Jämkning av skadestånd vid personskador och sakskador

(1)

Jämkning av skadestånd vid personskador och sakskador

Jennifer Gustafsson Emilia Karlsson

Rättsvetenskap, kandidat 2020

Luleå tekniska universitet

Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle

(2)

Sammanfattning

Skadeståndslagen innehåller regler som medför att ett skadestånd kan sättas ner. En av skadeståndsrättens viktigaste principer är rätten till full ersättning. Huvudregeln har dock undantag i form av jämkningsmöjligheter. De allmänna reglerna som kan medföra jämkning är reglerna i 6 kap 1–2§§ skadeståndslagen. I 6 kap 1§ återfinns medvållanderegeln, som behandlar vilka omständigheter på den skadelidandes sida som kan medföra jämkning. I 6 kap 2§ finns den allmänna jämkningsregeln som aktualiseras i situationer då det anses ekonomiskt orimligt för den skadeståndsansvarige att behöva utge fullt skadestånd. Dessa regler är gemensamma för hela skadeståndsrätten. Utöver de bestämmelserna finns ytterligare jämkningsregler som kan aktualiseras i vissa specifika situationer. En liten del av arbetet berör möjligheten till jämkning för barn, psykiskt störda och för arbetstagare. Alla jämkningsregler är relativt abstrakta till sin karaktär.

Detta medför ett behov av att fastställa gällande rätt inom området. Det vill säga, hur bestämmelserna ska tillämpas och vilka omständigheter som ska beaktas i bedömningen. Eftersom många fysiska och juridiska personer har försäkringar som täcker skadeståndsansvar, har en annan nödvändig ståndpunkt varit att försöka utreda vilken funktion jämkningsreglerna fyller i dagsläget.

Arbetet har utvisat att jämkning och försäkring har ett viktigt samband. Trots det stora utbudet av försäkringar i samhället har jämkningsreglerna en viktig betydelse i vissa undantagssituationer. Det har under arbetets gång bekräftats att det finns vissa omständigheter som alltid ska beaktas i jämkningsbedömningen. Däremot kan det vara svårt att fastställa hur bedömningen ska tillämpas i det enskilda fallet, detta på grund av reglernas breda räckvidd. Jämkningsreglerna ska tillämpas mycket restriktivt, vilket gör att reglerna sällan nyttjas idag.

(3)

Innehållsförteckning

Sammanfattning

1. Inledning 1

1.1 Syfte 1

1.2 Metod 1

1.3 Bakgrund 1

2. Jämkning av skadestånd 4

2.1 Bakgrund till jämkning 4

2.1.1 Jämkning i allmänhet 4

2.2 Jämkning vid medvållande till personskada 5

2.2.1 Bakgrund 6

2.2.2 Tillämpning 6

2.2.3 Medverkan till skada i form av självmord 7

2.2.4 Grov vårdslöshet 7

2.2.5 Fastställande av det jämkade skadeståndsbeloppet 8

2.3 Jämkning vid medvållande till sakskada 9

2.3.1 Bakgrund 9

2.4 Allmänna jämkningsregeln 10

2.4.1 Bakgrund 11

2.4.3 Den ansvariges ekonomi 13

2.4.4 Underlåtenhet att teckna ansvarsförsäkring 15

2.4.5 Den skadelidandes intresse 16

2.4.6 Skuldgradens betydelse 18

2.5. Jämkning vid skadeståndsansvar för barn och ungdomar 21

2.6 Jämkning med hänsyn till psykisk störning 22

2.7 Jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar 24

(4)

3. Diskussion 28

3.1 Analys av jämkning på grund av medvållande 28

3.2 Analys av allmänna jämkningsregeln 30

3.3 Barn, psykiskt sjuka och arbetstagares ansvar 31

3.4 Gemensam slutsats för jämkning i allmänhet 32

Källor och litteratur

(5)

1

1. Inledning

Skadeståndslagen är en allmän lagstiftning vars bestämmelser är vaga och mångtydiga och som därför inte ger särskilt mycket vägledning för tillämpningen i enskilda fall. Av detta skäl måste vägledning hämtas från andra rättskällor än lagtext, såsom praxis och doktrin. Det finns dessutom ofta stort utrymme för domstolen att göra en skönsmässig bedömning i det enskilda fallet. Det innebär att domstolen har ett relativt fritt utrymme att själva bestämma hur bedömningen ska göras, då det ofta inte finns några tydliga ramar. Detta kan emellertid leda till osäkerhet för rättstillämpningen. Jämkningsreglerna i skadeståndslagen, är lik de andra paragraferna i lagen, ganska ospecificerade med en bred räckvidd och en allmän karaktär. Jämkningsreglerna är dock väldigt restriktiva då många rekvisit måste vara uppfyllda för att reglerna ska kunna tillämpas.

Detta gör att det kan råda osäkerhet om när jämkning kan ske och under vilka förutsättningar.

Litteratur inom skadeståndsrättens område ger ofta en översiktlig bild av jämkningsmöjligheterna.

De beskrivs ofta på ett ganska abstrakt och oklart sätt, som egentligen inte ger vidare vägledning i praktiken. Det finns därför ett intresse av att utreda jämkningsförfarandet och hur bestämmelserna ska tillämpas. Det centrala i arbetet är därför de två allmänna jämkningsreglerna som finns i 6 kapitlet i skadeståndslagen. Utöver dessa finns det även jämkningsregler som är specifika för vissa situationer och grupper. I 2 kap 4–5§§ skadeståndslagen finns regler om jämkning för rör barn och unga och psykiskt sjuka. I 4 kap 1§ skadeståndslagen regleras den speciella jämkningsregeln för arbetstagare. Dessa jämkningsregler utgör därför också en del av arbetet.

1.1 Syfte

Syftet med arbetet är att fastställa gällande rätt rörande de jämkningsmöjligheter som ges i skadeståndslagen. Det innebär att fastställa hur jämkningsprocessen går till och hur reglerna ska tillämpas vid person- och sakskador.

Frågeställningar:

● Hur och när tillämpas jämkningsreglerna idag?

● Vilka omständigheter ska beaktas vid bedömningen av dessa regler?

● Hur har förekomsten av försäkringar påverkat behovet av jämkning idag?

1.2 Metod

Metoden som använts i detta arbete är den rättsdogmatiska metoden. Den har använts eftersom syftet är att utreda gällande rätt på ett visst område. De rättskällor som använts är lagtext, lagförarbeten, praxis och doktrin. Rättskällorna som har haft störst betydelse i arbetet är praxis och förarbeten. Detta eftersom lagtexten inte erbjuder någon vägledning för hur reglerna ska tillämpas.

Arbetet har försökt belysa jämkningsreglerna på ett opartiskt tillvägagångssätt genom att i princip all litteratur på området använts. En del av litteraturen är endast en introduktion till skadeståndsrätten, medan andra är fördjupningar inom jämkningsförfarandet.

1.3 Bakgrund

Nedan kommer en bakgrund till skadeståndslagens tillämpning och hur vållandebedömningen går till vid fastställande av skadeståndsskyldighet att presenteras. Det är nödvändigt att först presentera dessa regler, då denna bedömning alltid måste göras innan en jämkning blir aktuell.

Det framgår i 1 kap 1§ skadeståndslagen att denna lag är tillämplig då en skada inträffat mellan två parter som inte står i ett kontraktsförhållande till varandra. Med andra ord vid utomobligatoriska förhållanden. Om det finns kontrakt mellan två parter eller annan speciallagstiftning är tillämplig,

(6)

2 ska inte skadeståndslagen användas.1 Det kan även utläsas att lagen är dispositiv och används endast när inget annat anges.2 Vid utomobligatoriska kontraktsförhållanden är det person- och sakskador som är de vanligast förekommande skadorna. Skadeståndslagen har mestadels anpassats och utarbetats efter dessa typer av skador.3 En person som lidit skada ska med hjälp av skadeståndet sättas i samma ekonomiska ställning som om skadan inte hade inträffat från början.4 Det kan sägas att skadeståndets egentliga funktion är den reparativa funktionen. Det vill säga, den som orsakat skada ska ersätta skadan i enlighet med skadeståndslagens reparativa syfte.5

Vid en personskada är det tänkt att skadeståndet ska ersätta kostnader för sjukvård eller utgöra ersättning för de arbetsinkomster som den skadelidande gått miste om. Vid en sakskada däremot, ska personen som lidit skadan kunna ersätta det skadade föremålet med ett nytt med hjälp av skadeståndet. Skadeståndet kan ibland också täcka en mer indirekt skada som en person lidit. Ett exempel på detta är att den skadelidande behövt hyra en tillfällig egendom medan den gamla egendomen reparerats. Skadeståndets funktion kan ses som ett skyddsnät, det kan medverka till en allmän trygghet i samhället.6

Grundläggande för hela den utomobligatoriska skadeståndsrätten, är regeln som återfinns i 2 kap 1§ skadeståndslagen. Det är i enlighet med detta lagrum som skadeståndsansvar fastställs.7 Det första steget som vidtas när någon riktar ett skadeståndsanspråk mot en annan part, är att det ska göras en bedömning om det föreligger förutsättningar för skadeståndsansvar. Bedömningen sker uppdelat i två led, ett subjektiv och ett objektiv. Den objektiva förutsättningen innebär att bedömningen är oberoende av personliga och individuella omständigheter hos personen som orsakat skadan. Hit hör sådana omständigheter att en skada har uppstått, att det är någon annan än skadevållaren som lidit skadan och att det finns en plikt att inte skada.8 Den subjektiva bedömningen däremot fokuserar på skadevållarens egenskaper, såsom vad personen borde ha insett eller vad personens avsikt var. Där görs bedömningen om det funnits uppsåt eller oaktsamhet för skadan. En gemensam term för dessa två är vållande, eller det latinska ordet culpa. Bedömningen syftar till att fastställa vilken aktsamhet personen som orsakade skadan borde ha haft.9 Det blir då viktigt att utreda om det finns en standard för hur personen annars borde ha agerat i den speciella situationen.10

En förutsättning för skadeståndsskyldighet är att skadan är ett resultat av handlandet som bedömts vara culpöst. Orsaksförhållandet benämns ofta som kausaliteten i skadeståndsrättsliga sammanhang. Det innebär att även om det funnits oaktsamhet eller uppsåt i ett handlande, måste detta ha resulterat i skadan för att skadestånd ska aktualiseras. Normalt sett ska det fastställas om det enligt naturens ordning är en rimlig följd av handlandet och att skadan inte hade inträffat utan den aktuella händelsen. Då är orsakssambandet uppfyllt.11

1 Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 10 uppl., Stockholm: Norstedts Juridik, 2019, s. 23.

2 Bengtsson, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 1 kap 1§, Juno.

3 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 97.

7 Bengtsson, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 2 kap 1§, Juno.

11 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 187-189.

(7)

3 Vidare behöver kausaliteten, alltså orsakssambandet, vara adekvat för att ett skadestånd ska kunna utgå. Vid en bedömning av om adekvans föreligger undersöker domstolen om handlingen är en nödvändig och en tillräcklig omständighet för att skadan skulle inträffa. Skadan ska vara en förutsebar eller beräknelig följd av handlandet. Meningen med detta är att den ansvarige, oavsett om personen handlat med uppsåt eller oaktsamhet, inte ska behöva ansvara för en skada som skett av en slump och inte gått att förutse. Orsakssambandet ska därmed vara adekvat i skadeståndsrättslig mening.12 Det är den skadelidande parten som har i uppgift att bevisa att orsakssambandet existerar.13

13 Markus Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning. Lund: Studentlitteratur, 2005, s. 24.

(8)

4

2. Jämkning av skadestånd

2.1 Bakgrund till jämkning

När en person åläggs att betala skadestånd för den skada personen vållat, täcks vanligtvis skadeståndsbeloppet av den skadeståndsskyldiges ansvarsförsäkring. I de fall ingen ansvarsförsäkring finns eller inte täcker skadebeloppet, kan ett högt skadeståndsbelopp vara förödande för en enskild person ur en ekonomisk synvinkel.14 Jämkning kan tillämpas i de fall en person bedöms vara skadeståndsskyldig för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada i enlighet med skadeståndslagen. Vissa av jämkningsparagraferna i skadeståndslagen kan även tillämpas då skadeståndsansvar bedöms föreligga genom oskrivna rättsregler eller på områden där speciallagstiftning finns.15

2.1.1 Jämkning i allmänhet

Huvudregeln i svensk rätt är att fullt skadestånd alltid ska betalas av den som vållat eller på annat vis är ansvarig för skadan. Det innebär alltså att de ekonomiska förlusterna och den ideella skadan ska ersättas fullt ut.16 Dock finns det undantag från huvudregeln om att fullt skadestånd ska utgå.

De viktigaste undantagen är jämkningsreglerna och dessa kan utläsas på olika ställen i skadeståndslagen.17 Jämkningsreglerna som finns i 6 kap är ett av de få kapitel i skadeståndslagen som innehåller bestämmelser som är gemensamma för hela skadeståndsrätten.18 Ett skadestånd kan antingen jämkas till en viss del eller till noll, men det senare är relativt ovanligt. Skadevållaren blir då skyldig att betala det resterande av det utdömda skadeståndsbeloppet. Genom jämkningsreglerna blir den skadelidandes rätt till ersättning inskränkt. Även om det endast är vid de förutsättningar som uttryckligen står textade i lagen som skadeståndsbeloppet får jämkas, anses ändå jämkningsmöjligheterna vara relativt stora.19 För att fastställa om jämkning ska ske är det tänkt att det ska göras en ny bedömning efter att domstolen kommit fram till att skadeståndsansvar föreligger, i enlighet med den vanliga culparegeln i 2 kap 1§ skadeståndslagen. Den nya bedömningen innebär att domstolen ska fastställa om det föreligger omständigheter som gör att skadeståndet kan nedsättas. Bedömningen vid jämkningen görs genom att ta hänsyn till de olika omständigheterna i fallet. Till exempel i vilken utsträckning den skadelidande själv varit orsak till skadan.20

De olika förutsättningarna för när jämkning av skadestånd är tillåten finns utspridda i de olika kapitlen i skadeståndslagen. I 2 kap 4§ skadeståndslagen anges att jämkning kan ske om den som orsakat skadan är omyndig. I samma kapitels femte paragraf anges att jämkning kan förekomma under förutsättning att personen som orsakat skada lidit av en psykisk störning vid händelseförloppet. Av 3 kap 6§ framgår att skadestånd kan jämkas med hänsyn till försäkringsmöjligheter eller föreliggande försäkringar. Vidare räknas även bestämmelsen 4 kap 1§

skadeståndslagen som en jämkningsregel.21 I denna paragraf anges att om en arbetstagare orsakat skada på grund av fel eller försummelse i tjänsten, ska denne kunna bli ansvarig för skadan om det

15 Prop. 1975:12, Regeringens proposition med förslag till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207), m.m.

Regeringen, s. 45.

16 SOU 1971:83, Skadestånd III: En allmän regel om jämkning av skadestånd m.m., Stockholm:

Justitiedepartementet, s. 31; Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 53.

17 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 73.

20 Prop. 1975:12, s. 174.

(9)

5 föreligger synnerliga skäl.22 Som tidigare nämnts innehåller skadeståndslagen också två allmänna jämkningsregler som fördes in i lagen efter lagändringarna 1975. Den ena finns i 6 kap 1§ och innebär en möjlighet till jämkning av ett utdömt skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande till skadan. Den andra återfinns i 6 kap 2§ och innebär att jämkning av skadestånd kan ske om det utdömda skadeståndsbeloppet skulle anses oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsansvariges ekonomiska ställning.23

2.2 Jämkning vid medvållande till personskada

I 6 kap 1§ skadeståndslagen regleras jämkning av skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida. Paragrafen lyder enligt följande:

”Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.”

En jämkning är inte obligatorisk vid en skadeståndsbedömning. Det framgår av paragrafens ordalydelse att det är en möjlighet i vissa undantagsfall.24 Skadeståndslagens medvållanderegel är i första hand anpassad till det ansvar som framgår av den allmänna culparegeln. Om den skadelidande är medvållande till sin egen skada kan skadeståndet nedsättas. Genom denna jämkningsmöjlighet försämras dock skadeståndets reparativa funktion. Jämkningsregeln fyller även en preventiv funktion. Om den skadelidande varit medvållande och förlorar en del av skadeståndet, är tanken att detta ska detta resultera i att denne ska vara mer aktsamma i framtiden.

Vid personskada kan dock detta argument ifrågasättas och argumentet om att jämkning har en preventiv funktion är omstritt. En person som inte var aktsam vid skadetillfället, kommer troligtvis inte vara mer försiktig nästa gång. Detta på grund av att en person som i princip agerat likgiltigt i förhållande till sin skada inte lär förändra sitt framtida beteende på grund av ett sänkt skadestånd.25

Det kan tänkas att jämkningen har en preventiv effekt, men i betänkandet framgår det däremot att det saknar vikt i detta sammanhang.26 I den grad den skadelidande själv medverkat till skadan genom ett ”klandervärt beteende” är det rimligt att personen själv får ansvara för en del av skadans kostnad.27 En jämkning på grund av grov vårdslöshet är ovanlig vid en personskada eftersom det är högt uppsatta rekvisit som måste uppfyllas.28 Regeln i 6 kap 1§ kan tillämpas då det gäller personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada, men den är inte tillämplig om skadan består i en kränkning. Hur paragrafen tillämpas och under vilka förutsättningar, skiljer sig åt beroende på vilken skadetyp skadan resulterat i.29

22 Erland Strömbäck, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 4 kap 1§, Juno.

23 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, s. 411; Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 73.

26 SOU 1971:83, s. 61.

27 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 73-74.

29 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 73-74.

(10)

6 2.2.1 Bakgrund

Innan 1975 gjordes det ingen skillnad på jämkningsmöjligheterna för person- och sakskada.

Jämkning kunde ske för båda skadetyperna så länge den skadelidande var medvållande till skadan.

Culparegeln i 2 kap 1§ skadeståndslagen ansågs gå hand i hand med dessa jämkningsmöjligheter.

Med denna grundläggande regel som bakgrund ansågs det därför vara naturligt att en skadevållare även får bära åtminstone en del av kostnaden för en skada denne medverkat till, även om skadan gått ut över personen själv.30 I betänkandet till skadeståndslagen kan också utläsas att det anses

“stämma bäst med allmänhetens rättsmedvetande” att ansvaret för skadan delas upp mellan de två, eller fler, vållande parterna.31

Efter 1975 års lagändringar kom jämkningsregeln att inskränkas en del. Det ansågs att ett händelseförlopp som resulterar i personskada innebär att det blir extra viktigt att upprätthålla huvudregeln om att full ersättning ska utgå.32 Detta på grund av humanitära och sociala faktorer.33

Tanken var att medvållandereglen skulle utformas och tillämpas som en parallell till den allmänna culparegeln i 2 kap 1§ skadeståndslagen. Bedömningen för medvållanderegeln ska inte vara motsägelsefull till culparegeln, utan ska tolkas i enlighet med den.34 Den nya regeln innebär att så länge en person inte medverkar till sin skada genom uppsåt eller grov vårdslöshet, ska inte skadeståndet kunna jämkas vid en personskada. Att en person har uppsåt till sin egen personskada är ovanligt. Vårdslösheten måste också vara av mycket allvarligt slag för att rekvisitet grov vårdslöshet ska anses uppfyllt enligt skadeståndslagen. För att det ska anses som grovt måste medvållandet i princip innebära att personen är i stort sett likgiltig till om denne blir skadad själv eller inte.35 Den största förändringen vid 1975 års lagändring var sålunda skillnaden som uppkom mellan jämkningen på grund av sakskada och personskada.36 Vad domstolarna räknar som grov vårdslöshet är mycket diffust. Vi återkommer till detta begrepp senare.

2.2.2 Tillämpning

Regeln i 6 kap 1§ skadeståndslagen fokuserar enbart på den skadelidandes förhållanden.

Jämkningsmöjligheten varierar och ska bestämmas utifrån vilken grad den skadelidande har varit medvållande till skadan.37 Enligt propositionen ska jämkning ske endast i undantagsfall vid personskador. Dessa undantagsfall är då det föreligger uppsåtligt medvållande eller grovt vårdslös medverkan.38 De omständigheter som ska beaktas kan utläsas från 6 kap 1§ 3st skadeståndslagen.

Jämkningen kan variera beroende på hur stort vållandet varit från båda parternas sida. Ett exempel är vid slagsmål. Den som startar ett slagsmål kan bli dömd till ett högre skadeståndsbelopp än den som angripits i slagsmålet, även om personen som angripits svarar tillbaka med slag så att också den angripne blir skadeståndsansvarig.39 När en skadeståndstalan har fastställts av domstolen och det konstaterats att medvållande förekommit, ska de olika omständigheterna i fallet vidare utredas för att fastställa om en jämkning kan anses motiverad eller inte. Dessa omständigheter kommer

31 SOU 1971:83, s. 61.

32 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 74; Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 90.

33 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, 3:1 uppl, Stockholm: Nordstedts Juridik, 2007, s.

90.

34 SOU 1971:83 s. 62.

35 Radetzki, Praktisk skadeståndsbedömning, s. 74-75; Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 90.

36 Jan Hellner, “BERTIL BENGTSSON. Om jämkning av skadestånd.”, Svensk Juristtidning 1984, s. 148, https://svjt.se/svjt/1984/148, 2020-04-23.

37 SOU 1971:83, s. 67.

38 Prop. 1975:12, s. 1.

39 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten, s. 220; Se nedan i avsnitt 2.2.3, rättsfall RH 2003:48.

(11)

7 beröras nedan. Vid personskador kan det, som nämnts innan, föreligga någon form av medvållande till skadan men för att jämkning ska kunna aktualiseras måste personen medverkat uppsåtligt eller grovt vårdslöst. Nästa fråga domstolen sedan ska ställa sig är om jämkningen skulle bli oskäligt betungande för den skadelidande.40

Förutom jämkningsmöjligheten på grund av medvållande i skadeståndslagen finns det även andra bestämmelser som tillåter jämkning vid medverkan. En sådan bestämmelse går exempelvis att hitta i trafikskadelagen.41 Trafikskadeersättningen har alltså samma jämkningsmöjligheter och förutsättningar som skadestånd som utdöms med stöd från skadeståndslagen.42

2.2.3 Medverkan till skada i form av självmord

Som tidigare nämnts kan skadestånd jämkas om den skadelidande själv medverkat till skadan enligt 6 kap 1§ 1st skadeståndslagen. Dessa fall är ovanliga och består ofta i självmordsförsök.43 Vidare kan det utläsas från 3 meningen i samma stycke, att om en personskada resulterar i döden, kan skadeståndet som ska utbetalas till de efterlevande jämkas, om den omkomna själv uppsåtligen medverkat till sitt dödsfall. Med denna formulering menas självmord. Rättspraxis har, trots ordalydelsen i paragrafen, valt en annan väg vid dessa situationer och har istället valt att inrikta tolkningen på att fullt skadestånd ska utbetalas till de efterlevande. Dock inte i situationer där det skulle anses “stötande”.44 I slutbetänkandet till paragrafen anges ett exempel till vad som kan anses vara stötande. Där framhålls att självmord som begåtts med syfte att de efterlevande ska få ett ekonomiskt skydd till följd av självmordet, ska anses vara stötande.45

I rättsfallet NJA 1981 s. 920 hade en man medvetet kört in i ett mitträcke på en motorväg och omkommit. Hans efterlevande ansökte om ersättning för bland annat begravningskostnader. HD ansåg att 12§ trafikskadelagen borde tolkas på så sätt att ojämkad ersättning som regel ska utbetalas även i fall där det handlar om självmord. Domstolen ansåg inte att de efterlevande till den avlidne levde i sådana ekonomiska förhållanden att det inte skulle anses som stötande om anhöriga fick full ersättning.

2.2.4 Grov vårdslöshet

Av lagtexten framgår inte vad som räknas som ”grov vårdslöshet”.46 Det är ovanligt vid personskada att jämkning förekommer, eftersom en förutsättning då är att den skadelidande ska ha bidragit till skadan genom just grov vårdslöshet.47 I propositionen framhöll föredragande statsrådet att för att något ska anses grovt vårdslöst i denna kontext krävs det vårdslöshet av ”mycket allvarligt slag”. Skadeståndskommittén och föredragande statsrådet anförde att det i följande fall ska anses fel att utge fullt skadestånd till den skadelidande, vid: ”hänsynslöshet eller nonchalans som medförde avsevärda risker även för andra och uppenbar likgiltighet för eget liv eller egen hälsa”.48

Dessa uttalanden kan dock ses som ganska vaga beskrivningar om hur det ska ses på begreppet grov vårdslöshet.49 I litteraturen finns exempel där författare försökt definiera vad som ska anses vara grov vårdslöshet i detta sammanhang. Ett exempel på vad som skulle kunna räknas som grov

40 SOU 1971:83, s. 67.

41 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s. 89.

44 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätten: En introduktion, s.91.

45 SOU 1995:33, Ersättning för ideell skada vid personskada, Stockholm: Justitiedepartementet, s. 173.

46 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, Lund: PA Norstedt & Söners förlag, Studentlitteratur, 1982, s. 75.

48 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 71-72.

49 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 72.

(12)

8 vårdslöshet är att en skadeståndsansvarig tar risker som en ”normalt” vårdslös person skulle undvikit. Ett annat exempel skulle kunna vara att det är fråga om vårdslöshet men att det kan anas att det förelegat uppsåt.50 Begreppet ska tolkas återhållsamt, vilket också görs i svensk rätt.51 För att bedöma om en persons medvållande kan anses vara grovt vårdslös kan hänsyn tas till subjektiva aspekter såsom ålder, bristande erfarenhet,52 och hur stor skada som åstadkommits.53 I propositionen framhålls att medvållanderegeln är tillämplig då barn eller psykiskt sjuka personer är medverkande till skadan, men den ska tillämpas mycket restriktivt vid dessa förhållanden.54 I rättsfallet NJA 2001 s. 234 framhålls dock att grov vårdslöshet i form av medvållande i princip aldrig kan aktualiseras när det gäller barn eller psykiskt störda.55

HD fastslog dock i NJA 1995 s. 661 att jämkningsmöjligheter förelåg, då en person som skulle råna en butik blev skjuten av en butiksanställd, trots att det inte förekommit någon grund för nödvärn. De ansåg att rånaren medverkat till skadan genom grov vårdslöshet. Däremot dömde HD i rättsfallet NJA 1983 s. 522, då en person som led av tinninglobsepilepsi hoppat framför en bil och blev påkörd, att jämkning inte kunde förekomma i fallet. Det ansågs att personen efter alla omständigheter som förelegat i fallet inte varit vid sitt sinnes fulla bruk då han hoppat framför bilen. HD bedömde att personen inte kunde anses ha uppfyllt rekvisitet grov vårdslöshet i det fallet.

Hovrätten ansåg dock att personen hade handlat grovt vårdslöst då han hoppat framför bilen.

I rättsfallet RH 2009:47 ansåg hovrätten att jämkning kunde ske på grund av medvållande då en flicka ansågs ha samtyckt till en misshandel av normalgraden. Agerandet kunde enligt dem likställas med att hon genom grov vårdslöshet medverkat till skadan. I ett annat hovrättsfall, RH 2003:48, där två män hade bestämt träff, båda beväpnade, slutade det med personskador på de båda inblandade. Båda parters skadeståndsanspråk jämkades då hovrätten ansåg att båda två varit grovt vårdslösa och medvållande till varandras kroppsskador. Jämkningens omfattning blev dock olika för de båda parterna. Den ena mannen fick jämkat sitt skadeståndsansvar med 1/3 och den andre mannen fick jämkat sitt skadestånd till hälften, då denne person ansågs befunnit sig i en nödvärnssituation.

2.2.5 Fastställande av det jämkade skadeståndsbeloppet

När förutsättningarna för jämkning i enlighet med 6 kap 1§ föreligger måste en vidare utredning göras angående hur mycket skadeståndsbeloppet ska jämkas. Enligt 6 kap 1§ 3st skadeståndslagen ska skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med tanke på omständigheterna i fallet. Det viktigaste i denna situation är till hur stor del den skadelidande varit medvållande till skadan. Då jämförs skadevållarens och den skadelidandes oaktsamhet på de olika sidorna och hur det har bidragit till händelsen.56 I FSAst PM 78–03 finns rekommendationer att skadeståndet vid grov vårdslös medverkan ska kunna jämkas med 1/3 eller 1/2 beroende på hur grov vårdslösheten bedöms att vara. Om det skulle vara “uppenbart stötande” skulle hela skadeståndet kunna falla bort.

Detta ska dock inte förekomma så ofta i praktiken.57 Hur långt jämkningen kan gå beror på hur mycket och till vilket sätt den medvållande varit med och orsakat skadan. Men även övriga

52 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd. s. 80.

54 Prop. 1975:12, s. 173.

57 SOU 1995:33, s. 173.

(13)

9 omständigheter tas in i bedömningen, till exempel hur farlig handlingen varit. I bedömningen bör inte enligt propositionen hänsyn tas till parternas ekonomiska förhållanden.58

2.3 Jämkning vid medvållande till sakskada

Medvållande vid sakskador regleras i 6 kap 1§ 2st och 3st och lyder enligt följande:

”Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.”

Förutsättningarna för jämkning vid sakskada är skonsammare än de förutsättningar som ställs upp vid personskada. En av förutsättningarna för att jämkning ska ske vid sakskada är att den skadelidande medverkat till skadan. Här krävs alltså endast normal oaktsamhet. Detta motsvarar också huvudregeln att vållande krävs.59

2.3.1 Bakgrund

Som tidigare nämnts var det ingen större skillnad på förutsättningarna mellan person- och sakskada innan 1975. Efter lagändringarna 1975 ändrades förutsättningarna för jämkning vid personskada, då de nya förutsättningarna innebar att den skadelidande måste ha handlat grovt vårdslöst till den medvållande skadan.60 För sakskada däremot, krävs det endast att den skadelidande varit medverkande till skadan. Skadeståndsbeloppet ska då alltså kunna sättas ner så fort den skadelidande genom uppsåt eller oaktsamhet medverkat till skadan.61 Dock påverkade 1975 års reform medvållandereglerna genom att försäkringssynpunkter kom att påverka möjligheten till jämkning vid sakskador. Det kan vara viktigt att beakta försäkring på den skadelidandes sida. Detta på grund av att dyrbar egendom till 98 procent är försäkrad och att ersättning då utgår från försäkringen. Även om det finns oaktsamhet från skadelidandes sida. I de situationer då det finns en sakförsäkring stannar det normalt på försäkringsbolaget och den ansvarige behöver inte stå för några kostnader alls. Det framgår också i motiven att en person som inte bryr sig om att försäkra sin dyrbara egendom kan få stå sitt kast.62

Möjligheterna till jämkning vid sakskada är mycket större än vid personskador. Jämkning kan alltså ske redan när det föreligger oaktsamhet i normalgraden. Även vid bedömningen för om jämkning ska kunna ske vid sakskada är det den skadelidandes handling som är i centrum. Denna bedömning kan liknas med den vanliga culparegelns bedömning vid skadeståndsansvar, som återfinns i 2 kap 1§ skadeståndslagen. Förutsättningen vid sakskador som återfinns i 6 kap 1§ 2st skadeståndslagen, kräver endast en medverkan från den skadelidande. Detta kan också betyda att en person som kan

”identifieras” med den skadelidande kan anses vara medvållande till skadan. Därmed kan skadeståndsbeloppet sättas ner, även om den skadelidande själv inte personligen medverkat till skadan. Detta kallas ”passiv identifikation” och är dock ovanligt,63 och i princip endast möjlig då en arbetsgivare är skadelidande för en sakskada som tredje man orsakat, men en arbetstagare är

58 Prop 1975:12, s. 46.

(14)

10 medvållande till.64 I detta fall anses det synkroniserat med en arbetsgivares principalansvar (3 kap 1§ skadeståndslagen) att arbetsgivarens skadeståndsersättning kan jämkas då arbetstagaren kan identifieras med arbetsgivaren.65

I rättsfallet NJA 2017 s. 371uppkomen fråga om jämkning vid sakskada skulle ske då en person orsakat en skada på en annan persons båt medan båtägaren också befann sig på båten. Hovrätten ansåg att jämkning för medvållande till sakskada skulle ske på grund av att båtägaren inte hade försäkring på båten. HD anförde däremot att jämkning på grund av att försäkring på båten saknades, inte skulle godkännas. Det ansågs inte som en grund för medvållande att inte försäkra sin egendom.

Även i rättsfallet NJA 1991 s .567 uppstod en fråga om jämkning på grund av medvållande skulle ske då en hund dödats vid en älgjakt. Eftersom ägaren inte hade försäkring på hunden rörde frågan om det skulle anses som medvållande till sakskada vid avsaknad av försäkring. HD ansåg även här att en oförsäkrad egendom inte ska anses utgöra medvållande och därmed skedde ingen jämkning i detta fall heller. I ett ytterligare rättsfall, NJA 1993 s.149,orsakade en golfspelare en skada på tredje mans bil. Det anfördes att medvållande från den skadelidande skulle kunna påverka skadeståndsbeloppet. Det ansågs att vid kontakt med sport ska de inblandade vara medvetna om de risker som finns. Dock ansåg domstolarna att den skadelidande inte kunde räknas som medvållande till skadan och ansvaret för skadan låg endast på golfspelarens oaktsamma snedslag.

I hovrättsfallet RH 2003:48 s.149, där två personer träffats beväpnade och hade uppsåt till att skada varandra, avgjorde hovrätten att båda parterna medverkat till sakskada i form av att deras kläder gått sönder i samband med misshandeln. I ett annat fall från Göta hovrätt från 2012, nr T 30–12, hade en hund attackerat en annan hund. Detta medförde strikt ansvar för hundägaren. Hovrätten ansåg i fallet att den attackerade hundens ägare agerat som medverkande till skadan. Hunden hade fått springa fritt i ett flexikoppel. Detta ansåg hovrätten gjort det möjligt för den andra hundägarens hund att attackera den skadade hunden. Därmed avgjorde hovrätten att skadeståndet skulle jämkas till hälften på grund av medvållande till sakskada.

2.3.3 Fastställande av det jämkade skadeståndsbeloppet

Om det bedömts att en jämkning av skadeståndet ska genomföras måste domstolen fastställa till vilket belopp. Detta sker genom att det jämkas med en kvotdel, vanligtvis 1/3, 1/2 eller 2/3, av det som egentligen skulle betalats ut.66 I övrigt ser fastställningen ut på samma sätt som vid personskador, som angivits ovan.67

2.4 Allmänna jämkningsregeln

I 6 kap 2 § skadeståndslagen återfinns den allmänna jämkningsregeln som lyder:

”Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.”

Den allmänna jämkningsregeln kom till 1975 i samband med vissa ändringar i skadeståndslagen.

Denna regel kan ses som ett sista försök att undgå ett oskäligt högt skadestånd för den skadeståndskyldige. Det är dock endast i särskilda undantagsfall som bestämmelsen kan tillämpas.68 Även i propositionen framhålls tyngden av att det endast är en

64 Prop. 1975:12, s. 45.

67 Se ovan under 2.2.4.

68 Bengtsson, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 6 kap. 2§, Juno.

(15)

11 undantagsbestämmelse.69 Denna paragraf fokuserar på förhållanden på den skadeståndsansvariges sida. Det rör sig alltså om ett ekonomiskt motiv där skadeståndet inte ska bli oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomi.70 Vid tillkomsten av regeln var syftet att det endast skulle bli aktuellt med jämkning i situationer där fullt skadestånd kan anses som obilligt eller skulle resultera i en stötande lösning för den ansvarige. Bedömningen när sådana omständigheter faktiskt föreligger är emellertid svåra att fastställa. Det är därför av vikt att ta hänsyn till lagstiftarens syfte vid bedömningen.71 Regeln har en väldigt bred räckvidd då den täcker alla typer av skador. Den kan även nyttjas utanför skadeståndslagens tillämpningsområde. Det vill säga på områden där speciallagstiftning finns och där kontraktsrättsliga regler gäller. I vissa fall kan det vara svårt att jämka ett strikt ansvar som regleras i speciallagstiftning, då det många gånger kan motverka syftet med lagstiftningen. Jämkning vid strikt ansvar kan dock inte uteslutas.72

Det är relativt svårt att fastställa exakta riktlinjer för hur bestämmelsen ska tillämpas, men olika faktorer får vägas mot varandra. Det finns vissa omständigheter som gör att en jämkning inte kan bli aktuell. Detta är när ansvarsförsäkring, som täcker skadeståndet, finns eller då det rör sig om ett obetydligt belopp som inte kan anses nog tungt för skadevållaren att bära.73 I propositionen framhålls att prövningen ska ske i två led. Till en början ska undersökningen utföras huruvida det aktuella skadeståndet kommer att vara oskäligt betungande för den ansvarige ur ekonomisk synvinkel. Om skadeståndet kan anses oskäligt betungande, ska en prövning göras i det andra ledet;

om det finns omständigheter som väger så tungt att de talar emot en jämkning. Om prövningen leder fram till att jämkning ska ske, måste domstolen finna ett belopp som är skäligt i den aktuella situationen.74

Som tidigare nämnts finns det andra bestämmelser i skadeståndslagen som fungerar som jämkningsregler där en skälighetsbedömning görs av skadeståndsansvaret. Där kan nämnas bestämmelserna vid barns vårdslöshet, psykiskt sjukas- och arbetstagares ansvar. När det finns sådana specialregler får inte den allmänna jämkningsregeln någon särskild praktisk betydelse. Det utesluter dock inte att bestämmelserna kan tillämpas i kombination. Det kan ibland bli relevant att åberopa mer än en jämkningsregel, exempelvis om det finns medvållande på skadelidarsidan. Trots en jämkning på grund av medvållande kan det finnas anledning att jämka skadeståndet ytterligare med hjälp av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap 2 § skadeståndslagen. Det är vidare fullt möjligt att åberopa båda dessa regler. I praktiken får domstolen bedöma jämkning på grund av medvållande först och sedan tillämpa den allmänna jämkningsregeln som en sista alternativ att ”hindra ett obilligt resultat”.75

2.4.1 Bakgrund

Det var 1971 som skadeståndskommittén började utreda frågan om jämkning av skadestånd. En allmän jämkningsregel ansågs behövlig för att inte obilliga eller oskäliga resultat skulle kunna uppstå. Detta både ur ett socialt och ekonomiskt perspektiv. En reform ansågs vid tiden som väldigt viktig men också önskvärd för att kunna uppnå rimliga ekonomiska och sociala konsekvenser. 76

69 Prop. 1975:12, s. 136.

70 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, s.411-412; Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen: En kommentar, 6. Uppl., Stockholm: Norstedts Juridik AB, 2018, s. 463.

72 Hellner och Radetzki, Skadeståndsrätt, s.411-412

73 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 254

74 Prop. 1975:12, s. 140; Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen: En kommentar, s. 463-464; Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 231.

75 Prop. 1975:12, s. 179.

76 SOU 1971:83, s. 9-10.

(16)

12 I den svenska skadeståndsrätten är huvudregeln, som tidigare nämnts, att fullt skadestånd ska ersättas av den som vållat eller på annat vis är ansvarig för en skada. Innan den allmänna jämkningsregeln blev gällande kunde endast jämkning ske vid medvållande och vid vissa andra specifika situationer. Utöver dessa bestämmelser hade inte domstolen kunnat sänka det fastställda skadeståndsbeloppet, oavsett om det rörde sig om otillbörliga summor för den skadeståndsansvarige. Ingen hänsyn kunde tas till att det inte fanns någon möjlighet för den skadeståndsskyldige att betala skadeståndet. Kommittén ansåg att det inte stämde överens med övriga värderingar inom civilrättens område att endast vissa situationer kunde leda till nedsättning av skadestånd. Inom civilrätten finns i allmänhet ett försök att undvika hårda och stela regler utan undantag, då det många gånger kan medföra orimliga och olämpliga konsekvenser i de enskilda fallen. Ett exempel är den allmänna jämkningsmöjligheten av avtalsvillkor som återfinns i 36§

avtalslagen. Kommittén ansåg att skadeståndsrätten behövde ha samma utrymme till skälighetsbedömningar. Vid utdömande av skadestånd kan det många gånger röra sig om stora belopp som kan få förödande konsekvenser för den ansvarige i målet. För både privatpersoner och småföretagare kan stora skadeståndskrav helt utplåna deras ekonomi.77

I propositionen till skadeståndslagen sades detta gällande principen om full ersättning: ”En undantagslös tillämpning av denna princip kan emellertid leda till att den skadeståndsskyldige åläggs ett skadestånd som - om det inte täcks av ansvarsförsäkring - kan betyda hans ekonomiska ruin eller för all framtid hindra honom från att bättra sina ekonomiska villkor … Självfallet måste det vara ett allmänt önskemål att undvika resultat som framstår som obilliga eller olämpliga från ekonomisk och social synpunkt.”78

Att införa en jämkningsregel innebär inte bara fördelar enligt kommittén utan också vissa nackdelar. Att regeln fick ett allmänt innehåll som kräver en skälighetsbedömning gör att det är svårt att ge regeln ett fast innehåll. Det kan i vissa klara situationer vara enkelt att fastställa huruvida skadestånd behöver nedsättas. Problematiken uppstår vid fastställandet av vilken summa som ska ersättas. Det kan också vara svårt rörande vilka värderingar en domstol bör utgå ifrån då rättvisa och billighet är något som kan skifta mellan olika individer i samhället. Det kan också ge prejudikat svag verkan eftersom varje enskilt fall ska bedömas för sig. Detta i sig gör det svårare att förutse rättsläget.79

Både i betänkandet och propositionen understryks tydligt vilken undantagskaraktär denna bestämmelse har. Dessutom är regelns syfte endast att förebygga resultat som kan anses klart oskäliga.80 Den grundläggande omständigheten vid tillämpningen av regeln är de ekonomiska förhållandena på den ansvariges sida. Det är avgörande för att regeln ska bli tillämplig. Det anses därför viktigt att jämkning inte ska komma i fråga när det finns en ansvarsförsäkring eller någon form av självförsäkring som täcker upp för skadeståndsskyldigheten. Detsamma gäller för övriga jämkningsregler. I sådana situationer kan det inte anses föreligga omständigheter som är oskäligt betungande för den ansvarige.81

Jämkningsområdet blir relativt begränsat när ansvarsförsäkringar är vanligt för både privatpersoner och småföretagare. Detta eftersom bestämmelsen kan tänkas ha störst praktisk betydelse för dessa

77 SOU 1971:83, s. 31-32.

78 Prop. 1975:12, s. 137.

79 SOU 1971:83, s. 34.

80 Prop. 1975:12, s. 136; SOU 1971:83, s. 35.

81 SOU 1971:83, s. 39.

(17)

13 grupper. Försäkringar för sådant ansvar som gäller här är väldigt vanliga för båda dessa kategorier.

I privatpersoners ansvarsförsäkringar finns det få undantag jämfört med vad som finns i företags ansvarsförsäkringar. Jämkningsregeln för privatpersoner får störst betydelse i brottmål, eftersom sådana försäkringar inte täcker skadevållande med uppsåt. Det kan emellertid framstå som onödigt att föra talan mot en person som inte har råd att försäkra sig och inte heller har några tillgångar.

Det blir sannolikt problematiskt att få ut något skadestånd från denne.82 I en undersökning som gjordes 2019 gällande försäkringar framgår det att 97 procent av befolkning i Sverige har hemförsäkring. Det är alltså knappt 3 procent som saknar hemförsäkring. I hemförsäkringar ingår i regel ett ansvarsskydd som ersätter civilrättsligt skadeståndsansvar.83

I det följande kommer olika omständigheter preciseras, som alltid ska beaktas vid tillämpningen av den allmänna jämkningsregeln. Det har utvecklats vissa principer som ska vara vägledande vid rättstillämpningen. De omständigheter som kommer preciseras är den ansvariges ekonomi, underlåtenhet att teckna ansvarsförsäkring, förhållanden på skadelidandes sida och skuldgradens betydelse.

2.4.3 Den ansvariges ekonomi

Den skadeståndsansvariges ekonomi är en viktig omständighet som ska beaktas i jämkningsbedömningen. ”Den första frågan som en domstol får ställa vid jämkningsbedömningen är, om ett på detta sätt bestämt skadestånd skulle i sådan grad belasta den ansvariges ekonomi, att det i varje fall från denna synpunkt ter sig obilligt att döma ut beloppet.”84 Det är alltså denna grund som är den första och avgörande i bedömningen av om jämkning bör ske eller inte.85 Det är den ansvariges ekonomiska förutsättningar som utgör grunden i bedömningen. Om domstolen kommer fram till att skadeståndet kommer att belasta den ansvariges ekonomi så tungt att det därmed kan anses orimligt, bör jämkningsbestämmelsen kunna aktualiseras. Den ska i alla fall vägas mot de omständigheter som kan tala emot en jämkning.86 Belastas inte den skadeståndsansvariges ekonomi avsevärt ska ingen vidare undersökning göras. Bevisbördan ligger hos den skadeståndsansvarige att visa att skadeståndet kommer vara oskäligt betungande. Beviskravet får emellertid inte ställas alltför högt. Det är tidigare klarlagt att då försäkring finns på ansvariges sida som täcker hela skadeståndsbeloppet är det inte möjligt att jämka skadeståndet. Täcks dock inte skadan av försäkringen, ska detta bevisas av den ansvarige.87 Detsamma gäller vid fall där stora företag eller kommuner är självförsäkrare. Inte heller i de situationer då det funnits en underlåtenhet av ansvarige att teckna försäkring ska jämkning kunna ske.88

För att bedöma den ansvariges ekonomiska situation måste dennes inkomst och förmögenhet beaktas. Hänsyn måste också tas till familj och försörjningsplikt över andra än den ansvarige själv.

Om ansvarige kan förväntas betala av skadeståndet över en tid utan att denne behöver offra allt för mycket, ska inte en jämkning bli aktuellt.89 Skadeståndet som den ansvarige ska ersätta måste starkt begränsa dennes levnadsstandard mer än vad en vanlig person kan anses behöva. Hänsyn kan också

83 Svensk försäkring, Försäkringar i Sverige: 2010-2019,

https://www.svenskforsakring.se/globalassets/rapporter/forsakringar-i-sverige/forsakringar-i-sverige-2010- 2019.pdf, 2020-04-20.

84 SOU 1971:83, s. 45.

85 Prop. 1975:12, s. 136; SOU 1971:83, s. 45; Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 264.

86 Prop. 1975:12, s. 138; Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 264.

87 SOU 1971:83, s. 45.

88 Prop. 1975:12, s. 138.

89 SOU 1971:83, s. 45-46.

(18)

14 tas till övriga i familjen.90 Barn ska inte indirekt behöva belastas på ett orimligt sätt genom att den som har vårdnaden och som har en underhållsskyldighet får ett oskäligt högt skadestånd. Även sambo till den ansvarige kan vägas in i bedömningen, men det är mer oklart om hur stor påverkan denne kan ha. Det måste då i alla fall framgå att sambon är beroende av den ansvariges ekonomi på den grund att ansvarige försörjer sambon.91 ”Måste han för att betala skadeståndet inskränka sin och sina anhörigas livsföring väsentligt mer än vad en genomsnittsfamilj måste göra för att kunna skaffa sig något utöver det vanliga, torde skadeståndet normalt få anses oskäligt betungande.”92

Den omständigheten att personen kan komma att ge upp sin plikt att betala skulden för att det kommer belasta dennes ekonomi så pass mycket ska också beaktas.93 När hänvisning sker till att man ska bedöma en genomsnittsfamiljs standard är det riktat till privatpersoner och inte till de situationer då skadeståndsansvaret ligger på ett företag. Det är därför mer oklart hur bedömningen ska gå till när det gäller företag. 94

Finns det en förmögenhet i den ansvariges ägo, ska personen alltid anses skyldig att som huvudregel utge detta som skadestånd, oavsett om denne har dålig ekonomi i övrigt. Värdepapper och banktillgodohavanden ska alltid utges så länge det inte utgör en mindre summa som denne person behöver för att försörja sig.95 Det kan exempelvis vara ett pensionssparande. Andra bostäder än dennes fasta bostad ska också kunna tas i anspråk för att återbetala skulden, så som fritidshus och övriga icke fasta boenden. Det kan många gånger anses oskäligt att den ansvarige tvingas sälja sin fasta bostad som han länge bott i, då det kan vara svårt att hitta en ny. Detsamma gäller en gård som personen länge bebott och brukat.96 Oklart är det dock om samma förutsättningar kan gälla lägenheter. Vissa personliga minnessaker eller ärvd egendom av värde kan skonas, men det är mer osäkert i det läget.97 I propositionen understryks det av vissa remissinstanser att detta kan anses vara för hårt ställda krav på den ansvarige. Som ett svar emot detta betonas jämkningsregelns undantagskaraktär som innebär att den bara ska hindra ”klart obilliga resultat” och inte för att nedsätta skadeståndet till en icke kännbar summa.98

Finns tillgångar i ett företag som den ansvarige äger kan sådana tillgångar anses nödvändiga att ta i anspråk. Omständigheten att ett mindre företag tvingas gå i konkurs på grund av detta och som i sig orsakar svårigheter för den ansvarige och de anställda att försörja sig, kan vara en orsak till att förmögenheten inte får tas från företaget.99 Att den skadeståndsskyldige har övriga skulder behöver också domstolen ta hänsyn till. För att i praktiken göra en bedömning av den ansvariges ekonomi behöver domstolen titta på hur den ansvariges ekonomi kommer att se ut i framtiden. Jämkas ett skadestånd kan inte skadelidande senare åberopa att bättre ekonomiska förutsättningar föreligger på ansvariges sida.100

Det tidigare anförda om vad som är betungande eller inte för den ansvarige enligt motiv och proposition ger dock ingen tydlig bild, men är emellertid så pass tydlig som det kan göras. En för

90 Bengtsson, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 6 kap. 2§, Juno.

91 Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 257

92 Prop. 1975:12, s. 176.

93 Prop. 1975:12, s. 176.

94 Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen: En kommentar, s. 464-466.

95 SOU 1971:83, s. 46; Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 261.

96 SOU 1971:83, s. 46; Bertil Bengtsson, om jämkning av skadestånd, s. 261

97 Bengtsson, om jämkning av skadestånd, s. 261.

98 Prop. 1975:12, s. 177.

99 SOU 1971:83, s. 46; Bengtsson, Skadeståndslagen (1972:207) kommentaren till 6 kap. 2§, Juno.

100 SOU 1971:83, s. 46-47; Prop. 1975:12, s. 140.

(19)

15 preciserad definition hade inte underlättat bedömningen.101 Trots att förarbetena pekar mot att bestämmelsen i de flesta fall rör personer som har förmögenhet eller egendom att förlora, utesluter inte detta att de utan någon förmögenhet alls kan åberopa bestämmelsen. Personer utan tillgångar och som inte heller förväntas få bättre ekonomi i framtiden kan anses bli belastade orimligt tungt av ett större skadeståndsbelopp. För ungdomar kan man dock också ta hänsyn till deras förväntade framtida inkomst.102 NJA 1987 s. 376 utgör ett exempel på där HD inte ansåg att framtida omständigheter kunde beaktas.

I rättsfallet NJA 1987 s. 376 ansåg HD att ett belopp på 33.000kr var oskäligt betungande. Det som i rättsfallet framgår om den ansvariges ekonomiska situation är att denne bor hemma hos sin mor och saknar arbete. Det fanns en framtidstro att utbilda sig till snickare. Domstolen ansåg att om ansvariges planer att utbilda sig till snickare fullföljdes skulle denne kunna infria sin skuld på sikt.

Detta på grund av att de ekonomiska förutsättningarna skulle bli bättre och räcka för att betala hela beloppet. Domstolen påpekade dock att hänsyn måste tas till föreliggande omständigheter och beloppet ansågs då oskäligt högt. I rättsfallet NJA 1990 s.196 beslutade HD att det aktuella skadeståndet som personen ådömts var oskäligt betungande eftersom den skadeståndsskyldige var studerande under tiden. Han hade vidare ett studielån på 140.000kr och ett banklån på 50.000kr, arbetade som chaufför och drev en icke vinstdrivande rörelse.

I rättsfallet NJA 1986 s. 193 anser HD att skadeståndet på 565.000kr är oskäligt betungande för den ansvarige, trots att detta skulle infrias solidariskt med en till ansvarig. Till grund för den ansvariges ekonomiska omständigheter anförs att han och familjen flyttat från forna Jugoslavien och att han fått ta ett större ansvar för sina föräldrar än barn normalt gör. Föräldrarna hade inget jobb och ansvarige hade ett städjobb med en lön på 6000kr. Utöver sin lön hade han inga särskilda tillgångar. Med dessa förutsättningar ansågs beloppet oskäligt betungande i enlighet med den allmänna jämkningsregeln. I rättsfallet RH 1997:77 tog hovrätten upp frågan angående jämkning av ett skadestånd på 9,9 mkr. De ansåg att skadeståndet var av sådan storlek att ansvarige mest troligt aldrig kommer att kunna ersätta hela beloppet då denne bland annat är satt i konkurs där skulder uppgår till miljoner. Därför förelåg de ekonomiska förutsättningarna för en fortsatt jämkningsprövning.

2.4.4 Underlåtenhet att teckna ansvarsförsäkring

Som tidigare berörts, är huvudregeln att jämkning inte ska aktualiseras då det finns en ansvarsförsäkring på den ansvariges sida som täcker hela skadeståndsskyldigheten. Regeln kan däremot tillämpas i de fall då den ansvarige saknar försäkring, om försäkringen inte täcker hela det belopp som ska ersättas eller att den aktuella skadehändelsen inte täcks av försäkringen.

Jämkningsregeln får sin största betydelse i fall då ansvarsförsäkring inte kunnat tecknas för det aktuella skadeståndsanspråket. Har den skadeståndsansvarige en försäkring som kan anses vara det normala i den aktuella situationen, bör inte heller brist på försäkring för den aktuella skadehändelsen drabba denne negativt. Det är i de situationer där det finns särskild anledning att skydda sig mot risker som det kan belasta personen eller företaget om det inte finns försäkring.

Exempelvis är det viktigt att försäkra verksamheter som till exempel kärnkraft eller andra riskfyllda verksamheter. Det är svårare att bedöma situationer då en person eller ett företag medvetet underlåtit att teckna en försäkring. Det kan i de flesta fall anses utgöra god sed för företag att teckna en ansvarsförsäkring. Väljer företagaren att medvetet inte teckna en ansvarsförsäkring för att undvika kostnader, ska denne inte kunna åberopa jämkning. I sådana situationer bör företagaren stå för hela beloppet på egen hand. Om företaget däremot underlåtit att teckna ansvarsförsäkring

(20)

16 av misstag, missat vilken omfattning försäkringen har eller glömt att förnya den, kan jämkning aktualiseras i vissa fall. I de fall ett företag av misstag underlåtit att teckna ansvarsförsäkring ligger bevisbördan på företaget. Höga krav bör ställas på företag i sådana situationer.103 Vid en slutlig bedömning borde den omständigheten att företaget misstagit sig, som i fallen ovan, tala emot en jämkning. Lindrigare krav kan dock ställas på mindre företag, exempelvis ett mindre jordbruk där det inte finns några anställda.104

När privatpersoner underlåter att teckna en ansvarsförsäkring ska inte samma höga krav ställas. De flesta privatpersoner har en försäkring med ansvarsskydd i sin hemförsäkring. Trots det ska inte underlåtenheten att teckna en sådan försäkring utgöra ett hinder för jämkning. Det går därför att åberopa jämkning trots en medveten underlåtenhet att teckna försäkring för privatpersoner.105 Det framhålls emellertid i betänkandet att det kan komma att ställas högre krav på privatpersoner i framtiden.106

2.4.5 Den skadelidandes intresse

En ytterligare omständighet som får betydelse i jämkningsprövningen är den skadelidandes intressen. Kommittén understryker emellertid att tyngden i bedömningen ligger på den skadeståndsansvariges förhållanden, men att det finns skäl att beakta även omständigheterna på den skadelidandes sida. Detta eftersom regelns syfte är att nedsätta skadeståndsansvar som anses obilligt för den ansvarige. När domstolen fastställt att skadeståndet utgör en oskäligt tung belastning för den ansvariges ekonomi, kan möjligheterna till betalning vara mycket små från den ansvariges sida och kan då motivera en jämkning. Här måste domstolen då ta hänsyn till den skadelidandes ekonomiska förhållanden. Har den skadelidande väldigt god ekonomi, kan det tala för att en jämkning borde bli aktuell. Det kan verka fel att en skadeståndsansvarig utan försäkring och med dålig ekonomi ska behöva ersätta en stor summa till en redan välbärgad skadelidande. I propositionen betonas dock att just den omständigheten att den skadelidande har en bra ekonomi inte kan utgöra skäl till jämkning som en självständig grund. Omständigheten att den skadelidande har bättre ekonomi än den ansvarige ska inte, om ansvarige har förmåga att betala, kunna utgöra en grund för jämkning. Skälet för detta är enligt föredragande statsrådet följande: ”Som jag har sagt tidigare bör skadeståndsreglerna inte användas som ett instrument för att åstadkomma full ekonomisk och social rättvisa. För att nå ett sådant syfte får man ta andra rättsregler till hjälp.”107

Det är alltså först efter domstolen fastställt att skadeståndet är oskäligt betungande som de kan beakta den skadelidandes ekonomi.

Kommittén ansåg emellertid att det kan finnas sådana situationer då det istället kan betraktas som obilligt mot den skadelidande att sätta ner skadeståndet. Därför bör den skadelidandes ekonomi tas med som en del i bedömningen. Därmed ska domstolen ta hänsyn till skadelidandes behov av ersättningen.108 Föredragande statsrådet instämmer med kommittén och menar att om det hos den skadelidande finns ett särskilt behov av skadeståndet, bör det ses som ett skäl mot en jämkning.109

Det kan exempelvis vara om skadelidande är i behov av ersättningen för sin fortsatta försörjning eller att det finns annat väsentligt behov av ersättningen.110 När det finns skadeförsäkring som skadelidande kan få ersättning från, ska inte domstolen ta hänsyn till den skadelidandes

103 SOU 1971:83, s. 48; Prop. 1975:12, s. 176.

104 Prop. 1975:12, s. 176.

105 SOU 1971:83, s. 48; Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, s. 262-264; Prop. 1975:12, s. 176.

106 SOU 1971:83, s. 48.

107 Prop. 1975:12, s. 139.

108 SOU 1971:83, s. 49.

109 Prop. 1975:12, s. 139.

110 Prop. 1975:12, s.177.