story name here 31 30 national geographic • month 2011
En pojke arbetar i en milisstyrd gruva i Watsa.
[ vittnesbörd ]
mineraler, makt och
mord
Mineralerna i våra elektroniska apparater har
finansierat obeskrivliga våldsdåd i Kongo (Kinshasa).
d
en första barnsoldaten kommer ut ur djungeln med en kalasjnikov i ena han- den och några färska marijuanaskott i den andra. Pojken är 14, kanske 15 år och har ett okynnigt leende på läpparna som om han just har stulit någonting, vilket han förmodligen också har gjort. På huvudet har han en peruk med axellånga flätor. Några sekunder senare kommer resten av gruppen ut ur det tjocka grö- na lövverk som omger oss. Ett halvdussin tungt beväpnade unga män i slitna kamouflagekläder och skitiga T-shirtar blockerar den röda grus- vägen framför oss. Plötsligt omringas vår lilla pickup av en armé av minisoldater som hindrar oss från att köra vidare.Vi är på väg mot Bavi, en rebellkontrollerad guldgruva i den orosdrabbade östra delen av Kongo (Kinshasa), det största landet i Afrika söder om Sahara. På papperet är det också ett av de rikaste länderna, med ett ymnighetshorn av diamanter, guld, kobolt, koppar, tenn, tantal med mera – naturresurser värda biljontals kro- nor. På grund av de oupphörliga striderna är emellertid landet ett av världens allra fattigaste och mest traumatiserade. Det går bara inte ihop, inte förrän man upptäcker sambanden: Milis- kontrollerade gruvor i östra Kongo (Kinshasa) har försett världens största elektronik- och smycketillverkare med råvaror och samtidigt förvärrat kaoset. Din bärbara dator, kamera, spelkonsol eller guldkedja bär kanske lite grand av Kongos smärta inom sig.
Gruvan i Baviområdet är ett bra exempel. Den kontrolleras av en krigsherre med kalaskula vid namn Cobra Matata. Ja, ”kontrolleras” är kanske egentligen för mycket sagt. Här finns inga klart definierade frontlinjer som markerar var
regeringsmaktens territorium slutar och var Cob ra Matatas börjar, inga soldater i skyttegra- var som kikar på varandra genom sina sikten.
Här finns bara olika grader av inflytande, ofta ett ytterst marginellt sådant, representerat av ett antal statliga ämbetsmän som sitter och vräker sig under ett mangoträd, och tre kilometer ned- för vägen kanske ett par av Cobra Matatas ma- rijuanarökande barnsoldater. Mellan dem finns bara en stor, folktom grön djungel.
”Sigara! Sigara!” ropar barnsoldaterna. De vill ha cigaretter. Genom den nedrullade sidorutan sticker fotografen Marcus Bleasdale och jag snabbt ut några av det lokala märket Sports- mans, som genast snappas upp av febrila små händer. Cigaretterna verkar göra susen – tillsam- mans med några tusen skrynkliga kongolesiska franc (värda cirka 30 kronor). Sedan kör vi vida- re längs en påfrestande ojämn grusväg, förbi bananträd och byar med halmtäckta hus. Vid horisonten tornar enorma berg upp sig.
När vi kommer fram till Bavi slår vi oss ner med byns äldste och pratar om guld. Under de senaste tio åren har världsmarknadspriset fyr- dubblats, men här syns inga tecken på utveck- ling eller nyvunnet välstånd. Bavi är precis lika fattigt som alla andra byar i östra Kongo (Kin- sha sa): en samling runda hyddor längs vägen och en marknad med stånd byggda av störar.
Människor med apatiska ansiktsuttryck säljer högar med second hand-kläder och berusade män med glasartad blick snubblar fram längs stigarna. Här finns varken el eller rinnande vatten. De äldste berättar att man saknar både medicin och skolböcker. Barnen går runt barfota med svullna magar. De är antingen felnärda, har mask eller båda delar.
Av Jeffrey Gettleman
Första gången jag var i Kongo (Kinshasa) slog det mig att inget förändrats här de senaste hundra åren; människorna utsätts fortfarande för rovdrift. Enda skillnaden är att det nu är multinationella bolag som utnyttjar landets resur- ser. Enligt en rapport från år 2004 dog över fyra miljoner människor i det som kallas Afrikas första världskrig. Det är obegripligt att ingen uppmärksammat en så ofantligt stor förlust av människoliv. Det gjorde mig arg. Under en tid ägnade jag åtta månader om året åt att fotografera detta krig, som bara en handfull internationella journalister bevakade från Kinshasa. Jag fortsätter att visa bilderna, eftersom jag vill väcka samma ilska hos andra. Folk måste få veta att mineralerna i våra mobiltelefoner, datorer och kameror bidrar till att finansiera våld. Hur kan vi stoppa dessa grymheter? Vi kan börja med ett foto.
FOTO:
Marcus Bleasdale
Desperata bybor flyr från striderna i Ituriregionen i Kongo (Kinshasa).
(Fortsätter på sidan 40)
Läs mer om konse kvenserna av
I krigets skola: Barnsoldater patrul- lerar guldgruvan Bavi i provinsen Orientale. Deras överbefälhavare är krigsherren Cobra Matata, som säljer mineraler och köper vapen.
Arbetarna letar guld i gruvan Sufferance i regionen Ituri. Varje år smugglas guld för närmare fyra miljarder kronor ut ur landet.
En pojke i Pluto väntar på ett mål ris och bönor. I delar av östra Kongo (Kinshasa) är runt 40 procent av guldgruvarbetarna barn, som ofta tvångsrekryteras av milisgrupper.
”Vi har inga pengar”, säger Juma Mafu, en av de äldste. ”Vi har massor av guld, men inga maskiner att utvinna det med.
Våra guldgrävare använder händerna. Stor- företagen kommer inte att etablera sig här förrän vi får fred igen.” Det har man inte för tillfället, det är alldeles uppenbart.
Vi går vidare nedför backen i riktning mot guldgruvan och stannar för att hälsa på ”gruv- ministern”. Han sitter på en pub på marknaden bakom en skog av nyligen tömda ölflaskor. Hans halvslutna ögon och väldiga kroppshydda leder
Bunia, cirka fem timmar bort. Där blir vi för- hörda av beväpnade män i ett mörkt hus med mystiska fläckar på golvet.
så här är situationen I kONGO (kinshasa):
Regeringen i huvudstaden Kinshasa är svag och korrumperad, vilket gör att det stora landet rutt- nar inifrån. I landets östra del råder anarki. Där är makten uppdelad mellan ett mischmasch av olika rebellgrupper, som bland annat finansierar sitt våld med stulna mineraler. Regeringsarmén är i många fall lika långfingrad som rebellerna.
På senare tid är det få folkslag som lidit lika mycket som kongoleserna. Var annars slaktas hundratals män, kvinnor och barn år efter år?
Var annars våldtas hundratusentals kvinnor utan att i princip några straff delas ut?
För att förstå hur Kongo (Kinshasa) kunde drabbas av ett sådant öde måste man blicka till- baka över hundra år i tiden, då kung Leopold II av Belgien tog kontroll över detta väldiga områ- de och gjorde det till sin personliga koloni. Leo- pold, som var ute efter gummi och elfenben, inledde den huggsexa om Kongos naturresurser som pågått ända fram till i dag. När belgarna plötsligt lät Kongo bli självständigt år 1960 ut- bröt ett uppror som banade väg för den ambi- tiöse unge militären Mobutu Sese Seko, som tog makten och behöll den i 32 år. Han frossa de på kakor som flögs in till hans palats från Paris samtidigt som kongolesiska barn svalt ihjäl.
Mobutu Sese Sekos välde varade inte för evigt, men när han miste makten drog han med sig Kongo i fallet. År 1994 exploderade grannlandet Rwanda i ett folkmord med uppemot en miljon döda. Många av mördarna flydde till östra Kon- go, som blev en bas för destabiliseringen av Rwanda. Tillsammans med grannen Uganda invaderade Rwanda år 1997 Kongo och avsatte Mobutu Sese Seko. I stället installerade de sin skyddsling Laurent Kabila. Honom blev de dock snart missnöjda med och invaderade då på nytt.
I denna andra fas av kriget, som kallas Afrikas första världskrig, deltog även Tchad, Namibia, Angola, Burundi, Sudan och Zimbabwe.
I kaoset som följde beslagtogs hundratals gruvor av utländska soldater och rebellgrupper.
Rebellerna finansierade sin brutalitet med dia- manter, guld, tenn och tantal, ett hårt, grått och korrosionsbeständigt grundämne som används vid tillverkning av elektronik. I östra Kongo (Kinshasa) produceras mellan 20 och 50 procent av all tantal i världen.
Efter starka internationella påtryckningar i början av 2000-talet drog sig de utländska arméerna officiellt tillbaka. Kongo (Kinshasa) var vid det laget fullkomlig raserat. Broar, vägar, hus, skolor och hela familjer låg i ruiner. Upp- emot fem miljoner kongoleser hade dödats. FN skickade tusentals fredsbevarande soldater – det finns fortfarande omkring 17 000 sådana i landet – men blodspillan bara fortsatte. Givarländer bidrog med 3,2 miljarder kronor till valet år 2006, det första i Kongo (Kinshasa) med repre- sentation av flera partier och allmän rösträtt, men inte heller det förändrade situationen.
Östra Kongo (Kinshasa) förblev en krigszon.
Ugandier, rwandier och burundier fortsatte att ta sig över gränsen för att finansiera olika rebell- grupper, som i sin tur fortsatte att köpa vapen och betala ännu fler rebeller (som de perukför- sedda Cobra Matata-pojkarna) med pengar som de tjänade genom att sälja mineraler. Starka in- ternationella protester framfördes, men det var ingen som riktigt visste vad man skulle göra åt den bekymmersamma situationen.
KRING år 2008 började några människorätts- organisationer och medlemmar av den ameri- kanska regeringen ställa en viktig fråga: Vad skulle hända om man städade upp i mineralhan- deln i Kongo (Kinshasa) och på så vis hindrade rebellerna från att finansiera sin verksamhet? I slutet av 1990-talet hade en kampanj om ”blod- diamanter” visat att den västafrikanska dia- manthandeln finansierade uppror i den delen av kontinenten. Varför inte göra en liknande kam- panj om Kongo (Kinshasa), en om mineraler?
Den 21 juli 2010 undertecknade USA:s presi- dent Barack Obama finansreformen Dodd- Frank, i vilken även ”konfliktmineraler” berörs.
Enligt lagen måste börsnoterade amerikanska företag offentliggöra i hur stor omfattning deras produkter innehåller mineraler från gruvor som kontrolleras av väpnade grupper i eller i närhe- ten av Kongo (Kinshasa). Dodd-Frank förbjuder visserligen inte bolag att använda konfliktmine- raler från Kongo (Kinshasa), men storföretagen vill inte förknippas med vad som skulle kunna kallas världens största humanitära katastrof.
Redan innan lagen antogs hade ledande elek- troniktillverkare som Intel, Motorola och HP börjat spåra mineralerna som används i deras produkter, och sedan lagen trädde i kraft har många andra företag börjat gå igenom sina försörjningskedjor. Chuck Mulloy på Intel
Gruvministern skakar på sitt tjocka huvud:
”Ni är arresterade.”
tankarna till en buddhastaty. Han har på sig en billig silverglänsande blazer som stramar över valkarna på ryggen.
”Hujambo, mzee”, hälsar jag honom respekt- fullt på swahili. Han rapar ljudligt. Jag berättar att vi är journalister och att vi skulle vilja titta närmare på guldgruvan.
Han brister ut i ett obehagligt litet skratt och frågar: ”Hur vet jag att ni är journalister? Ni är kanske spioner.” Ordet ”spioner” sprider sig som en löpeld. Plötsligt är vi omgivna av människor.
En enögd barnsoldat stirrar hotfullt på oss. En annan ung man, som säger att han arbetar för den statliga underrättelsetjänsten, ber att få tit- ta på våra papper.
Dags att ge sig av, tänker jag. Dags att ge sig av i rödaste rappet. Min röst håller på att spricka, men jag försöker låta så avslappnad som möjligt:
”Fint … öh … inga problem. Då ser vi bara … öh … till att åka hem.”
Gruvministern skakar på sitt tjocka huvud:
”Nej, det får ni inte. Ni är arresterade.”
”För vad?” frågar jag, torr i halsen.
”För att ni befinner er i en zone rouge.”
Är inte större delen av östra Kongo (Kinsha- sa) en röd zon kontrollerad av väpnade grupper?
tänker jag. Jag hinner emellertid inte säga någonting, för i nästa stund förs vi iväg till en bil som transporterar oss till en stad vid namn
0 km 300
0 km 50
Volfram Guld
Tantal Tennsten
I T UR I
Kivusjön NORRA KIVU
ORIENTALE
SÖDRA KIVU Goma
Bukavu Bunia Pluto Bavi
Watsa
RWANDA TANZ.
UGANDA
BURUNDI Kinshasa
KONGO (KINSHASA) AFRIKA
Nyabibwe
I östra Kongo (Kinshasa), långt från regeringsmakten i huvudstaden, finns mineraler i överflöd. Rikedomarna har orsakat strider i området sedan 1990-talet. Arméchefer och milisledare, i många fall stöttade av grannländerna Rwanda och Uganda, försöker ta kontroll över gruvorna.
Varje prick är en gruva.
Färgerna visar de viktigas te typerna av ”konfliktmalm”
(och raffinerade metaller).
(Fortsättning)
42 national geographic • 10/2013
Antal vuxna i USA som äger hemelektronik
Mediaspelare Bärbara datorer
Mobiltelefoner
2006 278 miljoner
2012 458 miljoner
Antal invånare i Kongo (Kinshasa)*
69 miljoner
Dödsfall kopplade till konflikter i östra Kongo (Kinshasa) mellan åren 1998 och 2007**
5,4 miljoner
medger att det kostar en hel del pengar att följa de nya reglerna (han vill inte gå in på exakt hur mycket), men säger samtidigt: ”Vi vill inte stöt- ta personer som våldtar, plundrar och dödar.”
Vid utgången av år 2012 innehöll inga av Intels mikroprocessorer konflikttantal. Koncernen kan emellertid inte garantera att andra konflikt- mineraler, till exempel guld, tenn eller volfram, inte används i mikrochipsen som de tillverkar.
Dodd-Frank-lagen har kritiserats för att den riskerar att få elektronikföretagen att bojkotta
alla mineraler från Kongo (Kinshasa), vilket skulle göra att de lokala gruvarbetarna förlorade sina försörjningsmöjligheter. Det var också vad som hände, åtminstone till en början. Multina- tionella företag slutade köpa tenn- och tantal- malm av producenter som inte kunde bevisa att deras mineraler inte finansierade konflikter. I september 2010 införde dessutom de kongolesis- ka myndigheterna ett halvårslångt förbud mot all gruvdrift och malmhandel i landets östra del, vilket blev förödande för tusentals gruvarbetare.
Efter det började dock en reformerad gruv- bransch träda fram. Myndigheterna i Kongo (Kinshasa) började inspektera gruvorna. Armén kastade ut miliserna och lät en nyutbildad gruv- polis övervaka gruvorna. Beväpnade grupper som handlade med tenn, tantal och volfram fick se sina vinster minska med 65 procent.
Vi besöker en ”grön”, det vill säga konfliktfri, gruva i Nyabibwe, ett gruvområde som sträcker sig flera kilometer genom en dal inte långt från Kivusjön. Bergssidan myllrar av starka unga män i trasiga kläder och pannlampor. De ham- rar, gräver, skyfflar och skrapar och fraktar bort minsta antydan till gulaktig tennsten. De tuggar på sockerrörsbitar för att få snabb energi. Den- na myrliknande armé offrar miljontals kalorier och litervis av svett för att mätta en mäktig glo- bal industri oerhört långt härifrån. Ingen av männen vet särskilt mycket om Dodd-Frank- lagen. När vi frågar dem om reglerna beklagar sig de flesta över det faktum att priset på tenn- sten fortfarande är för lågt.
I Nyabibwe har all lättåtkomlig tennsten för länge sedan utvunnits. Nuförtiden måste gruvarbe tarna gräva sig djupt ner i berget med sina släggor och skyfflar. Inne i en tunnel, den så kallade modertunneln, är väggarna fuktiga och slemmiga. Passagen blir smalare för varje steg. I det kompakta mörkret försvinner känslan av vad som är upp och vad som är ner. Det enda som hörs är droppandet av vatten och det
Sedan 1998 har striderna i Kongo (Kinshasa) kostat över fem miljoner människor livet, motsvarande mer än halva Sveriges befolkning. Ytterligare två miljoner har fördrivits.
Guld, tantal, tenn och volfram ingår i de flesta elektronikprodukter, som bara blir fler och fler.
*UPPSKATTNING åR 2012. **SENASTE TILLGäNGLIGA DATA NGM ART. KäLLOR: POPULATION REFERENCE BUREAU; U.S. CENSUS BUREAU; PEW INTERNET & AMERICAN LIFE PROJECT
I lägret Kibati har sörjande samlats för att begrava åtta månader gamla Alexandrine Kabitsebangumi, som dött i kolera. I lägret, som ligger utanför Goma, bor hemlösa människor som har flytt undan våldet.
I lägret Rubaya i provinsen Norra Kivu bor 50 000 personer som har tvingats fly på grund av striderna mellan regeringen och rebellgruppen M23, som stöttas av Rwanda.
46 national geographic • 10/2013 kongo (kinshasa) 47 knappt urskiljbara ljudet av män som sjunger
långt nere i jordens inre.
Gruvarbetarna tar säckar med tennsten på ryggen, bär ut dem ur tunnlarna och släpar ner dem till ett litet skjul vid bergets fot. Där vägs de av kontorspersonal som skriver in sifferupp- gifterna i en stor bok och sätter på en streckkod av plast, som visar att tennstenen är konfliktfri.
Sedan fraktas den vidare med motorcykel eller pickup till provinshuvudstaden Bukavu, där den hamnar på lastbilar och transporteras vidare till Rwanda och Dar es-Salaam i Tanzania, den
egna ögon. Så varför skulle en representant för den statliga underrättelsetjänsten låta gripa oss?
Borde inte myndigheterna kämpa mot rebeller- na? När vi friges skuggas vi av säkerhetsagenter.
De sover i en bil utanför vårt hotell.
”Ni hamnade mitt i ett spel”, säger en FN-re- presentant med erfarenhet av Kongo (Kinshasa).
”De delar på rovet. Det är en kapp löpning där det gäller att roffa åt sig mesta möjliga.”
Han hänvisar till skandalen med överbefäl- havaren för de kongolesiska markstyrkorna,
general Gabriel Amisi. Han blev avstängd sedan FN-representanter avslöjat att han i hemlighet sålt vapen och ammunition till rebell grupper för att göra det enklare för dem att bedriva tjuvjakt på elefanter och få tag i elfenben. Samtidigt ut- gav han sig för att bekämpa just dessa rebeller.
Ett spel, ja till och med ett dubbelspel.
”Regeringen är nära att kollapsa. Alla försöker sko sig på Kinshasas bekostnad”, berättar FN-re- presentanten. ”De där personerna i Bavi ville inte att ni skulle få veta vad de håller på med.”
Vad skulle krävas för att få ordning på läget i Kongo (Kinshasa)? frågar vi. Han tittar ner på sina blanka skor en lång stund. ”Det finns inga enkla lösningar”, svarar han. ”Jag är inte ens övertygad om att det faktiskt finns en lösning.”
Nästa dag lämnar vi Bunia i ett litet propel- lerplan. Under oss försvinner bananträden i en malström av mörkgrönt. Byarna med de halm- täckta taken blir till små bruna prickar medan vi flyger över de vackert skulpterade bergen med sina ofantliga skatter. j
stora hamnstaden vid Indiska oceanen. Tenn- stenen hamnar slutligen i Malaysia, där den smälts ned och säljs till elektronikföretag.
Nyabibwegruvan drevs tidigare av kongolesis- ka soldater, men 2011 beordrade myndigheter- na militären att lämna gruvan. Enligt rapporter finns en viss risk att militären smugglar ut tenn- sten ur gruvan, men när vi är där i januari ser vi varken soldater, milismän eller barnarbetare.
Bokföringen ser välskött ut. Mycket tyder på att man faktiskt gjort framsteg i Nyabibwe.
PROBLEMET är att de ”rena” gruvorna fortfarande är alldeles för få. Bara cirka tio procent av gruvorna i östra Kongo (Kinshasa), totalt 55 stycken, har klassats som konfliktfria. De flesta tenn-, tantal- och volframgruvorna har visser- ligen demilitariserats, men många guldgruvor är fortfarande i händerna på antingen armén eller olika rebellgrupper. Myndighetspersoner samarbetar i hemlighet med rebelledare som Cobra Matata för egen vinnings skull. Det insåg vi när vi försökte ta oss till guldgruvan i Bavi.
Efter arresteringen förhörs vi i timmar av en grupp soldater i det lilla mörka huset i Bunia:
”Vem körde er till Bavi? Vad skulle ni där att göra? Var har ni varit tidigare?” vrålar de.
Vi är förvirrade. Vi vet att Bavi kontrolleras av rebeller. Vi har sett barnsoldaterna med våra
Vi är förvirrade. Borde inte myndigheterna kämpa mot rebellerna?
Denna kvinna våldtogs och lämnades att dö. Nu väntar en lång konvalescens på ett center i Goma.
En undersökning från 2007 bedömer att över en miljon kongolesiska kvinnor våldtagits minst en gång.
Denna kvinna våldtogs och lämnades att dö. Nu väntar en lång konvalescens på ett center i Goma. En undersökning från 2007 bedömer att över en miljon kongolesiska kvinnor våldtagits minst en gång.
