Lissabonfördragets, som tidigare nämnt, största förändring av EU var att göra det mer demokratiskt genom att, bland annat, utöka Parlamentets maktbefogenheter. Parlamentets ökade inflytande kan tydligt observeras, då Parlamentet inte stiftade en enda förordning under 1995, jämfört med 2019 då det, tillsammans med Rådet, stiftade nio stycken. Trots Parlamentets ökade inflytande är det dock Kommissionen som tog flest beslut, vilket påvisar att Kommissionen fortfarande har mycket inflytande över den här aspekten av den europeiska sfären. På grund av Lissabonfördragets inriktning sker det inte några större förändringar inom just arbetspolitiken.
Den nya avdelningen “Unionens befogenhetskategorier och befogenhetsområden” slår fast att medlemsstaterna ska samordna både sin ekonomiska politik samt sin sysselsättningspolitik med bestämmelserna i fördraget, vilket i större utsträckning påverkar de svenska arbetsmarknadsparterna på nationell nivå, samt att det i teorin kan ge den svenska riksdagen befogenhet att ta beslut, även om det mest troligt inte skulle ske. Enligt artikel 2c i samma avdelning har unionen delad befogenhet med medlemsstaterna inom socialpolitiken.
Det är alltså fortfarande sysselsättningsprincipen, såsom den fastställdes i Amsterdamfördraget, som är den drivande kraften bakom arbetspolitiska bestämmelser på EU-nivå, även om det skett vissa gradvisa förändringar i vilket organ det är som tar besluten, där Rådets befogenhet minskat från stort självbestämmande till ett nu obefintligt sådant, vilket bör ha mycket att göra
med de bestämmelser som togs i samband med Lissabonfördragets nya maktfördelning.
4.4.3 Stöd i EU-förordningar
Alla förordningar som stiftas av EU måste ta det gällande EU-fördraget i beaktning under lagstiftningsprocessen, vilket alltid nämns först i förordningsdokumenten. I vissa fall nämns fem specifika artiklar i förordningarna, 2006 nämndes tio stycken och 2019 nämndes sju stycken. Det skedde alltså en ökning i referenser till specifika artiklar, för att sedan se en minskning. Ingen artikel benämns heller under mer än en tidsperiod, vilket tyder på att underlaget för lagstiftning inom arbetspolitiken är brett, även om det inte är EU:s mest integrerade område. Den artikel som refereras mest till är artikel 235, som omnämns i fyra förordningar under 1995, dess innehåll har redan diskuterats.
Som tidigare diskuterat har arbetspolitiken gradvis integrerats in i det europeiska beslutsfattandet, likt många andra policyområden. Arbetstagarnas säkerhet och arbetsvillkor har funnits med som delar av unionens mål under lång tid, och hade slagits fast i artikel 2 i överenskommelsen av social policy i Maastrichtfördraget. Artikel 4 i samma överenskommelse ger Rådet beslutsbefogenhet i de förslag som läggs fram, vilket förklarar varför den stora majoriteten av de fördrag som stiftades 1995 stiftades av Rådet, medan Parlamentet var helt exkluderat från beslutsfattandet.
Även yrkesutbildning fanns med i Maastrichtfördraget, i artikel 127, där yrkesutbildningspolicyn skulle agera som ett supplement och som ett stöd för medlemsstaterna, där utbildningen ska hjälpa till att integrera tillbaka arbetstagare på arbetsmarknaden - vilket dels finns med i artikel 2, samt att detta återfinns i senare fördrag och är ett uttalat mål hos det europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning.
Den största förändringen kom, som tidigare nämnt, med Amsterdamfördraget och sysselsättningsstrategin, vilket skapade ett tydligare ramverk för lagstiftningen. Sysselsättningsstrategin går även ihop med andra punkter i fördraget som fastställer att ett av unionens mål är att genom att främja ekonomiska och sociala framsteg, hålla en hög sysselsättningsnivå och göra sysselsättningspolitiken i medlemsstaterna mer effektiv, enligt Artikel B i första delen, samt artikel 2 i kapitlet Bestämmelser om ett närmare samarbete. Den nya strukturen gav både instruktioner till medlemsstaterna och gemenskapen om deras respektive skyldigheter - medlemsstaternas politik ska stämma överens med gemenskapens ekonomiska politik och gemenskapen ska bland annat uppmuntra samarbete mellan medlemsstaterna och komplettera deras åtgärder där det anses nödvändigt.
Sysselsättningsstrategin gav Rådet befogenhet att ta beslut om stödåtgärder för att stödja medlemsstaternas insatser inom sysselsättningsområdet - dock fick dessa åtgärder inte omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagar. För att undvika harmonisering är det troligt att de flesta åtgärder som Rådet beslutar att genomföra är direktiv, så de är lättare att implementera på nationell nivå. Detta grundas på att både 2006 och 2019 är det få förordningar som överhuvudtaget behandlar harmonisering eller liknande policy. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 gör viss harmonisering av delar av sociallagstiftningen (bland annat arbetstider och arbetsförhållanden) på vägtransportområdet, dock är detta en ändring samt upphävning av existerande förordningar och motiveras även med att tidigare förordningar varit svåra för samtliga medlemsstater att tolka, tillämpa och kontrollera.
Lissabonfördraget gör väldigt lite för att förändra något i hur policy skapas inom det arbetspolitiska området. Detta är inte förvånande, då fokus inte låg på att förändra hur beslut för specifika policyområden ska tas, utan att strukturera upp beslutfattningsprocessen och stärka det demokratiska
inflytandet på policyskapande - därför lämnas sysselsättningsstrategin och områden som relaterar till den i princip orörda, med undantag för några omformuleringar för att stämma överens med större förändringar.
Vissa små förändringar gjordes dock. Artikel 136a infördes med syftet att “främja arbetsmarknadsparternas betydelse på unionsnivå och därvid ta hänsyn till de nationella systemen” (Lissabonfördraget, 2007:81). Unionen ska även underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter, vilket går emot den praxis som funnits i Sverige då staten för det mesta hållit sig utanför konflikterna på arbetsmarknaden, även om det ingår i artikeln att Unionen ska ha respekt för parternas självständighet. Detta öppnar dock upp dörren för rättsliga bestämmelser, vilket i enskilda fall hamnar i EU-domstolen, medan mer övergripande åtgärder utförs av de lagstiftande organen.
4.5 Marxistisk tolkning
Det finns delar i EU:s grundidé, som liberalism och samverkan, kan kritiseras utifrån ett marxistiskt synsätt. Cocks (1980:5) nämner att idéerna om privat ägande, marknadsrelationer, konkurrens och individualism på olika sätt tar sig in i kulturen och framställer dem som de “naturliga idéerna”. Genom ökad europeisering och ökat inflytande från EU kan Unionen därmed agera som normsättare med hjälp av lagstiftning och andra medel, till exempel utbildning. Just nu är dock utbildningsområdet fortfarande starkt nationellt, men undervisning om EU är fortfarande viktig för att få en förståelse för varför det svenska samhället ser ut som det gör idag - vilket hjälper till att skapa kapitalistiska normer. Dessa idéers ökande inflytande hjälper även tjänstemännen - “state administrators” - då staten också är en del av det kapitalistiska systemet och tjänar på att de undre klasserna avradikaliseras och börjar tro på att kapitalistklassens intressen även är deras (Cocks, 1980:9, 24). En mindre radikal arbetarklass gör det lättare för politiker och tjänstemän att utöka sina maktbefogenheter, bland annat genom att flytta upp beslutsfattandet
på högre nivåer, där det är svårare för arbetarklasserna att få sin röst hörd. Det finns dock element som motsäger detta - bland annat fastställer förordningen om arbetsmiljöbyrån att företrädare för arbetarna ska höras i konflikter, dock går det att vara kritisk till hur väl detta utförs.
Då det finns en tydlig ökning av beslut tagna på europeisk nivå, och därmed en ökning av integrationen, kan detta tolkas som ett steg mot att skapa kärnor och periferier (Cocks, 1980:4), där EU är kärnan som dominerar både den ekonomiska och politiska sfären, medan medlemsstaterna på nationell nivå på sikt kan komma att bli mer och mer beroende av de beslut som tas i kärnan, och därmed blir fast i en skadlig cykel som är svår att bryta. Denna slutsats antar också att den ökade integrationen är ett sätt för kapitalistiska eliter, i detta fall europeiska byråkrater och tjänstemän som sitter i lagstiftningsorganen, att utöka sitt inflytande över systemet. Detta stödjs även av att både Kommissionen och Rådet fortfarande stiftar majoriteten av de förordningar som stiftats under alla de tre valda tidsperioderna. Detta stämmer mest in på Kommissionen, vars kommissionärer på många sätt inte kan ses som folkvalda, trots försöken genom Spitzenkandidaten, och som dessutom har befogenheter att inleda lagstiftningsprocessen, vilket det mer demokratiska Parlamentet inte har.
Ökad integration - och därmed ökad globalisering - för med sig den negativa effekten att ömsesidigt beroende skapar problem som inte går att lösa på nationell nivå, då dessa problem ligger på så pass höga nivåer att de endast kan lösas på detta sätt. Installationen av institutioner som jämställdhetsinstitutet och arbetsmiljöbyrån är exempel på hur ökad integration etablerar nya kontrollinstrument för Unionen - genom dessa institutioner ska bland annat arbetarskydd och jämställdhet på arbetsplatser främjas, vilket stöds i fördragen. Även om det slås fast att arbetsmarknadens parter i så stor utsträckning som möjligt ska lösa konflikter mellan sig, i enlighet med subsidiaritetsprincipen, så specificeras inte vad som skulle rättfärdiga byråns
involvering, och därför finns risken att byrån kan överskrida sina befogenheter och långsamt köra fler och fler beslut genom dess ramverk – och därmed skapa en ny normaliseringsprocess för hur konflikter löses och på så sätt driva igenom beslut som gynnar det kapitalistiska systemet.
De beslut som tagits när det gäller skyddet för arbetstagare som rör sig inom gemenskapen skulle kunna vara positiva sådana, eftersom det ofta berör någon form av socialt skydd för dessa arbetstagare - och även deras familjer, i vissa fall. Dock blir detta problematiskt ur en marxistisk synvinkel då principen om migrerande arbetstagare i det långa loppet främst gynnar kapitalägarna, då det är de som bestämmer var arbetstillfällena ska finnas, och det skapar risker när utländska företag från länder med sämre arbetarskydd etablerar sig i Sverige, då de kan etablera nya normer som gör det möjligt för svenska kapitalägare att göra detsamma - som i Laval-fallet, där EU-domstolen beslutade i företagets favör och skapade risker för att de avtal som skapats på den svenska arbetsmarknaden kunde hotas (Thörnqvist & Woolfson, 2011). Här tog EU ett aktivt beslut mot arbetarklassens intressen och tog sida med eliten, eftersom det kapitalistiska systemet är beroende av ett visst utnyttjande av arbetarklassen för att den kapitalistiska modellen ska gå runt.
Bieler & Morton (2003:471) fastställer att exploatering i det kapitalistiska samhället sker genom kontraktsrelationer mellan makthavare och arbetstagare. De många beslut som EU fastställt om kontrakt, bland annat provet för skidinstruktörer och fastställandet av löner för tjänstemän, kan tolkas genom denna lins. Med hjälp av fasta kontrakt är det lättare för makthavare att förtrycka arbetstagare, då exploateringen sker inom den privata ekonomiska sfären i civilsamhället, vilket presenteras som separerad från den offentliga, politiska sfären (Ibid, 2003:472).
Staten i sig och dess institutioner anses också vara en del i det kapitalistiska systemet. Den ökade integrationen av den politiska sfären och liberaliseringen
av den inre marknaden, bland annat genom införandet av kravet på en privat pensionsproduktsmarknad, har gett EU vissa karaktärsdrag som kan liknas med en superstat (Rosamond, 2019:94). Det är även ett uttryck för det kapitalistiska systemets utveckling och dess spridning över större territorier, vilket är nödvändigt för att kunna hålla systemets grundläggande drag intakt, då kapitalismen hela tiden behöver en gradvis ekonomisk utveckling för att kunna utvinna kapitalvinster, vilket till slut endast kan uppnås genom territoriell expansion (Cocks, 1980:5). Detta syns både 1995 och 2006, då totalt fem förordningar som berör vissa nya medlemsstaters integrering in i gemenskapen, och 2004 genomfördes den stora expanderingen, där tio länder anslöt sig till Unionen. Endast tre länder har anslutit efter 2006, och det finns flera anledningar till detta, bland annat att de länder som just nu har skickat in en medlemsansökan har vissa krav på sig om strukturella förändringar för att kunna passa in i gemenskapen (Juncos & Pérez-Solórzano Borragán, 2019:271).
Sysselsättningsstrategin, där Unionen satte upp riktlinjer för en hög sysselsättningsnivå, kan i teorin anses vara god. Dock finns det vissa formuleringar som gör att det kan läsas kritiskt. Medlemsstaterna ska se sysselsättningsfrågor som något gemensamt och ska samordna åtgärder inom Rådet – vilket flytta upp beslutsfattandet på högre nivåer (Amsterdamfördraget, 2017:33). Även om arbetsmarknadens parter har sitt ansvar och nationell praxis ska tas i beaktning, kan det resultera i att beslut tas som inte gynnar arbetstagarna. Höga sysselsättningsnivåer är även ett sätt för företagare att undvika grova konsekvenser av ekonomiska svackor, då full sysselsättning ses som ett sätt att fortsätta hålla systemet i rullning, vilket sedan kan dras tillbaka för att hindra arbetstagarna från att utöka sina förhandlingsmöjligheter, vilket riskerar att underminera kapitalismens grunder (Cocks, 1980:10). Kontroll över sysselsättningen blir alltså ett sätt att dels kontrollera arbetstagarna, men även ekonomins upp- och nedgångar – för att
undvika inflationsförsvagningar går det att implementera policys som ”svalkar ner ekonomin” genom att skapa arbetslöshet när sysselsättningen är nästan komplett och om arbetslösheten ska minskas i något annat stadie än under depressioner, är det troligt att inflationen följer efter (Ibid, 1980:10).
5 Slutdiskussion
Denna studie har, genom den marxistiska analysen, gett ett nytt perspektiv på integrationen av ett område som på flera sätt är väsentlig del av det europeiska systemet - utan arbete (och därmed arbetsrätt) är det i princip omöjligt för EU:s grundpelare, den inre marknaden, att fungera ordentligt, då den förlitar sig på arbetsmigration och utbyte av tjänster för att den ekonomiska apparaten ska gå runt. Med hjälp av ett marxistiskt synsätt, där behandlingen av arbetstagare är en viktig del, går det att på ett konkret sätt ta fram förklaringar till och eventuella konsekvenser av ökad europeisering.
Den gradvis ökade europeisering som tydligt går att observera genom den komparativa studien är ett tecken på ett utökande av maktbefogenheter för de europeiska eliterna, som tjänar mest på att beslutsfattande flyttas uppåt. Även om mycket av den lagstiftning som skapades under dessa år behandlade redan existerande lagstiftning, betyder inte det att det inte sker en utökning av maktbefogenheter, då uppdateringar av redan existerande lagstiftning ofta görs i för att lättare kunna fungera i en förändrad kontext, alltså en mer integrerad sådan.
Den största ökningen i lagstiftning skedde mellan 1995 och 2006, vilket kan förklaras genom Amsterdamfördragets från 1997 och dess introducering av sysselsättningsstrategin, vilket satte ett europeiskt regelverk för lagstiftning och skapade ett underlag för Unionen att stödja sig på när det gäller den arbetsrättsliga sfären, vilket inte förändrats i någon större utsträckning 2019, då Lissabonfördraget inte gjorde några större förändringar i dess struktur.
Rådets förlust av inflytande är ett intressant fenomen. En av de åtgärder som togs av Unionen för att möta kritiken om demokratiskt underskott var att öka Parlamentets beslutsbefogenheter (Lewis, 2019:171), vilket i sin tur har lett till att Rådet, som 1995 var nästan ensam beslutsfattare, numera delar beslutsfattandet med Parlamentet. Detta kan i teorin vara något bra, då Parlamentet ska representera folkviljan och därmed förespråka deras intressen. De olika politiska strömningarna i Parlamentet kan dock skapa problem, eftersom det finns olika meningar om vilka arbetarskydd som bör finnas på plats och det återstår fortfarande frågor om Parlamentets demokratiska legitimitet. Att Kommissionen istället stigit fram och blivit den institution som tar flest beslut 2019 är också intressant, då det skapar en paradox mellan EU:s strävan för demokratisk legitimitet och utökandet av maktbefogenheter för andra institutioner, som Kommissionen och EU-domstolen.
Den större delen av forskningen runt arbetsrätten har kommit från juridiskt håll. Detta är logiskt, då det är en juridisk gren och dess relation med EU förändras ofta genom lagstiftning eller förordningsförändringar. Genom att inkludera statsvetenskapliga synsätt och på detta sätt studera maktförhållandena mellan Sverige och EU och hur dessa förändras, breddas forskningen och nya perspektiv förs fram, vilket är positivt ur en vetenskaplig synvinkel, då synen på forskningsämnet blir mer komplett ju mer forskning som görs.
Just denna uppsats har jag använt mig av en kritisk teori, marxism, vilket också resulterar i en kritisk syn på den utveckling som skett under de senaste 25 åren. Kritiska synsätt är bra, då de kan påpeka problem med existerande strukturer och i vissa fall presentera eventuella lösningar på dessa problem. Dock är det bara ett av många angreppssätt som finns och som fungerar att använda – klassiska integrationsteorier som neofunctionalism och (liberal) intergovernmentalism är i sig många och presenterar genom sin variation olika perspektiv på samma fråga. Just marxismen är dock en teori som är intressant
när det kommer till just studiet av EU, då EU är ett politiskt samarbete med klara drag av globalisering, som marxismen anser vara en del i det kapitalistiska kugghjulet. Det gör att marxismen, speciellt Peter Cocks anpassade version av den, är väl passande till denna typ av studie, som annars skulle kunna kännas riktningslös.