Domarringarna äro gravar
Arne, Ture J.
Fornvännen 33, 165-177
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1938_165
Ingår i: samla.raa.se
AV T. J. A R N E
D
en folkliga uppfattningen av de s. k. domarringarnatill-lägger dessa en juridisk betydelse — de voro tingsplatser och stenarna i ringen säten för domarna och nämnden. Denna uppfattning återges redan i »Rannsakningar om An-tiquiteterna 1667—1688» och i regel av 1700-talets och det äldre 1800-talets arkeologiskt-topografiska författare. Så yttrar kyrkoher-den i Wadsbro i Södermanland år 1668 rörande en domarring i Bjudby: »Vid ändan av en grift ligga 10 ä 12 stenar, där ett domsäte eller tingsställe fordom varit haver.»
Om en samling stenar i Länghems sn, Västergötland, säges det: »Uppå Vagga hede stå 19 stenar nästan tillsammans; judicium vulgi arguerar Galge och Tingsplats.»
Vid Lundboberg i Tortuna sn, Västmanland: »forntida tingsplats där de gamle setat och dömt, synandes ännu stenar lagda, varinom själva platsen varit och kallat Lundbobergs Tingsplats.»
Vid Silleby i Västerljung, Södermanland: »Uppå dess backe stå inånga stora stenar, samtliga släta, och om dem vet ingen säja något visst, utan är meningen, att det fordom haver sittit en nämbd och enär de sedan sig hava rest, haver var och en efter sig upprest en sten.»
Vid Torp i österåker, Södermanland: »Nio stenar uppreste i ord-ning emot varandra i en ängsbacke vid Torp och där nedanför 3 små jordhögar med skog överväxte, och säges att där skall hava varit domställe i förtiden.» Den något avlånga domarringen är uppritad av socknens kyrkoherde. Den första och den sista av dessa stensätt-ningar kunna säkert betraktas som »domarringar», förmodligen också de övriga. I några fall omnämnas mängder av bautastenar, som förmodas utmärka gravar. Även här kan det röra sig om s. k. domarringar.
166 T. J. A R N E
Linné omnämner en »Domarring» i sin Västgötaresa (1747), och Fernow använder uttrycket Domaresäten (Beskrifning öfver Värm-land, 1773). Han tror dock, att ej alla dessa — på grund av deras talrikhet — haft betydelse för rättskipningen utan varit »förnäma gravvårdar och bautastenar».
Sjöborg talar om »Domstensbanor» med domstenar och om »Do-maresäten», men även om domarringar (Samlingar för Nordens
forn-Fig. 1.
Stat. hist. mus. inv. n r 20144. Småland.
älskare, 1822). Liljegren och Brunius använda benämningen dom-ring i sina Nordiska Fornlemningar (1823). Ahlqvist nyttjar i sin Ölands beskrifning (1827) benämningen »Tingscirklar» och »Domar-ringar», och förvånar sig över att de kunna vara så många på ett ställe. I Beskrifning öfver Grefskapet Dal (1861) av A. Lignell före-kommer uttrycket »Tingsbanor» och hos A. E. Holmberg i Bohus-läns historia och beskrivning (1867) namnet »Domarkretsar».
Sjöborg, som tillskrov domarringarna och tingshögarna judiciella funktioner, framdrog vissa, ännu i vår tid repeterade skäl för sin upp-fattning, men använde sig huvudsakligen av den intuitiva gissnings-metoden, som även nutilldags då och då brukas jämsides med typologi och andra moderna metoder.
Den förste, som på allvar representerade en avvikande uppfattning, var Herman Hofberg, vilken i sitt arbete Närkes gamla minnen (1868) och i uppsatsen Förteckning öfver Nerikes fasta fornlämningar
(1871) yttrar, att domarringarna »helt enkelt äro gravminnen liksom de flesta av våra stensättningar» och att säkert är, att man på många ställen, och även här i Nerike, inom domarringarna hittat bitar av lerkrukor, kol och förbrända ben, vilket tydligen visar, att
domar-Fig. 2.
Domarringar (»Richterkreise») på Vi Alvar, Källa sn, Öland.
ringarna även och kanske ursprungligen varit gravplatser. Det är, menar Hofberg, icke omöjligt, att våra förfäder där senare hållit ting, efter rättskipningen i äldsta tider hölls under bar himmel, van-ligen på eller i närheten av fädernas gravar.
Hofbergs synpunkter ha i vår tid upptagits av K. E. Sahlström, som i en uppsats i Fornvännen 1924 påpekar osannolikheten av att de i stort antal på ett ställe samlade domarringarna skulle ha tjänat judiciella ändamål. Om man inte gjort så många gravfynd inom do-marringarna, kan det bero på, att graven lagts utanför ringen, eller att denna tjänat begravningskulten.
I Gudhems härads fornminnen (1932) förklarar Sahlström: »Helt visst äro domarringarna i sin helhet att betrakta som gravmonument, vid vars uppförande gängse rituella föreställningar förestavat de en-hetliga dragen i konstruktionen, även om en och annan av dessa, se-nare till följd av sitt allmänt kända läge och platsens egen lämplighet kommit att bli den samlingsplats, dit bygdens folk sammankom till förhandlingar.»
I Kåkinds härads fornminnen (1928) har Sahlström tidigare yttrat: »Jag håller därför sannolikast, att domarringarna äro uppförda för
168 T. J. AR S E
något i samband med gravskicket stående bruk och att de kunna be-traktas som verkliga gravmonument.» Sahlström känner även fynd av begravningsrester inom ringarna, men tror, att de ej äro vanliga. Han för de äldre domarringarna tillbaka i tiden till omkring Kr. f.
^—t
Fig. 3.
Stat. hist. mus. inv. nr 21617. Vi Alvar, Öland. Ur grav 257.
O. Almgren framställer i »Sveriges fasta fornlämningar» den me-ningen, att domarringarna tjänat dels religiösa, dels juridiska än-damål.
Den traditionella tolkliga uppfattningen förfäktas i våra dagar med ungefär samma argument som på Sjöborgs tid av Sune Lind-qvist, senast i en uppsats om Ättebackar och domarringar i Väster-götland (Sv. Turistföreningens årsskrift 1924) och i det stora arbetet Uppsala högar, 1936. Många av ringarna ha enligt Lindqvist endast varit avsedda för bystämmor och många ha förmodligen anlagts »rentav i onödan»(!). Med anledning av att ibland ombyte av tings-plats skett ett par gånger, yttrar Lindqvist: »Den erfarenhet, som dessa dokument ge, bör beaktas exempelvis av dem som anse, att Väs-tergötlands domarringar förekomma i så stort antal och dessutom i många fall på så nära varandra belägna platser, att de omöjligen skulle kunna varit avsedda för det ändamål, som det folkliga namnet antyder.» (Uppsala högar, 1936, sid. 17.)
Den enklaste och mest effektiva metoden att bringa klarhet i frå-gan g r a v e l l e r m i n n e s m ä r k e a v a n n a n a r t är att an-ställa en arkeologisk utgrävning. Sahlström och andra arkeologer ha redan i enstaka fall med en viss framgång utfört dylika under-sökningar i domarringar. Här kan först nämnas följande, som ej omnämnts i Sahlströms arbete om Kåkinds härads fornminnen, 1928, men vilka han antecknat och ställt till mitt förfogande.
&
<3^
3
I Q Z A l " . A*.' »• t . r , 3 l ä r i å f f t i » , I f C a j é i l . I I I S M . Fig. 4. I)oniarring(»Ricliterkreis»)nr 188 på Vi Alvar, Öland. Fig. 5.Stat. hist. mus. inv. nr 21786. Vi Alvar, Öland. Ur grav 188. 1 Jungs by och sn, Skånings hd, Västergötland, anträffades 1 e r-k l i n i n g, r-k r u r-k s r-k ä r v o r o c h f 1 i n t a v f a 11 (St. H. M. 17425). Förefaller att ha anlagts på en boplats.
Vid Evenröd i Kville sn, Bohuslän, hittades k r u k s k ä r v o r o c h b r ä n d a b e n i 2 domarringar vid undersökning av A. En-qvist (St. H. M. 17450).
Vid Amstad i Tåby sn, Östergötland, fann A. Norden i en domar-ring b r ä n d a b e n (St. H. M. 18150).
Vid Göstorp i Veinge sn, Halland, anträffade V. Ewald vid restaurering av en domarring med 24 stenar i centrum av ringen l e r -k ä r l s f r a g m e n t samt b r ä n d a b e n (St. H. M. 18187).
Vid Revleskog, Brunnsnäs i Brunn sn, Västergötland, fann doktor K. E. Sahlström inom ett domarringskomplex k r u k s k ä r v o r , b r ä n d a b e n o c h k o l (St. H. M. 18449).
Samma forskare fann vid Brunnstorp i Hållstads sn, Västergöt-land, i ett restaurerat domarringskomplex b r ä n d a b e n o c h k o l (St. H. M- 18450).
170 T. J. A R N E
Vid Tjuvbackama, Svaneberg, Kalmar stad, Småland, påträffades av E. Bellander vid grävning i mitten av en domarring med 7 stenar en b å g f i b u l a av järn, b r ä n d a b e n , f l i n t s p å n för eld-slagning och ett stycke s a n d s t e n s b r y n e (St. H. M. 20144. Fig. 1).
4
G p Q ^ > . . ;t^P
I. kr i e ^ glaspärlor 3 tfftw ftftvnn __i S M * ' * **•* * " *nS ' Fig. 6.Domarring (»Richterkreis») nr 124 på Vi Alvar, Öland.
Ett fynd föreligger från Anneberg i Dimbo sn, Västergötland, där Hilding Svensson vid restaurering av en domarring med 9 stenar i mitten under en kalkhäll påträffade l e r k ä r l s b i t a r och vita b r ä n d a b e n (St. H. M. 21015).
Slutligen kan omnämnas ett fynd från Bräcke i St. Lundby sn, Göteborg, ur en domarring med 5 stenar. Under en mindre stenplatta i gravens mitt stod ett lågt l e r k ä r l med b r ä n d a b e n . (Göte-borgs museum, årstryck 1935.)
Somrarna 1936 och 1937 har undertecknad på Öland undersökt 7 domarringar, samtliga gravar. Av dessa befunno sig 4 på Vi Alvar i Källa sn, och 3 på klinten väster om Köpings kyrka.
Det stora gravfältet på Vi Alvar räknar över 300 gravar av olika slag, kistor under flat mark (200-talet), jordblandade rosen (300—
500) samt domarringar (fig. 2). En hel del av de senare äro skadade, men de ha ursprungligen uppgått till över 80. Gravfältet har kart-lagts av antikvarien K. A. Gustawsson.
De stora blocken i de öländska domarringarna vila ofta eller ha vilat på underliggaro (stenkulor), vanligen 3 till antalet. Nu saknas ofta några av dessa underliggare.
Fig. 7.
Stat. hist. mus. inv. nr 21786. Vi Alvar, Öland. Ur grav 124.
De här nedan beskrivna domarringarna äro numrerade i överens-stämmelse med beteckningarna på Gustawssons karta.
Nr 257. Består av 7 stenblock, av vilka 4 vilat på 3 underliggare. 2 på 2 och 1 på en. (Underliggarna ha ibland glidit utanför bloc-ket.) Diametern är 9,15 m. Mitt i denna domarring fanns under grästorven ett runt brandlager, 120—250 cm i vidd. I detta lågo en mängd b r ä n d a b e n , 3 små j ä r n s p i k a r , 3 v i n k e l b ö j d a s k r i n h a n d t a g(?) av j ä r n t e n samt ett j ä r n b e s l a g till träkista(?) bestående av 2 i varandra inhakade märlor. Slutligen fanns här en gul g l a s f l u s s p ä r l a samt k ä k b e n e t a v e n h u n d (St. H. M. 21617, fig. 3).
Nr 188. Består av 8 granitblock, av vilka 6 äro försedda med fot-kulor. 3 block ha vartdera 3 underliggare och 3 vartdera 2, från vilka dock samtliga glidit ned (fig. 4). Blockens höjd växlar mellan 35 och 60 cm. Domarringens diameter är 7,60 m. Inom densamma fanns under grästorven ett lager något kolhaltig mylla, c:a 2,5 m i vidd och tillsammans med grästorven av 10 cms tjocklek. Därunder började kalkstensgrunden. På hällen och i mullen anträffades spridda b r ä n d a b e n , ett halvrunt, rektangulärt j ä r n b l e c k med nithål
172 T. .1. A R N E
Fig. 8.
Domarring (»Ricbterkreis») nr 53 på Vi Alvar, Öland.
i ändarna, en j ä r n k n i v med ornament, en fragmentarisk j ä r n -n å l (St. H. M. 21786, fig. 5).
AV 124. Består av 7 stenblock, vart och ett med 3 underliggare (fig. 6). Diam. 13,40 in. Stenarnas höjd växlar mellan 0,45 och 0,80 m. I det gräsbevuxna mittpartiet fanns ett ända till 20 cm tjockt jordlager. Vanligen mätte det dock högst 1 dm i tjocklek. Strax norr om mitten hittades en del b r ä n d a b e n , 3 bitar av en tunn b r o n s -f i n g e r r i n g , 9 g l a s p ä r l o r , dels enkla, dels dubbel- eller trippelpärlor, vidare 5 bitar av ett s k i f f e r b r y n e . Bland de brända benen märkes ett f å g e l b e n (St. H. M. 21786, fig. 7).
Nr 53. Består av 7 stenar, vardera med 3 fotkulor, en av dessa nu förflyttad till domarringens mitt. Stenarnas höjd växlar mellan 0,63 och 1,11 m. Diameter 16 m. I högens mitt hittades b r ä n d a b e n . Detta var en av de ståtligaste domarringarna, liggande intill stora landsvägen (St. H. M. 21786, fig. 8).
På klinten å Kolstads ägor strax söder om landsvägen mellan Kö-pings kyrka och Borgholm och ovanför KöKö-pings badort ligga
åt-minstone ett 10-tal domarringar samt diverse jordblandade rosen. Tre av de östligaste domarringarna undersöktes 1937 och visade sig samt-liga vara gravar.
1. Den östligaste domarringen bestod av 7 block och mätte i ge-nomskärning 13,05 X 12,25 m. 5 av stenarna hade ännu bevarade sina
• £ T Ö
Q
_i5M t. br £ c i . S. t a s n b i t a r . Fig. 9.Domarring (»Ricbterkreis») nr 1 i Köpings sn, Öland.
3 underliggare (fig. 9). Deras höjd växlade mellan 0,75 och 1,10 m. I mitten anträffades en del flata kalkhällar och bland dessa b r ä n d a b e n och 7 bitar av en långsträckt, sammansatt k a m med nithål och punktkretsar mellan längslöpande linjer (St. H. M. inv. 21791. fig. 10).
2. Domarring av ursprungligen 7 stenar. En saknas numera; blott 2 underliggare kvarligga. Även i övrigt saknade 2 block några av de 3 underliggarna. Diameter 13,5X11,5 m. I mitten anträffades något kolblandad jord samt b r ä n d a b e n .
3. Mindre domarring av 6 stenar, söder om de båda andra. Diam. 11X8,50 m. I mitten hittades ett fåtal b r ä n d a b e n på 14 cm:s djup (St. H. M. 21791).
Av kandidat L. G. Kindström undersöktes sommaren 1937 några domarringar i Närke, samtliga med gravinnehåll.
174 T. J. A R N B
1. Vinala, Sköllersta sn, Närke. Bestod ursprungligen av 6 ste-nar, av vilka fem finnas kvar. Ungefär l1^, m söder om den norra
stenen fanns byggt ett litet röse i en 60 cm djup grop. Dess i ring lagda stenar omslöto en lerurna av grovt, kvartskornblandat gods, täckt med eldskadade stenskärvor. I urnan funnos b r ä n d a b e n ,
Fig. 10.
Stat. bist. mus. inv. nr 21791. Köpings sn, Öland. Urgräv 1.
Fig 11.
Stat. hist. mus. inv. nr 21897. Sköllersta sn, Närke.
föga k o 1 samt bitar av en mindre, enkel benkam med ornering av streck och punktkretsar (c:a 500 e. Kr.) (St. H. M. 21897, fig. 11). 2. Fjugesta, Knista sn, Närke. Beslår av 7 stenar. Inom ringen som varit upplöjd, hittades dock en l e r k r u k s s k ä r v a och s p r i d d a k o l (St. H. M. 21898).
3. Vinön, Lännäs sn, Närke. Domarring av 5 stenar. I en sten-sättning inom ringen av 2 X 1 m:s diam. låg cn samling b r ä n d a b e n , ett j ä r n f r a g m e n t och en bit b e a r b e t a t b e n (St. H. M. 21899).
Här föreligga alltså 20 domarringar eller åtminstone 19, som under det sista decenniet blivit undersökta och alla innehållit begravnings-rester. Det råder intet tvivel om, att alla domarringar förhålla sig på samma sätt. Naturligtvis kan det inträffa, att man av en eller annan anledning icke gör något fynd i en domarring, men så förhåller det sig stundom även med våra högar från yngre järnåldern utan att det dock faller någon in att förneka deras karaktär av gravmonument.
De problem, som ännu icke kunna anses fullt lösta, röra domarring-arnas kronologi och utvecklingshistoria. Vid en undersökning, som 1907 utfördes i Närke av O. Almgren och S. Lindqvist, utgrävdes vid Snarvi komministergård i Edsbergs sn en domarring av 7 stenar och 8 m:s diameter. Spridda överallt inom ringen lågo brända ben och kol, bitar av en grön glasbägare med inslipade ovaler, stycken av en svärdsknapp av brons, en sölja, 2 söndriga pilspetsar, ett kläpplik-nande föremål, ett böjt beslag, 5 nilnaglar och ett par fragment av sådana, allt av järn (Fornvännen 1908, sid. 299). Dessa föremåls
nedläggningstid kunde dateras tidigast till 400-talet, troligare dock till början av 500-talet. (Jfr Nerman, Die Völkerwanderungszeit Got-lands. Taf. 55, 588 och Taf. 57, 64.) Emellertid låg strax norr om mitten en grop i den naturliga älven, innehållande en rund tätning med brända ben. Man har i allmänhet funnit dylika harts-tätningar till träkärl i gravar tillhörande laténetid och romersk järn-ålder. Att de hittats i gravar från 300-talet är emellertid säkert, t. ex. på ett gravfält vid Ytter-Restad i Halta sn, Bohuslän (Alin och Sarauw, Götaälvsområdets fornminnen, s. 321—323). Men de tyckas även sträcka sig in på 400- och 500-talen (vid Norrbacka i Solna sn hittades 1931 dels i högar, dels i stensättningar under flat mark en mängd hartstätningar tillsammans med metallföremål från folk-vandringstid, mest 500-talet) (St. H. M. 19915), och jag är hågad att tro, att hela gravinnehållet från Snarvi härrör från en enda be-gravning.
Denna domarring bör alltså närmast tillhöra 400-talet eller början av 500-talet. Från tiden omkring 500 härrör uppenbarligen domar-ringen vid Vinala i Sköllersta sn, Närke. Kammen företer, såsom på-pekats av kandidat L. G. Kindström i hans grävningsberättelse, nära likhet med en daterad kam från Hovgården i Vendels sn (Fornvännen 1932, sid. 9, fig. 7 e).
Av gravarna från Vi Alvar synes nr 124 böra föras till 600-talet, men kan vara något tidigare eller något yngre. Det är pärlorna, som ge denna datering, en röd glasflusspärla, blåa trippelpärlor o. s. v. Den ornerade kniven i grav 188 på Vi Alvar äger motstycken i Fin-land, där A. Hackman närmast synes vilja datera dem till tiden om-kring 500 e. Kr. (Die ältere Eisenzeit in Finnland, Taf. 12:10, 13: 3, sid. 233). Även från Sverige föreligga ornerade knivblad från senast 600-talet (Fv. 1908, tillväxten fig. 87). Den bladformiga järnfibulan från Svaneberg vid Kalmar är svår att tidsbestämma. Den är frag-mentarisk och saknar nu nål och nålhylsa. Möjligen kan den upp-fattas som en variant av de på Björkö i Mälaren talrika välvda järn-spännena med inböjda sidor (ett exemplar med utskott på sidornas mitt är även funnet). Dessa härstamma från vikingatiden. Troligare är dock, att fibulan utgör en sen utveckling av bågspännen från romersk järnålder. Skärvorna av den med kretsomgivna punkter ornerade benkaminen i Nr 1 på Köpings Klint kunna ej bestämmas närmare än till sen folkvandringstid eller till vikingatid.
1 7 6 T. J. A R N E
Den grova keramiken, som så talrikt funnits, torde tillhöra vendel-tid och vikingavendel-tid.
E. Nygren har efter Fernow gjort uppmärksam på, att vid Järsberg i Varnums sn, Värmland, tidigare stått ett par domarringar med resp. 8 och 9 stenar. Invid den ena lär den bekanta Järsbergsstenen med inskrift i äldre runor ha stått. I den förstörda graven har kanske stenens ErilaR vilat, och graven kan då anses jämnårig med run-stenen, förmodligen 500-talet.
Av det föregående framgår, att man ej med säkerhet kan datera någon domarring tidigare än c:a 400 e. Kr., att de framför allt anla-des under folkvandringstiden och kanske levde in i vikingatiden.
Det är antagligt, att domarringarna utvecklats ur äldre gravformer, närmast en låg hög med stenring i kanten. Var detta skett, kan ej utrönas utan ytterligare undersökningar.
1 den nya eller Karlskrönikan berättas om bondeplågaren Jösse Eriksson, att han flytt till Wadstena men där greps av bönderna i Aska härad vilka
»fördhen swa til Mothala tingh och satthen midh i then ring och dömdhe ther strax domen sa ath han skuldhe frän hwdhit ga».
Det är inte sannolikt, att det här är fråga om en »domarring». Mo-tala blev enligt Styffe tingsställe först efter 1370.1 Lika litet behöver
det gamla uttrycket i Dala- och Västmannalagarna: a ping oc a ring syfta på en genom stenar avgränsad plats.
Om doraarringarna och deras omgivning använts som tingsplatser, så är detta bruk av senare datum. Detsamma torde vara förhållandet med de s. k. tingshögarna. De äro ursprungliga gravhögar, som ibland fått en ny användning. Så förhåller det sig säkerligen också med den tyvärr ej undersökta tingshögen vid Gamla Uppsala.
Z U S A M M E N F A S S U N G T. J ARNE: Die »Richterkreise» sind Gräber.
Es gibt in Schweden zahlreiche Monumente die aus einem Kreise von grossen Steinen bestehen, 6, 7, 8, 9, 12 öder mehr an der Zahl. Das Innere des Kreises ist meistens ganz flach. Die Kreise liegen nicht seiten in grosser Anzahl (zuweilen uber 80) auf demselben Platze vereinigt, oft aber auch vereinzelt. Sie trägen den Namen »Domarringar» (Richterkreise) und das Volk ebenso wie viele Wissenschaftler in älterer Zeit haben sie fur Gerichtsplätze gehalten, wo die Rechtspflege ausgeUbt wurde. Einzelne Forscher haben sich gegen diese Ansicht opponiert, und der Verfasser fuhrt nicht weniger als 20 »Richterkreise» an, in deren Mitte er und andere Ausgräber Funde von verbrannten Knochen und anderem Inventar ange-troffen haben. Es hat sich herausgestellt, dass alle »Richterkreise» Gräber sind, und dass sie vor allem der Zeit um 400—800 nach Chr. angehören und bisweilen vielleicht noch jUnger sind. »Domarringar» die älter wären kennt man noch nicht mit Sicherkeit und auch nicht ihren Ursprung und ihre Entwicklung.
