KONSTFACKS UTESERVERING
Ett kandidatexamensarbete av Kristoffer Fagerström & Marcus Abrahamsson Institutionen för Inredningsarkitektur & Möbeldesign, Konstfack VT 2009
Professorer: Karin Nyrén & Jonas Bohlin Kursansvaring: Karin Tyrefors
Hej, vi som författat denna rapport och genom- drivit detta projekt är som första sidan berättar, Kristoffer Fagerström och Marcus Abrahamsson.
Vi är båda kandidatstudenter vid Konstfacks institution för Inredningsarkitektur & Möbel- design.
Vi har under våra tre år tillsammans här på Kon- stfack fattat tycke för varandra och samarbetat i ett flertal projekt som vi drivit inom skolans ramar och utanför. Vi har i stort sett samma intressen och värderingar när det gäller politik, arkitektur, formgivning och design men när det kommer till vin, kvinnor och sång skiljer vi oss åt.
Enligt Kristoffer är Marcus är ett glädjekalky-
lerande popsnöre som bejakar sin gubbighet genom att finna glädjen i Antikrundan men ändå gärna hävdar sin ungdomlighet gentemot
Kristoffer.
Enligt Marcus är Kristoffer en pessimistisk skräv- lare som fastnat i en era då Millencollin och snow- boarding fortfarande var coolt och vars stundande familjeliv är början på en nedåtgående spiral mot kistan. Dessutom har han nästan alltid fel.
Egentligen är Marcus en social och trevlig fyr som, för sina unga 26 år, har ett gediget yrkesliv bakom sig som fotograf och illustratör och är redan aktiv som möbelformgivare. Han har
rötterna i Östersund och kommer med stor sannolikhet köpa sig en jämtländsk fiskestuga inom en snar framtid.
Kristoffer med sina 33 år på nacken har i sin tur arbetat i över tio år med film, reklam och musikvideos och betraktar sig själv som avstannad resenär och snowboardåkare. Han står på ond fot med sin uppväxt i Botkyrka och har som nu- varande Kungsholmsbo precis fått tillökning med en dotter. Han erkänner ibland att han har fel.
Nu när vi gett oss tillkänna kan rapporteringen börja. Mycket nöje!
Förord:
fig. 1 Kristoffer Fagerström & Marcus Abrahamsson
Detta kandidatexamensarbete handlar om att gestalta och genomföra en uteservering vid Konstfacks huvudentré. Skolans lokaler ligger vid Telefonplan i Stockholm. Byggnaden som från början var ämnad åt tillverkning av telefonväxlar är ritad av Ture Wennerholm 1940. Sedan 2004 har Konstfack hyrt lokalerna med Vasakronan som fastighetsägare.
Projektet har sitt ursprung i en tävling utlyst av skolledningen. Tävlingen gick ut på att rita utemöbler till det betongdäck som utgör skolans huvudentré. När det stod klart att vi vunnit täv- lingen beslöt vi oss för att genomföra projektet som vårt gemensamma kandidatarbete.
Projektet innehåller frågeställningar kring hur man översätter ett koncept till verklighet utan att tappa den röda tråden. Det har en förhållande- vis enkel grundfrågeställning. Nämligen att det finns en befintlig plats där vi ska lösa funktion- en uteservering. Det innehåller formgivning och planlösning samt praktiska och tekniska frågor kring utemöbler.
Det handlar om övning i att driva projekt där vi hoppas komma ut ur arbetet som mer erfarna och säkra inredningsarkitekter och möbelformgivare.
Sammanfattning:
fig. 2 Konstfacks huvudentré med tillhörande betongdäck.
Förord: sid 2
Sammanfattning: sid 3
Innehållsförteckning: sid 4
Inledning: sid 5
Bakgrund: sid 6
Problemformulering: sid 7
Syfte: sid 8
Metodval och diskussion: sid 9
Uppläggning och genomförande: sid 10-19
Resultat: sid 20-21
Diskussion: sid 22-25
Sammanfattning, slutsats, slutord: sid 25-26
Figurförteckning: sid 27
Tack till: sid 28
Bilagor
01: 40x40x30 Tävlingsförslag till utemöbler till Konstfack.
02: Program Kandidatarbete
03: Program för Konstfacks Uteservering
Innehållsförteckning:
En varm sensommarbris smeker huden och får håren på armen att resa sig. Den värmande sep- tembersolen bränner mot huden där parasollets textil slutar skänka svalka. Jag drar in
armen i skydd och ser mig lite nervöst omkring på uteserveringen.
Hur ska Konstfack kunna leva upp till mina förväntningar? Hur ska jag kunna leva upp till Konstfacks förväntningar? Är jag bra nog för att vara här? Har de kanske skickat antagningsbrevet till fel person, är jag verkligen bra nog?
Tankarna sköljer över mig som en febrig våg och jag fäster blicken vid sidan av lunchbrickan.
Någon har ristat in ett namn i bordet. Jag slår bort tankarna. Vid närmare anblick ser jag att
hela bordet är täckt av inristningar, hela meningar, verkar vara en del ur en bok?
Bordet är rejält. Bänkarna är plankor staplade i en metallställning. Min hand fingrar längs under- sidan av bordet, det är massiva trästycken och de ligger i samma typ av ställning som bänkarna.
Metallställningarna verkar vara den gemensamma nämnaren i miljön. Träet har åldrats och blivit grått, hur länge har det stått här? Jag känner ådringens struktur mot fingertopparna… och ett tuggummi.
Varför är det så grovt? Vem har gjort dem?
Varför är bänken bredvid helt galet målad och vem har lagt ner all tid på att rista in texten?
Min bordsgranne reser sig upp och jag ser att pallen han suttit på är i någon glaserad keramik.
Vem har gjort den? Utan att göra för stor rörelse lutar jag mig bakåt och ser ett namn på pallen.
Haidar, vem är det? Är det någon här?
Min hand söker sig till glaseringens yta, så len och sval. Jag visste inte att man kunde ha keramik ute. Jag drar snabbt tillbaka handen när en trött korpulent man tar pallen i anspråk, den förs- vinner under honom. Jag äter det sista av min lunch och avslutar med en svalkande klunk lin- gondricka.
Jag tittar på mannen och tänker, man borde göra en pallsits som är lite bredare…
…kanske i betong?
Inledning:
Projektet har sitt ursprung i en tävling utlyst av skolledningen. Tävlingen gick ut på att rita utemöbler till det betongdäck som utgör skolans huvudentré.
Vi hade sen tidigare varit inblandade i ett pro- jekt där vi ritade och projekterade en tilltänkt utökning av skolans lokaler genom att hyra den gamla Panncentralen, belägen vid Telefonplan.
Lokalerna skulle fungera som extern konsthall och mycket funderingar för vår del låg runt hur vi kunde stärka skolans varumärke och dess studenter på ett optimalt sätt genom denna konsthall. Vi tillskrev PR en av de viktiga funktionerna när vi formulerade programmet för Konsthallen.
Projektet blev uppätet av finanskrisvargen ungefär samtidigt som ombyggnationerna skulle börja, men våra tankar kring hur skolan skulle kunna bli bättre på att marknadsföra sig själva och sina studenter fanns kvar.
När så denna tävling dök upp blev vi väldigt gla- da. Det visade ett engagemang i dessa frågor och en vilja från skolledningens sida att bli bättre på att visa upp skolan. De fann, precis som vi, att det inte håller att skolans uteservering, för att nämna ett exempel, är möblerat av billiga skit- möbler från RUSTA. Det var dessa tankar som fick oss att börja skissa på ett förslag som kunde ses som ett ramverk för skolans studenter att föra
en debatt kring material, skulptur och estetik.
Eller som vi först uttryckte det i tävlingsbidraget:
”… att man redan från början behandlar platsen som en konstant föränderlig utställning för skolans elever att visa upp sina materialstudier och vilken riktning deras arbeten tar, för varandra och besökare. Ett flöde av teser och antiteser som värderar och omvärderar vårt förhållande till material, funktion och skulptur.” Se bilaga 01.
Nu ville vi utveckla konceptet och ta ett helhets- grepp om platsen. Därför lade vi våra ursprungliga kandidatplanerpå hyllan och valde att genomföra uteserveringen som vårt examensarbete.
Bakgrund:
fig. 3 Illustration, Galleri Konstfack, Panncentralen, 2008 fig. 4 Ursprungligt tävlingsförslag.
En av de första och största anledningarna till varför vi valde projektet var att vi såg möjligheten att få förvalta och utveckla en konceptuell idé till ett genomförbart projekt. Erfarenhet och träning som hela vårt yrkesverksamma liv kommer ge oss men som varit svår att komma åt i skolmiljöns alla presentationsbilder och antaganden.
Problemformuleringen blir så följaktligen:
• Hur översättar man ett koncept till färdig produkt?
Och vad händer i översättningen.
• Vilka av våra ursprungstankar fungerar, och vilka får stryka på foten?
• Hur går vi tillväga så att uteservering represen-
terar Konstfack i sådan bra och positiv mening att platsen i sig ger bra PR åt Konstfack?
• Hur realiserar vi konceptets idé om att platsen ska vara ett öppet ramverk för skolan studenter att utrycka sig?
• Planlösning utifrån platsens förutsättningar, antal gäster osv.
• Frågor kring själva genomförandet. Det innefattar bland annat kommunikation med tredje part, och hur säljer vi in projektet så att vi får skolan, sponsorer och fastighetsägare med på noterna?
• Beräkna och sköta projektets budget och se till att den efterföljs. Att begära in offerter, förhandla om pris, ta hand om fakturor och se till att de hamnar hos rätt person inom skolans administration.
• Tillgänglighetskrav och andra krav från myndigheter.
• Konstruktion och kontakt med tillverkare som kan handleda och ge tips och råd kring utemöblers vattenavrinning, tillgänglighet, säkerhet,
ytbehandling, mått, montering osv.
Problemformulering:
Vi vill få erfarenhet av att översätta ett koncept till färdig inredning. Vi vill se och ta konsekvenserna av våra beslut i det verkliga rummet. Så att vi kan lära oss av våra misstag. Vi tror att det gör oss mer förberedda för arbetslivet efter skolan.
Vårt syfte och mål med platsen är att trans- formera den från ett blåsigt ingenmansland till trevlig uteservering. Vi har båda en inre bild av platsen som avslappnad och inbjudande. Vi vill förändra bilden av Konstfack som svårmodigt och pretentiöst. Genom att vid Konstfacks entré, där det första intrycket skapas, signalera tillgänglighet och öppenhjärtighet. När vi visualiserat platsen och vårutställningen under arbetets gång har vi haft
en solig bild med glada människor och gratis öl.
Ett syfte är också att öppna upp ett nytt kom- petensområde för utemöbler och undersöka inredningsarkitekturens skala utomhus. Det finns mycket att lära sig om material och skala i en utomhusmiljö som blir ny för oss.
Vi har som sagt samarbetat i projekt förut och tycker att det fungerat bra. Med den tryggheten i ryggen vill vi utnyttja detta tillfälle att fördjupa samarbetet ytterligare.
Syfte:
Vi måste närma oss sanningen innan den står framför oss på så många sätt som möjligt för att känna oss trygga i att det kommer att bli bra.
Inte bara för vår egen skull utan för skolan som förhoppningsvis ska leva med gestaltningen under lång tid.
Det gör vi genom att bygga mycket modell och studera dessa på plats. Vi vill dra fördel av att platsen ligger i vår absoluta närhet och att vi känner den väl.
Efter att vi studerat planlösningen i modell kan vi ta det vidare genom att göra tester i 1:1 på plats.
Vända och vrida på platsen för att lära känna den
väl. Rita upp planen med krita, demontera delar av det befintliga för att avgöra vad som ska vara kvar. Vi äter lunch därute när tillfälle ges och iakttar människorna på platsen.
Metodval och diskussion:
fig. 6 Platsstudier av ny planlösning.
fig. 5 Platsstudier av textilprover till parasoller.
I och med att vi hade ett färdigt koncept, och med färdigt menar vi i ordets minsta betydelse, så hade vi något att förhålla oss till när arbetet började. Vårt kandidatarbete kommer i stor ut- sträckning att handla om en förädling av detta koncept, snarare än att komma på ett helt nytt.
För att platsen ska bli helt färdigt lade vi upp en ganska tajt tidsplan för att nå det målet. Vi kommer nu att presentera arbetets gång vecka för vecka och i slutet på varje veckosummering avslöja veckans huvudpunkter i vår ursprungliga tajta tidsplan. Det blir en nyttig jämförelse.
Vecka 09:
Frågor kring hur samarbetet skulle se ut och våra individuella mål med våra kandidatprojekt var tvungen att kalibreras mot varandra för att vi skulle kunna gå in projektet på en gemensam grund. Vi bestämde tidigt att vi fortsätta men för- fina det sätt vi jobbat ihop på innan vilket bland annat innebär att vi:
Skissar gemensamt på samma papper men reder ut skisserna innehåll och genomförandenivå noggrannare på egen hand. Det gör vi via fysisk modell, 3d modellering, skisser och ritningar.
Resultatet redovisas och diskuteras med den andre.
Att vi litar på att vad den andre kommit fram
till ligger lika nära sanningen som det man själv skulle ha kommit fram till, även om tillväga- gångssätt och slutresultat kan te sig annorlunda än vad man själv antagit.
Driva projekt inom projektet, dvs blir projektledare för olika små delar av det stora projektet. Målet är att skapa en jämn arbetsfördelning.
Ursprunglig plan:
Formgivning klar, påbörjad tidsplan för rapporten.
Vecka 10:
Förra veckans stötande och blötande om hur vi
Uppläggning och genomförande:
fig. 7 Skisslådan. fig. 8 Ur skisslådan, 2009/03/09.
skulle jobba ihop resulterade i en känsla av att vi ville sätta igång. För att göra ett rejält avstamp tyckte Kristoffer att vi skulle gå upp på Hammar- bybackens topp, dricka sprit och skrika. Vi nöjde oss med ett handskak i korsningen Fleminggatan St: Eriksgatan efter en promenad.
Det första vi gjorde skoldagen efter var att möblera om våra skrivbord på ett sätt som skulle främja arbetet med uteserveringen och klädde dem fina med vitt bänkpapper.
Nästa grej blev att skriva ett program över hur examensarbetet skulle formuleras. På vilket sätt skulle vi driva projektet. Målet att få uteserveringen
klar var redan spikat. Men vad skulle den innehålla och hur vi skulle jobba institutionsöverskridande var fortfarande oklart.
I programmet står att vi på något sätt ska engag- era elever på andra institutioner att utrycka sig inom ramverket. Och det vill vi eftersom platsen ska representera skolan. Från början hade vi en idé om att ordna en workshop, eller via affischer och e-mail bjuda in till att tillverka material att lägga i ramverket, tex en bordsyta eller sittpall.
Det vi till slut kom fram till var att vi skapar en plats som inte motverkar att framtiden utvecklar sig på det sättet som vi vill. Vi ser framför oss att om tio år är platsen ett kollage av material
och utföranden. Men vi insåg att det är svårt att skapa en sådan plats från dag ett. Det vi istället vill göra är att på små och subtila sätt berätta att den här platsens uttryck inte är konstant. Den är till för att leva med och utvecklas med skolans elever över tid. Vi börjar med några stapplande steg etablera kontakt med elever från andra institutioner angående ursprungsidén om att på- börja platsens förändring.
Under denna vecka gjorde vi också en initial research av utemöblers utformning och funktion.
Vi tittade också på uteserveringar och det var här bilden av vår uteservering började ta form.
Det var alltså nu vi började röra oss förbi
fig. 10 Stranden 2008 av Thomas Bernstrand, www.bern- strand.com, Foto Nicho Södlig, beskuren.
konceptet för möblerna och började få nya tankar och visioner för hur platsen skulle fungera och uppfattas. Vi insåg att själva transformationen av platsen från utomordentligt tråkig och kall till genuint trevlig och välkomnande var en viktig drivkraft och ett mål i sig.
Härnäst gällde det att konfrontera den formgivning vi redan gjort. En period av utvärdering och om- ritning av framförallt stativens utformning var planerad att följa de kommande två veckorna.
Men med facit i hand så lade vi faktiskt inte form- givningen helt bakom oss förens vecka 16. Den initiala formen var egentligen ingen av oss riktigt nöjd med, en referens blev att vi tyckte att det såg ut som ett stativ på en finlandskryssningsfåtölj
vilket såklart inte är positivt. Det hade förmod- ligen med pelarfoten och hur den övergick till en oformlig enkel stålplatta.
Det hela kändes obearbetat och inte heller kon- struktivt helt riktigt. Peter Andersson ifrågasatte om formen på stativen främjade våra mål. Det hela blev starten på ett skissarbete i modell och på papper innan vi kom fram till ett stativ som vi gillade.
Ursprunglig plan:
Programskrivning examensarbetet, research av utemöbler och uteservereringar, formgivning och modellarbete.
Vecka 11:
För att få hjälp framåt ville vi koppla ihop form- givningen med arbetet med planen, eftersom de beror på varandra. Därför byggde vi en situations- modell i skala 1:50. I den skissade vi fram en plan med enkla träklossar som representerade möblerna. När vi kände oss nöjda med den planen hade vi skapat oss en tydligare bild av hur platsen skulle komma att bli. Då först kunde vi gå tillbaka till formgivningen av möblerna. I och med lekandet med våra möbelklossar började också idéer om att bryta upp den bänk som ringar in platsen så att det skapas en mer tillgänglig yta utkristalliseras. Tankar kring andra funktioner
fig. 11 Stativskisser 2009/04/11 - 2009/04/15. fig. 12 Skissmodell på nytt stativ. Skala 1:10 fig. 13 Arbete med planen i modell. Skala 1:50
som sopkärl, cykelställ, solavskärmning, belysning och anslagstavla började också spinna loss. Vi kände att vi behövde skriva ett tydligt program för platsen för att inte börja skissa på funktioner som inte har grund i ett program.
Efter en kort presentation för delar av uteserver- ingens projektgrupp, Jonas Bohlin och Karin Nyhrén, fick vi lite nervösa frågor om konstruktionen huruvida den skulle hålla och hur vi löst vatten- avrinning osv. Vi tänkte först att vi redan hade löst många av deras farhågor men i efterhand insåg vi att det låg något i tipsen vi fick.
Som vanligt, om man håller öronen öppna och garden nere.
Vi gick igenom formen igen och påbörjade tankearbetet kring ett nytt stativ, vi började här nysta i vilka experter på utemöbler vi kunde kontakta. Nola, Hags och Grythyttan var några som spontant kom på tal.
Veckan avslutades med att Marcus fick en ny frisyr och så bjöd vi klassen på en bag-in-box- fredagseftermiddag.
Ursprunglig plan:
Formgivning klar, påbörjad tidsplan för rap- porten.
Vecka 12:
Vi stämde träff med initiativtagaren till tävlingen Ivar Björkman, rektor på Konstfack. Eftersom vi haft med varandra att göra i tidigare projekt så kunde vi ganska öppet och ledigt prata igenom hans tankar kring platsen, informera honom om de förändringar vi gjort i förhållande till original- konceptet och få dem bekräftade och godkända.
Vi hade hoppats på att prata ekonomi redan i detta skede men det var en hal fråga som Ivar dodgade trots sixshooter duons skottkavalkad.
Vi började så sakteliga plantera fröet om att uteplatsen skulle stå klar till vernissagedagen men kunde än så länge inte inge tilläckligt förtroende för att Ivar skulle dela den målsättningen.
fig. 14 Möte på Ivars rum med utsikt över uteplatsen.
Detta var dessutom mitt i den infekterade de- batten angående Konstfacks ansvar gentemot världen utanför och med ett pressdrev i hasorna förstår vi Ivars återhållsamma inställning. Men vi fick tillräckligt mycket kött på benen och efter ett möte med Benny (chef för Matmakarna som driver restaurangen på Konstfack) skrev vi ett program för platsen. Se bilaga 03.
Ursprunglig plan:
Program för uteplatsen klar, rapportskrivning.
Vecka 13:
Sedan starten av projektet hade vi pratat om att konsultera en kontakt som Kristoffer hade sen
tidigare, nämligen HAGS. Av dem ville vi lära oss mer om utemöbler i praktiken.
Vi åkte på besök till dem onsdagen vecka 13.
Där träffade vi HAGS vd Bosse Göransson och deras konstruktör sedan 23 år John Granström.
HAGS har sedan 1952 producerat utemöbler och lekplatser och ligger i lilla Aneby i småland. Vi åkte ner över dagen och pratade om de möbler vi ritat och vilka ändringar som måste till för att de ska vara funktionella. Vi passade också på att presentera en idéskiss till en vidareutveck- lad möbel som är inspirerad av möblerna till Konstfack men utifrån mer kommersiella och industriella synpunkter. Den möbeln blev en biprodukt av skissprocessen, en idé som inte
passade till denna väldigt specifika plats men som vi inte kunde hålla oss ifrån att skissa på parallellt.
Efter mötet med dem kände vi oss relativt säkra på hur vi skulle rita igenom möblerna och påbörjade våra första tillverkningsritningar. I det fortsatta arbetet rådfrågar vi John allteftersom möblerna ändras.
Vi började också ringa runt och söka sponsring på material. Det tre viktigaste var trä, stål, till- verkningen av stativen och ytbehandling av dessa. Skolan har, genom Lars Stensö (tekniker i snickeriet), sedan innan fin kontakt med Se- tra Group så det föll sig ganska naturligt att vi kontaktade deras VD Mikael Eliasson för göra
fig. 15 Kristoffer och Benny tänker så det knakar. fig. 16 Bosse och John hälsar oss välkomna. fig. 17 Idébild på bänkoncept till HAGS.
en förfrågan om sponsring till projektet. Till en början var Mikael odelat positiv till att stödja projektet, men det var innan han såg de första skissbilderna. Det skulle komma att visa sig att Mikael skulle bli en av de största skeptikerna till projektet. Han menar på, och det är förstås en diskussion vi själva fört både internt och med våra handledare, att projektets användning av virke kan uppfattas som resursslöseri. Det är förstås inte en känsla som Setra vill ha sitt varu- märke förknippat med. Frågeställningen, varför vi har använt oss av så mycket trä, är förstås en central del av gestaltningen, och kräver av oss ett bra svar. Vi skulle inte påstå att vi alltid haft det genom detta projekt, men om vi ska försöka
närma oss svaret så låter det så här:
Vi vill belysa en av vårt lands största råvaror, som en resurs, något vi ska använda och vars bestånd ska förädlas och utvecklas. Det är inte en råvara vi ska vara rädda för att nyttja. Vi säger: ”Bygg trähus, träbroar och trämöbler”. Vi vill visa råvaran i sitt grundtillstånd för att sätta igång tanken på vad det skulle kunna vara om det inte låg som bordsyta här och nu. I dagens samhälle ser vi foton på träd som ska representera miljömedvetenhet i annonser, foton på trästrukturer i plastlaminat, vi använder svarvade fanér 0,6 mm tjocka som går sönder vid blotta tanken på livets gång. Vad vi däremot ser mindre och mindre sällan är TRÄ. Rik-
tigt solitt trä, grov i sin dimension och fritt att blötas, andas och torka. Åldras, gråna och spricka. Det är vår tanke, och om det rättfärdigar att intrycket blir resursintensivt eller inte det är upp till var och en att bedöma. Vi tycker att det är romantiskt.
När det kommer till metallen kontaktade vi Tibnor, som efter viss övertalning och ett brev där vi förklarade våra intentioner med platsen gav oss sponsring på stålet.
För själva tillverkningen av stativen vände vi oss till en kontakt som Marcus hade, SALS, en metallindustri i Vansbro uppe i dalarna. Det var positiva till att samarbeta av olika anledningar.
fig. 18 Resurs. fig. 19 Resursslöseri?
Den ena är att de i finanskristider är i stort behov av orders. Och det andra är att de ser potential att jobba med unga arkitekter som kan inbringa jobb i framtiden. SALS har genom deras
produktionsledare Tomas Bäck varit mycket hjälpsamma. Genom honom har vi lärt oss mycket om metallbearbetning framför allt
bockning och plasmaskärning. Kommunikationen med honom har varit ett ständigt flöde ritningar, revideringar på dessa och många telefonsamtal.
Vi återupptog arbetet med planen och började göra riktiga konstruktionsritningar under denna vecka. Planen behövdes också i detta skede för att kontakta fastighetsägaren Vasakronan och
börja kommunicera med dem om vad som var i görningen. Vi behöver i allra högsta grad dem med på tåget för att kunna genomföra projektet.
Dag Levander och områdets tekniker Lars Perjons.
Veckans höjdpunkt/lågvattenmärke var när Marcus kl 12 på natten ringde sina grannar för att de skulle hämta vatten och alvedon till honom, han hade nämligen, ”jätte, JÄTTE hög feber”.
Ursprunglig plan:
Planritning klar, rapportskrivning, påbörja tillverkningsritningar.
Vecka 14:
Efter ett samtal med konstruktören hos SALS så kom den första riktiga katastrofen i projektet.
Våra bockningar i stativen var placerade så att sträckan mellan krökarna blev för kort för
maskinerna att greppa. Alternativet skulle vara att göra stativet i olika delar för att sen svetsa ihop dem. En dyr och omständlig lösning som vi valde bort. I det här läget var det tillbaka till ritbordet. Vi tittade på gamla skisser från början av projektet och kom ihåg att vi båda gillat några av de modellskisserna vi gjorde i kartong (som skulle representera plåt). Vi började rita på ett stativ i plåt istället och gjorde några enkla tester i 1:2. Vi kände oss nöjda med skisserna och presenterade
fig. 20 Del ur det första ritningsunderlaget till SALS. fig. 21 Tillbakablick till modellskisser från vecka 10. fig. 22 Första skisserna på vad som skulle komma att bli den slutgiltiga formen.
nya ritningar för SALS. Denna lösning var enklare för dem att göra och därför betydligt billigare. Vi kände oss också mer säkra på att dessa skulle funka utifrån platsens förutsättningar.
Ursprunglig plan:
Rapportskrivning klar, skicka tillverkningsritning.
Vecka 15:
Här hade vi kommit en bra bit på sponsringsarbetet men insåg att vi i det stora hela hade glömt att titta på det lilla. Inom termen det lilla faller små- saker som lim, olja, skruvar och dylikt. Vi bör- jade i 3D program göra volymstudier och göra ytberäkningar för hur mycket lim respektive olja
vi skulle behöva för träbearbetningen. Det tidigare arbetet vi lagt ner på 3D modeller visade sig vara en ovärderlig skatt att tillgå när det gäller sådana här beräkningar. Vi kunde få ut på decilitern hur mycket lim och olja vi behövde, utan spill inräknat. Skruvarna fick vi räkna analogt...
Nu hade SALS tittat på stativen och vi blev ombedda att leverera ritningar på stativen obockade till plasmaskärningen. Dvs utplattade stativ så som dom ser ut innan själva bockningen. Det var hjärngympa på högnivå och där kunde 3D programmen hjälpa oss.
När vi i det här skedet kom ännu ett steg när- mare tekniken hos SALS ville vi använda oss av
dess möjligheter. Genom att jobba med en perforering istället för distansbrickor för till ex- empel vattenavrinningen kunde vi lösa den på ett mer rationellt sätt. Vi gjorde också tester på hur vi kunde utnyttja perforeringar estetiskt. Vi satte en deadline för oss själva att ha färdiga tester på alternativa mönster till efter helgen sedan skulle vi påbörja slutgiltiga konstruktionsritningar.
Nu fick vi efter ännu en resa i skoladministrationens snåriga korridorer äntligen ett muntligt godkännande på vår föreslagna budget på 50.000:-. Efter en kort summering av arbetet so far så fick vi nu skolans förtroende att jobba mot en färdig uteservering till vernissagedagen.
fig. 25 Kasserad perforeringsidé.
fig. 24 Volymstudier och ytberäkningar i 3D program.
fig. 23 Stativskisser, Skala 1:2
Parallellt arbetade vi vidare med planen och gick från modell och cad-planer till fullskaleprov på mått och proportioner.
Vi försökte hitta det perfekta avståndet mellan bänk och bord och hittade efter många tester några mått som vi tyckta kändes bra.
Ursprunglig plan:
Uppsamlingsvecka.
Vecka 16:
Budget om 50 000:- fastställs och det är först nu som vi på riktigt kan börja få saker och ting tillverkade. Det kändes bra, men nu började tiden
att bli knapp. Helgens arbete med perforeringen fastställdes till ett prov som vi enades om båda två. Perforeringen vi valde var en håltagning som lättade upp bordet breda kontaktyta med backen och som markerade bockningen på ett lekfullt sätt. Vi hade något alternativ till som vi tyckte fungerade men efter kontakt med SALS så fick vi ett pris på en krona per hål och då var vårt to- talperforerade alternativ ute ur bilden
Nu kunde vi röra oss vidare i skissarbetet när de två viktigaste funktionerna, bänk och bord började bli klara. Vi skissade på ett parasoll som vi båda gillade och ritade upp det i ett förfrågningsunder- lag till SALS.
Resten av veckan försvinner i barnafödande och antagningsjuryarbete.
Ursprunglig plan:
Uppstart presentation.
Vecka 17:
De senaste veckorna har det varit mycket ma- gont över leveranstider, hålla budget, bakslag och framsteg. Inget som hjärtat skulle klara av i det långa loppet. I skrivande stund håller prototyper på att tillverkas på stativen. Stålet är på väg till SALS men allt måste klaffa för att det ska stå en uteservering på plats den 12 maj. Tyget till para- sollen är på väg hit. Vi tog beslut om färger idag.
fig. 26 Måttstudier till avstånd mellan bänk och bord.
Det var en utdragen kamp i diskussion och argu- mentation. Ett av våra svåraste beslut konstigt nog. Virket ska komma på onsdag nästa vecka, då har vi en date med planhyveln. Allt är tight och det finns inga utrymmen för misstag. Så många bollar är i luften just nu att vi glömt bort hur många vi slängde upp i första taget.
Vi har undersökt kraven för trappor i offentlig miljö hos Weland.
Vecka 18:
Förra veckan trodde vi inte att det kunde bli mer stressigt. Vi hade fel.
Vi fick fel kulörer på tygerna och efter felsökning
väntar vi nu på en ny order från Frankrike.
Vi fick bordsstativprototypen levererad från Sals.
Det var en riktig kalldusch. Det tunga stålstativet var instabilt. Det svajade och bågnade när man hängde på kanten och vattenavrinningen kändes överdimensionerad.
Efter felsökning och många svordomar lyckades vi komma fram till att en decimering av håltagningen för vattenavrinning i kombination med att benen särades 4 cm skulle göra stativet stabilt.
Vi prodcerade nya ritningar till Sals och skickade iväg en beställning på produktionen för de slut- giltiga stativen.
I samma veva började vi producera parasollerna för uteserveringen. Vi hade efter många turer hos olika parasollleverantörer beslutat att tillverka dem själva. Vi hittade en elev på skolan som var villig att sy själva parasolltyget så här började vi svetsa och bygga parasollstommarna för att hon skulle hinna med sitt eget kandidatarbete.
Våra originalplaner på hur parasollet skulle utfor- mas gick i stöpet efter första prototypen. Det blev för svajigt och vi vågade inte chansa eftersom det kan bli ganska starka vindar vid uteserveringen.
Vi reviderada det första parasollet och ritade ett nytt mer stabilt. Se ritning I-010
fig. 27 Slutgiltig färgskala för parasollerna. fig. 28 Bångnande prototyp. fig. 29 Korrigeringar. fig. 30 Parasollernas stålstomme svetsas.
Det sista som gjorde denna vecka var att skicka parasollerna på pulverlackning så att de skulle vara klara till examinationen. Frida-Li Lövgren hade under veckan gjort en mall utefter en av prototyperna och kunde arbeta vidare med söm- naden.
Vecka 19:
Lackningen blev klar och vi började på presenta- tionen inför examineringen. Vi satt oss på Krist- offers förra arbetsplats The ChimneyPot som gör reklamfilmer och specialeffekter och gjorde ett enkelt bildspel att prata till. Som en Petcha Kut- cha, fast längre.
Vi har tidigare nämnt hur tight vårat schema har
varit och det visade sig under vår examination, mitt i presentationen med inbjuden kritiker så kommer vår 1,2 ton tunga stål leverans från Dala Galv med de nygalvaniserade stativen.
Leveransen från Sals till Dala Galv och vidare till Stockholm visade sig vara ett av de största problemen hittills. Vi utnyttjade, släkt, grannar och våra nyfunna vänner på Sals och lyckades till slut få hit våra stativ.
Vi hade samma logistikproblem med virket från Södra. Det skulle levereras förra veckan men hade “glömts bort” och vi fick efter stor ansträn- gning en kille från transportfirman att leverera
virkespaketet i söndags. Det var ett gediget paket på nästan 2 ton som kom. Vår vän Panos Ioannidis på skolan ställde upp på självaste vilodagen med att köra truck och baxa virket på plats.
Under examensveckan hyrde vi in Jimmy och Felix, två elever i årkurser under oss, som började grovhyv- la virket. Medan vi förberedde presentationen.
Vecka 20:
Stressigaste veckan hittills. Allt material var på plats och grovarbetet började. Vi fick monteringshjälp av stativen från Vasakronan och arbetade dag och natt med att tillverka bänkar, bord till premiärdagen.
fig. 31 En av de färdiga överdelarna till parasollerna. fig. 32 Panos kör truck på vilodagen. fig. 33 En glad Kristoffer med det efterlängtade virket.
fig. 35 Uteserveringen, timmen innan de första besökarna strömmar till från tunnelbanan.
fig. 34 Uteserveringen som den såg ut tidigare.
fig. 36 Bänken från uteserveringen som den presenterades på vår utställning i Konstfacks Vita havet.
I slutändan tycker jag att resultatet blir synonymt med vad jag lärt mig.
Och där känner jag att projektet givit mig massor. Inte minst praktisk kunskap.
Jag har lärt mig mycket från stort till smått. Kunskap gällande material utomhus. Detaljer som vilka delar av stocken som lämpar sig när och hur man använder trä bäst i en utemöbel. Frågor om säkerhet, hållbarhet och ytbe- handling. Tankesättet som HAGS har, att alla deras möbler ska klara sju fulla tonårsgrabbar. Jag har lärt mig om olika kvalitéer på stål som läm- par sig i olika sammanhang. Jag har blivit insatt i galvning och vad man ska tänka på när man ritar något som ska galvas. Samarbetat med en person från textilinstitutionen och förstått mer om hur vi måste kom- municera för att samarbeta i framtiden. Fått referenser till markisvävar, betongbultar och kunskaper om bockning och plasmaskärning av metall, limning av trä utomhus. Göra kvalificerade ritningar till tillverkare och sköta den kommunikation på ett proffsigt sätt. Ritningar med rätt num-
I vår problemformulering har vi tagit upp de grundläggande frågorna som vi i ett så här tidigt skede kunnat förutse. Givetvis är vår erfaren- het av sådana här projekt så pass begränsad att vi inte kunnat förutspå och ställa alla de frågor som behövs, särskilt när det gäller en miljö som inte någon av oss arbetat i förut, utomhus. Marcus har ju dessutom lite svårt för att vistas utomhus om det inte finns en fjälltjärn i närheten, infekterad av jämtländska mygg, så i fråga om lunch i solen så har vi fått förlita oss på mina erfarenheter. Marcus har således varit en varm förespråkare för parasollet.
Jag har fått en djupare insikt i hur mycket ett genomarbetat program in- nebär för ett projekt och det har varit en trygghet att ha det att hela tiden bol- la idéer mot. Vi lät medvetet programmet ha en lång öppettid innan vi satte punkt för skrivandet, det lät oss vara flexibla i grundidén ända tills vi kände oss helt nöjda innan vi satte oss ned i skissarbetet och produktionsflödet.
Resultat: Resultat:
Marcus Abrahamssson Kristoffer Fagerström
reringar, datum, revideringar osv. Kontaktat och ordnat sponsring av ma- terial och arbete hos en mängd företag. Detta för att nämna några saker.
När det kommer till det fysiska slutresultatet, själva uteserveringen så började det ta form när vi skrev vårt program för Kandidatarbetet och fördjupades när vi skrev ett program för uteplatsen. Skriver man tydliga program så kan man alltid hitta vissa svar, till frågor som dyker upp, i dessa dokument. Ursprungskonceptet har för mig alltid känts starkt men mycket av dess kvalitéer har legat i det finstilta. Att ta hand om det fin- stilta har varit svårt, det har känts skört. Det sätt vi till slut beslöt oss för att behandla det på, med de små subtila förändringarna och ett ramverk med inneboende förutsättningar som tillåter förändring över känns bra.
Det är svårt när man är ovan att utföra stora projekt att hålla i kän- slan för detaljer och hålla koll på att väva ihop alla delarna till en helhet.
I framtiden kommer man nog bli tryggare i det. Och det här projektet känns som ett steg i rätt riktning. Slutresultatet så som det ser ut idag är jag väldigt nöjd med. Jag älskar att se platsen användas. Speciellt när det är lite sämre väder. När man ser elever och lärare som sitter ute med sin kaffe en dag då det aldrig gjort annars då inser man att byggnaden har fått en helt ny funktion som ändrat vårat betteende. Det är också ett bevis tycker jag, på att vi lyckats skapa en inbjudande och varm plats.
Precis som i alla projekt man ger sig in i så är man trevande i början, man hittar lite halmstrån som man griper efter, börjar få stadigare och stadigare grepp om situationen och sent om sider så är man plötsligt något av en expert på sitt lilla område. När vi i problemformuleringen pratade om att utforska konceptets resa till en färdig produkt så har vi verkligen fått en dos av verkligheten i det här projektet och blivit miniexperter på projektets små beståndsdelar. Vi har tvingats dyka in på detaljnivå i allt från plasmaskärningens möjligheter till bockningsmaskinernas begränsningar. Det är först när vi kommer till den nivån i ett projekt som man kan ta självständiga beslut, utveckla tekniken och verkligen skapa god design.
Jag tycker personligen att vi i mångt om mycket kommit till den nivån i detta projekt. Då menar jag inte bara rent tekniskt hur vi lyckats ta oss an och lösa de konstruktiva problemen utan också hur jag tycker att vi lyckats förmedla en professionell trovärdighet mot skolan och leverantörer och i gensvaret från dessa så känner jag att vi fått det bekräftat.
Vår ambition med uteplatsen har hela tiden varit större än enbart ett kandidatarbete, vi har velat ta intryck, ge uttryck och lämna avtryck som representerar vår tid på skolan. Vi vill lämna efter oss oss något flexibelt som klarar tidens tand på ett sätt som representerar vår tid och med facit i hand känns det riktigt bra.
Diskussion:
Jag har hittat några av de svar jag sökte. Jag påstod i början av projektet att jag hade valt att jobba med uteserveringen för att det är ett reellt projekt med ett givet mål med alla frågeställningar och krav som då följer. Jag har lärt känna mig själv som en person som jobbar bättre och är mer motiverad när jag jobbar i sådana projekt. Jag har svårt med, låt oss kalla det introverta projekt, där jag ska hitta svaret inom mig själv. Jag hittar hellre svaret hos frågeställningen, platsen eller brukaren. Ett av de sva- ren jag hittat hos mig själv i det här kandidatarbetet är att det verkligen stämmer. Och det är jag nöjd med, jag tycker att det är en bra egenskap.
Jag brukar ibland säga att jag hellre jobbar med duktiga personer som levererar, än genier som inte gör det. Och jag är nöjd med att kunna sort- era in mig i den första kategorin. Jag är inget geni. Men jag är duktig och jag levererar.
Jag har absolut fått en fördjupad kunskap i att jobba utomhus både när det gäller material i formgivning och skalförskjutningar mellan ute och inne. Jag har breddat mig och fått en ny sträng på min lyra. Samtidigt har det varit oerhört nyttigt och ett mål att driva projektet så yrkesmässigt som möjligt. Det har varit lika mycket ett mål som en nödvändighet. Det går helt enkelt inte att kommunicera med ritningar som inte är korrekt utförda.
I syftetsbeskrivningen berättade vi om hur vi har som ambition att utforska vårt eget samarbete och hur vi skulle kunna dra vårat redan ti- digare bra samarbete till en ny nivå och det har varit mycket lärorikt. Vi kompletterar varandra som ett gammalt par och har kommit till den nivån att vi kan börja ta individuella beslut i en gemensam process utan att behöva stöta och blöta varje sten till sandkorn. Det blir lite mer levande och mer dynamiska resultat i det samarbetet. Då menar jag givetvis inte formfrågor, de frågorna stöts och blöts om och om igen tills bara det lilla guldkornet finns kvar och det lägger vi i en liten ask som vi målar blå.
Diskussion:
Det viktigaste för mig i det här projektet har givetvis varit att göra ett bra kandidatprojekt men att ta vårt samarbete till en ny nivå har legat mig varmt om hjärtat. Till denna historia hör att jag fick en liten dotter under projektets slutskede, närmare bestämt tisdagen den 14:e april. Det har varit en pärs att sköta dessa två designprojekt simultant och jag har slitits mellan mina två förhållanden där man i varje beslut gör någon bes- viken. Där har vårt samarbete visat sig från sin absolut bästa sida.
Ett samarbete som egentligen inte kunde ha börjat sämre, Marcus som deppig nysingel och jag som blivande pappa med förlossnings- och livsångest var på två olika planeter när det gäller familjelivet. Jag var
Om man tittar på ursprungskonceptets form så ser man att den har ut- vecklats till det bättre. Utvecklingen har olika anledningar. Som vi skrev tidigare så fanns det utseendemässiga, konstruktiva, produktionstekniska och ekonomiska anledningar till ändringarna. Att göra ändringar utifrån alla dessa perspektiv är lärorikt. Ofta när man skissar på möbler kom- mer man ganska snabbt till de utseendemässiga ändringarna och hand i hand fast något bakom går ändringar utifrån konstruktion. När man bygger modell händer något ytterligare, då tas mer finjusterade beslut om dimensioner och annat. Men det man sällan eller aldrig hinner till är att göra ändringar baserade på produktionsteknisk eller ekonomisk grund. I det här projektet känns det som att vi fått komma dit. Och det är kul.
Så här när arbetet närmar sig sitt slut pendlar jag mellan att känna att vi kunde ha skött det på ett annat sätt. Å ena sidan kan jag få känslan av ånger som en man på sin dödsbädd; ”jag lekt mer med mina barn och dansat mer tango”. Så kan jag känna inför det här det här arbetet. Det finns nu när vi närmar oss ”slutdatumet” funderingar på att vi kunnat fattat beslut ännu snabbare. På det stora hela tycker jag dock att det här projektet har gått riktigt bra. Vi har hela tiden avancerat i arbetet och tagit kloka beslut och förvånande nog haft mycket roligt under tiden.
Problemet för mig brukar vara att jag glömmer bort att ha roligt. Det har jag inte gjort den här gången. Det kan bero på att jag jobbat med Kristoffer och risken att hamna i de djupa kriser som alla projekt går igenom blir mindre när vi stöttar upp varandra. Vi har också en tendens att vara pessimistiska vid olika tillfällen. Han är upp när jag är ner osv.
överoptimistisk med hur mycket tid jag kunde investera i ett kandidat- projekt och där profylaxkurser och barnmorskebesök har fått det bästa av mig har Marcus fått fylla tomrummet.
Som bakgrund har jag i andra samarbeten alltid känt att jag är den som måste dra projekten framåt, och har ständigt känt mig pressad av att allt vilar på mina axlar. Det har givetvis att göra med att jag är en kontroll- människa och att jag i princip alltid tycker att det är lika bra att göra det själv så det blir det rätt gjort.
Så har det verkligen inte varit i detta projekt. Tack Marcus för att jag slipper ligga på dödsbädden och lipa över förlorad tid med min dotter!
När det gäller hur vi tagit oss an projektet så tycker jag att vi med mer tid kunde ha tagit ett större grepp på uteplatsen och dragit planlösningarna ett par steg till. Gått över öppenheten mer och prövat barriären kring betongplattan.
Parasollerna känns lite stela och lite små. Vi kommer titta på hur parasollerna kan göra sig bättre och om vi kan experimentera med höjderna för att komma undan med att de är lite under dimensionerade.
Jag tycker överhuvudtaget att vi skött projektet bra och visst har vi klantat oss på vägen och gjort en massa misstag men ”på det hele” så är jag mycket nöjd över hur långt vi kommit och att vårt ”luftslott” faktiskt börjat ta fysisk form.
En annan effekt av att vi jobbat två, kan diskuteras om den är positiv eller negativ, är att vi klarat oss utan överdrivet mycket handledning då vi handlett varandra i viss bemärkelse. I slutändan känns det som att det kan vara mer värt att försöka hitta svaren inom samarbetet istället för att alltid vända sig utåt. Men om det hade funnits tid hade jag gärna diskuterat platsen mer med Bengt Drakenmark och formgivningen mer med Peter Andersson. Det hade kunnat göra mig tryggare att få bekräftelse från någon mer erfaren att vi var på väg åt rätt håll. Jag hade också velat jobba mer med samarbetet med andra institutioner och målet att väva in deras material in i platsen. Det har varit det allra svåraste i arbetet med uteserveringen, att sätta fingret på exakt hur vi skulle jobba för att platsen ska representera skolans institutioner och dess material. Det var en sådan tanke som var lätt att slänga upp i luften och skriva i ett koncept men otroligt mycket svårare att fånga och ta ner på plats. Det jag tycker att vi gjort idag är väl inte en fullständig realisering av den tanken.
Däremot tycker att vi skapat förutsättningar för att framtiden ska utveck- las i den riktningen. Vi har med små grepp berättat att den här platsen inte är statisk utan kan utvecklas med dess elever i framtiden. Vi har på det sättet förhoppningsvis regisserat ett händelseförlopp som ledar fram till att platsen blir levande och intressant även i framtiden. Jag hoppas att om tio år är det snarare ett kollage av material och utföranden som stativen håller. På så vis hoppas jag att det vi skapat snarare blir bättre och bättre än sämre och sämre. Det känns spännande att skapa något som inte har sin höjdpunkt vid invigningen, att det inte är då eller dagen
Sammanfattning, slutord:
Jag har under detta projekt upptäckt en ljuvlig värld i utemiljön.
Jag ska försöka förklara. Jag drivs framåt av konkreta problemställningar och vet att jag är i mitt esse när jag har snäva marginaler, ett ramverk att hålla mig till och några givna förutsättningar. Helt fria uppgifter i skol- miljön är givande men inte något jag vill ”arbeta” med utom i till exempel workshopsammanhang.
Jag är en doer och jag kan utföra ett bra arbete och leverera en bra produkt.
Den nyfunna utemiljön passar mig med sina vansinnigt höga påfrestnin- gar och hållbarhetskrav. Bara årstiderna är en outsinlig källa till kreativitet och idéer och under arbetets gång har vi parallellt skissat på en mängd idéer som vi kommer att ha anledning att gå tillbaka till.
Det har varit ett skitroligt arbete, hårt arbete, men projektet har givit lika mycket tillbaka som vi har investerat och då menar jag inte ekonomiskt.
Med alla idéer vi fått finns det kanske anledning att komma tillbaka nästa år beroende på gensvaret och fullfölja alla våra visioner för uteserver- ingen. Men först ska vi med stor sannolikhet fira Marcus födelsedag i regn och snålblåst på vernissagedagen… Nej Marcus, jag är inte pessimist, jag är realist.
// Kristoffer
innan man tar sina foton för att sedan lämna över till en negativ spiral av slitage. Det bästa fotot av platsen kanske jag får om 17 år. Tänk den tanken, det vore helt fantastiskt.
Sammanfattning, slutord:
Vi satte upp ett tydligt mål som låg långt fram när vi stack ut hakan och sa att serveringen skulle bli klar. Några sa att vi kanske skulle fokusera på att få en grupp prototyper färdiga istället, medans andra peppade oss att sätta det målet. För oss har det alltid känts realistiskt, men Kristoffer har ibland kallat det för ett luftslott och visst har jag också varit tvek- sam.
Nu när jag öppnat dörren, klivit ut och börjat med att jobba med gestalt- ning utomhus och funnit det spännande är det förstås en dörr som är svår att stänga. Det finns idéer i skissprocessen om utomhusmöbler och funktioner som är värda att titta närmre på när tillfälle ges.
Sen ser jag ingen anledning till varför jag och Kristoffer inte skulle fortsätta att samarbeta i nya projekt. Resan för oss har inte varit smärtfri, men näst intill. Vi tycker olika ibland för att inte säga ofta. Så är det bara.
Och han är en tjurskalle ibland. Han är svår att övertala och det är jag också, men det kanske är det som är så bra. Det är ett slagsmål utan vassa föremål och slag mot huvudet. Men när dammet lagt sig står vi där som kompisar och kompanjoner.
Till att börja med ska vi vara lite blödiga och passa på att tacka varandra.
Stort tack till projektgruppen, Jonas Bohlin, Karin Nyrén, Benny Matmakare och Ivar Björkman. För att ni delat målet med att färdigställa projektet till vårutställningen och gett oss tummen upp att köra på.
Ulf Svensson, för att du alltid är en klippa att ha att göra med. Ordning och reda, pengar på fredag.
Tack också till projektets sponsorer, Tibnor, Södra Timber, SALS, Ferex (DalaZink), Schenker Logistics, Heco, Casco, Swebolt, Stockholm Persienn
& Markiser. Ett särskilt stort tack till Tomas Bäck, produktionstekniker på SALS.
Hatten av också till Vasakronan som ska hjälpa till med bland annat fastbultningen av möblerna på plats. Dag Levander och särkilt Lars Perjons för att ni reagerade snabbt och förstod att det brann i knutarna.
Sen vill vi tacka John Granström och Bosse Göransson på HAGS för att ni tog er tid att konsultera i projektet.
Naturligtvis ett tack till våra lärare och handledare Åsa Conradsson, Karin Tyrefors, Lasse Stensö, Peter Andersson, Bengt Drakenmark, Anna Odlinge, Jonas Bohlin och Karin Nyrén.
Sist men inte minst våra fantastiska klasskomp- isar och ni andra på Konstfack. Frågan är om inte ni varit till störst hjälp i slutändan. Vi har verkli- gen haft en underbar klass under alla åren här, och trots allt hårt slit har vi nog haft roligast under den här sista terminen.
Tack till:
01: 40x40x30 Tävlingsförslag till utemöbler till Konstfack.
02: Program Kandidatarbete
03: Program för Konstfacks Uteservering 04: Ritningar
I-001_rev_B Bord, Plan och Snitt A-A I-002_rev_B Bord, Elevation och Snitt B-B
I-003_rev_B Bänk, Plan, Elevation, Snitt A-A, Snitt B-B I-004_rev_B Stativ skärmall
I-005_rev_A Vinkeljärn, Plan, Snitt F-F och E-E I-006_rev_B Parasoll, Plan och Elevation
Parasollfot, Plan och Snitt
I-007 Plan uteservering
I-008 Övriga skärmallar för plasmaskärning I-009 Tillverkningsritning Bef.Bänkar
I-010 Underlag för egen tillverkning av Parasoll I-011 Underlag för egen tillverkning av Parasoll
