En arbetsmarknad i förändring
En marxistisk analys av europeiseringen av
arbetspolitiken
Författare: Clara Sundqvist
Kandidatuppsats
Abstract
The process of European integration affects different areas of the European structure differently, where some areas are more integrated than others.
Sometimes, it can be difficult to find a balance between how the EU functions and the existing structures within the Member States. The Swedish labour market has been largely independent throughout the 20th century, something that has gone through some changes since Sweden’s accession into the EU.
This study aims to examine what laws are made in relation to labour law since Sweden’s accession into the EU, and then examine the results through a Marxist perspective. The study is a comparative one, conducted through comparing tree different years, 1995 – the year Sweden joined the EU, 2006, and 2019, in order to properly view the progression of the integration of labour law at the European level, as well as examining the impact the Amsterdam and Lisbon Treaties and the support for legislation through the treaties has had on legislation. The study found that there has been a trend toward further integration, helped in part by the introduction of the European employment strategy in 1997 which outlined guidelines to, among other things, increase employment and protections of workers. The Marxist analysis found that the EU is an example of how the capitalist system expands through larger territories and movement of decision-making benefits European elites in the long run. Integration is integral to the survival of capitalism, therefore it is of interest to those who benefit from capitalism to keep this trend up, so they can stay in power and continue making decisions that benefit them.
Nyckelord: arbetspolitik, marxism, förordning, anställningsskydd, maktförhållanden, europeisering, EU-fördrag, sysselsättningsstrategi
Innehållsförteckning
1 Inledning 1
1.1 Syfte och frågeställningar 3
1.2 Den svenska arbetsmarknadsmodellen 4
1.3 Disposition 5
2 Teori och tidigare forskning 5
2.1 Tidigare forskning 5
2.2 Marxism 8
3 Metod och material 10
3.1 Komparativ metod 10
3.1.1 Temporal design 12
3.1.2 Faktorer 13
3.2 Material och avgränsningar 14
4 Resultat och analys 16
4.1 1995 16
4.2 2006 19
4.3 2019 22
4.4 Oberoende faktorers påverkan 25
4.4.1 Amsterdamfördraget 25
4.4.2 Lissabonfördraget 27
4.4.3 Stöd i EU-förordningar 28
4.5 Marxistisk tolkning 30
5 Slutdiskussion 34
Källförteckning 37
1 Inledning
Diskussionerna om hur social- och arbetsmarknadspolitiken ska regleras på EU-nivå har blivit ett mer och mer centralt tema - bland annat förs det diskussioner om hur tryggheten för arbetarna på en arbetsmarknad som kräver allt mer flexibilitet ska kunna tryggas, samt minskad skattebelastning på arbete och företagsamhet (Allgårdh, 2000:697). Detta ledde till en period i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet där lagstiftningsaktiviteten inom arbetsrätten på EU-nivå var hög och mycket tid och kraft lades på arbete från många olika håll (Bruun, 2015:313). Med etableringen av Lissabonfördraget har EU-rätten sett en ökad konstitutionalisering, då extra vikt lades på de grundläggande rättigheterna för europeiska medborgare och blev en del av EU:s primärrätt och därmed rättsligt bindande (Rönnmar, 2015:270).
När Sverige gick med i EU gav EU:s kommissionär för utvidgningsfrågor ett löfte om att den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle bevaras (Thörnqvist
& Woolfson, 2011:16). Detta var dock inte ett juridiskt bindande uttalande, vilket öppnade för att denna svenska modell skulle komma att påverkas och förändras på grund av den europeiska integrationen. De arbetsrättsliga direktiv som kommit från EU har kommit att genomföras på lagstiftningsväg, vilket inte var förväntningen vid EU-inträdet (Rönnmar, 2015:268).
Efter de tio första åren i EU, kunde Bruun (2015:313) konstatera att EU mer och mer kommit att sätta agendan för den arbetsrättsliga lagstiftningen i både Sverige och i Finland. Det hade skett en sorts systemskifte inom tre områden:
domstolspraxis blir viktigare; arbetsrättens revir höll på att omdefinieras; och den nationella kontrollen av arbetsrättssystemet har delvis överflyttats till övernationell nivå (Ibid, 2015:314). Det är den sista av dessa tre områden som denna studie fokuserar på. Genom att studera arbetsrättssystemet för att dokumentera maktskiften inom EU, ger studien en statsvetenskaplig vinkel (då statsvetenskap ofta behandlar studiet av maktrelationer), på ett annat väldigt
juridiskt inriktat område. Studiet av maktförhållanden mellan EU och dess medlemsstater är mycket omfattande, dock fokuserar ofta denna forskning på demokratiskt underskott och medlemsstaternas möjligheter till inflytande över lagstiftningsprocessen. Stora delar av den sociala politiken, där arbetspolitiken ingår, har inte utsatts för samma intresse, och mycket av forskningen som gjorts behandlar ofta dualiseringen av de europeiska arbetsmarknaderna, där fokus ofta ligger på den nationella nivån (de la Porte & Emmenegger, 2017:296), så att studera den europeiska nivån öppnar därmed upp nya perspektiv.
EU är i grunden ett fredsbyggande ekonomiskt samarbete, vars tankar är tätt sammanflätade med liberala tankar om samarbete och individuella rättigheter (Rönnmar, 2015:289). Det ekonomiska samarbetet har blivit starkare och starkare allt eftersom fler och fler områden har integrerats in i samarbetet. Då ekonomisk utveckling är besläktat med arbete, är det därför naturligt att även arbetsfrågor till slut skulle börja integreras in på EU-nivå. Denna starkt liberala samarbetsorganisation är därför intressant att analysera utifrån en marxistisk synvinkel, då den marxistiska teorin har annorlunda åsikter om ekonomisk och politisk integration vilket öppnar upp ett intressant perspektiv på specifikt arbetspolitik.
Eftersom arbetspolitiken och utvecklingen av den svenska modellen varit central i Sveriges utveckling under 1900-talet, är det även intressant på ett samhälleligt plan att studera maktförhållandena mellan Sverige och EU inom just denna arena. Den svenska arbetspolitiken ansågs av många - ofta socialdemokrater, personifierat i Tage Erlanders Metalltal 1961 - oförenlig med den europeiska politiken, då de grundade sig i två helt olika ideologier och tankesätt: individuella rättigheter mot kollektivism. Med ökad integration, och därmed en viss överlämning av suveränitet till den europeiska nivån, genom både Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget sedan
Sveriges inträde i EU, är det därför intressant att studera maktförhållandena mellan dessa två parter med detta i ryggen.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att genom en jämförelse av den arbetspolitiska lagstiftningen på europeisk nivå åren 1995, 2006 samt 2019, studera förändringen av maktförhållandena mellan EU och Sverige, samt förklara dem med hjälp av en marxistisk analys.
För att kunna belysa de eventuella skillnader som EU-medlemskapet kan ha bidragit med, är det relevant att undersöka vilka beslut som togs då Sverige gick med i EU, alltså 1995. Året 2019 har valts ut för att koppla studien till nutiden och på så sätt aktualisera den och göra den relevant. Det som kan vara en nackdel för valet av årtal är att det skiljer mer än två decennier mellan dem, och det därmed kan finnas många faktorer som påverkar - vilket är varför året 2006 också har valts ut. År 2006 hade Amsterdamfördraget införts nio år tidigare och Lissabonfördraget var ett år bort, samt att Sverige varit medlemmar i EU i elva år, vilket bör ha medfört en viss grad av integration och därmed bör presentera en viss förändring i maktrelationen mellan Sverige och EU.
Under arbetets gång kommer två frågeställningar väljas ut för att ytterligare komplettera och strukturera upp arbetet, vilka är följande:
• Hur har arbetslagstiftningen förändrats mellan 1995 och 2019?
• Hur tolkar den marxistiska analysen förändringarna i maktförhållandena mellan den svenska och europeiska arbetspolitiken?
1.2 Den svenska arbetsmarknadsmodellen
Den svenska modellen kan sägas ha tre grundpelare (Finansdepartementet, 2017:1): en arbetsmarknad som underlättar omställning, generell välfärdspolitik och ekonomisk politik för öppenhet och stabilitet. För att arbetsmarknaden faktiskt ska underlätta omställning ska det finnas en aktiv arbetsmarknadspolitik, en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring och stöd till eventuella strukturförändringar som gör att arbetskraften behöver ta sig an nya arbetsuppgifter. Denna aktiva arbetsmarknadspolitik består i huvudsak av tre typer av insatser (Ibid, 2017:13): arbetsmarknadsrelaterad vidareutbildning, subventionerad anställning, samt förmedlingsåtgärder.
Sverige har en lång och stark tradition av arbetsrättsreformer. Arbetarrörelsen i Sverige under 1900-talet var starkare än i många andra länder och på grund av det starka socialdemokratiska inflytandet i riksdagen drevs flera viktiga reformer igenom, som ATP-reformen och flera reformer som hjälpte kvinnor på arbetsmarknaden, vilket gjorde Sverige till en av de starkaste välfärdsstaterna i världen och ett av världens mest jämlika länder under 1980- talet (Åsbrink et al., 2019:35). Det svenska arbetsmarknadssystemet är uppbyggt på en stark samförståndsanda, där kollektivavtal och starka arbetsmarknadsparter har spelat en större roll än specifik lagstiftning och avtal, vilket resulterat i en stark organisering bland både fackföreningar och arbetsgivare, tillsammans med hög täckningsgrad på kollektivavtal (Rönnmar, 2015:267, 288–289).
1900-talet såg också uppbyggandet av den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Från 1880-talet och framåt, i och med industrialiseringen, hade den svenska arbetarklassen börjar växa fram, vilket ledde till ökade krav från fackföreningar (Norén Bretzer, 2017:37). Den svenska modellen kännetecknas av sin samförståndsanda, vilket sägs genomsyra det svenska samhället i stort (Möller, 2012:154). Den utvecklades successivt och tog sin början 1906, med
tecknandet av “decemberkompromissen” mellan LO och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), där principer som förenings- och förhandlingsrätt samt rätten att fördela arbetet och avskeda personal etablerades, och 1938 kom själva symbolen för den svenska modellen:
Saltsjöbadsavtalet, där det bestämdes att lagstiftning om arbetsmarknaden ska undvikas för att skydda samhället mot eventuella konsekvenser av arbetsmarknadskonflikter (Ibid, 2012:154). Sedan dess har Saltsjöbadsavtalet varit praxis på den svenska arbetsmarknaden, då de flesta förhandlingar på arbetsmarknaden sker mellan arbetsgivarföreningar och fackföreningar1 (Thörnqvist & Woolfson, 2011:11).
1.3 Disposition
Den första delen av uppsatsen beskriver problemformuleringen, dess statsvetenskapliga och samhälleliga relevans, uppsatsens syfte och frågeställningar, samt en bakgrund om den svenska arbetspolitiken. Del två behandlar tidigare forskning inom ämnet, samt presenterar marxismen, den teori som kommer användas. Del tre presenterar metodval, materialet som behandlas samt de avgränsningar som gjorts. Del fyra presenterar studiens resultat och analyserar det utifrån den valda teorin. Del fem sammanfattar studien med en diskussion om resultatet i relation till studiens syfte, samt resultatets betydelse i en större kontext.
2 Teori och tidigare forskning
2.1 Tidigare forskning
Idag regleras den europeiska arbetspolitiken genom “fördragsbestämmelser, grundläggande rättigheter och allmänna EU-rättsliga principer, sekundärrätt,
1 Det ska även noteras att även om Saltsjöbadsavtalet finns kvar som en stark tankefigur och målbild, har stora förändringar skett över tid, bland annat splittringar inom LO och en stark decentralisering av lönerörelsen.
kollektivavtal på EU-nivå, rättspraxis från EU-domstolen och soft law”
(Rönnmar, 2015:268), och har varit föremål för kontinuerlig förändring, vilket tydligt kan spåras genom framförallt fördragen, där beslutsbefogenheterna har utökats med varje fördrag - från Romfördraget, där arbetspolitiken betraktades som en nationell angelägenhet, till de senare fördragen, där Maastrichtfördraget införde den europeiska sociala dialogen, och Kommissionen ska främja samråd på arbetsmarknadens unionsnivå.
Lissabonfördraget införde den sociala marknadsekonomin som en av EU:s nya huvudmålsättningar, vilket tydligt betonade EU: sociala ändamål och förenade den sociala integrationen med den ekonomiska (Rönnmar, 2015:268). EU har även normgivningskompetens på arbetspolitiska områden som icke- diskriminering, arbetsmiljö, arbetsvillkor och anställningsskydd, medan mer centrala aspekter av de nationella arbetsrätts- och arbetsmarknadssystemen, som till exempel löneförhållanden, föreningsrätt och rätt till strejk och lockout ligger utanför EU:s kompetens, men inte utanför EU-rätten (Ibid, 2015:269).
Det mesta av aktiviteten som kommer från EU-nivån inom det arbetspolitiska området är direktiv, och en sorts “social dialog” där EU-byråkrater med stöd av fackliga företrädare tillsammans diskuterar utvecklingen av den europeiska sociala modellen (Allgårdh, 2000:696). Enligt officiella publiceringar från Kommissionen är EU:s sociala värderingar ovärderliga för integrationen, då det bland annat påstås att EU alltid haft en social dimension som varit nära kopplad till ekonomiska ambitioner (Börner, 2020:421).
Där de svenska och europeiska arbetsmarknadssystemen dock har stött på många problem är i deras grundläggande idéer. Den svenska arbetsrätten har en stark kollektiv prägel, medan EU-rätten har sitt fokus på individuella rättigheter - vilket ska ha lett till att den svenska (och den nordiska arbetspolitiken i helhet) gjort ett sorts “paradigmskifte”, vilket förändrat synen på domstolarnas roll samt rättskälleläran, och är en omfattande typ av europeisering (Rönnmar, 2015:289). Efter de första tio åren av EU-
medlemskap kunde Bruun (2015:314) även konstatera att kontrollen över arbetsrättssystemet hade överflyttats till övernationell nivå, lagstiftningen har börjat förlora sin betydelse på grund av domstolspraxisens ökade inflytande, samt att arbetsrättens revir hade börjat omdefinieras, där ekonomisk rätt istället tar över – alla dessa dimensioner hade i någon mån ökat när samma granskning gjordes 2015. Den ekonomiska politiken har helt tagit över socialpolitiken när det kommer till den ekonomiska krispolitiken. När de så kallade
”Memorandums of Understanding, MOU:s” slöts ställdes krav på socialpolitiska lagstiftningsåtgärder, som helt utfördes utanför ramarna för EU:s socialpolitik och formellt utanför det normala EU-samarbetet (Bruun, 2015:314).
EU-domstolen har präglat den arbetsrättsliga diskussionen både nationellt och internationellt, bland annat genom beslut i fallen Laval och Viking. Dock har domstolen agerat relativt försiktigt och mindre aktivistiskt än tidigare i jämställdhets- och diskrimineringsfrågor (Bruun, 2015:315). Under senare år har även icke-standardiserad anställning blivit mer och mer vanligt, något som uppmuntrats av EU, vilket gör att arbetstagare som går under dessa anställningsformer ofta saknar ordentliga sociala skyddsnät och är mer sårbara när det kommer till löneökningar och övergången till icke tidsbegränsade avtal (de la Porte & Emmenegger, 2017:296). Medan EU-domstolen insisterar att alla arbetstagare ska behandlas lika oavsett hur deras avtal ser ut och ofta tar beslut som ska hjälpa visstidsanställda om det finns en stark juridisk bas, har det uppstått vissa spänningar mellan avreglering av arbetsmarknaden, och anställningsskydd, då vissa beslut tagna av Domstolen varit tvetydliga och på så sätt representerar osäkra juridiska zoner (Ibid, 2017:307).
Allt eftersom arbetspolitiken integrerats på europeisk nivå har det gått att urskilja ett europeiskt arbetsmarknadssystem. Ett arbetssystem som är gemensamt för alla EU-länder och som samtidigt befinner sig över, vid sidan av och i de nationella arbetsmarknadssystemen (Rönnmar, 2015:291). EU-
nivån inrymmer bland annat den europeiska sociala dialogen samt den europeiska sysselsättningsstrategin. Målet med den europeiska arbetsrätten är dock inte att fullständigt harmonisera arbetsrätten i medlemsstaterna, vilket gör att den har ett annat innehåll än den nationella arbetsrätten.
2.2 Marxism
Marxism är i grunden en kritisk teori, vars kritik är inriktad mot kapitalism och dess förtryck av arbetarklassen. De som tjänar på kapitalismens strukturer framförhåller idéer som individualism, privat ägande, marknadsrelationer och konkurrens, vilka sprider sig in i utbildningen, religionen och litteraturen och gör på så sätt dessa idéer till de “naturliga idéerna” (Cocks, 1980: 5). Då det finns många variationer och tillvägagångssätt att tillämpa marxism på i en akademisk kontext, kommer Peter Cocks marxistiska teori om europeisk integration främst tillämpas i uppsatsen, då den har specifikt fokus på EU och därför presenterar ett tydligt ramverk för hur EU som organism bör tolkas.
Även Andreas Bielers och Adam David Mortons artikel om ‘Open Marxism’
kommer användas som komplement, detta då den har vissa likheter med Cocks teori och lägger stort fokus på relationen mellan staten (politiken) och civilsamhället (ekonomin) (Bielers & Morton, 2003:471), vilket är vad som kommer studeras.
Enligt Cocks (1980:4) är politisk integration avgörande för kapitalismens utveckling. Utan denna utveckling kan inte kapitalet utökas, vilket anses vara kapitalismens ultimata mål. När då kapitalistklassen trycker på denna utveckling, kommer det till slut bildas kärnor, där ekonomin är stark och politiken dominant, och periferier, där ekonomin och politiken saknar samma slagkraft, vilket leder till att periferierna blir beroende, och samtidigt skadas, av en relation till kärnan. Cocks (1980:14) menar även att den europeiska integrationen är ett viktigt sätt att förstå hur auktoritet sprids över större territorier för att kapitalismens grundläggande drag ska hållas intakt. Till
skillnad från de system som fanns innan kapitalismen, där politiska åtgärder direkt skapade exploatering, så finns exploatering och beslagtagande inom kapitalismen mestadels inom kontraktbaserade relationer mellan produktionsägare och arbetstagare (Bieler & Morton, 2003:471–472).
Efter andra världskriget, i samband med välfärdsstatens framväxt, har kapitalistklassen använt sig av följande medel för att legitimera sin position (Cocks, 1980:9): för det första, få den politiska populationen att acceptera kapitalistklassens intressen (konkurrens, fritt arbete etcetera) som sina egna;
och för det andra, förvandla politiska problem till opolitiska, administrativa ärenden, så politiska frågor om makt och ojämlikhet försvinner från den politiska diskursen, vilket möjliggörs när staten upplever en lång period av ekonomisk tillväxt. Civilsamhället likställs därmed med individuella rättigheter och privata intressen, till den grad att det utgör grunden för samhällets existens (Bieler & Morton, 2003:471). Europeisk integration är resultatet av europeiska politiker och tjänstemän som tror på effektiviteten i possessiv individualism, fredlig politisk förändring via konstitutionalism, samt statligt ingripande för att uppnå socialt välmående och ekonomisk tillväxt, och en sorts “end of ideology”, där frågan om vem som får vad avpolitiseras (Ibid, 1980:25–26).
Statens institutioner är också en del i det kapitalistiska systemet, och hjälper till att upprätthålla det. Dock, eftersom inte alla statens medlemmar samt de dominanta klasserna har samma idé om vilken typ av kapitalism som staten ska framförhålla, sker det splittringar som blir extra tydliga under ekonomiskt utmanande perioder och som även går att se i statens struktur (Cocks, 1980:13). De som jobbar inom staten - “state administrators” - kan utöka sina egna maktbefogenheter så länge som ekonomin fortsätter att växa, men deras maktposition är också beroende av graden av radikalisering och solidaritet hos de undre klasserna. Ju mer splittrad och mindre radikal arbetarklassen är, desto säkrare är det för de styrande eliterna. Statens kontroll över den kapitalistiska
ekonomin har dessutom blivit svårare och svårare att upprätthålla, allt eftersom ett ömsesidigt beroende vuxit fram mellan staten och det kapitalistiska systemet och samhället började internationaliseras (Ibid, 1980:24).
Marxism kommer tillämpas i denna uppsats för att tolka de resultat som den komparativa studien kommer fram till och sätta in dem i en kontext och därmed tillsätta resultatet ett värde. Teorin i sig har en stark koppling till arbetsrättsfrågor på grund av sitt fokus på utnyttjandet av arbetarklassen (Kiely, 2018:110), vilket gör att det är passande att inkludera den i denna studie, då det finns tydliga svar på vad teorin tycker om just detta ämne.
Då det finns tydliga riktlinjer om vilka aspekter av arbetsrätten som faller under EU-rätten och inte, är det därför av intresse att se vilka av dessa aspekter som påverkats mer av ökad europeisering. Att inkludera alla aspekterna är även av intresse vid genomförandet av den marxistiska analysen, där det då kommer kunna gå att diskutera varför dessa förändringar har skett och varför vissa områden påverkats mer än andra. Det som också gör den marxistiska analysen effektiv i denna studie är att eftersom det redan finns en del forskning om arbetsrättens relation till EU, ger den marxistiska analysen ett samhälleligt perspektiv på resultaten som saknas i många undersökningar, då de ofta har en juridisk inriktning. Även om det finns många olika marxistiska teorier som hade kunnat användas, så underlättar det mycket när det finns teorier som Peter Cocks, då den ger specifika förklaringar till fenomen som går att observera inom just EU, medan andra teorier hade behövt någon form av anpassning för att kunna fungera i denna kontext.
3 Metod och material
3.1 Komparativ metod
Komparativ, jämförande, analys, är en av de vanligaste metoderna inom statsvetenskapliga undersökningar, då det inte finns många tillfällen att pröva
och utveckla teorier genom experiment (Denk, 2002:7). Jämförelse är en av statsvetenskapens grundpelare, då det går att argumentera för att statsvetenskapen i sig till stor del är komparativ, då den ofta sysslar med att analysera och jämföra ett stort antal fall (Scarrow, 1971:13).
Denk (2002:7) beskriver den komparativa studiens kännetecken som ett antagande att det finns likheter eller skillnader mellan objekt som ska undersökas och som är viktiga att studera för att få en bättre förståelse för politiken. Den komparativa studien är populär inom statsvetenskapen då det går att studera politiska system utifrån olika syften, även om det övergripande syftet är att “få förståelse för politiska system, deras uppbyggnad, orsaker och betydelse” (Ibid, 2002:8). Komparativa analyser inom statsvetenskapen sker ofta genom jämförelser av så kallade governing units, eller enheter under eget styre (Scarrow, 1971:13). Governing units kan både innefatta nationer, eller subnationella enheter med lokalt självstyre, som till exempel fackföreningar eller lagstiftande utskott.
I denna studie kommer jag tillämpa en så kallad komparativ fallstudie. En komparativ fallstudie studerar endast ett land eller organisation, i detta fall EU, medan fokuserade och statistiska studier studerar större grupper av länder eller organisationer (Denk, 2002:33). Den komparativa analysen kommer appliceras på studien genom jämförelser av förordningar stiftade av EU:s tre lagstiftande organ: Europaparlamentet, Ministerrådet och Kommissionen. De förordningar som kommer inkluderas i undersökningen kommer ha stiftats under tre specifika årtal: 1995, 2006 samt 2019. Genom detta kommer det presenteras skillnader, främst i antalet beslut samt typer av beslut. Den komparativa metoden fungerar även väl till denna undersökning då de kommer analyseras utifrån samma sammanhang, vilket är en av beståndsdelarna i en komparativ analys (Denk, 2012:13).
Den komparativa analysen har, likt andra metoder, vissa brister som måste tas i beaktning. Till exempel kan det finnas faktorer som inte ingår i analysen, exogena faktorer, som har en påverkan på den beroende faktorn men som inte räknas med i analysen (Denk, 2002:75). Det är inte heller helt enkelt att inkludera de exogena faktorerna i analysen, då de kan vara okända eller sakna underlag. Det som blir viktigt är att ha detta i åtanke och då eventuellt diskutera vilka dessa exogena faktorer skulle kunna vara, även fast det kan vara svårt att veta exakt.
3.1.1 Temporal design
Temporal design är inom komparativa analyser studier av faktorer över tid.
Den kan användas på olika sätt, till exempel utveckling över tid, vilket är vad denna studie ämnar göra.
Vid val av tidsperioder är det praktiskt taget omöjligt att fullt undersöka de valda faktorerna när de är som mest relevanta, vilket leder till att det måste göras ett urval (Denk, 2002:36). Det urval som gjorts för denna studie är att studera den valda organisationen över tid. Det finns ett problem med detta, då det ofta gör det svårt att generalisera resultatet för fler organisationer/länder än för just det som valts att undersökas. Dock är detta inget större problem för just denna studie, då den är specifikt inriktad på EU:s lagstiftningsorgan och inte inkluderar till exempel direktiv eller beslut tagna av EU-domstolen.
Som tidigare nämnt har denna studie valt ut tre tidsperioder att fokusera på:
1995, då Sverige gick med i EU; 2006, ett år innan Lissabonfördraget undertecknades; samt 2019, vilket ger studien en kontemporär prägel. Då studien sträcker sig över en period på 24 år är det av vikt att fastställa någon form av mittpunkt, för att faktiskt kunna fastställa att de utvalda faktorerna är de faktorer som påverkat eventuella förändringar, vilket skulle vara svårare att fastställa om endast år 1995 och 2019 valts ut. Att ha med ett årtal som finns någonstans i mitten är även viktigt eftersom det tecknats två nya fördrag
mellan dessa två årtal, och det är därför av vikt att kunna urskilja utvecklingen och huruvida dessa två fördrag, Amsterdamfördraget och Lissabonfördraget, har haft olika påverkan på utformningen av arbetspolitiska beslut.
3.1.2 Faktorer
För att göra den komparativa analysen så vetenskapligt grundad som möjligt använder kommer jag i analysen använda mig av faktorer, för att på ett klart och systematiskt sätt definiera vad som den utförda studien faktiskt undersöker (Denk, 2012:22). Denna studie kommer använda sig av följande faktorer:
Den beroende faktorn är det som studien antar kommer påverkas av ett antal utvalda oberoende faktorer. I denna studie kommer den beroende faktorn vara antalet förordningar som stiftats av EU:s lagstiftande organ inom det arbetspolitiska området.
De oberoende faktorerna anses vara faktorer som kommer påverka den beroende faktorn. Denna studie kommer använda sig av Amsterdamfördraget, Lissabonfördraget, samt vilka aspekter av arbetsrätten som har stöd i EU- fördragen. Det finns ytterligare ett fördrag, Nicefördraget, som tecknades 2001, som kan tänkas ha påverkan på resultatet, men det har valts bort som egen faktor då dess främsta förändringar var strukturella för att göra EU:s arbete mer effektivt efter att fler stater ingått i samarbetet, och därför inte bör ha samma påverkan som de andra två fördragen.
Amsterdamfördraget skrevs 1997, endast två år efter att Sverige blivit medlemmar i EU, vilket därmed främst förväntas ge utfall vid den andra valda tidsperioden, 2006. Då Lissabonfördraget bygger på Amsterdamfördragets bestämmelser, förväntas Amsterdamfördraget inte ge ett utfall alls eller ett mindre utfall på den sista tidsperioden, 2019. Amsterdamfördragets största förändringar av den europeiska strukturen var att det slog ihop de tidigare EU-
och EEG-fördragen till ett fördrag, samt att den öppnade upp beslutsprocessen (Europeiska unionen).
Lissabonfördraget antas ge ett utfall eftersom, som noterat i den tidigare forskningen, har varje fördrag sedan Romfördraget gradvis ökat EU:s befogenheter inom arbetspolitiken (Rönnmar, 2015:268). Då Lissabonfördraget stiftades tolv år före den tredje valda tidsperioden, 2019, har det också gått så pass lång tid att de förändringar som gjordes i Lissabonfördraget bör ha implementerats och därför vara normen.
Lissabonfördraget förde över mer makt till Europaparlamentet, samt klargjorde vilka beslut som tas av av vilka aktörer och på vilken nivå, och förenklade omröstningsprocessen i Rådet (Europeiska unionen).
EU-fördragens stöd till olika aspekter av arbetsrätten hjälper till att förstå hur europeiserat ett visst område är. Som noterat i tidigare forskning, så ligger vissa aspekter av arbetspolitiken, som till exempel rätt till strejk och föreningsrätt, utanför EU:s beslutskompetens, vilket gör att det går att anta att det inte kommer finnas några förordningar som berör dessa områden på europeisk nivå, utan de hålls istället på nationell nivå.
3.2 Material och avgränsningar
Valet av förordningar stiftade av EU:s lagstiftningsorgan grundar sig i att de är mer bindande och mindre flexibla än till exempel EU-direktiv, som är mer anpassningsbara i förhållande till de nationella systemen. Därför är detta ett bättre mått på både integration och förändrade maktförhållanden. De avgränsningar som gjorts är att endast behandla offentliga EU-förordningar, då de anses vara mest relevanta till att uppnå syftet och är mer lättillgängliga.
De dokument som behandlas i studien kommer vara publicerade under perioden 1 januari-31 december under de valda åren. Det hade kunnat gå att lägga tidsperioden under till exempel Ministerrådets verksamhetsår, 1 juni-31
maj, men eftersom Ministerrådet inte är den enda beslutsfattande institutionen bedöms detta som onödigt, samt att lägga tidsperioden från starten på kalenderåret till slutet ger bra symmetri i arbetet.
Att fokusera på endast denna typ av lagstiftning kan medföra vissa nackdelar – då forskningen har visat att EU-domstolen haft en stor roll när det kommer till europeiseringen av arbetspolitiken, kan det riskera att inte ge den kompletta bild som skulle kunna krävas. Dock har, som sagt, denna forskning redan utförts och det finns flera forskare som uttrycker samma åsikt, så det är därför inte lika viktigt att ha med denna aspekt.
För att få ordning på det insamlade materialet kommer materialet kategoriseras in i tabeller, där kategorierna är baserade på de ämnesområden som nämns i EUR-Lex, EU-rättens webbportal. Denna indelning har valts då det anses ge en överblick över vilken typ av beslut som tagits under de valda tidsperioderna, vilket underlättar när det kommer till att se europeiseringens gång och vilka områden som påverkas mest och där det tas flest beslut. Dessutom underlättar det för läsaren att klarare se vilka beslut som tagits.
En nackdel med detta är att en förordning kan beröra flera arbetsområden, vilket kan medföra förvirring då detta mest troligt resulterar i att antalet indelade förordningar blir fler än det faktiska antalet. Dock anses detta vara den bästa indelningsmetoden, då andra indelningsmetoder inte för med sig samma klarhet om denna gör, samt att en del indelningsmetoder kan bli för omfattande och därmed skapa mer förvirring än klarhet. För att motverka detta kommer det klargöras i en kommentar under varje tabell.
4 Resultat och analys
4.1 1995
För kategorisering av förordningarna från 1995, se Tabell 1. Under 1995 publicerades totalt 17 förordningar som faller under det arbetspolitiska området. Av de förordningarna som tecknades berörde totalt fyra av 17, 23.53 procent, behandlingen av anställda, antingen i rekrytering eller uppsägning av tjänster, i och med Sveriges, Finlands och Österrikes medlemskap i EU. Den totala andelen förordningar som berör någon form av tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor är tio, och är därmed den största kategorin under 1995.
Immunitet och privilegier och socialrättsliga bestämmelser är de två övriga största kategorierna, med sex och sju berörda förordningar vardera. En av de socialrättsliga förordningarna, Rådets förordning (EG) nr 1643/1995, gjorde vissa förändringar i upprättandet av den europeiska arbetsmiljöbyrån, EU- Osha eller byrån, som hade stiftats året innan. EU-Osha arbetar för säkrare, hälsosammare och mer produktiva arbetsplatser inom EU (Europeiska arbetsmiljöbyrån), och förordningen från 1995 gjorde vissa strukturella förändringar, bland annat en utökning av antalet styrelsemedlemmar för att kunna integrera in Sverige, Finland och Österrike i byrån.
Vissa förordningar behandlade i princip samma saker, även fast det var utspritt på flera förordningar. Rådets förordningar (EG) nr 3095/95 och 3096/95 handlar båda om den sociala tryggheten hos anställda, egenföretagare och deras familjer som flyttar inom EU, men förordning nr 3095/95 innefattar även förändringar av ett större antal andra förordningar, medan förordning nr 3096/95 inte gör det.
En absolut majoritet, 16 av 17, 94,12 procent, av förordningarna stiftades av Ministerrådet (Rådet), medan den övriga förordningen stiftades av Kommissionen. Det fanns alltså ingen förordning stiftad av Rådet tillsammans
med Europaparlamentet (Parlamentet), även om Parlamentet alltid måste höras i samtliga frågor som Rådet behandlar.
De allra flesta förordningarna behandlade arbetspolitiken på den europeiska nivån. Allt från ersättning och pensioner till europeiska tjänstemän (Rådets förordning (EG, Euratom, EKSG) nr 2963/95) till rekrytering av tjänstemän i de anslutande länderna (Rådets förordning (EG) nr 626/95), medan det inte berörde den nationella lagstiftningen i någon mån, då all lagstiftning som nämnde en specifik medlemsstat vid namn fortfarande endast behandlade den europeiska nivån.
Fyra fördrag har stiftats i enlighet med artikel 235 i EEG-fördraget, även Romfördraget. Artikel 235 slår fast att om det finns åtgärder som anses vara nödvändiga inom ramen för den gemensamma marknaden och om befogenheterna inte specificeras i fördraget, ska Rådet anta lämpliga bestämmelser på förslag av Kommissionen och efter att ha hört Parlamentet, det vill säga som vid vanlig lagstiftning som tas av Rådet. De fördrag som använde artikel 235 som underlag för beslutsfattande var tidigare nämnda förordningarna, Rådets förordning (EG) nr 3095/95, Rådets förordning (EG) nr 3096/95 samt Rådets förordning (EG) nr 1643/95 (251/95), alltså social trygghet för migrerande arbetstagare samt etableringen av arbetsmiljöbyrån.
Under 1995 stiftades nio förordningar som berörde någon form av ändring av redan existerande förordningar. Detta innebär att strax över hälften, 52,94 procent, av de förordningar som stiftades under detta verksamhetsår behandlade redan existerande lagstiftning, och därmed inte utökar EU:s beslutskompetens lika mycket som en förordning om ett helt nytt ämne skulle tänkas göra.
Två förordningar stiftades som berörde det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning. De två förordningarna, Rådets förordning (EG) nr 354/95 samt Rådets förordning (EG) nr 251/95, gjorde ändringar i den
ursprungliga förordningen om yrkesutbildningens utveckling, bland annat ändringar i artikel 13 (251/95) samt vissa sifferändringar (352/95). Det går att argumentera för att dessa förordningar ska klassificeras som utbildningsfrågor, men de används trots det här eftersom företrädare för arbetsgivarföreningar och fackföreningar sitter med i centrumets styrelse, samt att centrumet arbetar för att effektivisera arbetsmarknaden och producera utbildningar som är attraktiva, vilket därmed blir en arbetspolitisk angelägenhet.
Tabell 1. Kategorisering av förordningar 1995
Typ av förordning Antal
Tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor 10
Immunitet och privilegier 6
Socialrättsliga bestämmelser 7
Bestämmelser enligt artikel 235 i EEG-fördraget 3
Fri rörlighet för arbetstagare 2
Anslutning 2
Institutionella bestämmelser 1
Arbetarskydd och säkerhet i övrigt 1 Social trygghet för migrerande arbetstagare 1
Egna medel 1
Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGJF)
1
Information och kontroll 1
Jordbruksstrukturer 1
Totalt 17
Kommentar: handlingarna kategoriseras i enlighet med kategorierna på EUR-Lex. Vissa förordningar berör flera arbetsområden, därav ett större antal förordningar än totalen.
4.2 2006
För kategorisering av förordningarna 2006, se Tabell 2. Under verksamhetsåret 2006 stiftades totalt 21 förordningar som berörde arbetsrätten, en ökning med sex förordningar jämfört med 1995.
Socialrättsliga bestämmelser, tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor samt immunitet och privilegier är de tre största områdena där lagstiftning har skapats, vilket är detsamma som 1995, om än att de nu faller i en annan ordning, där socialrättsliga bestämmelser är det största området. Antalet områden som nu berörs av arbetsrättslig lagstiftning har även ökat, från 13 stycken 1995 till 18 stycken 2006, där nya områden inkluderar transport, den europeiska socialfonden och sysselsättning.
Rådets inflytande på lagstiftningen i jämförelse med 1995 har minskat. Endast sju av 21 förordningar, 33 procent, stiftades av enbart Rådet, även om de fortfarande har inflytande över de förordningar som stiftas tillsammans med Parlamentet, vars makt har ökat från att ha stiftat noll förordningar 1995, till att nu varit med och stiftat sju förordningar tillsammans med Rådet. Även Kommissionens maktbefogenheter har utökats, även där har det stiftats sju förordningar.
Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 1922/2006 etablerade inrättandet av det europeiska jämställdhetsinstitutet, som officiellt bildades 2010. Förordningen inkluderar bland annat punkt 4, som berör likabehandling i arbetsfrågor; och punkt 14, som etablerar samarbete mellan institutet och andra arbetsinriktade organ, som arbetsmiljöbyrån och centrumet för yrkesutbildning. Många andra områden berörs också i förordningen, då målet med institutet fastställs vara jämställdhet på alla områden, men det är dessa punkter som ger förordningen sin arbetspolitiska koppling. Även den europeiska socialfonden (ESF), den största ekonomiska fonden inom EU:s sociala dimension, genomgick vissa förändringar i Europaparlamentets och
rådets förordning (EG) nr 1081/2006, bland annat i relation till ökad globalisering samt etableringen av nya uppgifter för ESF för att på ett bättre sätt följa Lissabonstrategin.
Förordningen som etablerade den Europeiska globaliseringsfonden (EGF), vilket ska stå i solidaritet med arbetstagare som förlorat jobbet i samband med globaliseringens påverkan på arbetsmarknaden, skrevs 2006, även om fonden i sig blev till 2007 och var i effekt fram till 2013. Detta skulle vara ett sätt att bevara europeiska värderingar samt främja företagaranda genom mikrokrediter eller i form av hjälp att inrätta samarbetsprojekt (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1927/2006).
Den sociala tryggheten för migrerande arbetstagare har sett en utökning på sin front, där det stiftades tre förordningar under 2006, i jämförelse med endast en under 1995. De berör dock i stor utsträckning samma saker, det vill säga social trygghet för anställda, egenföretagare och deras familjer vid flytt inom EU.
Dessa förordningar inkluderas även av kategoriseringen fri rörlighet för arbetstagare, då de berör båda dessa områden. Den fria rörligheten har även ytterligare en förordning stiftad under 2006, vilket berör arbetstagares rätt att stanna i en medlemsstat efter anställning, vilket utökar detta område till fyra förordningar, från två 1995.
Av de totalt 21 förordningar som skrevs under 2006, var nio av dem ändringar av redan existerande förordningar, tre upphävanden av tidigare förordningar och två tillämpande förordningar. Detta resulterar i att sju av 21 förordningar, 33,33 procent, är helt ny lagstiftning, och att en större majoritet behandlar redan existerande lagstiftning och därmed inte utökar EU:s maktbefogenheter i någon större grad. Sedan berör nio av 21 förordningar, 42,86 procent, endast den europeiska nivån, bland annat bestämmelser gällande löner för europeiska tjänstemän samt rekrytering av dessa tjänstemän. En av dessa behandlade rekrytering av tjänstemän i samband med Bulgariens och Rumäniens
anslutning till EU, vilket är en skillnad då fyra förordningar behandlade liknande områden i samband med Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning 1995.
Tabell 2. Kategorisering av förordningar 2006
Typ av förordning Antal
Socialrättsliga bestämmelser 8
Tjänsteföreskrifter och anställningsvillkor 7
Immunitet och privilegier 4
Fri rörlighet för arbetstagare 4
Information och kontroll 3
Social trygghet för migrerande arbetstagare 3
Socialpolitik 2
Anslutning 2
Institutionella bestämmelser 1
Samordning av strukturinstrumenten 1 Arbetarskydd och säkerhet i övrigt 1
Transport 1
Konkurrens 1
Miljö 1
Europeiska socialfonden 1
Inre marknaden - principer 1
Sysselsättning 1
Statligt stöd 1
Totalt 21
Kommentar: handlingarna kategoriseras i enlighet med kategorierna på EUR-Lex. Vissa förordningar berör flera arbetsområden, därav ett större antal förordningar än totalen.
4.3 2019
För kategorisering av förordningarna 2019, se Tabell 3. Under verksamhetsåret 2019 stiftades totalt 20 förordningar. Detta är en minskning med en förordning i jämförelse med 2006. En större skillnad är dock vad dessa förordningar behandlar. Då tjänsteföreskrifter och arbetsvillkor, socialrättsliga bestämmelser samt immunitet och privilegier varit de tre största områdena där policy bildats både 1995 och 2006, har dessa nu helt försvunnit. Istället har arbetarskydd och säkerhet i övrigt, socialpolitik och information och kontroll nu blivit de tre största områdena, med totalt 15 förordningar stiftade med inriktning på dessa områden, med fem förordningar inom vardera område.
Området socialpolitik och socialrättsliga bestämmelser kan dock ses ha liknande inriktning.
Ministerrådet har 2019 helt tappat sitt ensamma inflytande på lagstiftningen inom arbetsrätten, då Rådet inte stiftade en enda förordning på egen hand under detta verksamhetsår. Däremot skrivs fortfarande lagstiftning i samarbete med Parlamentet, vars inflytande har fortsatt att öka - 2019 stiftades åtta förordningar av Parlamentet och Rådet. Detta innebär också att Kommissionen, med tolv stiftade förordningar under 2019, har haft mest inflytande över lagstiftningen på det arbetsrättsliga området, jämfört med sju förordningar 2006 och en förordning 1995.
2019 såg stiftandet av den paneuropeiska privata pensionsprodukten (PEPP- produkt). Den skapades för att underlätta pensionssparande på en arbetsmarknad i förändring, där allt från karriärmönster till förmögenhetsfördelningen genomgår radikala förändringar (Europaparlamentet och rådets förordning (EU) 2019/1238). Den är även ett svar på det faktum att den inre marknaden för privata pensionsprodukter just
nu inte fungerar korrekt, så detta är ett sätt att försöka förbättra förutsättningarna för en förbättrad marknad inom denna sektor. Den ska underlätta för mobila arbetstagare att röra sig inom hela unionen, både för bosättning och arbete. Detta är alltså en stor sak, då denna förordning specifikt inriktar sig på den privata valmöjligheter, vilket har potential att starkt påverka medlemsstaterna. Sverige specifikt kan påverkas i moderata grader, då det finns privata pensionsprodukter och det därmed inte finns samma förutsättningar för strukturell förändring som ifall det inte funnits några sådana alternativ.
Den europeiska arbetsmiljöbyrån uppdateras 2019 och upphäver den förordning från 1994 som ändrades 1995, detta på grund av att den har uppdaterats så många gånger att den nu anses ersättningsbar. Därmed utgår nu arbetsmiljöbyråns arbete ifrån Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/126, där byråns struktur och arbetssätt nu fastställs. Även förordningen om den europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) ersätts, då den ursprungliga förordningen är från 1975 och har även den ändrats flera gånger, så av tydlighetsskäl upphävs den och ersätts med den nya Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/127.
Det finns även förordningar gällande Storbritanniens utträde ur unionen, specifikt när det gäller sociala trygghetssystem. När Storbritannien lämnade EU behövde de sociala trygghetssystemen samordnas för att göra avbrottet så icke dramatiskt som möjligt, och därför stiftades Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/500, där beredskapsåtgärder inför detta slogs fast.
I samband med Storbritanniens utträde ur EU gjordes även ytterligare justeringar i den Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter, då den genomgått en uppdatering i samband med att den första förordningen som etablerade fonden tog slut 2013 och en ny stiftats 2014, behövdes ytterligare ändringar göras då det krävs strukturella förändringar då en medlemsstat lämnar samarbetet.
Ett avtal gällande utbildningsprov för skidinstruktörer, som först ingåtts av elva medlemsstater, fastställdes 2019 i lag, där innehållet i det prov som ges till de unionsmedborgare som vill utöva yrket i en annan medlemsstat än den stat de fått kvalifikation från. Förordningen har kunnat stiftas då mer än en tredjedel av medlemsstaterna har skidinstruktörsyrket reglerat på nationell nivå, vilket uppfyller kraven i ett tidigare direktiv från 2005 - Sverige var inte en av de medlemsstater där detta yrke fanns reglerat sedan tidigare, men innefattas nu av denna förordning.
Av de förordningar som stiftades under 2019 berörde åtta av dessa ändringar av redan existerande förordningar, tre upphävningen av tidigare förordningar, tillämpningar av tidigare beslut samt en komplettering av en tidigare förordning. Totalt berörde 14 av 20 förordningar, 70 procent, alltså redan existerande lagstiftning, vilket är en knapp procentuell ökning i jämförelse med 2006 och en större ökning i jämförelse med 1995, då den procentuella andelen låg på just över 50 procent.
Tabell 3. Kategorisering av förordningar 2019
Typ av förordning Antal
Arbetarskydd och säkerhet i övrigt 5
Socialpolitik 5
Information och kontroll 5
Inre marknaden - principer 4
Miljö 3
Institutionella bestämmelser 3
Europeiska socialfonden 2
Sysselsättning 2
Socialrättsliga åtgärder 2
Grundläggande mål och uppgifter i fördragen 2
Fri rörlighet för arbetstagare 2
Social trygghet för migrerande arbetstagare 1 Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning 1
Fri rörlighet för kapital 1
Tillnärmning av lagstiftning 1
Totalt 20
Kommentar: handlingarna kategoriseras i enlighet med kategorierna på EUR-Lex. Vissa förordningar berör flera arbetsområden, därav ett större antal förordningar än totalen
4.4 Oberoende faktorers påverkan 4.4.1 Amsterdamfördraget
Amsterdamfördragets påverkan på den europeiska lagstiftningen syns under verksamhetsåret 2006, nio år efter att det stiftades, vilket innebär att de ändringar som gjordes då bör ha implementerats och vara den nya normen.
Tecknandet av nya fördrag kan också anses som ett uttryck för ökad europeisering, då många områden sett en ökning av befogenheter från europeisk nivå, där arbetspolitiken är ett av dessa områden genom ökad integration med hjälp av fördragen (Rönnmar, 2015:268).
Med Amsterdamfördraget introducerades den europeiska sysselsättningsstrategin, vilket har som mål att “arbeta för att utveckla en samordnad sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekonomiska förändringar” (Amsterdamfördraget, 1997).
Sysselsättningsstrategin ger avtryck under 2006, bland annat i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1081/2006, där punkt 7 och 13 slår fast att den europeiska socialfonden (ESF) bör stödja den politik som följer sysselsättningsstrategins riktlinjer och rekommendationer, vilket bör
medföra någon form av ett överensstämmande tillvägagångssätt, där liknande stöd ges i alla medlemsstater och därmed skapar en förväntan på vad bidragen från ESF går till.
Den nya artikel 118 slår fast att gemenskapen ska understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom jämställdhet och likabehandling på arbetsmarknaden, tillsammans med fyra andra punkter. Detta, tillsammans med artikel 2, som fastställer jämställdhet som en av gemenskapens uppgifter, kan med stor säkerhet sägas ligga till grund för etableringen av det europeiska jämställdhetsinstitutet som grundades 2006 - artikel 2 nämns till och med i förordningen om institutets inrättande (Europaparlamentet och rådets förordning (EG) nr 1922/2006).
Artikel 118 ger även Rådet egen beslutskompetens när det gäller komplettering av medlemsstaternas verksamhet på vissa områden - dessa områden inkluderar social trygghet och socialt skydd för arbetstagare, både under anställningstiden samt när den tiden är över. Detta är en förändring från tidigare fördrag, där ansvaret främst låg på Kommissionen och målet var att främja samarbete snarare än att komplettera redan existerande lagstiftning.
Totalt faller fyra av de förordningar som stiftades under denna artikel, egentligen är det fem men denna förordning var ett upphävande av en tidigare förordning (som hade kategoriserats hit) utan att stifta en ny i dess ställe, vilket gör att den inte direkt kan kategoriseras tillsammans med de andra. Denna förordning upphävdes eftersom det viktigaste inom förordningen hade flyttats över till ett direktiv som samlade lagstiftning om den fria rörligheten i ett dokument, vilket gjorde själva förordningen onödig.
Artikel 118c i fördraget ger Kommissionen befogenhet att hjälpa medlemsstaterna att samordna socialpolitiska områden, bland annat sysselsättning, arbetsrätt och arbetsvillkor, grundläggande och kvalificerad yrkesutbildning, arbetarskydd och arbetshygien. Detta uttrycker sig bland
annat i Kommissionens förordning (EG) nr 341/2006 och Kommissionens förordning (EG) nr 207/2006, vilka faller under arbetarskydd - nr 341/2006 kan även kategoriseras under arbetshygien, då den behandlar arbetsrelaterade hälsoproblem, vilka kan bero på hygien.
4.4.2 Lissabonfördraget
Lissabonfördragets, som tidigare nämnt, största förändring av EU var att göra det mer demokratiskt genom att, bland annat, utöka Parlamentets maktbefogenheter. Parlamentets ökade inflytande kan tydligt observeras, då Parlamentet inte stiftade en enda förordning under 1995, jämfört med 2019 då det, tillsammans med Rådet, stiftade nio stycken. Trots Parlamentets ökade inflytande är det dock Kommissionen som tog flest beslut, vilket påvisar att Kommissionen fortfarande har mycket inflytande över den här aspekten av den europeiska sfären. På grund av Lissabonfördragets inriktning sker det inte några större förändringar inom just arbetspolitiken.
Den nya avdelningen “Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden” slår fast att medlemsstaterna ska samordna både sin ekonomiska politik samt sin sysselsättningspolitik med bestämmelserna i fördraget, vilket i större utsträckning påverkar de svenska arbetsmarknadsparterna på nationell nivå, samt att det i teorin kan ge den svenska riksdagen befogenhet att ta beslut, även om det mest troligt inte skulle ske. Enligt artikel 2c i samma avdelning har unionen delad befogenhet med medlemsstaterna inom socialpolitiken.
Det är alltså fortfarande sysselsättningsprincipen, såsom den fastställdes i Amsterdamfördraget, som är den drivande kraften bakom arbetspolitiska bestämmelser på EU-nivå, även om det skett vissa gradvisa förändringar i vilket organ det är som tar besluten, där Rådets befogenhet minskat från stort självbestämmande till ett nu obefintligt sådant, vilket bör ha mycket att göra
med de bestämmelser som togs i samband med Lissabonfördragets nya maktfördelning.
4.4.3 Stöd i EU-förordningar
Alla förordningar som stiftas av EU måste ta det gällande EU-fördraget i beaktning under lagstiftningsprocessen, vilket alltid nämns först i förordningsdokumenten. I vissa fall nämns fem specifika artiklar i förordningarna, 2006 nämndes tio stycken och 2019 nämndes sju stycken. Det skedde alltså en ökning i referenser till specifika artiklar, för att sedan se en minskning. Ingen artikel benämns heller under mer än en tidsperiod, vilket tyder på att underlaget för lagstiftning inom arbetspolitiken är brett, även om det inte är EU:s mest integrerade område. Den artikel som refereras mest till är artikel 235, som omnämns i fyra förordningar under 1995, dess innehåll har redan diskuterats.
Som tidigare diskuterat har arbetspolitiken gradvis integrerats in i det europeiska beslutsfattandet, likt många andra policyområden. Arbetstagarnas säkerhet och arbetsvillkor har funnits med som delar av unionens mål under lång tid, och hade slagits fast i artikel 2 i överenskommelsen av social policy i Maastrichtfördraget. Artikel 4 i samma överenskommelse ger Rådet beslutsbefogenhet i de förslag som läggs fram, vilket förklarar varför den stora majoriteten av de fördrag som stiftades 1995 stiftades av Rådet, medan Parlamentet var helt exkluderat från beslutsfattandet.
Även yrkesutbildning fanns med i Maastrichtfördraget, i artikel 127, där yrkesutbildningspolicyn skulle agera som ett supplement och som ett stöd för medlemsstaterna, där utbildningen ska hjälpa till att integrera tillbaka arbetstagare på arbetsmarknaden - vilket dels finns med i artikel 2, samt att detta återfinns i senare fördrag och är ett uttalat mål hos det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning.
Den största förändringen kom, som tidigare nämnt, med Amsterdamfördraget och sysselsättningsstrategin, vilket skapade ett tydligare ramverk för lagstiftningen. Sysselsättningsstrategin går även ihop med andra punkter i fördraget som fastställer att ett av unionens mål är att genom att främja ekonomiska och sociala framsteg, hålla en hög sysselsättningsnivå och göra sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna mer effektiv, enligt Artikel B i första delen, samt artikel 2 i kapitlet Bestämmelser om ett närmare samarbete.
Den nya strukturen gav både instruktioner till medlemsstaterna och gemenskapen om deras respektive skyldigheter - medlemsstaternas politik ska stämma överens med gemenskapens ekonomiska politik och gemenskapen ska bland annat uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna och komplettera deras åtgärder där det anses nödvändigt.
Sysselsättningsstrategin gav Rådet befogenhet att ta beslut om stödåtgärder för att stödja medlemsstaternas insatser inom sysselsättningsområdet - dock fick dessa åtgärder inte omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagar. För att undvika harmonisering är det troligt att de flesta åtgärder som Rådet beslutar att genomföra är direktiv, så de är lättare att implementera på nationell nivå.
Detta grundas på att både 2006 och 2019 är det få förordningar som överhuvudtaget behandlar harmonisering eller liknande policy.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 gör viss harmonisering av delar av sociallagstiftningen (bland annat arbetstider och arbetsförhållanden) på vägtransportområdet, dock är detta en ändring samt upphävning av existerande förordningar och motiveras även med att tidigare förordningar varit svåra för samtliga medlemsstater att tolka, tillämpa och kontrollera.
Lissabonfördraget gör väldigt lite för att förändra något i hur policy skapas inom det arbetspolitiska området. Detta är inte förvånande, då fokus inte låg på att förändra hur beslut för specifika policyområden ska tas, utan att strukturera upp beslutfattningsprocessen och stärka det demokratiska
inflytandet på policyskapande - därför lämnas sysselsättningsstrategin och områden som relaterar till den i princip orörda, med undantag för några omformuleringar för att stämma överens med större förändringar.
Vissa små förändringar gjordes dock. Artikel 136a infördes med syftet att
“främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till de nationella systemen” (Lissabonfördraget, 2007:81). Unionen ska även underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter, vilket går emot den praxis som funnits i Sverige då staten för det mesta hållit sig utanför konflikterna på arbetsmarknaden, även om det ingår i artikeln att Unionen ska ha respekt för parternas självständighet. Detta öppnar dock upp dörren för rättsliga bestämmelser, vilket i enskilda fall hamnar i EU-domstolen, medan mer övergripande åtgärder utförs av de lagstiftande organen.
4.5 Marxistisk tolkning
Det finns delar i EU:s grundidé, som liberalism och samverkan, kan kritiseras utifrån ett marxistiskt synsätt. Cocks (1980:5) nämner att idéerna om privat ägande, marknadsrelationer, konkurrens och individualism på olika sätt tar sig in i kulturen och framställer dem som de “naturliga idéerna”. Genom ökad europeisering och ökat inflytande från EU kan Unionen därmed agera som normsättare med hjälp av lagstiftning och andra medel, till exempel utbildning.
Just nu är dock utbildningsområdet fortfarande starkt nationellt, men undervisning om EU är fortfarande viktig för att få en förståelse för varför det svenska samhället ser ut som det gör idag - vilket hjälper till att skapa kapitalistiska normer. Dessa idéers ökande inflytande hjälper även tjänstemännen - “state administrators” - då staten också är en del av det kapitalistiska systemet och tjänar på att de undre klasserna avradikaliseras och börjar tro på att kapitalistklassens intressen även är deras (Cocks, 1980:9, 24).
En mindre radikal arbetarklass gör det lättare för politiker och tjänstemän att utöka sina maktbefogenheter, bland annat genom att flytta upp beslutsfattandet
på högre nivåer, där det är svårare för arbetarklasserna att få sin röst hörd. Det finns dock element som motsäger detta - bland annat fastställer förordningen om arbetsmiljöbyrån att företrädare för arbetarna ska höras i konflikter, dock går det att vara kritisk till hur väl detta utförs.
Då det finns en tydlig ökning av beslut tagna på europeisk nivå, och därmed en ökning av integrationen, kan detta tolkas som ett steg mot att skapa kärnor och periferier (Cocks, 1980:4), där EU är kärnan som dominerar både den ekonomiska och politiska sfären, medan medlemsstaterna på nationell nivå på sikt kan komma att bli mer och mer beroende av de beslut som tas i kärnan, och därmed blir fast i en skadlig cykel som är svår att bryta. Denna slutsats antar också att den ökade integrationen är ett sätt för kapitalistiska eliter, i detta fall europeiska byråkrater och tjänstemän som sitter i lagstiftningsorganen, att utöka sitt inflytande över systemet. Detta stödjs även av att både Kommissionen och Rådet fortfarande stiftar majoriteten av de förordningar som stiftats under alla de tre valda tidsperioderna. Detta stämmer mest in på Kommissionen, vars kommissionärer på många sätt inte kan ses som folkvalda, trots försöken genom Spitzenkandidaten, och som dessutom har befogenheter att inleda lagstiftningsprocessen, vilket det mer demokratiska Parlamentet inte har.
Ökad integration - och därmed ökad globalisering - för med sig den negativa effekten att ömsesidigt beroende skapar problem som inte går att lösa på nationell nivå, då dessa problem ligger på så pass höga nivåer att de endast kan lösas på detta sätt. Installationen av institutioner som jämställdhetsinstitutet och arbetsmiljöbyrån är exempel på hur ökad integration etablerar nya kontrollinstrument för Unionen - genom dessa institutioner ska bland annat arbetarskydd och jämställdhet på arbetsplatser främjas, vilket stöds i fördragen. Även om det slås fast att arbetsmarknadens parter i så stor utsträckning som möjligt ska lösa konflikter mellan sig, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, så specificeras inte vad som skulle rättfärdiga byråns
involvering, och därför finns risken att byrån kan överskrida sina befogenheter och långsamt köra fler och fler beslut genom dess ramverk – och därmed skapa en ny normaliseringsprocess för hur konflikter löses och på så sätt driva igenom beslut som gynnar det kapitalistiska systemet.
De beslut som tagits när det gäller skyddet för arbetstagare som rör sig inom gemenskapen skulle kunna vara positiva sådana, eftersom det ofta berör någon form av socialt skydd för dessa arbetstagare - och även deras familjer, i vissa fall. Dock blir detta problematiskt ur en marxistisk synvinkel då principen om migrerande arbetstagare i det långa loppet främst gynnar kapitalägarna, då det är de som bestämmer var arbetstillfällena ska finnas, och det skapar risker när utländska företag från länder med sämre arbetarskydd etablerar sig i Sverige, då de kan etablera nya normer som gör det möjligt för svenska kapitalägare att göra detsamma - som i Laval-fallet, där EU-domstolen beslutade i företagets favör och skapade risker för att de avtal som skapats på den svenska arbetsmarknaden kunde hotas (Thörnqvist & Woolfson, 2011). Här tog EU ett aktivt beslut mot arbetarklassens intressen och tog sida med eliten, eftersom det kapitalistiska systemet är beroende av ett visst utnyttjande av arbetarklassen för att den kapitalistiska modellen ska gå runt.
Bieler & Morton (2003:471) fastställer att exploatering i det kapitalistiska samhället sker genom kontraktsrelationer mellan makthavare och arbetstagare.
De många beslut som EU fastställt om kontrakt, bland annat provet för skidinstruktörer och fastställandet av löner för tjänstemän, kan tolkas genom denna lins. Med hjälp av fasta kontrakt är det lättare för makthavare att förtrycka arbetstagare, då exploateringen sker inom den privata ekonomiska sfären i civilsamhället, vilket presenteras som separerad från den offentliga, politiska sfären (Ibid, 2003:472).
Staten i sig och dess institutioner anses också vara en del i det kapitalistiska systemet. Den ökade integrationen av den politiska sfären och liberaliseringen
av den inre marknaden, bland annat genom införandet av kravet på en privat pensionsproduktsmarknad, har gett EU vissa karaktärsdrag som kan liknas med en superstat (Rosamond, 2019:94). Det är även ett uttryck för det kapitalistiska systemets utveckling och dess spridning över större territorier, vilket är nödvändigt för att kunna hålla systemets grundläggande drag intakt, då kapitalismen hela tiden behöver en gradvis ekonomisk utveckling för att kunna utvinna kapitalvinster, vilket till slut endast kan uppnås genom territoriell expansion (Cocks, 1980:5). Detta syns både 1995 och 2006, då totalt fem förordningar som berör vissa nya medlemsstaters integrering in i gemenskapen, och 2004 genomfördes den stora expanderingen, där tio länder anslöt sig till Unionen. Endast tre länder har anslutit efter 2006, och det finns flera anledningar till detta, bland annat att de länder som just nu har skickat in en medlemsansökan har vissa krav på sig om strukturella förändringar för att kunna passa in i gemenskapen (Juncos & Pérez-Solórzano Borragán, 2019:271).
Sysselsättningsstrategin, där Unionen satte upp riktlinjer för en hög sysselsättningsnivå, kan i teorin anses vara god. Dock finns det vissa formuleringar som gör att det kan läsas kritiskt. Medlemsstaterna ska se sysselsättningsfrågor som något gemensamt och ska samordna åtgärder inom Rådet – vilket flytta upp beslutsfattandet på högre nivåer (Amsterdamfördraget, 2017:33). Även om arbetsmarknadens parter har sitt ansvar och nationell praxis ska tas i beaktning, kan det resultera i att beslut tas som inte gynnar arbetstagarna. Höga sysselsättningsnivåer är även ett sätt för företagare att undvika grova konsekvenser av ekonomiska svackor, då full sysselsättning ses som ett sätt att fortsätta hålla systemet i rullning, vilket sedan kan dras tillbaka för att hindra arbetstagarna från att utöka sina förhandlingsmöjligheter, vilket riskerar att underminera kapitalismens grunder (Cocks, 1980:10). Kontroll över sysselsättningen blir alltså ett sätt att dels kontrollera arbetstagarna, men även ekonomins upp- och nedgångar – för att
undvika inflationsförsvagningar går det att implementera policys som ”svalkar ner ekonomin” genom att skapa arbetslöshet när sysselsättningen är nästan komplett och om arbetslösheten ska minskas i något annat stadie än under depressioner, är det troligt att inflationen följer efter (Ibid, 1980:10).
5 Slutdiskussion
Denna studie har, genom den marxistiska analysen, gett ett nytt perspektiv på integrationen av ett område som på flera sätt är väsentlig del av det europeiska systemet - utan arbete (och därmed arbetsrätt) är det i princip omöjligt för EU:s grundpelare, den inre marknaden, att fungera ordentligt, då den förlitar sig på arbetsmigration och utbyte av tjänster för att den ekonomiska apparaten ska gå runt. Med hjälp av ett marxistiskt synsätt, där behandlingen av arbetstagare är en viktig del, går det att på ett konkret sätt ta fram förklaringar till och eventuella konsekvenser av ökad europeisering.
Den gradvis ökade europeisering som tydligt går att observera genom den komparativa studien är ett tecken på ett utökande av maktbefogenheter för de europeiska eliterna, som tjänar mest på att beslutsfattande flyttas uppåt. Även om mycket av den lagstiftning som skapades under dessa år behandlade redan existerande lagstiftning, betyder inte det att det inte sker en utökning av maktbefogenheter, då uppdateringar av redan existerande lagstiftning ofta görs i för att lättare kunna fungera i en förändrad kontext, alltså en mer integrerad sådan.
Den största ökningen i lagstiftning skedde mellan 1995 och 2006, vilket kan förklaras genom Amsterdamfördragets från 1997 och dess introducering av sysselsättningsstrategin, vilket satte ett europeiskt regelverk för lagstiftning och skapade ett underlag för Unionen att stödja sig på när det gäller den arbetsrättsliga sfären, vilket inte förändrats i någon större utsträckning 2019, då Lissabonfördraget inte gjorde några större förändringar i dess struktur.
