This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit
creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/
Minnen av dem som snart ska dö
Nu reser jag till Uganda. Jag är deltagare i ett stort arbete som kallas "Memory Books".
Och som i allt sitt enkla allvar innebär att föräldrar, döende i aids, skriver ner små berättelser om sig själva, så att deras barn i framtiden ska ha några minnen av de som en gång var deras föräldrar.
Jag finner detta vara både gripande och viktigt. Dessa "Memory Books" kommer i en avlägsen framtid att vara väsentliga vittnesbörd om hur det var att leva i vår tid. Ty människans arv genom tidevarven är människans historier. Våra berättelser. Skrivna i ord eller inristade i grottor i Kalahariöknen eller på stenblock i samernas landskap. Vi är våra historier, kan man säga. Människans arv är den muntliga och nerskrivna traditionen. Vi kan det leoparden inte kan: lyssna på varandras drömmar, sorger, förhoppningar. Och skicka dom vidare från tid till tid.
Men den afrikanska kontinenten består nu inte bara av sorgens böcker, det jag kallar
"Memory Books". Det handlar också om att vi nu står inför en explosion av berättelser; när den afrikanska kontinenten äntligen har tagit tillbaka initiativet och nu börjar berätta sina egna historier för oss. Tills för bara få år sedan var den afrikanska litteraturen i stort sett torrlagd.
Floderna var små, bara rännilar nådde oss. Nu står vi inför ett stort genombrott. Det skrivs som aldrig förr i Afrika. Och vi kommer att få möta nya spännande författarskap som kommer att omformulera vår uppfattning om vad det innebär att vara människa. Ingenting kommer att vara sig likt de närmaste tio åren när den afrikanska litteraturen når oss i full bredd och omfattning. Det blir som för 40 år sen när den sydamerikanska litteraturen landade i Europa.
Nu är det den afrikanska kontinentens tur.
Samora Machel sa en gång att befrielsekampen var en fråga om att återta rätten att drömma sina egna drömmar. Han kunde ha sagt: rätten att skriva sin egen historia. Och det är vad som sker.
Bland alla dessa historier är alltså också dessa "Memory Books" viktiga dokument. Om inte annat berättar dom för oss att aids är allas ansvar. Vi kan inte huka och tala om "dom och vi".
Även om vi i Sverige, mitt i välståndet, kan ta för givet att man med hiv-smitta kan leva länge och inte dö hastigt som på den afrikanska kontinenten, så är detta också vårt ansvar.
När det gäller aids finns bara ett stort vi.
Henning Mankell
