Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Kvinnligt och manligt i ett land i förändring
Kvinnorna verkar vara Botswanas ryggrad, i alla fall enligt dem själva. De studerar, arbetar, gör karriär, tar hand om sina barn och i en del fall även sin man. Allt färre kvinnor gifter sig, på 70-talet var 43 procent gifta, år 2001 endast 18 procent. Men barn vill kvinnorna ha.
FÖRSTA GÅNGEN JAG TRÄFFADE ONALENNA Selolwane var hon 25 år gammal, hade just tillträtt sin första tjänst på universitet och hade skaffat sig en son som en present till sig själv för det tyckte hon att hon var värd.
Nu är hon 50 år och den första kvinnliga chefen på sociologiska
institutionen på universitet. Men jobbet fick hon inte utan strid, det fanns kolleger som tyckte att hon borde dra tillbaka sin ansökan till förmån för en sämre meriterad man.
– Men om jag måste slåss så gör jag det fullt rustad, säger Onalenna och betecknar sig själv som en ”trött aktivist”.
Hon har arbetat med kvinnofrågor hela sitt liv och har särskilt intresserat sig för fattigdom som företeelse. Där handlar det också om kvinnor
eftersom de fattigaste i landet är just kvinnor. Men fattigdom gäller
knappast för första generationens akademiker. Onalennas nybyggda villa i en förstad till Gaborone är jättelik och mycket elegant. Där bor hon med sin mamma och några yngre släktingar som hon hjälper med bostad när de studerar.
– Jag gifte mig aldrig, det var snudd på ett par gånger, men har man som jag blivit uppfostrad till självständighet kan äktenskapet vara svårt. Det är som om äktenskapet innebär att man slutar ha en fungerande hjärna och att mannen tänker bättre än en själv.
ATT TRÄFFA SAMMA KVINNOR som jag intervjuade 1980 är en tidsresa där vi diskuterar arbete, män och barn, den ”omöjliga” jämställdheten och kvinnors ökande arbetsbörda i takt med att de tar sig in i männens
områden.
För många kvinnor har livet blivit materiellt bättre men många vittnar också om det ökande våldet i samhället och att stress blivit en
ohälsofaktor. Från att ha varit ett av jordens fattigaste länder vid självständigheten 1966 är Botswana nu ett medelinkomstland men tillgångarna är ojämnt fördelade och gapet mellan rika och fattiga, stad och land blir allt bredare. Huvudstaden Gaborone har expanderat, där jag förut sprang med hunden i bushen står nu husen tätt,
regeringsbyggnaderna glittrar i glas och krom, vägarna är tätt trafikerade
av bilar i senaste årsmodell och finaste märken, alla hus omges av höga murar och har elektriska grindar – en väldig kontrast till gunnebostängslet omkring vårt hus på 1980-talet.
MIN ”SYSTER” MMAPHEFO Motau i byn där jag bodde för att lära mig setswana, blev med barn när hon var 17 år och fick avbryta sin skolgång och bli ”hemmadotter”. Barnafadern ville inte gifta sig och betalade oregelbundet lite pengar till underhåll.
När jag träffar Mmaphefo nu är hon en välbeställd mogen kvinna med jobb som vaktmästare i ett av ministerierna i Gaborone. Hon har byggt sitt eget hus, som hon stolt visar upp, i byn nära sin mamma. Hennes fem barn har fått god utbildning, de äldsta är sjuksköterska och lärare. Hon har
fortfarande inte gift sig med barnens far.
– Han är ok när han är nykter, men problemet är att han gärna dricker.
Kommer hem full och har tappat mobilen. Kanske får jag mer huvudvärk om jag gifter mig med honom.
ATT DET KAN VARA TUNGT ATT på egen hand ta hand om fyra barn, vittnar aidssjuksköterskan Agnes Ntokwa:
– Det är inte lätt att vara ensam mamma i Botswana. Man har mycket ansvar, ska vara både pappa och mamma, försörja familjen och se till att barnen följer den rätta vägen. Och det är inte bättre om man är gift. Män verkar glömma att de har ett delat ansvar. Mannen vet ju att om han struntar i saker och ting så fixar kvinnan det.
När jag frågar Agnes varför hon inte kräver underhåll för barnen, som hon har möjlighet till enligt lag, rycker hon bara på axlarna och på min undran om det inte vore bra för barnen att ha kontakt med sina fäder ser hon fullkomligt oförstående ut.
Det som förenade många av kvinnorna jag talade med var att de avfärdade männen som ”värdelösa”.
DEN BOTSWANSKE MANNEN ÄR I KRIS, menar hovrättsdomaren Unity Dow.
– Samhället har ändrats och våldet har ökat, både våldtäkter och våld i hemmet. Männen har definierat vad som är kvinnligt, det vill säga allt som har med barnen och hemmet att göra, men inte vad som är manligt i ett samhälle i förändring. En man kan inte trösta sitt barn eller laga mat för det är inte manligt. Samtidigt har kvinnorna tagit sig in på männens utrymme.
– Det enda sättet som återstår för att visa sin manlighet är dominans och kontroll. Och kontrollen är också i kris. Den botswanska kvinnan har alltid arbetat, på åkrarna och i hemmet. Vi har inte haft några hemmafruar, de finns inte i vår kultur. Men nu tjänar allt flera kvinnor lika mycket pengar som män och har den ekonomiska kontrollen. De kan köpa bil och kläder.
Och det tror jag påverkar förhållandet mellan män och kvinnor.
Förhållandena mellan människor i det här landet är i kris.
Det är inte helt klart om det ökade våldet i hemmen beror på en verklig ökning eller på en ändrad inställning så att kvinnorna anmäler nu. Men socialarbetaren Ida håller med om att förhållandet mellan män och kvinnor är i kris.
– Kvinnorna arbetar och kan tjäna mer än sina män. Där finns en potentiell konflikt eftersom det innebär en rollförändring. Det har något att göra med mannens ego, han känner sig hjälplös.
DEN ENDA KVINNAN SOM INTE KLAGADE på sin man är Bontle Mbongwe som jag träffade som nyutexaminerad student på 80-talet.
Sedan dess har hon studerat utomlands i flera omgångar, fött tre barn och är chef för den nya miljöavdelningen på universitetet. Men hon har också satsat på sin familj och tackar sin man, som har stött och drivit på, för sina framgångar. Bontles recept för ett lyckligt äktenskap är ömsesidig respekt och att acceptera att män och kvinnor är olika. Hon menar att man och hustru måste ha tid för varandra.
– Jag har lärt mig spela tennis och spelar med min man tre gånger i
veckan. Det är tid som vi har tillsammans. Många förstår inte att detta är en del av den nya utvecklingen utan lever sina liv långt åtskilda från varandra. Inte som ett par!
EN KVINNA SOM HAR PERSPEKTIV på utvecklingen i Botswana är f.d.
läraren, diplomaten dr Chiepe som var utbildningsminister när hon avgick 1999 vid 77 års ålder. Hon bor i en vacker villa med lummiga träd och brun gräsmatta på grund av bevattningsförbud.
Dr Chiepe kom från en fattig familj men gick ut primärskolan som nummer ett i hela landet och fick möjlighet att studera vidare i Sydafrika.
– Priset jag betalade var att jag inte gifte mig och inte har några barn, säger hon.
När hon var ung måste en kvinna sluta med sitt arbete när hon gifte sig och detta ändrades först vid självständigheten 1966. Dr Chiepe menar att attityderna till kvinnor, och bland kvinnorna själva, har förändrats.
– Förr lämnade man besluten till männen medan kvinnorna tog hand om hushållet. Kvinnorna klagade över att de inte gjorde karriär samtidigt som de valde män i stället för kvinnor att representera sig. Men det har ändrat sig, kvinnorna kommer fram nu och tar plats.
När jag ber henne fundera över de viktigaste förändringarna under senast 20-25 åren nämner hon först en förändring av attityder, särskilt hos
kvinnorna:
– De verkar länge ha undervärderat sitt eget värde. De kände sig säkrare om en man gjorde en sak. Kvinnorna såg ner på sig själva. Men just de attityderna håller på att förändras.
JAG BER HENNE KOMMENTERA ATT många kvinnor talar nedsättande om män och kallar dem värdelösa, ansvarslösa...
– En del kvinnor tror inte att män kan klara saker hemma, särskilt inte att ta hand om barnen. Men i en familj borde både man och kvinna ta ansvar för att barnen ska ha ett bra klimat att växa upp i. Många kvinnor låter männen slippa undan sin del av arbetet ”för husfridens skull”, men där måste de göra upp redan från början. Och om kvinnorna anser att männen är värdelösa kan man fråga sig varför de gifter sig överhuvudtaget.
– Jag tror att det finns många ansvarsfulla män i dag men ingen pratar om dem.
Marianne Enge Schwartz
