom och vilka orsaker och effekter en karaktär har på publiken, vad den vill kommunicera, till exempel genom

filmskaparens intentioner eller publikens reaktioner.³⁷

Jag kommer därigenom även använda mig av karaktärisering för att analysera

karaktärerna. Karaktärisering är processen att förse en karaktär i en fiktionell värld med vissa egenskaper angående kropp, sinne, beteende eller relationer till den sociala

miljön.³⁸ Genom karaktärisering tillskrivs karaktären egenskaper, osynliga som

psykologiska,³⁹ men också synliga som utseende. En karaktär kan sålunda bli beskriven i förhållandet av en struktur av karaktärsdrag, och genom att samla dessa olika

karaktärstecken finns möjligheten att dra slutsatser från dem.⁴⁰ Processen kan ske via indirekt presentation som uppvisar egenskaperna karaktären har och exemplifierar dem genom flera olika sätt. Det kan göras via handling, både genom indirekta engångs- och vanehandlingar. Indirekt karaktärisering uppmanar publiken att titta efter dessa

karaktärsdrag som motiverar handlingar och omständigheterna för de sociala relationerna karaktären har.⁴¹ Engångshandlingar sker ofta som en vändpunkt när handlingen framkallar en dynamisk aspekt av karaktären, medan vanehandlingar avslöjar en statisk aspekt av karaktären.⁴² Handlingarna kan även innefatta hela skeenden i berättelsen, karaktärens aktiviteter och mentala process, karaktärens avsiktliga beteenden som tal och gärningar, samt enbart karaktärens fysiska

aktiviteter.⁴³ En karaktär kan även bli igenkännlig av publiken via beteendemässiga

37 Eder, ”Understanding character”, Berghahn Journals, vol. 4, nr. 1, 2010, s. 21.

38 Jens Eder, Foris Jannidis & Ralf Schneider, Characters in Fictional Worlds: Understanding Imaginary Beings in Literature, Film and Other Media, Berlin/Boston: De Gruyter, 2010, s. 32.

39 Eder, Jannidis & Schneider, s. 32.

40 Shlomith Rimmon-Kenan, Narrative Fiction:

Contemporary Poetics, 2. uppl., London:

Routledge, 2002, s. 59.

42 Rimmon-Kenan, s. 61–62.

(14)

11 eller dominanta fysiska karaktäristika.⁴⁴ Yttre utseende med dess externa funktioner sker både bortom karaktärens kontroll, som biologisk längd och ögonfärg, och kan påverkas av karaktärens egna val med kläder och hårstil.⁴⁵ Genom tal kan egenskaper också antydas både via konversation eller tystnad, samt genom talets innehåll och gestaltning vilket kan påpeka karaktärens sociala aspekter.⁴⁶ Egenskaper kan även antydas genom karaktärens vanor att resonera och formulera tankar.⁴⁷ Till sist kan miljö vara ett medel för karaktärisering vilket innehåller en karaktärs mänskliga omgivning och fysiska omgivning som informerar om karaktärens sociala klass eller familj och deras hus eller stad de vistas i.⁴⁸

I Split ska jag analysera scener som illustrerar symptom på DID, och som beskriver och demonstrerar mentalsjukdomen. Detta kan gestaltas direkt eller indirekt, antingen visuellt och/eller genom metaforisk eller tydliggörande dialog. Kapitel ett har handlat om bakgrunden för min analys, information om DID, samt vad andra har sagt om psykiatriska sjukdomars gestaltning i filmer och att det kan göras på både exkluderande och inkluderande sätt. Det innebär att i de fem kommande kapitlen av uppsatsen

kommer olika scener med DID-karaktären att analyseras. Fyra kapitel utgår vart och ett från ett av de fyra DID-kriterierna och kommer fokusera på begreppet de andra och hur karaktären gestaltas utifrån detta perspektiv. Det sista kapitlet kommer slutligen

behandla gestaltningen av möjligheten att uppleva ett vi tillsammans utifrån de fyra DID-kriterierna.

2. Samexisterande identiteter

Detta kapitel undersöker hur DID-karaktären Kevin i Split gestaltas utifrån DID- kriterium A. Kevin har olika inneboende identiteter som var och en har eget relativt bestående sätt att uppfatta och tänka kring omgivningen och sig själv. Identiteterna kan exempelvis se omgivningen som hotfull och vill antingen bekämpa hotet eller fly från det. De kan uppfatta sig själva som ett annat kön eller ålder än vad kroppen är och även ha egna minnen och erfarenheter än vad de andra identiteterna har. I Split är Kevin beskriven som den person som splittrats upp i 24 identiteter på grund av trauma. Filmen

44 Ken Dancyger & Jeff Rush, Alternative Scriptwriting: Beyond the Hollywood Formula, 5. uppl., Massachusetts: Focal Press, 2013, s. 4.

45 Rimmon-Kenan, s. 65.

46 Dancyger & Rush, s. 63.

48 Dancyger & Rush, s. 66.

(15)

12 fokuserar på åtta av de 24 identiteterna varav den nyaste för honom, The Beast,

tillkommer i filmens klimax. De identiteterna som visas mest är Dennis, Hedwig, Patricia och The Beast, medan Barry, Jade, Orwell och Kevin bara syns i små glimtar.

Varför publiken får se så lite av de fyra sistnämnda är för att Dennis, Patricia och Hedwig, som tillsammans kallas för Horden av resten av systemet, har tagit kontroll över kroppen och de växlar inte med de andra. De andra 16 identiteterna förblir gömda och undantryckta identiteter under hela filmens gång och blir aldrig presenterade för publiken annat än genom att deras namn nämns. Jag kommer använda ordet karaktär för att referera till DID-personen i helhet medan ordet identitet avser en del som huserar i honom.

Introduktionen av första DID-identiteten i Split skapar en tydligt negativ bild av DID och karaktären själv. Redan från första början är identiteten Dennis konstruerad för filmens dramatiska syfte som en antagonist när han kidnappar tre tjejer, i enlighet med konventionen att stereotypisera mentalsjuka personer som våldsamma, farliga och som obehandlingsbara hot.⁴⁹ Gestaltningen av Dennis och hans fientliga intentioner

stigmatiserar DID och kvarhåller stereotypen att personer med syndromet är aggressiva och bör undvikas. Dennis har även en tendens att vilja se unga tjejer dansa nakna och han framställs som en potentiell sexualförbrytare. Detta osunda beteende stöter även ut Dennis från hans DID-system, vilket identiteten Barry kallar för Gruppen.⁵⁰ Barry är den enda identiteten som nämner detta namn vilket tydliggör att systemet har delats upp i två olika motståndarsidor: den normala Gruppen mot den oetiska Horden. Myten att det finns en ond identitet hos DID-personer, eller i detta fall flera, betonas tydligt genom Dennis och Hordens terrorisering av tjejerna. Skräckfilmsgenren skildrar, som sagt, ofta handikappade som mördare i syfte att äckla och skrämma publiken.⁵¹ DID används på liknande sätt för att uppröra genom att filmen gestaltar Dennis som en identitet som inte kan kontrollera sina aggressioner och perversioner. Dennis genrefabricerade beteende i filmen fortplantar därmed stereotypen att personer med syndromet behöver möjligtvis institutionaliseras. Den kidnappningsplan som Dennis påbörjar visar sig dock vara en annan identitets, Patricia, idé. Patricia är den andra identiteten som uppträder i filmen,

49 Aliya R. Webermann & Bethany L. Brand,

”Mental illness and violent behavior: the role of dissociation”, Borderlina Disord Emot

Dysregul, 23 januari 2017,

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PM C5260135/, hämtad 30 oktober 2020.

50 M. Night Shyamalan, Split, USA, Blinding Edge Picture, 2016, 1:36:22.

51 Phillips, s. 69.

(16)

13 vilket bidrar till att förstärka den problematiska representationen av DID genom att fler identiteter initialt skildras som kriminella.

Patricia porträtteras som skrämmande genom att filmen genom henne redovisar egenskaper för en kompenserad psykopat (KP).⁵² KP är en individ med psykopatiska drag, som ofta undgår samhällets uppmärksamhet. Denna osynlighet är även vad som gör en KP ännu farligare än en vanlig psykopat.⁵³ Viss karaktäristika för en KP är hög intelligens och position samt att personen föredrar intellektuell stimulation. Personen har även ett arrogant uppträdande och en lugn, alltid-i-kontroll-attityd.⁵⁴ Patricia uppfyller alla dessa kriterier. Hon framställs som hjärnan bakom hela denna plan och vet precis vad hon ska säga för att andra ska lyda henne. Exempelvis manipulerar hon Hedwig att hjälpa dem med deras herravälde och över kroppen och får Dennis att lova att inte röra tjejerna. Hon gillar intellektuell stimulans och exklusiv, asiatisk musik och hennes apatiska beteende demonstreras när hon är likgiltig till tjejernas förskräckta tillstånd. Det är mer vanligt för DID-patienter att gömma sina symptom och identiteter istället för att uppenbart visa dem.⁵⁵ Första intrycket av Patricia är att hon är samma person som kidnappat tjejerna men med mildare röst och kvinnokläder. DID-karaktären uppfattas därmed först som att han låtsas eller är galen innan syndromet förklaras mer.

Personer med den dissociativa störningen framställs samtidigt som excentriska genom DID-karaktären, med stora förändringar kring växlingarna mellan identiteterna när de konstant ändrar språk- och klädesstil. Bristen på medlidande som Patricia visar tjejerna distanserar henne även från sociala normer för normala interaktioner. Patricias

känslokalla personlighet förstärker sålunda uppfattningen om att personer med DID har instabila identiteter och att de därmed är en fara för andra. Patricia gestaltas med auktoriserande karaktärsdrag vilket betonar att de hotfullaste identiteterna lätt skapar kontroll över de andra delarna och därmed hela DID-karaktären. Detta kan även

uppfattas att det är likartat för DID-patienter i verkligheten, inte minst genom att filmen inkluderar återkommande scener med en terapeut. Patricias psykopatiska drag och

52 Debra Merskin, ”Smooth Operator: The Compensated Psychopath in Cinema”, i Mental Illness In Popular Media: Essays on the Representation of Disorders, redigerad av Lawrence C. Rubin, North Carolina: McFarland

& Co, 2012, ProQuest Ebook Central, s. 54.

53 Merskin, s. 45, 54.

54 Merskin, s. 54.

55 Jean Franklin, “Diagnosis of covert and subtle forms of multiple personality disorder through dissociative signs,” Dissociation, vol. 1, nr. 2, juni 1998,

https://scholarsbank.uoregon.edu/xmlui/bitstream/hand le/1794/1342/Diss_1_2_5_OCR_rev.pdf?sequence=4, hämtad 4 november 2020.

(17)

14 manipulerande styre över Horden leder även till att majoriteten av flickorna dör genom The Beasts aktioner.

Identiteten The Beast är konstruerad som ondskefull och det är hans funktion, både psykologiskt och narratologiskt. The Beasts våldsamma karaktär är baserad på en vanemisshandlares personlighet. Det kan hos personer med DID finnas delar som

imiterar människor som ursprungligt skadat personen.⁵⁶ Dessa kallas då förtryckare eller våldsam del.⁵⁷ Raseriet som identiteten har kan riktas både mot de andra inre

identiteternaoch mot människor i omgivningen vilket kan upplevas som skrämmande för dem som blir utsatta för känslan.⁵⁸ Det destruktiva beteendet kan därigenom distansera en våldsam identitet eller del av personen från andra identiteter och människor.⁵⁹ The Beast gestaltas som en mordisk identitet som är livsfarlig för andra och att det enda sättet att stoppa identiteten är att döda den. Skildringen av The Beast förmedlar på så sätt möjligen idéen att en våldsam identitet är bortom all räddning och att deras existens är potentiellt hotfull. Dessa typer av identiteter har dock ursprungligen uppkommit för att skydda personen genom att ta hand om obehagliga upplevelser av vrede och hjälplöshet.⁶⁰ På samma sätt kan de handlingar som våldsamma delar utgör vara skadliga trots att de i grunden är menade att skydda värden.⁶¹ The Beasts funktion som identitet är just att vara hotfull för att skydda de andra delarna. För att undvika att andra människor gör dem illa blir The Beast den del som skadar andra först. Trots att betoningen av honom belyser delvis vad en person med DID lider av så försvårar det empatiska engagemanget eftersom identiteten just är en identitet hos personen.

Identiteten gestaltas även som en mördare utan samvete eller tanke på att skydda Kevin.

Dramatiseringen av The Beast funktion tjänar därmed främst filmens handling och kopplingen till skräckgenren genom att förstärka våldet. Identiteten The Beast är framställd som fiktiv men kan potentiellt bidra till att våldsamma delar blir alienerade av andra i verkligheten eftersom våldet från dem är det enda publiken får uppleva.

3. Identiteters kontroll över personens beteende

Detta kapitel analyserar DID-kriterium B som innefattar växling mellan de olika identiteterna. När en dissociativ del tar kontroll av DID-personens beteende och

57 Ringrose, s. 7.

61 Ringrose, s. 8.

(18)

15 handlingar kallas det för växling. Växling mellan de olika identiteterna sker oftast ofrivilligt och kan både vara en vanlig händelse i vardagen eller så kan det vara ett tecken på stress och inre konflikt hos DID-personen. I Split har barnidentiteten Hedwig störst kontroll över denna förmåga att ta kontrollen och välja vem som kan få den. Barry var den förra identiteten som hade denna förmåga men efter en incident som

återtraumatiserade DID-karaktären så förlorade Barry denna egenskapen som Hedwig tog över. Patricia och Dennis har inte denna kontroll och är därför beroende av Hedwig om de ska kunna fullfölja deras plan att väcka The Beast.

Också barnet Hedwig i uppsättningen identiteter utnyttjar sin växlingsförmåga och sätter systemet och andra människor i fara. Hedwig är en del som upplever sig själv som ett nioårigt barn och är den enda identiteten som kan ta kontroll över kroppen när han vill. Att ta kontrollen kallas även för att ta ”ljuset” i filmen.⁶² Barndelar tänker, känner, talar och beter sig mer eller mindre som ett barn och har ofta behov av tröst som de saknat från barndomen.⁶³ DID-delar har olika grad av autonomi, nämligen hur mycket de kan agera på eget initiativ utan att andra delar kontrollerar dem, upp till den punkt att de har fullständig kontroll,⁶⁴ vilket är något som Hedwig har utvecklat. Hans totala verkställande makt över sin autonoma förmåga gör honom därmed till en av de mest kraftfulla identiteterna i systemet. Denna kontrollerande förmåga används till själviska önskemål utan omtanke för andra identiteter. Hedwigs egoistiska karaktärisering och makt gestaltar DID som okontrollerbart med identiteter som agerar på egen vilja utan tanke på konsekvenserna. Det är däremot inte ovanligt att en yngre del kan påverka eller kontrollera personens beteende på grund av dess starka behov av tröst eller rädsla för avvisande.⁶⁵ Denna rädsla kan barndelar utsättas för om andra delar upplever att de yngre delarnas behov och längtan väcker skam eller avsky.⁶⁶ Detta oroliga

känslotillstånd stämmer in med Hedwig vems önskan är att inte göras narr av de andra i systemet. Han använder därför sin förmåga till att ge makt och kontroll till Patricia och Dennis för att känna sig behövd och uppskattad. En barndel kan också ha begränsande sätt att hantera situationer vilket resulterar i dåliga beslut.⁶⁷ I DID-systemet gestaltas Hedwig därmed oansvarig och potentiellt farlig på grund av okunskap om hur

människor och världen fungerar. Hedwig besitter en beslutsförmåga som är bristande

62 Shyamalan, Split, 2016, 26:04. Egen övers.

65 Boon, Steele & Van der Hart, s. 269, 42.

(19)

16 vilket resulterar i att flera personer omkommer på grund av hans envisa begär. Hedwig visas ha makten att göra vad han vill och konsekvenserna blir svåra för systemet och folk som står i hans väg.

DID-karaktären uppvisar även på tecken att ha antisocial personlighetsstörning, i enlighet med Merskins definition.⁶⁸ Hedwig bidrar till att DID-karaktären upplevs som antisocial genom att han låter bli att släppa ut tjejerna eftersom hans egna behov anses större än någon annans. Denna personlighetsstörning förtydligas i den dissociativa störningen när personen i fråga återigen åsidosätter och överträder andras rättigheter, vilket är tidigare barndoms karaktäristik för den antisociala störningen.⁶⁹ På liknande sätt brister Hedwigs empati när den kidnappade protagonisten Casey ber och gråter framför honom. Caseys personliga utrymme överträds även när Hedwig fasthåller henne och senare frågar om en kyss. Ännu ett tecken på den antisociala störningen är en avsaknad av insikt och omdöme.⁷⁰ Hedwig besitter denna tanklösa egenskap eftersom han upplever sig som ett barn. Genom då att barnidentiteten förekommer i en vuxen person så blir det självaste DID-personen som ter sig antisocial eftersom han agerar som ett barn. Denna uppfattning om DID-karaktären förvärras även då Hedwig befinner sig i en äldre manskropp och kysser en tonåring som han håller kidnappad. Skräckgenren, på liknande sätt, har en tendens att normalisera kvinnor i rollen som offer som objektifieras och dehumaniseras.⁷¹ Således ignoreras Caseys integritet och skrämmande situation för att kyssen ska framställas som humoristiskt genom Hedwigs oskyldiga tankesätt.

Filmskaparen bidrar därmed till den skadliga normaliseringen genom att utnyttja Caseys utsatta position samt barnidentitetens brist av insikt. Barndelars oskyldiga och/eller oerfarna natur utnyttjas även av filmskaparna för att uppfylla syftet att underhålla, inte minst genom att vara frånstötande i och med att DID-personen uppfattar sig som barn men är omedveten om kroppens ansvar som en vuxen person. Hedwigs otyglade beteende avskärmar honom från andra på liknande sätt som Patricias känslokalla uppförande och Dennis osunda tendenser. Hedwig är otvetydigt en medbrottsling både på grund av egna handlingar och även hans bistånd till att väcka The Beast. Denna medverkan Hedwig har i Hordens onda plan förhindrar dem alltså som en kollektiv DID-person att socialisera normalt med andra människor.

68 Merskin, s. 46.

69 Merskin, s. 47.

70 Merskin, s. 48.

71 Phillips, s. 67.

(20)

17 Att identiteterna i DID-personen kan växla till en oönskad del gör att de förlorar

omgivningens tillit. Identiteterna Patricia och Dennis är porträtterade som två utfrusna delar på grund av deras åsikter men även på grund av deras beteende. Patricia är en förtryckande del, eller en del som imiterar människor som skadat personen. Denna förtryckande identitets funktion är bland annat att hindra andra delar från att bete sig på ett sätt som i det förflutna framkallade rädsla eller skam.⁷² Patricia kritiserar en yngre del som Hedwig och säger att han är dum, och Patricia hotar personer som inte lyder henne. Publikens underhållning i skräckfilmsgenren beror som sagt på nöjet i den normaliserande upplevelsen att identifiera sig med den sunda karaktären som blir hotad av avvikaren.⁷³ När personens identitet växlar till Patricia används hennes kalla

personlighet till att tyrannisera tjejerna och de andra identiteterna. Återigen gestaltas förtryckande delar i filmen som självfallet onda och skadliga för andra.

Dennis gestaltas däremot som en kampdel som skyddar personen och växlas till när hans styrka behövs. Exempelvis ger Hedwig över kontrollen och Dennis tar den för att hjälpa honom när Hedwig inte kan öppna en dörr som tjejerna blockerar. Hedwig är dock inte i någon direkt fara, utan växlingen mellan identiteterna används mer som ett berättelseredskap för att hantera situationen i handlingen och forcera hot och tidspress på tjejerna. Stereotypen att personer med syndrom som DID har ett våldsamt beteende förstärkts av denna växling som Dennis och Hedwig gör tillsammans. Kampdelar, som Dennis, kan även reagera aggressivt på upplevda hot eller respektlös beteende.⁷⁴ Dennis ingriper när han anser att tjejerna uppvisade ett fräckt beteende genom att lura Hedwig och sålunda göra narr av dem. När alla tjejer är fasttagna och maktlösa ber han dem också att ta av ett av sina smutsiga klädesplagg. Därmed visar Dennis igen på sin sexuella tendens och sitt kontrollbehov, vilket är något som publiken till sist förväntar sig att se varje gång han blir växlad till. Båda DID-identiteterna Patricia och Dennis utgör ett konstant hot mot tjejerna och duon gör det tydligt att de har inget behov av att gottgöra sig själva och få andras förtroende. Växlingen inom DID gestaltas som

opålitligt när elaka eller perversa identiteter när som helst kan få kontrollen över kroppen och trakassera andra. Dessa identiteter med funktionen att beskydda kroppen på olika sätt gestaltas i Split även som att de helst bör undvikas eller spärras in.

73 Phillips, s. 72. Egen övers.

(21)

18 Identiteterna upplever det som att de befinner sig i ett kristillstånd och agerar därmed utifrån den sociala kontexten vilket skapar ännu mer konflikt för dem.

Trots de andra karaktärernas skrämmande personligheter syftar växlingen till The Beast att skapa fruktan just på grund av filmens genre. Under filmens gång bygger Horden upp förväntningarna på The Beast, bland annat genom att påstå att han är den högsta formen av mänsklig evolution och att han har gjort hemska saker mot andra personer.

Publiken har ett behov av sin egen normalitet⁷⁵ och betraktar de som kränker deras sociala normer med avsmak och åtlöje.⁷⁶ Ryktena som identiteterna sprider om The Beast skapar en gräns mellan hans utomjordiska och omänskliga egenskaper och andras normala mänskliga förutsättningar. Genom att syndromet också används för att uppfylla skräckgenrens principer identifierar Split därmed DID med den mytiska bilden av en universell ondska i människan. Myten att det finns en gömd ondskefull identitet är skadlig både mot DID-personers självbild men även mot hur andra människor uppfattar dem. Genom att utveckla spänningen och hotet kring The Beast befästs och fortplantas denna myt om DID. I slasherfilmer skildras mentalsjuka mördare med avvikande beteende såsom övermänskligt starka, immuna mot smärta och nära odödliga.⁷⁷ Dessa avvikande beteenden stämmer också med The Beasts, som kan bända järngaller och överleva gevärsskott på nära avstånd. Växlingen till honom framställs även likt en transformation direkt taget ur en skräckfilm. Hans kropp och röst förvrängs och han får omöjliga krafter som förhårdnad hud och förmågan att klättra på väggar. Filmen leker med flera genrer med dess övernaturliga skildring av växlingen, och det omfattar både skräckgenren och superhjältegenren när karaktären utvecklas till en superskurk. Trots detta blir ändå gestaltningen av ett allvarligt syndrom ett fantasifullt spektakel. Denna tillgjorda skildring av identiteten kan skapa uppfattningen att DID inte är en seriös psykisk störning utan hellre ett medel för underhållning vilket underlåter DID-personers upplevelser.

4. Minnesförlust av personlig information

Följande kapitel kommer undersöka DID-kriterium C som handlar om minnesförlust.

Oförmågan att minnas är även mer betydande än vad som kan förklaras med vanlig

75 Phillips, s. 70.

76 Phillips, s. 65.

77 Phillips, s. 64. Egen övers.

(22)

19 glömskan. När en växling inträffar kan andra identiteter i DID-systemet tappa

upplevelsen av den tid som pågår när en viss del tar över kontrollen. Alltså skapar detta minnesförlust för de andra identiteterna eftersom de inte är vid medvetande i stunden.

Det är dock möjligt för DID-personer att fortfarande vara vid medvetande om vad som händer men inte ha kontroll över beteendet. I Splits fall upplever identiteterna att de ibland har tappat tid vilket beror på att delarna i systemet är osams och inte litar på varandra. Ingen identitet nämner inte heller om de varit vid medvetande samtidigt som någon annan, och om detta har skett är det inget som filmen antyder på. Kevin

presenteras som den enda identitet som har upplevt en långvarig minnesförlust medan identiteterna i Horden är bara med om tillfälligt borttappade stunder eftersom de bråkar om kontrollen med Gruppen.

Också förlusten av minnen gestaltas i Split på ett sätt som antyder att DID-personer är instabila. För medan de andra identiteterna har tagit hand om systemet och bibehållit en fungerande vardag, har Kevin fått en stor minneslucka över de senaste två åren.

Minnesförlust, dissociativ amnesi, betyder att en person kan minnas vissa aspekter av en händelse eller så kan minnet vara helt otillgängligt.⁷⁸ När Kevin blir framkallad som identitet i klimaxen upptäcker han att han har dödat Dr. Fletcher, och han är ovetande om att två till liv också ligger på hans samvete. Minnesförlusten visar på att Kevin inte har någon styrning alls över sin kropp och beteende stora delar av tiden, och att en våldsam identitet, som The Beast, kan ta över. DID gestaltas sålunda genom denna sekvens som ett syndrom med brist på kontroll genom att DID-personer måste bära konsekvenserna av en annan ond identitets gärningar. Detta indikerar att en DID-person också i verkligheten kan göra obeskrivliga dåd och sedan hävda att de inte var medvetna om det. Kaoset som framhävs kommunicerar att det finns fog för rädsla och misstro mot dem med DID och vad de våldsamma identiteterna kan göra utan personens vetskap.

Kevin är dock inte den enda identiteten som har erfarenhet av minnesluckor; han må vara det extremaste fallet i deras system men Patricia och Dennis upplever dem också i mildare grad.

Men minnesluckor används även ofta som en trope i thrillergenren,⁷⁹ som Split ansluter till, inte minst genom att minnesförlust kan medföra att den berörda personen kan

78 Boon, Steele & Van der Hart, s. 30. ⁷⁹ Trifonova, s. 182.

(23)

20 befinna sig på en plats utan att veta hur de hamnat där.⁸⁰ Personen kan sedan även upptäcka att de gjort något eller pratat med någon som de inte minns.⁸¹ DID-personens mentala tillstånd definieras sålunda av minnesförlust.⁸² Dennis upplever att han har tappat tid när någon annan från Gruppen har kallat på hjälp medan Hedwig har stundvis tappat kontrollen över kroppen. Dennis borttappade tid antyder även att han är en opålitlig berättare. Symtomet utnyttjas sålunda för att skapa gåtfullhet och spänning, men också för att skapa konflikt med Horden. I och med att identiteterna inte samverkar skapas minnesluckor hos alla identiteter, vilket bidrar till att identiteterna i systemet aktivt kämpar emot varandra när de försöker få kontroll över minnet. I Split används detta symtom därmed för att gestalta DID-karaktären som konsekvent otillförlitlig. På grund av Patricias och Dennis tilltro på The Beasts filosofi så anser Gruppen att de båda är fundamentalt olämpliga att styra kroppen. Konsekvensen av de inre striderna

kommunicerar en uppfattning om att DID-system är paradoxala på grund av att det finns en god och en ond sida, vilket framställer DID som ett förrädiskt syndrom som gör att personen konstant motarbetar sig själv. När Horden väl uppfyller sin plan att väcka The Beast antyder detta att den onda sidan har vunnit. På grund av Hedwigs kontroll och minnesluckorna har Horden fullbordat sina roller som antagonister. DID med dess symtom skildras därmed som en oundviklig tragedi i thrillergenren som innebär att den onda sidan till slut tar över.

5. Traumaorsaker

Detta kapitel handlar om orsaken till den dissociativa störningen som inte beror på direkta fysiologiska effekter på grund av någon substans eller någon somatisk sjukdom/skada. Den psykiska störningen utvecklas istället som sagt genom att en person har varit med om upprepande upplevelser, ofta psykiskt trauma, som varit för överväldigade så att personen dissocierar. DID kan bara uppkomma vid en viss ung ålder eftersom barns hjärnor är mer mottagliga och deras personlighet är inte ännu formad till en helhet. Dissociation utvecklas även i högre grad när traumat sker av en omsorgsgestalt som barnet är beroende av. Upplevelserna av traumat blir uppdelade mellan olika delar av personligheten vilket blir de så kallade identiteterna. Vissa

81 Gerge (red.), Vad har du varit med om? PTSD och dissociation hos barn och unga, förekomst, diagnostik och behandling, s. 89.

(24)

21 identiteter kan vara fast i dessa obearbetade upplevelser medan andra delar försöker konstant kringgå dessa ointegrerade minnen. Möjligheten att kunna undvika att bli överväldigad av de stressande upplevelserna i nuet och det förflutna genom att dissociera gör att personen kan fortsätta med livet som vanligt. I Split antyder vissa identiteter på det trauma de blivit utsatta för, både medvetet och omedvetet. Traumat utnyttjas även på olika sätt för att göra berättelsen intressant för publiken vilket medför komplikationer för DID-karaktären.

I Split romantiserar och andrafierar terapeuten Dr. Fletcher traumat som Kevin och andra DID-personer genomgått. I ett skypesamtal håller hon en föreläsning om DID och spekulerar om att DID-patienter genom sitt lidande har expanderat hjärnans potential.

Denna gestaltning av mentalsjukdomen är influerad av en gammalmodig uppfattning att DID är grundad på temat lidande och förvandling.⁸³ Personer med liknande syndrom är också medvetna om andras negativa uppfattning om dem vilket kan öka deras

isolering.⁸⁴ Också i Split skildras DID som ett syndrom varmed personer måste lida och omvandlas för att lösa sina problem. I skräckgenren utnyttjas DID-patienters lidande när de ständigt porträtteras som antagonister på grund av deras trauma, vilket kan försvåra möjligheten till läkning på grund av en förvrängd självbild. I Split hävdar Dr. Fletcher även att människans upplevelse av det övernaturliga kan orsakas av trauma, och att det är en dörröppning till det okända. DID mystifieras därmed av henne och beskrivs som något som är bortom mänsklig förståelse. Genom denna andrafiering, tillsammans med skräckelementen i filmen, gestaltas DID-karaktärerna som annorlunda och på gränsen utomjordiska. Att filmen försöker både visa extraordinära och monströsa sidor av en lidande karaktär gör honom dock inte flerdimensionell. Istället utnyttjas orsaken för hans sjukdom till att potentiellt isolera och stöta ut personer med syndromet från

samhället. Eftersom människor vill behålla sin egen moraliska ordning och kan göra det genom att andrafiera dem som inte passar in i den normala normen⁸⁵ hamnar DID- personer i riskzonen när de framställs som udda jämfört med andra.

84 Webermann & Brand,

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PM C5260135/.

85 Phillips, s. 70–71.

(25)

22 Dr. Fletcher är även en orsak till varför läkningen försämras för DID-karaktären. Det finns visserligen inget botemedel för DID men olika behandlingsmetoder kan hjälpa till att bearbeta de traumatiska upplevelserna. En välkänd behandling av DID är att

patienter integrerar med sina separata identiteter som jag-tillstånd⁸⁶ och accepterar alla sina tankar, känslor och beteenden som sina egna.⁸⁷ De dissocierade upplevelserna DID- identiteterna har kan då bli enhetliga och behandlingen kräver ett långt terapeutiskt arbete, men inte alla patienter kan eller vill uppnå denna integrering. Dr. Fletcher förkastar dock möjligheten till denna behandling genom att övertyga Gruppen att The Beast är en fantasi. Hon undertrycker alltså en uppkommande identitet fastän hennes egen funktion är att hjälpa systemet att läka som helhet. För trots det oacceptabla beteendet hos våldsamma- eller kampdelarna så har dessa, som antytts, skapats för att skydda DID-personen. Dessa delars existens bör till slut uppskattas och bli del av ett inre team.⁸⁸ Dr. Fletchers ideologi säger även att identiteter är vad de själva tror sig vara. Ändå fastställer hon utan omsvep att en ny identitet som de andra introducerar inte är riktig. Hon förnekar hans existens för att han är beskriven som ett monster. Identiteter kan dock uppfatta sig som icke-mänskliga varelser som djur.⁸⁹ På så sätt motarbetar hon möjligheten för systemets delar att komma underfund med varandra och hon framstår sålunda som en del av orsaken till varför gränsen mellan Horden och Gruppen har skapats.

Dennis är identiteten som tar upp Kevins trauma med Dr. Fletcher, något som visar en annan sida av honom än de aggressioner som han har demonstrerat. Det finns ofta delar som bär minnen av trauma och är fixerade på medfödda handlingstendenser för försvar och de är en emotionell del av personligheten, även kallad för EP.⁹⁰ Dennis är en EP, men han är också samma person som kidnappat och anfallit tjejerna. Inför Dr. Fletcher återberättar han sin tragiska bakgrund med sin misshandlande mamma och hur han skapades, och samtidigt finns vetskapen om att han och Horden i samma stund håller unga kvinnor fångna. Det är värderingen av situationen som är grunden för hur tittaren utvecklar sympati eller antipati för karaktärer, och attityden att hålla med eller vara emot dem i olika situationer.⁹¹ Förståelsen för hur Dennis kom till som existens med ett

86 Gerge (red.), Psykoterapi vid dissociativa störningar, s. 74.

87 Ringrose, s. 57.

90 Gerge (red.), Psykoterapi vid dissociativa störningar, s. 42.

(26)

23 välmenande syfte att skydda Kevin förmedlas tydligt. Det är dock svårt att begripa hur Dennis kom till slutsatsen att det är acceptabelt att låsa in och mörda personer.

Majoriteten av de DID-identiteter som presenteras har även motsägelsefulla intressen som involverar att skada andra personer. På grund av identiteternas trauma har de skapat en invecklad och hotfull uppfattning om världen, vilket används som motivering till att göra dem onda. Dennis tvångssyndrom, OCD,⁹² utnyttjas även till att ge honom en antagonistisk karaktärisering. OCD-syndromet exploateras tillsammans med hans egna sexuella tendenser för att klä av flickorna för renlighetens skull men även för hans egen tillfredställelse. De personer som utstått trauma och utvecklat DID gestaltas som potentiellt hotfulla och farliga när de involverade identiteterna använder sitt trauma som motivation till att utföra hemska gärningar mot andra.

6. Möjligheten att uppleva ett vi tillsammans

Traumat som DID-karaktären i Split upplevt är den största kopplingen som existerar för att eventuellt känna medkänsla för honom. I de stunder han visas som sårbar och

berättar om sin tragiska uppväxt så framstår han som mest mänsklig och för den överlevare av misshandel han är istället för kidnapparen och mördaren filmen

framställer honom som. När vi medmänniskor känner någon slags samhörighet med en person som lider så tenderar denna gemenskap att väcka sympati och även möjligen empati hos oss. Detta är grunden som kategorin vi tillsammans utgår från eftersom uppkomsten av DID hos en person beror just på trauma. Detta sista kapitel omfattar också de fyra kriterierna för DID men ur ett annat perspektiv än DID som representation av de andra. Kapitlet utforskar hur möjligheten att uppleva ett tillstånd av vi

tillsammans gestaltas i Split. Detta görs för att undersöka hur filmen skildrar DID på ett mer positivt sätt som skapar förståelse och kontakt med DID-karaktären.

6.1 Samexisterande identiteter

Hedwig är gestaltad som den mest sympatiska identiteten av Horden. För alla hans felaktigheter till trots så är han fortfarande presenterad som ett manipulerat och naivt barn. Barndelar bär ofta på obearbetade känslor av längtan och ensamhet, samt behöver tröst, hjälp och trygghet.⁹³ Patricia och Dennis erbjuder för Hedwig denna trygghet och uppmärksamhet men de använder honom också för hans förmåga att kunna ta kontroll

92 Obsessive-compulsive disorder. ⁹³ Boon, Steele & Van der Hart, s. 42.