Två insekter monofaga på mistel nyupptäckta i Sverige:
bladloppan Cacopsylla visci (Curtis, 1835) (Hemiptera, Psyllidae) och skinnbaggen Pinalitus viscicola (Puton, 1888) (Hemiptera, Miridae)
INGEMAR STRUWE, CARL-AXEL GERTSSON & CARL-CEDRIC COULIANOS
Struwe, I., Gertsson, C.-A. & Coulianos, C.-C.: Två insekter monofaga på mistel nyupp- täckta i Sverige: bladloppan Cacopsylla visci (Curtis, 1835) (Hemiptera, Psyllidae) och skinnbaggen Pinalitus viscicola (Puton, 1888) (Hemiptera, Miridae). [Insects monopha- gous on mistletoe (Viscum album L.) newly discovered in Sweden: Cacopsylla visci (Curtis, 1835) (Hemiptera, Psyllidae) and Pinalitus viscicola (Puton, 1888) (Hemi- ptera, Miridae).] – Entomologisk Tidskrift 130 (3-4): 155-160. Uppsala, Sweden 2009.
ISSN 0013-886x.
The psyllid Cacopsylla visci and the plant bug Pinalitus viscicola are reported from Swe- den for the first time. Both species are monophagous on mistletoe Viscum album. Mistletoe formerly had a vast distribution in southern Scandinavia but is now restricted to two dis- tinctly separated areas in Sweden and one in southern Norway. The detection of Cacopsylla visci in all three and Pinalitus viscicola in one of these mistletoe areas indicates a relict occurrence.
Ingemar Struwe, Arlagatan 1, SE-633 58 Eskilstuna, Sweden. E-mail: ingemarstruwe@
hotmail.com
Carl-Axel Gertsson, Murarevägen 13, SE-227 30 Lund, Sweden. E-mail: carl-axel.gerts- son@mailbox.swipnet.se
Carl-Cedric Coulianos, Kummelnäsvägen 90, 132 37 Saltsjö-Boo, Sweden. E-mail:
cc.coulianos@zeta.telenordia.se
Mistelns utbredning
Mistelns tidigare förekomst har visats bland an- nat genom fynd från Värmland, norska sydkusten (Suneson & Sandegren 1948) samt Skåne (An- dersson 1889). I Danmark finns även fynd från interglaciala lager (Hartz 1909). I Danmark var misteln allmän på 1600-talet (Kylling 1688) och i Blekinge skall den på 1700-talet ha förekommit
”i överflöd” och även funnits kvar i Kristianstads- trakten i Skåne (Leche 1744). Under senare år- hundraden har mistelns utbredningsområde starkt minskat; i Skåne och Blekinge försvann misteln under 1800-talets första decennier (Gertz 1929).
Den mistelförekomst som Linné under sin Väst- götaresa fann på Kinnekulle ”mer än på andra Mistel Viscum album L. har under postglacial
tid haft en vidsträckt utbredning i södra Skan- dinavien (Hultén 1971, Walldén 1961). Numera finns misteln kvar i naturliga, skandinaviska kontinuitetsförekomster endast i Mälardalen och östra Småland samt vid Oslofjorden. Ur dessa perspektiv var det intressant när den på mistel monofaga bladloppan Cacopsylla visci (Curtis, 1835) nyligen rapporterades för första gången från Nordeuropa genom fynd på ön Mölen i Os- lofjorden (Hansen & Hodkinson 2006). Detta inspirerade oss att eftersöka arten på de svenska mistellokalerna vilket utvecklades till ett spän- nande projekt med även ett överraskande fynd av en ny skinnbagge för Sverige.
Ent. Tidskr. 130 (2009) Rytterne, Tidö) som besöktes i början av sep- tember 2007. Med hjälp av stegar tog vi oss upp i lindträden, trädde håvarna kring mistelplan- torna och skakade dem friskt. På samma sätt vittjades mistelplantor på apel (Up, Färentuna, Kungsberga) i augusti 2008. Båda insatserna gav rikligt med mistelbladloppor Cacopsylla visci men inga andra mistelrelaterade arter utom svarthårig kvistbock Pogonochaerus hispidus (Linnaeus, 1758) (Col., Cerambycidae). Ma- terial från västra Mälarområdet (Sö, Sundby, Mora) från fönsterfällor i blommande mistel- plantor under perioden februari till maj gav inga mistelbladloppor. Vid besök i östra Små- land (Sm, Högsby, Berga) i början av juli 2007 och i slutet av juli 2008 hittades bara exuvier från nymfer av en bladloppa. Vid mikroskoper- ing kunde man tydligt se bevarade strukturer på exuvierna som säkert visade att det rörde sig om Cacopsylla visci. I september 2008 gjordes in- samlingar i Högsbyområdet med hjälp av sky- lift. Efter noggrann rekognoscering och välvil- ligt tillmötesgående av markägaren kunde vi ta oss in på områdets skogsbilvägar med det väldiga skyliftekipaget på släp och nå de svåråt- komliga, högt belägna mistlarna inne i skogs- markerna (Fig. 1). Mistlarna skakades i håven och i varje planta erhölls rikligt med mistel- bladloppa Cacopsylla visci. Emellertid var det påfallande att varje ansträngning också gav en skinnbagge i utbyte, så ofta och i sådant antal att ett samband med mistel kunde misstänkas.
Skinnbaggarna insamlades och bestämdes till Pinalitus viscicola (Puton, 1888) – också den en art som är monofag på mistel och som inte tidi- gare är funnen i Nordeuropa. Ett senare eftersök i slutet av september 2008 i det östra Mälarom- rådet, Up, Upplands-Bro, Låssa, Ådö, påvisade inga mistelskinnbaggar men mycket talrikt med mistelbladloppor på större mistlar (på lind) med bär, helst i söderläge; vissa mindre mistlar och i skuggigt läge hade inga ex. av arten.
Mistelbladloppan Cacopsylla visci (Curtis, 1835)
C. visci (Fig. 2) (svenskt namnförslag mistel- bladloppa) lever monofagt på mistel (V. album).
Enligt eng elska uppgifter övervintrar den i nymfstadiet och adulta individ uppträder från juni till oktober (Hodkinson & White 1979). En- ställen” var borta redan på 1800-talet (Lagerberg
1947), och den sista misteln vid Läckö i samma provins är sedan 1919 ett minne blott (Lönnberg 1919). Idag förekommer mistel i Skandinavien sålunda i Danmark endast på sydöstra Lolland samt östra Själland, i Norge vid Oslofjorden, i Sverige i Mälardalen (med några mils tomrum mellan de västliga och östliga förekomsterna) samt i östra Småland (Hultén 1971, Mossberg
& Stenberg 2003). I Danmark har misteln va- rit helt försvunnen men återinplanterats i parker och trädgårdar (Lütken 2009). Orsaken till till- bakagången har diskuterats och såväl klimat- faktorer som mänsklig påverkan har föreslagits (Walldén 1961). För en klimatisk påverkan talar att huvuddelen av den skandinaviska förekom- sten finns i Mälardalen där en rad andra vär- merelikter förekommer. Misteln har på senare decennier expanderat starkt i detta område. Den sedan länge kända isolerade men omfattande förekomsten på en enda skogsfastighet i Högsby socken i östra Småland kan ses som en rest av tidigare sydlig och sydostlig, sammanhängande mistelutbredning (Hultén 1971). Denna egen- dom karaktäriseras av att den är den enda i trakten där linden finns bevarad som skogsträd i någon omfattning (Leif Carlsson pers. medd.). I Finland är ingen mistel känd.
I övriga Europa är mistelarten V. album allmän på kontinenten, centrala och södra Europa samt på de sydligare delarna av de brittiska öarna.
Österut finns den till Japan, och söderut når den till Nordafrika där den förekommer på Atlas- bergens sluttningar (Polhill 1998). I världen för övrigt har den införts till Nordamerikas väst- kust och spritt sig okontrollerat. Viscum album förekommer i tre olika ekologiska former, morf- ologiskt lika men ibland rubricerade som under- arter. Den vanligaste formen som förekommer i Skandinavien växer på lövträd, framför allt lind;
i Centraleuropa finns en form som växer på tall- arter, Pinus, och på den iberiska halvön finns en form specialiserad på ädelgran, Abies. Viscum album i Nordafrika tillhör lövträdsformen. Den mistelart som förekommer i Medelhavsområdet är dock Loranthus europaeus Jacq.
Metoder, fyndplatser och resultat
De första försöken att finna arten gjordes i de misteltäta områdena kring västra Mälaren (Vs,
ligt polska uppgifter övervintrar de äldre nymf- stadierna. Adulta individ kommer fram i slutet av april (Klimaszewski 1975). I Norge hittade man såväl nymfer som adulta individ i början av maj, vilket tyder på att insekten övervintrar på mistelplantorna i dessa stadier (Hansen &
Hodkin son 2006). Bland övriga arter av blad- loppor i vårt land sker övervintringen vanligtvis i det fullbil dade stadiet och ofta på barrträd (Os- siannilsson 1992). Hod kinson & White (1979) anger arten som ovanlig i England. Tidigare är den funnen i Österrike, f.d. Tjeckoslovakien, Frankrike, Italien, Ung ern, Polen, Schweiz, Georgien, Ukraina, Iran, Marocko och Slove- nien (Klimaszewski 1975, Hellrigl 2006, Seljak 2006). Arten är i Norge upptagen i den norska rödlistan (NT) (Ødegaard m.fl. 2006).
Kroppslängden hos arten är ca. 4 mm och vinglängden ca. 3 mm. Kroppen är flerfärgad, röd, brun och plommonfärgad, med vita längs- gående linjer på mellankroppens ovansida (Hod- kinson & White 1979) (Fig. 2). Nymferna i sista stadiet är till färgen ljust gulorange, kroppslängd 1,74-2,23 mm, de främre vinganlagen är 0,83- 0,94 mm (White & Hodkinson 1982).
Bladloppor identifieras framförallt med hjälp av genitalierna hos hannar samt vingarnas mik- roskulpturering. Dessa strukturer för denna art finns beskrivna av Klimaszewski (1975), Hod- kinson & White (1979) samt Vondrácek (1957).
Fyndplatser för Cacopsylla visci
SE: Vs, Västerås, Rytterne, Tidö, 23.VIII.2007 (leg. I. Struwe). SE: Sm, Högsby, 1 km N Huse- by gård, 30.VII.2008, nymfstadier (leg. C.-A.
Gertsson); Kalvhagen, 1 km Ö Berga gård, 5.IX.2008 (leg. I. Struwe). SE: Up, Ekerö, Fären- tuna, Kungsberga, 28.VIII.2008 (leg. I. Struwe);
Upplands-Bro, Låssa, Ådö, 23.IX.2008 (leg. C.- C. Coulianos).
Mistelskinnbaggen Pinalitus viscicola (Puton, 1888)
Denna art (Fig. 3) tillhör familjen ängsskinnbag- gar (Miridae) och är monofag på mistel. Den uppges ofta förekomma endast på den lövträds- levande underarten av mistel (Viscum album album L.) (Stys 1975, Wachmann et al 2004).
De allra flesta fynden är från denna underart, men den har även påträffats på V. album abietis (Wiesb.) på Abies alba i Bayern (Gossner 2005)
och på V. album austriacum (Wiesb.) Vollm.
i Schweiz (Cerutti 1937). Den uppges också förekomma på mistelarten Loranthus europaeus Jacq. (Wachmann et al 2004) men detta avser sannolikt systerarten Pinalitus coccineus (Hor- váth, 1898) som förekommer i sydöstra Europa och är monofag på Loranthus (Stys 1975). Arten övervintrar som ägg, larvutvecklingen sker i juni-augusti och de nya fullbildade djuren visar sig i norra Tyskland i juli (Wachmann et al 2004) och i södra England i början av augusti (South- wood & Leston 1959). De svenska fynden är från början av september.
Mistelskinnbaggen har en mellaneuropeisk utbredning och det sammanhängande utbred- ningsområdet sträcker sig från sydliga England, norra Frankrike, sydligaste Holland, Tyskland, södra Polen, Schweiz, Österrike, Tjeckien, Slo- vakien, Slovenien, Ungern, Ukraina till Kauka- sus. Isolerade förekomster har rapporterats från sydligaste Frankrike, Makedonien, Kreta, Ma- rocko samt obekräftat från Tunisien (Kerzh- ner & Josifov 1999). Dessutom uppgiven från Belgien (Aukema et al 2001), Österrike (Adl- bauer 1979, Wachmann et al 2004) och Nordit- alien (Bin 1970, Hellrigl 2006). Utbredningen framgår av Fig. 4.
Från de flesta länder är arten rapporterad en- dast från enstaka fyndlokaler vilket i regel anges bero på svårigheterna att samla den på de ofta högt i träden växande mistlarna. Oftast anges arten uppträda i stort antal vilket även var fallet på den svenska fyndplatsen. I England brukar arten nästan alltid påträffas tillsammans med mistelbladloppan (Southwood & Leston 1959).
Även detta gällde på den svenska fyndlokalen.
Pinalitus viscicola är 3,5-4,5 mm lång och är nära släkt med Pinalitus cervinus (Herrich- Schaeffer, 1841) från vilken den skiljer sig ge- nom färgteckningen (Fig. 3) och på att sugsna- beln endast når till mellanhöfterna (hos P. cervi- nus når den till bakhöfterna). Den senare arten är i Sverige funnen norrut till Västmanland och är tämligen allmän på ädellövträd främst lind, ask och hassel.
Fyndplats för Pinalitus viscicola
SE: Sm, Högsby, Kalvhagen 1 km Ö Berga gård, 5.IX.2008, 4♂ 5♀ 2 larver i IV stadiet (leg. I.
Struwe).
Ent. Tidskr. 130 (2009) Diskussion
Eftersom mistel tidigare haft en mycket större och troligen sammanhängande utbredning i sö- dra Skandinavien måste dessa två mistelmono- faga insektsarter tolkas som relikter. Arterna bör ha funnits utbredda inom hela det dåvarande mistelområdet och sedan följt mistelns till- bakagång till de nuvarande restförekomsterna.
Mistelbladloppan utgör det starkaste beviset för detta påstående eftersom den påvisats på flera lokaler inom de båda kvarvarande mistelom- rådena i Sverige samt det enda kvarvarande i Norge. Huruvida mistelbladloppan finns i Danmark blir då en intressant fråga; eventuell frånvaro av arten skulle dock inte tala emot re- liktteorin eftersom misteln varit försvunnen där och efter långt uppehåll blivit återinplanterad.
Inplantering av mistel som parkväxt sker hu- vudsakligen som implantation av mistelfrön i värdträdens bark men det förekommer också att plantskolor för försäljning odlar fram fruktträd med utvuxna mistelplantor! Export av sådant material skall ha förekommit från Danmark till Sverige (Lütken 2009). Det finns uppgifter om att Berga gård i Högsby efter de svåra vintrarna på 1940-talet återinsådde mistel (Walldén 1961).
Att bladloppan skulle återinförts genom sådan Figur 1. Insektsinventering av mistlar med skylift,
Sm., Högsby. Foto: Leif Carlsson.
Insect collection from mistletoe plants by skylift.
From the province of Småland, Högsby.
Figur 2. Mistelblad- loppan Cacopsylla visci på mistel- blad hittades ny för Sverige, Up., Färentu- na. Naturlig storlek 4 mm. Foto Anne-Marie Björn.
The psyllid Caco- psylla visci on a mis- tletoe leaf. From the province of Uppland, Färentuna. Natural size 4 mm.
mistelinplantering är dock mycket osannolikt.
Import av mistelkvistar från södra Europa för prydnadsändamål vid juletid kan knappast hell- er ha medfört överlevande djur med hänsyn till årstid och hantering. För mistelskinnbaggen bör samma resonemang gälla.
Det blir nu angeläget att påvisa mistelskinn- baggen Pinalitus viscicola även på mistelom- rådena i Mälardalen och Oslofjorden, då båda dessa områden är kända för sina reliktförekom- ster av insekter. Vidare måste man i Danmark eftersöka såväl Cacopsylla visci som Pinalitus viscicola. Än mer spännande blir uppgiften om man också beaktar att det finns flera andra insek- ter som är monofaga på mistel i Europa (Hellrigl 2006). T. ex. finns också mistelsköldlusen Caru- laspis visci, ängsskinnbaggen Hypseloecus visci samt näbbskinnbaggen Anthocoris visci som alla är bundna till mistelhabitatet. Den senare förmodas vara predator på mistelbladloppan Cacopsylla visci. Bland skalbaggarna finner man spetsviveln Ixapion variegatum (=Apion bicolor) som lever monofagt i grenarna på mis- tel, plattnosbaggen Noxius (Tropideres) curtiro- stris som förekommer framför allt på mistel men även accepterar andra lövträd, mistelträgnagar- en Gastrallus knizeki och mistelpraktbaggen Agrilus viscivorus. De två fjärilsarterna mistel- glasvinge Synanthedon loranthi och mistelveck-
Figur 4. Utbredningen av mistelskinnbaggen Pinalitus viscicola.
The distribution of the plant bug Pinalitus viscicola.
Figur 3. Mistelskinnbaggen Pinalitus viscicola hit- tades även den ny för Sverige. Hona från Sm, Högsby.
Naturlig storlek 4,0 mm. Foto: C.-C. Coulianos.
The plant bug Pinalitus viscicola. Female from the province of Småland, Högsby. Nat. size 4.0 mm.
Ent. Tidskr. 130 (2009) lare Celypha woodiana uppges också vara
monofaga på Viscum album. Slutligen finns den år 2006 nybeskrivna mistelgallmyggan Asyn- apta viscicola, tillhörande en underfamilj inom gallmyggorna som inte bildar galler (Skuhravá
& Hellrigl 2006).
TackTack till markägare Claes Cedergren i Fliseryd som välvilligt gav oss tillträde till misteltrakterna på Berga samt till Leif Carlsson i Eskilstuna för ovärderlig rek- ognoscering i Högsby och medverkan under skylift- äventyret. Till Anne-Marie Björn för vägvisning på Färingsö och entusiastisk insektfotografering. Till Ian Hodkinson, John Moores University, Liverpool, för verifiering av bestämningen samt Ewa Kristensen, Landskrona för översättningshjälp. Ekonomiskt stöd för delar av undersök ningen har erhållits från Artda- tabanken, Svenska artprojektet.
Litteratur
Adlbauer, K. 1979. Für Österreich und die Steiermark neue Wanzenarten (Heteroptera). – Mitt. naturwiss.
Ver. Steiermark 109:197-200.
Andersson, G. 1889. Studier öfver torfmossar i södra Skåne. – Bihang till Kungl. Svenska Vetenskapsaka- demins Handlingar Band 15, avd III, n:o 3.
Aukema, B., Baugnée, J-Y., Bosmans, R., Bruers, J., Chérot, F., Dethier, M., Viskens, G., & Alderweire- ldt, M. 2001. Aanvullende gegevens over Belgische miriden (Heteroptera Miridae). – Bulletin S.R.B.E./
K.B.V.E, 137: 69-90.
Bin, F. 1970. Lygus viscicola Put. (Miridae) e Psylla visci Curt. (Psyllidae), Rincoti del Vischio nuovi per la fauna italiana. – Boll. Zool. agr. Baschic., Milano, Series II, 10:133-144.
Cerutti, N. 1937. Captures intéressantes d`Hémiptères du Valais (2e liste). – Mitt. Schweiz. Ent. Ges. 17:
168-172.
Gertz, O. 1929. Misteln i Skåne. – Skånes Natur, Skånes Naturskyddsförenings årsskrift 1929: 7-9.
Gossner, M. 2005. The importance of Silver fir (Abies alba Mill.) in comparision to spruce (Picea abies (L.) Karst.) and oak (Quercus petraea (Matt.) Liebl.) for arboreal Heteroptera communities in Bavarian forests. – waldoekologie online 2: 90-105.
Hansen, L.O. & Hodkinson, I.D. 2006. The mistletoe associated psyllid Cacopsylla visci (Curtis, 1835) (Homoptera, Psyllidae) in Norway. – Norw. J.
Entmol. 53: 89-91.
Hartz, N. 1909. Bidrag till Danmarks tertiaere och dilu- viale Flora. – Danmarks Geologiske Undersögelse.
II, Raekke nr 20.
Hellrigl, K. 2006. Untersuchungen über Insekten der Misteln in Südtirol (Viscum al bum: Loranthaceae).
– Forest observer. Vol. 2/3: 43-68.
Hodkinson, I.D. & White, I.M. 1979. Homoptera Psyl- loidea. – Handbk. Ident. Br. Insects II, Part 5 (a). 101 pp. London.
Hultén, E. 1971. Atlas över växternas utbredning i Nor- den. 2 uppl. – Generalstabens litografiska anstalt.
Stockholm.
Kerzhner, I.M. & Josifov, M. 1999. Miridae. – In: Auke- ma, B. & Rieger, C. Catalogue of the Heteroptera of the Palaearctic Region. Vol. 3: 1-577. Netherlands Entomological Society, Amsterdam.
Klimaszewski, S.M. 1975. Psyllodea koliski (Insecta:
Homoptera). – Fauna Pol. 3. Warszawa.
Kylling, P. 1688. Petri Kyllingi Viridarium Danicum. – Hafnise. P. 171.
Lagerberg, T. 1947. Vilda växter i Norden, band II, p.
524-529. – Natur och Kultur. Stockholm.
Leche, J. 1744. Primitise Florse Scanicse. Lundse. – Kungl. Svenska Vetenskapsakademins Handlingar, pp. 2, 61.
Lütken, E. 2009. Misteltenen og fuglene. – Natur og Mu- seum 2/2009, 2-35.
Lönnberg, E. 1919. Den sista misteln på Stora Eken norr om Läckö. – Sveriges Natur 10:174.
Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström och Widstrand. Tangen, Norge.
Ossiannilsson, F. 1992. The Psylloidea (Homoptera) of Fennoscandia and Denmark. – Fauna Ent. Scand.
Vol. 26. Leiden, New York & Köln.
Polhill, R.M. 1998. Mistletoes of Africa. – Kew, UK.
Seljak, G. 2006. An overview of the current knowledge of jumping plant-lice of Slovenia (Hemiptera, Psyl- loidea). – Acta Entomologica Slovenica. Vol. 14:11- Skuhravá, M. & Hellrigl, K. 2006. Asynapta viscicola 34.
sp.n., a new gall midge species (Diptera: Cecidomyi- idae) associated with Viscum album (Loranthaceae) in South Tyrol (Italy). – Acta Universitatis Caroli- nae, Biologica (Praha), Vol. 50:3/4.
Southwood, T.R.E. & Leston, D. 1959. Land and water bugs of the British Isles. – Warne, London.
Stys, P. 1975. Hypseloecus visci (Put.) in Czechoslovakia (Heteroptera: Miridae). – Acta Universitatis Caroli- nae, Biologica 1975:155-158.
Suneson, S. & Sandegren, R. 1948. Ett fynd av fossil mistel, Viscum album L., i Värmland. – Svensk Bota- nisk Tidskrift 42: 258-272.
Wachmann, E., Melber, A. & Deckert, J. 2004. Wan- zen. Band 2. – Die Tierwelt Deutschlands 75. Teil.
Goecke & Evers, Keltern.
Walldén, B. 1961. Misteln vid dess nordgräns. – Svensk Botanisk Tidskrift 55: 428-543.
White, I.M. & Hodkinson, I.D. 1982. Psylloidea (Nymphal Stages). Hemiptera, Homoptera. – Hand- bk. Ident. Br. Insects II, Part 5 (b). London.
Vondrácek, K. 1957. Mery – Psylloidea. – Fauna CSSR 9. Prag.
Ødegaard, F., Hansen, L.O., Hågvar, S & Roth, S. 2006.
Nebbmunner Hemiptera. Norsk rødliste 2006. – http://www.artsdatabanken.no.
