Lära och utvecklas tillsammans!
Studiematerial
Personligt ansvar i den
grundläggande vuxenutbildningen
Maria Holmberg
Kometensutveckling för sfi-lärare Lärarhögskolan i Stockholm Myndigheten för skolutveckling
www.lhs.se/ruc/sfi 2006
Personligt ansvar i den grundläggande vuxenutbildningen
Inledning
Det är en stimulerande och krävande uppgift att undervisa människor i svenska som andraspråk. Man möts av så mycket värme, livserfarenhet och respekt, samtidigt som det många gånger är så svårt att förstå varandra. Vi har olika erfarenhet av skola och undervisning och därmed har vi olika förväntningar på varandra, lärare och deltagare. Jag efterlyser att deltagarna ska vara självständiga och ta eget ansvar för sina studier medan många av dem efterfrågar läxor, prov, kontroll och ordning. Hur uppfattas begreppet personligt ansvar? Hur kan vi mötas och förstå varandra? Ett sätt är att bege sig ut på upptäcktsfärd, dels i min egen bakgrund, dels fråga deltagarna om deras erfarenheter.
Hur beskriver jag min egen skolbakgrund?
Jag började i en Stockholmsskola i augusti 1963. Vi var 25 barn i första klass. Min fröken hette Aina, hon var gråhårig och spelade orgel. Hennes skarpa bruna ögon satte skräck i oss elever. Hennes kateder stod lite högre än våra bänkar så att hon hade god uppsikt över oss.
Snälla, duktiga flickor fick sitta längst bak medan sämre elever placerades längre fram. Hon berättade ur Bibeln i ämnet kristendomskunskap och vi sjöng psalmer varje morgon. Ibland tog hon in stora planscher över Palestina eller bibelberättelserna som hon hängde upp framme vid tavlan. Trots att hon var gammal fick hon undervisa oss i gymnastik. Vi hade sockiplast och blåa gymnastikdräkter med volang. Vi hade en läsebok som handlade om Li och Lo och mor som ror och far som är rar. Matematikboken följde vi från sida till sida så det gick lätt att jämföra hur man låg till.
De första åren i grundskolan fick man lära sig att lyda, göra sina läxor, vara tyst och räcka upp handen. Under högstadiet fick vi grupparbeten, annars förekom endast lärarstyrda lektioner, prov, uppsatser, redovisningar o.s.v. De högre studierna på gymnasiet och lärarhögskolan innebar något av en chock. Då krävdes av oss att ta ansvar för innehållet i studierna, val av litteratur, specialarbeten, gruppuppgifter, kritiskt tänkande, kursuppläggning, tidspassning, hemuppgifter, planering osv. Det tog tid och var jobbigt att bli en aktiv, självständig, kunskapssökande student.
Idag har jag som lärare ambitionen att stödja deltagarna att bli självständiga och
ansvarstagande för sin egen inlärning. Där har jag stöd i styrdokumenten. Så här står det i läroplanen Lpf 94 i det inledande avsnittet om skolans värdegrund och uppgifter:
undervisningen skall bedrivas i demokratiska former och utveckla elevernas förmåga och vilja att ta personligt ansvar och aktivt deltaga i samhällslivet. I målen för den grundläggande vuxenutbildningen och i kursplanen för ämnet svenska som andraspråk beskrivs
förutsättningarna för att kunna ta personligt ansvar. I målen framgår att de studerande ska använda och utveckla olika inlärningsstrategier. De ska få förståelse för hur deras eget lärande går till och kunna utvärdera sitt arbete. Reflektion, medvetenhet och kritiskt förhållningssätt nämns som viktiga delar i inlärningsprocessen. De studerandes egna erfarenheter, kunskaper, behov och intressen ska vara utgångspunkten för studierna, även för utvecklandet av det personliga ansvaret. Självförtroendet och självkänslan stärks när studerande vet hur man gör för att lära sig. Det råder inga tvivel om att detta är ett viktigt uppdrag för lärare.
Hur beskriver några deltagarna sin skolbakgrund?
I samband med ett projektarbete frågade jag några deltagare om deras upplevelser av undervisning i hemlandet. Deltagarna var mycket positiva till att bli intervjuade och ville
gärna berätta om sina erfarenheter. En kvinna berättade att det var första gången hon
reflekterade över undervisningen i sitt hemland och sa att ”det är första gången någon frågar mig”.
Samtliga berättade om att det var många regler i skolan som man måste följa, annars blev det stränga påföljder. Tiden i skolan innebar att de måste lyda och respektera läraren, rektorn eller annan skolpersonal. Om man inte lydde auktoriteterna blev man straffad och då skämdes man inför sina kamrater. Å andra sidan kunde man bli belönad om man var duktig.
En person beskrev den rädsla hon alltid hade upplevt i skolan. Hon vågade inte fråga. Läraren gav dem prov varje månad. Svaret på frågorna fanns i boken. Om man inte klarade provet fick man sitta kvar. Grupparbeten eller samarbete verkar inte ha förekommit. Lärarna
kontrollerade att eleverna gjorde läxorna. De såg till att eleverna var rena om händerna, hade strukna kläder och putsade skor. De måste komma i tid. Om man kom för sent blev man straffad.
Undervisningsmaterialet var inte så varierat. Läroböckerna var det enda de hade att tillgå i Pakistan och Irak. Bristen på tillgänglig information var ett stort problem för de
vuxenstuderande. Studiebesök förekom aldrig.
Hur tolkar några deltagare begreppet personligt ansvar?
Jag fortsatte med att sortera in deltagarnas uttalanden i olika kategorier. Man kan säga att det är olika sätt att förhålla sig till personligt ansvar
Kategori A: personligt ansvar – att passa tiderna i skolan Jag måste ta ansvar för tiden.
Det är inte bra att jag kommer lite senare.
Om jag kommer i tid, om jag kommer senare då stör jag mina andra klasskamrater.
Jag är inte ansvarsfull om jag kommer för sent.
Uttalandena i kategori A speglar en uppfattning att personligt ansvar handlar om att respektera sin omgivning och komma i tid till undervisningen. Tidsaspekten verkar viktig när det gäller studierna men också i privatlivet.
Kategori B: personligt ansvar – att studera hemma
Jag kan läsa böcker och jag måste titta på TV, studera själv.
Det är också personligt ansvar. Kämpa både hemma och i skolan. Det är bättre för mig, annars studerar jag bara i skola, det är inte bra. Jag måste också studera hemma.
Det är eleverna som ska ta ansvar för läxor. Inte bara lärare som förklarar för dem och gör allt. De måste hitta och leta efter information i datorn. Det finns möjligheter här att göra mycket hemma, bibliotek, låneböcker. Det finns stor möjlighet för eleverna att de kan hitta någonting och hjälpa studierna.
Uttalandena i kategori B har egentligen flera dimensioner, dels handlar det om att göra läxorna som läraren bestämmer och dels om att studera på egen hand med hjälp av medier, bibliotek, internet eller dylikt.
Kategori C: personligt ansvar – något som växer med åren
Jo, därför jag ser att en person har ett, har ansvar, jag tror hans ansvar stiger hela tiden och ökar.
Ja, man måste från början. Jag har ett barn som är sex år gammalt. Och jag har alltid lärt honom. Från början, man måste lära barn ta ansvar för någonting.
Att komma till rätt nivå, till rätt yrkesutbildning och plus det är mitt ansvar komma till skolan och sköta mina tider alltså.
I kategori C visar uttalandena att ansvar handlar om växt och utveckling hos barn och vuxna.
Det är ett livslångt lärande som utsagorna ger uttryck för och en positiv och aktiv tro på framtiden. Som vuxna har vi ett ansvar för att fostra barn till att ta eget ansvar.
Kategori D: personligt ansvar – gäller för hemmet och familjen
Jag tror det är samma för alla hemmafruar, de har mycket ansvar. Till exempel när de har barn, det är mycket svårare, de måste studera, måste jobba, måste städa.
Inte alltid (tar jag personligt ansvar). Det är sanningen. Det skulle jag vilja, men ibland är det omöjligt. Inte för att jag inte vill, utan för att man blir lite stressad som vuxen människa.
Det är inte bara att jag måste komma till skolan och lära mig språket, utan det finns ett paket.
Man har barn, måste umgås med dem, göra saker, så man hinner så gott det går att studera hemma. Så egentligen gör jag inte som jag vill. Eller skulle vilja göra.
I kategori D vidgas begreppet ansvar till att gälla hemmet och familjen. Här kommer svårigheten in att hinna med allt ansvar. Stressen gör ibland att personens egen utveckling kommer i skymundan eftersom barn och familj kräver uppmärksamhet. Det kan kännas svårt och stressande.
Vilka konsekvenser får deltagarnas tolkning av begreppet för undervisningen?
Jag vill uppmana alla att diskutera erfarenheter av undervisning och synen på begreppet personligt ansvar. För mig har det varit lärorikt, inte minst att bli medveten om min egen skolbakgrund.
Det är uppenbarligen viktigt för många att passa tiderna. Om man inte passar tiden respekterar man inte läraren eller kurskamraterna. Min erfarenhet av elevernas tidspassning i
undervisningen är dock att den är ganska dålig. Familjen, barnen, förseningar i
kollektivtrafiken etc. anges ofta som skäl till sen ankomst. Kursdeltagarna vill komma i tid men misslyckas i sina ambitioner. Frågan blir hur man lägger upp undervisningen utifrån denna kunskap. Kanske någon form av flextid passar eller att starta dagen med självständiga uppgifter istället för gemensamma genomgångar.
För några kvinnor kommer ansvaret för hemmet och familjen i första hand och studierna i andra hand. Det här tycker jag är svårt. Jag förstår dem, samtidigt vet jag att utan satsning på studierna kommer de inte vidare med språket. Uppmuntran att prata med varandra om
vardagslivets problem kan vara en möjlig väg. Deltagare som är bra på att göra prioriteringar mellan familj och studier kan stödja varandra. Självstudier kan också vara en hjälp för dem som inte har möjlighet att studera hemma. Genom individuella samtal om studierna kan lärare och deltagare mötas och diskutera. Jag tror att det är betydelsefullt om man kan ta upp
slitningen mellan studier och hemmet i undervisningen.
Några av svaren i kategori B tyder på att deltagarna är medvetna om betydelsen av att träna svenska överallt och att detta handlar om deras personliga ansvar. Ju fler kopplingar mellan undervisningen och vardagen man kan göra, desto bättre. Då kan undervisningen i svenska mer naturligt fortsätta hemma. De som inte har någon kontakt med svenska språket till
vardags, behöver ändra sina vanor om de ska förbättra sitt språk. Här krävs en rejäl insats från såväl lärare som deltagare.
Hur kan vi mötas och förstå varandra?
Det här tycker jag är en nyckelfråga, att mötas i respekt för varandras olikheter och lyhört lyssna till varandras berättelser. Det som slår mig är hur lik min tidiga skolgång är mina deltagares skolbakgrund. Det finns skillnader eftersom de har flyttat och lämnat sin skolkultur för att komma till en ny i Sverige. Jag har blivit lärare och fått ytterligare ett perspektiv på undervisning och lärande. Tiderna har förändrats i det svenska samhället. I arbetslivet ställs krav på språkkunskaper, självständighet, ansvarstagande, initiativförmåga mm. Personligt ansvar är mer aktuellt nu än tidigare och individen står ofta i centrum framför kollektivet.
På min arbetsplats har vi funderat över hur vi ska organisera undervisningen för att möta såväl samhällets krav som individens önskemål. Vi har skapat tre olika undervisningsformer, och deltagarna får ett ”smörgåsbord” av föreläsningar, seminarier och studiestugor (ungefär detsamma som självstudier) att välja emellan. De komponerar sitt eget schema utifrån sina egna behov av läsning, skrivning, uttalsövningar, projektarbeten, talövningar, allsång m m. De får också själva välja vilken nivå som passar dem bäst, en lägre eller en högre. De allra flesta förstår efterhand hur detta fungerar, andra behöver få mer handledning. Vi tycker oss se en utveckling i deras eget ansvarstagande för sina studier och lärande.
Avslutningsvis vill jag dela med mig några av mina ledord som jag formulerade när jag började arbeta med personligt ansvar och självständighet i undervisningen.
• Gör deltagarna delaktiga i uppläggningen av undervisningen, förklara syftet och målen tydligt.
• Ge alltid deltagarna valmöjligheter, det främjar självständigheten.
• Gå igenom hur man gör när man lär sig, olika inlärningsstrategier.
• Värna om dialogen med deltagarna. Var lyhörd och nyfiken. Fråga.
Litteraturförteckning
Carlsson, Marie (2002) Svenska för invandrare – brygga eller gräns? Göteborg: Göteborg Studies in Sociologi No 13
Dysthe, Olga (1996) Det flerstämmiga klassrummet. Lund: Studentlitteratur
Nunan, David (2004) ”Nio steg på väg mot ett självständigt lärande” i Olofsson, Mikael (red) Symposium 2003 Arena andraspråk, Stockholm: HLS förlag.
Rebenius, Inga (1998), Elevautonomi i språkundervisningen. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur
Maria Holmberg är lärare i svenska som andraspråk
