Varför förblir Rökstenens budskap ett mysterium?
En komparativ textanalys av tolkningar av Rökstenens runskrift
Why does the message of the Rök-runstone remain a mystery?
A comparative text analysis of interpretations of the Rök-runstone runic writing
Emily Jennsjö
Lärarutbildningen
Ämneslärarprogrammet: Gymnasieskolan: Svenska Språkfördjupning 15 HP
Nils Dverstorp Lena Lötmarker 2021-01-15
Sammanfattning
I det här arbetet undersöks olika tolkningar av Rökstenen, ett runstensmonument beläget i Östergötland som innehåller världens längsta runinskrift. Under lång tid har forskare varit i huvudsak överens om hur skriften ska läsas men tolkningarna om hur texten ska förstås går isär.
I den här undersökningen jämförs olika forskares teorier för att ta reda på vad som ligger till grund för de olika tolkningarna. Detta görs genom en komparativ, kvalitativ textanalys som struktureras efter tre tolkningsnivåer.
Undersökningen visar att det finns vissa skillnader på den första nivån. På den andra nivån där texten översätts finns några avgörande skillnader men att de största skillnaderna återfinns på den tredje, övergripande nivån där texten ska kopplas till ett sammanhang. Här tycks forskarnas utgångspunkt och sammanhang spela en
betydande roll för tolkningen.
I uppsatsen reflektion föreslås att utmaningen när det gäller tolkning av Rökstenens budskap ligger i att finna en balans mellan att förhålla sig tillräckligt nära texten för att tolkningen ska bedömas som tillförlitlig och samtidigt vidga
sammanhanget så mycket att tolkningen uppfattas som trolig och begriplig.
Abstract
This work examines different interpretations of Rökstenen, a runestone monument located in Östergötland that contains the world's longest runic inscription. For a long time, researchers have mainly agreed on how the text should be read, but the
interpretations on how the text should be understood differ.
This study compares the theories of different researchers to find out what underlies the different interpretations. This is done through a comparative, qualitative text analysis that is structured according to three levels of interpretation.
The survey shows that there are some differences at the first level. At the second level where the text is translated, there are some crucial differences, but that the biggest differences are found at the third, overall level where the text is to be linked to a context. Here, the starting point and context of the researcher seems to play a significant role in the interpretation.
In the reflection of this essay, it is suggested that the challenge when it comes to interpreting the message of the Rök-runstone lies in finding a balance between being sufficiently close to the text for the interpretation to be judged as reliable and at the same time broadening the context so much that the interpretation is perceived as probable.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställning ... 1
2 Bakgrund ... 1
2.1 Runskrift ... 1
2.2 Runstenar ... 3
2.3 Rökstenens bakgrund och särställning ... 3
2.4 Tidigare forskning ... 5
2.4.1 Sophus Bugge ... 6
2.4.2 Henrik Schück ... 6
2.4.3 Otto von Friesen ... 6
2.4.4 Elias Wessén ... 6
2.4.5 Lars Lönnroth ... 7
2.4.6 Otto Grönvik ... 7
2.4.7 Gun Widmark ... 7
2.4.8 Bo Ralph ... 8
2.4.9 Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams ... 8
3 Metod ... 8
3.1 Komparativ textanalys ... 8
3.2 Runskriftsanalys ... 9
3.2.1 Nivå 1 ... 9
3.2.2 Nivå 2 ... 10
3.2.3 Nivå 3 ... 10
3.3 Urval ... 11
4 Analys ... 12
4.1 Nivå 1 ... 12
4.1.1 Identifikation av runtecken ... 12
4.1.2 Segmentering ... 13
4.1.3 Läsordning ... 14
4.2 Nivå 2 ... 17
4.2.1 Sagum-formeln ... 17
4.2.2 Rad 3 – 5 ... 19
4.2.3 Rad 6 ... 20
4.2.4 Rad 7 – 8 ... 20
4.2.5 Rad 9 – 11 ... 21
4.2.6 Rad 12 ... 22
4.2.7 Rad 14 – 16 ... 22
4.2.8 Rad 21 – 22 ... 23
4.2.9 Rad 23 – 25 (+ 27) ... 24
4.2.10 Rad 26 ... 25
4.2.11 Rad 27 – 28 ... 25
4.3 Nivå 3 ... 26
4.3.1 Rökstenens funktion ... 26
4.3.2 Glappet mellan första, andra och tolfte, trettonde ... 27
4.3.3 Forskarnas utgångspunkt och sammanhang ... 28
5 Slutsats ... 32
5.1 På vilket sätt skiljer sig forskarnas tydning av texten? ... 32
5.2 Hur tar det sig uttryck i forskarnas övergripande tolkning av texten? ... 32
5.3 Vilka faktorer kan ligga till grund för dessa olika tolkningar? ... 32
6 Reflektion ... 33
7 Litteraturförteckning ... 35 8 Bilaga ... I 8.1 Tabell 1. Translitteration, normalisering och översättning ... II 8.2 Tabell 2. Läsordning enligt tabellens numrering ... XV 8.3 Tabell 3. Författarens strukturella motivering ... XVI 8.4 Tabell 4. Disponering av skriften ... XVI 8.5 Tabell 5. Översättning i författarens läsordning ... XVIII
1
1 Inledning
Rökstenen är det mest kända runstensmonumentet från vikingatiden (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 7). Runinskriptionen på stenen är ovanligt lång vilket gör stenen central som potentiell källa till kunskap om forntida nordiska språk. Dessutom är skriften på Rökstenen möjligen Sveriges äldsta bevarade poesi (Malm, 2011).
För att skriften ska kunna åberopas för tolkning av andra stenar krävs dock att den är ”under kontroll”, alltså att den är tolkad (Ralph, 2007, s. 134). Över 150 år av forskning har ännu inte etablerat en övertygande tolkning av skriftens innebörd eller förståelse om runstenens funktion (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 7). Under det senaste halvseklet har en standardsyn utvecklats och flertalet forskare är i huvudsak överens om inskriftens utläsning och språkliga tolkning men textens sammanhang och syfte förblir ett föremål för diskussion (Ralph, 2007, ss. 133-135).
Nyligen har det publicerats en radikal nytolkning som utmanar den rådande standardsynen.
Då forskare under lång tid i huvudsak varit överens om hur stenen ska läsas men trots det kommer till vitt skilda tolkningar vore det intressant att undersöka vilka svårigheter som uppkommer vid tolkningar av Rökstenen och var forskarnas
meningar går isär, detta är vad som kommer att undersökas i det här arbetet. Genom att markera vilka skillnader som finns i de olika arbetena läggs en grund för var det finns behov av ytterligare forskning.
1.1 Syfte och frågeställning
Syftet är att undersöka varför Rökstenens inskription erbjuder så många
tolkningsmöjligheter och att jämföra fyra olika forskares teorier om skriftens tolkning med utgångspunkt i deras arbetens olikheter.
Frågeställningar:
1) På vilket sätt skiljer sig forskarnas tydning av texten?
2) Hur tar det sig uttryck i forskarnas övergripande tolkning av texten?
3) Vilka faktorer kan ligga till grund för dessa olika tolkningar?
2 Bakgrund
2.1 Runskrift
Ordet runa betyder både ”skrivtecken” och ”hemlighet” (Malm, 2011). Runor har i vissa fall kommit att betraktas som trollformler och har tillskrivits magiska egenskaper eller åtminstone varit förmedlare av magiska ord. Det är naturligt att skrivtecken skulle kunna uppfattas som magi i ett samhälle med muntlig tradition.
2
Runorna började användas redan under 100-talet e.v.t. och fortsatte att
användas i enstaka fall ända in på 1800-talet i de germanska delarna av Europa (Malm, 2011). Formen på runtecknen antyder att de inspirerats av det latinska eller möjligen grekiska alfabetet men anpassats för att kunna ristas i trä.
Runornas ”alfabet” kallas för runrad eller futhark (Malm, 2011). Runraden finns i en äldre version med 24 tecken och en yngre version med enbart 16 tecken. Dessa förekommer med vissa variationer, en vanlig variant är så kallade kortkvistrunor med förenklade tvärstavar. De fullständiga tecknen kallas ibland för långkvistrunor eller normalrunor (Riksantikvarieämbetet, 2020b). Övergången från den 24-typiga, urnordiska runraden till den 16-typiga vikingatida runraden skedde kring 700-talet.
Antalet ljud i det fornnordiska språket var dock många gånger fler än 16 vilket innebär att varje runa representerar flera ljud (Riksantikvarieämbetet, 2020a).
Exempelvis användes t-runan för både för t-ljud och d-ljud och k-runan för både k- ljud och g-ljud. Det återfinns än färre tecken för vokaler så i-runan måste ha använts för ljuden i, e och æ och u-runan för u, o, y, ø och i vissa fall v. Ett par tecken står för ljud som är främmande i dagens språk men som förekommit i språket tidigare. Några exempel är runan þ som står för ett läspande th-ljud som i engelskans ”thing” och som fortfarande används i isländskan samt runan R som motsvarar ett avvikande r-ljud som man tror ska ha låtit som ett glidande ”stockholms-r”.
Figur 1. Den 24-typiga, ’urnordiska’ runraden
Bildkälla: https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/RunornasLitteratur.html
Figur 2. Den 16-typiga, ’vikingatida’ runraden
Bildkälla: https://litteraturbanken.se/presentationer/specialomraden/RunornasLitteratur.html
Figur 3. Den vikingatida runraden i två varianter: långkvistrunor och kortkvistrunor
Bildkälla: https://www.raa.se/kulturarv/runor-och-runstenar/att-lasa-runor-och-runinskrifter/
Runor har ofta använts i chiffer av olika slag (Malm, 2011). Varje runa har ett namn och är kopplad till en företeelse. Detta hade en praktisk funktion där en bokstav ibland kan ersätta ett ord. Dessutom förekommer vissa chiffersystem, ett exempel är att förskjuta runorna så att man ska läsa runan före den nedtecknade i runraden.
3
För att tyda och tolka en runskrift är det ofta nödvändigt att gå stegvis fram (Riksantikvarieämbetet, 2020a). Först behöver man räkna ut var skriften startar.
Texten börjar vanligtvis med ett personnamn, ofta längst ner till vänster på stenen och i vissa fall vid huvudet på ett ristat rundjur. Detta går inte att veta på förhand och det kan vara nödvändigt att pröva sig fram och se var det bildas en mening.
Varje tecken i skriften måste identifieras (Riksantikvarieämbetet, 2020a). Dessa ska sedan översättas till dagens alfabet, detta kallas translitteration, och det ska avgöras vilket ljud som runan ska representera. För att urskilja ord kan det i runskrift användas skiljetecken, dessa kan se olika ut exempelvis som plus, punkter eller kolontecknet.
Ibland, framför allt i äldre texter saknas skiljetecken helt och runorna är då utskrivna som en enda lång följd. Att ta fram ljud och ord kallas för normalisering. Rökstenen saknar i stort sett skiljetecken och ett och samma runtecken kan vara både slutruna i ett ord och begynnelseruna i nästkommande ord (Widmark, 1998). Först när orden urskilts och satts i sitt sammanhang går det att översätta skriften till nutidssvenska (Riksantikvarieämbetet, 2020a).
2.2 Runstenar
I Sverige finns det ungefär 3500 runskrifter, de varierar från korta meddelanden på benknotor och träbitar till långa rader och bilder på stora stenblock och hällar (Malm, 2011). Att det finns ett stort antal bevarade runstenar visar skriftens minnesfunktion, att man genom skrifttecknen kunde föra personer och händelser vidare till
eftervärlden. Runstenen kan förstås som ett sätt att bevara minnet men fungerade också som en social markering. Vanligast är att stenarna påminner om en bortgången person, ofta en far eller son, ibland med en beskrivning av hur personen var eller vad den gjort och ofta anges vem som ristat stenen. Händelserna som beskrivs är ibland vardagliga, ibland storslagna äventyr och i vissa fall beskrivs utomlandsfärder. Ett litet antal ristningar innehåller poesi och ett fåtal återberättar myter. Poesin på runstenarna behåller ibland de dokumentära dragen och ibland blir de mer mystiska med mer utstuderad teknik och suggestiv form. Regelrätta verser är ovanliga men ofta förekommer någon form av allitteration eller antydan till versrytm.
2.3 Rökstenens bakgrund och särställning
Inskriften på Rökstenen är ristad på 800-talet vilket innebär att den är ca 200 år äldre än majoriteten av runstenarna man hittat i Sverige (Riksantikvarieämbetet, 2020a).
Runstenen står i orten Rök, utanför Röks kyrka i Östergötland. Orten tros ha fått sitt namn efter runstenen (Gustavson, 1991, ss. 3-4). Rök är samma ord som i
gotländskans rauk som används för en stående klippa i havet. I äldre östgötska kan rök ha betecknat en stor, rest sten. På 1100-talet byggdes en kyrka i Rök. I samband med kyrkans uppbyggnad byggdes också en tiondebod av sten där Rökstenen infogades som en del av väggen. År 1843 när den gamla kyrkan revs för att göra plats åt en ny upptäcktes att runstenen hade tecken på alla sidorna. Den dåvarande prosten tyckte
4
det var intressant och tecknade av stenens alla sidor innan den återigen byggdes in, den här gången i den nya kyrkans vapenhus. Intresset för Sveriges förflutna växte sig allt starkare och forskare insåg att Rökstenen var ett märkligt monument. Den frilades igen 1862 och fick en ny plats mitt emot kyrkans torn. Den flyttades ännu en gång, till dess nuvarande plats, 1933 eftersom man inte ansåg att den kom till sin rätt.
Rökstenen är ett stenblock i ljusgrå finkornig granit, den har en höjd på ca två och en halv meter ovan jord och ytterligare en meter under (Gustavson, 1991, s. 1). I bredd varierar den från en halv till en meter och tjockleken är tre till fem decimeter.
Stenen är troligen hämtad i närheten från den plats där den först restes men ingen vet exakt var den stått. Stenen har ristats med runor och runchiffer som täcker stenens alla sidor, även ovansidan har disponerats så att alla tecken är läsbara för någon som står på marken.
Med sina över 760 tecken är det den längsta runskriften som finns
(Riksantikvarieämbetet, 2020a). De vanligaste runstenarna från 1000-talet visar att det tycks ha funnits vissa grundregler för hur en runsten ska utformas och förstås (Malm, 2011). Språket är starkt formelartat och ornamenten följer trots variation ganska fasta linjer. Rökstenen tycks avvika från flera av dessa grundregler vilket gör den svårtolkad.
En svårighet som uppkommer i samband med att försöka förstå skriften är att runristaren har använt sig av olika ortografiska system (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 8). På framsidan, ena kortsidan och huvuddelen av baksidan är tecknen skrivna i kortkvistrunor, delar av baksidan består av ett chiffer och två rader på baksidan är tecknade med tecken ur den äldre runraden. Ovansidan och den andra kortsidan är också ristade med chiffer (Holmberg, Gräslund, Sundqvist,
& Williams, 2020, ss. 16-17). Sammantaget är tecknen fördelade på 28 rader, 20 vertikala och 8 horisontella. Med undantag för delar av sista runraden är skriften intakt. Ytterligare en svårighet med att läsa skriften är att det inte råder konsensus om i vilken ordning man ska läsa dessa rader, mer än 15 olika lösningar har presenterats (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 8).
Rökstenens chiffer uppvisar med sina fem olika chiffer den största variationen av lönnrunesystem på ett och samma objekt (Norby, 2018, s. 222). Nordby identifierar följande system på stenen; substitution med äldre runformer på rad 21 och 22,
substitution med följande runradsenhet på rad 23, substitution med föregående och efterföljande runradsenhet på rad 24, binära runor i fyra olika grafiska realiseringar på rad 25 - 28 samt kvistrunor som internt hänvisande siffror på rad 21.
5
Nedan följer en översättning av Rökstenen hämtad ur Östergötlands
runinskrifter (Brate, 1911). Översättningen är exakt återgiven inklusive översättarens parenteser med förklaring till hur texten ska tolkas och hakparentes där översättaren fyllt i en trolig översättning i ett parti där runskriften är skadad och inte kan läsas.
2.4 Tidigare forskning
I det här avsnittet presenteras översiktligt tidigare tolkningar för att ge en uppfattning om hur teorierna om Rökstenen har skilt sig åt. Teorierna presenteras i kronologisk ordning efter utgivningsår för att se hur olika forskning motsäger eller förstärker den tidigare forskningen. Urvalet och informationen för den äldre litteraturen är till stor del hämtat ur Helmer Gustavssons bok som finns publicerad digitalt på
Riksantikvarieämbetets hemsida. Gustavsson var runolog och har granskat åtskilliga svenska runskrifter (Edlund, 2008). Han har varit anställd vid Runverket och blev utsedd till hedersdoktor av Språkvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet där han framhölls som ”en av de internationellt främsta runologerna i dag, och specialist på att läsa och tolka runinskrifter” och jag bedömer därför att hans urval är en bra utgångspunkt i det här arbetet. Jag kompletterar med tre nyare artiklar som skrivits efter att Gustavssons bok publicerats.
”Efter Värnod stå dessa runor, men Varen, fadern, skrev dem efter sin döde son. Sägom för folket det minnet, vilka dé två krigsbyten voro, som togos så, att två krigsbyten tolv gånger togos på en gång från olika män. Sägom det som det andra, vem för nio
människoåldrar sedan kom till livet bland reidgoterna (d.v.s. östgoterna) och vidare dog bland dem för sitt övermods skull.
Rådde Tjodrek, den käcke hjälten, krigares styresman,
över stranden av Reidhavet;
sitter nu rustad på ridhästen sin, sköld med rem fästad,
fursten för Märingar.
Sägom det som det tolfte, var Gunns häst (valkyrians häst = vargen) ser föda vida på fältet, sålunda att två tiotal konungar ligga därpå. Sägom det som det trettonde, vilka två tiotal konungar sutto på Seland i fyra vintrar med fyra namn, födda åt fyra bröder: Valkar fem (fem med namnet Valke), Radulfs söner, Reidulvar fem, Rogulvs söner, Haislar fem, Haruds söner, Gunnmundar fem, Bärns söner. Må jag nu fullständigt säga minnena, och vilken [ätt han tillhörde?], har jag efterforskat. Sägom för folket det minnet, åt vilken kämpe han är född som ättling. Vilen är det. För än den ene än den andre (enligt
åtskilligas mening) är han en jätte(?). Vilen är det. Sägom för folket det minnet, för vilken av Ingolds-ättlingarne vedergällning skedde genom hustruns offer. Sägom för folket minnet: Torun (hustruns namn). Bjare på Ön (Visingsö) är den runkunnige.”
6
De artiklar som valts ut för jämförelsen av tolkningar i den här uppsatsen är Runstenen vid Röks kyrka av Elias Wessén (1958), The Riddles of the Rök-Stone: A structural approach av Lars Lönnroth (1977), Gåtan som lösning: Ett bidrag till förståelsen av Rökstenens runinskrift av Bo Ralph (2007) samt The Rök Runestone and the End of the World av Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams (2018-2019). Dessa presenteras något mer utförligt för att ge en bra förförståelse till analysavsnittet.
Urvalet av dessa artiklar motiveras under metodavsnittet.
2.4.1 Sophus Bugge
Sophus Bugge arbetade med Rökstenen från 1878 och är den som lagt grunden för korrekt translitteration av runskriften (Gustavson, 1991, s. 34). Bugge tolkade stenen som ett minnesmärke Varin rest efter Vämod. Skriften ska ha handlat om Vämods krigiska bedrifter som han lyckades genomföra eftersom den mäktiga, forntida kungen Teoderik den store hade återfötts i honom. Vämod ska också ha asaguden Tor som stamfader enligt Bugges tolkning.
2.4.2 Henrik Schück
Henrik Schück gjorde en annan tolkning av skriften 1908 (Gustavson, 1991, s. 35).
Enligt denna så är Rökstenen främst ett litterärt verk och skriften bestod av
sammandrag av två dikter. Den första skulle behandla Varin och Vämods lysande ätt och vara skriven med samma karaktär som den berömda fornnordiska ättedikten Ynglingatal medan chiffret skulle hänvisa till en dikt med mer mystisk karaktär.
2.4.3 Otto von Friesen
År 1920 gjorde Otto von Friesen en tolkning av inskriptionen (Gustavson, 1991, s.
35). Han trodde att Rökstenen var ett sätt att frammana hämnd genom att använda runornas magiska kraft för Vämod som skulle ha dräpts i ett slag med tjugo kungar.
Skriften skulle egga Varins bröder till att utkräva hämnd och ge exempel på ättens tidigare bedrifter. Partiet om de tjugo kungarna är omgärdat av rader med 24
lönnrunor, detta skulle vara för att snärja kungarna genom talet 24 som anses vara ett runmagiskt nummer.
2.4.4 Elias Wessén
Elias Wessén gjorde en annan tolkning 1958 (Gustavson, 1991, s. 35). Enligt denna ville Varin hedra Vämod genom att påminna om ett antal hjältesagor och dikter. Dessa skulle inte vara kopplade till Vämods liv utan vara berättelser som berättades under hans tid och stenen ska ses som ett litterärt verk för att uttrycka sorg.
Wessén var professor inom nordiska språk på Stockholms högskola och ledamot i Svenska akademien (Nationalencyklopedin, 2020). Wessén ville genom denna tolkning blåsa nytt liv i diskussionen om Rökstenen som vid den här tidpunkten uppfattades som stillastående (Ralph, 2007, s. 134). I kraft av Wesséns auktoritet så
7
låstes mer eller mindre forskningsläget kring denna tolkning och enligt Ralph kan man säga att det efter publiceringen infann sig en ”officiell” ståndpunkt i frågan om
Rökstenen. Denna standardsyn reflekteras på flera sätt, bland annat genom att den omnämns som ”den vanligaste uppfattningen” i den utställning som anordnats intill Rökstenen.
2.4.5 Lars Lönnroth
Lars Lönnroth har tillämpat en strukturell ansats på Rökstenens inskription i sin artikel från 1977. Enligt Lönnroth (1977) kan varje enskild enhet erbjuda fler möjliga
tolkningar och man måste därför förstå skriftens struktur för att kunna tolka skriften som en helhet (Lönnroth, 1977, s. 3). Lönnroth strukturerar texten så att det bildas två frågor och ett efterföljande svar (Lönnroth, 1977, ss. 18-20). Den strukturen kan liknas vid versmåttet ”greppaminni”, en formula som består av fyra frågor och fyra svar. Rökstenen skulle alltså kunna vara en dikt med en ännu tidigare och enklare version av versmåttet greppaminni. Termen minni tros referera till en viss typ av legender och myter och uppbyggnaden av greppaminni syftade till att testa publikens kunskaper och repertoaren av myter (Lönnroth, 1977, s. 18).
2.4.6 Otto Grönvik
Det finns dock forskare som kritiserat Wesséns tolkning och som vill påvisa en direkt koppling mellan berättelserna och Vämods liv (Gustavson, 1991, s. 36). Otto Grönvik har gått längst på det spåret i sin uppsats från 1983. I den tolkningen hänvisar skriften till minnen som ska ha berättats kring Vämods gravöl. Skriften ska behandla flera urfäder till Vämod (Teoderik ska ha varit en av dem) samt beskriva en kulthandling där föräldrarna ställde Vämod under guds beskydd.
2.4.7 Gun Widmark
Gun Widmark har återkommit ett flertal gånger till Rökstensproblematiken, (Ralph, 2007, s. 135). Teorin hon lägger fram är att Varin skulle vara en thul (Widmark, 1998).
Thul är ett substantiv härlett ur ett verb som betyder att recitera eller att läsa upp. Att vara thul skulle kunna innebära att man besatt en viktig samhällsfunktion och hade en roll i formella sammanhang när en text alltid skulle läsas i samma form. Thulen kunde också fungera som en kunskapsbevarare vilket skulle kunna passa in eftersom ordet mukmini som betyder bevarat minne eller tradition går att utläsa i Rökstenens skrift. På flera ställen står även ”jag säger…” eller ”låt oss säga…” vilket kan tyda på att skriften ingick i en slags rit där thulen ställer frågor till församlingen. I den kontexten förklarar Widmark att Rökstenen ges mening. I ett scenario där sonen Vämod som skulle övertagit rollen som thul istället avlidit riskerar ättens historia och kunskaper att gå förlorade och Varin ristade därför ner minnena så att de ändå skulle bevaras.
8 2.4.8 Bo Ralph
Bo Ralph skriver i en artikel 2007 att för att bryta den relativa stagnation som råder kring Rökstenens tolkning krävs ny, intensiv och förutsättningslös granskning på flera nivåer (Ralph, 2007, s. 136). Hans egen artikel syftar inte till att genomföra ett så omfattande arbete utan ge exempel på vad en sådan granskning skulle kunna leda till.
Medan tidigare forskning uppfattat frågorna på stenen som kunskapsfrågor utgår Ralf från att de ska läsas som faktiska gåtor som måste lösas på gåtans premisser (Ralph, 2007, s. 140). Lösningarna i gåtor ska ha en associativ överenstämmelse eller metaforisk likhet och texten kan då inte tolkas ordagrant. Genom att använda alternativa segmenteringar i tydandet av skriften visar Ralph att andra
tolkningsmöjligheter som kan omkullkasta standardsynen är möjliga, exempelvis ifrågasätter han om kungen Teoderik faktiskt omnämns (Ralph, 2007, s. 146).
2.4.9 Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams
Det senaste tillskottet i forskningen kring Rökstenen kom 2018 - 2019 genom Per Holmberg, Bo Gräslund, Olof Sundqvist och Henrik Williams. Artikeln lägger fram en helt ny tolkning där forskarna utgått ifrån ett kombinerat perspektiv med fynd från semiotik, filologi, arkeologi och religiös historia (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, &
Williams, 2020, s. 7). Enligt författarna består skriften av nio gåtfulla frågor med paralleller till solen och guden Odin. Rökstenens syfte skulle vara att placera den döde sonen i en meningsfull kontext där en kamp mot världens undergång väntade
(Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 32). Denna strid skulle vara kopplad till minnet av tidigare klimatkriser och en oro för kommande sådana. Artikeln fick stort genomslag både i svenska och internationella medier och nyheten spreds bland annat i The Guardian, CNN, BBC, ryska Sputnik och Japan Times (Östlund, 2020).
3 Metod
Analysen i det här arbetet bygger på en komparativ, kvalitativ textanalys som kategoriseras efter tre tolkningsnivåer.
3.1 Komparativ textanalys
En jämförelse innebär alltid att objekt sätts i relation till varandra och att vi på så sätt kan undersöka skillnader och likheter mellan dessa vilket kan ge oss en förståelse för det vi intresserar oss för (Denk, 2012, s. 9). Komparativa analysmetoder används för att studera likheter och skillnader mellan fall, kartlägga relationer mellan faktorerna samt för att formulera slutsatser utifrån empiriska underlag (Denk, 2012, s. 13). I det här arbetet kommer jämförelsen att fokusera på de olikheter som påträffas då de är mer troliga att ligga till grund för varför man kommit fram till olika slutsatser.
9
Oavsett vilken komparativ analysmetod man använder måste det finnas en komparationsmatris i grunden (Denk, 2012, ss. 22-23), I det här arbetet är Tabell 1.
Translitteration, normalisering och översättning (se bilaga) den primära analysmatrisen.
Komparationsmatrisen är byggd på tre komponenter. Den första är analysenheten som utgör vilka fall som ska jämföras. I det här arbetet är de fyra valda artiklarna som presenteras under Urval som är analysenheterna. Den andra komponenten är vilka faktorer som ingår i analysen, dessa definierar och preciserar vilka aspekter hos fallen som jämförs. Translitteration, normalisering och översättning är exempel på faktorer i den här jämförelsen och dessa redogörs närmare för under respektive nivå nedan.
Tredje komponenten är faktorvärdet som uttrycker vilket värde som fallen har på respektive underlag och ger information om vilka egenskaper fallen har i de aspekter som jämförs. Faktorvärdet här är själva texten i de fyra artiklarna som analyseras.
Kvalitativa textanalyser lämpar sig bra när skriftliga dokument och texter ska undersökas och används exempelvis för att kartlägga olika politiska åsikter (Widén, 2019, ss. 193-194). Textanalyser präglas utifrån vilken vetenskaplig tradition den används inom och arbeten som skrivs inom språk- och litteraturvetenskap behandlar oftast frågor om språkets och texters litterära innebörder.
Kvalitativ textanalys följer en tolkningstradition som kallas hermeneutik (Widén, 2019, s. 195). Ordet hermeneutik kommer från grekiskan och betyder ungefär tolka, utlägga eller förklara och handlar om att läsa, förstå eller skapa mening ur texter antingen med fokus på textförfattarens avsikt eller en läsares tolkning. I en artikel om informationssökning i samband med litteraturundersökningar skriver Boell och Cecez- Kecmanovic (2013, s. 130) att om man ser en undersökning som en hermeneutisk process går det aldrig att uppnå en slutgiltig förståelse av litteratur. Istället sker det hela tiden en omtolkning som idealistisk leder till en fördjupad förståelse av relevanta publikationer. Förståelsen för en artikel är enligt detta tankesätt aldrig isolerad utan tolkas utifrån kontexten av andra texter, varje ny text som bearbetas influerar och influeras av förståelsen av tidigare texter (ss. 132-133).
3.2 Runskriftsanalys
Widmark menar att en tolkning av en runskrift kan äga rum på olika nivåer (Widmark, 1997, s. 165). Hon urskiljer tre nivåer som en runtolkning kan ligga på och enligt Widmark erbjuder Rökstenen stora tolkningsproblem på alla tre nivåer. Analysen i det här arbetet kategoriseras efter dessa tre nivåer.
3.2.1 Nivå 1
Under den första nivån ligger identifikationen av runtecken, segmentering av ord och skriftens läsordning (Widmark, 1997, s. 165). Dessa faktorer svarar mot arbetets första frågeställning om hur forskarna har tytt Rökstenens inskription.
För att redovisa och jämföra translitterationen och segmenteringen av ord används Tabell 1 (se bilaga) där varje runrad redovisas separat. Tabellen har utformats
10
efter modellen i Ralphs (2007, s. 136) artikel där Runverkets version redovisas.
Skriften redovisas rad för rad där translitterationen är i fetmarkerad stil, sedan följer normaliseringen i kursiv och sist i normal stil författarens översättning. Hur ord segmenteras visas i steget för normalisering då författarna i de olika artiklarna redovisat translitterationen på olika sätt.
Författarna har i några fall segmenterat ord på olika sätt vilket inneburit att orden i vissa fall överlappas mellan olika rader. I dessa fall har jag valt att behålla raden för runornas identifikation så som de är återgivna i artikeln men för att underlätta läsningen har jag alltid skrivit ut hela ord i raden för normalisering och översättning.
Läsordningen i Tabell 1 är numrerade 1 – 28 efter den läsordning som Wessén (1958) förespråkar. För att jämföra respektive läsordning har Tabell 2 (se bilaga) konstruerats där läsordningen angivits och varje rad behållit numret från Tabell 1.
Tabell 2 kompletteras även med bilder där raderna har numrerats efter respektive forskares egen läsordning. I dessa och följande tabeller inkluderas inte Ralph då denne inte gjort en fullständig översättning av texten. Tabell 3 visar översiktligt hur man genom skriftens ortografi motiverat sin disposition av texten. Textens disposition visas i korthet i Tabell 4.
3.2.2 Nivå 2
Widmark beskriver nivå två som den sammantagna betydelse som läsningen av runinskriften resulterar i (Widmark, 1997, s. 165). Här ingår översättningen och tolkningen av skriften och svarar bra gentemot den andra frågeställningen i det här arbetet. Översättningen återges rad för rad i Tabell 1 som den tredje raden i neutral stil. Hur författarna översatt och tolkat texten återges enligt respektive läsordning i Tabell 5.
3.2.3 Nivå 3
I nivå 3 vill Widmark uppnå en överordnad förståelse vilket hon förklarar som att placera skriften i ett rimligt sociokulturellt sammanhang (Widmark, 1997, s. 165).
Under den tredje nivån kommer därför forskarnas teori om Rökstenens funktion att redogöras för.
Texter existerar inte i ett tomrum, relationen mellan sammanhanget en text är skriven i och dess innehåll är en viktig del i tolkningsprocessen (Westlund, 2019, s.
76). Det finns ingen generell arbetsgång när det gäller analys- och tolkningsprocessen inom hermeneutisk forskning vilket delvis beror på att forskare har olika ingång och förförståelse och utifrån det väljer olika angreppssätt för att förstå sitt material
(Westlund, 2019, ss. 78-81). Den hermeneutiska processen beskrivs ofta som en spiral som dels söker nya delar och dels gräver sig djupare ner i förståelsen. Ju fler textdelar eller texter som stödjer forskarens tolkning desto rimligare blir den. Forskarnas individuella historia och den tid då tolkningen gjordes kan spela roll för förståelsen av en text. Ett annat centralt begrepp är den hermeneutiska cirkeln. Den hermeneutiska
11
cirkeln är menad att symbolisera tolkande aktiviteter och huruvida de erbjuder ett bidrag till eller ersätter en förståelse för mänsklighetens historia (Shklar, 2004, s. 657).
Tolkningen ses som studiet av helheten utifrån dess beståndsdelar som i sin tur har identifierats utifrån deras plats inom helheten.
I det här arbetet har jag valt att vidga den tredje nivån till att också undersöka forskarnas teoretiska utgångspunkt och sammanhang för att bättre svara mot uppsatsens tredje frågeställning.
3.3 Urval
För det här arbetet har fyra teorier valts ut för jämförelse. Urvalet har baserats på försök att visa på aktuella artiklar och samtidigt visa olika ståndpunkter.
Den första artikeln som valts är Runstenen vid Röks kyrka av Elias Wessén från 1958. Artikeln förblir aktuell då den har legat till grund för att det utvecklats en standardsyn på hur stenen ska tolkas trots att Wessén själv i sitt förord ställer sig ödmjuk till att hans arbete skulle ”lyckats bättre” än någon av sina föregångare (Wessén, 1958, s. 7). Trots att Wesséns intention var att blåsa nytt liv i en diskussion som upplevdes stå stilla kom hans bidrag i egenskap av hans auktoritet att låsa fast forskningsläget (Ralph, 2007, s. 134). Denna standardsyn tar sig uttryck i att det exempelvis är denna tolkning som finns angiven i utställningen som står i anslutning till stenen och att det i källor som nationalencyklopedin står att det med undantag för detaljer råder enighet om ordens tolkning. Wesséns tolkning har uppnått en klassisk status vilket väl motiverar att den tas med i den här undersökningen.
Lars Lönnroths artikel The Riddle of the Rök-stone: A structural approach från 1977 har också valts till denna jämförelse. I sin artikel skriver Lönnroth om Wesséns arbete
”certainly the soundest of the scolarly studies so far made of the famous stone”
(Lönnroth, 1977, s. 4). Lönnroth är i hög grad överens med Wessén men presenterar en ny läsordning som skulle kunna göra texten mer förståelig. Lönnroth är fortfarande aktuell i debatten kring Rökstenen, exempelvis har han skrivit en tidningsartikel i Svenska Dagbladet (Lönnroth, 2020) där han försvarat ståndpunkten om att
standarsynen är den mest trovärdiga och uttryckt skarp skepsis mot de nya tolkningar av Ralph samt Holmberg, Gräslund, Sundqvist, och Williams som också undersöks i det här arbetet. Att Lönnroth står fast vid tidigare tolkningar gör hans artikel
intressant att ta med i jämförelsen.
Bo Ralphs artikel Gåtan som lösning: ett bidrag till förståelsen av Rökstenens runinskrift (2007) väckte stor uppståndelse inom den runologiska världen genom att göra en liten förändring i den inledande runsekvensen vilket fick stora konsekvenser för tolkningen (Lönnroth, 2020). Det som man tidigare tolkat som Teoderik den store, en östgotisk kung som dog år 526, kunde nu anonymiseras till en namnlös krigare på en häst. Om man tar bort Teoderik ur texten framtvingas en helt ny syn på texten. Trots att Ralph inte erbjuder en fullständig tolkning av Rökstenens inskription så är hans bidrag av
12
sådan magnitud att det kan motiveras att ta med hans arbete i den här studien då det kan ses som startskottet för en radikal omtolkning av skriften.
Den sista artikeln som valts är det senaste bidraget till forskningen om Rökstenen.
The Rök Runestone and the End of the World är ett forskningssamarbete av Holmberg, Gräslund, Sundqvist, och Williams (2018-2019) och fick enorm uppmärksamhet när den publicerades. Deras studie bygger på Ralphs idé om att ta bort Theoderik och har kommit fram till en helt ny teori om att stenen skulle handla om minnet av en stor klimathändelse och rädsla för en långvarig vinter som enligt mytologin skulle kunna förebåda världens undergång. Att denna artikel är det senaste bidraget i debatten och dessutom presenterar en helt ny tolkning gör den självklar i den här jämförelsen.
4 Analys
Analysen koncentreras på de skillnader som uppkommer i jämförelsen då de är mer troliga att ligga till grund för hur forskarna nått olika slutsatser. Numren som anges till raderna är numreringen som gäller i Tabell 1 och som baseras på Wesséns läsordning.
4.1 Nivå 1
Under den första nivån behandlas först var forskarna identifierat runtecknen olika och sedan var de valt olika segmentering av orden. Sist jämförs författarnas val av radernas läsordning.
4.1.1 Identifikation av runtecken
De forskare som behandlas i den här uppsatsen är överens om identifikationen av runtecknen på stenen men gällande några tecken har de olika uppfattning om huruvida tecknen ska läsas som de står eller som ett chiffer.
Rad 20 är icke fullständig på grund av att kanten på stenen skadats. Rad 19 och 20 är skrivna med runor som är mindre till storleken men de sista sju runorna högst upp är större. Här har Wessén dragit slutsatsen att rad 19 tydligt avslutats med ett skiljetecken och att de större runorna ska läsas som en avslutning till den ofullständiga rad 20, de olika stora tecknen ska ha berott på platsbrist (Wessén, 1958, ss. 49-50).
Lönnroth å sin sida har disponerat texten på ett annat vis och föreslagit att dessa sju runtecken, ftiRfra, kan tolkas som ett chiffer med lösningen ubafuks (Lönnroth, 1977, ss. 5, 40).
Wessén Lönnroth
ftiR fra æftiR fra
det som han eftersport
ftiRfra (ubafuks) upp af ox
and up from it grew
13 4.1.2 Segmentering
Under den här rubriken redovisas de fall då forskarna valt olika segmentering i skriften. Det görs genom jämförelse av raden för normalisering. Vilken effekt det får för översättningen tas med men diskuteras först under nivå två.
Rad 3, 21, 23, 26
På första delen av den tredje raden finns det en variation i segmentering som får betydelse för översättningen. Dessutom har Wessén och Lönnroth valt att läsa m i sekvensen sukumukmini både som slut- och startruna medan Holmberg et. al. endast läser den som slutruna. Detta återkommer i rad 21, 23 och 26.
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
Sagum mogminni pat
Jag säger det folkminnet (Jag säger det för de unga),
Sagum mog, minni pat,
Let us tell people that memory,
Sagum Ygg minni þat
Let us say this as a memory for Yggʀ,
Rad 7 – 8
I övergången mellan rad 7 och 8 har Wessén en segmentering som avviker från de andra som får viss betydelse vid översättningen.
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
auk do meðr hann umb sakaR
han dog hos dem till följd av sin skuld.
auk dømiR enn umb sakaR.
still (yet) is ready for battle.
auk dø̄miʀ æ̃ nn umb sakaʀ?
but still decides the matter?
Rad 9
På den nionde raden skiljer sig segmenteringen som har en avgörande påverkan på översättningen mellan författarna.
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
Reð þiodrikR hinn þurmoði stilliR
Tjodrik den djärve, sjökrigarens
Reð ÞioðrikR, hinn þurmoði, stilliR
Theoderic ruled, the bold ruler of sea-warriors,
Ræið iau, rinkR hinn flormoði, stillR
Red på hästen, den hugstore kämpen, sjökrigarnas
Raið iau, rinkʀ hinn þurmōði, stilliʀ
Ride the horse did the bold champion,
14 Rad 12
På rad 12 gör Ralph en segmentering som avviker från övriga författare i jämförelsen.
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
hæstR se Gunnar Gunns häst ser
hæstR se Gunnar horse of Gunn sees
hæstR sigunnar
den sjunkande vågens häst
hæstʀ sē gunnar
horse of the battle sees
Rad 21
I slutet av rad 21 har Holmberg et.al. avvikit från övriga i sin segmentering vilket resulterat i en alternativ översättning.
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
hvar Inguldinga
vem av Ingvaldsättlingarna
hvar Inguldinga
who among Ingeldings
hvā’ʀ ī gyldinga
who because of a howler
Rad 24, 25
Även på rad 24 har Holmberg et. al. avvikit från de övriga i sin segmentering. Samma segmentering återkommer även på rad 25.
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
Vilinn es þat Vilen är det (?)
Vilinn es þat Vilin it is who…
Villi nē’s þat It is not a lie!
Rad 27 – 28
På raderna 27 och 28 finns det flera variationer i artiklarna. Det finns tre olika versioner av segmentering och Ralph har dessutom omvänd läsordning jämfört med de andra.
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
Sibbi viavari ol nirøðR
Sibbe från
Vi avlade (en son), nittio år gammal.
sibi viavari Öl nirøðR
…the godfearing kinsman. At ninety he begot…
ol ne ryðr sifi viavari
Jättekvinnan utplånar inte en släkt som iakttar de heliga plikterna.
Siƀi vīaværi?
Ōlni rȳðʀ?
[Whom] does the ravager redden with blood?
4.1.3 Läsordning
I den här delen av jämförelsen är Ralphs artikel undantagen då den inte innehåller en fullständig läsordning. Wessén, Lönnroth samt Holmberg et. al. har olika variationer som motiveras utifrån olika utgångspunkter. Läsordningen kan också ses översiktligt i Tabell 2.
15 4.1.3.1 Wessén
Wessén beskriver att utöver de två första raderna med dedikationen består texten av två huvuddelar (Wessén, 1958, s. 21). Dessa delar skiljs åt både runologiskt och stilistiskt. Den första delen, bestående av rad 3 – 20, är mer öppen och episkt berättande medan den andra delen, rad 21 – 28, är mer dunkel och antydande. I den första delen används den för tiden mest brukade runskriften som skulle vädja till läsarens kännedom om samtida sagor medan det i andra delen används lönnskrift, ordknappa uttryck och innehåller gåtor av både runor och ord. Detta skulle illustrera att det nu rör sig om hemlighetsfulla ting och att det inte längre gäller hela sagor utan enstaka uppgifter om förhållanden av delvis mytologisk karaktär.
Den läsordning Wessén föreskriver är att först läsa raderna 1 – 20, alltså allt som ristats med kortkvistrunor med början på framsidan, fortsättning på höger smalsida, sedan mittpartiet på baksida (de nio lodräta raderna) (Wessén, 1958, ss. 21-22).
Därefter följer partierna i lönnskrift. Ordningen på dessa motiveras med att de ska ha stigande svårighetsgrad. Först raderna 21 - 22 som är skriva med äldre runor, efter dem rad 23 - 25 skrivna i förskjutningschiffer och sist raderna 25 – 28 som består av olika talchiffer. Teorin om denna uppdelning av chifferdelen stärks genom en upprepning av uttrycket sakumukmini. Den förekommer tre gånger och kan förmodas vara inledning till nästa parti.
4.1.3.2 Lönnroth
Även Lönnroth anser att skriften ska inledas med dedikationen på de två första raderna men att skriften sedan kan delas in i tre huvuddelar (Lönnroth, 1977, ss. 7-8).
Första delen består av raderna 3 – 11 och är raderna på framsidan och raden på höger kortsidan, den delen benämns som ”Front part”. Nästa del kallas ”Back part” och där inkluderas raderna 12 – 19 på baksidan. Sista delen är raderna 21 – 28 samt de sista stora runorna på rad 19 och 20, denna del anges som ”Cipher part”. Chifferdelen löper längst med stenens kanter och omgärdar de två delarna med de vanliga runtecknen och kan sägas bilda en magisk ram. Magi i den här kontexten ska tolkas som ett sätt att betona den mystiska karaktär den här delen framkallar.
Uppdelningen i dessa tre delar motiveras även av morfologiska egenskaper i skriften (Lönnroth, 1977, ss. 8-9). Formelartade mönster repeteras symmetriskt i texten inom varje huvuddel. Delarna ”Front part” och ”Back part” är särskilt lika, varje del består av tre kompletta morfologiska enheter separerade från varandra genom skiljetecken i form av små kors eller påbörjandet av ny rad. De två första enheterna startar med formulan sakumukmini eller þatsakum, en form som liknar andra skrifter (exempelvis didaktiska dikter i Eddan). Sakumformulan framstår enligt Lönnroth som en typ av gåtor. Den tredje morfologiska enheten bildar ett svar i form av en strof av versmåttet fornyrðislag. Fornyrðislag är benämningen på ett
forngermanskt versmått som blivit mest känt som den poetiska Eddans
huvudversform (Nationalencyklopeden, 2020). Varje rad har två betonande och något
16
växlande obetonade stavelser, det saknas slutrim men verserna binds parvis samman av allitteration. Detta utkristalliserades med tiden i en versform av åtta rader, ofta med en klar indelning i två halvstrofer.
Lönnroth håller inte med tidigare forskare om att chifferdelen skulle skilja sig så mycket från de övriga delarna som tidigare föreslagits (Lönnroth, 1977, ss. 10-12).
Även denna del består av två syntaktiskt kompletta enheter som inleds med sakumukmini och därför borde även chifferdelen arrangeras som de andra två delarna. Chifferdelen innehåller också skiljetecken men funktionen tycks vara att avskilja chifferdelen från de vanliga runorna och hjälper därmed inte för att förstå strukturen. Lönnroth presenterar åtta möjliga sekvenser för att bilda ett liknande svar som fås i de andra delarna. En av dessa sekvenser uppfyller den korrekt metriska strofen för fornyrðislag.
Lönnroth har därmed förklarat sin ståndpunkt gällande läsordningen inom varje del. När det gäller läsordningen av delarna är han övertygad om att ”Front part” är den del som ska läsas först (Lönnroth, 1977, ss. 13-14). När det gäller de andra två delarna är Lönnroth inte lika säker men förordar att chifferdelen bör läsas därefter och sist ”Back part”. Det motiveras dels genom att den ofullständiga raden nummer 20 tolkas innehålla en avslutande formula och dels då arrangemanget på stenen gör att ramen av chiffer separerar de andra delarna från varandra på ett så effektivt sätt att det inte går att passare från framsidan till bakdelen utan att korsa chiffret.
4.1.3.3 Holmberg et. al.
Även Holmberg et. al. anser att skriften ska inledas med raderna 1 - 2 och att läsningen sedan ska fortsätta med de vertikala raderna från vänster till höger, ut på höger kortsida endast med avbrott för de horisontella där det krävs av syntaktiska orsaker (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, ss. 16-17). Detta resulterar i att raderna läses 1 – 11. Av syntaktiska orsaker måste sedan rad 21 läsas och sedan nästkommande elva vertikala rader, 22 samt 12 – 20. Detta bildar en cirkel som går moturs runt stenen och avslutas på den vänstra kortsidan. Den sidan är ansluten till stenens toppsida så forskarna bedömer att den ska läsas därnäst och sedan fortsätta uppifrån och ner med de sista fyra horisontella raderna, alltså efter rad 20 följer rad 26 – 28 och därefter 23 – 25.
Genom den här läsningen i kombination av de ortografiska förändringarna uppstår sex strukturerade passager (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 17). Första passagen består av stora kortkvistrunor, den andra av små, sedan följer ett parti med runor från den äldre futharken. Efter det kommer ett nytt set av kortkvistrunor, följt av ett numeriskt chiffer. Därpå följer en sektion med delvis substitutionschiffer. De sista tio runorna läses som ett numeriskt chiffer.
17 4.1.3.4 Jämförelse
I jämförelse mellan författarna kan man se att de är överens om de första 11 raderna.
Därefter går det isär något. Vissa rader är de överens om att de ska läsas i följd, exempelvis rad 21 och 22. I andra fall har man olika dispositioner av raderna, Lönnroth vill till exempel läsa rad 26 mellan rad 20 och 12 vilket ingen av de andra författarna gör.
4.2 Nivå 2
Under denna nivå presenteras översättningen och den sammantagna tolkningen av de rader där översättningarna går isär.
4.2.1 Sagum-formeln
I Wesséns resonemang kring sagum-formeln menar han att sakum måste stå för ett självständigt ord utifrån dess ställning på rad 5, 12 och 14 (Wessén, 1958, s. 32).
Vidare anser Wessén att det måste vara verbet ”säga”, sagum. Verbet kan antingen tolkas som 1.pl.pres.indi. ”vi säga” alternativt ”låt oss säga” eller som 1.sg. ”jag säger”.
Här förespråkar Wessén ”jag säger” i syftning till ristaren själv, Varin. I de första fem fallen där sagum förekommer finns också ett ”det”, pat som objekt, i sista fallet där objekt inte är utsatt föreslås det att också ska läsas som ett underförstått ”jag”. För den kvarvarande delen ukmini ges fyra förslag där två utesluts (Wessén, 1958, s. 35).
De alternativ som Wessén väljer mellan är ung-mænni, ”unga män”, ”ungfolk” eller
”ungdom” alternativt ”ung man” och mōg-minni där förledet står för ”folk” eller ”hela folket” och efterledet minne vilket skulle leda till ”folkminne”. Wessén gör inget bestämt val av dessa utan föreslår både ”Jag säger det folkminnet” och ”Jag säger det för de unga” som potentiella lösningar på formeln.
Lönnroth instämmer i att sakum skall läsas sagum och kommer ur verbet segja,
”att berätta” eller ”säg” (Lönnroth, 1977, ss. 22-23). Följande del mukmini eller ukmini beroende på om tecknet för ”m” ska användas både som slutruna i sakum
Författare Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
Läsordning 1 - 28 1 – 11, 21 – 25,
27 – 28, 19 – 20, 26, 12 - 19
1 - 11, 21 – 22, 12 – 20, 26 – 28, 23 - 25
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
Sagum mogminni pat
Jag säger det folkminnet (Jag säger det för de unga),
Sagum mog, minni pat,
Let us tell people that memory,
Sagum óg-/ugg-/ygg- (alt. ýg-)mænni
Vi såg (en) otäck (alt.
bister) person (kanske gestalt)
Sagum Ygg minni þat
Let us say this as a memory for Yggʀ,
18
och begynnelseruna i nästkommande ord anser Lönnroth ska läsas som mog minni, alltså som två fristående ord. Betydelsen skulle då bli ”Vi berättar/Låt oss berätta ett minne till folket”. Det bygger på antagandet att formen på rad 26 ska fungera som en strof inom fornyrðislag och det motiveras genom flera argument.
Ett argument är att sekvensen nukmini på rad 20 verkar innehålla ordet minni och därmed ska förstås som ett självständigt ord. Andra argumentet som presenteras är att sekvensen på två ställen följs av pat, ett ord som enligt Lönnroth skulle sakna funktion om sakumukmini lästes som ”Låt oss säga de unga” medan det ges funktion när det läses ”Låt oss säga det minnet till folket”. Utöver dessa argument framhävs att utläsningen mog minni skapar ett rytmiskt mönster och att varje sagum- formula då startar som poesi men sedan avslutas som prosa.
Ralph å sin sida menar att sagum likväl kan läsas som ”vi såg” av verbet sjá, ”se”
(Ralph, 2007, s. 145). I Ralphs resonemang dras paralleller till samtida engelska gåtor. I dessa gåtor kompletteras verbet ”se” ofta av ett substantiv av allmän innebörd,
exempelvis varelse. Utifrån det resonemanget skulle den senare delen av ukmini kunna läsas som mænni, ett neutralt ord som när det inte är en del av ett sammansatt ord kan betyda ”person” med en eventuell dragning mot ”gestalt” eller ”skepnad”. I de engelska gåtorna brukar detta substantiv vara försett med en adjektivisk bestämning med betydelse ”underlig” eller ”förbryllad”. Förledet i Rökstenens ukmini skulle då kunna läsas som óg-, ugg- eller ygg- som samtliga har den ungefärliga innebörden
”skräck” alternativt ýg- som kan betyda ”bister”.
Holmberg et. al. läser ukmini istället som Yggr minni med betydelsen ”ett minne för Ygg” (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 18). Yggr är enligt dem en referens till asaguden Odin, en gud med gåtfull kunskap. Yggr har betydelsen
”den förskräcklige” och har använts för att omnämna Oden i andra källor. Enligt författarna ska inte minne i det här fallet representera en erinran av det förflutna utan förstås som en rituell handling av social och religiös karaktär för att sammanföra det förflutna, nuet och framtiden för att bidra till bevarandet och förnyelse av världen.
19 4.2.2 Rad 3 – 5
Forskarna har tolkat ąumisumąnum något olika vilket ger en liten variation i
översättningen men som får stor betydelse för den övergripande tolkningen av stycket.
Wessén och Lönnroth har i sina översättningar en tanke om att stridsbytena går ”från ömse män” och ”from different men” vilket skulle innebära att bytena flyttades som i en kedja. Ralph samt Holmberg et. al. har översättningar där bytena tolkas gå fram och tillbaka mellan samma ägare, ”ömsevis från man till man” och ”from one to another”.
Wessén har gjort tolkningen att det handlar om två stridsbyten, förslagsvis svärd och sköld eller hjälm och brynja, som tolv gånger tagits i strid från besegrad av segrare och på så sätt förflyttats tolv gånger (Wessén, 1958, ss. 37-38). Han menar att dessa klenoder skulle vara motiv i en forntida hjältesaga. Man känner inte till någon saga med just denna form men det finns flera liknande sagor. Det föreslås också att klenoderna skulle kunna ha vandrat mellan två släkter i en blodig fejd men att detta inte går att utläsa i texten. Wessén avvisar tanken om att det skulle finnas någon personlig relation mellan ristaren och sagohjälten utan att det är en hjältesaga där verklighet och berättelse skiljs åt.
Lönnroth är i stort överens med Wessén om temat för stycket. Gamla vapen som gått genom generationer var ofta förknippade med den här typen av legender och det förkommer även i andra liknande sagor (Lönnroth, 1977, s. 24). Att bytena togs från olika män kan förklaras genom att ristaren hänvisar till en legend där en
succession av hjältar tog tillbaka bytena från sina fiender. Ristarens syfte med denna skrivning skulle enligt Lönnroth vara att ge läsaren en gåta att fundera över.
Ralph förespråkar läsningen ömsevis från man till man och menar att texten inte ska läsas bokstavligt utan som en gåta. Detta skulle anspela på årets tolv månader där månen tolv gånger går genom sin cykel och ömsom stjäl ljus från solen och sedan berövas på det lånade ljuset (Ralph, 2007, s. 143).
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
ą umisum [m]ąnum a ymissum mannum
från ömse män [dvs. från man efter man]
Jag säger det folkminnet (Jag säger det för de unga), vilka de två stridsbyten voro som tolv gånger togos som stridsbyte båda på en gång från ömse män.
ąumisumąnum a ymissum mannum from different men
Tell to the folk that memory: which were the spoils of
war, the two that were twelve times taken, both together as booty from man after man?
ã umisum mannum
ömsevis från man till man
(dvs. från solen till månen och vice versa, inte från man till man i en lång kedja av olika män).
ą umisumąnum ā̃ ȳmissum mãnnum from one to another
Let us say this as a memory for Yggʀ, which spoils of war there were two, which twelve times were taken as spoils of war, both from one to another?
20
Holmberg et. al. är överens med Ralph om att stridsbytena refererar till ljusets rytm och att kriget ska vara en parallell till utväxlingen mellan månen och solen (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 22).
4.2.3 Rad 6
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
hvaR fur niu aldum an urði fiaru
vem som för nio åldrar (släktled) sedan miste livet
hvaR fur niu aldum ãn urði fiaru
who nine ‘ages’ (generations) ago lost his life
hvā’ʀ fur nīu aldum ā̃n urði fiaru
who nine generations ago lost their life
Samtliga är överens om att översättningen gäller ett tidsintervall som gäller nio åldrar eller generationer sedan men Wessén och Lönnroth anser att det syftar till när
Teoderik den store levde (Wessén, 1958, s. 41) medan Holmberg et. al. hänvisar till en klimatkris som inföll vid den tiden och som då syftar till solens död som inte steg i öst (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s. 23).
4.2.4 Rad 7 – 8
På dessa rader går meningarna isär på två ställen. Wessén förespråkar att hraiþkutum ska stå för Hraiðgutum, ett folk som Teoderik den store härskade över (Wessén, 1958, s. 40). Lönnroth är överens med Wessén på denna punkt (Lönnroth, 1977, s. 25) medan Holmberg et. al. menar att det ska läsas hraiðgutum och tolkas som ett poetiskt uttryck för ”en händelse i öst” (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, s.
23). Det andra stället där meningarna går isär gäller slutet av stycket. Wessén har översatt uttrycket till ”han dog hos dem till följd av sin skuld” vilket Lönnroth anser inte stämmer grammatiskt och dessutom att översättningen saknar stöd i andra källor (Lönnroth, 1977, ss. 25-26). Enligt Lönnroth bör uttrycket läsas som att den döda ännu är redo för strid, något som inte accepterats av andra forskare eftersom man funnit meningen absurd. Lönnroth poängterar dock att dessa paradoxer hör till Rökstenens gåtors natur. Holmberg et. al. har en liknande tolkning som Lönnroth men menar att det sägs i åsyftning till solens förnyade närvaro.
Wessén Lönnroth Holmberg et. al.
meðr Hraiðgutum, auk do meðr hann umb sakaR
hos reidgoterna, han dog hos dem till följd av sin skuld.
meðR Hraiðgutum auk dømiR enn umb sakaR.
among the Hreið-Goths and still (yet) is ready for battle.
meðr hraiðgutum auk dø̄miʀ æ̃ nn umb sakaʀ?
with the Hraiðgutaʀ [i.e. in the east]; but still decides the matter?
21 4.2.5 Rad 9 – 11
I det här partiet finns två tydliga skillnader mellan de äldre teorierna och de två yngre.
Wessén och Lönnroth menar att raiþiaurikR ska läsas Reð ÞioðrikR och förstås som Teoderik den store. Teoderik den store var germanernas främste härskargestalt under folkvandringstiden (Wessén, 1958, ss. 38-41). Detta får stöd genom det tidigare stycket om reidgoterna som var en beteckning av Teoderiks östgoter och då kan strandu HraiðmaraR förstås som stranden där detta folk bodde. Lönnroth går så långt som att hävda att det inte kan finnas några tvivel om att det rör sig om denne Teoderik (Lönnroth, 2020, s. 27). Argument för detta är att denne ledare omnämns i en
anglosaxisk dikt som härskare över Mæringa burg, Märingarnas fäste. Dessutom finns en staty av Teoderik sittande till häst med skölden över ena axeln, denna staty flyttades mellan två städer i början av 800-talet och skulle kunna vara det som refereras till i Rökstenens skrift.
Ralph har en markant avvikande tolkning och anser att det finns stora brister i hur man utläst Teoderik i skriften. Han menar att man tycks växla mellan formellt grammatisk och mer semantiska argument på ett okontrollerat sätt (Ralph, 2007, s.
148). I sin egen tolkning segmenterar Ralph raiþiau som raiþ iau som läses reið jó,
”red på hästen” (Ralph, 2007, ss. 150-154). Det efterföljande frasen får Ralph till ”den hugstore kämpen, sjökrigarnas anförare”. Att en sjökrigares hövding skulle rida till häst anser Ralph är besynnerligt och drar istället paralleller till engelska gåtor där
”havshingst” och ”sjöhäst” används som metaforer till skepp. Om detta är en anonym
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
Reð þiodrikR hinn þurmoði stilliR flutna, strandu HraiðmaraR.
Sitir nu guraR a gutu sinum, skialdi umb fatlaðR, skati Mæringa.
Tjodrik den djärve, sjökrigarens hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på
sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingarnas främste.
Reð ÞioðrikR, hinn þurmoði, stilliR flutna, strandu HraiðmaraR.
SitiR nu garuR A guta sinum, skialdi umb fatlaðR, skati Mæringa.
Theodrik reigned, ruler of men, shining over
the shore of Hreiðmar;
Geared now sits on his Gothic steed with fastened shield the First of the Mærings.
Ræið iau, rinkR hinn flormoði, stilliR
flotna, strandu hræiðmaraR, sitiR nu garuR a gota sinum, skialdi umb fatlaðR, skati mæringa.
Red på hästen (dvs.
‘seglade på sitt skepp’) (gjorde) den hugstore kämpen, sjökrigarnas anförare, på hræi›havets (= ‘glanshavets’?) strand (dvs.‘på detta havs våg’?);
(han) sitter nu beredd på sin häst (dvs. ‘på sitt skepp’), med skölden i axelremmen de berömda männens främste.
Raið iau, rinkʀ hinn þurmōði, stilliʀ
flutna, strãndu Hraiðmaraʀ.
Sitiʀ nū garuʀ ā̃ guta sīnum, skialdi umb fatlaðʀ, skati mǣringa.
Ride the horse did the bold champion, chief of men, over the shores of the Hraiðsea [i.e. over the eastern horizon]. Now he sits armed on his horse, his shield strapped, foremost of the famous.
22
anförare så måste även Reidhavet och Märingarna omvärderas då de är kopplade till Teoderik. Ralph föreslår att strandu hræiðmaraR kan vara glanshavets strand ur hræið,
”glans”. I sista delen föreslås skati stå för ”hövding” vilket använts i skaldediktning samt att mæringr i etymologisk betydelse betyder namnkunnig eller ”berömd man” ur adjektivet mærr, ”berömd”. Sammantaget menar Ralph att man ur den här vinkeln kan se krigaren som omnämns som solguden som färdas i sitt skepp över himlavalvet med en solskiva under armen (Ralph, 2007, s. 155).
Holmberg et. al. är eniga med Ralph om att det inte finns något belägg för att Teoderik omnämns på Rökstenen (Holmberg, Gräslund, Sundqvist, & Williams, 2020, ss. 22-24). De drar paralleller till en strof i verket Vafþrúðnismál där hästen Skinfaxe bär dagsljuset till mänskligheten och därför betraktas som den bäste av hästar av Reidgoterna. Två likheter finns i de båda texterna, den ena är att ljuset personifieras av en ryttare. Den andra är omnämnande av Reidgoterna som levde i öst och därmed levde närmare soluppgången och då hade de bästa förutsättningarna för att uppskatta sol-hästen. I det sammanhanget skulle strãndu Hraiðmaraʀ kunna vara en poetisk
omskrivning av gryningen.
4.2.6 Rad 12
Wessén, Lönnroth och Holmberg et. al. är överens om att histʀsikunaʀ ska läsas som hæstR se Gunnar och tolkas som ”Gunns häst”. Gunn är en välkänd valkyria i skaldepoesi och Gunns häst refererar med stor sannolikhet till en varg eller möjligtvis någon annan best som förknippas med valkyriska slag (Lönnroth, 1977, s. 30).
Ralph ger en alternativ tolkning där segmenteringen hæstR sigunnar ger ”den sjunkande vågens häst” vilket också är en omskrivning för skepp (Ralph, 2007, s. 154).
4.2.7 Rad 14 – 16
Wessén Lönnroth Ralph Holmberg et. al.
hæstR se Gunnar Gunns häst
hæstR se Gunnar horse of Gunn
hæstR sigunnar
den sjunkande vågens häst
hæstʀ sē gunnar horse of the battle
Wessén
Þat sagum þrettaunda, hvariR tvair tigiR kunungaR satin at Siolundi fiagura vintur at fiagurum nampnum, burniR
Det säger jag som det
trettonde, vilka tjugo konungar sutto på Själland under fyra vintrar (dvs. fyra år), med fyra namn…
Lönnroth
Þat sagum prettaunda, hvariR tvaiR tigiR kunungaR satin at Siolundi fiagura vintur at fiagurum nampnum, burniR
Let us tell as the thirteenth which twenty kings sat on Zealand during four winters under four names…
Ralph
…sjólundi fiagura vinddura…
vid de fyra
vinddörrarnas (dvs.
väderstreckens) skepp (egentligen ‘sjöträd’)
Holmberg et. al.
Þat sagum þrēttāunda, hværiʀ tvaiʀ tigiʀ kunungaʀ sātin at Sīulundi fiagura vinddura at fiagurum nampnum, burniR…
This let us say as thirteenth, which
twenty kings were at the Grove of Sparks [i.e. the battlefield] in four directions,
of four names…
